Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 29 mars 2017

När himmel, jord och vind tystnar - till Monteverdis toner



Claudio Monteverdi fortsatte komponerandet av madrigaler också efter ankomsten till Venedig och kapellmästartjänsten vid Basilica di San Marco. Sjätte, sjunde och den stora åttonde madrigalboken tillkom där (plus en nionde postumt). Den åttonde publicerades 1638 under beteckningen "Madrigali Guerrieri et Amorosi", vilket indikerar att ämnet är krig och kärlek, om än inte krig i betydelsen fältslag utan snarare de inre strider som inte minst kärleken kan ge upphov till. 

Utan ingående kännedom om alla Monteverdis madrigaler har jag under årens lopp skaffat mig några favoriter, bland dem ett par som väl är allas favoriter. Den ena är "Zefiro torna" (till en sonett av Ottavio Rinuccini) ur den sjätte boken och den andra är "Or che l´ciel et la terra" (till en sonett av Francesco Petrarca) ur den åttonde.

Särskilt den sistnämnda måste vara en höjdpunkt inom madrigalkonsten. Om man noga följer texten varseblir man genast Monteverdis strävan: att med maximal uttryckskraft tonsätta orden, att med musikens hjälp ladda och förstärka frasernas innebörd. 

Så här lyder sonetten i Ingvar Björkesons översättning:

Nu medan himmel, jord och vind är stumma
och sömnen tyglar fåglarna och djuren
när natten kretsar, med sin stjärnvagn buren
och havet vilar, ingen våg hörs skumma

vakar jag, brinner, gråter; ser den kvinna
som tar mitt liv stå ständigt framför mig.
Milt plågar hon; jag rasar, är i krig,
och fred kan tanken blott i henne finna.

Så ur en enda källas klarhet springer
min näring besk och ljuv. En enda hand
är det som helar mig och grymt mig stinger,

och för att smärtan aldrig ska nå land
föds dagligen jag tusen gånger, drivs
i döden tusen. Ingen räddning givs.

Det här är förstås poesi av högsta karat, och jag har egen erfarenhet av den som den enda som vid en viss tidpunkt i mitt liv på allvar nådde mig. Det var samtidigt som min största rädsla handlade om att jag skulle förlora musiken, att den skulle lämna mig likgiltig och dö bort som det livselixir den alltid varit. Det inträffade dessbättre inte.

Dikten talar om en själ i inre konflikt och uppror. Objektet för jagets känslor namnges inte men är givet: Laura. Petrarca såg denna skönhet första gången utanför en kyrka i Avignon den 6 april 1348 och han blev helt betagen, galet avståndsförälskad livet ut. Denna obesvarade kärlek till en redan gift kvinna är upphovet till världslitteraturens vackraste kärleksdikter, av vilka den citerade är en.



Och vad gör då Monteverdi med den? Jo, han låter de sex stämmorna intonera de två första raderna utan att variera det ackord som de tillsammans bildar. Stilla i samma tonläge mumlar, liksom för sig själv, den förstummade själen om den stumhet som även den omgivande naturen drabbats av. De följande två raderna som fullbordar diktens första del klingar ett tonsteg högre på nästan samma sätt, med endast små harmoniska förskjutningar. Det är en makalös öppning som sedan i andra strofen - vid orden vegghio, penso, ardo, piango om hur jaget vakar, tänker, brinner, gråter - häftigt övergår i ett stegrat, pauserat utrop som stötvis hämtar andan.

Hon är källan till alla oförenligheter, den som är både bitter och ljuv, som förorsakar krig men också fred, som plågar och ändå lindrar, som med sin hand stinger men samtidigt helar. När hon framträder för hans inre syn tar det livet av honom. Och när han dör föds han på nytt, tusen gånger om. 

Så kulminerar denna madrigal i en exalterad stämsång som om och om igen slår fast att den älskande är tusen gånger räddningslöst förlorad. Musiken stryker under, ger motsägelserna trovärdighet och mildrar plågan. De sex stämmorna som så dämpat steg ur tystnaden förenar utan svårighet inkonsekvenserna. Det bitterljuva finns, för att parafrasera Inger Christensen.
_____________________________

Jag lyssnar gärna till denna madrigal när Concerto Italiano under ledning av Rinaldo Alesandrini framför den, som här. Där återges också den italienska originaltexten.

Dikten är hämtad ur Francesco Petrarca: Kärleksdikter, i översättning av Ingvar Björkeson, Natur och Kultur, 1989.

Bilden överst: Ett porträtt av Laura i ett manuskript med Petrarcas "Canzoniere et Trionfi" från 1463. Biblioteca Medicea et Laurenziana, Florens. 
Bilden nederst: Porträtt av Monteverdi tillsammans med en utgåva av den åttonde madrigalboken.

måndag 27 mars 2017

Jenufa



Jag har länge väntat på ett tillfälle att se någon av Leos Janacecks operor, men det har liksom aldrig velat ordna sig med den saken. Förrän nu, då Kungliga Operan ger "Jenufa" (uruppförd 1904) med Malin Byström (Jenufa) och Lena Nordin (klockerskan) i huvudrollerna. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge innan någon annan av hans operaverk kommer i min väg, exempelvis "Kata Kabanova", "Fallet Makropulis" eller "Döda huset". Janacecks unika klangvärld överraskar mig nämligen alltid med oanade skönhetsvärden, sin kärvhet till trots. 

"Jenufa" är en opera om skam och skuld men där ingen dör - förutom ett oskyldigt spädbarn som mördas av barnets mormor (klockerskan) av nödtvungen barmhärtighet, så som hon ser det. Detta sker mot bakgrund av ett triangeldrama med ett par halvbröder som båda älskar den obemärkt gravida Jenufa, där den ene är älskaren och den blivande barnafadern som inte vill gifta sig och ta ansvar och den andre blir avvisad och därför i affekt skadar henne i ansiktet. 

I akt och mening att rädda sin fosterdotter Jenufa undan fördömelse och ett liv i olycka agerar således mormodern änglamakerska utan dotterns vetskap. Brottet uppdagas dock till sist när vårisarna går upp och det dränkta barnet hittas. Mormodern erkänner sin skuld, men det anmärkningsvärda är att Jenufa förlåter henne och att hon efter vädjan från den tidigare försmådde friaren även väljer att förlåta och förena sig med honom.

Ämnet - mödrar som föder utomäktenskapliga barn i en fördömande miljö - kan kanske te sig en smula otidsenligt, men med vårt sentida inflöde av folk från kulturer där hedersbegrepp är en levande verklighet kan man ju inte längre påstå det. Och alldeles oavsett den extrema konsekvensen av hederskulturen i detta drama tror jag att det är något mer än bara det upprörande barnamordet som i det här fallet kan få även en emanciperad publik att tåras. 

Av i så fall vad? Identifikationen med änglamakerskan och hennes handlande må vara svår för de flesta av oss, även om Lena Nordin sjunger fram en förtvivlad omsorg som hjälper en bit på vägen. Allra mest gripande blir hon när hon tveklöst kliver fram och tar på sig hela skulden. Man anar upproriskhet i den oförbehållsamma förklaring hon ger sitt handlande. Lättare att fatta är Jenufas utsatthet, sviken som hon är av allt och alla, inklusive Maria, gudsmodern hon så vackert tillber. Men det här med att hon så beredvilligt förlåter... 

Förlåtelsen, är den inte på sätt och vis det mest provocerande - och underligt berörande - för en modern åskådare av detta operadrama? Är att förlåta en styrka eller en svaghet, mod eller anpasslighet, om vi betraktar det ur det egna, förorättade perspektivet? Ligger inte det att "aldrig kunna förlåta någonting sådant" närmare till hands som naturligt reaktionsmönster? Knappast någon sekulär själasörjare skulle anbefalla förlåtelse som den givna lösningen, men antagligen paradoxalt nog ändå välkomna den, ifall den på det här sättet visar sig hos någon som därmed finner kraft "att gå vidare i livet", som det brukar heta. Ja, klichéerna anmäler sig, ligger nära till hands.

Musik är som bekant kapabel att skildra sammansatta känslor, och Janacecks musik är verkligen inget undantag. Man kan inte annat än förundras över hur väl detta egensinniga tonspråk med dess korthuggna fraser, dessa rytmiska figurer som upprepas och moduleras i olika harmoniska kombinationer, byggda av folkmelodiska element och en känslighet för det talade språkets tonfall - hur väl det låter sig användas till allt från ömsint lyrik till brutal dramatik. 

Att både vrede och bestörtning finns hos Jenufa råder inget tvivel om. Den gråtmilda upplösningen må te sig pigromantiskt onaturlig, men tillförda musikens krafter är vi än en gång beredda att erkänna känslor som innefattar både förkrosselse, vrede och försonlighet. Vi blir helt enkelt djupt berörda av att se en människa stor nog att kunna förlåta.

Föreställningen har ett sångarlag av genomgående hög kvalitet, där särskilt Byström och Nordin gör glansfulla insatser i huvudrollerna. Men jag vill även särskilt nämna Kungliga Hovkapellet som under Lawrence Renes får Janacecks underbara orkesterkolorit att skimra och pulsera med den glöd som tillkommer den. Så sent som i torsdags hörde jag dem för övrigt i ett fint framförande av Mahlers tredje symfoni i Konserthuset. Det är ett faktum som återigen bör framhållas att Stockholm kan stoltsera med inte mindre än tre ypperliga symfoniorkestrar.

måndag 20 mars 2017

Yuja Wangs recital



Stockholms Konserthus var igår utsålt ända upp på podiet när Yuja Wang hänförde de församlade med en praktfull bukett pianomusik med bland annat verk av Chopin, Brahms och Skrjabin som huvudinslag. Att hon är en fullfjädrad virtuos behöver hon inte längre bevisa, men hon gör det ändå gärna - av ren spelglädje som det verkar - genom att redan före paus be oss glömma den Store Gamle (ja jag syftar på salig Horowitz) när hon, den unga späda kinesiskan, exekverar dennes främsta showpiece ("Variationer på ett tema ur Bizets Carmen") med en frenesi som fullständigt golvar publiken. Klassisk musik är underhållning också, det vore dumt att förneka (se vidare här).

Hon gör vad hon vill utan hänsyn till svårighets-grad, den saken är klar. Vilket dessbättre inte betyder att det musikaliska kommer bort; hon ser tvärtom till att blanda på ett sätt som visar att det nyanserade musikskapandet ändå är det centrala. 

De inledande 45 minuterna ägnades sålunda Chopins 24 preludier, op. 28, denna rikt varierade samling som så sofistikerat speglar skiftande sinnesstämningar. Här kan man givetvis alltid ha synpunkter på enskilda stycken och hur de bör låta, men på det stora hela måste jag säga att jag lyssnade med stort välbehag. Wang återkom sedan i slutet av konserten till Chopin, där särskilt g-mollballaden gjordes med utsökt beaktande av dynamik och sensualism. 

Efter paus ännu ett stort verk - Johannes Brahms "Variationer och fuga över ett tema av Händel" som jag är tacksam att bli påmind om. (Eftersom Wang inte annonserade sitt program hade jag skam till sägandes svårt att identifiera denna stilfulla hybrid). Det är ju fråga om fantastisk barockmusik i romantisk utstyrsel, och det är mycket givande att följa hur Brahms gestaltar detta förhållandevis enkla tema i så många fantasifulla och mot slutet alltmer komplexa former.  

I övrigt fastnade jag, förutom för den lyriskt extatiska fjärde sonaten av Skrjabin, för det som visade sig vara ett stycke av en annan rysk kompositör, Nikolaj Kapustin (f. 1937), nämligen en Toccatina vars läckert svängiga rytmik har alla chanser att vinna de flestas förtjusning (hör här). 

Efter en skämtsam version av "Alla turca" spelade Wang till sist mycket lent och lyriskt en Chopin-vals (ciss-moll, op. 64:2), tog sedan (efter cirka två timmars effektiv speltid) sin elektroniska notplatta under armen och lämnade podiet under allmänt jubel.



Foto: EJ

söndag 19 mars 2017

Vid flodkröken i urskogen



I en stad som en gång var ett handelscentrum i djupaste, för att nu inte säga mörkaste, Afrika hamnar Salim, huvudpersonen i V S Naipuls roman "Där floden flyter förbi" (Rabén & Sjögren, 1980; svensk översättning av Else Lundgren; originalet från 1979). Han flyttar dit när en god vän erbjuder honom att överta en mindre affärsrörelse. Vännen är liksom han själv av indiskt ursprung från en familj som sedan generationer funnits vid den "arabisk-indisk-persisk-portugisiska" ostkusten vid Indiska oceanen, ett släkte som endast känner det verkliga Afrika som någonting främmande i ryggen bakom sig. 

Salim innehar brittiskt pass och är högst ambivalent inför såväl det sofistikerade Europas koloniala avtryck som det kaotiska och etniskt konfliktfyllda livet i urskogen. Han är en man utan ordentlig förankring som villigt lämnar sitt mångkulturella sammanhang för något nytt och oprövat - ständig gäst och främling var än han slår sig ner.

Den nya tillvaron blir inte enklare för Salim. Han anländer efter en revolt som ödelagt stora delar av staden, även om han blir vittne till hur den nu rätt snabbt byggs upp och växer under den nye Store Mannen, envåldshärskaren vars alltmer förstorade porträtt hänger i alla offentliga lokaler som påminnelse om vem som styr landet med hjälp av legosoldater och dekret från huvudstaden. Vilket ingalunda räcker för att tillförsäkra stabilitet och hopp om framtida lugn och säkerhet, snarare tvärtom. Rykten löper om rebellaktiviteter; rädslan att nya oroligheter när som helst ska utbryta upptar medborgarna.

Salim umgås mest med några få av sin egen sort, besöker ibland "hellenska klubben" och får i samband med ett nystartat agrart utbildnings-centrum, kallat Området, kontakt med en europeisk forskare och dennes hustru. Raymond, som han heter, anses ha diktatorns förtroende och förväntas bistå honom och bidra till Områdets prestige som akademiskt centrum och paradexempel för det moderna Afrika.

Raymonds vackra hustru Yvette blir Salims älskarinna i ett passionerat förhållande som äntligen skänker Salim något mer än det som de invanda bordellbesöken haft att erbjuda. Men inte heller den lyckan varar länge utan slutar i förnedring och uppbrott i och med det grandiosa Områdets sönderfall. 

Salim gör ännu ett utbrytningsförsök via sina kontakter i London men är redan efter tre veckor tillbaka vid flodkröken i urskogen. Han är och förblir en outsider, en distanserad betraktare som inte hör hemma någonstans. Efter att i en nationaliseringsvåg ha förlorat kontrollen över sin butik, gett sig in i skumma affärer med guld och elfenben och avslöjats, lyckas han i sista stund med hjälp av mutor och en tidigare skyddsling som kommit upp sig i administrationen, fly undan den annalkande blodsutgjutelsen. 

Naipaul beskriver miljöer och människor på en rik och flödig prosa som effektivt drar in läsaren i det färgstarka innehållet. Afrikas röda jord, den andefyllda bushens hemligheter, floden som bärare av både snabbväxande vattenhyacinter och den viktiga flodångaren med dess svans av primitiva kanoter, livet kring flodkajen och hotell van der Weyden, de enkla bostäderna och de pretentiösa dito inom Området, barerna och de vardagliga nöjena - allt är filtrerat genom Salims illusionslösa betraktande, stundom anstruket av lätt nedlåtenhet som från den som inte vill erkänna sig som en del av det hela. 

Detsamma gäller de mänskliga relationerna som nästan genomgående präglas av spänningar och vaksamhet, masker och maskspel, organiserat liv i ojämn kamp med korruption och kaos, här och var pyrande ressentiment blandad med fatalistisk håglöshet. 

"Jag kunde inte tänka mig att tillbringa resten av mina dagar vid kröken där i floden, som Mahesh och de övriga. Jag kände mig skild från dem. Jag uppfattade fortfarande mig själv som en som bara passerade" (s 93).

Det bör sägas att flera personer i Salims nätverk av skyddslingar och bekanta är intrigmässigt synnerligen väl tillvaratagna, vilket gör dem till mer än enbart bifigurer när de återkommande dyker upp i berättelsen. 

Även om den bild som Naipaul genom Salim återger av det postkoloniala Afrika kan tyckas väl dyster och inte kan generaliseras som den enda, förefaller den mig fullt trovärdig och ideligen bekräftad av rapporteringen från länder som i likhet med detta (i romanen aldrig namngivna) afrikanska land härjas av etniska konflikter, omfattande korruption och maktmissbruk under skrupelfria despoter. 

Dock uppfattar jag romanens tema som lika mycket existentiellt som sociologiskt och därmed även med en anknytning till den aktuella diskussionen om identitet och tillhörighet, utanförskap och bekräftelsebehov. Eller som omvänt rör frågan om förmågan att leva med känslan av främlingskap och inrätta sig i miljöer som på en gång fascinerar och alienerar, i sammanhang där mot bakgrund av en brutalt föränderlig verklighet motstridiga drömmar om en annan och bättre tillvaro häftigt kolliderar med varandra. 

Att Salim framhärdar och stannar vid den där flodkröken så länge som bara är möjligt, kan rimligen tolkas som att den trots allt utövar en speciell lockelse på honom, en fascination som förvisso också smittar av sig på läsaren. Och varför måste han eller jag tänka att hans eller min plats på jorden bara är en, eller ens att han eller jag själv bara är en?

___________________________________

(Jag ser att det förträffliga bokförlaget Modernista har för avsikt att ge ut den här boken på nytt i början av nästa år. Då under titeln "Vid flodens krök". )

torsdag 16 mars 2017

Torgny Lindgren 1938-2017



En till av de omistliga har gått bort. Hörde det nyss på radion att Torgny Lindgren dött. Nu är det bara ytterst få svenska författare kvar av dem som jag följt i decennier och som påverkat mig - och roat mig - mest. Ingen har så ofta vid läsningen fått mig att skratta högt och samtidigt njuta i fulla drag av en så precis prosakonst, den som under skrönan alltid illa dolde en filosofisk tanke eller referens till den lättburna lärdomen. Så sorgligt att det inte blir fler historier från hans penna, som blev vassare och vackrare och roligare ju äldre han blev. 

PS: Om hans sista bok skrev jag här.


måndag 13 mars 2017

Mariavespern i Storkyrkan



För första gången har jag hört Claudio Monteverdis "Vespro alla Beata Vergine" (Vesper för den heliga Jungfrun) framföras live, och jag begriper inte varför först nu. Jag var i alla fall klok nog att gripa det tillfälle som erbjöds i Storkyrkan igår eftermiddag. 

Jag känner verket väl via inspelningar och uppskattar det som ett av de främsta kyrkomusikaliska verken över huvud taget. Jo, visst - Händels Messias, Bachs Matteus- och Johannespassioner, Brahms Requiem och en del annat finns också, men egentligen är det nog bara Bachs h-mollmässa som kan fylla mig med samma odelade entusiasm som de här ljuvligt tonsatta aftonbönerna från 1610.

Verket är för kör (sex-, åtta- och tiostämmig), solister och barockorkester, tar halvannan timme att framföra och består av psalmer, motetter, instrumentalinslag, en hymn (Ave maris stella) och en Magnificat (Marias lovsång); ordningsföljden ej fastställd utan kan varieras.

Gårdagens konsert hade (konsertmässigt, kanske man kan säga) utelämnat de gregorianska antifonerna till förmån för instrumentala ritorneller. I övrigt var allt bekant, även så placeringen av solisterna på skilda platser i kyrkorummet. 

Det säger sig självt att själva kyrkorummet skapar vissa bekymmer rent akustiskt samtidigt som det skänker verket en adekvat inramning. Den ofta mycket komplexa harmoniken flyter ut i den långa efterklangen till skillnad från den mer distinkta ljudbild som erhålls i studioinspelningar. Men i synnerhet solistsången (med duetternas ekoinslag) blir mycket effektfull i kyrkorummet. Kanske var det kvällens eminenta solister ur St Jakobs kammarkör som förstärkte det intrycket, där särskilt tenorerna i ett par av verkets höjdpunkter - Nigra sum och Duo Seraphim - imponerade stort. 

St Jakobs kammarkör, ensemblen REbarock och dirigenten Gary Graden har all heder av denna konsert, där kraftfull lovprisning precis som sig bör växlade med den innerligaste skönsång till ackompanjemang av stråkar, tromboner, sinkor, dulcian och orgel. 

Nigra sum (ur Höga visan):

Jag är svart och skön, ni Jerusalems döttrar.
Ta mig med, låt oss skynda, konung, till ditt rum.
Min vän säger till mig: Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut! Vintern är över, 
regntiden är förbi. Marken täcks av blommor,
tiden för beskärning är inne.



Foto: EJ

fredag 10 mars 2017

Monteverdis äventyrliga resa



Claudio Monteverdi (1567-1643), hovkapell-mästaren, madrigalisten och operakonstens portalfigur, fyller 450 år i år. Det bör naturligtvis firas! 

Jag gör det gärna genom att till att börja med lyssna till några av hans många affektladdade madrigaler. Och jag gör det genom att på nytt ströläsa i en gedigen avhandling om hans liv och verk (Paolo Fabbri: "Monteverdi", Cambridge University Press, 1994; det italienska originalet från 1985). 

Jag letar upp det avsnitt som handlar om hans resa från Mantova till Venedig. Efter tjugo års tjänst i alltmer avancerade musikaliska befattningar vid Gonzagaättens hov avskedas han utan pardon. Elaka intriger ligger bakom och den nye unge hertigen är inte längre angelägen om hans tjänster. 

sällskap med sonen Francesco, en tjänsteflicka och en kurir lämnar han Mantova med pick och pack för att i stället tillträda tjänsten som maestro di capella vid Basilica San Marco. Det sker i oktober 1612, och på den tiden krävde den resan inte en dag utan flera. Först väntade en färd med postvagn och därefter från Este via Padova en med pråm och båt till slutmålet Venedig. 

Resan skulle bli ovanligt strapatsrik. Någonstans i trakten av Sanguinetto överfölls och plundrades vagnen av stråtrövare, ett drama som Monteverdi själv ingående beskrivit i ett av sina många bevarade brev.



Helt plötsligt, skriver han, dök två brunhyade män - av medellängd och inte särskilt skäggiga - upp ur fältet invid vägen beväpnade med långa laddade musköter. Den ene pekade hotfullt på Monteverdi medan den andre höll hästarna i schack och drev ekipaget åt sidan utan att yttra ett ord. 

Monteverdi steg ur, tvangs ner på knä och befalldes öppna börsen, medan den andre krävde att kuriren skulle landa koffertarna. En efter en öppnades de av kuriren och banditen tog för sig av det det han ville ha, vilket Monteverdi knästående således bara kunde bevittna. En tredje man försedd med en grov spik höll uppsikt över vägen och eventuella andra resenärer. 

Han som noggrant undersökt godset går sedan fram till Monteverdi och befaller honom att klä av sig för att visa att han inte har pengar undanstoppade. Efter att ha övertygat sig om att inget mer finns att hämta vänder han sig till tjänsteflickan med samma order. När hon förtvivlat värjer sig med böner, vädjanden och rop lämnas hon dock ifred.

Därefter tillverkar den ene av banditerna ett knyte för de finaste föremålen och får då även syn på den långrock av finaste cheviot som Monteverdi nyligen låtit sy upp åt sig i Cremona. "Hjälp mig sätta på mig den", manar han kuriren. Men då den visar sig för stor vill han i stället prova sonens - som är för kort. När kuriren påpekar att den tillhör den stackars seminaristen och att denne borde få behålla både den och kostymen, går banditen med på det. Och efter kurirens enträgna vädjan om att få tjänsteflickans saker som gåva beviljas även detta. Det övriga som utvalts packas i knytet och banditerna drar sin kos. Monteverdi med sällskap samlar ihop resterna av sina ägodelar och tar in på ett värdshus. 

Följande dag gör de en brottsanmälan och fortsätter sedan resan, som även i sin senare del bjuder på stora påfrestningar. Den oövertäckta pråmen till Padova blir stående i bottenslammet i nästan ett dygn, och när den väl kommer iväg är det i både storm och regn och med kuriren som ende akterroddare. Ju längre den fördröjda resan pågår desto mer tålamodsprövande blir denne kurir, som med armen i band under den sista etappen på båten från Padova sprider förvanskade historier om sig själv och sina blessyrer från vägrånet, möjligen avsedda som narraktiga skämt.

Så långt Monteverdis beskrivning av resan, av mig här återgiven i koncentrat. Det intressanta med berättelsen är inte bara att den ger en inblick i dåtidens resande, utan att den också visar att inte ens en vida berömd tonsättare på väg till den kanske mest glansfulla kyrkomusikaliska anställningen lyckas ordna med bättre och säkrare resevillkor än så här. Läsaren av detta brev lämnas till och med med misstankar angående kurirens karaktär: är han en erfaren färdledare som vet hur man hanterar stråtrövare eller är han i själva verket i maskopi med banditerna? Oavsett vilket ger han på Monteverdi intryck av irriterande sorglös gycklare.

Hur som helst, väl framme i Venedig kröner Monteverdi efterhand sin karriär med att framgångsrikt lyfta sången och musiken i San Marco till nya höjder, och finner dessutom i denna stad med dess scuole och operascener god efterfrågan på världsliga madrigaler och operor. Och hovet i Mantova hör även i fortsättningen av sig med beställningar av kompositioner för bröllop och andra högtidligheter.


Bara ett par år innan ankomsten till Venedig komponerade Monteverdi den underbara Mariavespern - Vespro della beata vergine - hans mest berömda kyrkomusik. Det finns många fina inspelningar av den, men en har en alldeles speciell karaktär. John Eliot Gardiner, Monteverdikören och The English Baroque Soloists stod för ett berömt framförande på plats i San Marco år 1989. Den dubbel-cd:n blev för min del den verkliga öronöppnaren för detta enastående verk. (Filmatiseringen finns för övrigt på Yotube, här).

Sångare och musiker placerades ut i olika delar av den gamla basilikan och man lyckades bemästra de akustiska problemen på ett bra sätt. Det måste ha varit en mäktig upplevelse att i det bysantiskt mosaikklädda dunklet leverera detta vidunderliga välljud från tidig barock, från den tid då kapellmästaren hette Claudio Monteverdi, sedermera begravd i Basilica dei Frari, en annan av Venedigs storslagna kyrkor. 


PS. På söndag ges tillfälle att lyssna till Mariavespern i Storkyrkan i Stockholm.

Bilderna:
- Mantova, Palazzo Ducale (foto: EJ)
- Venedig från lagunen (foto:EJ)
Teckningen är hämtad från nätet