Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 30 mars 2018

Långfredag



Påsk. Långfredag igen. Tiden går och den går fort, även om våren segdrar. Vädergudarna gäckar och bedrar genom att låta solen skina mitt på dagen. Dagsmeja där solen kommer åt, i skuggan kallt. Men innan uppståndelsens dag ska väl ändå de grusiga isknölarna i vägkanterna ha sjunkit ner till frasig sörja.

Påsk. Och jag firar enklast hemmavid med Giovanni Battista Pergolesi, hans "Stabat mater". Det finns rätt många som han, flitiga och kompetenta tonsättare vars gärning bara blev allmänt känd genom ett enda verk: ett smärtsamt drama sett från Marias synvinkel vid korsets fot. Svidande vackert för oss som åhörare och betraktare vid sidan om. 

Vidit suum dulcem natum moriendo desolatum dum emisit spiritum För mycket smak av opera tyckte patern, men vi behöver nog den smaken. Sonen ljuv men övergiven såg hon dö och ensam bliven när han gav upp sin anda. När detta sjungs är vi redan i mitten av sörjandet. Och snart ber Maria också om att få bära sonens lidande (Fac ut portem...). Men redan inledningens duett mellan sopran och alt är så smältande vacker att all is kan tänkas bort. Undra på att detta verk fått det mottagande det fått genom århundradena. 

Den tuberkulöse Pergolesi ligger och dör i Neapel 1736. Sina sista veckor i livet ägnar han detta verk. Han hinner sätta de sista tonerna. Och den avslutande duetten är om möjligt ännu vackrare än inledningen.
Quando corpus morietur fac ut animae donetur paradisi gloria. Amen
När jag kroppsligen skall sluta, jungfru, låt min själ få njuta av paradisets värma! Amen.


Givetvis har denne mästare inom den italienska barocken lämnat efter sig mycket annat värt att lyssna till. "Salve Regina", till exempel.

Översättningarna från latin är gjorda av Ulf Swedjemark.


onsdag 28 mars 2018

En serenad och en mässa



Daniel Harding hade samlat Berwaldhallens styrkor - SRSO och Radiokören - plus gästande sångsolister i lördagens konsert med Mozarts ofullbordade Grosse Messe i c-moll, K 467 som huvudnummer. Det är Mozarts främsta sakrala verk, ett sannskyldigt kraftprov i barock stil som inte lämnar något övrigt att önska vad gäller konstförfaren kontrapunkt. Men mer än så - skönsång av guds nåde från en kvartett solister och en mångstämmig dubbelkör.

Att Camilla Lundberg i DN hade vissa invändningar mot både den ena sopranen, körens insatser och det "gravitetiska" i Hardings tolkning förbryllar mig, eftersom jag som regel brukar vara rörande överens med henne. Kan vi verkligen ha varit på samma konsert? Samma program gavs första gången redan på fredagen, så möjligen är det en del av förklaringen.

Jag tyckte nämligen att det kraftfullt gravitetiska i körens "Qui tollis peccata mundi" var mer gripande än jag någonsin tidigare hört det. Det ska vara tyngd i de här massiva, fallande tongångarna, för här är vi vittne till Guds Lamm i en grym procession mot avrättningsplatsen. Ljuvliga "Et incarnatus est", som skrevs speciellt för hustrun Konstanze, är motpolen och sjöngs av Elisabeth Breuer med precis den kärleksfulla sirlighet som den graciösa melodin fordrar.

Det stämmer att mässan i det här framförandet tydligt visade att den rymmer både en närmast operamässig dramatik och den tyngdlöshet som vi kanske har lättast att associera Mozart med.

Att programmet dessutom innehöll en sprallig liten symfoni av Mozart, nr 32 i G-dur, K318, samt ett av Benjamin Brittens allra finaste verk var en bonus jag inte visste om när jag bokade biljetten. "Serenad för tenor, horn och stråkar", op. 31 är en samling tonsatta dikter av Tennyson, Blake, Ben Jonson, Keats med flera. Hornet ensamt inleder och avslutar, med toner som ska spelas på instrumentets "naturtoner" utan hjälp av ventiler. Det ger en speciell karaktär åt musiken, som även i övrigt innehåller dissonanser och klangliga spänningar som tenderar att låta lite falskt, men som samtidigt är förunderligt vackra. Jag är visserligen inte insatt i Brittens produktion som helhet, men misstänker ändå att det här hör till det allra bästa han åstadkom.

Låt mig citera ur programbladet som i sin tur citerar Edward Sackville-West, som menade att serenaden "handlar om natten ... den allt längre skuggan, det avlägsna taptot i solnedgången ... sömnens tunga änglar, men också om den dolda ondskan ... ormen i rosens hjärta, aningarna om synd i människans hjärta."

Jag var mer än nöjd med konserten, och beträffande Britten var ju även Camilla Lundberg positiv. Hon var för övrigt den som för många år sedan genom en entusiastisk skivrecension gjorde mig lika entusiastisk för just detta verk. Oftast överens alltså, men ibland inte.

Foto: EJ

tisdag 20 mars 2018

En människa en måndag för mycket länge sen...




Ofta när jag läser vetenskapsrapporterande artiklar i dagspressen, (läs: Dagens Nyheter) slås jag av att jag efter läsningen sitter med fler skeptiska frågor än svar om det som artikeln ville förmedla. Jag skulle kunna skylla på min förhållandevis gedigna utbildning i vetenskaplig metod och dito kritiskt tänkande. Men det kan också ha att göra med att jag inte tagit mig tid att närmare undersöka hur paleontologer, geologer och arkeologer går tillväga när de tidsbestämmer fynd - fossil - som sägs tala till oss från ibland hundratusentals år tillbaka i tiden. Särskilt om fynden angår frågeställningen om när, var och hur vi blev människor med självmedvetande blir jag undrande. 

Jag försöker snabbrepetera mina begränsade grundkunskaper: Geologiska skikt kan tidsbestäm-mas, om än grovt. Kol fjorton och numera annat ännu mer sofistikerat: jag läser att det även finns radiometri, vilket möjliggör tidsbestämning genom mätning av elektromagnetisk strålning. 

Med grovt menar jag att vi rimligen tvingas ställa om tidsmåttet från begripliga månader, år, decennier och sekler - till... ja, till en annan tidsskala och andra enheter. Perioder och epoker, säger då någon som vet, och påpekar att vi befinner oss i kvartärperioden och sedan 11 700 år i epoken holocen. Elva tusen sju hundra, inte tolv tusen sjuhundra femtio? Medan andra vill namnge och datera den del som ligger oss närmast, från 1700-talet och framåt, som antropocen

Beteckningarna och tidsmåtten gör det hela nästan lika fantasieggande och ofattbart som astronomi. En tidsresa längs en borrkärna kan tydligen vara lika svindlande som en i rymden; allt beror på vad man kan fatta och förstå av det man ser, av vad man kan höra ett fossil berätta. 

Plötsliga klimatförändringar till följd av ett gigantiskt vulkanutbrott eller en meteorits nedslag, vilken betydelse ska de tillmätas för frågan om evolutionära "språng"? Hur länge varade i så fall det där språnget och mer exakt till följd av vad? Det är ju knappast fråga om att därföremänniskan vaknar upp en måndag morgon vadande i aska och plötsligt ser sig själv som i en spegel. 

Ska vi verkligen förvänta oss att gåtan om det mänskliga medvetandets uppkomst ligger förborgad i en borrkärna från jordens inre?

Osökt kommer jag att tänka på den lysande romanen "Människan uppträder under holocen" av Max Frisch. Jag skrev om den för några år sedan (se vidare här). Jag känner mig ibland som gamle herr Geiser i romanen när han nålar upp små lappar med fakta kring geologiskt avlägsna epoker, samtidigt som han praktiskt försöker hantera sin isolering till följd av ett jordskred och existentiellt sin insikt om att han åldras och att han snart ska ingå i naturens stora omedvetenhet.

lördag 17 mars 2018

Bill Evans i h-moll



Det finns en jazzpianist jag dyrkat mer än alla andra tillsammans: Bill Evans. Han har följt mig, eller snarare jag honom, från unga år och genom decennierna, även efter det att han alltför tidigt, 1980 vid endast 51 års ålder, gick under i sviterna av det drogmissbruk som tagit så många jazzmusikers liv. Fortfarande återkommer jag flitigt till hans många inspelningar. Varje gång slås jag av hans briljans och sensibilitet, som om jag inte redan visste.

Ovanstående bild visar konvolutet till den LP som gavs ut ett par år efter hans död och som spelades in 1977 (och med tre bonusspår även finns på cd), med Eddie Gomez på bas och Eliot Zigmund på trummor. 

Här finns kvintessensen av hans enastående musicerande, såväl i egna kompositioner som i några av de populära melodier som han älskade att förädla och göra till sina.  

Just denna förmåga att göra en vacker melodi ännu vackrare genom lyrisk frasering och harmonisk konstfärdighet har alltid väckt min beundran. Lyssna till exempel på hans version av den irländska melodin "Danny boy" ("Londonderry Air"), som finns på en annan inspelning. Det liknar något jag känner igen från min barndom när enkla andliga sånger av begåvade sångare som Einar Ekberg och Göran Stenlund stundom kunde höjas till uttrycksfull konst. Varje genre har sina mästare som kännetecknas av att de utvinner mer än väntat ur ett grundläggande och till synes ganska enkelt material.

Bland spåren på den här skivan finns ett annat tydlig exempel på en sådan förädling och som därtill genom titeln sticker ut från de övriga. Jag syftar på temat ur filmen och tv-serien MASH, ett stycke som Evans ofta spelade och som har den märkliga titeln "Suicide is painless". Jag minns MASH men inte om, och i så fall hur, denna komedi om ett fältsjukhus i Koreakriget kunde motivera ett sådant påstående.

Däremot är just den titeln intressant sett till albumet som helhet, eftersom flera av melodierna är hommager till några av Evans vänner och anhöriga, bland dem två som faktiskt begick självmord. Den ena är brodern Harry ("We will meet again - For Harry")  - en ömsint ballad med både vemod och hågkomster av lyckliga stunder. Eddie Gomez basspel är viktigt här i dialogen med Evans´ kristalliskt blixtrande reflexer i pianots diskantregister.  

Trots molltonarten framstår även minnet av den andra, den tidigare flickvännen, i försonande ljus ("B-minor Waltz - For Elaine"). Stilla klingar en förstämning som skingras med distinkta toner i luftig, avklarnad diskant. För att slutligen landa, ritardando, i några brutna, skimrande ackord.

Nej, för efterlevande är självmordet ingalunda smärtfritt. Men: "You Must Believe In Spring" och mycket kan sägas "Without A Song" om minnena "Sometime Ago". Skönheten hör till det som består och med musikaliskt bistånd går livet vidare. 

Den lyriska impressionismen är genomgående och jag tror inte att jag tar så fel om jag uppfattar detta album som tematiskt. Det är i alla händelser i samtliga nummer fråga om pianomusik av allra högsta karat.

Svårt är att i ord formulera vad som gör att man så starkt berörs av vissa sensibla instrumentalister och sångare. För min del kan jag bara säga att det knappast kan bli vackrare än så här, 

(Inspelningen kan avlyssnas på både Youtube och Spotify).

tisdag 13 mars 2018

Listan: de bästa symfonierna (2)



Den bästa symfonin av de bästa symfonikerna listade jag i ett tidigare inlägg, sammanlagt 10 välkända verk av musikhistoriens främsta tonsättare. Känslan av att listan borde utökas med åtminstone tio symfonier till har resulterat i nedanstående komplettering. Vi rör oss här i tiden ungefär från förra sekelskiftet fram till mitten av 1900-talet. 

Väl medveten om att det finns musik som är symfonisk utan att i egentlig mening vara en symfoni har jag försökt hålla mig till verk som förtjänar beteckningen av klassiska, formella skäl. De vid denna tid så vanliga symfoniska dikterna faller alltså bort (även den spektakulära "Alpensinfonie" av R Strauss, som namnet till trots är en av hans många symfoniska dikter). Och omvänt - Bartóks "Konsert för orkester" vill jag trots namnet betrakta som en symfoni. Likaså Skrjabins fjärde symfoni, som nog med fog kan liknas vid en symfonisk dikt med drag av trumpetkonsert. Som ni märker lyckas jag inte vara helt konsekvent i det här stycket. 

Här följer i alla fall mina förslag, utan inbördes rangordning:

Igor Stravinskij: Psalmsymfonin. Jag brukar säga, mest som ett konstaterande för mig själv, att ingen har formulerat sitt "Halleluja" mer innerligt än min morfar och Igor Stravinskij. Händels och de flesta andras har ju mer karaktär av exklamation. Här lyfter i stället en fågel, eller om det nu är Elias i vagnen, upplöst i himmelskt motljus till körens dämpade lovprisning. Omisskännliga Stravinskij-rytmer blandas med barnaröster och blandad kör till det alldeles speciella välljud som ingen längre kan ha någonting emot, särskilt inte när Stravinskij är på sitt bästa nyklassicistiska humör. Men visst, "Symfoni i tre satser" är ett alternativ värt att beakta.

Sergej Rachmaninov: Symfoni nr 2.  Försök värja er om ni kan, när i Adagiot det stora ryska vemodet rullar in och sköljer över allt och alla i svallvåg på svallvåg. Temat tycks rymma hur många sköna melodier som helst. Kanske kan ni som jag framför er se någon av Tjechovs systrar sitta invid samovaren i det dunkelt upplysta rummet med huvudet tungt i en handen? Bitterljuvt men ändå inte utan hopp, för glöm inte de andra satserna också. Inspelningar med André Previn eller Mikhail Pletnev rekommenderas.

Alexander Skrjabin: Symfoni nr 4. "Le Poème de l´extase". Den här "symfonin" liknar som sagt mest en symfonisk dikt eller kanske till och med i den senare halvan en trumpetkonsert. Denne tonsättares färgstarka harmonik byggs här upp i en kontinuerlig stegring, avsats efter avsats, tills den kulminerar i det exalterade tillstånd som titeln anger. Det måste vara varje trumpetares dröm att få hetsa den stora orkestern till detta grandiosa utbrott.

Antonin Dvôrák: Symfoni nr 9. "Från nya världen". Nog för att jag tycker att Dvôràk är störst i konserter och kammarmusik, där han verkligen bidragit med odödliga verk. Men även bland hans symfonier är det svårt att förbigå den nionde, den oerhört populära "Från nya världen". Den romantiska sångbarheten har sin givna grund i folksångerna, oavsett ursprung i nya eller gamla världen.

Josef Suk: Symfoni i c-moll. "Asrael". Allt sedan jag första gången kom i kontakt med denna symfoni har den haft en given plats bland mina favoriter. Suk påbörjade den som en hyllning till den bortgångne svärfadern Dvôràk. Kommen halvvägs i komponerandet dör även hustrun, vilket gör att symfonins två sista satser får en ännu tydligare karaktär av sorgemusik, en mycket gripande sådan. Sista satsen tonar bort i ett slut som erinrar om det i Mahlers nionde symfoni. Titeln syftar på Gamla Testamentets dödsängel. Mer om symfonin här.

Carl Nielsen: Symfoni nr 4. "Det outsläckliga". Den okuvliga livsviljan var vad som upptog Nielsen vid komponerandet av denna dramatiska symfoni. Den viljan flödar ohejdbar genom hela symfonin, utan avbrott mellan satserna och med ett berömt pukslag, det vill säga inte något enskilt pukslag utan en duell mellan två slagverkare vid var sin uppsättning pukor. Jag har länge ansett Nielsen vara Nordens störste kompositör i ädel tävlan med nästa man på listan.

Jean Sibelius: Symfoni nr 5. Det blir ju oftast femman som man återkommer till i Sibelius fall, och inte bara för att det är den som oftast spelas i konserthusen. Det är givetvis den sista satsens naturmystik som gör verket ofrånkomligt. Oavsett det nu är tranor eller något annat som lyfter ur sista satsens mullrande mörker är det fråga om en lika magnifik som unik musik som aldrig upphör att fascinera.

Sergej Prokofjev: Symfoni nr 5. Trots att den här symfonin skrevs i Sovjetunionen under kriget är det ingen dyster historia. Tvärtom lär Prokofjev ha sagt att den är ägnad den fria och lyckliga människan, men jag har ingen aning om han menade det ironiskt. Hursomhelst innehåller den det mesta av det bästa med denne tonsättare, vars sofistikerade modernism aldrig släppte taget om det melodiska. Andra satsens lättsamma scherzo påminner om vem som står bakom den populära balettmusiken "Romeo och Julia", och i adagiosatsen får han tillfälle att än en gång visa att hans lyriska sida är minst lika stark som den hårdfört sarkastiska och burleska.

Franz Schmidt: Symfoni nr 4. Ännu ett mästerverk som i likhet med Suks är sprunget ur ett sorgearbete, i det här fallet resulterande i ett symfoniskt "requiem"för dottern som dog i samband med födseln av första barnet. Och med ännu ett adagio som man sugs in i med samma obevekliga kraft som hos Mahler. Första satsen introduceras med ett trumpetsolo rakt ut i ödsligheten, ett tema som sedan återkommer i slutet av sista satsen. Adagiot inleds i stället med ett ömsint och svidande vackert solo för cello som varieras i blandad klassisk och senromantisk stil. Kanske den mest underskattade symfonikern jag stött på under mina år i den klassiska musikens sällskap. Zubin Mehta och Wienfilharmonikerna vägledde mig in i denna underbara musik och det är en inspelning som stått sig bra genom åren även om flera andra goda tillkommit.

Bela Bartók: Konsert för orkester.  Bartók undvek (av föga övertygande skäl) beteckningen symfoni på detta verk som ändå lever upp till klassiska formkrav, dessutom i den bågformade symmetri mellan de fem satserna som var hans speciella förtjusning. Oavsett eleganta strukturer är detta en rikt varierad och inspirerad musik av en originell lyster som varje gång imponerar. Mittsatsen med hans signum - "nattmusiken" - och sista satsens vilda danser i mördande tempo är ett par av höjdpunkterna. Bland det sista han skrev - och det mest omedelbart tillgängliga.

Ja, det var det det, och fortfarande fattas här symfonier av Borodin, Roussel, Zemlinsky, Sjostakovitj, Honegger, Hindemith, Walton, Martinů, Messiaen med flera. Men med denna flaggning om mycket mera sätter jag punkt här. 

torsdag 8 mars 2018

Filosofer med katt



Jag besökte Vårsalongen på Liljevalchs tillsamman med en god vän som de senaste åren gjort mig sällskap dit. Den blå spårvagnen tog oss sista sträckan i ett råkallt och snömoddigt Stockholm ut till Djurgården och det nyligen varsamt renoverade museet.

Vårsalongen brukar uppvisa god kvalitet och roar inte minst med sin stora variation i ämnen och tekniker, samtidigt som den skvallrar om aktuella trender. Där finns alltid något för alla och ännu mer av sådant som de flesta aldrig annars skulle konfronteras med. Den är kanske den enskilda konstutställning som genom sin bredd och popularitet lämnar det största bidraget till konstintresset. 

Den här gången fastnade jag personligen främst för några kolteckningar (det senaste nya?), oljemålningar samt en grupp skulpturer i terracotta. Och visst får den färgglada, stort och grovt virkade "Kanin med morot", gjord av cirka 350 sönderrivna t-tröjor, priset som den tokroligaste.

Simon H Danielssons kolteckning "Slut" är ett exempel på hur man sparsmakat och lakoniskt med enkla medel kan återge ett urgammalt tema: memento mori. Vem har inte sett den där insekten på rygg i fönstersmygen och kanske låtit synen sjunka in lite mer än vanligt innan dammtrasan fått utplåna bilden?



Men filosoferna med var sin katt i famnen tar ändå första priset (se bilden överst!). Så begåvat att på det här sättet stimulera våra funderingar över konstnärens - Gabriel Jonsson, f. 1987 - tankar om de olika hållanden som var och en av dem uppvisar, hur dessa möjligen sammanhänger med deras filosofiska tänkande och relation till kattdjurets värld. Från vänster ser vi: Immanuel Kant, Martin Heidegger, Hanna Arendt, Karl Marx, Friedrich Nietzsche och Hildegard av Bingen. De är bara cirka 30 cm höga, men välgjorda och lätta att identifiera.

Kant lyfter den stackars katten med ett tag under frambenen så att hela buken exponeras, som ville han att någon så snart som möjligt tog emot och befriade honom från denna börda. Så där håller man inte en katt om den ska känna sig trygg och bekväm, konstaterar min vän i sällskap. Om detta ska ses som en besk kritik av det rena eller det praktiska förnuftet från såväl vännen som konstnären lämnar jag osagt.

De övriga herrarna håller katten sittande i höger eller vänster (Nietzsche) hand intill bröstet. Marx håller ett stadigt grepp om kattens buk som katten förefaller vilja komma ur, medan den hos Nietzsche verkar mer förnöjd med situationen. Mest gåtfull ter sig en småleende Heidegger med huvudet på sned och med vänstra handen bakom kattens nacke. Har Heidegger här upptäckt en tillgång till varat bortom språket, eller bekräftar han bara sin överlägsenhet med en betvingande gest mot det språklösa djurets nacke? 

Mest naturlig i situationen framstår Nietzsche, han som en gång på en gata i Turin förtvivlad kastade sig om halsen på en illa behandlad häst. Han låter den milt omslutna katten vila i nuet, vara vad den är, djurisk, lugn och observant.

Hanna Arendts katt vilar utsträckt på hennes vänstra underarm medan hon själv tycks fullt upptagen av kommunikation med någon annan. Kanske är det så katten vill ha det, fri att lämna när den vill? Hildegard av Bingen däremot uppträder som förväntat i moderlighetens skepnad. Hon har förväxlat katten med sitt nyfödda barn, trosvisst famnat den madonnelikt. 

Eller vad säger ni själva? Här finns rum för associationer och tydningar.

Till sist en urbota nordisk målning utan nationalistisk slagsida. I skogarnas Sverige står den mäktiga granen som ett emblem för glesbygd och tätnande barrskogsmörker. På avstånd en taggig synrand, i omedelbar närhet ett prydligt grenverksmönster i nyanser av grönaste grönt. Leif Engströms "Gran" är en olja/akryl i stort format, i själva verket i skala 1:1 så att barren och grenarna verkligen ska framträda i all påtaglig blandning av skönhet och ruskighet, om vitsen tillåts.



(Klicka för förstoring av bilderna!)