Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 31 december 2012

Idyll och epigram, till sist



Här följer mitt sista inlägg om idyller, i varje fall för den här gången.

I en kommentar till ett av mina tidigare inlägg var Sven-Erik Klinkmann klok nog att påpeka att Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) nog borde nämnas som en svenskspråkig representant för just poesi av idyllisk karaktär. Och jag svarade att hans namn hade föresvävat mig i sammanhanget, men att han mer var ett namn än någon jag kände genom att ha läst honom.

Då ljög jag förstås, om än inte avsiktligt.

"Idyll och epigram". Var har jag det ifrån? Ordkombinationen har ekat inom mig sedan jag började reflektera över det här ämnet. Var inte det dikter man läste i gymnasiet på den tiden när det begav sig? Jovisst, och det är Runeberg! Honom som jag knappast läst sedan dess, men som verkligen inte bara är ett namn för mig. Vilket jag omedelbart överbevisas om när jag tar fram hans dikter i Svalans Svenska Klassiker.

Bland dessa idyller och epigram finns några av hans mest kända dikter, med strofer som jag antar både svenskar och finländare i min generation har i hyfsat gott minne. Men kanske inte alltid med vetskap om att det är Runeberg som är upphovsmannen.

Runeberg är alltså inte bara Fänrik Stål och episk diktning. Bland kortdikterna  finns ju till exempel en av den svenska/finska romanskonstens finaste verk - "Flickan kom från sin älsklings möte" i Jean Sibelius tonsättning (hör Jussi Björling här). Ung kärlek är för övrigt ett dominerande tema, en kärlek inte mer idyllisk än att den medför hinder som måste övervinnas, eller att den som i den nyss nämnda sången visar sig rymma otrohet. Mödrarna håller hårt i flickorna, men Runeberg ställer sig tveklöst på de senares sida och förser dem med lysande argument. Se här:

Trenne råd gav modern åt sin dotter:
att ej sucka, att ej missnöjd vara
och att icke kyssa någon gosse, -  
Moder, om din dotter icke felar,
icke felar mot det sista rådet,
skall hon fela mot de första båda.

I marginalen i min bok står skrivet med en handstil jag känner igen, men som inte är min egen: Toppen!

Eller ta dikten om den envetne gossen:

Vid en flickas fönster stod en gosse
trenne långa kvällar på varandra
klappade och bad att dock bli insläppt
Första kvällen fick han hot och bannor,
andra kvällen fick han ord och böner,
tredje kvällen fick han fönstret öppnat.

Jo, särskilt sista formuleringen gilla jag skarpt: "fick han fönstret öppnat". Och den fjärde kvällen?

Allra vackrast är dikten "Den enda stunden", som alla säkert känner igen. Den har lockat ett flertal tonsättare - Hugo Alfvén, Ture Rangström, Erik Bergman m fl. (Rangströms version finns i en fin tolkning av Solveig Kringelborn). Och nog kan den passa som nyårsdikt också:

Allena var jag,
han kom allena;
förbi min bana
hans bana ledde,
han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte. -
Du obekante,
du välbekante!
En dag försvinner
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blev hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljuva stunden.


Alla mina läsare tillönskas ett
Gott Nytt År 2013!


Bilden: Albert Edelfelt, Idyll, 1878.

onsdag 26 december 2012

Idyll och verklighet (5). Richard Wagner



I den klassiska musiken är det inte ovanligt att man träffar på små pianostycken med titeln "Idyll". Ett som spontant faller mig i minnet finns i Emmanuel Chabriers "Pièces pittoresques". Vad som utgör idyll i just detta stycke är förstås aningen dunkelt. De trippande små staccato-stegen som löper hela stycket igenom gör att mina egna associationer i första går hand till rokokons galanteri och näpet pastellfärgade kreationer på rosenkindade mamseller.

Bland orkesterverk är det däremot mindre vanligt, i varje fall så långt jag nu kan erinra mig. Det mest kända torde vara "Siegfried Idyll" av Richard Wagner, ett ofta spelat stycke som på skivor är vanligt förekommande i kombination med med andra smärre orkesterverk eller tillsammans med operautdrag och ouvertyrer.

Länge trodde jag att "Siegfried Idyll" helt enkelt härrörde från den i "Niebelungens ring" ingående operan "Siegfried". Men historien är mer komplicerad än så. Även om en del av materialet  även användes i den under samma tid komponerade operan så är den idyll som avses i själva verket en privat familjeidyll. Verkets titel var ursprungligen "Triebscher Idylle", vilket syftade på Villa Triebschen - en pampig villa belägen i Lucerne som Wagner på 1860-talet hade hyrt på kung Ludvig II av Bayerns bekostnad. 


"Siegfried idyll" var en födelsedagsgåva till hustrun Cosima, Liszts dotter, som året innan fött deras son Siegfried. Stycket uppfördes första gången julmorgonen 1870 i trappan i Villa Triebschen av en kammarorkester. Musiken var tänkt att förbli en privat angelägenhet, men några år senare kände sig Wagner tvungen att sälja partituret när familjen hamnat på ekonomiskt obestånd. Så här skriver Cosima om den där julmorgonen i sin dagbok:

"Om denna dag kan jag inte säga någonting till er, mina barn, ingenting om mina känslor, ingenting om min stämning, ingenting, ingenting. Torrt och utan omsvep vill jag bara säga vad som hände: Just som jag vaknade uppfattade mitt öra en klang, den svällde i omfång, jag fick inte längre tro mig drömma, musik hördes, och vilken musik! När den hade förklingat, kom R. tillsammans med de fem barnen in till mig, och överräckte partituret  till Symfonisk födelsedagshälsning -, jag var rörd till tårar, men det var också hela huset; i trappan hade R. ställt upp sin orkester och så invigt vårt Triebschen för alltid! ´Triebscher Idylle´, så heter verket."

Till den idylliska verkligheten hör som bekant att Cosima, gift med pianisten och dirigenten Hans von Bülow, under flera år innan denna händelse var Richards älskarinna. Paret von Bülow umgicks tidvis inom samma hushåll som Wagner, och von Bülow, som var devot wagnerian, lät generöst hustruns kärleksrelation till vännen hållas. När slutligen Cosima efter sonens Siegfrieds födelse skrev ett brev till maken och begärde skilsmässa svarade han högstämt, att om hon på detta sätt ville helga sitt hjärtas skatter till en högre varelse så var han inte den som skulle lägga hinder i vägen utan tvärtom samtyckte. Det skulle dock dröja många år innan von Bülow återsåg Cosima, och med Richard Wagner talade han aldrig mer.

Och den musikaliska födelsedagshälsningen, som gick från idylliskt privatliv till krass offentlighet, blev en av Richard Wagners många förförande tonskapelser.


Citatet är hämtat ur Cosima Wagner: Dagböckerna, 1869-1883. Ett urval av Joe H Kirschberger, W&W, 1983 (Övers: Eva Liljegren).

tisdag 25 december 2012

Idyll och verklighet (4). Karin Boye

 

Idyll


Din röst och dina steg faller mjuka som dagg på min arbetsdag.
Där jag sitter är det vår i luften omkring mig av din levande värme.
Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och jag undrar
           bara,
att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.
Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, lik en len lätt dimma.
Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa?
Var inte rädd: i vardagens innersta,
i allt livs hjärta,
brinner med stilla nynnande lågor en djup, hemlig helg.


Ur diktsamlingen "För trädets skull" (1939).

söndag 23 december 2012

Idyll och verklighet (3). "Bergkristall"



Bokomslaget här ovan illustrerar fint både stilen och stoffet i novellen "Bergkristall" av Adalbert Stifter. Men nej, det är ingen österrikisk "Barnen från Frostmofjället" det handlar om, ingen berättelse för barn även om den är sedesam nog och på intet sätt barnförbjuden. Snarare är det en berättelse för vuxna med bevarad känsla för naturen, hembygden och gångna tiders traditioner.

När väl författaren klarat av en rundmålning av den lilla alpbyn Gschad, dess mest ansedda invånare och dess fasta jultraditioner, och även hunnit beskriva vägen från dalgången över bergsryggen till den större grannorten, får vi följa de båda barnen, bror och syster, och deras vandring från grannorten till hembyn för att fira julafton. De tar farväl av sina morföräldrar på morgonen och ger sig av i gott väder och med glatt humör; målet är hemmet och det inre rum bakom vars ännu stängda dörr granen står och Jesusbarnets gåvor väntar. Eftersom de är barn till skomakaren som lyckades erövra grannortens rika färgardotter, är de vana att ta sig över bergsryggen och besöka sina gamla morföräldrar.

En hastig väderleksförändring gör att snön börjar falla när de nått granskogen och sluttningen upp mot berget. Storebror Konrad är säker på att de ändå ska kunna orientera sig och hitta avfarten vid den rödmålade "olyckspelaren", den som försetts med en minnestavla med en inskription och en bild av bagaren som en gång hittades död på stället med brödkorgen om halsen. Och lillasyster Susanna litar blint på storebror.

Snöfallet blir allt ymnigare, även om det ingalunda är någon "snöstorm" som förordet till den svenska utgåvan felaktigt påstår. Det är ett sådant där tyst och stilla snöande som hela tiden tilltar, som successivt bäddar in omgivningen i ett vitt, ljudlöst töcken och som till sist krymper sikten till ett minimum och utplånar varje spår man lämnar efter sig. "De stannade men hörde ingenting. De stod kvar lite till, men ingenting hördes av, det förnams inte ett enda ljud, inte det allra minsta, så när som på deras andedräkt, ja, i den stillhet som rådde, var det som om de hörde snön som föll på deras ögonhår."

Men barnen trampar vidare och Konrad försäkrar gång på gång sin lillasyster att han nog kommer att hitta trots att det blir mer och mer uppenbart att de är vilse. Till sist finns bara uppför eller nedför som vägledning för en gissning om var de kan tänkas befinna sig. Underlaget förändras och blir allt slipprigare och isigare när de irrar sig in i en glaciär. Isblock tornar upp sig framför dem, djupa diken och branta klippväggar släcker varje förhoppning om en utsikt ner mot dalen och bebyggelsen. Och när det det äntligen upphör att snöa har mörkret fallit, dock utan att stjärnhimlen är dem till någon hjälp och nytta.

Konrad inser att de måste vaka ut julnatten inne i den klippgrottta de funnit, där snön inte når dem och där Konrad tappert försöker hålla sin lillasyster vaken. De vet att somnar de, som en gång den gamle jägaren Eschen, så förvandlas de till isstoder och vaknar inte mer.


Berättelsen saknar alltså inte dramatik, även om naturskildringen på sätt och vis tar över och blir den stora behållningen. Upplösningen är lika vacker som lycklig. Konrad får syn på en liten och mycket avlägsen hoppande låga som dyker upp och försvinner och dyker upp igen. Det visar sig vara byns röda flagga. Snart hörs också mycket svagt en långt utdragen ton från ett vallhorn. "Hela berget är fullt med fok". Även grannortens män är ute och letar.

Byfolket avlossar mörsare och ger röksignaler till dem som fortfarande är på berget om att barnen nu är återfunna. Alla tackar Gud för att det inte börjat blåsa, och det hela slutar i en slags förbrödring mellan grannorten och den lilla byn; barnen betraktas inte längre som "utombys" och modern blir fullt inlemmad i bygemenskapen. På värdshuset kommer historien att berättas i långliga tider.

Så är historien i koncentrat. En idyllisk skildring av en traditionsbunden glesbygdstillvaro, javisst. Biedermeiermentalitet, kanske det. Patriarkalism, förvisso. Det enkla livets och den naiva fromhetens idealisering, utan tvekan. Men framför allt en levande, på en och samma gång poetisk och sakriktig skildring av alpvädrets oberäknelighet, av snövinterns faror och isande skönhet, av människa och natur i samspel.

Ännu en sak. Stifter visste naturligtvis vad han gjorde när han valde julaftonen som tidpunkt för dramat. I likhet med våra egna författare, säg en Selma Lagerlöf eller en Viktor Rydberg, visste han att ingen högtid bär på mer av nostalgiskt sentiment än just julen. Alla har minnen från barndomens jular. Ingen förblir oberörd av traditionerna, hur man än väljer att förhålla sig till dem.


Övre bilden: Bokomslag till modern tysk upplaga av "Bergkristall"
Mittbilden: Klippstudie. Målning av Adalbert Stifter
Nedre bilden: Illustration av Ludwig Richter i en gammal tysk upplaga av "Bergkristall".


"Bergkristall" finns på svenska tillsammans med två andra av Stifters längre noveller i "Brokiga stenar" , Tidens tyska klassiker, 1949 (översättning av Jane Lundblad)


fredag 21 december 2012

Idyll och verklighet (2). Adalbert Stifter



Det som fick mig att börja fundera kring begreppet idyll var en radiointervju med W G Sebald, i själva verket den sista intervju han gav kort innan han drabbades av en hjärtattack vid ratten och körde ihjäl sig. Den intervjun finns på Youtube här och visar även hans eminenta förmåga att muntligen besvara frågor på ett sätt som helt oredigerat skulle kunna transkriberas till miniessäer.

Intervjuaren ställer den obligatoriska frågan om inspirationskällor och Sebald bekräftar att de finns, dock inte främst tysk poesi, vilket intervjuaren förväntade, utan tysk 1800-talsprosa av en viss lyrisk art. Pressad på namn nämner Sebald två: Adalbert Stifter och Gottfried Keller. Bland sina samtida ser han inte överraskande Thomas Bernhard som en betydande föregångare.

Vem var då denne Adalbert Stifter (1805-1868) som ju är mycket sparsamt översatt till andra språk och inte särskilt känd och läst i Sverige? Som en av de mest beundrade naturskildrarna inom sitt språkområde har hans inflytande varit betydande, åtminstone stilistiskt och i tyskspråkiga länder, om jag förstått saken rätt. Bland tidigare beundrare märks Friedrich Nietzsche, Theodor Fontane, Herman Hesse, Thomas Mann, Karl Kraus och W H Auden.

Till saken hör att hans prosa ofta karakteriserats i termer av idyll med uttryck för naturdyrkan, skönhetslängtan och humanistiska bildningsideal. Hans skildringar av storslagen natur och ensligt folkliv präglat av katolsk fromhet har även betecknats som en spegel för småborgerlig biedermeiermentalitet. Men det finns uppenbarligen mer än så i texterna, någonting i själva stilen som, om vi får tro Thomas Mann, gör honom till en av de mest "egendomliga och gripande", men också "gåtfulla och understucket vågade", berättarna i världslitteraturen. Efter min omläsning av novellen "Bergkristall", som jag återkommer till, tycker jag mig förstå den fascination som hans berättelser väckt och fortfarande väcker.


Stifter försörjde sig som informator i högreståndskretsar och ägnade sig åt både skriftställeri och måleri innan han fick framgång med sin först publicerade berättelse. Jämte sitt skönlitterära skrivande var han också tidningsredaktör och mot slutet av livet skolman med tillsyn över folkskoleväsendet i Oberösterreich. Om han som författare i någon mening var idylliker så var hans liv så mycket mindre harmoniskt och problemfritt. Han lär ha varit olyckligt gift, drabbades av olyckor i familjen, insjuknade i skrumplever, led av depressioner och tog slutligen sitt liv genom att skära upp halspulsådern.

Beträffande W G Sebalds reverens för Stifter är det lustigt att kunna konstatera att hans store jämlike i tyskspråkig 1900-talslitteratur, Thomas Bernhard, var av en annan mening. I sin underbara roman "Gamla mästare" (Tranan, 2010) låter Bernhard huvudpersonen Reger ursinnigt göra upp med halvtannat sekel av i synnerhet tyskt och österrikiskt tänkande. Objekten för hans mest oförsonliga förkastelsedomar är förutom Adalbert Stifter den än mer förhatlige filosofen Martin Heidegger samt tonsättaren Anton Bruckner. Alla är de genom både liv och verk exempel på ett för denne Reger alltigenom vedervärdigt katolskt fromleri, en förfärande inskränkthet och en konst som landar i kitsch och sentimentalitet.

Nu ska tillfogas att mycket få ens bland de allra största mästarna finner nåd inför den misantropiske Regers ögon och öron. I det motstånd som Bernhard genom sin huvudperson gör mot Stifters prosakonst finns sannolikt ett energigivande moment av stor betydelse. Det är knappast ett djärvt antagande att den vanvördighet som bestås dessa "gamla mästare" för Thomas Bernhards egen del utgör en kamp med det egna jagets rötter och för ett konstnärskap som genom att omvärdera de högst värderade vill markera avståndet till en mentalitet som han hela livet vantrivts med.

Naturligtvis är både Bernhards och Sebalds mentalitet en annan än Stifters, ingen av dem kan ses som idylliker. Vilket alltså inte hindrar att den senare öppet sällar sig till beundrarna i så måtto att han ser släktskapet i en stil som emanerar ur bundenheten till och uppsökandet av platser, där minnen av svunnen tid materialiseras i fiktion, och där den noggranna beskrivningen av natur och miljöer bildar en fond för det som förblir outtalat. Sebald talar om sådant som existerar "obliquely", som vidrörs "tangentially, rather than by direct reference".

Även Peter Handke anknyter till Stifter, signifikativt nog i den fina berättelsen om Handkes vandringar i landskapet kring Cézannes berg Sainte-Victoire ("Vägen till Sainte-Victorie", Bonniers, 1982). Han refererar i den boken just till "Bergkristall", till det envetna folket i den lilla alpbyn Gschad, och jag återger här det stället i sin helhet i svensk översättning (något modifierad av mig, eftersom den är smått obegriplig i den givna översättningen):

"De är mycket bestämda av sig och det får alltid förbli vid det gamla. När en sten lossnar ur en vägg, sätts den dit igen, de nya husen byggs likadant som de gamla, de trasiga taken lagas med samma slags spån, och om någon har brokiga kor på gården, så föder man alltid upp sådana kalvar, och den färgen får höra ihop med huset (eller: ´färgen håller sig hemma´, som den lite dunkla översättningen lyder i Handkes bok på svenska)."


Men det är inte bara byn och byborna som skildras i "Bergkristall"; det är också en julberättelse om barn, och om ett mäktigt snöfall i ett naturskönt alplandskap. Mer om detta senare.
 
 
Bilder: Målningar av Adalbert Stifter, överst och nederst. Porträtt av Stifter i mitten.
 


tisdag 18 december 2012

Idyll och verklighet (1)

 

Har idyllen ett berättigande? Finns den idyll som inte endast är sockrad och sentimentaliserad spekulation? De flesta intellektuella i min generation, och förmodligen över huvud taget, ryggar reflexmässigt tillbaka när någon använder ord som idyll, idyllisk, idylliserande. De tycks intuitivt stå i motsatsställning till en kritisk och realistisk utblick på omvärlden och tillvaron, den som man vill stoltsera med. Så frågan är om idyllen endast hör samman med en tillrättalagd och förljugen verklighetsbeskrivning eller inte.

På nätet finner jag ett försök till definition:

idyll
  1. kort dikt som beskriver det lantliga livet
  2. (överfört) kort dikt som beskriver en problemfri värld
  3. (överfört) plats, scen eller tavla, vars miljö är fridfull, problemfri och harmonisk 
(Wiktionary)

Av detta kan man sluta sig till att det hela kanske inte är alldeles enkelt, att det kan handla om ett ärligt sätt att återge delar av verkligheten och att företrädesvis göra det i lyriska ordalag. Den första definitionen pekar på ett ämne i den äldre litteraturen, där exempelvis Vergilius´ herdediktning varit förebild. Den andra och tredje definitionen pekar ut en väsentlig egenskap hos dikten, nämligen valet av harmoniska miljöer där problemen utelämnats. Eller stopp ett tag - mot den omformuleringen torde man kunna invända att det inte nödvändigtvis handlar om att bortse från problemen utan att beskriva miljöer och tillstånd som är harmoniska, problemfria.

Och det är väl här det börjar brännas för det moderna, kritiskt fostrade förnuftet. Finns det problemfria miljöer? Flertalet av oss skulle nog omedelbart tänka att det är en fråga om vad man väljer att ta fasta på i den till synes harmoniska miljön. Flertalet moderna poeter skulle lockas av utmaningen att spräcka idyllen, få den att krackelera och visa sina dolda sidor. Varefter verklighets-beskrivningen med ens skulle framstå som verklighetsförfalskning eller verklighetsflykt.

Nu finns det förstås många som vill försvara behovet av verklighetsflykt. Att se till den ljusa sidan kan i vissa lägen ses som lovligt, åtminstone om man inte konsekvent förnekar skuggsidorna. Julfirandet som idylliskt välbefinnande må möjligen tillåtas den som inte skyggar för att också delta i debatten om de bostadslösa. Så kunde man resonera, ungefär som prästerna inte sällan gör i sina julbetraktelser.

I den moderna poesin, eller litteraturen i stort, är en lycklig upplösning av en konfliktfylld situation, för att nu inte tala om den konfliktfria idyllen, närmast en omöjlighet. Om inte en omöjlighet så åtminstone en sällsynthet. Det lyckliga tillståndet frestar inte, annat än som undantag i en i övrigt problemfylld tillvaro.

Men kanske finns det också en poetisk framställning av världens härlighet som inom sig rymmer en visserligen aldrig uttalad men likväl ruvande medvetenhet om alltings förgänglighet, den annalkande faran, lurande intighet? Jo, det gör det naturligtvis, och den kan i rätt språklig gestaltning kanske vara väl så giltig som den sotsvartaste realism?

Återstår att ge exempel. Fortsättning följer.


Bild ovan: Idyll. Lord Leighton.
Bild nedan: Idyll. Francis Picabia.


söndag 16 december 2012

Julen, idyllen

 

Julen närmar sig, det märks i parken härutanför. Granförsäljning pågår på flera ställen. En man och en kvinna kommer bärande på en gran tillsammans, kvinnan med ett tag om toppen, mannen om foten. Samtidigt korsar en annan ung familj med en kanske tioårig dotter parken med en sån där klassisk träsläde som dottern drar i de lackröda remmarna. Skymningen närmar sig men är svår att tidsbestämma i tövädret under den mjölkvita himlen. Det börjar likna en idyll. Det börjar se ut som på bilder av Jenny Nyström eller Carl Larsson.

Idyllen - jag måste fundera lite till över den. Julen är en lämplig tid för det.

Bilden: Vinterbild av Jenny Nyström, målad 1910. Enligt uppgift såld på Stockholms auktionsverk för 525.000 kr, 2010.

onsdag 12 december 2012

Havets sällsamma frukter



I en semesterlägenhet tillsammans med vänner kan man ju själv laga sin mat som omväxling till restaurangbesöken. Ett nöje när man befinner sig vid hav är att gå ner i fiskhamnen och köpa något av havets nyfångade frukter.

En sorts räkor, råa men ändå rubinröda, samt en vackert skimrande fisk som aldrig setts i ICA:s disk fick en av dagarna bli hemmamiddag. Räkorna var himmelskt goda. Det är beklagligt att man så sällan får tillfälle att anrätta dem från okokt tillstånd. Att fräsa dem i kryddig olja i het panna gav ett mycket gott resultat, kan jag intyga.

För fisken inget märkvärdigt recept alls, bara ett väl beprövat italienskt med mängder av strimlad gul paprika, smör- och oljesvängd tillsammans med vitlök, som täcke, och med citronskivor och timjankvistar i buken. Sedan rätt in i tämligen het ugn inte alltför länge. En agliata som extra kryddigt tillbehör gör alltid susen.


Nu blev den här vackra fisken ändå ett slags äventyr. Jag frågade fiskhandlaren efter namnet och fick veta att den heter salema. Nyfiken på dess art slog jag på nätet (här) och noterade att den sedan romartiden använts som hallucinogen fritidsdrog. Även sentida uppgifter har bekräftat att den kan ha drogverkan, vilket antas bero på att den äter en sorts alger som indirekt ger sådana effekter.

På semester utan krav på arbetsinsatser de närmaste tre dagarna kan man emellertid ta vissa risker, varför ingen av oss tvekade att låta oss väl smaka. Utan märkbar psykedelisk verkan hos någon enda av oss, bör jag väl tillägga. Fisken var god, men inte den godaste jag åt under dessa dagar. Hittar man en papegojfisk, vilket jag gjorde på en av restaurangerna, så bör man välja den i stället. Havsabborren, cherne på spanska, smakar också mycket bra.

Den högreste mannen som står staty på bilden ovan finns, tillsammans med ett flertal gelikar, att beskåda i vallfartsorten Candelaria invid torget framför basilikan. Dessa ståtliga gestalter som står där vända med ryggen mot havet föreställer Teneriffas urinvånare, guancherna, som antas ha varit immigranter av berbiskt släkte. Jag valde att fotografera den som tydligtvis representerar fiskaren.

Statyn med fiskarhustrun som bärgar havets frukter, förmodligen till försäljning, finns i Puerte de la Cruz.


Foto: EJ
(Klickbara bilder)

tisdag 11 december 2012

Sol, sand och vulkaniska berg



Återkommen till snöriket, som i sin ännu rimfrostiga och endast av hundpisset solkade renhet onekligen är vackert, försöker jag anpassa mig till faktum. Vintern kom tidigt och strängt i år, och den ser inte ut att vilja släppa greppet. Kontrasten till sommarvädret på Teneriffa blev följaktligen stor och kännbar. Desto viktigare med ett sådant avbrott i solen, om man får tro de medicinska studier som hävdar betydelsen av att vi nordbor får i oss tillräckligt med D-vitaminer. Ingenting lär nämligen gå upp mot sol för att fylla det behovet.


Nu är jag ingen storbadare, varken i vatten eller sol, men jag njuter alltmer av sol och värme ju äldre jag blir. Gärna under ett parasoll med en bok i knät och med ljudet av svallvågor från havet i öronen. Jag hade tänkt få med mig Mo Yans "Det röda fältet", men den hann inte anlända med posten, så jag stoppade i stället ner ett urval noveller av berömda tyskspråkiga författare och en bok med tre berättelser av Adalbert Stifter. Båda tillhör de gamla bokfynd som länge stått i hyllorna, endast delvis lästa och hur som helst alltid värda en omläsning.

På sextiotalet redigerade Johannes Edfelt det nämnda urvalet i Prismas pocketutgivning. Idel stora namn, som än en gång påminde mig om att en försvarlig del min favoritläsning alltid haft sitt ursprung i centraleuropa, inte minst den tyskspråkiga delen. Här fanns Schnitzler, von Hofmannsthal, Hesse, bröderna Mann, Walser, Musil, Kafka, Roth, m fl.


Nå, när jag inte med G och vännerna bilade i bergen eller synade den svarta vulkaniska sanden satt jag alltså i svensk sommarvärme och beundrade dessa författare från ett svunnet sekel, författare som även i det lilla formatet lyser med ett mästerskap som får det mesta av den moderna utgivningen att framstå som försumbar. Vilket egenartat borrande i identitens och den själsliga flyktighetens gåtfulla sammanhang kunde inte Robert Musil åstadkomma på knappa 20 sidor i "Koltrasten"! Han uppehåller sig gärna i mystikens gränsland, men med det moderna varats ironiska och olidliga lätthet. Hans vetenskapliga skepsis gör det bara möjligt att metaforiskt och utan tillförsikt hänge sig åt det hemliga eller halvt oåtkomliga delarna av verkligheten.


Eller den oförbätterligt fascinerande Joseph Roth, som i "Leviatan" åstadkom ännu en legend om en färgstark förlorare, en judisk korallhandlare och landkrabba som frestas att blanda äkta vara med celluloid. Korallhandlarens obetvingliga längtan till havet får honom till sist att lämna hustrun och hembygden och via Hamburg försöka ta sig över Atlanten. Att han ändå inte når sitt mål ser slutligen likväl ut som om han gjorde det. Den här legenden finner jag faktiskt minst lika bra som "Legenden om den helige drinkaren" av samme författare.


Foto: EJ
Uppifrån (klicka för större format!):
1. Pico del Teide, 3718 m.ö.h.
2. Strand i Candelaria.
3. Strand i Los Gigantes.
4. Skolbarn leker i den svarta sanden i San Marcos.
5. Julstjärna och hibiscus.

söndag 2 december 2012

Avbrott för palmsus

Jag kommer att göra en veckas avbrott i bloggandet för en resa söderut. Hoppas på sol över parasollen, havsbrus och palmsus i öronen och annat gott som en resa kan föra med sig.

lördag 1 december 2012

W G Sebald, omläsning



Omläsning av W G Sebald, efter bara några år. Jag inledde häromkvällen spontant med "Utvandrade". Den boken, som blev hans genombrott, består av fyra berättelser med vardera en huvudperson som författaren försöker ringa in så gott det går. Det är människor med ett brokigt förflutet, som regel innebärande en tillvaro fjärran från hembygden i enlighet med titelns innebörd. Det är en bok om människor som författaren mött eller hört berättas om, människor som minns människor.

Det kan vara en åldrande hyresvärd som till sist öppnar sig något lite om sig själv, men det kan också vara vänner och bekanta eller släktingar. Genom att nedteckna egna och andras minnen av deras liv och öden och genom att uppsöka deras livsmiljöer, kan författaren återskapa ett liv om än bara som efterkonstruktion och filtrerat genom ett sorts facit, det vill säga vetskapen om hur det hela slutade.

Det slår mig nu mer än sist hur oerhört visuell Sebald är i sitt berättande. Ett slags litterärt framkallningsarbete tycks vara det han eftersträvade och som han dessutom underströk genom att bildsätta texten med svartvita foton, oftast enkla och lite oskarpa albumbilder av de platser och personer som texten handlar om. Men dokument och dokumentation förmår trots konkretionen inte mer än att i bästa fall påminna om det som ligger förborgat hos författaren/resenären själv, eller hos dem bland de efterlevande som han lyckas få att minnas. Åtminstone några kan på så sätt räddas in i fiktionens värld och som undantag överleva, samtidigt som de inskärper känslan av det gigantiska slöseri med insikter och erfarenheter som är tillvarons villkor.

Vem var egentligen gammelmorbrodern och världsresenären Ambros Adelwarth, han som var "sån" och som aldrig kunde tillåta sig att tappa fattningen och vars äventyrliga liv ändade så sorgligt på nervkliniken Samaria i östra USA? Berättarjaget fick aldrig träffa honom, men det restaurerade minnet av honom förtäljer en hel del, om än långt ifrån allt. Moster och morbror har en del att berätta, inte minst om hans yngre år och anställning som butler hos den stormrika familjen Solomon på Long Island, vari ingick förtroendet att agera skyddsängel åt sonen Cosmo, spelaren och den tidige flygentusiasten, med vilken så småningom jordenruntresorna företas. När både fadern och sonen Solomon dör blir Ambros arvtagare, dock utan att längre riktigt finna sig tillrätta utan dessa båda välgörare.

Även dr Abramsky, psykiatern som efterträdde den läkare som en gång behandlade Ambros med elchocker i samband med en frivillig inläggning på Samaria, har en del att säga. Det är nämligen här som Ambros kommer att sluta sitt liv som exemplarisk patient och objekt för psykiatrins nya mirakelmedel. Detta sker i tidigt femtiotal, och den förutvarande chefsläkaren, vars entusiasm för den grova och långvariga chockbehandling som Ambros genomgår, finns i sårigt minne hos efterträdaren och sagesmannen dr Abramsky. Hans berättelse, eller Sebalds sätt att återberätta hans berättelse, är nog det starkaste avsnittet i denna historia, inte minst för att den förmedlar en så stark plåga inför minnet av "förfärande ignorans och korrumperbarhet", som Abramsky uttrycker det. Det som hans chef såg som terapeutisk framgång på grund av Ambros utomordentliga foglighet, det anade dr Abramsky redan då inte var något annat än "er gammelmorbrors längtan efter att hans förmåga att tänka och minnas skulle utsläckas så grundligt och definitivt som möjligt".

Just denna historia, med undertiteln "My field of corn is but a crop of tears", är rätt typisk för Sebalds vindlande prosa, där bifigurerna rätt vad det är tar plats som lika betydelsefulla som protagonisten. Dr Abramsky är vid mötet med berättarjaget själv gammal, trött och melankolisk. Han bär omkring på en gåsvinge och han säger att han i drömmarna ser vårdhemmet pulvriseras. Hans samvetsömma eftertänksamhet och hans alltmer tystlåtna, men ändå detaljrika berättelse om den sista behandlingen innan man morgonen därpå återfinner Ambros död på sitt rum, är djupt berörande.

"Återstoden av vägen gick dr Abramsky tyst bredvid mig. Han sa ingenting till avsked heller utan gjorde bara ett svep med gåsvingen i den mörknande luften."

Ytterligare ett citat vill jag ge. Författarjaget reflekterar på sin resa till Deauville, en av Ambros och Cosmos tidigare spelplatser:

"Som de döda för det mesta är när de dyker upp i våra drömmar var de stumma och verkade en smula bedrövade och nedslagna. På det hela taget uppförde de sig som om deras så till sägandes utländska status vore en fruktansvärd familjehemlighet som under inga omständigheter fick röjas. Närmade jag mig dem så upplöstes de inför mina ögon och efterlämnade ingenting annat än den tomma plats som de nyss hade intagit. Jag nöjde mig därför med att när jag fick syn på dem betrakta dem på långt håll."