Försommar och fado

Häggen blommar grannt och det mesta av den växtlighet som hållits tillbaka av denna kalla vår verkar med några varma solskensdagars hjälp kunna ta igen den tid som förlorats. Den japanska körsbärsblommen ligger redan utspridd på marken och hästkastanjerna står beredda med sina ljuskronor. I Botaniska trädgården och dess omgivningar kan jag särskilt så här års överraskas av nya trädsorter. Exempelvis den nu blommande malus pallasiana, en nordasiatisk vildapelsort, som står utanför Nordiska Afrikainsitutet fullständigt täckt av vitblom i en jämnt formad plym. Praktfull räcker inte för att beskriva den.

Det slår mig då att häggen sällan får det erkännande den borde för sin blomning. Vi misskänner den och ser den ofta enbart som ett förebud om syrener. Men om man stannar upp vid en kraftfull hägg i full blomning behöver man verkligen inte jämföra med något annat. (Se mitt foto ovan!)

Gårdagens hundpromenader i högsommarvärme slutade fram mot kvällen i ett konsertbesök. Fadosångerskan Mariza var åter i stan; hon verkar ha gjort Uppsala till en återkommande hållplats på sina turnéer världen över. För tre år sedan hörde jag henne på samma plats, det vill säga i Uppsala Konsert & Kongress stora sal. I mångt och mycket var det en repris, men givetvis ändå väl värd att lyssna till.

Hon försöker få publiken att medverka på olika sätt, i trots mot det omöjliga att återskapa fadorestaurangens intimitet i en jättelik konsertsal. Både till ljus och ljud är det ju för övrigt ett mycket välrepeterat arrangemang hon bjuder på. Men visst var det ett vackert inslag när hon i ett nummer mot slutet lade ifrån sig mikrofonen, kopplade ur all högtalarförstärkning och lät både sång och musik bara ljuda rent akustiskt.

Jag jublade på nytt över den oerhörda skickligheten hos medmusikerna, vilka hon med rätta ger stort utrymme. Hennes sångröst är inte direkt vacker men mycket effektiv i sin hårda och nästan helt vibratofria klang. Hon vet att utnyttja den väl för de dramatiska skiftena mellan viskningar och rop, och allra bäst kommer den till sin rätt i kraftfulla kulminationer. Fadosång är ju i stor utsträckning sång som exklamation, inte sällan lamentation. Och vad gäller texterna önskade jag att jag hade hört till den ganska stora andel av publiken som behärskar portugisiska och därmed kunnat följa med i sångtexterna, varav flera var av en av den europeiska 1900-talspoesins största poeter, Fernando Pessoa.

Skönt att cykla hem med den portugisiska gitarrens säregna klang kvardröjande inom sig. Och givetvis Marizas egen favorit bland de traditionella fadosångerna: fado primavera (som finns här)

Fado primavera

Foto: José Goulão

I veckan som gick lyssnade jag för första gången live på fadosångerskan Mariza som denna gång gjorde sitt enda framträdande i Sverige inför ett fullsatt auditorium i Uppsala konserthus. Fadon har ju fått ökad spridning och popularitet genom ett antal unga företrädare som slagit internationellt långt bortom Lisboas och Portugals gränser. Mariza är kanske den mest framgångsrika av dem alla, och jag kan förstå varför.

Inte bara det att hon har röstresurser utöver det vanliga, hon är dessutom en skicklig scenartist som håller publiken i ett stadigt grepp i kommunikation och gäckande samspel. Lägg därtill att hon försett sig med en ensemble av musiker som skulle kunna stjäla vilken föreställning som helst som inte hade en vokalist av hennes dignitet.

Första gången jag riktigt fick upp öronen för fadon var i mitten av sjuttiotalet då jag hade turen att kunna vara på plats när Amalia Rodrigues, den legendariska fadodrottningen som var först med att sprida denna folkliga musikform över världen, framträdde på en tjurfäktningsarena i Portimão på Algarvekusten. Ljuskäglan som ringade in hennes gestalt i kontrast till den väldiga, i mörker lagda arenan kan jag fortfarande framkalla för mitt inre, liksom denna typiska, explosivt dynamiska sång med fallande melodilinjer som så uttrycksfullt beskriver ett stämningsläge - saudade - av stark och vemodig om än svårbestämd längtan.

Drygt tio år efter den där kvällen i Portimão upplevde jag någonting liknande i en konsertsal i Florens när jag första gången mötte tangosångerskan Susana Rinaldi. Det var samma slags teatrala utspel, dynamiska sångsätt och osvikliga musikalitet som bar in i minsta frasering som hos Rodrigues eller som nu hos Mariza. Även om man som jag inte behärskar språket, förmedlar sången och musiken så tydligt den känslomässiga innebörden att behållningen aldrig går förlorad. Ändå önskar man förstås att man kunde tillgodogöra sig texterna, inte minst för att den nya fadon efter vad jag förstått har många goda poeter som bidragsgivare.

Några ord till om musikerna kring Mariza. Den unge mannen på portugisisk gitarr (en dubbelsträngad, mandolinklingande variant) heter, om jag fattat rätt Ângelos Freire, och en skickligare man på det instrumentet är det svårt att tänka sig. Musikerna fick tillfälle att briljera på egen hand och rev ned stormande applåder. Även mannen bakom trumsetet visade ett solonummer som jag varken sett (trumsolon ska ses!) eller hört maken till sedan trumlegenden Buddy Rich gästade stan med sitt unga storband någon gång på 80-talet.

En minnesvärd vårkväll i fadons tecken, sannerligen!

PS. Jag vill gärna rekommendera Thomas Nydahls insiktsfulla böcker (och blogginlägg) för dem som vill lära känna denna musikskatt lite närmare.