Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 25 april 2014

Paus



Våren är underbart solig nu, men kylig. Jag stänger här några dagar för lite högre värme.

Foto:EJ

tisdag 22 april 2014

Påskvärmen. Kärleken



Ljuset och värmen. Växlingen från kyla och mörker till ljus och värme. Värme och mörker däremot, det för våra breddgrader ytterst sällsynta, är något för en skandinav alldeles speciellt som får sökas på andra breddgrader.

De soliga påskdagar som kulminerade med annandagens förebud om sommarvärme har väl sällan varit så efterlängtade. Inte sen förra våren i alla fall...

Ju äldre jag blir desto mer beroende blir jag av vackert väder. Vad kan nu det bero på? Till en del kanske att jag alltmer försöker njuta av timmen, stunden, dagen jag befinner mig i. Det är förstås lättare när det under en lång tid envisa duggregnet upphör och det jämngrå molntäcket ger vika för en klarblå himmel.


Jag har egentligen ingenting emot de drastiska årstidsväxlingar som hör det nordiska klimatet till. Eller rättare sagt är jag numera ambivalent. När väl våren bryter igenom med full styrka är de livgivande krafter som återtar kommandot egentligen så häpnadsväckande att jag trots allt, tillfälligt, kan se lite försonligt på kylan och mörkret: än en gång genomlidna och besegrade. När hösten sedan kommer byter jag gärna vistelseort åtminstone för någon vecka, för en förlängning av värmen tillsammans med det tilltagande mörkret, det varma mörkret.



Inte bara jag gläds åt vårvärmen. Issa njuter också i fulla drag av promenaderna, som nu blir längre och bjuder på så många fler dofter och spännande spår i naturen. I långfredagens skymning satt tre (3!) harar här utanför i Vasaparken bara några meter från varandra, blickstilla som plötsligt utställda stenstoder, mörka gestalter mot det sjunkande ljuset. Issa jagade visserligen iväg dem, men utan upphetsning. Den sparar hon till ekorrarna.



En helg i lugn med läsning, middagar och musik. Samt en film som vi missade på bio, vilket ju inte gör så mycket numera när filmerna snabbt kommer ut i handeln som dvd för hemmabion. Det var Michael Hanekes "Amour", som ju är det franska ordet för kärlek. Av denne regissör väntar man sig inte annat än stora filmupplevelser, men efter att vi hade sett den, G och jag, satt vi tysta och tagna en bra stund innan vi kunde tala om den.

Filmen handlar om ett gammalt strävsamt par av fransk övre medelklass, pensionerade musiker, vars liv på ålderns höst kretsar kring ett eller annat konsertbesök, enstaka grannkontakter och sporadiskt umgänge med närstående. I övrigt ett stilla inomhusliv med måltider, tidningsläsning, musiklyssnande.

Plötsligt en morgon vid frukosten får kvinnan en frånvaroattack som startar en sjukdomshistoria som ställer dem båda, och inte minst maken, inför stora krav. Han vill själv ta hand om henne, och gör det också på ett sätt som väcker både beundran och medlidsam oro hos omgivningen.

Filmen är extremt realistiskt berättad med ett helt övertygande skådespeleri; det är som om Haneke valt en dokumentär stil fast med en ännu mer realistisk ansats mitt i detta skickliga agerande. De enskilda scenernas trohet mot de verkliga tidsförloppen är en av de bidragande orsakerna.

Finns det någon film om styrka och svaghet i och med åldrandets obevekliga gång mot slutet som alla, inklusive de i vården verksamma, borde se och samtala om, så är det denna. Här finns scener som bränner till ordentligt och som skildrar både tålmodig inlevelse och invand okänslighet, men framför allt gränserna för vad en enskild människa mäktar med av empatisk närvaro inför det lidande hon möter.

Det här låter kanske outhärdligt tungt och plågsamt, men faktum är att det också är en film av stor skönhet, trots historiens tragiska slut. Ljuset i den gamla våningen, tystnaden som behärskar den, tillbakablickens innefattande i nuet, de små omtänksamma bestyren, de famlande samtalen kring en närståendes ökande otillgänglighet som samtidigt påvisar kommunikationens oundgänglighet.

Och så finns här musik, närmare bestämt ett par av Beethovens sena bagateller. De spelas av pianisten Alexandre Tharaud, som för övrigt nyligen gästade Berwaldhallen i Ravels G-durkonsert, och han spelar också själv en biroll som konsertpianisten som är gift med parets dotter. Det gamla paret spelas av Jean-Louise Trintignant respektive Emmanuelle Riva, och dottern av Isabelle Huppert. Och som sagt, skådespeleriet är så trovärdigt att man knappt tror sina ögon och öron.


Foto: EJ (Uppsala, påsken 2014)

lördag 19 april 2014

Klingsors stilleben



När jag i vintras hörde talas om att Torgny Lindgrens nya roman skulle ha titeln "Klingsor" tänkte jag givetvis på både Richard Wagner och Herman Hesse och undrade om författaren nu kanske till sist lämnat Västerbottens inland bakom sig.

Inte då. Och det där med namnet har förstås Lindgren förutsett. Han skyndar sig redan i början att redogöra för denne genuint västerbottniske Klingsors enkla härstamning, som alls inte har med trollkarlen i "Parsifal" eller den tyske målaren och livsnjutaren i Hesses kortroman "Klingsors sista sommar" att göra.

Ändå finns där givetvis en anknytning, eftersom berättelsen handlar om konstens och konstskapandets kallelser och mödor. Lindgren själv har ju nästan genomgående odlat en sorts konstfullt förädlade skrönor som lyfter lågt till högt, det dilettantiska till ärevördiga och fullt respektabla försök. Jag har alltid funnit dem mycket underhållande och beundrat hans förmåga att avhandla de eviga frågorna genom stoff hämtat från glesbygd och folkliv. "Det stora drabbar var det vill", som kollegan Lars Gustafsson hävdar i titeln till en av sina noveller. En utsaga som Torgny Lindgren helhjärtat torde instämma i.

Vem mer än Torgny Lindgren kan lyfta pölsan till de kulinariska höjder som, om man får tro honom själv, den verkligen förtjänar? Även i den nya romanen håller han matgrytan kokande på ett sätt som gör husmanskosten närmast andlig till sin alltjämt sinnliga praktik. Och ande och materia, liv i det till synes döda, är mycket riktigt ett tema i romanen om Klingsor. Den har sin upprinnelse i ett nog så jordiskt brännvinsrus, en anfaders sista årliga pingstberusning i skogen, där glaset blir kvarglömt på en snedsågad stubbe. Där har det stått länge länge när en yngre Klingsor, en konstnär i vardande, hittar det, behåller det och så småningom förvarar det som en klenod i ett gammalt relikvarium.

Det grönskimrande glaset har nämligen genom sin egenartade förmåga till anpassning långsamt rätat upp sig på sitt sneda underlag och därigenom uppenbarat en sanning om tillvaron, nämligen den om den döda materien som allt annat än livlös. Glaset blir ett talande exempel på att allt i grunden handlar om partiklar i rörelse.

"Vi är övertygade om att det var Klingsor som först av alla insåg att Higgspartikeln måste finnas, partikeln som förbinder varat med ickevarat. Den borde heta Klingsorpartikeln. Var skulle de djupaste och innersta hemligheterna kunna uppenbaras, om inte i stillebenmåleriet?"

För Klingsor, som tidigt visat sina talanger som tecknare blir det uppåtriktade glaset, som efter åratal på den sneda stubben nu på det plana köksbordet på nytt lutar ordentligt, ett inspirerande och bestående motiv i hans konst. Detta glas, liksom andra glas, skålar och köksföremål som tillsammans kan bilda ett stilleben av det slag som i Glyptoteket i Köpenhamn kan beskådas av den store Cézanne, är det som konstnären har till uppgift att tränga in i, påvisande deras dolda inre liv.

Klingsor tar korrespondenskurser i teckning och måleri och får genom sin handledare i Malmö, akvarellisten Fanny, ökade insikter om hantverket och allt det där andra som så småningom även studierna i Paris och målarskolan på Snickarbacken i Stockholm förmedlar. Han håller sig troget till oljemåleriet och en enda genre, stillebenet, som ju också genom sin holländska beteckning, stilleven, ligger helt i linje med uppenbarelsen om stilla liv i all materia - det motsvarande franska uttrycket nature morte till trots...

Klingsor målar strängt taget samma tavla om och om igen, ofta i lager på lager på samma duk, vilken skurits ur ett kvarvarande lager av den duk som Gammklingsorskan en gång i tiden vävde för svepningsändamål, "evighetsväven" kallad. Ja, ni hör redan av denna korta beskrivning att Lindgren laddat historien på sitt vanliga underfundiga sätt.

Klingsor och Fanny blir ett par, och hon ser till att en utställning med hans verk kommer till stånd i Avabäcks gamla nedlagda skola i hans hembygd. Större än så blir inte hans världsliga framgångar. Klingsor är oförmögen "att komma vidare"; hans försök att till sist ge sig på porträttkonsten misslyckas. Mer än så om hur det hela slutar ska inte avslöjas här. Bara att den slagrörde grannen där uppe i Västerbottens inland, just han vars porträtt Klingsor misslyckas med, torrt konstaterar att det där med att komma vidare är överskattat.

Låt mig dock nämna om en sidofigur i berättelsen, en vän från Parisvistelsen som Klingsor i all sin relativa isolering håller en gles brevkontakt med. Denne är en oförlöst konstnär som blivit något av en vän och förtrogen, trots att de egentligen inte gjort så mycket mer än "att ha delat paraply" en regnig dag i konstens huvudstad. Vän är just den man minns att man delat paraply med. Är det inte sällsynt vackert? - ett lakoniskt och småleende sätt att beskriva svåråtkomliga ting som är rätt typisk för denne författare. För att nu inte tala om temat om det överallt och förunderligt sjudande livet, i såväl sneda glas som slagrörda ansikten.


Torgny Lindgren älskar att återge de sinnliga detaljerna, det må vara kring färgberedning eller tillagning av maträtter. Klingsors älsklingsfärg sägs ha varit caput mortuum, denna jordigt rostbrunvioletta färgton som utgjorde restpodukten i alkemisternas försök att framställa guld och som genom sitt namn pekar på det huvudlösa. Än en gång lyckas han i stort som smått trollbinda mig med en berättelse som i likhet med Klingsors målningar är byggd av mycket mer än ett förföriskt berättat ytskikt. Han antydde att förra boken, Minnen, kunde vara hans sista. Så blev det dessbättre inte. Jag hoppas innerligt att inte heller denna blir det, utan att något förunderligt föremål i Avabäck eller annorstädes i Norsjötrakten kommer att inspirera honom till nya fantastiska berättelser.

Lindgren, T - Klingsor - 13058368

Foto (lån från nätet):
- Cézanne: Stilleben med äpplen och fruktskålar (Glyptoteket, Köpenhamn)
- Caput mortuum
- Bokens omslag

tisdag 15 april 2014

Blåskägg



Sagan om Riddar Blåskägg är en gammal fransk folkberättelse som är mest spridd i författaren Charles Perraults (1628-1703) version. Det är historien om en rik och fruktad adelsman som varit gift ett flertal gånger och som söker fånga en ny kvinna vartefter som de tidigare mystiskt försvinner. Till sist uppdagas det av den sjunde hustrun att han bakom den strängt förbjudna dörren i sin grandiosa borg döljer ett antal kvinnolik från sitt tidigare liv. En rätt så förskräcklig saga om en seriemördare, med andra ord. Den sjunde hustrun lyckas emellertid i sista stund undkomma de andras öde med hjälp av sina bröder. De dräper Blåskägg och hon ärver alla hans tillgångar.

Sagan har fascinerat flera kompositörer - bland andra Jacques Offenbach, som skrev en operett på storyn, dock med ett lyckligt slut, och Béla Bartók, vars enda opera, enaktsoperan "Riddar Blåskäggs borg" (komponerad 1911), också bygger på denna berättelse. Flera författare har också fantiserat på temat om den blåsvartskäggige förföraren som snabbt tröttnar på sina kvinnor, och fortfarande är han tydligen aktuell som figur i både tecknade serier och datorspel.



Libretton till Bartóks opera avviker från sagan så till vida att sjutalet används annorlunda och att dramat ligger mer på det psykologiska än på det kriminologiska planet. Det är dörrarna i borgens stora sal, inte hustrurna, som är sju till antalet.

Den nyblivna, fjärde hustrun Judith har brutit sin förlovning och lämnat sin familj för Blåskäggs skull. Hon befinner sig nu i borgen tillsammans med Blåskägg, som presenterar sina domäner. Allt utspelar sig som en intim dialog makarna emellan. Judith finner till en början salen för skuggrik och dunkel och vill att den ena efter den andra av dörrarna öppnas, dörrar som avslöjar hans liv och person. "Jag älskar dig! Alla dörrar vill jag öppna, vinden ska blåsa, solen skina..." Blåskägg lämnar henne nyckel efter nyckel, men endast mycket motvilligt när de kommer till de sista två dörrarna. Särskilt den sjunde och sista vill han låta vara. Hon får emellertid sin vilja igenom, vilket utgör dramats kulmen.

En sorgsen och bedrövad Blåskägg försöker förklara och avleda, en förälskad Judith försöker bryta igenom hans försvar. Bakom första dörren finns en tortyrkammare, bakom den andra ett vapenförråd, den tredje en skattkammare, den fjärde en hemlig trädgård, den femte hans kungarike, den sjätte ett vattendrag av tårar och bakom den sjunde och sista dörren visar sig de förra hustrurna. Judith, som alltmer oroats av att allt bakom dessa dörrar, också det imponerande och vackra, är blodbesudlat, blir nu som tillintetgjord av närvaron av Blåskäggs förflutna.

När de förra hustrurna visar sig i den sjunde dörren som Morgonen, Dagen och Aftonen, fullbordar Judith kvartetten genom att bli Natten. Hon gör gemensam sak med de övriga, den sjunde dörren tillsluts och mörkret faller över den dystra borgsalen. Blåskägg står ensam kvar: "Härefter endast mörker. Mörker. Mörker."

Sagan har här omvandlats till ett modernt psykodrama och till en musik lika svidande vacker som sorgsen och dramatisk. Lyssna till exempel till den sjätte dörrens svallvågor i orkestern, som med bland annat harpor och celesta frammanar en luguber stämning. En ömsesidigt förlamande sorg stegras sedan till ett skärande förtvivlat utbrott från Judith när hon slås av att ryktena om Blåskägg kanske talar sanning. Slutligen sjunker allt tillbaka i stilla, huttrande rysningar. Eller ta den femte dörrens fantastiska rad av durackord med fullt brass, orgel och hela orkestern, som inte bara får Judith att häpna över det kungarike som Blåskägg erbjuder henne. Eller slutet - ödsligare kan det knappast bli.

Här finns också musik som är just så sensuell som den bör vara för att denna historia ska bli giltig som ett mångbottnat erotiskt drama för en modern publik, med en Blåskägg som inte bara är fruktad för sin svekfulla ondska utan i lika hög grad föremål för begriplig åtrå. Att Bartók var en beundrare av Debussy märks tydligt och han står inte förebilden efter i orkesterkolorit; man ville gärna kalla det expressionistisk impressionism om begreppet funnes. Synd att enaktare som denna (endast en timme lång) ofta skapar bekymmer för programsättarna. Synd att Bartók inte som Puccini gjorde en "Trittico" (tre enaktare), vilket förmodligen skulle öka antalet uppsättningar för detta obestridliga mästerverk, som för övrigt borde vara en önskedröm för scenografer och ljussättare.


Ännu en vridning av historien mot en humanisering av denna sagans fuling åstadkommer Max Frisch i sin roman "Blåskägg" (1982, på svenska 1983 i Ulrika Wallenströms översättning). Den är den sista i den trilogi han sent i livet utgav (de båda tidigare var "Montauk" och "Människan uppträder under holocen"; om den senare skrev jag här). Här är det herr Schaad, en ansedd medelålders läkare som varit gift sju gånger, som tilldelas rollen av en nutida Blåskägg. Han har åtalats och frikänts för mordet på en prostituerad kvinna som strypts med en slips som tveklöst tillhör honom. Misstankarna mot honom stärktes dessutom av att han varit gift med den mördade kvinnan, att han efter skilsmässan fortsatt kontakten och hjälpt henne med skattefrågor och att han saknar alibi för mordkvällen.

Han är som sagt frikänd, men rättegången fortsätter oavbrutet i hans inre. Anklagelsen ger honom ingen ro. Patienterna flyr mottagningen, nu när hans liv exponerats i massmedia. Varken alkohol, promenader (jo, möjligen det!), mata svanar i parken eller biljardspel med slumpen som motspelare, är verksamt för att skingra tankarna. Läsaren får följa hans inre återkallade röster från rättegången - vittnen, forna hustrur, försvarsadvokat, åklagare, ja, så småningom till och med döda anförvanter har något att anföra. Det mesta är irriterande diffust. Till sist anländer även den sjunde och nuvarande hustrun från en resa i Afrika. Och allra sist infinner sig den mördade, som emellertid endast svarar på frågorna med de leenden hon visar i de olika situationer som förevigats i ett gammalt fotoalbum.

Man kan säga att det i socialpsykologin lanserade begreppet "den generaliserade andre", internaliseringen av omvärldens syn på en själv, tagit honom helt i besittning och utan all nåd och barmhärtighet dömer honom. Inte bara minsta tecken på svartsjuka i det förgångna, utan alla små vardagliga detaljer i hans livsföring förstoras och kan vändas emot honom. Allt tyder på möjlig skuld, i någon mening är han trots allt skyldig. Självmord efter ett frikännande i brist på bevis är inget alternativ; det skulle tolkas som ett erkännande i efterhand. Att utvandra likaså. Kanske vore det lika gott att erkänna?

Frisch var inte för inte en framgångsrik dramatiker, vilket märks i den här romanens flitiga bruk av dialog. Även om rättegångens frågor och svar ofta rör vardagens trivia hålls spänningen uppe genom de uppenbara oklarheterna, den bristande turtagningen i dialogen, som har att göra med de inkallade personernas minnessvårigheter, självupptagenhet eller ovilja att ge förväntade svar på ledande frågor.

Det är en krossad och ömklig figur denne dr Schaad, om än inte utan skuld till sina många misslyckanden i livet ändå en motpol till den grymme massmördaren Blåskägg.

Vad gäller dataålderns Blåskägg tycks cirkeln på väg att slutas. Sagans renodling i ont och gott kan väl sägas vara återställd när han presenteras som vargen mitt ibland oss, det vill säga mitt ibland oss som bor på någon sorts Manhattan. En stormrik person som visserligen menar sig ha upphört med att mörda sina kvinnor men som fortfarande gör sina turer "down crooked lane".


_____________________________________

- En inspelning av Riddar Blåskäggs borg som jag varmt rekommenderar är den med Anne-Sofie von Otter och John Tomlinson med Berlinfilharmonikerna och Bernhard Haitink. Finns på Spotify här.
- Ett engelsktextat avsnitt från den femte dörren finns på Youtube här.

Foto (uppifrån):
- Gammal fransk illustration till sagan om Riddar Blåskägg.
- Scenbild från den första premiären i Budapest 1918 av Riddar Blåskäggs borg.
- Plakett med Bartóks profil.
- Romanen om Blåskägg av Max Frisch.
- Dataspelens moderne Blåskägg.
(samtliga utom romanen av Frisch lån från nätet)

fredag 11 april 2014

Ljudomedvetenheten


Rubrikens sammansatta ord ter sig en smula egendomligt, nästan svårläst, och jag vet inte om jag sett ordet förr. Kanske är det symtomatiskt för vad jag vill säga.

Jag blir mer och mer bekymrad över allmän ignorans och omedvetenhet om störande ljud och ljudkällor i vår närmiljö. De flesta människor, särskilt stadsbor, vänjer sig förvisso vid trafikbuller om det inte är alltför påträngande. Det förvandlas med tiden till ett konstant bakgrundsbrus med ojämnt fördelade tyngre inslag. Den som har ett sommarställe i närheten av en flygplats brukar bli medveten på ett helt annat sätt, på grund av kontrasten mellan landsbygdens relativa tystnad och ett plötsligt uppdykande oljud från himlen. Men även stadens trafikbuller påverkar, och flertalet av oss brukar överväga åtgärder, till exempel treglasfönster, om vi bor intill en genomfartsled.

Det finns emellertid även buller i inomhusmiljöer som kan vara än värre, som trots att det gör tillvaron besvärlig eller åtminstone otrivsam vi bara oreflekterat eller uppgivet tycks acceptera.

Jag lider med de expediter som tvingas leva i en påtvingad muzakmiljö. Själv flyr jag så fort jag kan från shopar som tror att jag vill höra popmusik när jag ska prova ett par jeans. Och jag har tidigare pekat på de oprofessionella dokumentärfilmskapare som tror att jag när jag sätter mig i tevefåtöljen vill ha en musikkuliss rullande bakom intervjuer och naturscenerier, trots att det som regel enbart är till förfång för koncentration och hörbarhet. Jag syftar givetvis inte på ett allkonstnärligt och medvetet bruk av musik i filmsammanhang, utan om eftergifter mot eländiga schabloner som vittnar om bristande tillit till form och innehåll.

Jag misstänker att pålagt ljud oftast handlar om svårigheter att tolerera tystnad, som vore den en pinsamhet i vad som betraktas som ett naturligen aldrig upphörande flöde av rörelser och ljud. En pinsamhet ungefär som när en dialog avstannar och kontrahenterna av någon anledning stirrar ner i tallriken i stället för att söka den andres ansikte och registrera vad som pågår.

Det för mig osökt in på krogen. Inte bara maten, utan miljön och servicen, brukar bedömas och betygsättas. Ibland ser jag att man tagit hänsyn till om gästerna kan prata med varandra också, men alltför sällan. Det är i mina öron en skitkrog som inte beaktar ljudnivån i lokalen, oavsett om munnen säger att allt är gott och väl. Den restauratör som dessutom skruvar upp högtalarmusiken under kvällens lopp så att gästerna måste skrika i varandras öron för att höras borde byta yrke, alternativt ges en lektion i auditivt välbefinnande. Vilken underbar måltidsupplevelse väntar inte den som kommer in i en restaurang där de enda ljuden härrör från klingande bestick mot tallrikar, småprat i hörnen och ett vänligt bemötande av kypare som kan tilltala en i lugn samtalston.

Men även de påkallande och påträngande småljuden är ett alltmer störande inslag i offentliga miljöer. Ni vet säkert vad jag tänker på. För min del har det gått så långt att jag numera bekänner mig som hatare av mobiltelefoner, trots att jag själv är ägare till en sådan. Ett samtal mellan vänner på ett tåg är likställt med ett sådant på en tyst restaurang; det är lätt att koppla bort ifrån om man själv är upptagen med sitt eget. En telefonsignal till en idiot som tror sig sitta i ett enskilt samtal hemma eller på jobbet är en helt annan sak.

Det som framför allt gjort mig till mobilhatare är den hos alltför många bristande självkontrollen som gång på gång stör mina konsertbesök. Det hjälper tydligen inte med påminnelser innan konserten börjar, vilket regelbundet sker så gott som överallt. Senast igår kväll i Berwaldhallen inträffade en händelse som nog hade gjort mig till mördare om jag suttit granne med förövaren. I varje fall om blickar kunde döda...

Det var precis i ett av det känsligaste partierna, alldeles i slutet av sista satsen av Mahlers sjätte symfoni, som ju i övrigt i långa stycken kan dränka åtskilliga telefonsignaler. Orkestern är nedtonad till pianissimo innan det sista stora och kraftfulla ackordet kommer som ett häftigt slag. Daniel Harding håller inne med det ackordet, och givetvis händer det just då! En ringsignal - två gånger. Harding behåller fattningen och slår in ackordet, och sedan är den skakande musiken från orkestern över, men inte telefonen... Den tystnad som då inträder, medan dirigenten låter sina händer sakta sjunka och innan applåderna släpps lösa, och som är till för att publiken ska få hämta andan och ta till sig den kulmination man just upplevt - den tystnaden punkteras av ännu en signal.

Publiken fick sin upplevelse kraftigt störd av att en konsertbesökare inte åtlytt uppmaningen att stänga av sin telefon. Hade det varit i början av en sats, kunde man kanske avbrutit och tagit om satsen, som en markering och för att få uppleva det störda avsnittet ostört. Men det var omöjligt i detta fall.

Finge jag råda skulle denne förövare dömas till misskötsel av mobiltelefon till sex månaders avstängning från konserter och åtminstone en natts sömnlöshet, alternativt mardrömmar om vanära.

måndag 7 april 2014

Herr Geiser i regn och dimma



Det finns skäl att plocka fram böcker ur den egna hyllan, också sådana som man första gången läste för trettio år sedan. Max Frisch (1911-1991), den schweiziske författaren och dramatikern, talar inte så många om numera, men han är en modern klassiker väl värd att återvända till. Till hans senare verk hör "Människan uppträder under holocen" (1979; på svenska 1980 i översättning av Ulrika Wallenström). Jag läste om den i veckan som gick och rekommenderar den varmt till alla läsare som i likhet med mig tilltalas av baksidestextens presentation av herr Geiser, berättelsens huvudperson:

"Max Frisch berättar om en mans sista vardagar, om hur han förstår att han skall ingå i naturens omedvetenhet. Det är en berättelse utan klagan, ordkarg och exakt."(min kursivering)

Herr Geiser är gammal och ensam, bor dessutom ensligt till i en alpby i Ticino i södra Schweiz. Den sista tiden har det regnat oupphörligt och byn har isolerats av regnmassornas påverkan på kommunikationerna och begränsat tillgången på livsmedel. Fruktan för katastrofala jordskred är inte obefogad, sådana har förekommit tidigare, det vet herr Geiser. En kallmur har rasat i trädgården och grus har vällt in över sallaten, men det behöver ju inte betyda att det stora raset kommer... En helikopter hörs i luften.

Herr Geiser är dock ingalunda overksam, trots att trädgårdsarbetet just nu måste ligga nere och burkmaten gör middagarna frugala. Han har tillgång till en del böcker - romaner efter den döda hustrun, men också fackböcker, i synnerhet uppslagsverk, som han själv helst läser. Han samlar en hel del historiska, geografiska, klimatologiska och geologiska fakta som han förvandlar till urklipp att fästa upp på väggen. De blir så många att väggarna fylls och häftstiften tar slut och han tvingas övergå till tejp. Han gör också en lista på åskans olika uttrycksformer och namnger dem tillsammans med en kort beskrivning av hur de låter. Dessa urklipp och anteckningar finns insprängda i texten som faktaorienterade belägg för vad berättelsen själv säger om herr Geisers faktaorientering.

Läsaren förstår att det pågår någonting inom herr Geiser som möjligen utlösts av den yttre dramatiska situation som för tillfället råder. Den gamles intresse för geologiska tidsmått, för dinosaurier och andra urtidsdjur, är kanske bara ett försök att bringa någon sorts reda i, eller åtminstone ett perspektiv på, hans egen utmätta, hastigt försvinnande och i det stora hela betydelselösa tidsperiod.

Ett beslut att göra en sorts utbrytning mognar inom herr Geister. Han vill ta sig till dottern i Basel men måste då forcera de hinder som uppstått på vägen över bergspasset, vilket inte är ett alldeles enkelt företag för en 74-åring ens i hyggligt väder. Han är dock en van bergsklättrare sedan ungdomen, och utrustad med paraply och ficklampa beger han sig av. Det som följer är en fascinerande skildring av en människas kamp mot naturkrafterna och den egna sårbarheten och samtidigt en naturskildring av finaste märke.

Herr Geiser når bergspasset men återvänder. Vi får följa hans tankar och försiktighetsmått; i korta pregnanta satser återges hans situation, ibland med understucken ironi: "Herr Geister har tid". "Planen är genomförbar". "Vad ska herr Geiser i Basel att göra?" Ja: "Ibland frågar sig herr Geister vad det är han egentligen vill veta, vad han på det hela taget väntar sig av vetandet".

Väl hemma hinner hjärnblödningen ifatt honom, och även den delen av berättelsen är lysande i sin osentimentala fokusering på de fragment av tillvaron som uppehåller ett medvetande till slutet. I herr Geisters fall är det förnimmelserna av att livet i byn håller på att återgå till det normala samtidigt som han brottas med detaljerade minnen från en bergsklättring i ungdomen då hans bror omkom och han själv överlevde.

"Människan uppträder under holocen" är också rent stilistiskt en underbart vacker text, en kort men innehållsligt mycket rik roman. Den speglar ett grundtema i Max Frischs författarskap som gäller människans identitet och självmedvetande, hennes förhållande till vetenskaplig kunskap och teknologisk kontroll som fåfänga besvärjelser mot det existentiella ödet.

Foto: Katja Snozzi (lån från nätet)

söndag 6 april 2014

Alan Gilbert back in town



Det har blivit mycket Anton Bruckner för min del de senaste dagarna. Först sjunde symfonin i Amsterdam och sedan den åttonde i Stockholm. Filharmonikernas förre chefdirigent Alan Gilbert, numera dess hedersdirigent, återvände i veckan till Stockholms Konserthus för denna enda programpunkt. Att det var ett kärt återseende för både publiken och orkestern vittnade bifallet om, inklusive den kraftfullaste touche jag tror jag någonsin hört från en orkester.

Det skrivs alltid så mycket om denna väldiga Bruckner-symfonis öden, dess omarbetningar efter samtidens delvis kritiska oförståelse, dess komplicerade tematiska strukturer, om den ska spelas med eller utan cymbalslag i adagiots extatiska kulmen, etc. Så här i en sen eftervärlds klarsynthet kan man väl bara konstatera att det, oavsett version, utan tvivel rör sig om en av de största symfonier som skrivits och som man efter varje lyssning på nytt bara kan förundras över. Gillar man Bruckners tonspråk får man på många sätt sitt lystmäte i åttan, och för min egen del är adagiot sedan gammalt ett av de musikstycken som kan höja min puls till ohälsosam nivå.

Gilbert ledde orkestern med klara intentioner, och jag gillade de starka kontrasterna, de sugande dynamiska förloppen, kraften i stegringarna, blåsarnas samfällda intonationer och kraftfulla utbrott i avsnitt som åtminstone delvis måste vara mycket svåra att åstadkomma med bibehållen balans och egalitet.

Sammanfattningsvis ett mycket gott arbete av Gilbert med filharmonikerna, som sannerligen ibland spelar som bara en riktigt stor symfoniorkester kan göra. Jag säger alltså detta efter att nyligen ha hört framförandet av sjuan av den berömda orkestern i Amsterdam.

fredag 4 april 2014

Lucias vansinne och den nya drottningen av bel canto



Ja, och så gavs då Gaetano Donizettis "Lucia di Lammermoor" på söndagseftermiddagen på De Nationale Opera i Amsterdam. Endast några få biljetter återstod när jag planerade resan ett par månader i förväg. Utan att ha läst några recensioner anade jag därför en mer än ordinär uppsättning av denna en av de mest berömda italienska operorna i bel canto-traditionen. Vilket också skulle visa sig vara fallet.

Skamligt nog måste jag erkänna att jag bortsett från dirigenten Carlo Rizzi och basen Alistair Miles inte kände till övriga namn på dem som medverkade i produktionen. Åtminstone huvudrollsinnehavaren - koloratursopranen Jessica Pratt - överraskade mig så pass ordentligt att jag undrade var i all världen hon, eller jag, tidigare hållit hus. Men så kan det vara när man som oftast är hänvisad till de mest kända operaartisterna, det vill säga de som är representerade på de största skivbolagen.

När jag nu i efterhand läser om Jessica Pratt och hennes succé i de italienska operahusen på senare tid, förstår jag att jag inte är de förste som knockas av denna sångerska, efter många tidigare insatser av det slag hon gjorde i söndags. Hon är från Sidney och har sjungit i Europa sedan 2007, främst i bel canto och där just Lucia di Lammermoore blivit en av hennes paradroller. Man kommer osökt att tänka på en annan australisk sångerska, Joan Sutherland (1926-2010), vars prestationer i samma roll är närmast legendarisk. Andra berömda sångerskor som gestaltat rollen genom tiderna är Kristina Nilsson, Nellie Melba och Maria Callas. Och inom en snar framtid kommer ingen som intresserar sig för italiensk opera att vara okunnig om Jessica Pratts existens, den saken är jag övertygad om.


Lucia di Lammermoor är en förskräckligt blodig historia om en ung kvinnas uppror mot ett tvångsgiftermål för familjens bestånd och ekonomiska maktställning. Dock till musik som snarare än förskräcklig merendels är förförande ljuvlig i all sin dramatiska intensitet. Allt av det som ryms i begreppet bel canto (skönsång) finns här. Lucias bror, Enrico, kräver att hon ska gifta in sig i en viss familj fast hon själv älskar en annan, Edgardo. Hon drivs slutligen till vansinne och skär sig själv till döds. Det sker i operans mest berömda aria, den så kallade vansinnesarian, där Donizetti ger sopranen en formidabel uppgift att under femton minuter i sträck gestalta en plågad själs förlust av verklighetskontakten. När detta görs som bäst blir det opera när den är som känslomässigt mest övertygande. Jag minns en annan suverän föreställning i Stockholm på nittiotalet när Kerstin Avemo gjorde en oförglömlig Lucia som fick folk att svimma i salongen.

Historien utspelar sig i Skottland på 1500-talet och libretton bygger på en roman av Walter Scott. I den här uppsättningen präglas både scenografi, dräkter och koreografi av en märklig blandning av gammalt och nytt som i all enkelhet gör den närmast obestämbar eller tidlös. Det är både genialiskt och vackert gjort, inte minst när den stora vita himmelssängen med enkla medel förvandlas till en slags bärstol i ett svart liktåg. De sargade och stympade dockor som är utplacerade på scenen är i övrigt nästan enda rekvisitan.

Ett annat genialiskt grepp är att återgå till glasharmonika i stället för de två flöjter som vanligtvis ackompanjerar vansinnesarian. Mozart var en av de första som komponerade för detta ovanliga instrument, men faktum är att Donizetti ursprungligen skrev för just glasharmonika i detta avsnitt, säkert för att uppnå den vinande, smått spöklika stämning som Jessica Pratt talar om i trailern här nedan.

Låt mig till sist säga att Jessica Pratt inte var ensam om att sjunga bra den här eftermiddagen. Även övriga medverkande bör lovordas, inte minst den spanske tenoren Ismael Jordi i den näst största rollen som Edgardo. En afton på operan kan ibland vara som en hyfsad dag på jobbet, men den kan också vara som i söndags på Amsterdam-operan.




Foto: EJ (förutom affischen och trailern)

Musik i Amsterdam



I den gångna helgens resa till Amsterdam ingick besök på både Concertgebouw och De Nationale Opera. Fredagskvällens konsertprogram bestod av Mozarts tredje violinkonsert, med Frank Peter Zimmermann som solist, samt Bruckners sjunde symfoni (Ed. Nowak) med husets egen berömda orkester på estraden och Mariss Jansons på dirigentpulten.

Het Koninklijk Concertgebouworkest (eller The Royal Concertgebouw Orchestra, som den benämns i internationella sammanhang) är sedan länge känd som en av världens bästa symfoniorkestrar. Under de 125 år som den existerat har den bara haft sex chefdirigenter, den senaste i raden är just Jansons, som efterträdde Riccardo Chailly 2004. Chailly stannade i sexton år och dessförinnan fanns under tjugofem år Bernhard Haitink på plats, fortfarande i högsta grad verksam och med sina 85 år en nestor bland samtidens dirigenter.

Vad gör denna orkester så märkvärdig? Svårt att formulera i ord, men i synnerhet när man är på plats är man beredd att använda vilka superlativer som helst. Givetvis har det med de enskilda musikernas skicklighet att göra, men skickliga musiker finns i alla berömda orkestrar. Delvis kan det säkert ha med ensemblens tradition att göra, en viss utsökt balanserad och fyllig klang i både stråk- och blåssektioner. Bleckblåset kan få en att rysa av välbehag, inte minst i en symfoni av Bruckner.

En del spekulerar i den utomordentliga akustiken i konsertsalen. Men även om ypperliga akustiska förutsättningar inte ska underskattas när man arbetar mot ett speciellt klangideal, låter orkestern knappast sämre när den spelar i andra konsertsalar. Jag noterade dock att man i Concertgebouw mycket riktigt inte riggat några mikrofoner, vilket väl får tas som en bekräftelse på vad akustiken går för.

Just den här orkestern har sedan gammalt också en tradition vad gäller Mahlers och Bruckners musik. Willem Mengelberg, den dirigent som ledde orkestern längst tid, under femtio år 1895-1945, samarbetade med Gustav Mahler, vilken bara är en av de många namnkunniga tonsättare och dirigenter som under årens lopp gästat orkestern. Haitinks inspelningar av dessa tonsättare tillhör än idag de allra bästa, men även Chaillys nämns i samma berömmande ordalag.

Mina förväntningar var därför förklarligt nog höga på den här kvällens konsert med Mariss Jansons. Få verk kan på samma sätt som Bruckners symfonier visa vad en stor symfoniorkester tillsammans med en lika stor dirigent kan åstadkomma. Bara det drygt tjugo minuter långa adagiot - en sorgesång över Wagners död - reser sig som en mäktig musikens katedral, med lyriskt brummande tromboner, en skog av matt silverglänsande stråkar, den skimrande rodnaden från de uppåtstigande så kallade wagnertuborna och ett unisont spel i några av musikhistoriens massivaste ackord.  Påföljande scherzo är en vild och glädjefull kontrast till adagiot, vilket som vanligt i Bruckners scherzon har ett huvudtema som redan första gången det presenteras sitter som en kardborre i sinnet.

Det fanns inga egensinniga markeringar i Jansons tolkning, bara en lugn tillit till musikens inneboende kraft och dynamik och till orkesterns suveräna samspel. När den mäktiga codan närmade sig med den sista minutens stegringar hade publiken redan introducerats i det jubel som den sedan själv kunde utbrista i.

Och Mozarts violinkonsert i G-dur som inledde kvällen gav mig en välbehövlig pminnelse om kvaliteterna i dessa tidiga verk i hans rika produktion. De kan sägas representera wienklassicismen när den är som mest inbjudande. Av de fem violinkonserterna har jag alltid tyckt att fyran och femman är överlägsna de föregående, och har följaktligen lyssnat mest på dem. Zimmermann övertygade mig om att trean absolut inte bör glömmas bort. Tillsammans med orkestern bjöd han på en mjuk och lyrisk ton, ett musicerande som klingade dansant rokoko. Och när han som extranummer spelade prestot ur Bachs första soloviolinsonat förstod publiken fullt ut att man hade en första rangens violinist framför sig.

En perifer notering om Concertgebouw till sist. Jag trodde förra gången jag var där att det var en tillfällighet, men det visade sig nu att man har som kutym att bjuda besökarna på vin, juice och kaffe i baren, före konserten och i pausen. Nog för att biljetterna är rätt dyra, men det ger onekligen ett mycket generöst intryck att på detta sätt måna om besökarna.


Foto: Philharmonie/ Mariss Jansons (överst)
Foto: EJ. Från konserten den 28 mars.

onsdag 2 april 2014

Amsterdam, rum för resande



Bland Europas många intressanta huvudstäder har jag en känsla av att Amsterdam är något underskattad. Alltför många betraktar den som främst ett bussresmål för damer med passionerat intresse för tulpaner, alternativt ett paradis för dem som vill röka en braja ifred på någon Coffee Shop.

Intet ont sagt om vare sig mogna damer eller tulpaner, bådadera är som alla vet både förtjusande och kulturellt och kulturhistoriskt betydelsefulla. Jag har själv ännu inte sett fälten i Keukenhof, men vill gärna nästa gång ta bussen dit. I helgen som var kunde jag konstatera att påskliljorna dominerade i själva stan, även om man på blomstermarknaden givetvis kunde köpa tulpaner i tiopack som här hemma  - och dessutom på konservburk! (Öppnas som en burk krossade tomater och innehåller tre lökar att sättas i den medföljande jorden). Vi köpte en med svarta tulpaner, mycket eleganta, fast än så länge endast på bild på burken.


Våren var redan långt gången med flödande sol och för årstiden höga dagstemperaturer. Körsbärsträden i blom och många av magnolians stora vitlysande blad redan utspridda på marken. Från hotellfönstret grönskade träden med stora rosetter snarare än musöron.


Själv tilltalas jag inte bara av de många fina strövområdena i den av kanaler omringade stadskärnan. Amsterdam har ju också ett musikutbud som kan locka en musikälskare att hastigt packa resväskan vilken av årets veckor som helst. I Concertgebouw huserar en av världens allra bästa symfoniorkestrar, och även om operan kanske inte hör till de mest omtalade så bjöd den i varje fall i söndags på en föreställning som tillhör det bästa jag sett och hört på länge. Dessutom finns goda drycker på gamla vackra "bruncaféer" och mängder av restauranger av god klass.



Ja, så finns här förstås några av Europas mest berömda museer också. Det är på sätt och vis uppmuntrande att köerna och trängseln är så stor som den är i Rijksmuseum, Van Gogh-museet och Stedelijk, samtliga vid Museumplein strax norr om Concertgebouw. För flertalet resenärer hör det gudskelov fortfarande till ordningen att lägga in beskådandet av några av konsthistoriens största verk i besöksprogrammet. Bidragande är väl att Rembrandt, Vermeer och van Gogh hör till de mest kända och populära holländarna genom tiderna.



Bland flera andra mindre kända museer upptäckte jag denna gång Tassenmuseum, söder om Rembandtplein, ett museum som är inrymt i en gammal fin våning som delvis fortfarande står möblerad i gedigen borgerlig stil. Permanent finns här en mängd utsökt dekorerade handväskor i de mest skiftande material från flera århundraden ända fram till vår egen tid.


Tillfälligt fanns även en rolig utställning om koffertar, necessärer och resegarderober, som samtidigt berättade kuriosa om resandets historia per båt, tåg och luftskepp. Att det existerat handväskor i glas och att Marlene Dietrich var en av de bemärkta personer som hade råd med en särskild skogarderob är inget nödvändigt vetande, men onekligen en påminnelse om att det alltid funnits olika sorters resor och resenärer.


Att dagens museer vinnlägger sig om pedagogiken är glädjande. Konsten att presentera konsten handlar inte bara om att lära en att se och upptäcka vad som finns i bilden och dess uttryck, utan även blanda det med biografiska fakta och en del tekniska upplysningar i lagom doser. Både det nu efter många års renovering rätt nyöppnade Rijksmuseum och Van Gogh-museet är duktiga på detta.

Sen har vi det här med museishopparna som tenderar att bli allt större och inte bara levererar kort och konstböcker längre. Jag tänkte så här: Vad skulle van Gogh ha sagt om han där i asylen mot slutet av sitt liv fått en vink om vilken enorm succé hans konst skulle få, att så många av hans verk skulle bli emblematiska och ge upphov till all denna kommers?



Foto: EJ. Uppifrån och ned (bilderna är som vanligt klickbara!):
- Interiör från våningen i anslutning till Tassenmuseum (även nederst)
- Från hotellfönstret i The Bridge Hotel: Nieuwe Prinsengracht
- Kanalbild
- Café de Prins
- Café Hoppe
- Tassenmuseum, handväskor
- Tassenmuseum, skokoffert
- Rijksmuseum
- Interiör med utsikt över Herengracht (se överst)