Nina Simone - I Wish I Knew (How It Would Feel To Be Free)

En ung musikskribent i DN tipsade nyligen om musik i media. Han hade bland annat upptäckt ett videoklipp på Youtube från en konsert med Nina Simone i Montreux, 1976: "I wish I knew". 

Hans entusiasm är lätt att förstå, och jag länkar mer än gärna vidare och drömmer mig samtidigt tillbaka till mitt sextio-sjuttiotal. En hel del av den tidens musik har jag i LP-form förvarad i tunga flyttkartonger på vinden. Där finns även en bunt Simone, dock ingen utgåva från det här tillfället i Montreux. 

Nej, den här underbara inspelningen hade gått mig förbi. Och efter att om och om igen ha lyssnat till den gick jag vidare och fann ytterligare ett inslag från samma konsert: "Stars/Feelings" här. 

De här båda klippen kan vara något av det mest drabbande som finns på Youtube, åtminstone vad gäller uttrycksfullhet i musik. Och jag syftar på helheten: rösten, pianospelet, blicken, gestiken och mimiken. Nina Simone kunde vara vrång och vresig i sin publikkontakt, men här bjuds vi in att dela hennes musikaliskt gestaltade frihetslängtan, kärlekssorg och smärtande vemod.

Här vittnar, i en och samma person, den klassiskt skolade pianisten och den saxofoniskt sonora jazzvokalisten om sin djupgående sårbarhet i sällsam kombination med en power som söker sin like.

Feelings... Yes, we always have a story to tell

Thorstein Bergman 1942-2022

Ännu en av de stora svenska trubadurerna har lämnat oss. Thorstein Bergman var en av de främsta uttolkarna av vår rika svenska visskatt med namn som Dan Andersson, Nils Ferlin, Emil Hagström och Helmer Grundström. Men han var också visdiktare i sin egen rätt och många känner honom om inte annat så genom sången "Om du nånsin kommer fram till Samarkand", denna kärlekssorgens höga visa som gjorde honom älskad långt utöver de traditionella kretsarna av visans vänner. 

Thorstein var en mycket nyansrik melodiker som satte kongenial musik till dikter som redan hade vistonen i sig. Så var det bland annat med ett flertal dikter av Emil Hagström, en av de mindre kända bland Klarabohemerna som han gjorde en betydande insats för att sprida kännedom om. Det var också genom denne poet, min mormors bror, som jag tidigt kom i kontakt med Thorsteins musikantiska verksamhet.

När några av Emil Hagströms släktingar och beundrare samlades vid hans grav på Österåkers kyrkogård i Roslagen den 3 juli 2007 för att fira hans 100 årsdag, var Thorstein närvarande och deltog med både tal och sång (se foto ovan). I skiftet 60-70-tal hade han upptäckt och inspirerats av Emils poesi, vilket resulterade i en ingående presentation jämte ett par LP-album med tonsättningar av många av hans bästa dikter. 

Tyvärr lyser just dessa inspelningar med sin frånvaro i moderna strömningstjänster som Spotify, förmodligen för att de ännu inte överförts till cd. Jag önskar att jag hade kunnat länka till Thorsteins känsliga tonsättning av en av Emils vackraste dikter; jag hade velat låta er lyssna till hans karakeristiska, fint krackelerade röst när den bär fram följande rader:

Min blonda natt och sommar

Jag går över myrens
svarta, hala spänger
och neråt bäcken ser jag
att dimman skingrar sig.
Jag tyckte du var här,
ja, var mig riktigt nära,
men det var bara vinden
och minnet av dig

Din klänning var så tunn
som sommarns lätta skyar,
din kind var så mjäll
som ett rosendeblad.
Och bara att få se dig
och känna att du fanns där
gjorde mig så barnsligen
och vemodigt glad.

Min blonda natt och sommar,
när höstarna vitnar
och vissna gräsen kransar
den öde myrens spång,
då är du mig nära
långt bort där bäcken lyser,
då är du mig en slända
och en visa vintern lång.

(Ur Kistebrev, 1952)

Nu får det i stället bli en länk till hans framförande av Dan Anderssons "Spelmannen". 

Med stort tack och ett varmt farväl till spelmannen Thorstein Bergman.

Foto: EJ.

Alf Hambe är död

Den här dagen blir en dag för djupdykning i minnenas album, ner i ett 70-tal som jag inte i alla stycken minns som poetiskt och musikaliskt så särskilt entusiasmerande. Fast med lysande undantag.

Ett sådant undantag var Alf Hambe, som radion nu meddelar gått bort, 91 år gammal. En vispoet av sällsynt slag, en av de allra största på vårt svenska språk. Han och Olle Adolphson stod i en klass för sig, det är och förblir min oförytterliga mening. 

Då på 70-talet hade jag i min växande skivsamling (jo, den finns kvar på vinden) även en packe LP med visor, och bland dem var Hambes de mest spelade. Han lyckades göra något nytt och eget av den klassiska trubadurpoesin, kunde skapa nya världar mellan dröm och verklighet med gröna grevar, markisinnor, Näcken, Odyssevs och alla vi människor i människodalen vid Molom. Det sägs att egentligen det mesta utspelades i hans hemtrakter i Steninge i Halland.

Han lekte så förunderligt lätt och fritt med orden och satte dessutom de rätta tonerna till de allittererande nyorden som man aldrig hört och inte finner i ordboken men som man omedelbart begrep ändå. "I långa lopp och längslar min kropp i molom går". "Vingelben i vankeldalen kringelvägar går".

Ja jag har via Spotify återvänt till denne visornas mästare och gläds på nytt åt det omfattande och kvalitativt högtstående verk han åstadkom. Lyssna bara till "Undars dotter" - vilken fantastiskt stor liten visa!

Med den melankoliska melodin till hans mest kända visa, "Visa i Molom", ringande i öronen vill jag hylla minnet av en konstnär, vars verk jag redan i unga år hade lyckan att lära känna.

Nu hoppar haren kråka på ängens vita gräs
Nu glider gladan slint i snögan snår
I långa lopp och längslar min kropp i molom går
Ty slokar sol på nattosamma näs

Stjärnor i skelom
Dudom, delom
Vind går i felom
Spelom

"...memories you´ve memorized to keep your winters warm"

Frågan hör knappast till de livsavgörande men kan ändå vara värd att ställa: Hur förhåller vi oss egentligen till sentimentalitet? 

Ordet används ju ofta lite nedsättande, samtidigt som det ingalunda är glasklart vari det eventuellt suspekta i sentimentaliteten består. Att en sång, en bild eller en berättelse är känslomässigt berörande är väl helt i sin ordning, kan man tycka. Vilket dock inte betyder att vi utifrån enskilda exempel utan vidare är ense om vad som kan passera. Vi befinner oss här på normativt osäker mark och får röra oss med viss försiktighet, kanske också minnas Willy Kyrklunds visdomsord: "Den rätta känslan är mycket präktig".

Smörsångarens hjärta och smärta. Solnedgångarna. Den vemodiga Ferlindikten. Kärleksfilmens smärtsamma avsked. Mimis död i "La Boheme". Fadosångarens duende.

När klichéerna än en gång utmanar oss och det blir jolmigt i stället för gripande, ja då stegrar vi oss eller förblir kallsinniga. Överutnyttjandet av slitna former och uttryck är givetvis tröttsamt, men vem vill förneka att den breda kategorin "hjärta och smärta" kan rymma värdefulla uttryck för betydelsefulla erfarenheter? Allt, nåja, i varje fall väldigt mycket, hänger till sist på hur det görs. I varje fall beträffande den estetiska formella sidan av saken.

Snorandet i skydd av biomörkret när hjälten triumferar efter allt som varit. Bläddringen i det gamla albumet med bilderna som snörper tag om strupen. Den nötta slagdängan, folkvisan eller hymnen som överraskande gör en till motvillig nostalgiker. O sole mio. O store Gud. O, du mein holder Abendstern.

Personligen låter jag mig allt oftare bevekas, har med åren blivit alltmer lättrörd. Varför blygas över att ögonen tåras i mötet med storhet och skönhet, sorg och saknad, nåd och onåd och annat som väcker min beundran, mitt vemod, min empati? Det händer att bittersötman jag i yngre dar snabbt spottade ut idag bereder mig njutning, samtidigt som jag fortfarande undrar om det verkligen är något speciellt med den känslosamhet vi kallar sentimental.

Att utförandet är avgörande innebär att det finns bättre och sämre, och ibland gör man klokt i att tolerera sin ambivalens för det som krokar fast i en, så som fallet är med tongångar man älskar för att de hör ihop med speciella händelser och livssituationer, kanske till och med ingår i ens livs soundtrack, om man nu håller sig med ett sånt. 

Men inte ens det gör att allt går an. Den estetiska känsligheten, "smaken",  kan förändras och förfinas, kraven öka. Det hela är onekligen komplext. En av de grundläggande komponenterna i sentimentaliteten tycks mig ändå tidsupplevelsen vara. Jag tänker på den stämningsmättade återblicken, eller vad som förslagsvis kan beskrivas med hjälp av ett par av den italienske författaren Antonio Tabucchis boktitlar: "Tiden åldras fort"; "Det är snart för sent". 

Lättast finner man exempel på sentimentalitet i amerikansk film och dito populärmusik, så låt oss då stanna vid sångerna, texter till musik. "The Great American Songbook" är ett begrepp som syftar på en bred repertoar av "standards" som alla betydande vokalister förr eller senare bekänner sig till i personliga tolkningar. Där finner vi åtskilliga exempel på ballader av det slag jag här är ute efter.

Frank Sinatra, en av fraseringskonstens verkliga suveräner, är ofta sentimental så det förslår när text och musik så vill. Men på ett sätt som gör att man tror honom och försätts i de stämningar han skapar. Det handlar om förmågan att gjuta liv i medioker poesi, att med rösten eller tonen modulera orden, fylla dem med oavvislig mening om något som en gång var, om något lämnat och saknat, passerat och distanserat, men som plötsligt väcks till liv och slår ut i musikalisk presens.

När jazzvokalisternas ballader arrangeras för orkester, eller "with strings" som det brukar heta, tillförs som regel en lyrisk, färgstark harmonik som accentuerar sentimentaliteten - i bästa fall på ett sofistikerat vis. Jag tänker på inspelningar med nyss nämnde Sinatra, Sammy Davis Jr, Helen Merrill, Tony Bennett, Sara Vaughan, Ella Fitzgerald, Nina Simone, Carmen McRae, m fl.

Och jag tänker på den underbara Shirley Horn, som man även bör uppmärksamma som den mycket fina pianist hon är. Hennes pianospel i triobesättningar är mer än bara eget ackompanjemang till sången; det är en begåvad musikers dubbla bidrag på två skilda instrument. Jag skrev för några år sen (här) om henne och om en av mina favoritskivor inom den vokala jazzen - ett album som kom i början av 90-talet och som jag ofta återvänder till.

Ett "with strings"-album - "Here´s to life" - kom ungefär i samma veva. Horns nyansrika föredrag är lika fint där, men frågan är om orkesterarrangemanget (signerat Johnny Mandel) av exempelvis titelsången adderar någonting väsentligt till hennes känsliga artisteri, eller om orkesterns kromatiska slöjor lika gärna kunde undvaras. Här är vi framme vid smaksaken igen. Själv lyssnar jag, njuter och tillstår min ambivalens. Ibland är det gott med en dolce till kaffet även om den kunde varit aningen mindre sockrad. Med Shirley Horn i högtalaren raderas för min del alla invändningar.

Den här sortens amerikanska arrangörer laborerar skickligt med vad man kanske kunde kalla en "Kurt Weill goes West"-estetik, dvs en melodik som ligger nära musikal och filmmusik, med rötter i romantikens Lieder och med tillsats av amerikanska synkoper och blå toner. 

Några ord till sist om sångtexten som given utgångspunkt i sammanhanget. "Here´s to life" är en text som måste tonsättas med hänsyn till den sinnesstämning vi förstår att textens jag behärskas av. Den är minst sagt sammansatt. Den handlar om att ha levt men inte vara färdig än med det som livet haft och har att bjuda. 

Funny how the time just flies
How love can go from warm hellos to sad goodbyes
And leave you with the memories you've memorized
To keep your Winters warm

Det är en inte längre ung människas vemod, hennes sentimentala (ja, det kan vi väl säga?) tillbakablick på det förgångna och samtidiga bejakande av vad som kan återstå av en begränsad framtid. 

For there's no yes in yesterday
And who knows what tomorrow brings or takes away
As long as I'm still in the game
I want to play
For laughs, 

for life, 

for love

Ingen stor poesi, men en sång till livet och den ännu levande livshungern mot bakgrund av vad som varit av både gott och ont. En hyllning till drömmarna och minnena att värmas av i tider av snö och kyla. 

So here's to life
And every joy it brings
Here's to life
For dreamers and their dreams

Den sentimentalitet som är Shirley Horns låter jag mig skamlöst gripas av, med eller utan stråkar. Dock allra helst med henne själv som sin egen pianist. Det är kanske där som det tvetydiga i sentimentaliteten ligger; när man uppfattar en övertydlighet med alltför genomskinliga och konventionella medel. 

"Here´s to life" - Text: Phyllis Molinary. Musik: Artie Butler.
Texten finns som helhet här.

Shirley Horns båda album "Here´s to life" och "You won´t forget me" finns på både Spotify och Youtube. 

Ögon blå som himlens klara sky

Stuglivet på landet underlättar onekligen följsamheten mot myndigheternas regler för hälsosamt uppförande. Umgänget begränsas till gårdens folk och till ett fåtal besök av de närmaste. Därutöver endast enstaka utflykter, bland annat för att titta till krukväxterna och uträtta en del ärenden inne i stan. 

De senaste veckornas ostadiga väder med emellanåt rätt kraftiga regnskurar har drivit mig ut och in och ut igen över den marknära tröskeln till trädgården. Där är ogräset som ständigt manar till fysisk aktivitet, fast bara i den takt man själv finner lämplig som omväxling till läsning och eftertankar. 

Mindre av fjärilar i år, men en sälgskimmerfjäril har i alla fall visat sig, vilket inte hör till vanligheterna. Och redan är tiden mogen för skörd av bärbuskarna medan skogen bortom kohagen nog kräver ytterligare någon dag av ordentlig nederbörd för att svampåret ska bli det man hoppas på. 

Jag gör gärna en tur på elcykeln om utsikterna för uppehållsväder är skapliga. Till butiken i Alunda är det fjorton kilometer och den charmigt kurviga, lätt kuperade och sparsamt trafikerade vägen löper i ett landskap som blandar gammal uppländsk odlingsbygd med skogsdungar, resliga lövträd och föraningar om en kärvare Roslagsnatur med en, sten och knotig skärgårdstall.

Jag passerar små byar med namn som Johannedal och Saringe och den lite större kyrkbyn Tuna, som förutom en gammal kyrka i sten och tegel också har en hembygdsgård, båda lika oåtkomliga, tysta och slutna. Mindre skyltar pekar in mot avtag på grusvägar till Mysslinge och Häcklinge, antagligen några få gårdar samlade under ett gemensamt namn.

Längs vägen skyltas i övrigt om försäljning av fågelholkar, ägg och grönsaker. Kor betar eller vilar i hagmarkerna, här anmärkningsvärt många fler än hästarna, som annars dominerar bilden av den mellansvenska landsbygden numera. 

Gårdarna jag passerar är överdrivet välskötta och verkar i de flesta fall bebos året runt. Ett undantag är möjligen den mystiska plats alldeles intill vägen nere i en sänka till hälften dold av snårig sly, där tre stora husvagnar parkerats någon gång som inte var igår. De förefaller nära att omfamnas och uppgå i växtligheten, men tycks ändå fullt beboeliga med sina tonade rutor i svagt violett. Längre in skymtar en bil som parkerats på den gräsbevuxna stigen framför det som torde vara boningshuset. Vem bor här? En kufisk samlare, men av vad? En bilskrothandlare med övernattningsmöjligheter för hugade kunder? En obskyr filmare och producent av billig porr med handkamera? Min fantasi vet snart inga gränser inför detta avbrott i den i övrigt så städade och ordningsamma miljön.

Sista fyra kilometerna väljer jag alltid cykelvägen som löper parallellt med den trafikerade huvudvägen mot Östhammar, och nästan framme i Alunda hälsas jag välkommen av ingen mindre än gossen själv med lien vilande på högra axeln. 

Gossen min bor i Alunda by

A-lo-A-lun-da, a-lo-a-lej

Ögon har han blå som himlens klara sky

A-lun-da-lun-da a-lo

Jag minns de första skolårens musiktimmar när klassen skulle sjunga sånger ur en sångbok som innehöll en sorts kanon; psalmer, folkvisor och sånger som man då för tiden ansåg att alla borde känna till. "En sjöman älskar havets våg" och "Alundavisan" hörde till dem jag tyckte bäst om och fortfarande med lätthet kan intonera inom mig. Den ena en sjömanssång om avsked och hopp om återseende, den andra en käck visa om bondelivet på den mellansvenska landsbygden.

Går med sin lia lätt som en vind

A-lo A-lun-da, a-lo-a-lej

Litet bränd av sol'n men frisk och röd om kind

A-lun-da-lun-da-a-lo

Vad jag kan minnas sjöng vi aldrig "Gällivarevisan" där uppe i malmfältens skolor, fjärran från de stora jordbruksbygderna och de havsnära kustlanden. Men den fanns ju inte heller i sångboken, vars urval förmodligen inte styrdes av hänsyn till geografisk eller annan representativitet. Psalmen "Morgon mellan fjällen" fanns förstås, men den gick ju inte i 3/4-dels takt.

Alunda möter en med en rondell och ett litet centrum med förutom ICA-butiken en restaurang, ett konditori, apotek, folktandvård, frisör och lite till. Tyvärr har konditorn tagit semester så jag handlar mina klövjeväskor fulla med livsmedel, pumpar framdäcket med bensinstationens tryckluft och återvänder genast i strålande sol och behaglig sidmedvind. 

Jag gnolar i duett med Anita Lindblom när jag lämnar gossen bakom mig och undrar om den gamla schlagerdrottningen med den mörka gospelrösten fortfarande lever kvar där nere på Cote d'Azur. Hon sjöng ju även svenska folkvisor, vilket Youtube kan bevisa. Hon gav väl några gossar korgen om jag inte alldeles missminner mig, dock inte han från Alunda. Visserligen sägs i visan att han först får korgen, men efter att i midsommardansen ha lyckats "krångla till sig en kyss" ångrar sig flickan och gossen får som han vill. - A-lun-da-lun-da a-lo.

Foto: EJ

Like Someone In Love - Bill Evans

Han är inte bara den störste jazzpianisten någonsin, han är, vill jag mena, en av de största pianisterna över huvud taget. Jag återkommer ständigt till hans inspelningar, senast var det i helgen, och med samma hänförande känsla av att lyftas - ja, det kan inte hjälpas - mot högre sfärer. Eller i varje fall en bra bit över allsköns trivialiteter och dagsfärskt bråte. 

Jag har svårt att fatta att det gått fyrtio år sen han dog. Jag minns att det var chockartat, eftersom meddelandet slog ner som en blixt i nyheternas malström. Han var ju bara 51 år gammal, och jag visste inget om hans bräckliga hälsa. 

Jag fick aldrig tillfälle att höra honom live, men han har alltid funnits och kommer alltid att finnas med mig så länge jag har hörseln i behåll. 

Bill Evans tog sig an populärmusikens vackraste melodier och gjorde dem ännu vackrare, ännu mer melankoliska, ännu mer skimrande av den impressionistiska klangvärld han skapade och lät dem passera genom. 

"Like someone in love" - ett utmärkt exempel på de melodier som han drogs till, växlade in och satte på sitt konto för musikalisk hårdvaluta. Det är en låt från 40-talet tonsatt av Jimmy van Heusen, han som även stod bakom en annan av mina - och Evans - favoriter i "The great american song book", nämligen "Here´s that rainy day". 

Skruva upp ljudet, lyssna, fäll utan blygsel en tår, njut.

Njut så som av dropparna från ett stilla solregn i gräset och på de nyutslagna löven. 

Vackrare än så här kan det inte göras, lär det inte bli. 

Den himlastormande rösten

Det finns några få röster som, evigt bevarade i mitt minnes sonora ekokammare, alltid kommer att beröra mig mer än alla de andra, hur goda, respekterade och lyssningsvärda de än var. Jag påmindes i helgen om en av dem som funnits där sen tidiga tonår, men som jag bara sporadiskt lyssnat till sen dess. 

Varför det, frågar någon, också jag mig själv. Och svaret är att det nog har att göra med att jag inte längre lyssnar på gospel, en genre inom kyrkomusiken som jag till sist tröttnade på när den inte längre kändes särskilt omstörtande, otillåtet svängig, utmanande "världslig" eller ens speciellt andlig. Nej, de här gospelkörerna och deras bleka imitationer av den svarta gospeln ska vi helst inte tala om.

Men det finns en gospelröst som nu när jag hör den på nytt raserar allt motstånd och fortfarande gör mig smått upprymd, och det är Mahalia Jacksons. Tidernas gospeldrottning - "the one and only" som amerikanerna säger alltför ofta om alltför många, men i det här fallet helt adekvat. Visst finns även den genom en biograffilm helt nyligen med rätta lovprisade Aretha Franklin, men jag vet nog vem jag sätter främst.

Jag lyssnade och greps på nytt. Det är förstås fråga om naturkraften i den mörka altrösten och uttrycksfullhetens primat; känslan av att hon gör exakt vad hon i stunden vill i förmedlingen av något himlastormande stort och som ger sken av att allt är möjligt. Det är den fulla inlevelsen som hänryckt utlevelse och - ja, det är nog också en fråga om autenticitet. Hon sjöng det hon trodde på, ingenting annat, och var på så vis lik en helt annan gudabenådad röst där borta i femtio/sextiotalet som jag desto oftare återkommit till: Einar Ekbergs.

Mahalia Jackson kunde från vilken världslig estrad som helst förflytta lyssnarna till en svart baptistgudstjänst, där de den ena stunden förmåddes dansa och klappa händer i en hejdlöst stigande swing för att i nästa stund stilla sig som i bön, eller i varje fall andakt (se klippet ovan från Newport Jazz Festival 1958 med "Didn´t it rain" och Albert Hay Malottes innerliga "The Lord´s Prayer"). Eller se och hör (med bättre ljud och bild) hur hon mjukar upp den stela tyska konsertpubliken till åtminstone handklappning i Berlin 1967: "Come on children, let´s sing!"

Att hon trivdes med jazzpubliken i Newport går inte att ta miste på, men notera också att hon efter det entusiastiska bifallet snarast lite blygt generad säger: "Oh, you make me feel like I´m a star!"

Sist vill jag bara påminna om inspelningen av den kanske allra vackraste av Duke Ellingtons många odödliga melodier, "Come Sunday", som hon gjorde tillsammans med högst densamme. 

När sakta vi gick genom stan

Jag följer sällan teveserier, främst för att jag aldrig gillat oavslutade historier som binder en vid apparaten vissa dagar och tidpunkter. Visserligen kan man numera ta igen det man missar på SVT Play, men det blir ärligt talat sällan av, och att i efterhand svälja en hel säsongs avsnitt i ett enda svep ter sig väl mastigt. Få serier är värda den satsningen.

Det finns dessutom något schematiskt i teveseriernas dramaturgi som stör mig. Ett nätverk av relationer ska hållas vid liv och laddas med konflikter och dramatiska vändningar. Det är följetongens enkla grundprincip om att med alla medel underblåsa intresset för hur det ska gå för stackars mänskor som stökar till det för sig, som ena dagen drabbas av outsäglig lycka och den andra av rent elände. Karaktärerna renodlas och spelet får ha sin gång i snabba kast och korta klipp, ständigt matat med nya pinnar i brasan. Amerikanska serier går bort direkt, eftersom de som regel inte ens bjuder på intressant skådespeleri, till skillnad från vad engelska och svenska gör åtminstone ibland.

Så det händer att jag gör ett undantag, tänker att jag ska ge just den här serien en chans. Som i fjol med "Vår tid är nu", en påkostad skildring av det svenska folkhemmet från krigsslutet och framåt som nu går för andra säsongen. 

Jag fastnade för den där restaurangfamiljens öden i ett femtiotal där miljömarkörer och tidsanda fångats rätt väl och packats med tidlösa mänskliga konflikter. Vilket sammantaget gör att både gammal och ung kan känna sig hemma, nostalgiker såväl som de som bara läst eller hört berättas om den tid som för längesen var nu.

Den här serien bjuder också på några nya duktiga skådespelare, tillsammans med gamla favoriter som Susanne Reuter och Peter Dalle. Dock finner jag att höstens avsnitt tyvärr inte lever upp till fjolårets. Trots att man avverkar åren rätt snabbt och vi redan befinner oss i tidigt 60-tal blir det lite för pliktskyldigt med samhällsskildringen speglad i huvudpersonernas utveckling eller brist på sådan. All variation ska med, och kärleksbesvären står naturligtvis i centrum.

En duktig ensamstående mamma finner via arbetarrörelsen och facket sin karriärväg och blir borgarrådssekreterare. Den vackra krögardottern lyckas väl med att både introducera rock´n roll och matprogram på tv. Den snarfagre italienske kökspojken visar snart framfötterna och skapar turbulens omkring sig. Den diaboliske gangstern dyker av och till upp från skumraskdelen av branschen. I bakgrunden regerar den allsmäktiga modern, medan den ene av de inbördes stridande sönerna kämpar med sig själv som både alkoholist och homosexuell. För att nu bara nämna några trådar i väven.

När Gustaf, som den olycklige heter, söker bot mot sin sexuella läggning i elchockbehandling, men i sista stund räddas från den av sin hustru, blir det förstås för mycket av schablonen kamp mot klockan. Och när vi i nästa avsnitt finner honom omvänd och pingstvän skrattar jag högt åt manusförfattarnas strävan att checka av ännu en (i och för sig sällan skildrad) del av folkhemssverige. Men visst, att mången förtvivlad alkoholist blivit nykter på så sätt är ett ovedersägligt faktum. Hur det sen kan bli med Gustafs läggning återstår att se.

Skådespeleriet är i det stora hela bra. Det enda jag stör mig på är att några av de nya hemfallit åt tron att snabbt mummel i mungipan är mer naturalistiskt och trovärdigt än artikulerat tal. Och så tycker jag musiken är bedrövlig, det vill säga filmmusiken. 

Med musiken är jag framme vid upprinnelsen till att jag satte mig ner att skriva dessa rader. På slutet av det senaste avsnittet har regissören lagt in en låt från början av det 60-tal som skildras, nämligen "Sakta vi gå genom stan" med Monica Zetterlund. Och jag glömde filmen och allt annat, blev bara sittande helt gripen av denna sång och denna sångerska, som jag ju känner till så väl sen tiden det begav sig. Vår tid var då, men minsann också nu.

Och jag undrar: Är inte detta den största schlagern på svenska någonsin? Beppe Wolgers text är ju helt lysande (...allting är tyst, jag tiger nyss kysst..."), det jazziga arrangemanget likaså. Och som hon sjunger, detta "lingonris i ett cocktailglas"! (Tage Danielsson). Rak och säker tonbildning, suverän frasering, några få glissandon på rätta ställen, en tillbakalutad swing i steget under den här ljuvliga promenaden genom en nattlig urbanitet, där även doften av hö slår in från någon skärgårdsö. 

Ah, ä´ke det gudomligt!

Den stammande soldaten och dårens tal

Det finns naturligtvis många bortglömda tonsättare som av olika skäl är värda ny uppmärksamhet. Jag presenterade några av dem för några år sedan här på bloggen. En vars namn jag länge känt till men fram till nu inte vetat något om är Geoffrey O´Hara. Jag ska strax komma till skälen för mitt intresse för honom.

Denne amerikanske autodidakt och mångsysslare i sång och musik var av kanadensiskt ursprung, född i Chatham-Kent, Ontario 1882 och död i Saint Petersburg, Florida 1967. Redan vid tolv års ålder uppträdde han som organist i sin anglikanska hemförsamling. Hans gärning kom att bli lika skiftande som omfattande; han var sångare, musiker, kompositör, armémusikledare, etnomusikolog (fonografiska inspelningar av navajoindiansk sång och musik), pedagog, flitig föreläsare, förkämpe för tonsättarnas rättigheter, med mera. 

Hans komponerande var brett och innefattade allt från enkel schlager och vaudeville till hymner, romanser och operetter. Redan 1913 hade han framgång med en sång som ingen mindre än Enrico Caruso sjöng in på skiva: "Your eyes have told me what I did not know" (hör här).

Sin stora succé gjorde han emellertid med en slagdänga med den egendomliga titeln "K-K-K-Katy". Det är en soldatvisa om den stammande Jimmys kärlek till den blonda Katy som framför allt under det första världskriget blev omåttligt populär. Refrängen går så här:

K-K-K-Katy, beautiful Katy,
You´re the only g-g-g-girl that I adore,
When the m-m-m-moon shines
Over the cowshed,
I´ll be waiting at the k-k-k-kitchen door,

Den här smått fåniga visan må ha varit en stor kommersiell framgång, men nog är det beklagligt att det är den han kanske allra mest förknippas med. Att den inte bara nådde den nordamerikanska publiken visar bland annat det faktum att den ingick i Maurice Chevaliers repertoar (hör här).

Bland de hundratals sånger O´Hara komponerade finns också ett inte ringa antal "sacred songs". Ett par av dem ingår i mitt musikaliska bagage från barndomen och är alltså anledningen till dessa rader.   

Den ena,"I walked today where Jesus walked", bör vara hans största hit på det andliga området, åtminstone att döma av de många inspelningar som finns upplagda på till exempel Youtube. Det är en sång i klassisk stil, låt oss säga i stil med "O helga natt", som lanserades i Sverige på femtiotalet av Einar Ekberg. (Ja, ni som följt mig vet att jag ständigt återkommer till denne furste bland kyrkosångare). 

Det är en sång för den kristna påsken, med en text som erbjuder en identifikation med Jesu vandring på jorden och dess kulmen på Golgata. Ekberg gjorde två inspelningar av den, en på original-språket och en på svenska. Intressant är att han i den engelska versionen valde ett långsammare tempo, vilket ytterligare understryker innerligheten i de lugna avsnitten. I stegringarna mot slutet - då frasen "när han gick upp till Golgata" tre gånger upprepas - testas sångaren på sin dynamik och frasering, just det som Ekberg med sin fylliga timbre och sin eminenta känsla för nerv behärskade till fulländning (hör här). Hur platt låter inte de flesta andra sångare i jämförelse med de nyanser, de skiftningar i klang och volym, som han gav lyft åt texten med.

Jag lyssnar på nytt och minns. Vilken lycka erfor jag inte redan som barn när jag om och om igen spelade dessa EP-skivor som så starkt vittnade om allt det outsägliga en gudabenådad sångröst kunde förmedla! Åh vad den gossen som var jag drömde om att kunna sjunga som han! Och inte kunde gossen fatta varför kompisen inte delade hans entusiasm utan bara lyssnade, förvånat och snällt, utan vidare kommentar. Först långt senare i mogen ålder började han själv förstå vilken avgörande betydelse denna sångkonst haft för hans livslånga musikintresse.

Den andra sången av O´Hara jag tänker på var också den ett av Einar Ekbergs stora sångnummer. "Dårens tal" heter den. Jag har nämnt om den förut och hur den bland en del av hans mer bigotta trosfränder möttes med misstänksamhet på grund av det dramatiska, för att inte säga, operamässiga framförande som Ekberg gav den (hör här - och skruva gärna upp volymen!). Att hånfullt avfärda ateisten som en dåre med ett eftertryckligt "höh!" blev lite väl mycket av teater för somliga. Själv gjorde mig just denna dramatik begeistrad, alldeles oavsett textens innehåll, vilket väl kan sägas bekräfta de bigottas misstanke att sångkonsten tog över, kom i förgrunden.

I själva verket är texten en utbrodering av den första raden i den fjortonde psalmen i Psaltaren: "Dårarna säger i sitt hjärta ´Det finns ingen Gud´" Psaltarpsalmens Herre är inte nådig i sin klagan över människornas avfall, ogärningar och oförstånd. Sångtexten däremot är mer didaktiskt överbevisande om hur fel dåren har. Se bara Skaparens verk! Se våren, "då vad syntes dött får liv igen"! Och Ekberg fann förstås i denna ganska krävande tonsättning ett givet utrymme för sin dramatiska begåvning, för hela sitt register.

Jag har aldrig hört någon annan sjunga "Dårens tal"; inte heller på nätet återfinns den annat än som nothäfte i enstaka exemplar. Med andra ord har den inte överlevt på samma sätt som "Jag gick idag där Jesus gått", vilken fortfarande flitigt framförs av både solister och i körsättning.

En annan av O´Haras sånger av en liknande deklamatorisk karaktär fann jag under mina efterforskningar på nätet, nämligen "There is no death", texten författad av en officer till minne av stupade i spansk-amerikanska kriget. När jag hör den amerikanske operasångaren John Charles Thomas sjunga den (här), också han baryton, kan jag lätt föreställa mig den i Ekbergs tappning. 

Apropå dessa texter måste jag dock medge att jag har svårare för dödsförnekelse än gudsförnekelse. Jag minns sorgen när meddelandet kom att Ekberg dött, endast 56 år gammal. Det var ju allmänt bekant att han led av cancer, men trosfrändernas alla brinnande böner om ett mirakel förblev obesvarade. Döden finns, förlusterna är verkliga. Jag var fjorton år och satte mig vid pianot och försökte tömma mig på vreden i osorterade improvisationer.   

Geoffrey O´Hara kommer aldrig att räknas till tonkonstens stora, men genom två andliga sånger har han likväl erövrat en aktad plats i mitt musikmedvetande. Vems förtjänsten är behöver jag inte ytterligare understryka.

Resa i Andalusien (2): Flamenco

Flamenco och tjurfäktning - två välkända fenomen med ursprung i Andalusien. Vad beträffar det sistnämnda blev det för vår del inte mer än lite bakgrund och kalla fakta i samband med ett besök på arenan i Ronda, tjurfäktningens vagga. Visste ni förresten att man paradoxalt nog vässar tjurens horn inför bataljen för att möjligen lindra skadorna vid olyckor?

Nej, ingen tjurfäktning, men däremot såg vi en föreställning med flamenco i Sevilla. Det var i en murrig och stimmig lokal inte större än en mindre biosalong där man serverades ett glas cava och publiken högljutt prisade sång- och danspresta-tionerna efter förtjänst.

Det var god klass på föreställningen, inte tu tal om det. Mitt intresse för flamencon har dock aldrig hittills kunnat mäta sig med den jag länge hyst för fado och tango. Kanske beror det på att jag ännu inte drabbats av någon sångare/sångerska inom flamencon på samma sätt som med Amalia Rodrigues och Susana Rinaldi och några av deras arvtagare. Men givetvis finns det likheter i dessa ursprungligen folkliga musiktraditioner.

Även om flamencon består av kombinationen sång, musik och dans domineras den av den säregna dansen med dess karakteristiska stampningar, så kallad zapateado, till ackompanjemang av gitarrer, handklapp och kastanjetter. Den ytterst kraftfulla sången med tydliga melismatiska inslag lär ursprungligen ha varit oackompanjerad. Den hör till, men i synnerhet om man inte förstår texterna blir det ofrånkomligen de dansanta uttrycken som i första hand fångar lyssnaren/åskådaren. 

Förutom ett par intensiva solodanser var det emellertid polyrytmiken som gjorde starkast intryck på mig, alltså det komplexa samspelet mellan handklapp, gitarrer och smällande klackar. Här visar sig flamencons konstfulla egenart, vad jag kan förstå.

Föreställningen, som innehöll ett Carmen-potpurri, fick mig att minnas det som nog är mitt starkaste minne av flamenco, nämligen Carlo Sauras fantastiska film "Carmen" från 1983. Den filmen handlar om ett balettkompani som ska sätta upp den berömda operan och där huvudpersonerna förälskar sig i varandra på ett sätt som gör att liv och föreställning blir en passionerad odelbarhet.

Att flamencon är en levande tradition märktes även i gatubilden dagen efter konserten. En del restauranger har egna musikanter som händelsevis kan inspirera en förbipasserande liten flicka att spontan ta de danssteg som traditionen kräver, medan föräldrarna (och jag själv) förtjust iakttar uppträdandet med kameran lyft.

Foto: EJ

Balladen i populärmusiken. Några personliga reflektioner

Om det finns någonting gemensamt för populärmusikens många fack och former torde det vara balladen. Kanske är den i själva verket den länk som gör att såväl skilda generationer som vurmare för olika genrer kan mötas i gemensamt gillande. Givet att balladen är bra, förstås.

Jag vill alltså tro att det finns ett gränsöverskridande musikskapande som oavsett tidsbundna moden och kategorier enklast igenkänns som en ballad - hur man nu vill definiera en sådan.

Jag tänker inte bara på en berättande visa i folkton utan något mycket bredare än så: en sång i lugnt tempo som vilken annan som vilar på uttrycksfull melodik och harmonik. 

Det kan vara en amerikansk ever green men också en chanson eller en fado eller en svensk poplåt. En rockballad hör också hit och inte bara i kraft av att begreppet existerar. Ett annat sätt att säga det är att balladen inte i lika hög grad som nutida populärmusik i gemen är hårt knuten till ett beat, en genomgående markerad rytmisk puls. Det lyriskt melodiska är i stället mest framträdande.

Jag har alltid betraktat mitt eget musikintresse som brett och relativt frikopplat från genrernas tyranni. Samtidigt är jag präglad av vissa tidiga erfarenheter och förebilder som inspirerade och utvecklade min känsla för sång och musik på ett sätt som gjorde mig krävande och på så sätt begränsad.  

Uppvuxen i ett frikyrkligt sammanhang var det de folkligt förankrade traditionerna med psalmer, sånger och andliga visor som förde mig in i tonernas värld. Det kan låta underligt, men sant är att när min barndoms kompisar tog ställning för antingen Tommy Steele eller Elvis Presley hade jag Einar Ekberg som idol. 

Snart nog blev det jazz och klassiskt för nästan hela slanten, medan rocken nästan helt gick mig förbi, i varje fall från och med att jag i de övre tonåren så sakteliga backade ut ur frikyrkan. Det hade inte med någon avoghet mot rockens vilda utlevelse att göra; den sidan fann jag lika bra om inte bättre representerad i jazzen med dess rötter i blues och gospel. 

Tidigt kom jag också i kontakt med pianomusik av Mozart, Debussy, Schumann och Rachmaninov. Och förutom Ekberg och några andra kyrkosångare beundrade jag Jussi Björling och Nicolai Gedda, samtidigt som till exempel Mahalia Jackson och Edith Piaf också berörde mig starkt. Visst lyssnade jag som mycket ung också på radions Tio i topp, men pop och rock blev aldrig så där betydelsefull som den kan bli för ungdomars identitetsutveckling när den sammanflätas med moden och livsstilar.  

Med åren har jag alltmer inriktat mig på de klassiska mästarna, vilket tydligt framgår av den här bloggen. Anledningen är den begränsade tid man har till sitt förfogande - en fråga om first things first. Konstmusiken ger mig, generellt sett, mer i utbyte på grund av sin sammansatthet, sitt utnyttjande av alla till buds stående musikaliska medel. Men av och till påminns jag fortfarande om annan värdefull musik som jag missat och missar. 

Senast inträffade det när jag häromsistens såg ett tv-program om och med David Bowie, en av alla dessa pop- eller rockikoner som jag aldrig haft någon relation till. Och jag gillade verkligen det jag hörde av rösten, sången och musiken i flera av de låtar som spelades. På Spotify hittade jag sedan exempel på det jag menar med ballader och som också i hans fall kan ge de flesta musikälskare mersmak: "Where are we now?" och "Remembering Marie A".

Det fick mig att fundera vidare och anteckna några av de mest kända balladerna av dem jag inte missat och som jag oavsett genre fortfarande med glädje spelar eller lyssnar till. Naturligtvis blev det främst jazzballader och sånger från förr, och endast en som har en genuin rockmusiker som upphovsman.

- A song for you (Leon Russell)
- Sounds of silence (Paul Simon)
- Something (George Harrison)
- Så skimrande var aldrig havet (Evert Taube)
- Somewhere over the rainbow (Harold Arlen)
- Your song (Elton John)
- Ne me quitte pas (Jacques Brel)
- Caruso (Luigi Dalla)
- Anthem (Leonard Cohen)
- My funny Valentine (Rodgers & Hart)
- Here´s that rainy day (J van Heusen)
- Les feuilles mortes (Joseph Kosma)
- Lost in the stars (Kurt Weill)
- My foolish heart (Victor Young)
- Angel eyes (Matt Dennis)
- Höstvisa (Erna Tauro)
- L´Hymne à l´amour (Marguerite Monnot)

Jag förstår att listan (som givetvis kan göras mycket längre) avslöjar mig som en gammal man med dålig koll på de senaste decenniernas låtar. Men den kan i alla fall duga som exempel, om jag nu har rätt i att balladerna har denna potential av tidlöst och gränsöverskridande tilltal. 

PS. Jag har endast angett namnet på kompositörerna inom parentes.

Bilden: Frank Sinatra, File Photo

Portugisisk resa (2): Fadokväll

Få städer lär vara så unikt förknippad med en särskild musikgenre som Lissabon. Fadon härskar oinskränkt i dess egen hemstad. Musikutbudet i övrigt är vad jag kunnat se inte särskilt stort, men det kompenseras väl av de många restauranger och spelställen där den som vill höra fado kan få sitt behov tillfredsställt vilken kväll i veckan som helst.

Vi valde Clube de Fado, ett av de mer etablerade ställena i Alfama som håller sig med ett "stall" av artister så pass kända att de finns representerade på skivmarknaden. För den som undersöker saken blir det snart uppenbart att det finns många sångare som är lika hörvärda som de världsberömda Mariza och Cristina Branco.

Amlia Rodrigues (1920-1999) var den som med sin vackra altröst, sitt artisteri och sin filmstjärne-status gjorde fadon känd världen över. Jag hade turen att befinna mig på Algarvekusten en gång på sjuttiotalet när hon uppträdde på en tjurfäktnings-arena i Portimão. Jag minns stämningen när mörkret föll och ljuskäglan fokuserade hennes gestalt. Hon stod där nere vid arenans ena sida i svart långklänning och med lätt bakåtlyft huvud, suverän, drottninglik, redan en ikon. Enastående både som sångerska och som karriär och levnadsöde - från fattig fruktförsäljare på Lissabons kajer till världsberömmelse som en av 1900-talets största röster. 

Jag lyssnade mycket på Amalia på den tiden, men kom aldrig vidare till andra artister. Hon förblev länge, för mig och för många andra, enastående. Sedan de åren har mycket hänt och jag har för egen del senare haft stort utbyte av de gedigna kunskaper som fadokännarna Thomas Nydahl och Ulf Bergqvist förmedlat i sina böcker och blogginlägg.

Den här kvällen på Clube de Fado fick jag bekräftat att också de mindre namnkunniga bland dagens artister verkligen håller en hög nivå. Vi fick ett bord nära spelplatsen och de flinka servitörerna meddelade redan med menyn att fyra artister skulle uppträda med början 21.15. Klockan gick en bit längre än så innan den röda lampan tändes, sorlet lade sig och den första sångerskan kom in tillsammans med två musiker, en på akustisk och en på portugisisk gitarr. 

Bara det - att endast ackompanjeras av två gitarrer - säger allt om vilken tonsäkerhet och vokal bärighet som krävs av sångsolisten, i synnerhet som musikerna är av toppklass och ackompanjerar på ett sätt som inte så mycket ger stöd som att de tillför egna tonslingor och ornament i en konstfull, polyfon väv. 

Ingen av dem som uppträder presenteras eller presenterar sig själva, ingen säger något, det är bara sången och musiken som talar när var och en av sångarna sjunger fyra sånger och sedan försvinner ut med en bugning mot publiken och musikerna. Efter en paus för mat och prat kommer så nästa in. 

När det är dags för det fjärde och sista uppträdandet visar sig bara musikerna; gitarristen är nämligen en musiker som även sjunger, och han gör det mycket bra. 

Vid pass midnatt när jag ber om notan ber jag samtidigt att få namnen noterade. De tre sångerskorna var i tur och ordning (bilderna uppifrån och ned) Maria Emilia, Cristiana Águas och Carolina. Gitarristen/sångaren heter Carlos Leitão. Tyvärr fick jag inte namnet på den mycket skicklige musikern på portugisisk gitarr. I synnerhet i sångerna med snabbt tempo uppvisade denna varierade lilla ensemble en imponerande samspelthet.

De fiskrätter som serverades var dessutom av utmärkt kvalitet. Ett vitt vin har jag också antecknat som en ny favorit, med förhoppning om att Systembolaget också hittar det. Planalto - ännu ett minnesvärt namn från Portugal.

Foto: EJ (Obs! bilderna är som vanligt klickbara)

Sångsparven

Edith Piaf på Olympia, Paris, Foto: Paris Match. Francois Page.

Det är inte bara Frank Sinatra som fyller 100 år i år. En annan av förra århundradets stora artister - Edith Piaf - gör också det. Hon dog många år tidigare än Sinatra men är på samma sätt en ikon i den västerländska populärmusikens historia, och då främst på den här sidan av Atlanten.

Den mänskliga rösten är det märkligaste musikinstrumentet av alla. Rösten är nog egentligen lika avslöjande som blicken, om vi bara inte av födsel och ohejdad vana och i våra medvetna föreställningar vore så dominerade av synsinnet.

Richard Wolff påminde oss om Piafs storhet i en intim show helt ägnad henne som Sveriges television sände i lördags. Han vävde samman sin familjs och sin egen fascination för denna sångerska, som även genom sitt livsöde, sin utsatthet i barndomen och sitt hektiska och självförbrännande liv, fortfarande väcker intresse och gripenhet.

Men det märkliga med Piaf är att man inte behöver veta ett dyft om hennes liv för att fångas av hennes sång. Så är det med de riktigt stora artisterna. Jag tror att det är så enkelt att allt finns där kondenserat i rösten, som på en och samma gång vittnar om sårbarhet och urkraft. En intensitet av det slag som gjort denna och några få andra röster bestående genom generationerna.

Jag kan själv vittna om detta. Redan som barn stötte jag på en handfull gudabenådade sångare som för alltid stannat kvar inom mig. Edith Piaf var en av dem, Mahalia Jackson, Jussi Björling och Einar Ekberg några andra.

Jag minns inte så noga omständigheterna kring mötet med Piaf mer än att det skedde i en skolsal under en musiktimme, om det nu var via en skiva eller via SR:s skolradio som fanns på den tiden. Jag minns att "Milord" tog min själ fullt och helt, en inte alls märkvärdig visa men som denna kvinna med den metalliska glansen i stämbanden, det snabba vibratot, de rullande r:en och, inte minst, den dramatiska instinkten, kunde upphöja till stor konst.  

När jag sedan fick lyssna till "Non je ne regrette rien", "Hymn a l´amour" och andra kärlekssånger hörde det pubertala barn jag var en människa som likt en ensam ombord på en flotte kastade sig ut på havet och lät sig föras av vindarna, och det fanns både revolt, övergivenhet och längtan åter till stranden i den rösten. Men så länge den bar och i sig rymde all livserfarenhet och uttryckskraft betydde den i nuet allt. Och sannerligen att den svepte med sig allt.

Julkonsert

Julkonserter har med åren blivit allt större begivenheter. Förr var julkonsert liktydigt med en sammankomst i kyrkan, men numera har kyrkan fått hård konkurrens av shower från alla möjliga estrader där andligt och profant blandas i en underhållning som verkar ha ersatt den forna folkparksturnén för några av våra populäraste artister.

Bredden är stor; det är allt från dansbands-vokalister till operasångare som går samman med några kolleger och kallar allmänheten till årets O helga natt. Om jag ser mig bakåt i tiden är nog det märkligaste som hänt att så många som annars vanligtvis inte sjunger andliga sånger och psalmer numera gör det. 

Skillnaden mellan kyrkligt och världsligt är inte längre så uttalad, och till det har säkert julsångerna bidragit. Trots långt gången sekularisering är det knappast möjligt att bjuda in till en julkonsert med bara "Jingle bells", "White Christmas" och "Ser du stjärnan i det blå" på repertoaren. Trots Kalle Ankas jul på tv - förmodligen den märkligaste form av julfirande som en nation skapat i modern tid - har ett antal gamla julottesånger överlevt i svenskens allra som mest nostalgiska hörn av medvetandet.

Malena Ernman har i år tagit med sig Lasse Berghagen, vilket givetvis borgar för folklighet och glatt skämtlynne mer än högtidlighet och andakt. Inget att gnöla över, det är som sagt underhållning det är fråga om och publiken kommer för att bli road och känna lite julstämning. Med ett eller annat allvarsord lämpligen instucket.

"I decembertid" heter showen och jag såg den i Berwaldhallen. Med Berghagens hjälp blev det utflykter till både höst och sommar, även om naturligtvis merparten gick i ton med julgranen på scenen och en uppsluppen luciasketch. Både Ernman och Berghagen är erfarna scenrävar och kan det där med att skapa publikkontakt med mellansnack som verkar, och som nog delvis också är, improviserat. 

Sången och musiken då? Malena Ernman är ju en i grunden operaskolad röstekvilibrist som i det här sammanhanget inte lät det märkas särskilt mycket förrän i slutnumrets parodiska potpurri på Kalle Ankas jul. Hon sjöng nästan uteslutande med en sorts halvröst, vilket kan ses som en klok anpassning till visgenren men gör att man samtidigt saknar en del av den fylliga klangen. Till och med i "O helga natt" ("Folk fall nu neder...") valde hon att - effektfullt - sjunga nedtonat, vädjande i stället för i det forte man är van vid. Folkvisan "Allt under himmelens fäste" var i mina öron hennes finaste insats denna afton.

Herr Berghagen överraskade med en åtminstone för mig helt okänd visa som måste vara en av hans absolut bästa. "Pinocchio" heter den och den gick i en fin viston med tycke av Thorstein Bergman.

Det ska slutligen sägas att hela denna julshow har väldigt mycket att tacka för ett lag av mycket skickliga instrumentalister. Såväl solisterna - gitarristen Mats Bergström och blåsaren Jan Bengtsson - som Svenska stråkensemblen bidrar avsevärt till den höga musikaliska nivån. Vilken i sin tur grundlagts av ett antal helt lysande arrangemang av i första hand Erik Arvinder och Mats Bergström. 

Frank Sinatra 100 år

Jag ser att Frank Sinatra skulle fyllt 100 i år om han fått leva så länge. Ännu ett jubileum och en anledning att återknyta bekantskapen med hans sångkonst, vilket jag för övrigt återkommande gör.

Han hör ju till ikonerna i populärmusikens vida värld av stilar och mer eller mindre tidsbundna uttryck. Oavsett genrernas tyranni stannar några sångare kvar i det gemensamma minnet, generation efter generation. Frankie boy är en av dessa få. En gång en skönsjungande tonårsidol blev han Ol´ blue eyes och The Voice för den mogna publiken och så småningom dess främste uttolkare av ups and downs i livets balladlika skiften. Numera finns efterföljare som tyvärr i de flesta fall inte inser vad som krävs för att göra något som kommer i närheten av Sinatras begåvning och professionalism.

Sångkonst, ja det är vad det handlar om. Sinatras röstbehandling och frasering är med rätta berömd. Hans övertonsrika baryton hade både halvröstens lenhet i sotto voce och den lätt krackelerade raspighet som han så skickligt utnyttjade. Ingen textade tydligare än han gjorde. Orden formades i ett naturligt flöde med fullt beaktande av de fermat och accenter som textinnehållet krävde.

Med häftig swing till storband av Count Basies typ kunde han få oss att flyga till månen eller åtminstone till Chicago eller New York. Men nog var det balladerna ur The Great American Songbook som var hans egentliga hemmaplan. Där kunde han berätta vad han hade på hjärtat på ett sätt som fick regnet på rutorna att strömma lika vackert som tårarna i hans vibrerande stämma.

Och aldrig var han väl bättre än på albumet "Only the lonely" från 1958. Ohöljd sentimentalitet - ja, var så säker. Och i det här fallet har jag ingenting att invända. En betydande del av den populära sångskatten består av text och musik som manar fram stämningar av sorg, längtan, olycklig kärlek och nostalgi. Och när det görs med musikalitet blir det i bästa fall trovärdigt, ett giltigt uttryck för vad alla någon gång känt hur banalt det än kan tyckas vara.

Titelspåret och "Angel eyes" tycker jag är skivans höjdpunkter, även om jag medger att valet är svårt. Den ensamme i saloonens dunkel brister ut i saknad efter de där änglalika ögonen som nu är riktade mot någon annan, samtidigt som han vänd till de övriga gästerna, bittert men generöst, erbjuder dem att roa sig på hans bekostnad: "So drink up all you people/Order anything you see/Have fun you happy people/The laughs and the jokes are on me". Och i ett annat spår som också blev en klassiker sjunger han till i huvudsak några försiktigt trevande pianoackord "One for my baby/and one more for the road".

Något måste sägas om arrangemangen också, det försummade ju aldrig Sinatra själv. Han höll sig med de bästa i det stycket och nämnde dem i mellansnacket ofta vid namn. Don Costa, Gordon Jenkins, Quincy Jones och (som på den här skivan) den kanske störste av dem alla, nämligen Nelson Riddle. Det är lätt att förbise vad som sker i orkestern, men lyssnar man ordentligt anar man något av det nära samarbete mellan artist och arrangör som ligger bakom dessa populärmusikens guldkorn från mitten av förra seklet.

____________________________________

Hela skivan finns både på Youtube och på Spotify

Cristina Branco på scen i Uppsala

Fado är Portugals speciella bidrag till musikvärlden, en folkmusikalisk genre som även internationellt blivit allt större med åren och i likhet med tangon fått en status närmast den som tillkommer konstmusiken. En följd är att allt fler fadoartister uppträder utomlands i konserthus som är många gånger större än de intima fadorestauranger i Lissabon där den här musiken har sitt ursprung. En annan följd är att artisterna, musikerna och de nykomponerade sångerna blivit alltmer avancerade, jämsides med att traditionen hålls levande. Portugals främsta poeter blir tonsatta och eminenta musiker och arrangörer gör musiken till mycket mer än sång till enkelt ackompanjemang.

Till de internationellt mest framgångsrika hör Cristina Branco. Jämte Mariza torde hon vara den mest kända av alla dem som kom fram efter millennieskiftet. Mariza har jag redan sett och hört ett par gånger i Uppsala, Branco fram tills i helgen enbart lyssnat till på skiva.

Jag är glad att jag tillhörde de besynnerligt få Uppsalabor som masade sig ur lördagssoffan och gick till Katalin den här kvällen. Ska vi skylla på undermålig annonsering att vi inte ens var i närheten av hundra i salen? Å andra sidan gav det något av den känsla av intimitet som tjänar den här musikformen så väl och som aldrig hade uppstått i stora salen i Uppsala Konsert och Kongress.

Cristina Branco med trio skulle det väl ha hetat om hon uppträtt som den jazzsångerska hon var i början av sin sångkarriär. I trion den här kvällen ingick pianisten och arrangören Ricardo Dias, basisten Bernardo Moreira samt José Manuel Neto på den portugisiska gitarren, utan vilken ingen riktig fado blir till. Dessa musiker bör namnges och hyllas för sin insats, ty här har vi att göra med artister som i allt utom sång är jämbördiga med Branco i briljant musicerande. Det märks också i hennes samspelta agerande på scenen att det här egentligen är en kvartett av eminenta musiker med ett gemensamt och välrepeterat ärende.

Vacker, välsjungande, och intensivt närvarande i musiken gav hon oss några av sina bästa nummer i den katalog som finns utgiven på trippel-cd:n "Idealist" (2013). Även de sånger som inte direkt kan hänföras till traditionell fado lät ändå som närbesläktade och framfördes med samma uttrycksfullhet. Jag fäste mig särskilt vid den livliga "Maria Lisboa", en hyllning till staden Lissabon, men också Agua E Mel" och den innerliga "Navio Triste".

Cristina Branco är tveklöst en av de allra bästa inom fadon för närvarande. Hon är begåvad med en vacker sopranstämma som hon behärskar till fulländning. Och de musikaliska ambitioner hon har och som framgår av de ofta sofistikerade arrangemangen ger något utöver det vanliga. Jag måste säga att hon efter denna konsert hamnar mycket högt på listan över mina favoritsångerskor, och jag menar då oavsett genre. Nog är Mariza värd all den uppskattning som det välfyllda UKK vittnar om när hon är här på besök, men att så många fadolysssnare bland Uppsalaborna missade detta tillfälle med Branco hoppas jag att de grämer sig ordentligt över.

Det enda invändning jag har gäller den moderna ljudanläggningen med högtalare som inte var anpassade till lokalens storlek. Även om Katalins akustik säkert inte är den bästa hade det varit fint att få höra Brancos röst utan det explosiva diskantljud som sådana högtalare alltid drabbar våra öron med, särskilt vid hög volym. Detta är numera ett alltför vanligt otyg inom populärmusiken (även den akustiska), att den alltid ska processas genom superpotenta förstärkare även när det inte behövs.

______________________________________________
Se även den intressanta intervjun med Branco som fadoexperten Ulf Bergqvist gjort och som finns publicerad på hans blogg här.

Trippel-cd:n som jag nämnde finns på Spotify här.

En lysande fadista

Bland de många fadosångare som numera finns på skivmarknaden har jag fått ännu en favorit. Hon heter Katia Guerreiro och det är framför allt hennes senaste cd-utgåva som gjort mig helt begeistrad. Jag är skyldig Ulf Bergqvist ett tack för att han på sin blogg presenterat denna skiva, som jag spelat gång på gång de senaste dagarna (den finns på Spotify för den som likhet med mig har tillgång till den tjänsten).

Ulf Bergqvist är tillsammans med Thomas Nydahl de svenska författare som gjort mest för att både grundligt och överskådligt, och därtill med stor kärlek, sprida kunskap om denna portugisiska musiktradition. Det som dessa herrar inte vet om fado är knappast värt att veta. I mitten av 00-talet kom Nydahls båda böcker - "Kärlek och längtan" respektive "Musiken som föddes bortom haven" - och så sent som i fjol utkom Bergqvists "Fado. En vägvisare till musiken och musikerna", ett mindre uppslagsverk med historik, intervjuer och kortfattade presentationer.

Katia Guerreiro är ingen ny stjärna inom fadon. Hennes namn nämns nästan alltid i uppräkningarna av de allra främsta bland de nu aktiva. Men den här skivan, som har titeln "Até ao Fim", är ny, och den visar en sångerska som borde få ett genombrott liknande det som exempelvis Mariza fått. Har man inte upptäckt henne förr måste varje vän av musikalisk uttrycksfullhet bli övertygad nu.

Hon är dessutom begåvad med en vacker röst, inte överdrivet kraftfull men med bibehållen klang också i höjda lägen - i den där anspända lamentationen som är så karakteristisk för fadons uttryckssätt. Som alla stora musiker är hon medveten om dynamikens roll för det musikaliska resultatet.

På den här skivan finns inte bara utlevelsen av utan även innerligheten i det vemod som är fadons innersta natur. Det gör också att ackompanjemanget blir lugnare, gitarrernas sparsamma klangväv sprödare, som exempelvis i titelspåret och i "Fado da Noite Que nos Fez" och "Sei Que Estou Só". I skivans sista spår ("Eu Gosto Tanto de Ti - Canção para Mafalda") tycker jag mig höra tonfall som kunde placera låten bland gamla nordiska skillingtryck; ja, jag hör faktiskt melodiska fragment från "I en sal på lasarettet" (!). Enligt Ulf Bergqvist är sången en kärleksförklaring till sångerskans nyfödda dotter Mafalda.

Jag önskar bara att jag kunde portugisiska, så att jag kunde mer än endast ana vad som Katias eminenta fraseringskonst exakt bär fram i dessa vackra sånger. Det är ju nackdelen med musikstreaming-tjänsterna, att man inte får något häfte med sångtexterna, och då i bästa fall även i engelsk översättning.

Här finns skivan på Spotify.

Himlen (3). Runt hörnet?

Aposteln Johannes fick sin vision av apokalypsen och det nya Jerusalem under en vistelse på ön Patmos. En Herrens ängel uppenbarade allt för honom och han sände detta vidare "till de sju församlingarna i provinsen Asien" och till alla dem som alltsedan dess levt i förvissningen om att tiden är kort.

Innan jag med denna inledning börjar misstänkas för att försöka axla min far pastorns mantel, skyndar jag mig att säga att jag inte är ute i predikoärenden. Allra minst tänker jag ge mig in i tolkningsförsök av Bibelns knepigaste bok, Uppenbarelseboken, som ju ofta blivit föremål för de mest underliga uttydningar.

Jag vet inte ett jota om tidens ände, och vem vet förresten någonting som helst om den, mer än att den tycks dröja? Men jag fascineras fortfarande av många av de bibeltexter som så tidigt inpräntades i mig, liksom av Gustave Dorés illustrationer i den stora och tunga familjebibeln. Ibland blir jag också nyfiken på dem som tror sig veta, och vad som i så fall stärker deras tro, ibland ända intill förvissning.

En sak tror jag mig kunna ana: det kan inte alltid vara lätt att få ihop bibelns delvis motsägelsefulla löften om evigt liv i paradiset med den egna föreställningen om vad som konstituerar ett paradis. Det är inte ens klart om det är ett himmelrike som man uppstiger till eller ett som kommer ner till en på jorden. Även om detta kan framstå som i praktiken egalt, tangerar vi här en annan fråga som inte bara är teologiskt intressant, nämligen den om tid och rum, eller vad som eventuellt kan tänkas bortom denna grundläggande bestämning. Är evigheten en plats eller ett tillstånd? Är den i futurum eller presens? Är den över huvud taget möjlig att registrera med mänskliga sinnen?

Jesus talade ju i liknelser, vilket borde hejda oss från att ta saker och ting för bokstavligt. Å ena sidan antyder han något som ligger i framtiden och å den andra säger han att "Guds rike är invärtes i eder", (även om den nya bibelöversättningen mer kollektivistiskt eller relationellt hävdar att han menade "mitt ibland er"). Alltså himmel redan här på jord, åtminstone för vissa, bland vissa. Men förnimbar? Och inte bara en metafysisk abstraktion?

Kristendomens gud är visserligen en domare men predikas också som en kärlekens Gud. Denna gudomliga kärlek ska kunna förnimmas i tron, men intressant är också hur den förhåller sig till längtan efter den jordiska kärlek som inte sällan även den kallar sig himmelsk. När Lisa Nilsson, en av våra bästa sångerskor i det populärmusikaliska facket, sjöng om himlen för ett antal år sedan förlade hon den inte överraskande till sängmiljö, efter att ha funnit den runt hörnet. Då är vi hur som helst tillbaka i tidens rörelse i rummet, händelser som läggs till händelser. Hon är givetvis bara en i kören av röster som samstämmigt besjungit den vanligaste av alla paradisdrömmar, nämligen den om att befinna sig i en kärleksrelation man länge sökt, inte sällan efter flera misslyckanden, och som till sist uppenbarar sig helt oförhappandes.

Men jag har dig nu som vet
vad jag behöver
Det verkar som mina
ensamma dar
För alltid är över

För jag har himlen
runt hörnet
En egen ängel i en säng
Som om himlens
alla små stjärnor
Sjöng för mig, sjöng för dig
I en underbar refräng
Du är himlen
runt hörnet för mig.

Så snart vi nämner kärleken, den eviga men ändå jordiska som åtminstone i benådade ögonblick kan te sig överjordisk, snuddar vi vid det som nog föresvävar de flesta som himmelriket. Låt vara ett himmelrike som med tidens gång hotas av sönderfall och skilsmässa. Hos aposteln Johannes saknas emellertid alla dessa rent köttsliga referenser; begäret riktas endast mot det eviga, förklarande ljuset i mötet med Guds ansikte. Vilket alltså tycks förutsätta någon form av sinnesapparat när väl den härvarande, mänskliga visionen en gång ska konfirmeras "efter detta".

I viss mån annorlunda då med Dante. Beträffande hans "Divina Commedia" är de flesta av oss mänskligt nog mindre underkunniga om paradisets kretsar än med helvetets. Kommen till paradiset är Dante inte längre i sällskap med Vergilius utan med Beatrice, hans dyrkade ungdomsförälskelse, som snart tillsammans med bland annat jungfru Maria får sin plats i cirkeln av evigt ljus, den gudomliga ros vars inre och yttre blomblad befolkas av en härskara av änglar som liknas vid bin som söker sig till en ljuvlig blomma. Visserligen håller sig även Dante stadigt på den kyska sidan, och Beatrice blir en inkarnation av den rannsakande teologin, men han lämnar åtminstone i sitt rika bildspråk plats för den erotiska fantasin. Och i vart fall bekräftar han föreställningen om återseendets glädje, den kanske vanligaste förhoppningen om vad livet efter detta kan bidra med som gottgörelse för död och lidande.

Som Dante skriver: "Det jag fick se är större än vad språket/ kan återge, och både ord och minne/ måste för sådant övermått ge vika" (Paradiset, XXXIII: 55, i Ingvar Björkesons översättning). Ja, och ännu mer slagen till slant skulle han nog ha bekänt sig om det hade varit bildkonstnär han var. Här har vi nog förklaringen till varför så få likt en Gustave Doré eller en William Blake våghalsigt försökt att visuellt gestalta detta. Allt är redan ett minne i det förflutna: "Hur torftigt känns ej här mitt tal, hur kraftlöst/ mot vad jag minns! och minnet mot det sedda,/ är så, att ´svagt´ icke är rätta ordet." (Paradiset, XXXIII: 121).

Musiken kan kanske minska talets kraftlöshet en del. "Ögonblicket och evigheten" hette en av Einar Ekbergs bästa inspelningar mot slutet av hans liv. Där sjunger han Predikarens ord om tidens växlingar så som det mänskligt sett ser ut. Att det finns en tid för för sommarsol och en för vintersnö, en för framgång och lycka och en för motgång och nöd, en för att födas och en för att dö, men att "himlen blott känner oändlighet" inför den gudomliga kärlek som "är av evighet".

Oändlighet, evighet, eller kanske "Guds eviga nu", som var titeln på en av Sven Lidmans böcker och som han troligtvis lånade från Boethius, den skarpsinnige antike tidsfilosofen. Boethius hävdade att endast en kan på en och samma gång innefatta allt - nuet, det förflutna och framtiden - nämligen den som står utanför tidens gång, Gud själv. "Om du alltså vill bilda dig en uppfattning om den förkunskap med vilken han urskiljer allt, skall du inte tänka dig den som någon form av förhandskunskap om framtiden utan som en kunskap om en aldrig försvinnande nutid", råder oss Boëthius (Boethius: Filosofins tröst, Atlantis, 1987, sid. 144, i översättning av Bertil Cavallin).

Ja, vad ska man säga? Jag lovade att inte predika. Låt oss i alla fall konstatera att redan här i tiden himlen är möjlig att erfara, åtminstone för vissa. Mer tveksamhet kan väl råda om den evighet som innefattas i begreppet Guds eviga nu. Samtidigt syns det rimligt anta att själva begreppets existens  - det må heta himlen, evigheten, Guds eviga nu eller paradiset - är föranlett av någonting betydelsefullt som inte bara kan avfärdas som nonsens, någonting som är användbart för fler än profeter och visionärer.

Kanske gäller förhoppningen om ett liv efter detta att man efter döden skulle få uppgå i Guds eviga nu, kanske motiveras den av något annat, mera mänskligt. Men, som Lars Gustafsson försökte utreda i en av sina tidiga essäer - "Döden som mystifikation" (i "Utopier och andra essäer om ´dikt´ och ´liv´" (Pan/Norstedts, 1969) - är det svårt att tänka sig mänskligt medvetande utan den biologiska bas som vår kropp och hjärna utgör. Ett mänskligt medvetande efter vår hjärnas upplösning är och förblir en obegriplighet. Och att varje avliden individ efter apokalypsen skulle återuppstå med sitt minne och sin personliga identitet i full ordning är förstås det yttersta exemplet på den förnuftsstridiga trons nödvändighet för sådana försanthållanden. Därmed inte sagt att teologiska resonemang kring "evigheten" vore ointressanta. De kan säga även oss tvivlare något - fast då om livet snarare än döden. Ungefär så resonerade herr Gustafsson, och jag är som vanligt böjd att hålla med honom.

Till sist ännu ett musikexempel, det starkaste jag känner till i sammanhanget. Det extatiskt triumferande och livsbejakande slutet i Gustav Mahlers andra symfoni, "Uppståndelsesymfonin", anknyter till de teman jag berört här. Jag citerar från ett tidigare, några år gammalt inlägg (som i sin helhet kan läsas här):

"Denna musikaliska auferstehung har en av Mahler själv omarbetad dikt av psalmförfattaren F G Klopstock som tema för sista satsens enorma kulmination. Visst finns här fortfarande en anknytning till kristendomens föreställningsvärld, men märkligt nog utan skymten av Kristus själv. Filosofen Martha Nussbaum påpekar (í Upheavels of thought. The intelligence of emotions) att detta är Mahlers omsorgsfullt utformade budskap om en allt övervinnande kärlek som kallelse till ett liv i autenticitet och kreativitet. När kören kraftfullt ropar ut sitt Bereite dich zu leben är det som svar på människans hopp om befrielse från falskhet, lidande och andlig död. Som alltid utnyttjar Mahler tongångar från den naiva folklore som spelar med såväl änglakörer som apokalypsens basuner, både begravningsmarscher och fågelsång. Hur som helst är det en symfoni som slutar i triumf, vilket långt ifrån alltid är fallet i den kamp mellan mörker och ljus som Mahler iscensätter i de efterföljande symfonierna."

___________________________

Mahlers andra symfoni finns i en strålande inspelning med den nyligen bortgångne Claudio Abbado här.
Einar Ekbergs inspelning av "Ögonblicket och evigheten" finns här.
Lisa Nilsson sjunger Mauro Scoccos "Himlen runt hörnet" här.

Bilderna: Gustav Doré, illustration till Uppenbarelseboken (överst); illustration till Dante: Divina Commedia, Paradiset (nederst).