Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 28 november 2010

Vem författar våra roller?


Hur ser egentligen Luigi Pirandellos rollbegrepp ut? Stockholms stadsteaters uppsättning av Sex roller söker en författare fick mig att fundera närmare på saken.

En teaterensemble repeterar en pjäs när plötsligt ett antal personer i olika åldrar, en familj ska det visa sig, tränger sig på med en vädjan om att få sina livsöden gestaltade. Författaren har nämligen övergivit dem och de måste nu själva presentera sin berättelse för att förmå skådespelarna att ta sig an deras roller. Deras liv är sammanflätade och speglar samtidigt individuella öden som inte alltid, i varje fall inte omedelbart, korresponderar med hur var och en ser sig själv inifrån, var och en utifrån sina speciella förutsättningar.

Intränglingarna lyckas snart fascinera teaterensemblen med sitt laddade förflutna. Men när skådespelarna väl börja repetera deras roller uppstår missnöje med skådespelets äkthet, dess trohet mot verkligheten. "Nej, så var det inte alls; så här var det!" Missnöjet bottnar i det faktum att det genom skådespelarna blir tydligt att en persons identitet skapas och fixeras genom andras övertagande av rollen, att rollen är någonting annat än det naturliga liv som befinner sig i ständig förändring, och som inte bara kan reduceras till det som fastställs utifrån manus.

Varför är då de gästande personerna så enträgna i sina krav på att få sina liv och roller gestaltade? Varför så angelägna om en personlig identitet rätt uppfattad av andra? Ingen vill ju bli fixerad, men alla åtrår rollen som någon identifierbar särskild. Kan det vara för att man bara som konstruktion, som fiktiv gestalt, i bästa fall kan spela en roll - och i rollhäftet dessutom förevigas - som huvudfigur i en berättelse om någonting essentiellt i tillvaron, någonting som samtidigt kan kommuniceras till andra?

Det är denna ambivalens inför identitetsskapandet som gör Pirandellos pjäs så modern och utmanande också i 2000-talet. Lägg därtill att ytterligare en fråga söker ett svar, nämligen den om fantasins förhållande till verkligheten. I Pirandellos framställning blir den inte bara en metateoretisk angelägenhet för författare eller dramatiker utan för var och en av oss - privatpersoner, läsare och åskådare. Skulle vi då vara förmögna till självskapande, till att författa vårt eget liv, regissera våra egna roller? I verkligheten knappast utan andras ord med i laget. Återstår flykten till fantasin. Som onekligen utgör en oumbärlig del av vår verklighet.

För övrigt kan jag meddela att pjäsen var välspelad och mycket underhållande.

fredag 26 november 2010

Cherry on top awards



När man föräras dessa körsbärsmuffinsutmärkelser (jag fick den av Den långsamma bloggen) hör det till förpliktelserna att inte bryta en kedja så att andra också må bli delaktiga av de hedrande körsbären on top of it all. Det är den besvärliga delen.
Inte för att jag saknar tänkbara kandidater, utan för att jag besväras av att besvära andra med sådana tvångsåtgärder. Jag minns att pappa strängeligen förbjöd oss barn att delta i kedjebrev eftersom han med rätta ansåg dem orättfärdiga och bedrägliga. Det var då fråga om pekuniära insatser, visserligen blygsamma belopp men med desto vidlyftigare löften om avkastning.

I det här fallet handlar väl avkastningen endast om ett ökat antal läsare, och då kan väl en rimlig princip vara att för mina läsare peka på några andra än dem som genom flitigt umgänge och sporadiskt kommenterande redan ingår i en bloggkrets med viss intressegemenskap.
Så - här kommer mina cherry on top awards:
Kyrksyster - (livsåskådning) - en klok kvinna som förenar humanistiskt tänkande med gedigen kristen tro på ett sätt som ibland kan få en att tvivla på sitt eget tvivel. Hade jag makten skulle jag omedelbart viga henne till biskop.
Tanias goda råd från spisen - (mat) - med många goda tips för bordets njutningar, inte minst från centraleuropeiskt kök och sådant som kan hämtas från den köksträdgård man borde ha.
Kultur - (kultur) - med många vassa kommentarer om kulturlivet från Stefan Johansson, chefdramaturg vid Kungl. Operan och nyligen utsedd till chefregissör på Malmö Opera.
Anna Larsson - (musik) - operasångerska, en alt för världscenen just nu, med en överraskande talang för att uttrycka sig roligt och drastiskt om sitt kringflackande liv och försöken att förena familjeliv med de prestationer som Mahler och Wagner och de övriga i gänget kräver.
En skogvaktares dagar - (litteratur) - en för mig nyupptäckt blogg som jag absolut inte vill missa i fortsättningen. Den där sortens reflekterande livshållning som gärna föds ur en kombination av sinnesnärvaro och lesefrüchte är jag mycket svag för.
Så till mina tre favoritförfattare/favoritböcker, dragna ur den stora högen av tänkbara:
Italo Svevo: Zenos bekännelser
Fernando Pessoa: Orons bok
Tomas Tranströmer: Östersjöar
Regelsamlingen:
1 Tacka den du har mottagit priset av.
2 Kopiera prismärket till din blogg.
3 Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4 Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.
Ja, ja, stackars lyckliga utkorade. Gör som ni vill, men uppmärksamma gärna några som ni tycker förtjänar det.

måndag 22 november 2010

Stort i smått

Vem komponerade detta märkliga stycke musik? En sorgesång utan ord som inte ens upptar en hel notsida. Enkel notbild. Djärv harmonik. Till slut en svag och skärande dissonans som upplöses i ett slags förtida intet.

Inte gissar man i första hand på mannen som i vanliga fall behöver det allra storvulnaste operaformatet för att säga sitt. Men Richard Wagner är det likafullt. Och när man spelar det en gång till så hör man det; den som uppfann det berömda Tristan-ackordet röjer sin närvaro.

Mästare behöver ibland stort utrymme, ibland inte. Ibland räcker det även i musikens värld med några få ackord när egentligen varken ord eller toner är tillräckliga. Schmeichelnd - smeksamt - ska det spelas, enligt notbladet, schmeichend (smäktande/trånande) enligt andra uppgifter. Oavsett vilket råder det inget tvivel om vad för slags förlust det handlar om.

Och vem tror ni upptäckte det stora i denna miniatyr om inte en av de allra största pianisterna någonsin! Hör här:

http://www.youtube.com/watch?v=Y-4q1-Ug4n4

PS. Notbilden är klickbar!

söndag 21 november 2010

Rösten dold i själen



Ännu hörs havet

I flera nätter har jag nu hört havet
jämnt, fram och åter, längs den glatta sanden.
Ett eko av en röst som dold i själen
återuppstår ur tiden; liksom även
måsarnas trägna klagan: kanske är det
fåglar från tornen, som april har drivit
in över slätten? Förr var du mig nära
tillsammans med den rösten; och jag ville
att nu till dig det också kunde komma
ett minnets eko efter mig från fjärran
som dessa nätters mörka brus från havet.

Salvatore Quasimodo

(Ur Poesie, Italica, 1959, svensk tolkning av Anders Österling)

Foto: E.J. Fotot är taget på Sicilien i oktober 2010.

lördag 20 november 2010

Aftonsången


Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle -
och plötsligt är det afton.

Det skriver Salvatore Quasimodo, siciliansk poet och Nobelpristagare, i sin kanske mest kända dikt. Och vad skulle jag - eller du - kunna invända?

Det finns en ofrånkomlig ensamhet som aldrig blir tydligare än när det går upp för en att de där spåren av liv sitter i ens egen kropp.

Dikten är översatt av Arne Lundgren.

Bilden: Porträtt av Salvatore Quasimodo av Renato Birolli

fredag 19 november 2010

Bortglömda tonsättare VII

Georgy Catoire - säger det namnet något? Tills för några månader sedan skulle jag själv svarat nej - ända tills jag som trogen lyssnare till nattmusiken i SR P2 hörde ett annorlunda och mycket tilltalande pianostycke och noga lade upphovsmannens namn på minnet. I IMSLP fann jag sedan honom representerad med åtskilliga verk för i första hand piano.

Catoire var ryss men av franskt ursprung, som namnet antyder. Han föddes 1861 i Moskva och dog 1926 vid 65 års ålder i samma stad. Det var inte självklart att han skulle ägna sig åt musik även om han tidigt visade talanger åt det hållet. Efter studier i naturvetenskap och matematik tog musikintresset gradvis över, och då inte bara pianospel utan även komposition. Han tog lektioner så fort han kom åt hos flera av samtidens ryska kompositörer, men en av de första som tog sig an honom var tysken Karl Klindworth, en wagnerian som en tid var verksam vid Moskvas musikkonservatorium och som senare också blev dirigent för Berlinfilharmonikerna. Själv en i ryska sammanhang sällsynt wagnerian drog även Catoire till Berlin för en tid, och vidare även till Bayreuth innan han så småningom återvände till Ryssland.

Catoire hade tidigt kommit i kontakt med Tjajkovskij, som såg hans talanger och manade honom att satsa på musiken. Han lydde råd och fortsatte kompositionsstudierna, först hos den briljante orkestreraren Rimskij-Korsakow, som var uttalat anti-Wagner och skickade honom vidare till Ljadov, möjligen på grund av olikheter i musikideal. Så här långt efteråt är det svårt att riktigt föreställa sig hur kontroversiell Wagner var i slutet av 1800-talet, men faktum är att det inte bara var i Moskva och St. Petersburg som man var tvungen att ta ställning för eller emot.

Trots dessa lektioner på olika håll måste Catoires musik betecknas som egensinnig, samtidigt som den givetvis också visar tydligt släktskap med samtidens romantiskt melodiösa och harmoniskt komplexa karaktär. Man kan om man vill höra honom som en originell mix av Chopin, Skrjabin och varför inte också Fauré, den senare för övrigt en annan tidig beundrare av Wagner i det franska musiklivet. I likhet med dessa komponerade även Catorie pianostycken som kräver mycket av sina exekutörer, inte sällan en rent överdådig teknik. Därför var det en lycka för mig att upptäcka att en tolv år gammal inspelning fortfarande gick att köpa direkt från det fina bolaget Hyperion. Det är en inspelning med den på den mindre kända repertoaren alltid lika nyfikne "supervirtuosen" Marc-André Hamelin. Skivan heter helt enkelt "Catoire. Piano music" och ägnas alltså uteslutande åt denne tonsättares verk för piano seul, som det ibland står på de gamla nothäftena.

För att nämna ett par av de mest bländande styckena först så är Capriccioso (ur Cinque morceaux, op. 10), och Étude fantastique (ur Quatre morceaux, op. 12) av den arten att de som extranummer säkert kan få publiken att resa sig ur bänkarna under ljudligt bifall. Men även om det mesta är svårspelat är det inte alltid av den där uppviglande karaktären. Catoire framstår som en boren lyriker som alltid finner goda lösningar på de komplexa harmoniska uppgifter han tar sig. Och då kan det hellre gå i lugnt andante än i allegro eller presto.

Är det något Catoire i all sin självlärdom tagit till sig från sina komponerande kollegers undervisning måste det vara kontrapunkt. Nästan alltid laborerar han med polyfona strukturer som imitativt och i rytmisk förskjutning "vandrar omkring" i stämväven. Den rikliga förekomsten av trioler mot tvåtakt i de kromatiska linjerna ger känslan av den flytande tonalitet som vi förknippar med senromantiska stämningar. Chants du crépuscules (skymningssånger), op. 24 är ett exempel på en klangvärld som säkert de flesta associerar med Skrjabin men som ändå hos Catoire är något eget. I de senare verken blir han alltmer sparsmakad i all denna förtätade harmonik, nästan som om Anton Webern till sist gett sig den på att bli den nya wienskolans Chopin (t ex Poème, op. 34, nr 2).

Det finns några stycken som även fritidspianister kan öva in. Till exempel den underbart stilla Chant du soir (ur Quatre morceaux, op. 12) som efter en kraftfullare rörlighet i mittpartiet återgår till stillheten som i ett utdöende vågsvall. Ur melodin i diskanten växer en egen linje fram i basen, med den där rytmiska förskjutningen som samtidigt kontrapunktiskt lyckas förena allt till en spännande harmonisk helhet. Det är ju sådant som skiljer konstmusiken - även den i mindre format - från den enklare sortens populärmusik och som gör ett stycke som detta till någonting mer, någonting hållbart (för att låna en modeterm) och mer berikande än ett enklare salongsstycke eller schlagerlåt.

Andra stycken som jag kan rekommendera hemmapianister finns i op. 6: nr 1 Reverie och nr 4 Paysage, samt Trois Morceaux, op. 2.

På Youtube finns några exempel på Catoires musik, dock bara ett par med just Hamelin, som är överlägset bäst i denna repertoar:

Ètudes fantastiques: http://www.youtube.com/watch?v=XowQAw6v0Go

måndag 15 november 2010

Ersättaren - en fullfjädrad musiker

Tänk er följande: Den annonserade konserten med internationellt kända artister måste bytas ut på grund av sjukdom. In kallas en ersättare, en pianist från orten som får det kanske något otacksamma uppdraget att lindra besvikelsen hos dem som ställt in sig på ett helt annat program.

Så bänkar sig de som ändå bestämt sig, de som tänker att en pianoafton sannerligen inte behöver vara något dåligt alternativ. De som vet eller åtminstone anar att Roland Pöntinen är en utomordentligt skicklig pianist som snabbt kan få en att glömma den initiala besvikelsen. Och vi fyller i alla fall salen till knappt hälften.

Pöntinen gjorde det med ett program som innehöll Chopin, Debussy, Liszt och Chabrier i Berwaldhallen i söndags. Jag vågar säga att alla med någon känsla för storartat musicerande gick därifrån med lätta steg och en ett förnöjt leende på läpparna.

Jag tänkte: Hur förbannat orättvist är det inte, det där med att inte fullt ut få vara interpret - förlåt profet - i sitt eget land, sin egen stad. Här har vi en pianist av yppersta världsklass - virtuos så det räcker och blir över, musikalisk med det känsligaste och mest dynamiska av anslag man kan tänka sig, och med ett intresse även för de mindre spelade styckena av både kända och mindre kända kompositörer.
Jag menar inte att Pöntinen är okänd internationellt, för det är han inte. Men ändå är det som om det vore bättre med någon ung nylanserad fixstjärna på pianisternas grymma himmel än en vanlig svensk som vi hört förut.

Så jag ville bara säga det: Det var en suverän musiker som visade upp sig i Berwaldhallen i söndags med ett pianospel som man bara kan hylla så som man gör efter att ha hört de allra bästa.

Den sicilianske prinsens berättelse

Giuseppe Tomasi di Lampedusa hette en siciliansk ädling som föddes 1896 och dog 1957. Han fick sin grundläggande undervisning av en informator hemma i palatset i Palermo men gick sedan bland annat klassiskt gymnasium i Rom och bedrev privatstudier i språk och litteratur under hela sitt liv, tidvis under långa vistelser utomlands. Som officer i den italienska armen under första världskriget tillhörde han förlorarna i slaget vid Caporetto. Han gifte sig i Riga med en tyskbaltisk kvinna som ägnade sig åt studier i psykoanalys, även hon adlig. Hon drog emellertid inte jämnt med sin svärmor, flydde Palermo och återkom till sin sicilianske prins först när svärmodern dog 1946. Allt detta och mer därtill är uppgifter man kan hämta på nätet. Det viktigaste är förstås att han skrev en roman, Il gattopardo (på svenska: "Leoparden") som utgavs postumt ett år efter hans död och då blev en formidabel världssuccé av ett slag som nog bara har sin italienska motsvarighet i Umberto Ecos "Rosens namn" nästan 30 år senare.

Lampedusas uppskattning av ensamheten var stor och han förblev en man som hellre drog sig undan världen än armbågade sig in offentligheten. Jag gissar att han tillhörde det priviligierade fåtal som kan förena den privatlärdes fria självstudier med rentierens ekonomiska oberoende, att han så kunde välja utan att behöva offra särskilt mycket av livets goda. Mot slutet av sitt liv umgicks han i en litterär vänkrets, och det var också då han till sist själv försökte få Leoparden utgiven, dock utan att lyckas. Det var inte förrän Giorgio Bassani - en av de främsta italienska 1900-talsförfattarna - fick ögonen på manuset och övertygade en förläggare om dess kvaliteter som boken kom ut.

Det är en klassisk realistisk berättelse i Tolstojs eller Stendahls anda (om den senare skrev Lampedusas en essä), en sorts släktkrönika mot bakgrund av ett viktigt skede i Siciliens historia, från 1860 till 1910, som startar med Italiens enande under Garibaldi och fortgår med den nya tidens inbrott på den forna feodalismens bekostnad. Naturligtvis finns här ett stort självbiografiskt inslag; hos bokens huvudperson, den imposante prinsen don Fabrizio, finns säkerligen mer än ett drag gemensamt med författaren själv. Dessa feodala miljöer i snabb utförsbacke skildras med samma distans, humor och vemodiga leende som även kännetecknar huvudpersonen själv. Don Fabrizio inser att förändringen är ofrånkomlig, att det handlar om att överleva genom det mått av anpassning som kan rädda något av den forna storheten. Tillkommer att kärleken till brorsonen, som enrollerat sig i Garibaldi styrkor och som förälskat sig i en uppkomlings vackra dotter, placerar honom i direkt närhet till förändringens vindar. Men för egen del förhåller han sig passiv, en intellektuell sensualist som hellre ägnar sig åt astronomi, matematik och kvinnlig skönhet än åt politiken.

Det blir några nedslag i olika miljöer under det tidsskede som berättelsen omspänner: resan till och från den avlägsna lantegendomen Donnafugata, vistelsen där med småviltsjakt och småstadsintriger, en societetsbal i Palermo, don Fabrizios sjukdom och avsked till denna världen och slutligen en dråplig epilog om det höga prästerskapets visitation för inspektion och godkännande av palatsets kapell, dess utsmyckning och enorma ansamling av tvivelaktiga reliker. Berättandet är fyllt av drastisk humor och stilen kryddad med ironi och originella metaforer. Vad sägs till exempel om denna, a propos kardinalen av Palermos reformiver:

Men mycket snart hade hade han måst inse att det var som att skjuta skarpt i bomull: det lilla hål som just hade åstadkommits fylldes strax igen av tusentals små sammanhängande fibrer medan allt förblev som förut, och därtill kom att det hade kostat krut, och att han hade gjort sig löjlig med att anstränga sig i onödan och att materialet hade försämrats.

När den nya regeringen efter Garibaldis seger sänder en emissarie - cavaliere Aimone Chevalley di Monterzuolo - till Donnafugata för att värva don Fabrizio till senaten, gör Lampedusa mycket skickligt en poäng av piemontesarens nervösa möte med såväl den främmande, för att inte säga skrämmande, sicilianska miljön som den slagfärdige men ovillige prinsen, denne som i sin tur inte försitter tillfället att karakterisera den sicilianska mentaliteten. Jag kan inte låta bli att citera ett lite längre stycke som i en underbart koncentrad formulering återger Siciliens historia som ett motiv till don Fabrizios nej:

Sicilianarna kommer aldrig att vilja att det ska bli bättre av det enkla skälet att de tror sig vara fullkomliga. Deras fåfänga är större än deras elände. Varje inblandning utifrån - antingen den verkligen kommer från främlingar eller från sådana sicilianare som längtar efter självständighet - stör deras fantastiska tro på att de har nått fullkomligheten och riskerar att störa deras behagliga väntan på ingenting. De har förtryckts av ett halvt tjog olika folkslag och tror sig därför ha ett stort förflutet som berättigar dem till en praktfull likfärd. Tror ni verkligen, Chevalley, att ni är den förste som hoppas på att leda Sicilien in i världshistoriens flöde? Hur många muselmanska imamer har inte umgåtts med samma sköna men vanvettiga tanke - hur många av kung Ruggeros riddare, hur många av det schwabiska husets klerker, hur många av Anjous baroner, hur många av hans katolska majestäts rättslärda; och hur många spanska vicekungar, hur många av Karl III:s reformvänliga ämbetsmän? Och vet någon numera ens vilka de var? Sicilien har velat sova trots alla deras maningar. Varför skulle de bry sig om att lyssna till dem - det är ju ett rikt land, det är vist, kultiverat, hederligt, det är föremål för allas beundran och avund, det är med ett ord fullkomligt.

Varför har jag inte tagit itu med denna roande och fascinerande läsning förut! Jag har ju länge känt till Leoparden (som egentligen borde hetat Vildkatten; det är en serval, inte en leopard som åsyftas i originalet) och dess succéartade yttre historia. Jag är glad att det äntligen blev av i samband med Sicilienresan nyligen.

Tilläggas bör att boken är mycket fint översatt av Eva Alexandersson och att boken tyvärr endast kan införskaffas antikvariskt eller lånas på bibliotek.

Foto (överst): E.J. Palazzo dei Normanni, Palermo

söndag 7 november 2010

Den bästa musiken i allhelgonatid?

Det finns gott om musik som passar att lyssna till i allhelgonatid. Det behöver inte bara vara Mozarts eller Faurés Requiem även om det naturligtvis är outslitlig musik. Ovanstående cd med tre Bach-kantater hör till en av mina absoluta favoriter. Jag tror bestämt att jag någonstans har skrivit om den redan. Den är drygt tio år gammal och möjligen svår att komma över numera, men den som lyckas är att gratulera.

Särskilt BWV 8 Liebster Gott wenn werd ich sterben och BWV 125 Mit Fried und Freud ich fahr dahin är förunderlig balsam för själen trots det tunga textinnehållet. Philip Herreweghe och hans Collegium Vocale med solister sjunger och spelar på ett sätt som jag betraktar som oöverträffat i den här repertoaren tills någon bevisar någonting annat.

Och när jag ändå är inne på fader Bach och hans många kantater vill jag också påminna om Actus Tragicus, BWV 106, vars inledande Sonatina för två flöjter och basso continuo är välkänd tröstemusik för trötta själar. Nog behöver vi sådana påminnelser om skönheten i tillvaron.

Hur var det nu den återkommande sentensen i en av Lars Gustafssons 70-talsromaner löd? Skönheten är det enda som består.

Blev påmind om detta när jag på nytt lyssnade till denna Bach-musik.

lördag 6 november 2010

Alla själars marsipan

Allt sedan jag en gång som barn fick en stor marsipangris i julklapp har jag varit förtjust i denna vara och i övrigt alla mandelbaserade konditorivaror. Med undantag av choklad och marsipan - gärna i kombination - lockas jag inte av det som i min barndom kallades snask, och det är med förundran jag sett framväxten av de gigantiska snaskbutiker som sedan ett titotal år är big business i Sverige. Ett visst mått av sötsaker må varken barn eller vuxna förmenas, men det bör vara kvalitet på det man stoppar i sig även i detta avseende.

I Italien är dolce, dvs. något sött till efterrätt, obligatoriskt och ses i likhet med en bittersöt amaro som befordrande för matsmältningen. Ofta är det ett val mellan flera olika torte som man kan göra. På Sicilien finns en sådan tårta som går under benämningen cassata (klicka för ett recept), i vilken den ljuvliga färskosten ricotta kombineras med kanderad frukt, mandel eller marsipan och annat gott.

Godsaker finns också i form av frutta martorana, bitar av marsipan som skulpterats som bär, frukt och grönsaker. Det sägs att traditionen är mycket gammal och härrör från ett nunnekloster i anslutning till kyrkan med samma namn i Palermo. Nunnorna tillverkade dem och hängde upp dem i de redan avplockade fruktträden i samband med ett ärkebiskopsbesök. Sedan började man sälja dem i allhelgonatid för att skaffa klostret extrainkomster. Numera syns de i caféfönstren överallt och året runt men särskilt när alla själars dag närmar sig, den dag när barnen finner en sådan marsipanbit vid sängen när de vaknar.

Caféfönstret vid Piazza Duomo i Cefalú väckte alltså minnet av den där marsipangrisen, till hälften doppad i choklad och med sockerpärlor till ögon, som jag inte nändes bita i förrän det var för sent. När jag väl skulle unna mig den som godsak hade den torkat och hårdnat till oätlighet.
Nästa gång tillfälle gavs hade jag lärt mig av med något av min sparsamhet. Och blev därefter själv en marsipangris.
Foto: EJ

fredag 5 november 2010

Porten till domen

Piazza Duomo i Cefalú är en trivsam plats där det dagtid alltid går att få en camparisoda eller en espresso macchiato när man strategiskt slår sig ner så att man både kan iaktta folklivet och den mäktiga domen från 1100-talet. Till det yttre liknar domen en mäktig fästning, som från havet eller strandpromenaden alltid syns höjd över den gamla stadskärnan i klippans skyddande hägn. Dess inre är berömt för de bysantiska mosaikerna, som visserligen inte är lika omfattande som dem man ser i Monreale-katedralen eller i Capella Palatina i Palazzo dei Normanni (Palermo), men de är av samma slag, av samma ålder och utförande.

Min vana trogen förbiser jag aldrig portarna jag passerar på väg in till vilka boningar det nu än må vara. I detta fall fann jag inga upplysningar om själva portarna, varken i guideböckerna eller någon annanstans; förmodligen anses de inte nämnvärda i ett sammanhang där så mycket annat remarkabelt måste beskrivas.

Inga bronsportar som i Florens, Pisa eller Monreale. Men nog tycker jag att dessa gamla trädörrar också är värda att betrakta. Märkta av ålder och med delvis sönderfallande dekorationer är de också genom sin tyngd och massivitet på något sätt vördnadsbjudande. Dörrspeglarnas snidade ornament liknar vid en första anblick enbart en dekoration men visar sig vid närmare betraktande innehålla en äppelkindad figurs huvud. Vad för en figur rör det sig om? Min första tanke var att det måste vara någon naivistisk variant av alla dessa putti som är så vanligt förekommande. Men liknar inte det här mera en moders än en gosseängels ansikte? Och är det inte havsvågor snarare än vingar som omger huvudet? Eftersom dessa portar förmodligen är tillverkade före renässansen torde vi kunna utesluta putti. Däremot inte utesluta ängeln, en moderlig ängel, en ängel som kanske lika gärna kunde ha snidats för någon medeltida nordisk kyrka?

Min sista vilda spekulation går i havets riktning. Är det rent av en havets gudinna som blåser vind i den kyrkliga seglatsen?


torsdag 4 november 2010

En försommarhälsning i senhösten

Lördagsmarknaden i Cefalú är en lång ringlande rad av stånd med kläder, läder och matvaror. Jag gick där alltmer uttråkad och förströdd, det enda som egentligen intresserade mig var stånden med frukt, grönsaker, ost och fisk, som ju alltid på dylika ställen i Italien är lika imponerande och retande för den kulinariska fantasin.

Så plötsligt får jag syn på en makaon bland de blommande oleanderbuskarna - den vildvuxna (och giftiga!) oleandern som i all sin variation är en av mina absoluta favoriter i den mediterrana växtligheten. Alla fjärilsintresserade vet att det åtminstone i vårt land inte längre är lätt att få syn på denna praktfulla fjäril. Sist jag såg den var för några år sedan på Vrångö i Göteborgs skärgård.

Här hemma flyger de alltmer sällsynta exemplaren i tidig sommar, men vid Medelhavet förekommer den i flera generationer, vilket gör att man kan förunnas en syn som den bilderna visar en solig dag i senare delen av oktober.
Med kamerans hjälp lyckades jag hålla fast dessa ögonblick av sommar, en souvenir så god som någon att ta med sig in i höstens mörker. Och när jag granskade bilderna närmare fann jag en som visar den nektarrusiga fjärilens sammansmältning med blomman i något som närmast framstår som en okänd art i den stora familjen orkidéer.

måndag 1 november 2010

Pirandellos noveller

En dag av regn och blåst på Sicilien kan man med fördel fördjupa sig i de böcker man tagit med sig i händelse av just regn och blåst. Sicilien har märkvärdigt många stora författare i sin moderna historia och jag stoppade ned både Lampedusa och Quasimodo i bagaget och kom i sista stund också på att en samling ännu olästa noveller av Luigi Pirandello (1867-1936) stod och väntade i mina hyllor.

Pirandello fick Nobelpriset 1934 och Quasimodo fick det 1959. Och dessa båda är inte de enda som skapat Siciliens litterära ryktbarhet. Giovanni Verga, Leonardo Sciascia och Gesualdo Bufalino är andra kända namn, och bland de nu levande kan den mycket populäre upphovsmannen till den från tv kände kommissarien Montalbano också nämnas, det vill säga Andrea Camilleri.


Så när den vidsträckta badstranden ett par stormiga dagar övergavs av badgästerna och övertogs av sjöfåglarna började jag med Pirandello, vars berömmelse som bekant främst vilar på de dramatiska verken. Sex roller söker en författare, hans mest spelade verk, har förresten i dagarna premiär på Stockholms Stadsteater i Alexander Mörk-Eidems regi. Man borde försöka hitta ett tillfälle att se detta klassiska teaterstycke som så modernt skildrar människans mångfasetterade identitet.


Men nu var det novellerna. I det urval som Per-Erik Wahlund gjorde tillsammans med översättaren Karin de Laval i klassikerserien Levande litteratur (Natur och Kultur, 1963) visar Pirandello ett mästerligt handlag även med denna genre. Ett bättre sätt att lära känna sicilianska miljöer för ungefär hundra år sedan - oftast sedda från det lägsta och grymmaste av perspektiv - är svårt att tänka sig. Folktro, hedersbegrepp, katolsk moral och existentiella hot är inslag i de mänskliga möten som författaren återger med psykologiskt skarpsinne, humor och drastisk karakteristik. Trånga andliga och materiella livsvillkor framtvingar oväntade händelser, ofta i skuggan av dödlig fara.
Man kan i samtliga noveller ana spänningen mellan upplevelsen av dessa hårt villkorade livsmönster i Pirandellos egen sicilianska verklighet och den människosyn som han under inflytande av samtida franska filosofiska och psykologiska teorier kommer att omfatta, där tonvikten ligger på det undanglidande, föränderliga och flyktiga i mänskligt själsliv. I sitt efterord lämnar Karin de Laval en biografisk uppgift som ytterligare förklarar en del av bakgrunden till Pirandellos psykologiska intresse: "Pirandellos hustru led av svår sinnessjukdom, men under många år vägrade Pirandello att låta henne tas in på ett mentalsjukhus; han vårdade henne själv i hemmet."


En av novellerna heter Diplomet och handlar om en inte alldeles vanlig domare med sömnbesvär och dennes möte med en likaledes något udda figur, en man som blir betraktad som onda ögat, en jettatore, och som till sist blir stämd inför domstol för detta. Pirandello tecknar bilden av domaren bland annat på följande sätt: "Med ena axeln högre än den andra gick han omkring på snedden, alldeles som hundarna. Men moraliskt kunde ingen gå så rakt som han. Det sade alla."
När domaren inser att den anklagade inte kan fällas juridiskt och därför vill skona den anklagade från det rättegångsspektakel som väntar, visar sig den anklagade inte intresserad av den sortens omtänksamma välvilja. Tvärtom har han odlat ett tovigt skägg, klätt sig i en "blank och råttgrå kostym som hängde löst och sladdrigt omkring honom" och försett målsägarnas försvarsadvokater med argument för att han faktiskt besitter de krafter som han anklagas för. Det blir en kollision mellan två udda men sinsemellan olika existenser i helt skilda roller, en konflikt mellan rationalitet och välvilja å ena sidan och krass överlevnadsinstinkt å den andra. Det dröjer innan det till sist går upp för den diplomerade domaren att även denne utstötte man är ute efter ett formellt erkännande av den roll han tilldelats och som utgör hans enda möjliga levebröd. Han inser att det handlar om rolltagandets fullbordan i form av ett domstolsutslag, en slags diplomering.


Foto: EJ. Cefalu