Vårsalongen brukar uppvisa god kvalitet och roar inte minst med sin stora variation i ämnen och tekniker, samtidigt som den skvallrar om aktuella trender. Där finns alltid något för alla och ännu mer av sådant som de flesta aldrig annars skulle konfronteras med. Den är kanske den enskilda konstutställning som genom sin bredd och popularitet lämnar det största bidraget till konstintresset.
Den här gången fastnade jag personligen främst för några kolteckningar (det senaste nya?), oljemålningar samt en grupp skulpturer i terracotta. Och visst får den färgglada, stort och grovt virkade "Kanin med morot", gjord av cirka 350 sönderrivna t-tröjor, priset som den tokroligaste.
Simon H Danielssons kolteckning "Slut" är ett exempel på hur man sparsmakat och lakoniskt med enkla medel kan återge ett urgammalt tema: memento mori. Vem har inte sett den där insekten på rygg i fönstersmygen och kanske låtit synen sjunka in lite mer än vanligt innan dammtrasan fått utplåna bilden?
Men filosoferna med var sin katt i famnen tar ändå första priset (se bilden överst!). Så begåvat att på det här sättet stimulera våra funderingar över konstnärens - Gabriel Jonsson, f. 1987 - tankar om de olika hållanden som var och en av dem uppvisar, hur dessa möjligen sammanhänger med deras filosofiska tänkande och relation till kattdjurets värld. Från vänster ser vi: Immanuel Kant, Martin Heidegger, Hanna Arendt, Karl Marx, Friedrich Nietzsche och Hildegard av Bingen. De är bara cirka 30 cm höga, men välgjorda och lätta att identifiera.
Kant lyfter den stackars katten med ett tag under frambenen så att hela buken exponeras, som ville han att någon så snart som möjligt tog emot och befriade honom från denna börda. Så där håller man inte en katt om den ska känna sig trygg och bekväm, konstaterar min vän i sällskap. Om detta ska ses som en besk kritik av det rena eller det praktiska förnuftet från såväl vännen som konstnären lämnar jag osagt.
De övriga herrarna håller katten sittande i höger eller vänster (Nietzsche) hand intill bröstet. Marx håller ett stadigt grepp om kattens buk som katten förefaller vilja komma ur, medan den hos Nietzsche verkar mer förnöjd med situationen. Mest gåtfull ter sig en småleende Heidegger med huvudet på sned och med vänstra handen bakom kattens nacke. Har Heidegger här upptäckt en tillgång till varat bortom språket, eller bekräftar han bara sin överlägsenhet med en betvingande gest mot det språklösa djurets nacke?
Mest naturlig i situationen framstår Nietzsche, han som en gång på en gata i Turin förtvivlad kastade sig om halsen på en illa behandlad häst. Han låter den milt omslutna katten vila i nuet, vara vad den är, djurisk, lugn och observant.
Hanna Arendts katt vilar utsträckt på hennes vänstra underarm medan hon själv tycks fullt upptagen av kommunikation med någon annan. Kanske är det så katten vill ha det, fri att lämna när den vill? Hildegard av Bingen däremot uppträder som förväntat i moderlighetens skepnad. Hon har förväxlat katten med sitt nyfödda barn, trosvisst famnat den madonnelikt.
Eller vad säger ni själva? Här finns rum för associationer och tydningar.
Till sist en urbota nordisk målning utan nationalistisk slagsida. I skogarnas Sverige står den mäktiga granen som ett emblem för glesbygd och tätnande barrskogsmörker. På avstånd en taggig synrand, i omedelbar närhet ett prydligt grenverksmönster i nyanser av grönaste grönt. Leif Engströms "Gran" är en olja/akryl i stort format, i själva verket i skala 1:1 så att barren och grenarna verkligen ska framträda i all påtaglig blandning av skönhet och ruskighet, om vitsen tillåts.
(Klicka för förstoring av bilderna!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar