Höstlöv och liv

Vi vadar omkring i höstlöven, Doro och jag. Den friska men för årstiden mycket milda vinden sopar trottoarerna så gott den kan men lyckas inte lika bra med det som fallit i lager på fuktigt lager i parkerna. Det mesta av lövträdens bladverk har lämnat grenarna och ett medelålders par på promenad delar nöjet av det knippe utvalda lönnlöv som kvinnan leende håller som en solfjäder i ena handen. En pappa med barnvagn och två små barn rafsar famnen full med löv, kastar dem högt i luften så att de singlar ner över barnen och landar på marken en andra gång. På en parkbänk står en kasse fylld med fallfrukt, ett par, en man och en kvinna, troligen invandrare, går omkring och plockar nyligen landade äpplen.

Ett förtäckt klimatrelaterat hot eller ej - vi kan inte annat än njuta av det milda oktobervädret, av att kylan tycks uppskjuten på obestämd tid. Mörkret faller dock kalenderenligt och höstmörker är det mörkaste som finns. Innan det börjar skymma går vi i den låga eftermiddagssolen som bländar och förblindar och tvingar husse hålla kort koppel som säkerhet mot de hastigt uppdykande vettvilllingarna på elsparkcykel. 

Tillbaka inomhus är det snart dags att tända upp några dunkla hörn av rummen. Doro grottar ner sig i soffan hos matte eller i sovrummets fluffiga sängöverkast medan husse söker sig till någon av eftermiddagens stillsamma aktiviteter - läsning, lyssning, skrivande. 

Efter att i våras ha kommit av mig läser jag nu - och roas storligen - av Laszlo Krasznahorkais "Herscht 07769" (Norstedts, 2023). Trehundrasjuttiosex sidor text utan punkter eller styckeindelningar (dock komma och andra skiljetecken), det lär väl kallas experimentell prosa men är inte alls så oöverstigligt som det låter. I själva verket är det ett under att en sådan textmassa flyter så obehindrat som den gör (och översättaren Daniel Gustafsson har nog sin berömvärda del i detta). 

Det handlar om livet i en liten stad i före detta östtyska Thüringen i vår egen tid av politiska motsättningar och nynazism. Huvudpersonen, Florian Herscht, är en udda figur som gått kurser och förläst sig på modern kvantfysik. Via begrepp som antimateria har han kommit till insikt om att vi står inför en kosmologisk katastrof, hela universums undergång. 

Han tar sitt ansvar och skriver ett, ja flera brev till förbundskansler Angela Merkel angående detta. Med sin naturvetenskapliga bakgrund borde hon vara den som förstår allvaret i vad som förestår. Breven besvaras emellertid inte och han motas bort när han reser till Berlin för att personligen framföra sitt ärende. 

Florian försörjer sig på klottersanering tillsammans med sin "Boss", en vulgär, nazianstucken typ som "bossar" den godhjärtade, närmast dumsnälle Florian när de åker omkring i en gammal Opel och eliminerar graffiti. Ryktet säger att bossen sprejar på nätterna och sanerar på dagarna. När så Johan Sebastian Bachs grav skändas med klotter händer något med både herre och tjänare i den gamla Opeln - och det är så långt jag hunnit i texten. Det ska bli spännande att följa händelseutvecklingen i och genom det som baksidestexten talar om som Florians enda tröst: Bachs musik.

Min musik till tröst och uppbyggelse de senaste veckorna har främst varit kammarmusik av Brahms. Dels andra och tredje pianokvartetten (som Musikrevyn i SR P2 häromveckan påminde om), dels de båda stråksextetterna. 

För övrigt fyller Anton Bruckner 200 i år, och jag har biljetter till fjärde symfonin i Konserthuset nu på lördag (26/10) och åttonde symfonin i Berwaldhallen i november (9/11). Även Bruckner var ju i flera avseenden ett naivt original men samtidigt musikaliskt inget mindre än genial, en skapare av musik för de stora akustiska rummen till Guds och Wagners ära. 

 

Sista vargens baneman

Jag har några få riktigt stora favoriter bland nu levande och verksamma författare, och László Krasznahorkai är en av dem. Jag har läst allt han skrivit av det som översatts från ungerska till svenska, inklusive det senaste - novellsamlingen "Den sista vargen" (Bonniers, 2019; översatt av Daniel Gustafsson).

Kraszhorkai fängslar mig både genom sin språkkonst (översättaren har min stora beundran!) och sin förmåga att i mörka tragikomiska berättelser från tillvarons utkanter levandegöra dess existenser som bärare av väsentliga livsfrågor. Han är en magisk stilist som packar jordisk färg och must med kittlande instick av metafysik, vilket som helhet ger prosan smak av legend.

Här är nu tre berättelser på temat människors hänsynslösa jakt på varg och vilt. En föga framgångsrik filosof i Berlin har av dunkel anledning inbjudits att författa en text om den sista vargen av det numera utrotade beståndet i den spanska regionen Extremadura. Stiftelsen som bjudit in honom lovar stå för alla kostnader med förhoppningen att han ska kunna kasta ljus över ämnet och väcka intresse för trakten. 

Han reser dit, förses med chaufför och tolk och låter sig lotsas runt, fortfarande oklar över varför just han skulle vara mannen för detta speciella uppdrag, vilket successivt visar sig rymma en historia av stinkande kadaver och repellerande brutalitet. Allt återges av "professorn" själv över en billig flaska Sternburger för en trött och måttligt intresserad ungersk servitör på stamkrogen Sparschwein (!). 

Ungraren bakom disken får alltså höra allt om jakten på jägaren som fällde den sista individen i den vargflock som för ett antal år sedan huserade i den där avsides belägna regionen. Men hur kan någon säkert veta vilken som var den sista? Och valet av begreppet "stupad" om en varg - är det verkligen passande i vetenskapliga sammanhang? Och hur ska han - "med sina olycksaliga menings- och tankelabyrinter" - kunna skriva något vettigt om allt detta? 

Under villsamma bilresor i landskap av "karg intighet" finner man till sist en viltvårdare som anser sig veta något om det som officiella rapporter hittills inte lyckats klarlägga. Han lovar peka ut platsen, som dock har en tendens att ständigt förskjutas till en annan ort, i en provins längre bort. Till saken hör också att sabotage mot fällor och stängsel förekommit, tydligt indikerande att alla inte sympatiserade med jakten och synen på vargen som fiende.

Det blir inget skrivet för den gästande "professorn"; berättelsen är utan punkt och slut. Han får i alla fall höra talas om en flock på nio individer som obönhörligt jagats med grymma fällor och som decimerats till endast två - en dräktig hona som senare dödats i trafiken och en hane som antogs ha flytt till Portugal. Det senare dock dementerat av en herde uppe bland bergen som sagt sig ha fällt en varg...

Den här berättelsen, endast sjuttio sidor lång, är ett oavbrutet textflöde utan styckeindelning och annan interpunktion än kommatecken (och några tankstreck). Jag förstår om det kan verka avskräckande på många läsare, men faktum är att man sugs in i texten och snart glömmer denna formella omständighet. 

Det beror bland annat på att Krasznahorkai använder sig av vad jag skulle vilja kalla varierad repetition, vilket gör att man "sjunger med" i en musikalisk prosa där vissa ord och begrepp är återkommande. Redan i upptakten presenteras ett par sådana nyckelord - fåfänglighet och förakt - ord som har del i vad den desillusionerade professorn lyckas formulera av den tyngd som vilar över hans bröst och som drivit honom dithän att han uppgivet vill upphöra med all tankeverksamhet. Så här kan det längre fram i texten låta:

"..., ständigt fåfänglighet och förakt, i varje enskilt ögonblick hos den som börjar tänka, och om man avsvär sig tänkandet och bara börjar betrakta tingen i stället, då uppstår tänkandet i nya former, man kan alltså inte befria sig från det, vare sig man tänker eller låter bli att tänka, i vilket fall är man tänkandets fånge, och stanken sticker outhärdligt i näsan, så vad kunde han göra, lugna sig själv, lugna sig med att saker och ting fick ha sin egen naturliga gång, precis som nu i Extremadura, han släppte taget, och allt hade sin egen gång, ..." (s. 28-29).

De två återstående berättelserna - "Herman, jägmästaren" och "Slutet på ett hantverk" - är kortare och skildrar från vardera annat perspektiv de konflikter som jakten resulterat i. Jägmästaren - "en fällornas enastående konstnär" - engageras av myndigheterna för att få bukt med vargproblemet men genomgår en radikal sinnesändring, en identifikation med det vilda som i sin tur får följder som jag inte tänker avslöja här.

Förhoppningsvis har jag kunnat förmedla något av den stora behållning jag haft av denna lilla tunna men täta och mångbottnade triptyk, tre variationer på temat: Hur hantera tyngden av tillvarons fåfänglighet och förakt?

Nobelprisdags

Vi är inne i Nobelveckan och på torsdag är det dags för Svenska Akademien att kungöra vem de valt att prisa år 2017. Jag tror ju inte på att de är så där helt frigjorda från hänsyn till genus, geografi och politisk och kulturell korrekthet som de åtminstone ibland vill låta påskina. 

Jag hoppas ändå att de försöker vara det, och att det är dags för någon av de många gamla välförtjänta europeiska män som sedan länge stått i kön och som troligen förbigås för att de inte längre är lika mycket i ropet som förr. Milan Kundera har jag till exempel en känsla av är ute ur diskussionen numera, och kanske är det lika illa med både Cees Nooteboom och Peter Handke. 

Så därför hoppas jag att Akademien överraskar mig med att ge årets pris till Laszlo Krasznahorkai, som under alla omständigheter borde finnas med i diskussionen. Inte för att han är man, inte för att han är europé, inte för att han är finkulturell läsning, utan för att han är en nästan lika utmanande, rik, rolig och gåtfull författare som sina inspiratörer Kafka och Beckett.

Satantango

"Satantango" heter den ungerske författaren László Krasznahorkais internationellt uppmärk-sammade debutroman från 1985. Den kom på svenska i fjol (Norsteds, 2015) i översättning av Daniel Gustafsson Pech. Hösten 2014 läste jag samme författares "Motståndets melankoli", en läsupplevelse som gjorde att jag i höstas omedelbart skaffade mig även den här boken.

Den tog mig tid att läsa, och jag har läst flera andra romaner under tiden. Det betyder inte att den var trög eller tråkig, inte alls, kanske är den till och med lika bra som den förstnämnda även om det tog halva boken innan jag stannade för det omdömet. 

Dock ska erkännas att Krasznahorkai är en krävande författare med en raffinerad stil som vänder sig till gammaldags gediget läskunniga, till dem som lugnt förmår invänta förståelsen och uppskattar en virtuos språkbehandling. (Härmed också sagt att översättaren har min fulla beundran). 

Trots att hans intrikata och detaljrika texter bjuder motstånd finns där ett flyt som gör att man fångas av berättelsens gång och egenart. Det är ungefär ett dussin personer som befolkar den och de lever i skuggan av något som vagt kallas "anläggningen", vilken uppenbarligen är nedlagd och nu står och förfaller på samma sätt som de kvarvarande människorna lever i ett tilltagande förfall. Sysslolösa vakar de över varandra och ödsligheten från fönster i ostädade rum där spindelvävarna tätnar. De är sammanlänkade i inbördes tvister, oförverkligade planer och gemensamma drömmar om att kunna ta sig i kragen och dra vidare, det alternativ som återstår om man inte sakta men säkert ska gå under.

Det är oktober och regnet och blåsten pinar den ungerska landsbygden. Vätan och leran antar närmast metafysiska dimensioner; det är som om det tunga klafsandet i gyttjan på vägar och åkrar hotade stänka ner hela tillvaron. Lyckligtvis finns dock en krögare i byn i vars värdshus man kan dansa tango, gräla och spekulera om räddningen, oftast bara för att slutligen sjunka in i uppgivenhet och rusig sömn.

Krasznahorkai mejslar ut de olika karaktärerna och det är verkligen inga skönandar det är fråga om; flertalet är enkla och illa medfarna människor även om både en rektor och en doktor också finns i sammanhanget. Ett par män, Irimiás och hans kumpan Petrina, spelar en särskild roll som ryktesvis döda men möjligen bara frånvarande och snart återvändande figurer. Utifall återkommande de enda som dessa av anläggningen och livet övergivna personer knyter några förhoppningar till. 

Och mycket riktigt, de båda dyker upp på värdshuset i ett speciellt läge då en utstött och sinnessvag flicka först dödat en katt med råttgift och sedan själv tagit livet av sig med samma gift. Irimiás håller tal och spelar på de närvarandes skuldkänslor - ett föregivet samtal, men snarast en predikan som utmynnar i att stunden nu är inne för de församlade att bryta upp, följa honom och skapa en ny tillvaro, en mycket ljusare och bättre tillvaro. Irimiás axlar fullt ut den roll av frälsare som han tilldelats och övertygar dem med sin karisma och genomskådande klarsyn. Även tvivlaren tvingas böja sig för kollektivet.

Uppbrottet blir till en tragikomisk exodus som inte leder längre än till ett gammalt gods där man ingalunda lyckas inrätta sig utan på nytt finner sig övergivna. Doktorn som under tiden legat på sjukhus och ensam återvänt till anläggningen stänger in sig med sina damejeanner med sprit och sina dagboksanteckningar, där han bland annat ger en osminkad för att inte säga misantropisk beskrivning av folket kring anläggningen. 

Bokens sista kapitel visar att det doktorn skriver sammanfaller med det som utgör bokens inledning. Cirkeln sluts, som kapitlet mycket riktigt heter. Och doktorn själv blir osäker på om det är galenskap eller ej när han hör en gäckande klockklang från ett obefintligt klocktorn och dessutom tvingas konstatera att han nu styr världen omkring sig i kraft av vad han nedtecknar i skrift: "Och bara det som blir nedtecknat är det som sker".

I ett annat mycket underhållande kapitel beskrivs hur två notarier bearbetar och omvandlar en alltför grovkornig rapport (förmodligen av samme doktor) om personerna kring anläggningen så att det blir ett mer anständigt byråkratiskt dokument. Karakteristiken av fru Schmidt som "ett korkat, storpattigt kjoltyg" omformuleras exempelvis till "en mentalt omogen person med en fäbless att framhålla sina kvinnliga attribut".

Det är en mångbottnad och mycket fascinerande historia som Krasznahorkai åstadkommit. Författaren lyckas fånga rörelser i medvetanden som avspeglar både social utsatthet, främlingskap och existentiell vilsenhet. Svärtan och humorn erinrar om både Kafka och Beckett. Vem eller vad ska man sätta sitt hopp till? Var hämta drivkrafterna? Hur står det till - med meningen, tidens gång och handlingsutrymmet?

Och frågan kvarstår: Måste man vara gud eller galen för att tro sig kunna beskriva tillvaron i all dess mångfald av ting och skeenden?

________________________
Se även min recension av Krasznahorkais "Motståndets melankoli", här.

László Krasznahorkai: Motståndets melankoli

"Motståndets melankoli" måste vara den märkligaste roman jag läst, åtminstone sedan jag kom att läsa Kafka första gången. Författaren, vars namn till en början syns lika svårt att stava som innehållet mellan pärmarna verkar svårforcerat, är ungrare och kanske mest bekant genom de filmer som hans landsman Béla Tarr skapat med hans romaner som underlag, senast den mycket sevärda "Turinhästen". Författaren heter László Krasznahorkai, och jag tror att man gör klokt i att lägga namnet på minnet inför kommande Nobelprisspekulationer.

Originalet utkom redan 1989, men alltså först nu på svenska. Och låt mig då på en gång säga att Daniel Gustafsson Pech rimligen måste ha utfört en mindre bragd i och med denna överföring till smidig svenska. Texten väller fram över 327 boksidor i ett fåtal kapitel utan styckeindelning och i oändligt långa meningar, ofta med flera bisatser och med en närmast barock ordrikedom. Det kräver ett ganska högt lästempo och ordentlig koncentration. Märkligt nog beredde mig texten ändå inga större bekymmer. Det drivna språket, frekvent uppblandat med direkt anföring av fraser och inre tankeliv, suger tag i en och gör tillsammans med den smått surrealistiska handlingen att man fascinerad liksom flyter med i strömmen. Hur bra filmatiseringarna än må vara bör man inte neka sig Krasznahorkais fullmatade historier som läsning, med egna visualiseringar. Att de över huvud taget inspirerat till film kanske förklaras av att de trots markant verbalitet samtidigt har drag av drastisk berättarkonst.

Vad den här boken i allt handlar om är inte så lätt att återge. Det låter måttligt intressant om man säger att författaren beskriver ett nätverk av några var och en på sitt sätt egenartade figurer i en ungersk provinsstad, ej närmare angiven i tid och rum. Stadsbornas liv och grundläggande trygghet är inte längre vad den varit, det står omedelbart klart. Tillvaron ter sig förändrad, framtiden osäker. Förfallet verkar lika allmänt som svårbegripligt och frågan är om det finns någonting för ansvarskännande medborgare att sätta emot.

Bitande frost utan snö, tåg som inte längre går som de ska, träd som faller till marken, torget som av och till fylls av upprörda folksamlingar och gator som i övrigt ligger öde och tomma. Och så detta gästande cirkussällskap som drar till sig en oroande uppmärksamhet med sin monstruösa attraktion: en uppstoppad jätteval.

Några av figurerna har centrala roller i berättelsen  - den småborgerliga fru Pflaum, hennes underlige son Valuska, mest lik en inte alldeles obegåvad byfåne, den högt respekterade vetenskapsmannen herr Eszter, hans exhustru, den aktivistiska och maktlystna fru Eszter, och så den aldrig öppet framträdande Fursten, som utövar ett gåtfullt inflytande i det fördolda.

Det upplevda hotet möts med varierande förhållningssätt. För fru Eszter blir det ett tillfälle att gripa efter makt genom att bilda en kommitté tillsammans med ett kommunalråd, en poliskapten och några andra förtrogna. Den sansade men världsfrånvände Valuska, vars håg står till stjärnhimlen och kosmos mer än det jordiska, städslas av fru Eszter som kommitténs utsände rapportör om händelserna på torget och i den gigantiska cirkusvagnen med kaskeloten.

Först när Valuska tjuvlyssnande bakom en dörr inne i vagnen får höra ett meningsutbyte mellan cirkusdirektören och Fursten, där den senares hotfulla yttranden klargör att direktören är helt i Furstens händer, grips även han av ängslan för vad som håller på att ske. Han får dock inget gehör för sina farhågor hos fru Eszter, eftersom hon och hennes kommitté redan anser sig att ha ordnat saken i vederbörlig ordning. Tillståndsgivningen är redan indragen för cirkusen med dess möjligen trojanska last, och cirkusdirektören dessutom införstådd med detta. Snart nog visar sig dock alla onda aningar befogade. Krossade fönsterrutor, vandalism, soldater, en stridsvagn rullar in...

Herr Eszter tvivlar allt mer på möjligheterna till annat motstånd än att uppgivet barrikadera sig i sin egen lägenhet, där för övrigt Valuska, hans allt i allo, också är inhyst. Vid åhörandet av stämmarens arbete vid pianot har han drabbats av insikten att inte ens den klassiska musiken vilar på annat än ett tempererat system utan naturgiven harmoni, vilket bidrar till att underminera hans världsbild och tron på en för förnuftet åtkomlig helhet av tillvarons alla delar. Som den obotlige analytiker han är kan han dock inte ens under arbetet med att spika brädlappar för fönstren undvika att intellektualisera denna praktik (hammarslagets båge mot spikhuvudet) och de optimala förutsättningarna att inte slå sig på tummen. Jo, här finns verkligen ett rätt stort mått av sofistikerad humor också.

Nog kan jag förstå att stoffet inbjuder till allegorisk tolkning. Men ungefär som med Kafka finns det knappast någon entydig sådan. Den metafysiska anstrykningen leder tankarna till den moderna upplevelsen av vilsenhet inför värdesystemens upplösning, av att allt till synes fast förflyktigas och känslan av en förestående apokalyps. Men det är också rimligt om man utifrån författarens position i de forna öststaterna finner andra, politiska betydelser att avkoda. När de mörka krafterna slipper lösa och militären dyker upp på gatorna är det svårt att inte associera till mycket konkreta händelser, både historiskt och i nutid.

Under alla omständigheter väntar en stimulerande läsupplevelse för den som är beredd att ge upp lite av motståndet mot språklig komplexitet. Krasznahorkais prosa har liknats med flera andra prestigefyllda författares; jag har sett både Thomas Bernhards, W G Sebalds och Michail Bulgakovs namn nämnas. En del av dessa referenser bygger på ytliga likheter; andra på mer innehållsliga. Själv nämnde jag Kafka, och då mest med tanke på den realism med förnimmelse av overklighet som vilar över intrigen. På så vis tycker jag nog att Bulgakov bland övriga nämnda är den mest relevanta valfrändskapen till i varje fall just denna roman av Krasznahorkai.

Till sist. Vad jag förstår finns det för närvarande åtminstone tre stora ungerska författarskap som ännu inte fått Nobelpriset: Péter Eszterházy, Péter Nádas och Lászlò Krasznahorkai. De båda förstnämnda har jag ännu inte läst, men om deras böcker håller samma klass som den jag nu läst av den senare har Svenska Akademin ingen lätt uppgift när den ska välja en av dem.


Foto: (överst) Lászlo Krasznahorkai (lån från nätet).