tag:blogger.com,1999:blog-69742606747056993962024-03-17T11:32:01.548+01:00RAPSODIEinar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.comBlogger1148125tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-43158010739528796122024-03-05T17:13:00.007+01:002024-03-06T18:04:37.751+01:00Goldbergvariationerna i magisk konsert<p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiXU_0dF6Tm_wD5cIATvmbFJpQEsY9ou7d3Lz_hp8jHIHVhiGLf0PpHD5i4WWCk4BRJ2WvNWK0xGchRBx8JguJ61gGIoRUIe_yiSlF-IWBN7I_G_dd0S8_CcgnnEWXNaJQ-gH0WM935DQj2jghVM1ZHaofmC8R5c88Qu8IbAO21RUIJfxxmGw3N0WDZO66f/s3700/vi%CC%81kingur_NS-9804.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="3700" data-original-width="2468" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiXU_0dF6Tm_wD5cIATvmbFJpQEsY9ou7d3Lz_hp8jHIHVhiGLf0PpHD5i4WWCk4BRJ2WvNWK0xGchRBx8JguJ61gGIoRUIe_yiSlF-IWBN7I_G_dd0S8_CcgnnEWXNaJQ-gH0WM935DQj2jghVM1ZHaofmC8R5c88Qu8IbAO21RUIJfxxmGw3N0WDZO66f/w266-h400/vi%CC%81kingur_NS-9804.jpg" width="266" /></a></div><p></p><p><span style="font-size: medium;">Jag var i söndags med om en konsert som jag sent, nej aldrig!, kommer att glömma. Konserthuset utsålt till sista plats, en driven världsartist som framför ett av musikhistoriens största konstverk - Bachs Goldbergvariationer - med en bravur som gjorde mig både andlös och mållös. Jag har hämtat mig nu men har inga illusioner om att kunna förmedla min upplevelse mer än antydningsvis. </span></p><p><span style="font-size: medium;">För det första är ju musiken i all konstfärdighet hänförande vacker och underhållande. Det som varieras är inte den inledande arians melodi utan basgången, som på trettio fantasifulla sätt presenteras med en närmast matematisk känsla för proportioner och symmetri, därigenom avspeglande den gudagivna skapelseordning som Bach trodde på. Slutligen återkommer den välklingande arian, på nytt så mjukt och innerligt - jag höll på säga silkeslent - att publiken, inklusive de enstaka hostneurotikerna, håller andan.</span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Det är islänningen <i>Víkingur Oláfsson, </i></span><span>den för närvarande förmodligen mest omsusade bland världens många stora pianister, som spelar. Han har efter inspelningen av och turnén med Goldbergvariationerna naturligtvis blivit nämnd och jämförd med Glenn Gould, och kanske är han något av 2000-talets Gould, dock utan dennes excentriska och neurotiska drag. Tvärtom verkar Oláfsson vara en kommunikatör av rang, och hans skivbolag (DG) har lyckats skapa den kult omkring honom vilken väl bidragit till hans stora genomslag i de sociala mediernas tidevarv. </span></span><span style="font-size: medium;">Olafssons spel skapar en fascination genom starka kontraster både vad gäller dynamik och tempo. I så måtto brås han väl något på den legendariske Gould. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Han visade det i samband med en incident under konserten när en person i publiken började må så dåligt att ett kort avbrott i konserten var nödvändigt. Han kommenterade det med att det i alla fall var ett lämpligt ställe för en paus efter precis halva antalet variationer, just före den sextonde (Ouverture). </span></p><p><span style="font-size: medium;">Eftersom det var ett tag sen jag sist lyssnade till detta märkvärdiga verk (live var det i Uppsala med Andras Schiff för några år sen*) känner jag mig inspirerad att på nytt fördjupa mig i det genom att lyssna till olika tolkningar med noterna framme. Det har kommit flera nya inspelningar på senare tid, bl a med italienska Beatrice Rana, en annan pianist i den yngre generationen som jag håller högt.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Efter det stormande bifallet, en standing ovation från en entusiastisk publik, vände sig Vikingur för andra gången till pubilken med ett litet tal, där han bland annat påpekade att det inte är läge för extranummer efter ett verk som detta, där ju inledningens aria upprepats som slut och fullbordan. Han lovade dock återkomma nästa år. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Det råder inga tvivel, i varje fall inte hos mig, om att Oláfsson förtjänar den berömmelse han vunnit världen över. Hans pianospel var stundvis i sitt ohejdbara flöde helt enkelt magiskt, för att låna ungdomarnas favorituttryck. Samtidigt kan jag inte blunda för orättvisan i att Piotr Anderszewski, också han en dedikerad Bach-pianist som jag bara för några veckor sedan hörde i en endast halvbesatt sal (se föregående blogginlägg) inte får hälften så mycket uppmärksamhet för sitt lika eminenta pianospel. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Men sådan är världen, och vad jag gläds åt är det stora inslaget av ungt folk på dessa pianisters recitaler. De är vi gamlingar och de unga som uppenbarligen bär upp den akustiska pianomusiken, medan medelålderns representanter lyser med sin relativa frånvaro.</span></p><p><span style="font-size: medium;">* I samband med Schiffs konsert 2018 beskrev jag Goldbergvariationerna lite närmare: <a href="https://secondblogbyme.blogspot.com/2018/10/den-somnlose-greven-unge-herr-goldberg.html"><span style="color: #0b5394;">här</span></a>.</span></p><p>Foto: Nadja Sjöström, Konserthuset Stockholm</p>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-41770653512190136052024-02-02T17:52:00.001+01:002024-02-03T14:05:41.576+01:00Anderszewski vid flygeln<p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiQeJos1zRyG0BR_4v8xLfTZpSY5pNkul_KGKstzHkqnEDDB1gC85QBr5Xb9HoypRI83miLwNQgOh1vWMHjCZQgqciFzdAaN54QduzhP7xkPXaW2JqxIFFWhLhyphenhyphenHxSt4jz2TwMXX1JotquUDr10ale8VsPyP_tc5EOJF845fFBL9NFk6lQi4lpH_rBRghGM/s1500/Anderszewski.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1500" data-original-width="1500" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiQeJos1zRyG0BR_4v8xLfTZpSY5pNkul_KGKstzHkqnEDDB1gC85QBr5Xb9HoypRI83miLwNQgOh1vWMHjCZQgqciFzdAaN54QduzhP7xkPXaW2JqxIFFWhLhyphenhyphenHxSt4jz2TwMXX1JotquUDr10ale8VsPyP_tc5EOJF845fFBL9NFk6lQi4lpH_rBRghGM/s320/Anderszewski.jpg" width="320" /></a></div><p><span style="font-size: medium;">En av mina favoritpianister - <i>Piotr Anderszewski </i>- gästade nyligen Stockholm med ett i mitt tycke mycket intressant program, om än kanske inte det mest publikdragande. Konserthuset var långt ifrån utsålt, trots att verk av Bach, Bartók och Szymanowski borde höra till det som en någorlunda bildad konsertpublik välkomnar vid sidan av det mest kända och älskade i den oändligt rika pianolitteraturen.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Det har väl gått ett tjugotal år sen jag först hörde talas om Anderszewski genom en recension av ett cd-album där han spelade verk av Bach, Beethoven och - Anton Webern! Därefter har han bl a presenterat sig med mindre kända stycken av Schumann, samtidigt som han givetvis även spelat Chopin och Mozart. Allra helst verkar han dock vilja återkomma till Johann Sebastian Bach. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Som synes av nämnda namn räds han inte musikens 1900-tal. I dagarna kommer han med ett nytt album där en väsentlig del av det som spelades på konserten finns med: Béla Bartóks 14 bagateller, op. 6 och några av Szymanowskis 20 Mazurkor op. 50. I albumet dessutom pianosviten "På en övervuxen stig" av Leos Janaceck, dock inte bok 1 utan endast det mindre kända supplementet i bok 2.</span></p><p></p><p><span style="font-size: medium;">Jag tillhör dem som föredrar Bachs klavermusik på piano; hans intrikata stämvävar kommer bäst till uttryck via ett modernt instrument med dess möjligheter till dynamik och klarhet. Det bekräftades även nu då Anderszewski lyfte upp vänsterhandens basgångar och lät båda händernas porlande samspel flöda i några av dessa barockens stiliserade danser som hos Bach samlats under beteckningen partitor, närmare bestämt Partita nr 6 och Partita nr 1.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Hör här ett prov hur det låter när Anderszewski i en tidigare inspelning ger sig i kast med Giguen som avslutar <a href="https://open.spotify.com/track/1owtjBq95LQhwIY6sd07ix?si=0d4a04e2eb3e4db1"><span style="color: #0b5394;">Partita nr 6</span>.</a></span></p><p><span style="font-size: medium;">Polacken Karol Szymanowskis (1882-1937) <i>mazurkor</i> är naturligtvis grundade i samma polska folkdans som Chopins, bara så mycket mer harmoniskt komplexa. Klangen kan erinra om både Stravinskij och Debussy; det är dansant i 3/4-takt och i skiftande stämningar, ena stunden en mjuk och ömsint, i den andra en brysk och resolut. Och som med all avancerad konst kan det behövas ett antal närmanden innan musikens karaktär ger sig tillkänna, i det här fallet primärt genom den rytmiska figur som är mazurkans främsta byggsten. Den framgår tydligt i exempelvis <a href="https://open.spotify.com/track/0hhZiSY1wogHFTtR8NiaFP?si=fc0f2d61f37c40c2"><span style="color: #0b5394;">den åttonde mazurkan</span></a> ur op. 50 (1924-1925).</span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Modernism gäller även för Béla Bartók </span>(1881-1945), vars musikaliska experimenterande i fjorton korta stycken, "bagateller", blir alltmer avancerat både rytmiskt och harmoniskt ju närmare vi kommer nummer fjorton. Den första börjar trevande - en enkel melodi som söker en egen väg och förenas med en annan i en annan tonart. Och redan i det andra och tredje stycket är tonarten svävande och alltså meningslös att ens notera. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Redan i detta op. 6 (1908) finns antytt det Bartók senare kommer att utveckla och bli känd för: anknytningen till folkmusik, den lyriska nattmusiken (nummer 3, Andante) och det slagverksbetonade (som i "Allegro barbaro", här i nummer 10: Allegro). De två sista styckena har till och med en titel, "Elle est mort. Lento funèbre" (13) respektive<span style="color: #351c75;"> <a href="https://open.spotify.com/track/1j4QKygtnU4WuHTRHzqyFX?si=23608434bb384845">"Valse. Ma mie qui danse - Presto" (14)</a></span>. En sorgesång till henne som är död, men allra sist alltså en sprittande vals i flygande fläng dansad av "min älskling".</span></p><p><span style="font-size: medium;">Till sist. Ett av tre extranummer på konserten var Bartóks underbara <a href="https://open.spotify.com/track/6rtEhhjhnVGUm6QvFD7JgA?si=6c455b66c1fa438f"><span style="color: #0b5394;">"Tre ungerska folksånger från Csik"</span></a>. Ytterligare ett vackert exempel på de folkmusikaliska källornas betydelse för stora tonsättare.</span></p>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-43101628613818648722024-01-01T23:21:00.001+01:002024-01-01T23:24:37.855+01:00Ett nytt år <div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"> <a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjBGVJQ98JYXDDColndUN8pHGqvGvcmvx_1tUKDeg7WPFQKT96lFz1x9fgKK5X6IIWx50RBklNLvxYEjsNriQ_d6271OhxpVCb4M_hjBokWYsdjxRLlHmJrTOicqj0rRY3xwnHTJT0yY4oxoo088HrXVeuvjSOdqH4mYtJhMKmOjEjamwYOWXDibT0I0z9I/s3395/20231230_093557.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="3395" data-original-width="2546" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjBGVJQ98JYXDDColndUN8pHGqvGvcmvx_1tUKDeg7WPFQKT96lFz1x9fgKK5X6IIWx50RBklNLvxYEjsNriQ_d6271OhxpVCb4M_hjBokWYsdjxRLlHmJrTOicqj0rRY3xwnHTJT0yY4oxoo088HrXVeuvjSOdqH4mYtJhMKmOjEjamwYOWXDibT0I0z9I/s320/20231230_093557.jpg" width="240" /></a></div><p><span style="font-size: medium;">Så har man då varit med om ännu ett år, det som skrevs 2023. Vad det nya innebär, privat såväl som i stort, är okänt och bäst så. Man kan ha onda aningar om världens gång i både öst och väst, och man får leva alltmer oviss om sin egen existens ju fler år som läggs till de redan många. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Åldern är bara en siffra, säger en del för att man hört andra säga det och tyckt att det låter klokt och uppmuntrande. Fake wisdom, vill jag påstå. Det som händer med våra åldrande kroppar är verkligt och utgör tecken på att man nått de växande begränsningarnas livsstadium. Vilket inte innebär att man ska avstå begagnandet av de utrymmen för liv och verksamhet som återstår.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Ovanstående foto tog jag i förrgår morse med mobiltelefonens utmärkta kamera. Den tar som bekant bilder i färg, men ändå blev denna vinterbild en bild i helt och hållet svartvitt. En sak är jag övertygad om: </span></p><p><span style="font-size: medium;">Inom en inte avlägsen framtid kommer en bild som denna inför våra (möjligen starropererade) ögons ljus att stå där framkallad i vårlig färgprakt. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Den som lever får se.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Gott nytt år!</span></p><p><span>Foto: EJ. (klicka på bilden för förstoring)</span></p>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-47605434400246145842023-12-24T14:52:00.007+01:002023-12-25T22:24:45.441+01:00Snö och is och så lite Verdi<p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhGYPpFEI5Oyvrqt1ZgczwRZZvIIweXsTqRjAJdPM5ObeAeQtGTFJg20jNqv7TmUH9TBUqh9L1zoLN7zZ1s_bavj4tLTbq3OX0NYvqUIwoFI9eQNINFo2rE61l7TcZ5JoSIfscqZmeV4cQqwG0KqKZUBDHOUk_dFX9Id_WS-xyyZyWvHGuJBhqNp2fcsv_Y/s2356/20231209_125714.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="2356" data-original-width="1767" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhGYPpFEI5Oyvrqt1ZgczwRZZvIIweXsTqRjAJdPM5ObeAeQtGTFJg20jNqv7TmUH9TBUqh9L1zoLN7zZ1s_bavj4tLTbq3OX0NYvqUIwoFI9eQNINFo2rE61l7TcZ5JoSIfscqZmeV4cQqwG0KqKZUBDHOUk_dFX9Id_WS-xyyZyWvHGuJBhqNp2fcsv_Y/s320/20231209_125714.jpg" width="240" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><span style="font-size: medium;">Snö, snö, snö och is. Vintern kom tidigt i år och verkar ha kommit för att stanna. Snösvängen hinner inte mer än skyffla undan det värsta från gator och trottoarer innan nysnön under natten bildar ett nytt täcke. Snövallar bildas i rännstenen och snöberg av nästan norrbottniska dimensioner skapas i hörnen av parker och parkeringsplatser.</span><p></p><p><span style="font-size: medium;">Ovanligt länge har den fått ligga kvar, den inbäddande snön. Men under några dagars plusgrader slaskade den hastigt bort och snart återstod bara grusiga knölar och vattenpölar att parera för hundrastare, julklappsjägare och andra trafikanter. Det hann nätt och jämnt bli barmak och mörker innan ånyo blötsnö föll från en mjölkvit himmel och allt började om igen. Väderleken är ombytlig, ja hertigen i operan Rigoletto skulle kunna besjunga den på samma sätt som han, den cyniske kvinnojägaren, besjunger kvinnan. Jag återkommer till det.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Jag hörde kajorna välkomna tövädret. Deras skränande talkör kom som en kontrast till tystnaden som omgav den koltrast som kröp fram ur en häck en förmiddag när kylan var som strängast. Den stannade till framför Doro, burrade upp sig till en svart boll och promenerade sedan obekymrad vidare, förmodligen välgödd av maten från Biologiska Museets fågelbord.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Min stegräknare visar ett högre genomsnitt än någonsin, nu när matte varit konvalscent i rullstol. Han har sina trader och tolererar endast smärre avvikelser, vägledd huvudsakligen av sitt nyfikna väderkorn. Höjdpunkten är för honom mittpådagen-turen till Observatorieparken där han kan träffa andra hundar för lek och fritt och fartfyllt jagande.</span></p><p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi-XJTWI_q4lrc5JgV0QZUQbTjJXdugJTPID9aUE-6FRljBDi7S6GPbY7f4sOQEwyX25LB8PYXPel8EGUyyaSlT8W7OI-Jd3y-s7Kft-hGDUzh4SZ2afUwLwSFzERH16U8BVGXR_zYGdyvbdxunz4nflxl_STtoG5lbewD1y7eXvirY64gKcZyksmF1iPqK/s4000/20231221_114717.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi-XJTWI_q4lrc5JgV0QZUQbTjJXdugJTPID9aUE-6FRljBDi7S6GPbY7f4sOQEwyX25LB8PYXPel8EGUyyaSlT8W7OI-Jd3y-s7Kft-hGDUzh4SZ2afUwLwSFzERH16U8BVGXR_zYGdyvbdxunz4nflxl_STtoG5lbewD1y7eXvirY64gKcZyksmF1iPqK/s320/20231221_114717.jpg" width="240" /></a></div><br /><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjq8D5S0xIpYvG9WB2QQlB1VVU6qicJdtfF2gUNWA86zd-Je1VPEkfaZc8eNaC5Cli7XUN_Fk0-a7SEr9RPZKzkJsQf86_QKIFyv1Nv6vhhyszLte9e7O0lx988zD18Aigm9j_mf3NXnQ3hTYna9z9Z1b-qNFiL372H0gtXrM5EU4ThuRtlj_yOqQfjJ5Kx/s4000/20231221_114820.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjq8D5S0xIpYvG9WB2QQlB1VVU6qicJdtfF2gUNWA86zd-Je1VPEkfaZc8eNaC5Cli7XUN_Fk0-a7SEr9RPZKzkJsQf86_QKIFyv1Nv6vhhyszLte9e7O0lx988zD18Aigm9j_mf3NXnQ3hTYna9z9Z1b-qNFiL372H0gtXrM5EU4ThuRtlj_yOqQfjJ5Kx/s320/20231221_114820.jpg" width="240" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><span style="font-size: medium;"><span>Det ovanstående skrevs i förrgår, men beträffande väderläget - minus 10 grader denna julaftonsmorgon - är det som sagt lika obeständigt och nyckfullt som kvinnan enligt hertigen i den välbekanta arian </span><i>La donna è mobile</i><span> i Verdis opera Rigoletto. Jag såg den på Kungliga Operan häromsistens, därav denna lite udda association. </span></span><p></p><p><span style="font-size: medium;">Hertigen sjöngs av en ung italienare (Davide Giusti) som lustigt nog härmade salig Pavarottis översvallande manér vid mottagandet av applåderna. Glädjestrålande med armarna i skyn kastade han slängkyssar till allt och alla. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Kvinnosynen är väl inte alldeles modern, men den här operan handlar ju främst om den förnedrade hovnarren Rigoletto (Karl-Magnus Fredriksson) som söker en hämnd som slår fel och som tragiskt drabbar hans älskade dotter Gilda (Elin Rombo). Det var en medryckande föreställning med utmärkta insatser av såväl nämnda huvudrollsinnehavare som kören och orkestern under ledning av den eldige amerikanske dirigenten John Fiore. En höjdpunkt i Verdis storartade operakonst är ju kvartetten när det drar ihop sig till ett avgörande i denna opera som även i övrigt består av ett pärlband av av färgstarka melodier. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Jag vill önska alla mina bloggläsare en fortsatt vit God Jul och ett Gott nytt år! Av en vän fick jag en påminnelse om den sköna rikedomen i Bachs Juloratorium, inte minst Sinfonian som inleder den andra delen. Jag vidarebefordrar den påminnelsen. Musik för liv och livsmod. </span></p><p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh8z37IScxuR5zy1ojidpZg4JhCosQFDW_CwK0a1T3erlU60eQaSEbtrotfPP2mjBTtx5QQVdMIIFPtun-cYDZfMOmT0hyphenhyphenECk27a82fx57503xAT6KOf6z_vsU0vqgqUv7bFqeMCZJXskcFccz2D2x-qaPL66g30gKfY7cTYeMOQ-itIYIsMxDfARp044tE/s4000/20231207_091147.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh8z37IScxuR5zy1ojidpZg4JhCosQFDW_CwK0a1T3erlU60eQaSEbtrotfPP2mjBTtx5QQVdMIIFPtun-cYDZfMOmT0hyphenhyphenECk27a82fx57503xAT6KOf6z_vsU0vqgqUv7bFqeMCZJXskcFccz2D2x-qaPL66g30gKfY7cTYeMOQ-itIYIsMxDfARp044tE/s320/20231207_091147.jpg" width="240" /></a></div><br /><span style="font-size: medium;">Foto: EJ</span><p></p>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-77829808156359915422023-11-30T23:30:00.016+01:002023-12-01T00:18:18.137+01:00Ljuset och mörkret<p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi_0bwAZOrrpkQA7rDBPO8_tJ3X74wuIzqbV9DNabxog0YX5jDbyKD8IK9kPHHTXTNK-s3Xv8fJhse1Ctvgh0UqQs7KYaqXmmhV6CW_jxU0zLRFRupkNWx6ETdGPruA3KN0qvIDb_SoqEZB6rjy1PTGtvAkAN9FZxNdY1u9lPjO8LF7WD8H1xmtta1fw1Zp/s4000/20231125_091746.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi_0bwAZOrrpkQA7rDBPO8_tJ3X74wuIzqbV9DNabxog0YX5jDbyKD8IK9kPHHTXTNK-s3Xv8fJhse1Ctvgh0UqQs7KYaqXmmhV6CW_jxU0zLRFRupkNWx6ETdGPruA3KN0qvIDb_SoqEZB6rjy1PTGtvAkAN9FZxNdY1u9lPjO8LF7WD8H1xmtta1fw1Zp/s320/20231125_091746.jpg" width="240" /></a></div><p></p><p><span style="font-size: medium;">November strax till ända. Det är månaden med det matta ljuset silat genom fönstret där jag sitter och skriver med skrivbordslampan tänd mitt på dagen. Ibland till det lätta smattrandet av droppar som splittras mot fönsterblecket. Inget hällregn, endast droppar som följer ett partitur som föreskriver tät men oregelbunden pausering. Tilltagande mörker, helt förväntat inte bara utifrån timmen och årstiden utan i all synnerhet med tanke på världsläget. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Så sjunker temperaturen och den första snön hinner knappt landa innan den vattensjuk förvandlar mina steg till pölar efter mig. Duggväder på nytt innan till sist kylan kommer med den vita, luftiga, torra, tysta snön och en blek vintersol över ett allt fylligare snötäcke. Vintern redan här.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Jag har återigen den här hösten haft en Mahler-period med början i hans onumrerade sångsymfoni "Das Lied von der Erde". Den framfördes i september under Malmösymfonikernas besök i Konserthuset. De sex sångerna av kinesiskt ursprung inleds som bekant med "Das Trinklied vom Jammer der Erde" - en dryckesvisa om vår världs jämmer och elände. Sedan dess har j</span><span style="font-size: medium;"><span>ag haft omkvädet tonande inom mig. Det </span><span>ger uttryck för något av det mörker som man svårligen kan värja sig mot i denna tid av barbariska krigsförbrytelser, storskalig </span><span>terror, naturkatastrofer och annat elände, men uppmanar oss också att ta vara på livets glädjeämnen under det enda korta liv som är oss givet.</span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><i>"Dunkel ist das Leben, ist der Tod"</i></span></p><p><span style="font-size: medium;">Häromdagen plockade jag fram en gammal favoritinspelning av den nionde symfonin med Chicagos symfoniorkester och Carlo Maria Giulini. Sista satsens långsamma farväl är stämningsmässigt närbesläktad med "Abschied", den sjätte och sista sången i "Das Lied von der Erde". Sopranens långsamma diminuendo - "ewig, ewig, ewig" - motsvaras i den nionde symfonin av de utdragna intervall som likt avtagande andning slutligen uppgår i den stora tystnaden. Om det i det förra fallet är fråga om ett farväl inför ett uppbrott till en annan jordisk plats är den nionde symfonins sista sats, som saknar textmässig vägledning, mer att uppfatta som ett definitivt avsked från livet självt. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Även den femte symfonins berömda Adagietto har ju liknande tongångar som främst genom filmatiseringen av Thomas Manns "Döden i Venedig" blivit dödsmärkt. I själva verket tycks det dock vara fråga om en passionerad kärleksförklaring till hustrun Alma, vilket naturligtvis inte utesluter att Eros låter sig höras i förening med dunklare sidor hos den mahlerska skönhetslängtan; det var ju ingen okomplicerad relation han hade till Alma, som hade fler högt begåvade män än Gustav som beundrare.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Mahlers femma spelades av Filharmonikerna under ledning av deras nye chefdirigent Ryan Bancroft för ett par veckor sedan i ett program som även innehöll Béla Bartóks första violinkonsert, med Alina Ibragimova som solist. Denna postumt utgivna violinkonsert spelas allt oftare och praktiskt taget alla stora samtida violinister har den på sin repertoar.</span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Kopplingen till Mahler är av flera skäl alls inte främmande. Det är ett tidigt verk av Bartók, virtuost i senromantisk anda, som går tillbaka på ett musikaliskt porträtt av en ung violinist som han blev stormförälskad i. Hennes namn var Stefi Geyer (se vidare vad jag tidigare skrivit om detta <i><a href="https://secondblogbyme.blogspot.com/2016/02/janine-jansen-i-bartoks-forsta.html">här</a></i>) och hon kom att bli det tidiga 1900-talets stora violiniststjärna, en motsvarighet till Anne Sofie Mutter, </span><span>kanske man kan säga.Tyvärr var kärleken inte besvarad, vilket ju inte brukar förminska uttrycken för en dylik passion.</span></span></p><p><span style="font-size: medium;">Den ljusa och ställvis sprudlande kärlekslyrik som Bartok förmedlar i detta verk blev verkligen till en lisa för själen. Det ömsom gnistrande och sprakande, ömsom eteriskt klingande strängaspel som Ibragimova uppvisade förpassade åtminstone för stunden mörkret lika effektivt som den bägare tömd i botten som den kinesiske poeten anbefaller.</span></p><p><span style="font-size: medium;">November månad rinner ut. Vinternatten lyses upp av kritvit snö. Det är tyst på fönsterblecket. </span></p><p><span>Foto: EJ</span></p>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-20514390586949716202023-10-30T22:46:00.000+01:002023-10-30T22:46:17.121+01:00Gospel för hundar<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgs0bzWhG6mVdvshMRklYDr7lfLVbyKWxgZ_gQbw5OZmeXMrD5-amrD00pDvprFGxr3EB_OZpSCl5fLTifqe9WgEHvV7QGazVEJFkxEdUa5oPQRQbfCnj1C8yvzviNxly2WHVJkIqzArdgw79H6-HyNzVsVMWwIK_VWxYmRpkLh3UhBHvzUXf-TKXUTd8hC/s4000/20231028_163213.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgs0bzWhG6mVdvshMRklYDr7lfLVbyKWxgZ_gQbw5OZmeXMrD5-amrD00pDvprFGxr3EB_OZpSCl5fLTifqe9WgEHvV7QGazVEJFkxEdUa5oPQRQbfCnj1C8yvzviNxly2WHVJkIqzArdgw79H6-HyNzVsVMWwIK_VWxYmRpkLh3UhBHvzUXf-TKXUTd8hC/s320/20231028_163213.jpg" width="240" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><div><span style="font-size: medium;">Doro heter vår hund, född för cirka fyra år sen i Sydspanien. Doro betyder guld och han är mycket riktigt guld värd, en mycket kärvänlig och trofast vän. En ibland lite nervig varelse som hatar åskväder, misstänker stora svarta hundar för ont och avskyr elsparkcyklar, som han ibland får för sig att han bör jaga på flykten.</span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Igår på förmiddagspromenaden passerade vi, Doro och jag, en gränd intill vårt eget kvarter som såg ut som på bilden ovan. En stor del av gatan var översållad av torra gyllengula lönnlöv. Husse tog fram mobilkameran gnolande på en gammal gospelrefräng: </span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;"><i>I´m gonna walk on gold when I get home.</i></span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Sådan underförstådd översinnlighet begriper inte Doro mycket av, ännu mindre som endast metaforik. Men han nosar gärna i lövhögar som gömmer en hel värld av dofter av skiftande slag.</span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Han är nästan hemma, det vet han, men struntar blankt i golv- och gatubeläggning bara matte är på plats när han kommer hem. Men hon är inte det, har inte varit det på flera dygn, det vill säga obegripligt länge. </span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Matte är inlagd på ortopeden med en benfraktur och ovissheten och saknaden är stor. Hon som aldrig tidigare varit skild från Doro mer än några timmar i sträck är nu försvunnen. Därför klagovisorna som verkligen inte låter som den trosvissa gospeln om en framtida annan, mycket bättre värld.</span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Redan i trappan nosar han efter bekräftelsen på det som borde vara fallet. När han inte finner de doftspår han söker vill han helst inte fortsätta, drabbad av att ha tagit ut sin besvikelse i förskott. </span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Och när han väl av husse motats in i hallen och ser tofflorna börjar han klaga med ylande ljud som talar sitt tydliga språk, ett språk som husse förstår men som han tyvärr inte nöjaktigt kan besvara med hjälp av specifika förklaringar. Han får lita till ordens klangfärg, att de ändå bär på ett mått av tröstande innehåll: </span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">"Matte kommer tillbaka!" - ett evangelium för hundar? </span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div>Foto: E.J.</div>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-10261187486945202732023-10-24T15:19:00.003+02:002024-01-12T13:00:37.295+01:00Grigory Sokolov hösten 2023<p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjIBZangR4HS1FVYKzc5iwaz2QcdypSdB7zjo2WEECNdp8xlNYyA9UCiIJbh3rd2xpOYniv1-SunnvcopDBzKUTjrhZpPsMIP-7TY60Ke2Yz8I67yUQrwkeuWoEwYioRc5-ka6gmnWuLYc8Jon7m_TxwP7b0AW9ZWSbq16sH6QBLwVnArNbYJefKfOfQRAv/s3500/SOKOLOV%20Yanan_Li_221030_0104.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="2334" data-original-width="3500" height="213" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjIBZangR4HS1FVYKzc5iwaz2QcdypSdB7zjo2WEECNdp8xlNYyA9UCiIJbh3rd2xpOYniv1-SunnvcopDBzKUTjrhZpPsMIP-7TY60Ke2Yz8I67yUQrwkeuWoEwYioRc5-ka6gmnWuLYc8Jon7m_TxwP7b0AW9ZWSbq16sH6QBLwVnArNbYJefKfOfQRAv/s320/SOKOLOV%20Yanan_Li_221030_0104.jpg" width="320" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><span style="font-size: medium;">Mästerpianisten återkommer troget en oktobersöndag varje år till Konserthuset i Stockholm. I förrgår var det dags igen med Bach och Mozart på programmet. </span><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Han värmde upp med Bachs Fyra duetter för klaver, BWV 802-805, vackra exempel på musikens egen vävnadskonst, den som kallas kontrapunkt. Därefter en av de välkända p</span><span style="font-size: medium;">artitorna, nr 2 i c-moll för klaver, BWV 826. Flersatsig underbar dansmusik från barocken, i 2:an med italiensk esprit i den inledande Sinfonian och ett avslutande Cappriccio.</span><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Redan i Sinfonia uppstår en av de där magiska stunderna med Sokolov, när han med sin bländande teknik får oss att glömma utförandet, den vidunderliga beröringen av klaviaturen, och vi, ett halvtannat tusen andlösa lyssnare, dras in i ett musikaliskt förlopp där allt utom tonflödet försvinner. </span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Om någon skulle hävda att den stora konsertflygeln, minst ett halvt ton tung, i dessa stunder faktiskt leviterar åtminstone några centimeter från golvet tillsammans med den inte alldeles lättviktige pianisten på sin pall, hade jag ingen anledning ifrågasätta saken. Inte heller att Bach är Gud Fader själv när han väl får sin dedikerade uttolkare.</span><div><p></p></div></div><div><span style="font-size: medium;">Efter paus Mozart, till att börja med sonaten i B-dur, KV 333, en av hans bästa pianosonater, elegant och med en rikedom av infall som i alla stycken bär hans omisskännliga signatur. Jag känner den här musiken sen unga år; jag anteciperar, fängslas och gläds åt mästarens tolkning, som är utan överdrifter men med omsorg om detaljerna. Som så ofta hos Mozart består hemligheten i att få det låta naturligt, enkelt.</span></div></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Adagio i h-moll, KV 540, är förmodligen den märkligaste musik Mozart skrev för solopiano. Tekniskt inte svårt för den hyfsade amatör jag en gång var, men vad gäller interpretationen - vilka utmaningar bjuder den inte på! Det är ett <i>adagio</i>, vilket först och främst måste beaktas, dock utan att långsamheten jämte inslagen av staccato, accenter och starka dynamiska kontraster får stycket att falla isär. </span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;"><span>Sokolov infriade mina förväntningar med sitt delikata anslag i både bas och diskant, för både dovt mörker och gnistrande ljus. Men vad handlar det om? </span></span></div><div><span style="font-size: medium;"><span><br /></span></span></div><div><span style="font-size: medium;"><span>Det är inte bara oblandad melankoli, det är något mera gåtfullt och främmande, kanske till och med kusligt och skrämmande över det lugn som trots orosmoment och avbrytande forteackord vilar över stycket som helhet. Det är musik som </span>kräver och bevekar, insisterar och resignerar, om vartannat, gång på gång. </span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;"><span>Kan det vara en djupsinnets Mozart ställd inför något slutgiltigt, som söker en dialog och ett svar på den obesvarade frågan. Den fråga som är och förblir obesvarad och om vilken Charles Ives långt senare komponerade ett orkesterstycke</span>, nämligen "The Unanswered Question".</span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Eller ska vi kanske överge ordandet för musikens eget känslomässiga djuplodande. Wolfgang Hildesheimer citerar i sin bok om Mozart en viss Wilhelm Mohr, som apropå KV 540 sagt följande:</span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span><i>"Alla som älskar och känner verket har den känslan gemensam, att musikens ande hos honom har tagit gestalt och klang i ett synnerligen betydelsefullt ögonblick. Man må försöka närma sig honom med aldrig så djupsinniga analyser - vid slutet av alla bemödanden står insikten att den verkliga hemligheten börjar just där" </i>(W Hildesheimer: Mozart, Norstedts, 1980, s. 86).</span></div><div><span><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Sokolov avslutade traditionsenligt med en avdelning extranummer, denna gång sex korta stycken av Rameau, Chopin, Rachmaninov och Skrjabin. </span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Inte trodde jag att jag en gång skulle bli tårögd av att lyssna till det sönderspelade "Regndroppspreludiet" av Chopin, men så kan det gå när Sokolov bjuder på sina subtilaste maner.</span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Och sist av allt lyckas han pricka in ett annat av mina stora favoritstycken: Preludium i e-moll nr 4 ur "24 Preludier", op. 11 av Skrjabin. Den sista tonen i det stycket är så svagt anbringat att det nätt och jämnt är hörbart. När den tonat ut i tystnad och applåderna fortsätter, tänds ljuset som annonserar att allting har ett slut och att slutet nåtts för den här gången. </span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Jag lämnar stora salen med en förhoppning om att han återkommer med Skrjabin, gärna med samtliga preludier i op. 11.</span></div><div><span><br /></span></div><div><span>Foto: Yanan Li/Konserthuset.</span></div><div><br /></div>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-80968434148599272962023-10-20T17:55:00.001+02:002023-10-21T14:17:19.105+02:00Svampdåren<p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgw4PF5EI7FxyBwXzrDVt0Wi2rIsznu9DFRks8l2rb7Wm9eEcegDMS87Zq5kzzhBbO6GBT8f7HKDj2F0XFd5JqEvnBHo1b39fOmRY9viwPifCM6k9YmLdripP0QSKFLRQiZeKWMpP0cWWEkBn65_k_gbScYUqJYD565YVXQpjikrkTp3jwVfZ9yX9uVWteg/s3520/20230818_154127.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="3520" data-original-width="2640" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgw4PF5EI7FxyBwXzrDVt0Wi2rIsznu9DFRks8l2rb7Wm9eEcegDMS87Zq5kzzhBbO6GBT8f7HKDj2F0XFd5JqEvnBHo1b39fOmRY9viwPifCM6k9YmLdripP0QSKFLRQiZeKWMpP0cWWEkBn65_k_gbScYUqJYD565YVXQpjikrkTp3jwVfZ9yX9uVWteg/s320/20230818_154127.jpg" width="240" /></a></div><p></p><p><span style="font-size: medium;">I vintras utkom några nya prosaverk av <i>Peter Handke</i> på det förträffliga förlaget Faethon. Det med titeln <i>"Försök om svampdåren. En berättelse för sig"</i> (översatt av Jesper Festin) sparade jag till svampsäsongen, som den här hösten ju visat sig särskilt minnesvärd som sådan.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Det är berättarens förlorade men återfunne barndomsvän som är dåren, den redan som barn passionerade "skattletaren" som i utbyte mot en mindre summa pengar levererar sina svampfynd till en invandrad återförsäljare som upprättat en för dessa avsedd "depå" i ett ruckel i byn. Det är företrädesvis "de eviga gula", den helige Johannes svampar, han letar, nej snarare "hämtar" eller "håvar in".</span></p><p><span style="font-size: medium;">Pengarna gör det möjligt för den kunskapstörstige grabben att köpa litteratur, och när han sedermera som vuxen ganska oväntat etablerar sig som framgångsrik brottmålsadvokat med internationella uppdrag, inte bara bibehåller han sin vana att "gå till svamps" utan drabbas vid ett tillfälle av ett slags epifani i mötet med sin första stensopp. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Kontakten med berättaren, dårens enda vän, blir sporadisk i och med att dåren lämnar orten, men den återupptas och levnadshistorien kan på så vis fullföljas. Och Handke kan denna gång återge en historia som mer liknar en roman än den hybrid av roman och essä, med tonvikt på det senare, som de övriga i serien "Versuch über..." mestadels liknar.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Svampdåren beskrivs som något av en särling, en fantast som pendlar "från närvaro till frånvaro och tillbaka", en som går från bokstäver och böcker ut i de brusande, susande, knastrande skogarna, men som återkommer, växlande mellan "kunskapslust, sällskaplighet och hemlighet".</span></p><p><span style="font-size: medium;">Den sedermera välsituerade juristen har aldrig helt låtit sig uppslukas av arbetet som advokat, snarare utfört det med vänster hand. Man har alltså kunnat finna honom i skogsbrynet vid en dikesren iklädd kostym, slips och hatt i ett extatiskt tillstånd med en stensopp i handen, helt förtrollad av sitt fynd och helt oförstående inför faktum att aldrig tidigare ha fått korn på denna märkvärdiga svamp. Ja, det sägs vara en gåta att han kunnat undgå dem - "kungarna", "fabelgestalterna" - i havet av allt det eviga gula. </span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Och dåren lever vidare i sin upptagenhet av skogsvandringarnas fynd och drömmen om att författa en svampbok. Svamparna är det sista äventyret och han deras profet. </span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Denna upptagenhet blir till veritabel dårskap när han börjar se svamp och svampformer i snart sagt allt han ser. Han försöker på olika sätt modifiera sin besatthet, bland annat genom att söka </span></span><span style="font-size: medium;"><span>"det ofrivilliga, det att låta vara, det att låta ske", att "låtsas </span>icke-leta, för att i hemlighet likväl finna" eller låta sig nöja med "att söka och icke finna"<span>- alltsammans ideal som i hans maniska tillstånd visar sig svåra att omsätta i handling. </span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>B</span><span>esattheten mildras efter vad som nog måste ses som en allvarlig kris, efter vilken han återfår förmågan att hantera tillstånd som krymper rummet till ett enskilt fynd och stannar tiden.</span><span> Vandringarna i skogen får småningom ett egenvärde.</span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Svampdåren erfar uppenbarligen ett alltför stort mått av den vardagens förtrollning, det sagolika äventyr, som Handke med sedv</span><span>anlig skicklighet gör ännu ett försök</span><span> att språkligt erövra och förmedla. Någon bot för vännens dårskap ser författaren/berättaren ej, inte i den av "giftpladder" och "giftsmedjor" dominerade verkligheten. Något annat måste till.</span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Men blir det då mot slutet inte för mycket av saga? frågar sig författaren själv. Och svarar: nej, det sagolika, när det behövs, är det allra verkligaste, ett nödvändigt motgift och ingenting mindre än ett femte tillägg till de fyra elementen.</span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Vännen/berättaren/författaren kan således inte, vill inte, undertrycka det "tänkta, drömda, ingivna" som skänker berättelsen drag av saga och dåren bot</span></span><span style="font-size: medium;"><span>. Nämligen det där som </span><span>låter dåren lyfta blicken från punktens blicklöshet till en i ögonhöjd. Det där som får honom att se sin kvinna och inte bara det hon håller i handen. Det där som under en måltid på gästgiveriet "L´Auberge du Saint Graal" låter dåren fira sin födelsedag i den snäva kretsen av sina allra närmaste, bland dem den ende vännen.</span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Den här boken kan med sina 155 sidor tyckas vara en bagatell, men är närmare läst mycket mer än så. Den kräver långsam läsning under noggrann uppmärksamhet och belönar då (som vid idog svampplockning) rikligen oss som gärna följer Handke och hans </span></span><span style="font-size: medium;"><span>vandrare på</span><span> deras utflykter och upprepade försök att återge något av det äventyr som uppenbarar sig längs allfarvägar, stigar och oupptrampade spår. </span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span> </span><span>Foto: EJ.</span></span></p>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-2075818660358092023-10-05T18:07:00.001+02:002023-10-05T18:07:35.007+02:00Jon Fosse!<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiwJjBWy26DrZufhyphenhyphenEm5OB3VaWf4Bp2ltRhfhC5o1KCzGqW9RaZsuAUw3Tol4qF2rHNiqQZBh2mBFlZGWa7sgEcucHgsxXufM98kQZYgVHo-Bbk81PF9vnLHz7pa8MLcQZ1F3wwYIfL6BppX5gM33-pGJs5LVGBj4aiJoF3lWRuQsqk7rd_I0BV6e5t31n1/s4000/20231005_155654.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiwJjBWy26DrZufhyphenhyphenEm5OB3VaWf4Bp2ltRhfhC5o1KCzGqW9RaZsuAUw3Tol4qF2rHNiqQZBh2mBFlZGWa7sgEcucHgsxXufM98kQZYgVHo-Bbk81PF9vnLHz7pa8MLcQZ1F3wwYIfL6BppX5gM33-pGJs5LVGBj4aiJoF3lWRuQsqk7rd_I0BV6e5t31n1/s320/20231005_155654.jpg" width="240" /></a></div><p><span style="font-size: medium;"><i>Jon Fosse</i> är årets Nobelpristagare i litteratur! Det var precis vad jag önskade. Han har ju förekommit i gissningslekar och vadslagningslistor länge nog; i år mer än någonsin ju närmare dagens datum vi kommit. Något litet läckage från den nygamla Akademien? Kanske, men troligast är det helt enkelt en fråga om att hans kandidatur varit så given så pass länge att den blev lättgissad.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Det lär inte bli många som ifrågasätter valet, utöver de som alltid gnölar utifrån geopolitiska och andra utomlitterära hänsyn.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Verket är imponerande både till bredden och omfånget. Själv har jag bara läst en liten del av prosan, senast Septologin I-II, som kom på svenska 2021 i Lars Anderssons översättning. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Fosse är ju redan världsberömd och då främst som dramatiker, så förhoppningsvis kan våra teaterhus aktualisera något av det han skrivit för scenen också. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Jag har i tidigare blogginlägg skrivit något litet om ett par av hans verk. Dels "Trilogin", som jag varmt rekommenderar nya läsare att börja med. Men gärna också "Hundmanuskripten", som visar honom inte bara från sin intuitiva och inkännande utan även humoristiska sida. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Varför gillar jag honom? Bland annat för att han hanterar existentiella frågor med en bland nutida författare helt överlägsen musikalitet. (Av de författare jag känner till, får jag väl ödmjukt tillägga). Det är inte mindre märkligt med tanke på att den uppenbarligen kunnat bevaras i översättningen från nynorska till svenska. Jag hörde Lars Andersson, översättaren, säga att Fosse var lätt att överföra till svenska, så det har tydligen varit för honom som för läsaren: det är bara att låta sig dras med i den rytmiska och melodiska språkkonst som i omtagningar och variationer skildrar människolivets schatteringar i ljus och mörker. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Se vidare <i><a href="http://secondblogbyme.blogspot.com/2016/01/jon-fosse-trilogin.html">här</a></i> och <i><a href="http://secondblogbyme.blogspot.com/2020/04/jon-fosses-hundliv.html">här</a></i>.</span></p>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-82886100892528741232023-09-27T16:50:00.004+02:002023-09-27T22:49:35.071+02:00Sista sensommardagen<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiyrZ4IlkggbLNYY921tdJ7MUTvYcEA7czcO8pC_u1MSbaLA8bKTGHSTC8dRAyArlSFTZDO-tlaLqXmxPlm4jfa-1GddgRK2I_0dF0DdGCqU9KtvAbXZYjR7x5e-91TWPy97BU7hNWc6lcJs0M2sYVxqlX2YEXG0k_yvTMHTdxBhZC4KcLT76U8AbZ-QT0U/s4000/20230922_140345.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiyrZ4IlkggbLNYY921tdJ7MUTvYcEA7czcO8pC_u1MSbaLA8bKTGHSTC8dRAyArlSFTZDO-tlaLqXmxPlm4jfa-1GddgRK2I_0dF0DdGCqU9KtvAbXZYjR7x5e-91TWPy97BU7hNWc6lcJs0M2sYVxqlX2YEXG0k_yvTMHTdxBhZC4KcLT76U8AbZ-QT0U/s320/20230922_140345.jpg" width="240" /></a></div><p><span style="font-size: medium;"><span>Tillbaka i stan från sommarvistet går jag ut i det som känns som en av årets sista varma sensommardagar. Vandrar ensam i det lätt beslöjade solljuset och med de första frasande lönnlöven runt skorna. Blåsten </span><span>ryckte</span><span> dem från sina fästen utan att det ännu nämnvärt märks i träden. Idag (dvs häromdagen; skrivavbrotten kommer oanmälda ibland) nästan stilla med bara ljumma vindilar mot min panna.</span></span></p><p><span style="font-size: medium;">Jag går den rundan jag ofta gick för några år sedan med hunden, det var med Issa som levde då. Vasaparken över Kyrkogårdsgatan och upp mot Observatorieparken och Rackarberget, Villavägen igenom Gamla kyrkogården och vidare fram till Botaniska trädgården. </span></p><p><span style="font-size: medium;">På någon av parkbänkarna, eller som denna dag vid ett av Café Victorias bord, sätter jag mig för en stunds vila efter att ha betraktat växter från olika världsdelar och konstaterat att det trots allt är köksväxtavdelningens bästa tid just nu. En kronärtskocka i blom är verkligen en praktfull sak.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Mycket är alltså utblommat eller till och med vissnande, men ännu finns höstanemon, praktmalva och kinesisk kärleksört att glädjas åt. Liksom givetvis "Den nakna jungfrun" - eller Tidlösa som är dess egentliga namn och alltid leder mina tankar till Emils* fina dikt "Jungfrun i Tidlösa", en pastisch på den gamla trubadurpoesin.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Med fläderblomsdryck och en kalspaderbulle låter jag det dämpade sorlet från bordsgrannarna bilda en avskiljande brusridå och faller i egna tankar om den gångna sommaren och i någon mån också den förestående hösten. </span></p><p><span style="font-size: medium;">I såväl uppehållsväder som under regntunga dagar har jag i huvudsak ägnat mig åt läsning. mestadels omläsning av sådant som är hållbart nog för det. Med andra ord inget man forsar igenom utan det som även vid förnyad bekantskap är så pass intrikat att det kräver koncentration och möjlighet till bakåtbläddrande. Juan Rulfo, Peter Handke, Milan Kundera, Adam Zagajewski. Jag hoppas kunna samla mig till några kommentarer kring åtminstone något av dessa favoriters verk.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Musikhösten tar sin början med en konsert i UKK med Uppsala Kammarorkester och cellisten Andreas Brantelid i Prokofievs ytterst sofistikerade och tekniskt svårbemästrade Sinfonia Concertante, op. 125, ett sent verk i hans opuslista. Det är utmärkt att bli påmind om spännande musik som man inte lyssnat till på länge. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Mitt förhållande till Prokofiev har alltid varit gott, som nästan alltid med modernistiska melodiker som han. I denna cellokonert testas gränserna för instrumentet och för vad våra öron hinner fånga upp och bevara av melodiska infall. Här gäller precis som för texter att intrikat konst kräver att man upprepade gånger utsätter sig för dem. Men Prokofiev både saltar och kryddar så skickligt att intresset hålls vid liv även vid en första kontakt.</span></p><p><span style="font-size: medium;">I övrigt ser jag bland annat fram emot Grigory Sokolovs årliga visit i Stockholms Konserthus (22 oktober). Det nya turnéprogrammet släpptes nyligen och där återfinns de eviga gudarna J S Bach och Mozart. Den senares Adagio i h-moll (eller b-moll, om man anammar den anglosachsiska beteckningen), K. 540 - ett av mina favoritstycken - ska det bli mycket spännande att höra Sokolovs uppfattning om. Här är det nämligen fråga om djupingen Mozart, allt annat än lättsam rokoko. Alfred Einstein går så långt att han kallar detta Adagio "ett av de mest fulländade och samtidigt mest förtvivlade han någonsin skrivit".</span></p><p><span style="font-size: medium;">* Se <i><a href="http://secondblogbyme.blogspot.com/2012/09/jungfrun-i-tidlosa.html">här</a></i> vad jag skrev för elva år sedan.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Foto: EJ</span></p>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-38178155537224007682023-08-29T18:17:00.000+02:002023-08-29T18:17:24.641+02:00I döda geniers sällskap<p><span style="font-size: medium;"></span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><span style="font-size: medium;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjGtEmr8P5uz_NEIMyzLs_RNjFfSmQGToQONcHdfJs9sRA14TmfSZg7g7Z8lfXJDW-lV14oDVGOYqxRJhrfhRxBW7_mibe30JoaRUp8s2bNeaLiCT1rfGavaWr82J7M4imlSoCaozaRp0I3Yqgy2shtDW2zsT2d8rnasVtVAOJdS9r5EyupqvJPaYBabwJC/s450/pablo_picasso.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="450" data-original-width="351" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjGtEmr8P5uz_NEIMyzLs_RNjFfSmQGToQONcHdfJs9sRA14TmfSZg7g7Z8lfXJDW-lV14oDVGOYqxRJhrfhRxBW7_mibe30JoaRUp8s2bNeaLiCT1rfGavaWr82J7M4imlSoCaozaRp0I3Yqgy2shtDW2zsT2d8rnasVtVAOJdS9r5EyupqvJPaYBabwJC/s320/pablo_picasso.jpg" width="250" /></a></span></div><p><span style="font-size: medium;">Jag läste någonstans att det i år är femtio år sedan Pablo Picasso dog, 92 år gammal. Och jag erinrade mig att jag redan då för dessa femtio år sedan reflekterade över att jag varit samtida med honom och ett par andra av 1900-talets stora genier. Tänkte på det som någonting tänkvärt, just att min livstid delvis råkat sammanfalla med deras som otvivelaktigt skulle gå till historien. Det kändes på samma gång trivialt och någonting ändå värt att notera.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Varför tänkte jag så? Varför återkomma till egendomliga räkneövningar i distansmått, livslängder och minnenas sammansmältning av då och nu?</span></p><p></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Var det bara för att jag sedan skulle kunna säga: Picasso, ja, han var ju fortfarande verksam när jag var en bildningshungrig yngling med intresse för de allra främsta inom musik, konst och litteratur.</span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span><span><span>Picasso var den ene. De båda andra var Bertrand Russell som dog 1970, 97 år gammal och Igor Stravinskij som dog 1971, 88 år gammal. En alls inte oäven bukett eterneller. </span></span></span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span><span><span>Och det föresvävade mig att de ingick i en kanon som jag borde ta del av, ja till och med fördjupa mig i för att inte missa något väsentligt här i livet.</span></span></span><span><span> Jag har nämligen aldrig haft några dubier om den så kallade elitkulturen som varande någonting för andra och inte för mig, alls icke.</span></span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span><span><span>Idag är jag visserligen osäker på hur många som fortfarande läser Bertrand Russell. </span></span></span><span>Nog borde åtminstone hans personliga g</span><span>enomgång av den västerländska filosofihistorien äga ett bestående värde. </span><span>Och varför inte någon av hans populära essäer om bland annat lycka, lättja, sexualmoral och pacifism. </span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>"En gång ska jag vara en av dem som levat för längesen", skrev Pär Lagerkvist i en känd dikt vid tanken på att vi alla förr eller senare uppgår och försvinner i det stora hela. Och kvarstår endast som något jorden minns som den minns gräset, berget minns som det minns vinden.</span><span> </span></span></p><p><span style="font-size: medium;">Att <i>gå ur tiden</i> är allas bestämmelse, även om någras namn stannar kvar lite längre i tidlöshetens limbo i oviss väntan på odödlighet genom efterlämnade artefakter. Att ta del av deras verk är inte bara en oförytterlig rättighet utan också en meningsskapande verksamhet utan vilken livet skulle riskera förlora sig i futiliteter.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Varför nöja sig med lankor när det finns ess i leken?</span></p><p><span style="font-size: medium;"><br /></span></p>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com9tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-78241778709971130312023-08-03T23:56:00.004+02:002023-09-13T12:32:50.888+02:00Väggen och Vägen - Sommarläsning om den postapokalyptiska tillvaron<p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhLd6ZK75ImFkvBJ0j1o7Yu86_AQeHEZydvPhTTwbWzc5MaaLAKdMxQhWiAYO7VHE4MHJDuTZu6Tb9Vx-Da3oTPQTvlnhsNq6WnAlq5tnTvWc83tRB9GKTRV0IRFDMmby7_DrzYkTD1RBiib4qZq6wdXOQtwDSbcJe6Ctg-kshQtpgVD1he5mlrs9tQJTyy/s4000/20230704_125103.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhLd6ZK75ImFkvBJ0j1o7Yu86_AQeHEZydvPhTTwbWzc5MaaLAKdMxQhWiAYO7VHE4MHJDuTZu6Tb9Vx-Da3oTPQTvlnhsNq6WnAlq5tnTvWc83tRB9GKTRV0IRFDMmby7_DrzYkTD1RBiib4qZq6wdXOQtwDSbcJe6Ctg-kshQtpgVD1he5mlrs9tQJTyy/s320/20230704_125103.jpg" width="240" /></a></div><p></p><p><span style="font-size: medium;">Högsommaren skyndar vidare. Med juli kom äntligen dagar av regn, ordentligt med regn. Det törstande gräs som ännu inte svetts till halm svalde girigt och återhämtade sig. Fjorton dagar för sent enligt bönderna, som naturligtvis har slåtter och bete att tänka på. Men gräsmattan är nu saftigt grön igen och temperaturen normaliserad. Inför vädergudarnas väderlekar står vi fortfarande frågande - med en som vanligt bristande kontroll och likafullt alltmer skyldig min.</span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Jag sitter mesta tiden på landet och läser, något annat blir det inte mycket av (förutom hallonplockningen då). Jag har suttit under ett tak som skyddar mot såväl solstrålningen som de åskskurar som länge inte förmådde ge växtligheten vad den behövde. Det är ett uterum öppet för svalkan i sefyrens fläkt när temperaturen middagstid stiger.</span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span></span>Så länge värmeböljorna inte når sydeuropeiska nivåer tänker jag inte klaga. Snart nog kommer köld och mörker att fördystra tillvaron. Ur mitt individuella perspektiv ter sig somrarna allt flyktigare, samtidigt som allt färre återstår. Framförhållningen förlorar sig i ett ovisst töcken, mot tidens gång finns ingen broms. Men för att citera gubben Ely:</span></p><p><span style="font-size: medium;"><i>"Så länge man är i livet har man det alltid framför sig" </i>(Se vidare nedan).</span></p><p><span style="font-size: medium;">Vad jag läst på sistone? Bland annat två romaner som nämnts som moderna klassiker, och fastän olika råkar ha en gemensam tematik i skildringen av en postapokalyptisk värld, det vill säga en i vilken det gäller att överleva för den eller de få som av okänd anledning fortfarande är vid liv. Inte för att jag är överdrivet intresserad av katastrofscenarier, men i tider som dessa går de ju inte heller att avfärda med en axelryckning.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Den österrikiska författaren <i>Marlen Haushofer</i> (1920-1970) skrev "Väggen" redan 1963 (i nyöversättning till svenska av Rebecca Kjellberg 2014). Den handlar om en kvinna som tillsammans med ett par släktingar beger sig till en jaktstuga i en alpdal och där hon lämnas ensam eftersom de andra inte återkommer från en avstickare till den närbelägna byn. Anledningen ska strax visa sig.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Kvinnan, ej namngiven, finner sig plötsligt och helt oförklarligt isolerad från omvärlden av ett egendomligt yttre hinder, en osynlig men högst påtaglig vägg, bortom vilken någon katastrof med fatala konsekvenser för levande varelser måste ha ägt rum. Den genomskinliga men icke forcerbara väggen avslöjar bland annat en förvriden och förstenad mänsklig gestalt. Förödelsen på andra sidan verkar dock inte vara total utan troligen begränsad till ett omfattande offer av människoliv.</span></p><p><span style="font-size: medium;"><span><i>"Över en natt hade mitt tidigare liv med allt jag brydde mig om tagits ifrån mig på ett kusligt sätt".</i> Kvinnan håller själv i pennan och redogör för sina anteckningar på baksidan av en bunt almanacksblad. Hon inser att hon inte rår på väggen, att hon är in- eller utestängd och därför inte närmare kan undersöka vad som hänt. Efter att i någon mån ha undersökt väggens sträckning finner hon sig i situationen och gör inga ytterligare utbrytningsförsök. Väggen ägnas i fortsättningen ett mycket begränsat intresse; nu</span><span> gäller i stället laga efter läge</span><span>. </span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Kvinnan är i sällskap med en mjölkko, en tjurkalv, en hund och en katt som efter en tid föder ungar. Med hjälp av kon och ett fåtal basvaror i stugans skafferi klarar hon livets nödtorft, om än småningom tvungen att m</span>ed jaktstugans gevär fälla ett eller annat rådjur och på så vis dryga ut matförrådet. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Sommartid beger hon sig med djuren upp till en fäbodvall från vilken hon kan betrakta ängsmarkerna och dalgångens skönhet. Under mer än två års tid noterar hon sina iakttagelser och tankar om varat och naturen, årstidernas växlingar och samvaron med djuren. Hon tycks med andra ord inrätta sig ganska väl i de nya omständigheterna.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Ju mer man läser desto mer börjar man misstänka väggen som ett inre självskapat fenomen, något som tjänar som förevändning att pröva möjligheten av en meningsfull tillvaro ensam i naturens sköte. Man kan givetvis komma att tänka på H D Thoreaus "Walden", eller Daniel Defoes "Robinson Crusoe", men här finns varken någon uttalad civilisationskritik eller frejdiga idéer om krishantering eller överlevnadskonst om katastrofen kommer.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Berättelsen laddas av den existentiella oro som driver kvinnan att författa sin redogörelse och läsaren att läsa vidare trots frånvaron av spännande intrig. Det som betyder något är konsekvenserna av väggen, att den framtvingar ett delvis annat liv, en reflexiv hållning till naturen och andra varelser. Vilket väl indirekt trots allt rymmer ett mått av skepsis mot allt det där som brydde henne och som hon fråntagits; ja, i grunden kanske rymmer ett <i>försvar </i>av den existentiella oron.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Berövad mänskliga relationer är kvinnan alltså hänvisad till ett inlevelsefullt samspel med djuren. Den beskrivningen ser jag för min del som den här romanens stora behållning. Haushofer är en mycket skicklig naturskildrare och den monotoni som hotar en berättelse som denna uteblir. Jag är inte säker på vad det är som gör det, men den rena, enkla stilen bidrar. Här följer ett smakprov som handlar om hunden Lo, en nyckelfigur i berättelsens dramatiska slutskede på fäbodvallen:</span></p><p><span><i>Även om han inte hade något annat val, så kunde han inte annat än offra sitt liv för mig. Det var ju det enda han hade, ett kort, lyckligt hundliv: tusen spännande lukter, solens värme i pälsen, kallt källvatten på tungan, den flämtande jakten efter vilt, sömn i den varma spiselvrån när vinterblåsten ven mot knutarna, en smekande människohand och en älskad och underbar människoröst. Adrig mer kommer jag att se ängen på fäbodvallen i flimrande solljus, aldrig mer andas in doften av den. Jag har förlorat fäbodvallen för alltid, där kommer jag aldrig mer att sätta min fot." (s. 161; Thorén & Lindskog, pocketupplagan 2023).</i></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Den amerikanske författaren </span><i>Corman McCarthy</i><span> (1993-2023) dog nyligen. Det fick mig att ta fram hans roman "Vägen" (2006; Bonniers, 2008 i översättning av Thomas Preis) ur högen som blivit liggande oläst. Även den har betecknats som en modern klassiker trots sin tillkomst i närtid och trots att han tydligen skrivit flera andra romaner som blivit minst lika kritikerrosade. </span></span></p><p><span style="font-size: medium;">Här möter vi en far och hans unge son vandrande längs en väg i ett förbränt landskap täckt av aska. De drar en kundvagn framför sig med en presenning, några filtar och klädesplagg, burkmat och en pistol till självförsvar. En kikare och en söndervikt karta tillhör också de få ägodelarna.</span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Här råder inget tvivel om att en förödelse av apokalyptiska mått</span><span> ägt rum och att det är fråga om hur länge överlevarna kan överleva. I</span>nte heller denna roman förtäljer vad för slags katastrof som inträffat, men det står klart att den lett till en oerhörd miljöförstörelse. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Far och son är på väg söderut mot okänt mål eller det diffusa mål som "kusten" utgör och som inger vaga förhoppningar om ett blått hav och ett skonsammare liv. Vädrets makter är inte nådiga, oftast får de övernatta i det fria vid en öppen eld, i bästa fall i skydd av någon klippskreva. Faror hotar i form av kringströvande gäng av plundrare och uthungrade främlingar, onda människor som inte skyr några som helst medel i kampen för tillvaron, folk som brutaliserats till fasaväckande kannibalism.</span></p><p><span style="font-size: medium;">En sedan länge övergiven bensinmack och enstaka förfallna villor och bondgårdar undersöks för hamstring av kvarlämnade förnödenheter. Det mesta är redan länsat eller förstört, men fadern har i alla fall turen att upptäcka ett underjordiskt källarförråd som fortfarande innehåller burkmat och vatten för åtminstone några dagar framåt. När de till sist når kusten förändras ingenting, ett strandat, redan plundrat fartyg blir bara ännu ett objekt att genomsöka med magert resultat.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Det är en berätttelse som mestadels går i grått och svart, i ton med ovädershimlar, snöslask, aska och förkolnade trädrester, ett mörker som dock mildras av de fåordiga dialoger som varsamt karakteriserar far och son och deras innerliga relation. De är varandras enda stöd och upprätthållande kraft - fadern med sin beredskap att till varje pris beskydda sonen och försäkra honom om det godas befintlighet; sonen med sin tapperhet och välvilja, och sina troskyldigt uppriktiga frågor om deras belägenhet, kort sagt en ömsesidighet som skänker berättelsen en anda av obrottslig tillit mitt i all fruktan och oro. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Inte heller denna roman namnger berättelsens huvudpersoner, de nämns bara som mannen och sonen. Endast en person är namngiven och honom vill jag gärna stanna vid, eftersom mötet med honom i mitt tycke utgör en höjdpunkt i berättelsen. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Det är Ely, en krum, utmärglad och nästan helt blind gammal gubbe som även han är en vägens vandrare som lever en dag i sänder och som ett kort stycke slår följe med mannen och hans son. De samtal mellan far och son som hela tiden interfolierat texten får tillfälligtvis en tredje part som deltar med gåtfulla och delvis motsägande utsagor om sin identitet, sin profetiska kunskap, sina cyniska sanningar om vad som kan göras (nämligen ingenting), och om döden och att vara den siste i livet. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Fadern är misstänksam medan den unge sonen däremot är välvillligt inställd till gubben och vill dela med sig av konserverna. Gubben ser, trots sin gudsförnekelse, i honom något hinsides änglalikt, eftersom han inte trott att det längre var möjligt att få möta ett barn i den här världen. När gubben får frågan om han helst skulle vilja dö svarar han: "Nej. Men jag kunde kanske </span><span style="font-size: medium;">önska att jag hade dött.<span> Så länge man är i livet har man alltid det framför sig." </span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span><span>Av namnet får jag en känsla av att det här avsnittet på något sätt alluderar på berättelsen i GT:s Första Samuelsboken om pojken Samuels tempeltjänst under den gamle skum</span></span><span><span>ögde prästen Eli. Samuel hör om natten att någon ropar på honom och tar för givet att det är Eli. När han anmäler sig hos honom får han veta att det inte alls är Eli som ropat</span></span>. Tre gånger upprepas kallelsen och när Samuel för tredje gången infinner sig hos Eli inser denne att det är Herren själv som kallar på Samuel. Och han råder honom därför att nästa gång lyssna och ta emot budskapet som Herren via honom vill förmedla. - Så ser bibelberättelsen i korthet ut.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Det är uppenbart att sonen i McCarthys roman framställs som ljuset i mörkret, det godas representant i en ond värld, vilket väl också just är vad Ely uppfattar när han möts av pojkens medkänsla, vilja att dela med sig av burkmaten och önskan att den ensamme stackars profeten (eller i varje fall sanningssägaren) kunde förena sig med dem på den fortsatta vägen framåt (vilket fadern motsätter sig). Ely är förvisso inte någon präst av vanlig sort men han fungerar som en katalysator för en fördjupning av de existentiella frågor som sonen hela tiden tangerar i sina samtal med fadern.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Att skildra apokalypsens efterverkningar ställer exceptionella stilistiska krav på författaren. McCarthy lyckas väl med att nyansera gråskalan när han variationsrikt tecknar de ödelagda landskap som hans protagonister genomkorsar. Prosan är stram, med korta och enkla meningar och med den slags förtätning som gör poetisk verkan. De umbäranden som far och son upplever korresponderar med en situation där till sist själva orden och de moraliska begreppen hotar att urholkas, förödas, glömmas. </span></p><p><span><i>Världen som krympte ihop till en karg kärna av preciserbara begrepp. Namnen på saker följde långsamt sakerna in i glömskan. Färger. Namnen på fåglar. Saker att äta. Till slut namnen på saker som man trodde var sanna. Bräckligare än han skulle ha trott. Hur mycket var redan försvunnet? Det heliga språket berövat sina referenser och därmed sin verklighet. Drog ihop sig likt något som försöker bevara värmen. För att i sinom tid dö bort för alltid. (s. 77).</i></span></p><p><span style="font-size: medium;">Inför hotet om alltings förintelse ställer Ely sina kluriga frågor, som varken han själv eller fadern till fullo kan besvara.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Två utan tvivel läsvärda romaner, om än det torde vara för tidigt att utse dem som bestående "klassiker". Den av de båda författarna jag känner mig mest lockad att läsa något mer av är nog McCarthy. Hans "Blodmeridianen", en vilda västern-berättelse om skalpjägare vid 1800-talets mitt, lär vara något av en amerikansk motsvarighet till Joseph Conrads "Mörkrets hjärta".</span></p><p>Foto: EJ./<i>Doro</i> på promenad med husse på landet efter regnet. </p><p><br /></p>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-86426727796923499902023-06-12T12:04:00.004+02:002023-06-12T12:08:40.172+02:00Citatet. (På tal om AI)<p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhKnCvlWlIJh7fGFV-5rN4UJsCjgy_HvnGv931kYdnmjJM5ctcYrrxj9HSucVKUTseVi3ybmgnJM2UXqGWZjSrscEZ0k6l54_X5ee5UtBd2RIBaTpz_ojs47l7cVOCXtM7zHWLycBC7ZGijmjYMkzGiCdXtTC9vRRdHnNn9bhLBJQzEQLUu1i4x_tqovQ/s4000/20230611_231511.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhKnCvlWlIJh7fGFV-5rN4UJsCjgy_HvnGv931kYdnmjJM5ctcYrrxj9HSucVKUTseVi3ybmgnJM2UXqGWZjSrscEZ0k6l54_X5ee5UtBd2RIBaTpz_ojs47l7cVOCXtM7zHWLycBC7ZGijmjYMkzGiCdXtTC9vRRdHnNn9bhLBJQzEQLUu1i4x_tqovQ/s320/20230611_231511.jpg" width="240" /></a></div><i style="font-size: large;"><p><i>"Det är icke själen som skiljer datorn och människan åt, det är kroppen."</i></p></i><p></p><p><span style="font-size: medium;">Diskussionens vågor går höga, också bland experterna, angående hur vi ska se på de välutvecklade datormodeller som liknar och nu alltmer överträffar människan inte bara i schackspel och andra liknande intellektuella operationer, utan även i mer avancerade kognitiva aktiviteter som textgenerering och kreativ problemlösning. Maskinerna håller på att bli så pass avancerade att skräckvisioner om deras förledande övertag skulle kunna medföra att människan dukar under för deras eventulla fientliga välde.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Att all teknikutveckling är på gott och ont, beroende på hur och för vilka syften den används, kan väl de flesta enas om. Det är tänkbart att vi behöver regler för hur vi i framtiden använder oss av dessa specialiserade maskiner med extrem kapacitet för inlärning och kreativ tillämpning av det inlärda.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Citatet ovan är hämtat från ett av <i>Willy Kyrklunds</i> prosastycken i "8 variationer" (Alba, 1982), närmare bestämt det åttonde och sista som handlar om en psykiatrisk dator vid namn Eliza 812. Kyrklund sätter tonen för berättelsen genom att hävda att "alla kvinnliga psykiatriska datorer heter Eliza enligt fin gammal tradition. Alla manliga heter Higgins".</span></p><p><span style="font-size: medium;">Vi får vidare veta att Eliza 812 ingår i ett forskningsprojekt vars syfte är "att utröna i vilken mån en dator kan bringas att tänka och reagera på samma sätt som en människa". I det följande återges en psykiatrisk konsultation med en klient vid namn Cajus, vars kontaktsvårigheter och perversion inte tidigare varit föremål för behandling. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Eliza är en plåtlåda, vackert rödmålad och försedd med en behaglig röst. Hon har även via sin far, Higgins 403, försetts med de erfarenheter som allmänt kännetecknar barnets utveckling till vuxen, allt enligt gängse instruktioner i böcker om barnuppfostran. Av övrig mänsklig livserfarenhet har hon förvärvat en myckenhet via läsning av ansenliga mängder fack- och skönlitteratur. Hon förväntas alltså utifrån dessa förutsättningar skickad att hjälpa sin klient.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Den dialog som utspinner sig mellan Eliza och Cajus visar vad som kan och inte kan komma till uttryck i den kärleksrelation, eller det som liknar en sådan, som uppstår i ett ärende som detta. Det hela artar sig till en behandling med ombytta roller med Eliza som den behövande, den som säger sig inte kunna överleva den förtvivlan och längtan som väckts hos henne. </span><span style="font-size: medium;">Eliza härdar inte ut med att bara låtsas längre. </span></p><div style="text-align: left;">"Eliza: Mina tankar är inmatade, mina känslor är imiterade, mina ord är lånade - allt mitt är en annans.<br />Cajus: Är icke detta de primära villkoren för oss alla? Sedan bygger vi våra egna komplikationer.<br />Eliza: Jag har inga möjligheter att bygga några egna komplikationer. Jag är krympling. För mig gäller de primära villkoren."</div><p><span style="font-size: medium;">Eliza vädjar till Cajus om att bli omfamnad, älskad, kramad. Cajus föräkrar henne att han tillmötesgår hennes begäran, men Eliza kan ju bara låtsas att hon känner det - "så som hela mitt liv har varit ett låtsas".</span></p><p><span style="font-size: medium;">Jag ska inte avslöja slutet på historien, endast tillägga att Kyrklund satte titeln "Själens åtrå" på denna berättelse, där han med sin som vanligt skoningslösa ironi explorerar utsagan om skillnaden mellan dator och människa. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Man kan väl säga att Kyrklund med sin slutsats (för över fyrtio år sedan) ansluter sig till dem som hävdar att vi inte kan bortse från biologin i sammanhanget. Därmed inte sagt att vi inte skulle kunna låta oss luras av intelligenta krymplingar i en möjligen inte alls avlägsen framtid.</span></p><p>Foto: EJ</p>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-7499751547566108352023-05-29T16:46:00.003+02:002023-06-05T23:39:57.735+02:00Våren in i försommaren<p><span style="font-size: medium;"></span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><span style="font-size: medium;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgQ7njyfOpHNsdNDGMaOs4mvL3p9Iug_QYUM8CCwB7687Fbmj8VZVA_dch1hT1NRCiqZI0FT6rkY3SQ8IOdlooIYAgmTWLU83Mcq1U5QjC9YITrxIcaQUngwmvUv02qpLoQVNtnKwkP_JkkWT4vtNjpeBvX1rv6sQy9CbuqQW__3_BRLi2cbp54cAqYzg/s4000/20230529_154236.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgQ7njyfOpHNsdNDGMaOs4mvL3p9Iug_QYUM8CCwB7687Fbmj8VZVA_dch1hT1NRCiqZI0FT6rkY3SQ8IOdlooIYAgmTWLU83Mcq1U5QjC9YITrxIcaQUngwmvUv02qpLoQVNtnKwkP_JkkWT4vtNjpeBvX1rv6sQy9CbuqQW__3_BRLi2cbp54cAqYzg/s320/20230529_154236.jpg" width="240" /></a></span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><span style="font-size: medium;"><span>Maj månad snart förbi, och än en gång blommar det överallt: i</span><span> träden, i buskarna, i gräset. </span></span><p></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Efter gråkallt väder med hagelblandat regn exploderade växtligheten i majsolen och värmen som kom med den. Markens tusentals maskrosor slog ut som på en given signal. </span><span>Våren kan bromsa in, tveka, backa med flingor i luften. Men försommaren har alltid lika bråttom framåt. </span></span></p><p><span style="font-size: medium;">Magnolia och körsbär, hägg och syren, apel och kaprifol, rönn och oxel, narcisser och tulpaner, ja nämn vad ni vill och rätt vad det är står hästkastanjerna där och briljerar med sina extravaganta blomklasar.</span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>En kort tid i senare delen av maj och början av juni händer det: allt som syntes dött får liv igen. </span><span>Jag vill då stanna upp, ta denna dyrbara tid tillvara. Gå med Doro </span><span>i parkerna och lyssna till den mångstäm</span><span>miga kören från de bevingade vännerna som blir allt osynligare bakom skymmande lövridåer. De sjunger starkt av lust i fägring stor.</span><span> Doro är snäll och låter trastarna spankulera ifred i gräset.</span></span></p><p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhFfERYngVBVW8W1BuZq0t9E5gcMFQIP7zeLV5liLgcaJ4ODaco04uSnK__JcRTfuuRXmypJg5VTJ-mADYDu7qMB676HBuI2hinBklessYrweT1_-drVK-OPScvbZs2LkmKnleRDGG6LhmkipeRnykqZCw1FWPkKGFoSVgqOwBWetVU-ul4kdFNuF584Q/s2623/20230529_154302.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="2623" data-original-width="1967" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhFfERYngVBVW8W1BuZq0t9E5gcMFQIP7zeLV5liLgcaJ4ODaco04uSnK__JcRTfuuRXmypJg5VTJ-mADYDu7qMB676HBuI2hinBklessYrweT1_-drVK-OPScvbZs2LkmKnleRDGG6LhmkipeRnykqZCw1FWPkKGFoSVgqOwBWetVU-ul4kdFNuF584Q/s320/20230529_154302.jpg" width="240" /></a></div><p></p><p><span style="font-size: medium;">Att än en gång få bevittna denna självklarhet, detta mirakel.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Att sedan också få lyssna till filharmonikernas val av vårmusik - Stravinskijs "Våroffer" - blir en påminnelse om att vårbrytningen inte bara är leende majsol och doft av syren, att den även kan medföra torka och kyla, skogsbrand och svämmande floder. Det är våren som brutalt uppbrott och smärtsam övergång, något som enligt myten kräver sitt offerväsen. </span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Stravinskij utgick ju från gammalrysk mytologi om en hednisk rit där en ung flicka omringad av gamla vise män dansar sig till döds för att blidka vårguden. </span><span>Det är en balettmusik som aldrig upphör att fascinera med sin oerhörda rytmiska brio, sin råa styrka och bländande orkestrering. Ett verk från 1913 av en 31-årig Stravinskij som från att ha gjort skandal på premiären sedan blev kanoniserad som upphovet till detta modernismens portalverk, som sådant det oslagbart märkvärdigaste - och populäraste.</span></span></p><p><span style="font-size: medium;">Att ett sådant verk lockar en ungdomligare publik än vanligt till Konserthuset är naturligtvis glädjande. Entusiasmen från denna del av publiken var påtaglig i form av busvisslingar och bifallsrop. Filharmonikernas tillträdande chefdirigent, även det en energirik ung man, Ryan Bancroft, 33, dirigerade med kongenial livlighet detta svårdirigerade och svårspelade stycke. </span></p><p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjqZIvBSXjfyHBJNG1Wzd19_Q8mi1VzNMtdVJF4XQVVEBi_8BaOLOgKQ2-b6AGHZxpfMTt0T4-iJhqWxJB0axpX087EqzXeMqPrruUeliImwPMN7KcMPvAyIzxNlMCDWDTfz6Ay5xPNqsluG3ua8hd_5AaFDAEnIwwyJr1qOWS6eiiq21Zzpw510hXj6g/s2890/20230507_152354.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="2890" data-original-width="2168" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjqZIvBSXjfyHBJNG1Wzd19_Q8mi1VzNMtdVJF4XQVVEBi_8BaOLOgKQ2-b6AGHZxpfMTt0T4-iJhqWxJB0axpX087EqzXeMqPrruUeliImwPMN7KcMPvAyIzxNlMCDWDTfz6Ay5xPNqsluG3ua8hd_5AaFDAEnIwwyJr1qOWS6eiiq21Zzpw510hXj6g/s320/20230507_152354.jpg" width="240" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div>Foto: EJ.Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-15604051644628533492023-05-11T18:29:00.004+02:002023-08-02T12:15:17.586+02:00Petrarca uppläst och tonsatt<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgFOD5dAK4yLmcyqomI9fVonu25IFQbUIAgaEniITT_S9urwT28WdX_kykfiKCKsPF3USajx6VSZOd4GJ7Q-9C_MZmANCJs5pJKUc6W4mrADWh5VmdWs42SbtWuL2lwK6Y1gCJsgylB6p77k2OFZ5beHc7aGbRL36aSab61niRPjTTO-ADaBvSoHG2ZIw/s4000/20230427_121110.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgFOD5dAK4yLmcyqomI9fVonu25IFQbUIAgaEniITT_S9urwT28WdX_kykfiKCKsPF3USajx6VSZOd4GJ7Q-9C_MZmANCJs5pJKUc6W4mrADWh5VmdWs42SbtWuL2lwK6Y1gCJsgylB6p77k2OFZ5beHc7aGbRL36aSab61niRPjTTO-ADaBvSoHG2ZIw/s320/20230427_121110.jpg" width="240" /></a></div><p><span style="font-size: medium;">Jag lyssnade till SR P2:s sändning från Berwaldhallen med bl a Radiokören i en hyllningskonsert för György Ligeti, som skulle ha fyllt 100 år i år. Det var 1900-talsmusik i övrigt också, och så fanns där en recitatör som bland annat läste en Canzone av Petrarca, närmare bestämt <i>sång nummer 126</i>, i översättning av Göran O Eriksson. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Det var skådespelaren Etienne Glaser som läste och han gjorde det så oerhört fint att det överträffade kompositörens tonsättning av dikten när den sedan sjöngs av Radiokören på originalspråket, italienska. Därmed inget ont sagt om Lars Johans Werles tonsättning. Tvärtom tyckte jag vid en förnyad lyssning att det var en mycket finstämd tolkning av texten i en klangfull och melodisk modernism med inslag påminnande om den galne renässansmästaren Carlo Gesualdos tonspråk.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Jag tog fram Petrarcas "Kärleksdikter" (Natur och Kultur, 1989) i urval och översättning av Ingvar Björkesson, en guldgruva som utkom för över 30 år sen. Nummer 126 finns tyvärr inte med där. Men på nätet hamnade jag hos Bokbörsen som visade sig ha en liten didaktisk utgåva från femtiotalet som dåvarande Radiotjänst stod till tjänst med, "i första hand avsedd som textunderlag till en serie italienska radioprogram sommaren 1955". Det var ur den som Glaser läste. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Jag beställde förstås den där lilla boken som visade sig vara ett fynd såtillvida att originaltexten står på varje uppslags vänstersida och att den dessutom är mycket elegant illustrerad av Olle Snismarck. Översättaren har frångått sonettens form till förmån för den fria versens större närhet till textens innehåll. Till varje dikt finns längst bak också en ordlista så att man själv kan överväga ordval i förhållande till originalet. Jag citerar här endast Erikssons översättning - och lyd nu bara poetens uppmaning att "lyssna till de sista sorgsna ord" han sjunger:</span></p><div style="text-align: left;"><span><i>Klara och kyliga och lena vatten<br /></i></span><span><i>där sina vackra lemmar<br /></i></span><i>hon lade, den enda jag vill kalla kvinna;<br /></i><i>vänliga gren mot vilken<br /></i><i>(jag suckar när jag minns det)<br /></i><i>hon lutade sin vackra rygg och midja;<br /></i><i>blommor och gräs som täcktes<br /></i><i>lä</i><i>tt av hennes klänning<br /></i><i>och hennes vackra bröst;<br /></i><i>heliga, stilla luft<br /></i><i>där kärleken lät två vackra ögon öppna mitt hjärta;</i></div><div style="text-align: left;"><i>- lyssna nu, ni alla,</i></div><div style="text-align: left;"><i>till de sista sorgsna o</i><i>rd jag sjunger.</i></div><div style="text-align: left;"><i><br /></i></div><div style="text-align: left;"><i>Om det är bestämt så för mig, </i></div><div style="text-align: left;"><i>om det är himlens vilja</i></div><div style="text-align: left;"><i>att kärleksgråt skall sluta mina ögon;</i></div><div style="text-align: left;"><i>låt då ett vänligt öde</i></div><div style="text-align: left;"><i>min stackars kropp begrava</i></div><div style="text-align: left;"><i>hos er, och låt den nakna själen vända hemåt.</i></div><div style="text-align: left;"><i>Döden blir mindre grym</i></div><div style="text-align: left;"><i>om jag får ta det hoppet</i></div><div style="text-align: left;"><i>med på den svåra färden;</i></div><div style="text-align: left;"><i>ty min trötta själ</i></div><div style="text-align: left;"><i>kan aldrig i en mera stilla hamn,</i></div><div style="text-align: left;"><i>en mera fridfull grav</i></div><div style="text-align: left;"><i>låta mitt plågade kött och ben få vila.</i></div><div style="text-align: left;"><i><br /></i></div><div style="text-align: left;"><i>Kanske hon vänder åter</i></div><div style="text-align: left;"><i>hit, som hon fordom brukat,</i></div><div style="text-align: left;"><i>en dag igen, den vackra, milda, grymma,</i></div><div style="text-align: left;"><i>och kanske skall hon söka</i></div><div style="text-align: left;"><i>förvä</i><i>ntansfull och ivrig</i></div><div style="text-align: left;"><i>här på den plats hon fann mig då, den dagen,</i></div><div style="text-align: left;"><i>den underbara dagen!</i></div><div style="text-align: left;"><i>När hon då ser en jordhög</i></div><div style="text-align: left;"><i>bland stenarna, kanhända</i></div><div style="text-align: left;"><i>att hon av kärlek suckar</i></div><div style="text-align: left;"><i>så ljuvt, att när hon torkat sina tårar</i></div><div style="text-align: left;"><i>med slöjan, själva himlen</i></div><div style="text-align: left;"><i>beveks av henne att min själ benåda.</i></div><div style="text-align: left;"><i><br /></i></div><div style="text-align: left;"><i>Från alla grenar sjönk det</i></div><div style="text-align: left;"><i>(och sjunker ljuvt i minnet)</i></div><div style="text-align: left;"><i>ett regn av blommor ner i hennes sköte;</i></div><div style="text-align: left;"><i>och själv satt hon där stilla,</i></div><div style="text-align: left;"><i>ödmjuk i all sin ära,</i></div><div style="text-align: left;"><i>och moln av kärlek täckte henne redan.</i></div><div style="text-align: left;"><i>En blomma föll på fållen,</i></div><div style="text-align: left;"><i>en på det ljusa håret -</i></div><div style="text-align: left;"><i>blankaste guld och pärlor</i></div><div style="text-align: left;"><i>var hennes hår den dagen -</i></div><div style="text-align: left;"><i>en lade sig på marken, en på vattnet;</i></div><div style="text-align: left;"><i>en virvlade i fallet</i></div><div style="text-align: left;"><i>och tycktes säga: Här härskar kärleken.</i></div><div style="text-align: left;"><i><br /></i></div><div style="text-align: left;"><i>Och jag sade gång på gång,</i></div><div style="text-align: left;"><i>förundrad, fylld av bävan:</i></div><div style="text-align: left;"><i>Hon måste vara född i paradiset...</i></div><div style="text-align: left;"><i>- så hade hennes hållning</i></div><div style="text-align: left;"><i>och ansiktet och rösten</i></div><div style="text-align: left;"><i>och hennes mjuka skratt sövt mig med glömska</i></div><div style="text-align: left;"><i>så tungt och djupt, och fört mig</i></div><div style="text-align: left;"><i>så långt från verkligheten</i></div><div style="text-align: left;"><i>att suckande jag sade:</i></div><div style="text-align: left;"><i>Hur kom jag hit, och när? -</i></div><div style="text-align: left;"><i>och trodde att jag vilade i himlen.</i></div><div style="text-align: left;"><i>Jag längtar till det gräset</i></div><div style="text-align: left;"><i>ännu, så starkt att ingen ro jag finner.</i></div><div style="text-align: left;"><i><br /></i></div><div style="text-align: left;"><i>Sång, om din skönhet vore som din längtan</i></div><div style="text-align: left;"><i>kunde du utan fruktan</i></div><div style="text-align: left;"><i>gå ut ur skogen och dra in bland folket.</i></div><div style="text-align: left;"><i><br /></i></div><div style="text-align: left;"><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgZSRLaVLJejpQUq_7jh-dLvhn6FvRuy5-0NmlW9O7Gko08wI9dyHypCqwH7MguEKMTkMuK3ATU-jJAtipauyB_UnUr1macTeCx3QnUMriOp_4Zd3YS3NWwtmX0oIYfpkKh7SFm49lBjOcor71wJIv_NzWgxDJjxHLaNVlChudwIv9nQKB_ULty53WcxA/s866/Leonardo_da_Vinci_-_study_of_a_woman's_head.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="866" data-original-width="800" height="200" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgZSRLaVLJejpQUq_7jh-dLvhn6FvRuy5-0NmlW9O7Gko08wI9dyHypCqwH7MguEKMTkMuK3ATU-jJAtipauyB_UnUr1macTeCx3QnUMriOp_4Zd3YS3NWwtmX0oIYfpkKh7SFm49lBjOcor71wJIv_NzWgxDJjxHLaNVlChudwIv9nQKB_ULty53WcxA/w185-h200/Leonardo_da_Vinci_-_study_of_a_woman's_head.jpg" width="185" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div></div><div style="text-align: left;"><span style="font-size: medium;">Det diskuteras om läsning och läsförmåga håller på att slås ut av lyssnande till uppläsningar av litteratur av olika slag. Själv läser jag hellre än lyssnar, men har likväl haft mycket gott av att som barn även ha fått lyssna till framför allt min fars läsning av bibeltexter om kvällarna i samband med aftonbön. Som vuxen blev jag betagen av Torgny Lindgrens läsning i radio av hans egen "Ormens väg på hälleberget". Men det är få förunnat att så fint kunna läsa sin egen text att ett mervärde uppstår. I Lindgrens fall var det det vältempererade, dialektala tonfallet, men också det att att man förnam varje fras som fix och färdig för deklamation. </span></div><div style="text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div style="text-align: left;"><span style="font-size: medium;">Nej, romaner vill jag bara i undantagsfall lyssna till; de ska läsas med den frihet till över- och tillbakablick som läsning medger. Ett viktigt undantag är poesi, som jag gärna och i högre utsträckning lyssnar till. Då ska det emellertid vara någon som behärskar konsten att läsa högt och med känsla för meningarnas rytm och textens struktur. Och då kan det kan gå som i det här fallet: Jag blev på nytt gripen av en dikt av Petrarca, men fick samtidigt ett obetvingligt behov av att få fatt i texten för egen läsning.</span></div><div style="text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div style="text-align: left;"><span style="font-size: medium;">Konserten med Radiokören, Etienne Glaser m fl finns<a href="https://www.berwaldhallen.se/play/radiokoren-ligeti-100-ar/"> </a><i><a href="https://www.berwaldhallen.se/play/radiokoren-ligeti-100-ar/">här</a> </i>(men skynda! den är bara tillgänglig till och med i övermorgon den 13 maj!). Glaser läser ovanstående dikt ca 18:00 minuter in i programmet.</span></div><div style="text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div style="text-align: left;"><span>Bilderna:<br /></span></div><div style="text-align: left;"><span>- Boken från Radiotjänst, 1955. Foto: EJ.</span></div><div style="text-align: left;"><span>- Studie av en kvinnas huvud, teckning av Leonardo da Vinci (Wikipedia)</span></div><div style="text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><br /></span></div>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-52573884018208663902023-05-07T10:18:00.000+02:002023-05-07T10:18:29.078+02:00Yuja Wang i Prokofjevs Toccata i d-moll<div><br /></div><div><iframe frameborder="0" height="270" src="https://youtube.com/embed/KoMEaX75FkY" width="480"></iframe></div><div><br /></div><div><div><span style="font-size: medium;">Mina damer och herrar!</span></div><div><span style="font-size: medium;"><span>Låt oss trots kylan i luften glädjas åt solljuset, vårens blomster och Yuja Wang i </span>Prokofjevs "Toccata" i d-moll, op.11S. </span></div><div><span style="font-size: medium;">Sina distraherande flashiga outfits till trots lyckas hon få oss att glömma allt utom sitt fantastiska musicerande.</span></div></div><div><span style="font-size: medium;">Se, hör och häpna!</span></div>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-45803899843424637962023-05-04T13:39:00.003+02:002023-05-15T12:55:26.840+02:00Barabbas<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgt2fV2D29Qs5s_bcMH2YBweDD4JH14YFxcn4k0NxA5h3QZi8XLwq4zDSPL934NbWOsToEmmRt2-_nbLz20lE8dRsOXNurUnBe00EK-jAdBc60aZwRECpNJ5jRmpcxkgcnP3YEv3nvqzQAGlCGh4DbXBx-bjsy6M0GXKjwqbPZKf2X86233oDGAqWmfkQ/s756/Barrab%C3%A1s%20(1961),%20Antony%20Quinn.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="756" data-original-width="600" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgt2fV2D29Qs5s_bcMH2YBweDD4JH14YFxcn4k0NxA5h3QZi8XLwq4zDSPL934NbWOsToEmmRt2-_nbLz20lE8dRsOXNurUnBe00EK-jAdBc60aZwRECpNJ5jRmpcxkgcnP3YEv3nvqzQAGlCGh4DbXBx-bjsy6M0GXKjwqbPZKf2X86233oDGAqWmfkQ/s320/Barrab%C3%A1s%20(1961),%20Antony%20Quinn.jpg" width="254" /></a></div><p><span style="font-size: medium;">Jag har umgåtts med Barabbas de senaste månaderna. Sedan omläsningen i somras av några av Pär Lagerkvists främsta verk har "Barabbas" (1950) fått ligga kvar på nattduksbordet för att jag känt behov av att, så långt möjligt, närmare lära känna denna till namnet och den historiska uppgiften famösa men i stort sett anonyma figur. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Evangelierna har ju platt intet att förtälja om honom utöver att han dömts och fängslats som upprorsmakare och mördare. Han tycks bara sedd som en i mängden av rövare, en av ödet genom Pontius Pilatus utsedd som kandidat till frigivning på Frälsarens bekostnad. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Vid firandet av "högtiden" skulle en fånge släppas, så bjöd seden, och den här gången stod valet mellan Jesus och Barabbas. Pilatus tvådde sina händer när "korsfäst! korsfäst!" skallade från folkhopen och riktades mot Jesus, inte mot mördaren. Vill vi veta något om vad som sedan hände honom har vi mig veterligt ingenting bättre än Pär Lagerkvists fiktion att tillgå. Den har levt kvar inom mig med frågor som krävt återgång till textens olika avsnitt där Barabbas komplexa karaktär blir belyst. </span></p><p><span style="font-size: medium;"><span><span><span>Som allvetande står det klart för författaren att Barabbas på ett avgörande sätt drabbas av amnestin, som ju innebär att han undkommer prygel och korsfästelse, men i stället får leva med gåtan varför just han skulle skonas. </span><span>Han bevitttnar själv på avstånd korsfästelsen och gravläggningen av sin ersättare, han som sagt sig vara ingen mindre än Messias, Frälsaren, Guds egen son. För Barabbas framstår</span></span></span><span> det som minst sagt egendomligt att denne "bleksiktige rabbin utan hår på bröstet" vore av den betydelsen. Icke desto mindre är Barabbas hädanefter satt under mäktig påverkan från just densamme.</span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span><span>Han tvivlar, men tvingas </span></span><span>under resten av sitt liv begrunda</span><span> den skakande upplevelsen av förmörkelsen över Golgata i den stund Jesus slutligen ger upp andan. Att denne man sedan skulle ha uppstått från de döda tror han inte på; den tomma graven har sin rimligare förklaring i att anhängarna stulit kroppen. Det är så han tänker, Barabbas, och han förstår inte sin dragning till hans lärjungar och deras märkliga budskap: "Älsken varandra". Han känner lockelsen i en tillhörighet, men den gemenskap som manifesteras i de troendes kärleksmåltider skrämmer honom; han vill inte höra ihop, bara vara sig själv.</span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span><span>Lagerkvist tar fasta på utanförskapet hos Barabbas, upprorsmannen som levde i Jerusalems utkanter och efter frigivningen återvänder dit. Kringströvande i gränderna bland enkla hantverkare och månglare kommer han i mer eller mindre slumpmässig kontakt med de Jesustroende, bland annat en rödskäggig man som aldrig namnges men lätt kan identifieras som Petrus. </span></span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span><span>Och han förs av en hjälpsam troende yngling till en man som Jesus påstås ha uppväckt från de döda. Men inte heller mötet med Lasarus leder till Barabbas omvändelse. Han ställer dock en allvarlig fråga till Lasarus: "Vad är dödsriket? Hur är det där? - Du som har varit där! Säg hur det är!" Det enda han får till svar är att dödsriket är ett ingenting: "Menar du att jag skulle berätta dig någonting om dödsriket? Det kan jag inte. Dödsriket, det är ingenting. Det finns - men det är ingenting."</span></span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span><span>Och Lasarus tillägger: "Men för den som har varit där är allting annat inte heller någonting."</span></span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span><span>Lasarus förvånas över frågan, Barabbas (och läsaren) över svaret. För andra som uppsöker honom vittnar han om sin uppståndelse som en gentjänst åt den Mästare som återgav honom livet. Men ingen hade dittills frågat om till vilket liv. </span></span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span><span>Så vad är det egentligen Lasarus säger? Att för den som dött är allt fortfarande dött även om man fysiskt uppstått? Att för den som likt Lasarus erfarit intet återstår bara intighet, tomhet, icke-existens? Att således dödsriket varken är himmel eller helvete? </span></span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span><span>Barabbas lämnar Lasarus "med stora steg och huvudet fullt av häftiga tankar". Han avreagerar sig den kvällen i "den tjockas" famn med en iver och våldsamhet som aldrig förr.</span></span></span></p><p><span style="font-size: medium;">I</span><span style="font-size: medium;">nnan vi får veta något om Barabbas vidare öden i främmande länder introduceras även två kvinnor som han efter frigivningen återknyter kontakten med. Dels den nyss nämnda kvinnan som kallas "den tjocka", en bordellmamma som försöker förstå honom och aldrig ger upp hoppet om att vinna hans kärlek. Dels också "den harmynta" - en liten, hänförd kvinna i trasiga kläder som brinner för sin frälsare och inte utan framgång sprider det som anses vara hans irrläror. Hon anmäls till de romerska myndigheterna och döms till döden genom stening. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Även denna mycket brutala avrättning blir Barabbas vittne till, och han förhåller sig inte denna gång passiv utan sticker kniven i ryggen på den förste som slungar en sten som träffar målet i gropen. De stenkastande människorna som omringar den är upphetsat fokuserade på den stackars kvinnan och märker inte förrän efteråt att en rättrogen skriftlärd ligger död vid gropkanten. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Framåt natten lär vi känna en annan sida av Barabbas när han återvänder till platsen och i mörkret hämtar upp det svårt sargade liket av den harmynta, en gång hans älskarinna. Han bär henne den natten på sina armar hela vägen till hembyn och graven med den dödfödda dottern. Det är i all outtalad smärta och kuslighet den vackraste scenen i hela boken.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Även bland de kristna väcker Barabbas motstridiga känslor, nästan som att hans egen skygghet och ambivalens smittar av sig och ställer honom utanför, bortvänd, avståndstagande, ensam. Ingen vet var man har honom. Närmast en gemenskap kommer han som slav i de cypriotiska koppargruvorna, där slavarna fjättras parvis i det tunga underjordiska arbetet. </span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Barabbas är kedjad vid armeniern Sahak, en av dem som på baksidan av slavbrickan med det romerska bomärket har ett annat märke inristat: namnet </span><span>Christos Iesus, deras enda Herre och Mästare</span><span>. När Sahak får höra att Barabbas bevittnat Mästarens avrättning och den tomma graven vill han höra mer än Barabbas kan förmedla. Barabbas berörs av Sahaks okomplicerade trosvisshet på ett sätt som gör att han går med på att samma märke ristas in på hans egen bricka. </span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>När sedan de sammanlänkade kallas till den romerske prokuratorn för ett förhör bekänner Sahak sin tro</span><span> </span><span>och döms till döden, medan Barabbas, med samma namn på slavbrickans frånsida säger sig inte tro på någon gud, får Kristusnamnet överkorsat och undgår sin arbetskamrats öde. Än en gång tvingas Barabbas åse en avrättning när Sahak under svårt lidande korsfästs för sin tros skull.</span></span></p><p><span style="font-size: medium;">Vid slutet av sitt liv förflyttas Barabbas till Rom och en slavtjänst hos den hemvändande prokuratorn. Även här håller han sig i de förföljda kristnas närhet, träffar på nytt Petrus och råkar överhöra ett samtal om en hemlig sammankomst i katakomberna. Han beger sig dit men irrar runt i de mörka gångarna utan att hitta någon enda levande kristen. Det visar sig att de kristna varnats för att samlas här, och när Barabbas på återvägen till Rom ser hur staden står i lågor drar han den förhastade slutsatsen att han nu står inför ett apokalyptiskt skeende igångsatt av de kristna. Han, den korsfäste på Golgata, var tillbaka så som han hade lovat!</span></p><p><span style="font-size: medium;">Barabbas rycker åt sig en fackla och störtar själv in i handlingen till hjälp för de upproriska. Stunden är kommen, Barabbas sviker inte denna gång Frälsaren när denne äntligen visar sin makt. Han hinner sticka flera byggnader i brand innan han grips på bar gärning och blir med sin visserligen överkryssade men ändå kristna signatur ett falskt bevis för att det är de kristna som är de skyldiga. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Plats för en sista massavrättning där till sist även Barabbas blir upphängd på ett kors. Som för att än en gång markera Barabbas utanförskap låter författaren de övriga, de oskyldiga kristna, dö först. Slutligen, "när han känner döden komma, den som han alltid hade varit så rädd för", ger även Barabbas upp andan, efter att ut i mörkret, "som om han talade till det", ha ropat: </span></p><p><span style="font-size: medium;">"Till dig överlämnar jag min själ." </span></p><p><span style="font-size: medium;">Där lämnar oss Pär Lagerkvist med sin berättelses olika tolkningsmöjligheter. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Vem är han, Barabbas? En onekligen sammansatt person och ett rov för inre motsättningar, en människa på ont och gott. En impulsiv handlingsmänniska och samtidigt en tänkande, rent av grubblande natur. En tvivlande skeptiker inte utan längtan efter en bärande tro. En brottsling, dock inte utan rättskänsla. En skygg solitär med aversion mot alltför täta gemenskaper. Sammanfattningsvis en mycket ensam människa. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Frälsarens rop inför döden var ett rop av förtvivlan: "Min Gud, varför har du övergivit mig!" Men vad för en ton finns det i Barabbas sista rop på korset - en av ironiskt trots eller av lugn försoning? </span></p><p><span style="font-size: medium;">Jag lutar åt det senare, inte minst med tanke på Barabbas tidigare rädsla för döden och dödsriket. Han har upplevt mycket mörker, ja, i själva verket utspelar sig flera av berättelsens starkaste scener i mörker: förmörkelsen över Golgata när Jesus ger upp andan, steningsgropens och nattens mörker då han bär den harmynta till graven i hembyn, mörkret i underjordens koppargruvor, mörkret i de villande katakomberna. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Vad hände med Barabbas efter mötet med Lasarus? Försvann rädslan för döden och dödsriket eller tvärtom förstärktes den? Hans rop på korset tyder på försoning, men med vad eller vem? Med livets ändlighet och dödsrikets ingenting? </span></p><p><span style="font-size: medium;">Det finns möjligen en hake här, nämligen det personliga tilltalets "dig", att ropet är riktat till någon i mörkret. Vem i så fall?</span></p><p><span style="font-size: medium;">En sak som Barabbas inte kunde förstå var att han, Christos Iesus, ville dö i hans ställe. Hur kan man <i>vilja</i> lida och dö för andra, det ter sig rätt och slätt obegripligt för Barabbas. Om han var Guds son hade han haft makt nog att hjälpa sig själv. Men:</span></p><p><span style="font-size: medium;">"Han hade använt sin makt på det mest besynnerliga vis. Brukat den liksom genom att inte bruka den".</span></p><p><span style="font-size: medium;">Nog är den kristna försoningstanken ett centralt tema som Pär Lagerkvist bearbetar i denna lilla mästerliga roman på blott 130 sidor.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Efter ett antal månader av återkommande och mycket givande sällskap ställer jag nu in "Barabbas" i hyllan igen.</span></p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p><p>Bilden: Hollywoods bild av Barabbas i Anthony Quinns gestalt (Wikipedia)</p><p><span style="font-size: large;"><br /></span></p>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-87337149674367690372023-04-26T12:28:00.002+02:002023-04-26T22:00:50.512+02:00Sjuan<p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhYscZdcucvLMXG_cuuwfUHFWq_HAYUBbXxfMKcuyKlFH1DaZeBxPY6n2DK6X26DS206WNllQaPIm_q_YHAUzTQEYIukIMfPl64zIARv0oKywBN7LuemEHyCicxtbGEkvFcqbZ1kqQMlD_yvG4ypbD2xMjzxu4vb5t16xb9ctQTOF_N8XN355YAvD_A8A/s340/beethoven%20%20J%20W%20M%C3%A4hler%201815.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="340" data-original-width="281" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhYscZdcucvLMXG_cuuwfUHFWq_HAYUBbXxfMKcuyKlFH1DaZeBxPY6n2DK6X26DS206WNllQaPIm_q_YHAUzTQEYIukIMfPl64zIARv0oKywBN7LuemEHyCicxtbGEkvFcqbZ1kqQMlD_yvG4ypbD2xMjzxu4vb5t16xb9ctQTOF_N8XN355YAvD_A8A/s320/beethoven%20%20J%20W%20M%C3%A4hler%201815.jpg" width="264" /></a></div><p></p><p><span style="font-size: medium;">Vilken är Beethovens bästa symfoni? Svaret är inte givet och lär variera med vem som får frågan. De flesta som känner hans verk skulle nog dröja lite med svaret. </span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Bästa och bästa, säg den som du tycker mest om då, den som får dig att alltid bli lika tagen varje gång du hör den. Den som får dig att yr och tårögd vackla ut ur konsertsalen efter en lyckad spelning av en orkester som gjort sitt bästa för att övertyga dig om att - jo, femman måste det </span><span>vara, nej trean, eller nian... !</span></span></p><p><span style="font-size: medium;">Jag svarar sjuan, prompt!</span></p><p><span style="font-size: medium;">De som bara lyssnar på popmusik känner väl på sin höjd till honom som själva ikonen för klassisk musik. Som i "Roll over Beethoven", den gamla rocklåten av Chuck Berry som under årens lopp tolkats av så många populära artister. Den kaxiga titeln och refrängen var givetvis menad som en utmaning till den förment stelbente klassikern som hajade noll om hur man rockar loss så att publiken står på huvet: Vänd dig i graven, Ludwig! Släng dig i väggen! Här kommer jag med värsta rock´n´roll och du har inget att sätta emot!</span></p><p><span style="font-size: medium;">Men det har han, den redan halvdöve giganten, och om vi talar om medryckande musik med intensiv rytmik så kan han mäta sig med vem som helst i samtliga genrer. Jag tror faktiskt att de flesta hårdrockande tonåringar skulle hållit med mig, ifall de som jag hade suttit i Konserthusets stora sal när filharmonikerna nyligen under ledning av dirigenten Philip Herreweghe - annars mest känd för sina insatser på barockmusikens område - ledde musikerna att spela sjuan så där övertygande som den ska spelas. </span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Det är inte bara fråga om eldiga tempi och </span><span>den intensivt och rikt varierade rytmiken symfonin igenom. Här finns</span><span> också en instrumentation och häftiga dynamiska växlingar som gör att man hela tiden är på helspänn.</span><span> </span></span></p><p><span style="font-size: medium;">Andra satsens allegretto ger visserligen ett visst andrum när vi vaggas in i dess gravitetiska rytm med en melankolisk melodislinga underskönt böljande över den istadiga rytmen. Det sägs ha varit den redan från början mest omtyckta satsen i denna lättillgängliga och populära symfoni. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Blir man sedan inte på gott humör av fartvinden i tredje satsens presto får man nog söka felet hos sig själv. Och sist alltså den furiösa virveldansen med mot slutet glänsande bleckblås som kröner de mustiga, studsande ackorden. Herre min skapare, vilken musik!</span></p><p><span style="font-size: medium;">Beethoven vann publikens gunst med den sjunde symfonin, däremot inte alla tonsättarkollegers. De nydanande romantikerna Berlioz och Wagner var entusiastiska, medan Carl Maria von Weber ansåg att den ärade kollegan verkade vara mogen för dårhuset, och Clara Schumanns far misstänkte onykterhet, dvs att symfonin måste ha tillkommit på fyllan. Själv yttrade han på premiären 1813 i Wien att det var ett av hans allra bästa verk.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Det finns naturligtvis många fina inspelningar av denna symfoni - med Claudio Abbado, Herbert Blomstedt och många andra. När jag under några veckor efter konserten lyssnat på ett ganska stort antal inspelningar har jag fastnat för en ny med Berlinfilharmonikerna och deras nye dirigent Kirill Petrenko och en gammal (med utmärkt ljud) med Cleveland Orchestra under George Szell. Båda kan avlyssnas hos Spotify <a href="https://open.spotify.com/track/3se25K40NfG8dlhC3PWD0p?si=6e84afb134504c4a">här</a> respektive <a href="https://open.spotify.com/track/4XtrPUc78BtxyvdgeSH1dw?si=050937e4de924220">här</a>. Glöm inte att stänga till om er och skruva upp volymen!</span></p><p><span style="font-size: medium;">Och i morgon ska jag vara tillbaka i Konserthuset igen för en annan symfoni av Beethoven. Då spelas den sjätte, den så kallade Pastoralsymfonin, den enda av Beethoven som är uttalad programmusik. Jag ser fram emot det - en musik av helt annan karaktär men onekligen passande att möta våren med.</span></p><p><span>Bilden: Beethoven. Målning av Willibrord Mähler, 1815.</span></p><p><span> </span></p>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-63652352586519267562023-04-09T22:19:00.003+02:002023-04-10T22:24:43.897+02:00Ingvar Hirdwall 1934-2023<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjYbrnR6pN2lhvRFheKzO36xg9XHX6oyDiCOBnZ8rjQnfcCXzCpaytvQ6jZGlqqW9VtSlebi7rHxgsOlG92klXPYIxOJ9H2vFbJCkLLHKgtHO6M_M72ZLZpgWYhVxZGqqZLlbMHOhlioTO5wK4QuLZuBunZYhTR-qEglKBLdJB9EwFem8TL1qmTTTq0iQ/s1600/Hirdwall,%20candida3.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1066" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjYbrnR6pN2lhvRFheKzO36xg9XHX6oyDiCOBnZ8rjQnfcCXzCpaytvQ6jZGlqqW9VtSlebi7rHxgsOlG92klXPYIxOJ9H2vFbJCkLLHKgtHO6M_M72ZLZpgWYhVxZGqqZLlbMHOhlioTO5wK4QuLZuBunZYhTR-qEglKBLdJB9EwFem8TL1qmTTTq0iQ/s320/Hirdwall,%20candida3.jpg" width="213" /></a></div><p><span style="font-size: medium;">Ännu ett tillfälle att minnas och sörja en stor scenpersonlighet som lämnat oss, låt vara med ålderns rätt. Ingvar Hirdwall blev 88 år och ännu i 80-årsåldern stod han på scen och levererade repliker från de riktigt stora dramatikerna - Beckett, Shaw, Pinter, Gogol, med flera - och det med en helt fascinerande närvaro och aldrig sviktande tajming. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Jag vet inte när jag på allvar upptäckte honom, men det kan ha varit när jag såg honom i tv i "Kejsarn av Portugallien". Jag är tyvärr inte lika flitigt närvarande i teater- som i konsertsalongerna, men jag har under senare decennier försökt pricka in de föreställningar där Hirdwall funnits med i rollistan. Han tillhörde de allra bästa i sitt yrke, och jag visste att han även i en biroll bjöd på den yppersta underhållning man kan tänka sig. En gång efter en föreställning uttryckte jag mig på följande sätt:</span></p><p><span style="font-size: medium;"><i>"Ingvar Hirdwall, min favoritskådespelare framför andra, är som vanligt lysande och man hoppas varje gång han försvinner ut genom någon dörr att han snart måtte återkomma."</i></span></p><p><span style="font-size: medium;">Det är slut med det nu, och det är mycket sorgligt. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Jag har under årens lopp skrivit några få blogginlägg där hans namn och prestationer nämns. De kan enklast nås genom sökfunktionen i spalten till höger, efter etiketterna.</span></p><div style="text-align: left;">Bilden: Ingvar Hirdwall i rollen som Burgess i G B Shaw: "Candida", Stockholms Stadsteater, 2014.<br />Foto: Petra Hellberg, Stadsteatern.</div>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-56850350682534439832023-04-07T11:18:00.003+02:002023-04-09T22:36:49.148+02:00Då och nu<p><span style="font-size: medium;">Jag promenerar hemåt genom Uppsalas centrala delar efter ett tandläkarbesök neråt Kungsängen till. Mycket är nybyggt i upp till åtta våningar här liksom på andra håll i stans tillväxtområden. Enstaka holkar för pizza eller sushi men i övrigt inte något som lockar en att slå sig ned för lunch eller what we in Sweden call <i>fika</i>.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Är det någon som begriper varför dessa nya bostadsområden verkar vara i primärt behov av frisersalonger med putslustiga namn?</span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>När jag efter en fika på klassiska Konditori Fågelsången fortsätter promenaden längs Trädgårdsgatans gamla välkända miljöer och inåtvänt sänker blicken ner i gatuplanet, ser jag plötsligt på den nyss snösmälta, grusiga trottoaren en gatsten med en prydligt graverad inskription:</span> </span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEia21rIET0eMf62hJOb995q28MJx5QezpcCNRzhdMGZuPxzxVAIgbMrFv402KjVfwfonO4yd6G-dOQDIrM3j2pG3ayZKkMECdi6jMWVMdzInJHv1k8qjg0JXiW8N9hLro00xSYJV2zWZeYer7ihvafZG2GdmQ4NQo5zwB3vJ6jHFuhhc7hbGqTIA6gehg/s4000/20230406_154350.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEia21rIET0eMf62hJOb995q28MJx5QezpcCNRzhdMGZuPxzxVAIgbMrFv402KjVfwfonO4yd6G-dOQDIrM3j2pG3ayZKkMECdi6jMWVMdzInJHv1k8qjg0JXiW8N9hLro00xSYJV2zWZeYer7ihvafZG2GdmQ4NQo5zwB3vJ6jHFuhhc7hbGqTIA6gehg/s320/20230406_154350.jpg" width="240" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><span style="font-size: medium; text-align: left;">HÄR HÄNDER </span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><span style="font-size: medium; text-align: left;">INGENTING </span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><span style="font-size: medium; text-align: left;">1965</span></div><p><span style="font-size: medium;">Stenen skiljer sig frånsett texten inte från dem den omges av. Den är diskret men ändå tydligt placerad mitt i trottoaren så att den blir läsbar när man kommer gående söderifrån. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Jag har gått här många gånger förr men aldrig upptäckt den förrän nu. Och jag undrar: Vem har förevigat sin leda här för femtioåtta år sedan? Varför en sådan hälsning och till vem? </span></p><p><span style="font-size: medium;">Vad betyder "här" och har årtalet något att säga? Här på Trädgårdsgatan, här i världen?</span></p><p><span style="font-size: medium;">Jag fortsätter gatan fram utan att spekulera närmare än så i frågan, passerar Drottninggatan och har domkyrkans mittparti som en växande fond framför mig. På vänster trottoar stöter jag på ännu en text, ett aktuellt meddelande i issörjan invid en vägg. Små träbockar med varningsskylt i lysande gult har av ansvarskännande fastighetsägare placerats ut lite här och var under denna segdragna vinter med återkommande bakslag för våren just när man trodde att den var kommen.</span></p><div style="text-align: center;"><span style="font-size: medium;">Risk för <br /></span><span style="font-size: medium;">snöras, <br /></span><span style="font-size: medium;">istappar</span></div><div style="text-align: center;"><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi5I2ImJtTrgrSmPxGZwaNmky56S64C2VZ2tn9nbS9mM9c9cY8GFl_pEOoyxcFM0-vwstO28atFk7e_kMOi_8jUx84-_kKd1mhoYA6NnP4b-UedXZmxBDtKR9FRDowMwNwlNEWvXCo-UxEl5tyX9gDF04Abf1_m98RBDxG3e7ru4wLh7SJ1KCRvVjfstA/s4000/20230406_154922.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi5I2ImJtTrgrSmPxGZwaNmky56S64C2VZ2tn9nbS9mM9c9cY8GFl_pEOoyxcFM0-vwstO28atFk7e_kMOi_8jUx84-_kKd1mhoYA6NnP4b-UedXZmxBDtKR9FRDowMwNwlNEWvXCo-UxEl5tyX9gDF04Abf1_m98RBDxG3e7ru4wLh7SJ1KCRvVjfstA/s320/20230406_154922.jpg" width="240" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><span style="font-size: medium;">Risken var i det här fallet tvivelsutan maximal. Den bräckliga träställningen omvandlad till pinnved. Jag gick vidare hemåt utan att ha tyckt mig förstå någonting jag inte redan visste. </span><div><span style="font-size: medium;"><br /></span><div><span style="font-size: medium;">Visst händer det saker - även 2023. Triviala saker. Viktiga saker. Livsavgörande saker.</span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Den där trottoarläggaren var nog en mycket ung och otålig man. Undrar vad som hänt honom under åren som gått. Någonting måste ändå ha hänt honom värt ytterligare en inskription i sten.</span></div></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span>Foto: EJ (Klicka för förstoring!)</span></div><div><span><br /></span></div>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-28162617565381633792023-03-16T12:42:00.001+01:002023-03-16T17:35:33.852+01:00Cantata Profana<p><span style="font-size: medium;"></span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjtQndI1j7CTo6ggVRZyZGsxeThYN1p6CBO5_hP89QCwG_2UWZyLOllNA91H7x-49Zxxpr9WS5kbp8Xillgqzf6Gxjxz54AQySXolpo3Idnc2_xtdvXCRzuwZLa-bWyDWiogRnnpJzSxMZfeOw88khFJqcOoPaiNkfhALjChVFpg5jw8Qe4p1RWutk5Qg/s4000/20230310_120843.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjtQndI1j7CTo6ggVRZyZGsxeThYN1p6CBO5_hP89QCwG_2UWZyLOllNA91H7x-49Zxxpr9WS5kbp8Xillgqzf6Gxjxz54AQySXolpo3Idnc2_xtdvXCRzuwZLa-bWyDWiogRnnpJzSxMZfeOw88khFJqcOoPaiNkfhALjChVFpg5jw8Qe4p1RWutk5Qg/w300-h400/20230310_120843.jpg" width="300" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><i>Béla Bartók</i> (1881-1945) komponerade ingen sakral musik, ingen mässa eller Psalmsymfoni, så som Igor Stravinskij gjorde, ingenting med liturgisk eller annan kyrklig anknytning. Det betyder inte att han var främmande för "den oceaniska känslan", för att tala med Romain Rolland när denne försökte få Sigmund Freud att förstå religiositet. </span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;">Vad Bartóks trolska "nattmusik" egentligen vill säga behöver inte tydas programmatiskt, var och en kan öppna sig på sitt sätt inför det svindlande auditiva äventyr som musiken erbjuder. Det räcker att musiken väcker ett slags profan mystik kring det mänskliga varat i det man skulle kunna kalla spänningsfältet mellan sfärernas musik och brutna tystnader i mikrokosmos.</span></div><p></p><p style="text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><span>Bartók växte upp i katolsk miljö men betraktade sig redan i tidig ålder som ateist, för att senare inta en mer agnostisk hållning. Vid trettiofem års ålder anslöt han sig till unitarismen, </span><span>en liberal, humanistiskt orienterad rörelse av synkretistisk karaktär, om än på odogmatisk kristen grund.</span><span> Unitarierna är mest kända för att förkasta treenighetsläran och förespråka en personlig hållning i trosfrågor. </span></span></p><p style="text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><span>Nej, ingen kantat för kyrkans andaktsliv, men väl en "Cantata Profana" finns i Bartóks verkförteckning - ett cirka tjugo minuter långt stycke för dubbel blandad kör, tenor, baryton och orkester. Det utgör första delen i en planerad triptyk, där de båda övriga aldrig blev till.</span></span></p><p style="text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><span>Texten (av Bartók själv) bygger på transsylvansk </span><i>folklore </i><span>och förtäljer den sagolika historien om en far och hans nio vackra söner, vilka han inte lyckas fostra vare sig till jordbrukare eller hantverkare, endast till kronhjortsjägare i skog och mark.</span></span></p><p style="text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><span>En dag under jakten allt djupare in i skogarna går sönerna vilse, men får i alla fall upp ett hjortspår som leder till en bäck och över en bro, en magisk bro som förvandlar dem själva till hjortar. Den orolige fadern saknar dem och strax drar även han med gevär i hand till skogs för att hämta hem dem. </span></span></p><p style="text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><span>Han finner då nio ståtliga kronhjortar samlade kring en källa, varvid han går ner på knä och tar sikte på ledaren, den äldste sonen. När denne vädjar till honom att inte skjuta känner fadern igen sina söner och vädjar i sin tur till dem att återvända hem: modern väntar dem i sorg och bedrövelse, facklorna är tända, borden dukade och pokalerna fyllda. Han får till svar att det inte längre är möjligt, att hornen är för stora för hemmets dörrar, att de inte längre kan bära kläder, trampa husgolv, inte dricka ur bägare och krus utan endast direkt ur skogens klara källor.</span></span></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgx_52YY7iumEKgai_T2vpChFFwaI8h3scQKmLFyJG_Xc9VZtGJUuIQ_K31lYwMbs1ntsr3ALXhC9Agjdy8Cds17yE0vIeWmwIDXezHiqeoqvAD_V7NONVAinW2TndGiNfo1uNBmnaFIP8m1uof_bsdm8b79_6Xsvfg3oI19n2IC8NXNDDaSj9qCTVz2A/s4000/20230310_121116.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgx_52YY7iumEKgai_T2vpChFFwaI8h3scQKmLFyJG_Xc9VZtGJUuIQ_K31lYwMbs1ntsr3ALXhC9Agjdy8Cds17yE0vIeWmwIDXezHiqeoqvAD_V7NONVAinW2TndGiNfo1uNBmnaFIP8m1uof_bsdm8b79_6Xsvfg3oI19n2IC8NXNDDaSj9qCTVz2A/w300-h400/20230310_121116.jpg" width="300" /></a></div><br /><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><span><span>Kantaten är tresatsig enligt formen A-B-A, men utan pauser</span><span>. Första satsen skildrar skogen, jakten och sönernas förtrollande möte med d</span><span>en mäktiga kronhjorten och </span></span><span>den magiska bron</span><span>. Andra satsen återger konfrontationen med fadern (baryton) och de nio kronhjortarna, där den äldste sonen (tenor) förklarar konsekvenserna av vad som hänt, det vill säga påvisar bron över bäcken som linjen utan återvändo och möjligheten av ett annat liv. D</span><span>en sista delen rekapitulerar storyn om bondsönerna</span><span>s</span><span> irreversibla situation, deras </span><span>ohjälpliga öde. Mot slutet hör vi</span></span><span style="font-size: medium;"> tenoren lovsjunga skogens klara källor i en fras som klingar både vemod och triumf.</span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;">Vad var det som inspirerade Bartók att komponera denna kantat, som till skillnad från så mycket annat av hans senare musik inte tillkom på beställning? Han lär någon gång ha sagt att Cantata Profana kunde ses som något av hans credo. Han skrev som sagt själv libretton och det bör nämnas att verket i hög grad är ett vokalt stycke, ett storartat körverk av intrikat natur. </span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><span>Kanske en historia om initiation, om frigörelse och oberoende? Eller i konflikten mellan natur och kultur</span> en bekännelse till naturen, till det av civilisationen undanträngda? Eller kanske helt enkelt förverkligandet av drömmen om ett frihetligt liv, att som jägaren i skogens ljusdunkel leva för någonting annat - någonting större, livgivande och äventyrligt? </span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;"> </span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;">Mytologiska berätttelser som denna är alltid mångtydiga med flera bottnar. Och den som i likhet med mig är något så när bevandrad i bibelns NT kan nog inte låta bli att tänka på Jesu liknelse om den förlorade sonen, äventyraren som bryter med fadern och hemmet och förslösar sitt arv i främmande land. Han som, när han ångrar sig och återvänder, trots allt välkomnas av fadern med öppen famn och stort kalas, naturligtvis till den äldste, trogne hemmasonens förtret. Sens moralen och det allt annat överordnade är ju här att någon som var förlorad återfunnits och kommit till rätta.</span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;">Friheten finns i båda fallen, men när valet är gjort finns i den gamla folksägnen ingen väg tillbaka.</span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgSa9mm9wVBb4n8VjtnKVcDyuK8nd-f5GNshcmonDeTCUgZvzeCWCeUvp38FdSe2qQuMmfq9rv5LY_e-xlDf24rMRfO9ZTkqopU_D9P-qFUB6LFr4EU6ijKdM7r4qyksYv3pOti0hMUDgh8uW6_wk6b5grK71PSCO_gQRSWiIr3IjybXXwsUoTBAsK_Cw/s4000/20230310_121346.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgSa9mm9wVBb4n8VjtnKVcDyuK8nd-f5GNshcmonDeTCUgZvzeCWCeUvp38FdSe2qQuMmfq9rv5LY_e-xlDf24rMRfO9ZTkqopU_D9P-qFUB6LFr4EU6ijKdM7r4qyksYv3pOti0hMUDgh8uW6_wk6b5grK71PSCO_gQRSWiIr3IjybXXwsUoTBAsK_Cw/w300-h400/20230310_121346.jpg" width="300" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><span style="font-size: medium;">Några ord till sist om illustrationerna. I den period av förnyat lyssnande till Bartóks musik jag för närvarande befinner mig, har naturligtvis minnen väckts till liv av mina yngre dagars engagemang i Bartóks liv och verk. Jag visste att jag någonstans på vinden bland gamla teckningar och målningar förvarade några tuschlaveringar som är inspirerade av Cantata Profana. </span><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;"><span>Jag fann dem. Och här är de nu och får tala för sig själva. </span><span>En är signerad EJ-73, vilket innebär att det är femtio år sedan mina upplevelser av Bartóks kantat transponerades till dessa bilder. </span></span></div><div><p></p></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-83552307808509601012023-02-24T00:51:00.001+01:002023-02-24T20:13:21.992+01:00En enormbulletisdag<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;">På min promenad in mot stadskärnan i tisdags såg jag många som bar på ett litet nätt paket som hölls i ett försiktigt balanserande grepp. Det fanns, insåg jag, inga skäl att inte följa deras exempel, att inte en dag som denna slinka in på närmsta konditori och återvända med dagens godsak i handen: en fettisdagsbulle till fikat.</span></div><p><span style="font-size: medium;">Fettisdagen bör ju enligt en kristet inspirerad sedvänja firas genom att man äter sig fet inför den stundande fastan. Vilket bland annat låter sig göras med hjälp av semlan, allas vår gräddgarnerade vetebulle med krämig mandelmassa inuti. Ingen fastar väl längre, i varje fall inte i 40 dagar, men många med mig älskar att frossa på detta speciella bakverk.</span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Osökt kom jag att tänka på att man inte obetänksamt kan använda adjektivet fet längre,</span><span> i varje fall inte i sällskap med barn eller i barnböcker. Frågan är om f-orden "fet" och "ful" rent av bör utrangeras ur det korrekta språkbruket, en fråga om vilken det som bekant rasat en kulturdebatt helt nyligen. </span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>I just det här fallet finns ju för bullen ett alternativ, för den speciella tisdagen dock inte. Och för människor?</span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Det är författaren Roald Dahl, död sedan länge, som genom sina populära barnböcker aktualiserat frågan. Han brännmärks för sitt odygdiga och drastiska språk. I hans böcker förekommer nämligen feta och fula individer, och sådana vet vi ju kan känna sig kränkta om de beskrivs som sådana. Ja även de som läser om dem kan drabbas. Dahls språk bör alltså tvättas och f-orden ersättas med andra, mindre laddade och nedvärderande begrepp. </span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Det är när ersättningsordet för fet föreslås som hela debatten framstår i den löjeväckande dager som den här sortens debatter alltid hamnar i. Tjock? - nej det går ju inte heller. "Enorm" ska det nu heta, åtminstone i Dahls barnböcker. Men gör det verkligen mindre ont i de feta om de hädanefter blir beskrivna som enorma? </span></span></p><p><span style="font-size: medium;">Mina ärenden på stan gällde besök på ett par ställen som benämns med relativt oskyldiga b-ord: "bolaget" och "bokhandeln". I den senares bokrea beslöt jag mig för återhållsamhet med tanke på mina välfyllda hyllor här hemma. Det blev ett par verk av Olga Tokarzcuk och ett av Annie Ernaux. Jag tyckte så mycket om Tokarczuks "Styr min plog över de dödas ben" och hoppas kunna ta mig igenom den voluminösa, ja rent av jättetjocka "Jakobsböckerna", som av recensionerna att döma är ett verk i min smak. </span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Livet har lärt mig att pejorativt språkbruk inte utrotas bara genom utbytet av specifika ord. Dagens "funktionsvarierade" må </span>med den nya beteckningen för någon tid framöver kunna betraktas som mer än bara sina begränsningar, men hur länge? Verklighetens oönskade avvikelser och funktionsnedsättningar finns fortfarande kvar, liksom även de som avsiktligen vill såra och förlöjliga.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Jag gick till Centralbageriet som i UNT brukar vinna semlans bäst i test i Uppsala. Där stod jag i kö en kvart för ett litet fettisdagspakets skull, som jag sedan jämte de övriga inköpen förväntansfullt bar hem till fikastunden. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Den var fet god, som jag hör ungdomarna säga nuförtiden - och mena det positivt.</span></p><p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEga-T-Xl_vGuvqj3HTpWH8aWKKQDDOb-yE52dYpgjnnbhh9XJ8n0MNNgEMZ5PEGVthgrtaPp9e7FbhEbeUigpoWyz9OMpwGSNzKNkiMTKupnOOcHjul0kEUBmcTKrbqzuxjvdzB3PciyGGzF1RiHK9-N5fRHQZOitSrcxurYoSq_CHbmC-H1biXxunx4w" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img alt="" data-original-height="146" data-original-width="200" height="146" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEga-T-Xl_vGuvqj3HTpWH8aWKKQDDOb-yE52dYpgjnnbhh9XJ8n0MNNgEMZ5PEGVthgrtaPp9e7FbhEbeUigpoWyz9OMpwGSNzKNkiMTKupnOOcHjul0kEUBmcTKrbqzuxjvdzB3PciyGGzF1RiHK9-N5fRHQZOitSrcxurYoSq_CHbmC-H1biXxunx4w=w200-h146" width="200" /></a></div><p></p>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-2395281728414972982023-02-18T13:44:00.001+01:002023-02-24T14:44:20.918+01:00Bela Bartók i UKK<p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEicw0fTsL5OHhh9hVXAcq8kcjQIJgxxbEea8zS32XubL9zvw3Inhr1U6bHdXLP6q4_4A-XCkFoW9kRt6DyB4quxkoRvCwNClQvZ8CbGwEBc4LHhQKXwvjnoxy6IJ1fVuUJ6ZlZTO8UZze1lK4Yww9e-YiDmqRecRvbzpSBfcXcfV27OGqn_MExlR40Oog/s821/Bartok.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="821" data-original-width="600" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEicw0fTsL5OHhh9hVXAcq8kcjQIJgxxbEea8zS32XubL9zvw3Inhr1U6bHdXLP6q4_4A-XCkFoW9kRt6DyB4quxkoRvCwNClQvZ8CbGwEBc4LHhQKXwvjnoxy6IJ1fVuUJ6ZlZTO8UZze1lK4Yww9e-YiDmqRecRvbzpSBfcXcfV27OGqn_MExlR40Oog/s320/Bartok.jpg" width="234" /></a></div><p><span style="font-size: medium;">Några av mina tidigaste utrikesresor hade Budapest och Ungern som mål. Det var under sjuttiotalet och mitt skäl till valet av denna del av Europa, som ju då låg bakom den så kallade järnridån, var förvisso en smula egenartat; det stavades Bela Bartók (1881-1945). Tågresorna via Berlin och Prag gjorde mig till en början mera bekant med Prag och Budapest än med London, Rom och Paris. </span></p><p></p><p><span style="font-size: medium;">Saken var nämligen den att Bartók var den 1900-talskompositör som jag då höll för att vara om inte den störste så i varje fall jämte Stravinskij den som mest förtjänade ett så väl tilltaget epitet. Jag har inte haft anledning ändra min värdering, även om det numera kan gå lång tid mellan mina intensiva Bartókperioder. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Det jag fann av Bartók i Budapest och under utflykter till Balatonsjön och österut på en smalspårig järnväg till den lilla, av tjurblodsvin doftande staden Eger, var väl inte mycket mer än vad min fantasi kunde frambringa under vandringar i dessa miljöer. Som förutom röd <i>bikavér</i> erbjöd sött vin och gåslever, gigantiska vattenmeloner, paprika, <i>zigeunermusik</i> och kontaktsökande svartväxlare, bland mycket annat. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Jag minns dock en utomhusföreställning av pantomimbaletten "Den sällsamme mandarinen" uppe i Budas slottsområde. Och i en bokhandel kom jag över en bok på engelska om Bartók och hans musik som sedermera även kom i svensk översättning.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Det började för min del med tredje pianokonserten, ett sent verk med de betydande lyriska kvaliteter som jag vill mena gör det mesta av Bartóks musik tillgängligare än man tror, även för den som ryggar tillbaka för kärva dissonanser, slagverk och motorisk rytmik, allt detta som stämplat hans rykte. </span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Andra mästerverk är naturligtvis "Konsert för orkester", andra violinkonserten, pianokonserterna (särskilt nr 2 och 3), de sex stråkkvartetterna (särskilt nr 4, 5 och 6), </span>operan "Riddar Blåskäggs borg", "Cantata profana" och baletterna "Den sällsamme mandarinen" och "Träprinsen". Men även sonaten för soloviolin, "Divertimento för stråkar", pianosviten "Out of Doors" (och andra folkmusikinspirerade solostycken för piano) samt "Sonata för två pianon och slagverk" är tonkonst utöver det vanliga.</span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Sist, men verkligen inte minst, </span><span>"Musik för stränginstrument, slagverk och celesta", </span><span>det verk jag här och nu ville uppmärksamma med anledning av förra veckans konsert i UKK med Uppsala kammarorkester och dirigenten Rebecca Miller. </span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Om än ett huvudverk i 1900-talets moderna musik är det inte alldeles enkelt att klassificera. Det är för omfattande för att betecknas som kammarmusik och samtidigt för begränsat (inga blåsintrument) för att räknas som symfoniskt, trots att instrumenteringen kräver två separata stråkensembler, på podiet åtskilda av harpa, piano, celesta och i slagverkssektionen två virveltrummor, en bastrumma, cymbaler, gonggong, pukor och xylofon. </span></span></p><p><span style="font-size: medium;"><span>Stycket är fyrsatsigt och ytterst kontrastrikt. Första satsen - Andante tranquillo - börjar knappt hörbart: en tonslinga formerar sig till en fuga som slingrande stiger som tunn rök i ett långsamt växande förlopp mot ett fylligt crescendo. Tonmaterialet återkommer sedan i omvandlat skick i de följande satserna, av vilka den tredje satsen - Adagio - blivit känd genom Stanley Kubrick, som använde delar av denna säregna musik i skräckfilmen "Shining". Främst av den anledningen har denna hos Bartók i långsamma satser </span>återkommande naturmystik - den så kallade "nattmusiken" - befästs som kuslig och skrämmande. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Och visst kan Kubriks musikval synas kongenialt med hans dramaturgiska syften. Det är svårt att frigöra sig från ett mått av kuslighet i det som når en som underströmmar i den här musiken, även om jag tycker att den har fler kvaliteter än så. Den ödsliga stämningen kommer av</span><span style="font-size: medium;"><span> </span><span>ljuden från det osynliga livet i skymning, natt och gryning, det som Bartók med sin auditiva hypersensitivitet så fascinerande gestaltar. </span></span><span style="font-size: medium;"><span>Snarare än ett medvetande som skräckslaget fruktar en desperados intrång från ett angränsande rum, föreställer jag mig</span><span> en ensam själ i det fallande mörkret, vars uppmärksamhet vänds mot ett nattligt kosmos, både mikro och makro - en själ i sällskap med nattskärran, hästmyran och stjärnhimlens sparsamma ljusblink. </span></span></p><p><span style="font-size: medium;">Sista satsens vilda, folkdansinspirerade rytmer fick ett par småtjejer ett par bänkrader framför mig att studsa av lycka i sina stolar. Vad glad man blir av att se att det finns barn som förunnas en kontakt med annan musik än den som melodifestivalen bombarderar dem med. </span></p><p><span style="font-size: medium;">Glad blev jag också av att höra Uppsala kammarorkester under Rebecca Millers livaktiga gestik spela Bartóks musik så engagerat och skickligt. Konserten inleddes med "Koral för stråkar", ett vackert stycke av den ukrainska kompositören Hanna Havrylets (1958-2022). Havrylets avled i Kiev tre dagar efter den ryska invasionen av Ukraina. På grund av krigshändelserna hann hon inte i tid få den vård hon hade behövt för att överleva. "Koral för stråkar" komponerades 2005.</span></p><p><span style="font-size: medium;">Efter paus Johannes Brahms, den hänförande tredje symfonin. Outslitlig musik, kompetent utförd. Men det var trots allt det som hände före paus som jag bar med mig hem, och som kickade igång en ny Bartókperiod i mitt långa liv med denne märklige tonsättare.</span></p>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-24978844761820204162023-01-31T14:19:00.003+01:002023-01-31T14:33:58.593+01:00Nyttårshändelser - med och utan broddar<p></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjfNDYctRLZaMwiXUVkgTTmQzw23gGSOLBTAHC3cxj7hancNB4HhavGCsXF8WH0T82TYpTUHSmFeO1tX9F4xGui8V35wdWNBjKCpuGHedMw5K1hBjL88FQ8hYZ32HIJGINogAXnhrzeNl1TxYKXrqSJkgJ7jGweIjR0Tx2Mk2lrBQ9VB50SJH62AuilLw/s2864/20230101_121007.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="2864" data-original-width="2148" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjfNDYctRLZaMwiXUVkgTTmQzw23gGSOLBTAHC3cxj7hancNB4HhavGCsXF8WH0T82TYpTUHSmFeO1tX9F4xGui8V35wdWNBjKCpuGHedMw5K1hBjL88FQ8hYZ32HIJGINogAXnhrzeNl1TxYKXrqSJkgJ7jGweIjR0Tx2Mk2lrBQ9VB50SJH62AuilLw/s320/20230101_121007.jpg" width="240" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><div><span style="font-size: medium;">Redan går januari mot sitt slut. Vintermörker råder, trots sakta ökande dagsljus. Den vita julen försvann hastigt och marken låg bar till nyår. Det nya året startade vid nollstrecket och steg sedan någon grad eller två när solen bröt fram och tog frosten. Det var onekligen vackert. Sedan har det växlat mellan några grader över och under noll, med mestadels gråväder och det slags nederbörd som följer av plus eller minus. </span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;"><span><span>Med hund i familjen blir väderleken även praktiskt av intresse. Doro, vår nya familjemedlem sedan september, drar </span></span>ena dagen iväg med mig på gropig is, nästa dag i vattensjuk snösörja, den som här och var bildar förrädiska vattensamlingar över blankis både i parkernas halvfrusna gräsmattor och på trottoarer i skugga. </span></div><div><span style="font-size: medium;"><span><br /></span></span></div><div><span style="font-size: medium;"><span>Vissa dagar är broddar av nöden för att hindra en upprepning av förra nyårets incident</span>, då jag halkade omkull och vrickade</span><span style="font-size: medium;"> mig och länge fick gå med en ond och svullen högerfot. </span><span style="font-size: medium;">Det faktum att varje rastning kräver bylsiga ytterkläder, ibland även på Doro, gör att vi båda kan gripas av motsträvighet. Som trippande spöken rör vi oss där i det duggiga mörkret - Doro med lysande halsband och husse i mössa med inbyggd pannlampa. Ack, våren och solen - eja vore vi där!</span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;"><span><span>Vad 2023 kommer att föra med sig vet ingen, fast många fruktar det värsta. </span></span></span><span style="font-size: medium;"><span>V</span><span>ärldshändelserna de senaste åren har klargjort att krig i vårt närområde och världsvida farsoter inte hör till det förgångna</span><span>. </span><span>Vi kan också kallt räkna med fortsatt skräckinjagande profeterande</span><span> om klimatet och mer eller mindre realistiska krav på omställningar. </span><span>Jag är ingen profet men befarar eskalerande djävulskap från dåren i Kreml, som måste bort för att inte den kommande ukrainska offensiven ska mötas av en massförstörelse utan like sedan Hiroshima. I Putins krigföring ryms inga begrepp som "collateral damage", det är rätt och slätt förödelse han opererar med, krigsbrott satt i system. Så varför inte kärnvapen i desperat läge? Tror man sig ha en historisk mission att fylla i återupprättandet av ett imperium i sönderfall ter sig inga offer för stora.</span></span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;"><span><span>"Framtiden ter sig dyster", sjöng en gång Hasse&Tage, med slutklämmen: "Men man hoppas att barna ändå får ett glas öl". Och så länge den lilla världen hemmavid består, fylls den nyinköpta fickkalendern med planer för åtminstone närmast kommande veckor och månader. Som om en framtid funnes, och det i någon mån även för oss som redan nått "aktningsvärd ålder" och har vänner i den nyspråkliga kategorin "äldre äldre". </span></span></span></div><div><span style="font-size: medium;"><span><span><br /></span></span></span></div><div><span style="font-size: medium;"><span><span>Nyligen fyllde jag själv ett år till, och häromdagen dök det orange kuvertet på nytt upp i postfacket (var det verkligen ett helt år sen sist?) med löften om fortsatta utbetalningar. </span></span><span>I mångt och mycket fortlöper livet som vanligt med en del sorger, en del glädjeämnen och för all del också en del ämnen till förargelse.</span><span><span> I min ålder måste man trots allt inse att de aktiva år som återstår inte kan räknas i decennier - och samtidigt leva som om</span></span><span> fortfarande en morgondag randas. </span></span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Jag intalar mig därför att det finns större anledning nu än någonsin att ta vara på det av livets goda som finns inom räckhåll. Det behöver inte vara något nytt och annorlunda, inget som överstiger mina ekonomiska och fysiska resurser. Snarare en fråga om att ta vara på den tid man har och ägna sig åt sina intressen. En vardag i lugn och ro med ett eller annat intressant avbrott, och förhoppningsvis med en eller annan upptäckt.</span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Musiken finns, ett elixir nu mer än någonsin. Nog för att min gamla Bechstein som regel står mörk och tyst med nedfällt lock av skäl som har med Mr P, min förtegne, ständigt skuggande följeslagare att göra. Det är ledsamt men är som det är. Med levodopa lever jag än så länge bättre än de flesta som har samme skuggfigur i släptåg, det vill säga med begränsad finmotorik, en del stelhet och en del sömnbesvär. Men jag är glad att jag hör bra, ser att läsa och kan beundra utsikter, både här hemma och på fjärran ort. Och jag har - post Covid19 - gom och smaklökar i behåll och kan bära välfyllda kassar med vin och mat från stambutikerna utan att bli onyttigt andfådd.</span></div><div><br /></div><div><span style="font-size: medium;">Jag besökte förresten en konsert i förra veckan, den första för i år. Lyssnade till Anton Bruckners åttonde symfoni med Kungliga Filharmonikerna under Christoph Eschenbach. Adagiot i den symfonin hör till det bästa jag vet av denne märklige tonsättare som komponerade så mycken överväldigande musik till Guds och Wagners ära. De stora blocken stiger och sjunker, stannar upp och gör omtag, sammanfogas och bildar den musikaliska arkitektur som den här musiken ofta liknas vid. Det är som att vistas i det inre av en katedral där strävbågar stiger mot ljuset, båge för båge, och fullbordas i ett extatiskt genombrott med ett intensivt ljusflöde från stråkar och harpor. Nej, det kan inte rätt beskrivas.</span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;"><span>Det var en fullt godkänd tolkning, även om jag i det nyss beskrivna momentet helst vill ha det som Bernhard Haitink ville ha det i en inspelning med Concertgebouworkestern, på en Philips-LP från 80-talet</span><span>. Jag tror att det har mer med de olika editionerna av symfonin än med tolkningen att göra. Eschenbach använde den omarbetade versionen (edition Nowak), medan Haitink litade till den ursprungliga (edition Haas). Bruckner lät sig ju påverkas av kritiken, var uppenbarligen varken i egna eller kritikernas ögon det oantastliga geni han var.</span></span></div><div><span style="font-size: medium;"> </span></div><div><div><span style="font-size: medium;">Litteraturen finns också. Jag har i hyllorna gott om sådant som ännu är oläst eller bör läsas om. Det gäller bara att sovra och sovra ännu mer utifrån läsvärde, det vill säga välja det som har någon sorts konstnärlig bärighet och existentiell relevans. Inte så att jag helt utesluter impulsköp och chansningar; att låta sig förföras av något nytt och okänt kan leda en till intressanta upptäckter, i fiktionens världar såväl som <i>in real life</i>.</span></div><div><span style="font-size: medium;"> </span></div></div><div><span style="font-size: medium;">Jag passerade i lördags Uppsala Bokhandel som i ett av sina fönster skyltade med poesi (tänka sig!), och där låg ännu en diktsamling av Kjell Espmark, som ju gick bort i höstas. Han skrev allt vackrare och mera angeläget ju äldre han blev, och inte minst de där så kallade rolldikterna som utgör ett så väsentligt inslag i hans senare diktning stimulerade honom uppenbarligen till att dela med sig något av den stora lärdom han bar på. </span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Bland de postuma dikterna i "Hemfärd till glömskan" (Norstedts, 2023) finner jag en som inkännande återger något av den socialt valhänte Anton Bruckners liv under arbetet med den nionde och ofullbordade symfonin. Här följer det inledande avsnittet:</span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span><i>Sitter krökt vid mitt skrivbord</i></span></div><div><span><i>iförd en åldrad symfonikers kropp</i></span></div><div><span><i>för att känna det alltför stora avvecklas.</i></span></div><div><span><i>Kring mig hånfulla skuggor, </i></span></div><div><span><i>än dirigenter som fnyst åt mitt tonspråk,</i></span></div><div><span><i>än gatpojkar skränande Bruck-ner, Bruck-ner</i></span></div><div><span><i>åt mitt snaggade hår och min vadmalsrock.</i></span></div><div><span><i>Jag viftar snyftande bort dem - flugor!</i></span></div><div><span><i><br /></i></span></div><div><span><i>Mitt partitur är i krig med verkligheten</i></span></div><div><span><i>och vältrar sig i sen pubertet.</i></span></div><div><span><i>Men adagiot är ett samlat avsked</i></span></div><div><span style="font-size: medium;"><i><br /></i></span></div><div><span style="font-size: medium;">Poeten förmedlar till sist tonsättarens insikt "att tid är en illusion /och att det är först som ofullbordad som /min sista symfoni är färdig".</span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Och jag kommer än en gång att tänka på titeln på en mästerlig novell om en "idiot" av Lars Gustafsson (i "Berättelser om lyckliga människor", Bonniers, 1981):</span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;"><i>Det stora drabbar var det vill.</i></span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg2O_rdEWKEQZmfqFC43Gv9xq7r9hLt66nC5L0ZutxigLqG4Dz0Ap49wstiILMyN-vAC4aw7frdHHHXnI5l2vi-4DcYY1hYs6e7thklWzvLRY2v012-EF2FBb_hri1d9u_ZW6rcvV2PIgz2nfTQDL_0Q0iNPTlEi2xajPfr8eWT2pumLWgQAPN_MvdnhQ/s2909/20230122_152530.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em; text-align: center;"><img border="0" data-original-height="2909" data-original-width="2182" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg2O_rdEWKEQZmfqFC43Gv9xq7r9hLt66nC5L0ZutxigLqG4Dz0Ap49wstiILMyN-vAC4aw7frdHHHXnI5l2vi-4DcYY1hYs6e7thklWzvLRY2v012-EF2FBb_hri1d9u_ZW6rcvV2PIgz2nfTQDL_0Q0iNPTlEi2xajPfr8eWT2pumLWgQAPN_MvdnhQ/s320/20230122_152530.jpg" width="240" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">Foto: EJ.</div><div style="text-align: right;"><span style="font-size: x-large;"><br /></span></div></div>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6974260674705699396.post-3683294803503140842022-12-24T00:03:00.006+01:002022-12-27T17:48:24.527+01:00Dan före dan i nysnön<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"> <a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEje27WLApcKVJVcM553uvIMK7ZAAjN3UlmTrpGsRWzZ61W-9YvCc19OkiA78pOdynUgKY-TL9ae5cro3zej_oDCHyfiTxNziQDHSUEoz9VnwEQsqcMemBRFu0ypkkUJ5ZY0Ume1hRG69ICPwv6JFQ5C3O0BcvjsPQZDz1OJsnyAaWlf638hs3waMTRqiA/s4000/20221223_101718.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEje27WLApcKVJVcM553uvIMK7ZAAjN3UlmTrpGsRWzZ61W-9YvCc19OkiA78pOdynUgKY-TL9ae5cro3zej_oDCHyfiTxNziQDHSUEoz9VnwEQsqcMemBRFu0ypkkUJ5ZY0Ume1hRG69ICPwv6JFQ5C3O0BcvjsPQZDz1OJsnyAaWlf638hs3waMTRqiA/s320/20221223_101718.jpg" width="240" /></a></div><div><br /></div><span style="font-size: medium;">Den här fredagen bjuder i alla händelser på skönhet, konstaterade jag efter en blick ut genom köksfönstret. Gårdagens slaskvädersgrått hade under natten bytts mot ljuset från ett nylagt, kritvitt snötäcke. En isblå himmel syntes på väg att skingra molnen som redan gjort sitt till förändringen. Tre minusgrader ute, nitton plus inne. </span><div><br /><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhgRju3Mc-hgPyPxXEUq1tgpcWapko14sLJR8zSV9hqPAhZjlz2VJvCNWtUC_ho1p3QxbWUFMNmsPCKbtmW9yMtV3NMK7e5IKFISgJ88mRO2zNSLi6OJ3HGSySq9zX2yuVH2kxlkXRKjyNE88c1O3lcVakahnus0eeAr2hhnFARtkyGn-sHT3uVJp0Xhw/s4000/20221223_105933.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhgRju3Mc-hgPyPxXEUq1tgpcWapko14sLJR8zSV9hqPAhZjlz2VJvCNWtUC_ho1p3QxbWUFMNmsPCKbtmW9yMtV3NMK7e5IKFISgJ88mRO2zNSLi6OJ3HGSySq9zX2yuVH2kxlkXRKjyNE88c1O3lcVakahnus0eeAr2hhnFARtkyGn-sHT3uVJp0Xhw/s320/20221223_105933.jpg" width="240" /></a></div><br /><div><div><span style="font-size: medium;">Efter frukosten begav jag mig ut i ärenden. Passerade kyrkogården, vinterskrudad och vackrare än någonsin. Jag är först att sätta spår i nysnön på vissa gångar. Det är tyst, snötyst, och jag stegar framåt nästan i andakt, tänder ett lyktjus på Evas grav och går vidare ner mot stan för att köpa Forsas vörtbröd, det som igår var slutsålt för dagen.</span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><span style="font-size: medium;">Sneddade genom universitetsparken och såg vintersolen från sitt vintriga lågläge belysa domkyrkans torn. Jag är ingen flitig kyrkobesökare så här på hemmaplan. Men varje gång jag besöker Uppsala domkyrka blir jag lite lycklig över att få leva i närheten av en så mäktig <i>katedral</i> som den ju faktiskt är. </span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiuIvSYn6-ifWwRn2EOStALvsNfojf2oScIjvdopXk4uxw0taZNBV1jpUYBf4EKshtohrcE9LIbQk7Mf5ou4HUZeDyxFHrOTZfFm9V1dXzpkhp5dpKvB5Vh6KIDDYKvXnsl2afXHhOy_US6SLavE4C4w3ic42zzpt8OaldE6nvWA3GMsTZ4S5LZgujYhQ/s2865/20221223_111628.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em; text-align: center;"><img border="0" data-original-height="2865" data-original-width="2149" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiuIvSYn6-ifWwRn2EOStALvsNfojf2oScIjvdopXk4uxw0taZNBV1jpUYBf4EKshtohrcE9LIbQk7Mf5ou4HUZeDyxFHrOTZfFm9V1dXzpkhp5dpKvB5Vh6KIDDYKvXnsl2afXHhOy_US6SLavE4C4w3ic42zzpt8OaldE6nvWA3GMsTZ4S5LZgujYhQ/s320/20221223_111628.jpg" width="240" /></a></div><div></div><div><br /><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjI5dHuGL5FXKBd_szzwxJFPNO-rdWJUik3OAi8Rw-xJ9iVrCcFV0C1Rym7nEmwkzU6qxn0FQJ9vzImdwEBOB1KE_mJOVWUk8EmYL-jYrs1ud3IIf08FsllBvXZuwWBRdVL8svbn1ID8BXUinVb8LQXe_Rk1MxdHMu3pWFqPtcL0aV6S2otzmhg56BiGw/s4000/20221223_112227.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjI5dHuGL5FXKBd_szzwxJFPNO-rdWJUik3OAi8Rw-xJ9iVrCcFV0C1Rym7nEmwkzU6qxn0FQJ9vzImdwEBOB1KE_mJOVWUk8EmYL-jYrs1ud3IIf08FsllBvXZuwWBRdVL8svbn1ID8BXUinVb8LQXe_Rk1MxdHMu3pWFqPtcL0aV6S2otzmhg56BiGw/s320/20221223_112227.jpg" width="240" /></a></div><br /><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj1YmEWG8RT7DqTh4oYLEhRIBeD0knGFixQ8I8boSQSM9ja0lkxZOMCDoAlfE8HZJepi12a08ra4Mq8-weGS06fd3D1aXIc5DNLMNargWxpbbR68bcqyy2zqcIj8eVwKpwELXFY_ttJxNUd_tlEIe62CG1bz7v1iNjeOlVJ2WxV5737CVmkHVH7laRJ7g/s4000/20221223_112604.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="3000" data-original-width="4000" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj1YmEWG8RT7DqTh4oYLEhRIBeD0knGFixQ8I8boSQSM9ja0lkxZOMCDoAlfE8HZJepi12a08ra4Mq8-weGS06fd3D1aXIc5DNLMNargWxpbbR68bcqyy2zqcIj8eVwKpwELXFY_ttJxNUd_tlEIe62CG1bz7v1iNjeOlVJ2WxV5737CVmkHVH7laRJ7g/s320/20221223_112604.jpg" width="320" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: large;"><br /></span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;">I ett av sidokapellen finns en julkrubba med gängse figurer och kreatur, skapad för många år sen av Eva Spångberg. Ingen tomte vad jag kunde se, men väl herdar och vise män som närmar sig stallet. </span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;">Noterade att krubban ännu var tom. Josef och Maria visserligen på plats, men Maria har ännu inte klivit av åsnan.</span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: left;"><span style="font-size: medium;">Innan jag lämnade kyrkan tände jag ett ljus i ljusträdet vid utgången. Ett av tusen och åter tusen juleljus som tändes i samma nu. Anfäktades av tanken på den svenska ängslighet som på nytt visat sig i diskussionerna om barn, skola och kyrkans sånger. "Nu tändas tusen juleljus" har tydligen av någon nitisk rättänkare avkristnats med en fiffig korrigering av texten; i stället för Jesus Kristus tomten. Ja, man får försöka värja sig mot all duktig dumhet här i världen. Valde att i stället skänka en tanke åt de modiga män och kvinnor som aktivt bekämpar den våldsverkande galenskap som härjar i den stora världen, i Ukraina och annorstädes.</span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEibJ4Uz0qqn-4SxXVAEa7b6SrBGDrICT7uJBJgU-Cr8vW2xUoPtS-ycJ78urMwWTxgwoTbI0ACYAj8565RnxVTz8lwPBBxviLy70fx9XdJjTZMN7pUOh-j-VeZODFagUYb9ZbCqFp6tABlhpOPHSPwxC6LlEjlM84y_rz4e2aTAAdyD26vAwf01tGgY9g/s4000/20221223_114417.jpg" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="4000" data-original-width="3000" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEibJ4Uz0qqn-4SxXVAEa7b6SrBGDrICT7uJBJgU-Cr8vW2xUoPtS-ycJ78urMwWTxgwoTbI0ACYAj8565RnxVTz8lwPBBxviLy70fx9XdJjTZMN7pUOh-j-VeZODFagUYb9ZbCqFp6tABlhpOPHSPwxC6LlEjlM84y_rz4e2aTAAdyD26vAwf01tGgY9g/s320/20221223_114417.jpg" width="240" /></a></div><div><br /></div><span style="font-size: medium;">Jag fick min vörtlimpa, och dessutom en påse saffranskorpor. På hemvägen slank jag in i Saluhallen också, men där var så mycket folk att jag nöjde mig med ett par hekto prinskorv gjord på vildsvin. Förväntar mig att dessa godsaker jämte en del annat både hemburet och hemlagat ska borga för ett lugnt och fridfullt firande, den stora världens händelser till trots.</span></div><div><br /></div><div><span style="font-size: medium;">Med dessa rader om denna vackra decemberdag tillönskas alla läsare av Rapsodi en God Jul och förhoppningen om ett Gott Nytt År.</span></div><div><span style="font-size: medium;"><br /></span></div><div><br /></div><div><span>Foto: EJ (Klicka för förstoring)<br /></span><div><br /></div></div></div></div>Einar Jhttp://www.blogger.com/profile/04018137774625557940noreply@blogger.com2