Bortglömda tonsättare VII

Georgy Catoire - säger det namnet något? Tills för några månader sedan skulle jag själv svarat nej - ända tills jag som trogen lyssnare till nattmusiken i SR P2 hörde ett annorlunda och mycket tilltalande pianostycke och noga lade upphovsmannens namn på minnet. I IMSLP fann jag sedan honom representerad med åtskilliga verk för i första hand piano.

Catoire var ryss men av franskt ursprung, som namnet antyder. Han föddes 1861 i Moskva och dog 1926 vid 65 års ålder i samma stad. Det var inte självklart att han skulle ägna sig åt musik även om han tidigt visade talanger åt det hållet. Efter studier i naturvetenskap och matematik tog musikintresset gradvis över, och då inte bara pianospel utan även komposition. Han tog lektioner så fort han kom åt hos flera av samtidens ryska kompositörer, men en av de första som tog sig an honom var tysken Karl Klindworth, en wagnerian som en tid var verksam vid Moskvas musikkonservatorium och som senare också blev dirigent för Berlinfilharmonikerna. Själv en i ryska sammanhang sällsynt wagnerian drog även Catoire till Berlin för en tid, och vidare även till Bayreuth innan han så småningom återvände till Ryssland.

Catoire hade tidigt kommit i kontakt med Tjajkovskij, som såg hans talanger och manade honom att satsa på musiken. Han lydde råd och fortsatte kompositionsstudierna, först hos den briljante orkestreraren Rimskij-Korsakow, som var uttalat anti-Wagner och skickade honom vidare till Ljadov, möjligen på grund av olikheter i musikideal. Så här långt efteråt är det svårt att riktigt föreställa sig hur kontroversiell Wagner var i slutet av 1800-talet, men faktum är att det inte bara var i Moskva och St. Petersburg som man var tvungen att ta ställning för eller emot.

Trots dessa lektioner på olika håll måste Catoires musik betecknas som egensinnig, samtidigt som den givetvis också visar tydligt släktskap med samtidens romantiskt melodiösa och harmoniskt komplexa karaktär. Man kan om man vill höra honom som en originell mix av Chopin, Skrjabin och varför inte också Fauré, den senare för övrigt en annan tidig beundrare av Wagner i det franska musiklivet. I likhet med dessa komponerade även Catorie pianostycken som kräver mycket av sina exekutörer, inte sällan en rent överdådig teknik. Därför var det en lycka för mig att upptäcka att en tolv år gammal inspelning fortfarande gick att köpa direkt från det fina bolaget Hyperion. Det är en inspelning med den på den mindre kända repertoaren alltid lika nyfikne "supervirtuosen" Marc-André Hamelin. Skivan heter helt enkelt "Catoire. Piano music" och ägnas alltså uteslutande åt denne tonsättares verk för piano seul, som det ibland står på de gamla nothäftena.

För att nämna ett par av de mest bländande styckena först så är Capriccioso (ur Cinque morceaux, op. 10), och Étude fantastique (ur Quatre morceaux, op. 12) av den arten att de som extranummer säkert kan få publiken att resa sig ur bänkarna under ljudligt bifall. Men även om det mesta är svårspelat är det inte alltid av den där uppviglande karaktären. Catoire framstår som en boren lyriker som alltid finner goda lösningar på de komplexa harmoniska uppgifter han tar sig. Och då kan det hellre gå i lugnt andante än i allegro eller presto.

Är det något Catoire i all sin självlärdom tagit till sig från sina komponerande kollegers undervisning måste det vara kontrapunkt. Nästan alltid laborerar han med polyfona strukturer som imitativt och i rytmisk förskjutning "vandrar omkring" i stämväven. Den rikliga förekomsten av trioler mot tvåtakt i de kromatiska linjerna ger känslan av den flytande tonalitet som vi förknippar med senromantiska stämningar. Chants du crépuscules (skymningssånger), op. 24 är ett exempel på en klangvärld som säkert de flesta associerar med Skrjabin men som ändå hos Catoire är något eget. I de senare verken blir han alltmer sparsmakad i all denna förtätade harmonik, nästan som om Anton Webern till sist gett sig den på att bli den nya wienskolans Chopin (t ex Poème, op. 34, nr 2).

Det finns några stycken som även fritidspianister kan öva in. Till exempel den underbart stilla Chant du soir (ur Quatre morceaux, op. 12) som efter en kraftfullare rörlighet i mittpartiet återgår till stillheten som i ett utdöende vågsvall. Ur melodin i diskanten växer en egen linje fram i basen, med den där rytmiska förskjutningen som samtidigt kontrapunktiskt lyckas förena allt till en spännande harmonisk helhet. Det är ju sådant som skiljer konstmusiken - även den i mindre format - från den enklare sortens populärmusik och som gör ett stycke som detta till någonting mer, någonting hållbart (för att låna en modeterm) och mer berikande än ett enklare salongsstycke eller schlagerlåt.

Andra stycken som jag kan rekommendera hemmapianister finns i op. 6: nr 1 Reverie och nr 4 Paysage, samt Trois Morceaux, op. 2.

På Youtube finns några exempel på Catoires musik, dock bara ett par med just Hamelin, som är överlägset bäst i denna repertoar:

Ètudes fantastiques: http://www.youtube.com/watch?v=XowQAw6v0Go