Fado är Portugals speciella bidrag till musikvärlden, en folkmusikalisk genre som även internationellt blivit allt större med åren och i likhet med tangon fått en status närmast den som tillkommer konstmusiken. En följd är att allt fler fadoartister uppträder utomlands i konserthus som är många gånger större än de intima fadorestauranger i Lissabon där den här musiken har sitt ursprung. En annan följd är att artisterna, musikerna och de nykomponerade sångerna blivit alltmer avancerade, jämsides med att traditionen hålls levande. Portugals främsta poeter blir tonsatta och eminenta musiker och arrangörer gör musiken till mycket mer än sång till enkelt ackompanjemang.
Till de internationellt mest framgångsrika hör Cristina Branco. Jämte Mariza torde hon vara den mest kända av alla dem som kom fram efter millennieskiftet. Mariza har jag redan sett och hört ett par gånger i Uppsala, Branco fram tills i helgen enbart lyssnat till på skiva.
Jag är glad att jag tillhörde de besynnerligt få Uppsalabor som masade sig ur lördagssoffan och gick till Katalin den här kvällen. Ska vi skylla på undermålig annonsering att vi inte ens var i närheten av hundra i salen? Å andra sidan gav det något av den känsla av intimitet som tjänar den här musikformen så väl och som aldrig hade uppstått i stora salen i Uppsala Konsert och Kongress.
Cristina Branco med trio skulle det väl ha hetat om hon uppträtt som den jazzsångerska hon var i början av sin sångkarriär. I trion den här kvällen ingick pianisten och arrangören Ricardo Dias, basisten Bernardo Moreira samt José Manuel Neto på den portugisiska gitarren, utan vilken ingen riktig fado blir till. Dessa musiker bör namnges och hyllas för sin insats, ty här har vi att göra med artister som i allt utom sång är jämbördiga med Branco i briljant musicerande. Det märks också i hennes samspelta agerande på scenen att det här egentligen är en kvartett av eminenta musiker med ett gemensamt och välrepeterat ärende.
Vacker, välsjungande, och intensivt närvarande i musiken gav hon oss några av sina bästa nummer i den katalog som finns utgiven på trippel-cd:n "Idealist" (2013). Även de sånger som inte direkt kan hänföras till traditionell fado lät ändå som närbesläktade och framfördes med samma uttrycksfullhet. Jag fäste mig särskilt vid den livliga "Maria Lisboa", en hyllning till staden Lissabon, men också Agua E Mel" och den innerliga "Navio Triste".
Cristina Branco är tveklöst en av de allra bästa inom fadon för närvarande. Hon är begåvad med en vacker sopranstämma som hon behärskar till fulländning. Och de musikaliska ambitioner hon har och som framgår av de ofta sofistikerade arrangemangen ger något utöver det vanliga. Jag måste säga att hon efter denna konsert hamnar mycket högt på listan över mina favoritsångerskor, och jag menar då oavsett genre. Nog är Mariza värd all den uppskattning som det välfyllda UKK vittnar om när hon är här på besök, men att så många fadolysssnare bland Uppsalaborna missade detta tillfälle med Branco hoppas jag att de grämer sig ordentligt över.
Det enda invändning jag har gäller den moderna ljudanläggningen med högtalare som inte var anpassade till lokalens storlek. Även om Katalins akustik säkert inte är den bästa hade det varit fint att få höra Brancos röst utan det explosiva diskantljud som sådana högtalare alltid drabbar våra öron med, särskilt vid hög volym. Detta är numera ett alltför vanligt otyg inom populärmusiken (även den akustiska), att den alltid ska processas genom superpotenta förstärkare även när det inte behövs.
______________________________________________
Se även den intressanta intervjun med Branco som fadoexperten Ulf Bergqvist gjort och som finns publicerad på hans blogg här.
Trippel-cd:n som jag nämnde finns på Spotify här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar