Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 31 mars 2011

Nunnan och de normativa konststudenterna

En nunnas rumpa går genom den svenska dagspressen för närvarande, och skälet är att den -det vill säga målningen av den - visas i original på Nationalmuseum i Stockholm. Utställningen heter Lust & last och visar konst från olika tider som kan associeras med detta tema.

Det finns ingen korrigerande förklaring, inget ideologiskt rättesnöre, inget raster lagt över all denna nakenhet och erigerande lystnad. Det är kontentan av vad två upprörda konststuderande i Stockholm ville ha sagt och också fick ordentligt med plats för att säga i dagens DN. Givetvis omtolkat och översatt i de obligatoriska signalbegreppen heteronormativitet, patriarkal och genus med vilka snart sagt allting här i världen inte bara kan utan bör nagelfaras och tillrättaläggas. Snacka om normativitet!

Är det någon som tror att konststudenter - eller för den delen andra studenter i humaniora och samhällsvetenskap - för närvarande kan använda sig av någon säkrare inträdesbiljett till landets mest prestigefyllda kultursidor än just dessa modebegrepp? Utan dem står man där barskrapad på synpunkter och idéer. Med dem känner man sig som rikets skarpsinnigaste analytiker. Trots att det sagda liknar ett mekaniskt seminarietuggande på nybörjarnivå som mest är till för att bekräfta rätt sorts ställningstagande och tillhörighet.

Jag har inte sett utställningen, kommer kanske att göra det, eller kanske inte. Jag kommer kanske också att bli besviken eller tycka att utställningen inte hade särskilt mycket att komma med. Men nunnans rumpa stör mig inte alls i jämförelse med denna evinnerliga beskäftighet. Som för övrigt påminner mig om förslaget för ett antal år sedan att inte heller bibeln borde utges utan ett tillrättaläggande förord som klargör hur förgriplig den i mångt och mycket är.

måndag 28 mars 2011

Munkáscy - en ungersk realist







Mihály Munkáscy (1844-1900) hette en ungersk konstnär som levde i Paris och som blev oerhört framgångsrik med sina genremålningar och framför allt några gigantiska målningar med bibliska motiv. Mest berömd är han för den trilogi som jämte en del andra av hans verk för närvarande ägnas en separatutställning på Nationalgalleriet i Budapest. Trilogin är stort anlagda ögonblicksbilder ur passionshistorien - "Kristus inför Pilatus", 1881, "Golgata", 1884 och "Ecce Homo", 1895-1896. De två förstnämnda sågs av hundratusentals människor när de gick på turnéer runt Europa och USA i det sena 1800-talet.

Det är förstås det skickliga hantverket i kombination med en inlevelsefull tolkning av det dramatiska stoffet som gör att ingen betraktare kan undgå att fascineras av den på detta sätt levandegjorda berättelsen. Tyvärr kan inte reproduktionerna på långt när återge kraften och lystern i dessa verk; de individuella reaktioner som avslöjas i människornas gestik och mimik förutsätter en skärpa och ett format av ett helt annat slag. Spelet mellan ljus och dunkel erinrar om de gamla holländarna, och det fanns mycket riktigt entusiastiska kritiker i Munkascys samtid som vågade jämförelsen med Rembrandts "Nattvakten".

Utställningen meddelade en del roande adiafora, särskilt kring Golgatamålningen, som för övrigt lär vara omnämnd i Guy de Maupassants "Bel Ami". Munkascy använde sig på gängse sätt av modeller och det berättas att när den som agerade Kristus föll ned från korset och skadade sig, hängde Munkascy upp sig själv, lät fotografera sig och kunde på så vis fortsätta arbetet.

Den flitige museibesökaren stöter ofta på dessa motiv, särskilt i äldre tids konst. Dramatisk realism av det här slaget finns också hos många andra stora konstnärer, till exempel Caravaggio. Men ett historiemåleri som anknyter till genremålningens skildringar av vardagsmänniskan, låt vara i ett mycket laddat historiskt ögonblick, är nog den viktigaste orsaken till att dessa verk av Munkascy väckte och fortfarande väcker så stort gensvar. Här finns en psykologisk realism som visar vidden av mänskliga reaktioner inför något av det vi känner som det djupast oroande i mänskligt liv. Skuld, ansvar, offer, lidande - allt utlämnat åt individens sorg och förskräckelse, liksom till mobbens oresonliga hån och hat. Det är mycket lätt att auditivt återskapa vad som pågår.

I bilden av Golgata är det inte i första hand Jesu dödliga lidande som fångar betraktaren, utan givet detta vad som sker med de omkringvarande och deras relationer till den upphängde, till sig själva och till varandra. Den ridande, starkt belyste mannen i vitt, på väg ut ur scenen, lär vara den korsfäste själv i den återuppståndnes gestalt, tillbakablickande mot det redan fullbordade.

På samma sätt förundras man över den skickligt återgivna blandningen av institutionell likgiltighet och folkjustis i de båda mötena med Pilatus. Ingen möter Kristusgestaltens högburna huvud och blick. Det är uppenbarligen fråga om ett besvärligt ärende som det gäller att så smidigt som möjligt bli av med. En i skaran visar dock demonstrativt vad som väntar.

Därför landar trilogin inte i den logiskt förväntade uppståndelsescenen (den är som sagt på sitt sätt redan återgiven i Golgatadramat) utan i Ecce Homo, i överlåtelsen av rättsskipningen åt mobben, i ett utlyst val mellan den anspråksfulle gudamänniskan och Barabbas. Majoritetens rop går inte att ta miste på.

torsdag 24 mars 2011

Budapests kulturpalats

Om man i Budapest tar spårvagnen längs Donau söderut, på Pestsidan, till den fjärde bron efter den berömda Kedjebron hamnar man framför ett relativt nytt byggnadskomplex som på engelska kallas Palace of Arts. Där finns förutom ett museum, en restaurang, en mindre teater framför allt en stor konsertsal, Béla Bartóks National Concert Hall , vars entréhall imponerar ännu mer än den yttre fasaden.


Konsertsalen ger ett mer traditionellt intryck, frånsett en ganska djärv färgsättning av sidoväggarna (se länken ovan!). Akustiken har av expertisen fått högsta betyg och jag har verkligen ingen anledning att misstro det efter att själv ha bevistat en konsert i samband med Budapestresan nyligen.

Att få lyssna till ännu en av de mest välrenommerade symfoniorkestrarna - Budapest Festival Orchestra - i en sådan sal är förstås en ynnest. Iván Fischer, orkesterns upphovsman och ständige maestro, hade denna söndagseftermiddag valt ett program med enbart musik av Richard Wagner: Siegfried-Idyll, Uvertyr och Bachanal ur Tannhäuser, Preludium ur Mästersångarna i Nürnberg, samt efter paus två avsnitt ur Ragnarök. Förförande klangvärldar och mästerligt spel gjorde att jag väl tillbaka på hotellet började läsa Fallet Wagner, Nietzsches uppgörelse med sin forne idol, som jag i sista stund fick med mig hemifrån i handbagaget. Vad var det egentligen som gjorde att Nietzsche till sist vände Wagner ryggen? Jo,... nä, det får jag återkomma till...


Mitt emot konserthuset ligger Nationalteatern som i den blå skymningen verkade mer upplyst utanpå än inuti. En annat stor byggnad strax intill är ännu under konstruktion. Frågan är emellertid hur det går med dessa kulturella satsningar i fortsättningen, nu när populistiska strömningar av ett riktigt motbjudande slag görs sig breda i Ungern. Jag läste nyligen att både Iván Fischer och den eminente pianisten András Schiff (snart i Stockholms Konserthus!) hör till de ungerska intellektuella som protesterat mot premiärministern Viktor Orbán och den oroande politiska utvecklingen i landet.

tisdag 22 mars 2011

Bedragaren och de bedragna

Ibland får jag för mig att vissa människor vill bli lurade, att en del så hett eftertraktar en förenklad och tillrättalagd världsbild att de huvudstupa faller offer för vilken förljugenhet som helst. Och sedan vidhåller den utan prut. Idealisering av godhet och andlighet är kanske den vanligaste fallgropen, vilket fromleriet alltid kunnat utnyttja. Behovet av livslögner är det kapital som bedragaren vet att förränta.

Om detta skrev Jean Baptiste P. Molière en pjäs redan på 1600-talet. Tartuffe har sedan dess blivit själva inbegreppet för den hycklande människan, bedragaren som med insmickrande skenhelighet bedårar vissa och väcker instinktiv avsky hos andra. Han delar omgivningen i två läger som förtvivlat strider om vilket omdöme som ska gälla för honom - ärlig kristen eller simpel bedragare.

Den mest framgångsrike charlatanen är sannolikt den som åtminstone delvis även lyckas lura sig själv, det vill säga den som ihärdigt även inför sig själv låter de egna simpla motiven och drivkrafterna drunkna i en ljuvt förlåtande svada. Tartuffe hör dock inte till dem; han är en blankt förslagen djävel i den frommes utstyrsel. Rätt och slätt. Hur någon kan falla för honom är ofattbart för varje sund cyniker. Men som Molières sentida kollega Henrik Ibsen sa: Tar de livsløgnen fra et gjennomsnittsmenneske tar de lykken fra ham med detsamme.

Därför är madame Pernelle och Orgon, husets herre, så svåra för de övriga familjemedlemmarna att övertyga. Moliére serverar oss ingen psykologisk logik, så som Ibsen skulle gjort, han bara demonstrerar det sköna och skändliga skådespel som människorna uppvisar i ett sammanhang där ormen nästlat sig in i det skenbara paradiset.

På Stockholms stadsteater kan man för närvarande se denna klassiska komedi i Tommy Berggrens regi och med utmärkta skådespelare i samtliga roller. Det är stor underhållning, nästan hela tiden mycket roligt, även när det egentligen är tragiskt. Stundom fars, men på en sofistikerad nivå där alexandrinerna i Hasse Alfredssons moderniserade variant av Allan Bergstrands översättning låter sig fraseras rytmiskt, fritt och naturligt. Handlingen har flyttats till 1800-talet utan onödigt störande konsekvenser, och Anna Asps scenografi vill jag också nämna som ett lyckokast i sammanhanget.

I titelrollen spelar Johan Rabaeus hela tiden övertygande, liksom Dan Ekborg i rollen som den vilseledde Orgon. Orgons hustru Elmire görs av Mirja Turestedt, och hennes sätt att till sist övertyga sin make om bedragarens verkliga natur genom att spela mottaglig för dennes inviter är en magnifik uppvisning i erotisk förförelsekonst. Inte ens fan själv är listig nog att undgå den fällan!

Till sist, men inte minst, vår härliga piga Dorine, vars krassa, inte sällan vulgära, cynismer effektivt punkterar det mesta av den oljiga självgodhet som exponeras av både bedragare och bedragna. Gunilla Nyroos mockar snömos så fort det dyker upp och får rungande skratt i retur.

söndag 20 mars 2011

Kávéház




Kafékulturen är sedan gammalt stark i Centraleuropa. När jag som ung reste omkring i Europa sökte jag inte bara upp ölhallar och vinstugor, utan även de gamla klassiska kaféerna i en romantisk strävan att insupa den atmosfär som jag antog fortfarande sipprade ur väggarna där. Här hemma höll ju kaféerna på att dö ut innan de på nytt fick ett uppsving - var det någon gång i slutet av 80-talet? I Uppsala fanns på 70-talet nästan bara Ofvandahls och Landings kvar. Numera tilllkommer ständigt nya kaféer, låt vara att de flesta hör till ganska trista kedjor, och de är ofta fulla med folk. Vi har blivit lite mer kontinentala, som det brukar heta.

I Budapest finns alltifrån stilfulla wienerkaféer till enklare krypin och ingenstans går vare sig miljön eller bakverken att klaga på. På många ställen som skyltar med kávéház i namnet kan man dessutom själv välja om man vill vara kaffegäst eller måltidsgäst, bredden på utbudet är ofta mycket stort. Står det Cukraszda ligger dock tonvikten på sockerbagarens verk, om jag förstått det hela rätt.

Ett klassiskt kafé som nämns i alla guider och som alla turister naturligen springer på är Gerbaud, som ligger mycket strategiskt i ena änden av den långa gågatan i centrala Pest. Miljön där inbjuder till en lite mer lyxbetonad "fika", så utan vidare resonemang stod snart ett glas finaste Tokajivin på bordet, visserligen ditförd av en själsligen tämligen frånvarande servitris men smaken på det vinet är ju under alla omständigheter gudomlig och matchade miljön väl.

På Buda-sidan finns ett mycket gammalt kafé, Ruszwurm, som omtalas som Budapests äldsta. Det är i motsats till Gerbaud litet och hemlikt, och i det inre rummet, fyllt av mestadels unga människor, fann G och jag tursamt nog ett ledigt bord i hörnet invid kakelugnen. Här är det gamla traditionella fikat med the eller kaffe till tårtbiten precis det rätta.

Central Kávéház slutligen är väl huvudsakligen ett matställe men där man även kan nöja sig med en kopp kaffe eller ett glas med något njutbart innehåll. Jag har tidigare varit där för ankleverns skull - förutom av samma romantiska skäl som i yngre dar. Central är inrett i charmant jugendstil, renoverat vid senaste sekelskiftet och med stolta anor av litterärt vattenhål av det slag som många europeiska städer har åtminstone ett exemplar att skryta med. Vid vårt besök denna gång fanns ett restaurangkapell på plats, vilket är rätt vanligt på Budapests restauranger. För den som i likhet med mig föredrar att skilja på matintag och musiklyssning är det dock mer störande än stämningsförhöjande, särskilt som musikanterna ofta måste försörja sig genom påträngande flirter vid borden.


Foto: EJ. Överst från Gerbaud. De tre understa från Ruszwurm.


lördag 19 mars 2011

En kväll på Budapestoperan

Förra lördagkvällen satt jag i sällskap med hustru och vänner i en loge på Budapest-operan och väntade på att ridån skulle gå upp för "Norma" (1831), ett av de livskraftigaste verken av Vincenzo Bellini (1801-1835) och den ursprungliga, italienska bel canto-traditionen. Den innehåller förutom ett engagerande kärleksdrama melodisk musik, fina körpartier och framför allt en av de mest kända ariorna i genren - "Casta Diva", känd inte minst som ett av Maria Callas´ paradnummer.

Operahuset från 1848, skapat i nyrenässans av Miklós Ybl, Ungerns på den tiden mest inflytelserike arkitekt, är i sig sevärt och guidade turer erbjuds dagtid för den som av någon anledning inte köpt biljett till en föreställning på kvällen. Det är i sin praktfullhet ett uttryck för självhävdelse gentemot Wien och den habsburgska överhögheten och ungrarna själva vill se det som Europas vackraste operahaz. Utan tvekan har detta operahus få konkurrenter i den äldre traditionella stilen, åtminstone vad gäller påkostad inre utformning och utsmyckning.

När jag för åtta år sedan sist besökte Budapest såg jag en lysande föreställning av Puccinis "Turandot". I rollen som prins Calaf, med uppgiften av sjunga den berömda tenorarian "Nessun dorma", uppträdde då en okänd ung sydkorean med den äran. Min och publikens mening var att han helt enkelt sjöng som vilken världstenor som helst. Tyvärr har jag glömt hans namn men blev starkt påmind om hans insats när jag nu på nytt fick se och höra en sydkorean i den manliga huvudrollen (Pollione) i Norma. Det är möjligt att det vimlar av sydkoreanska tenorer, men knappast av den ypperliga klass som jag båda dessa gånger haft turen att stöta på. Alltså gissar jag att det var Rudy Park som jag hörde redan för åtta år sedan.

I titelrollen sjöng Szilvia Rálik, en sopran med rätt sorts röststyrka och med god inlevelse i rollen, tyvärr dock ofta med ett alltför stort vibrato. Det finns både sköna och mindre sköna vibraton och när det blir för brett "svajande" blir det oskönt och rent av störande. Den berömda arian, som är en bön till mångudinnan om fred och som kommer redan i första akten, gjorde hon dock återhållet och gripande. Prästinnan Norma står ju mitt i ett hemligt dilemma genom sitt förbjudna kärleksförhållande till Pollione, en man i det romerska fiendelägret, samtidigt som hon i sin position som tempelprästinna förväntas ge signal om det galliska anfallet på romarna. Pollione visar sig älska en annan kvinna, vilket förstås inte gör saken enklare. Med andra ord har vi en typisk operaintrig med tragiskt slut.
Det var första gången jag såg denna opera, och även om Maria Callas ande för långliga tider lär sväva över varje uppsättning och styra förväntningarna på titelrollsinnehavaren gick vi från föreställningen nöjda och glada över ännu ett operainducerat känslobad.

Foto: EJ

onsdag 16 mars 2011

En tid i Budapest

En långhelg i Budapest räcker inte långt - i varje fall inte om man både vill återse vissa miljöer och erövra nya. Det blir som alltid en fråga om att välja, vilket förvisso underlättas av ett vackert vårväder som gör det möjligt att kombinera strövtåg med målinriktade utflykter. Bortom Kedjebrons väktarlejon i soldiset uppe på Budahöjden ligger det Kungliga slottet, där det gigantiska Ungerska Nationalgalleriet (ej att förväxla med Ungerns nationalmuseum) är inrymt.

Numera hänger sju av Csontvárys mest berömda tavlor där, ett förstahandsval just därför. Men här visas också en stort antal andra mycket spännande konstverk från i första hand 1800- och 1900-tal. Just nu pågår dessutom en separatutställning med verk av Mihály Munkácsy (1844-1900), ofta nämnd som Ungerns störste konstnär. Jag tänker återkomma till den stora Kristus-trilogin som är huvudsaken i denna utställning.


"Budapest är Donaus vackraste stad", skriver Claudio Magris i sin imponerande kulturhistoriska essä/reseskildring "Donau" (Forum, 1990), därhan följer den mäktiga floden från upprinnelsen i Schwarzwald till utflödet i Svarta havet. Alltsedan jag för tjugo år sedan läste den boken har jag drömt om att göra åtminstone en god del av den flodresan (från källan räknat är Donau 284,5 mil lång!). Förhoppningsvis kan det realiseras som ett av "pensionärsprojekten". Centraleuropeisk kultur har ju, jämte den ojämförliga italienska, alltid varit min livsluft.

Budapest är helt visst en vacker stad, en storstad som utövar sin storslagna charm inte minst genom det mäktiga flöde som delar den i två ganska olika hälfter. Pest-sidan med sina parisiska boulevarder, 1800-talsbyggnader och London-inspirerade parlamentsbyggnad. Buda-sidan med sina slingrande gator kring en återuppbyggd gammal miljö och några monumentala byggnader som blivit stadens emblem.

Foto: EJ (bilderna är klickbara)

torsdag 10 mars 2011

Förberedelser för avfärd


Jag förbereder mig för resan till Budapest. I morgon bitti går flyget. Packar för fyra dagar. Vårtemperaturer i sol väntar, enligt BBC:s väderrapporter. Alltså kavajväder, åtminstone på dagarna. Ser framför mig en Tokaji Aszú och en bit gåslever.

Kamera. Forinter. Biljetter. Biljetter även till Operan (Bellinis "Norma") och till en konsert med Budapest Festival Orchestra (Wagner-program). Bok? Blir väl inte så mycket läst under så få dagar, men flygresor bör alltid garderas med åtminstone en bok. Överväger en oläst Peter Esterházy, men den är för tjock och tung att släpa på. Sneglar åt Arthur Koestlers "Domens dag", som jag läste en gång i tjugoårsåldern och gärna skulle vilja läsa om. Stannar till sist vid en antologi som även den har många år på nacken: Sex ungerska poeter (Svalans Lyrikklubb, 1968).

Sätter till sist på mig hörlurarna och lyssnar till en nyinköpt inspelning med Bela Bartoks violinsonater med Isabelle Faust, där även den märkliga sonaten för soloviolin ingår.

Kärv musik. Absolut musik. Stiliserad folk lore. Sfärernas ensamma musik. Fragil men stark. En annan skönhet än den gängse.
Bilden: Budapest-operan på ett gammalt vykort från 1901.

måndag 7 mars 2011

Resor med Csontváry





Som jag påpekade i mitt tidigare inlägg om den ungerske konstnären Csontváry var han en flitig resenär som på duk förevigade många av de platser han besökte. Här är fyra av mina andra favoriter, som uppifrån och ned återger:

1. Den romerska bron i Mostar (Bosnien-Hercegovina). Som bekant bombades denna vackra bro under kriget i början av 1990-talet, men är nu uppbyggd igen.

2. Castellamare di Stabia (Neapelbukten, Italien).

3. Träd i elektriskt ljus i Jajce (Bosnien-Hercegovina)

4. Blommande mandelträd i Taormina (Sicilien).

Samtliga målningar är från 1900-talets början.

söndag 6 mars 2011

Söndagspromenaden

"Söndagspromenaden" hette en smått absurd pjäs av Lars Forssell som jag såg i tv för åratal sedan. Till skillnad från i pjäsen gick dagens promenad inte enbart runt matsalsbordet, även om mina goda vänner på den syduppländska slätten har ett mycket gott sinne för bordets fröjder.

De uppländska kyrkorna ligger tätt, ibland så tätt att man soliga vårvinterdagar utan skymmande lövverk till och med kan skönja kyrktornet på grannbyns kyrka. Nu sträckte sig inte promenaden längre än till den närmaste - Torstuna kyrka.


Att kunna konstatera att isen och snön även denna hårda och kalla vinter kommer att besegras av broder sol är trösterikt. En marsdag i solsken är vacker inte minst för att den är så monomant framåtsyftande.

Spåren i snön är komplexa och talrika nog att förbrylla vilken tafflig teckentydare som helst. Jag talar nu i första hand om mig själv, eftersom jag skulle vilja kunna ana mer om vilka händelser som utspelats här under nattens timmar.

Den här fallfärdiga ladan har jag under mina fotografiska utflykter återkommit till i olika årstider. En vinter till har den stått pall.
Foto: EJ.

torsdag 3 mars 2011

Csontváry - en ungersk mästare

Redan i början av 70-talet besökte jag första gången Ungern, ett resmål som bland annat var inspirerat av mitt tidigt grundlagda intresse för Bela Bartoks musik, vilket alltsedan dess hållit i sig. Vissa tonsättare, inte så få om man tänker efter, umgås man endast periodvis med, men när man väl återkommer till dem ockuperar de ens tid och uppmärksamhet på ett alldeles särskilt sätt. Bartok hör för min del till dem.

Det blev fler Ungern-resor, i första hand till Budapest, men även till Balatonsjön och till Eger. En bekantskap jag gjorde i samband med den första resan var Tivadar Csontváry (1853-1919), apotekare och egensinnig konstnär, orosande och resenär, född i Kisszeben (Sabinov i nuvarande Slovakien) och död i Budapest. Först som medelålders man lyckades han skrapa ihop de nödvändiga medlen och lämna de farmakologiska sysslorna för studier i måleri och resor runtom i Europa, Nordafrika och Mellersta östern. Omkring hundra målningar hann han utföra innan han definitivt dukade under för psykisk sjukdom och dog djupt besviken över den uteblivna bekräftelsen på "kallelsen" att bli den nye Rafael.

Mötet med några av Csontvárys verk på Nationalmuseet i Budapest övertygade mig omedelbart om ett stort och märkligt konstnärskap. På samma sätt som med Bartok har jag sedan dess alltid haft honom i mitt andliga "skafferi", möjlig att av och till återvända till om inte annat så till reproduktionerna i den konstvolym jag inhandlade.

Bilden ovan visar ett av hans allra vackraste verk från perioden i Libanon. "Den ensamma cedern" heter det och är typiskt för hans koloristiskt djärva stil som, ibland beskriven som expressionistisk, ibland postimpressionistisk och också vanligen med ett symboliskt för att inte säga smått surrealistiskt innehåll. Ensamheten, ja. Bilden av detta stiliga cederträd har tolkats som ett själsligt självporträtt. Mäktigt, med sin sammanpressade plym till krona, men där även en död gren syns peka mot himlen. Själv har jag förbryllats över den surrealistiska likheten med en struts, med den döda grenen som en långsträckt fågelhals.

Hur som helst är det en fascinerande målning som stannar i minnet när man väl sett den. Till saken hör att flera av Csontvárys målningar är av kolossalformat. Den här ovan är "bara" 2 x 2,5 meter. Men en annan berömd målning från den sista libanesiska perioden heter "Baalbek" och upptar en yta som ungefär motsvarar ett stort långsträckt vardagsrum.

Om en vecka landar jag på nytt i Budapest för i första hand opera- och konsertbesök. Men jag ska naturligtvis försöka hinna med ett återbesök på museet också.

tisdag 1 mars 2011

Nietzsche och fragmentet i sig

Det finns som bekant världsberömda författare, konstnärer och vetenskapsmän som odlat talanger som aldrig blev lika erkända som dem de faktiskt blev berömda för. Tänk bara på det ostyriga geniet August Strindberg, hans måleri och hans guldmakeri.

Jag visste att Friedrich Nietzsche var mycket musikintresserad, att han älskade Schumann, Chopin, Wagner, Bizet, och att han även hade sysslat en del med eget komponerande. Men inte förrän häromdagen började jag undersöka vad han egentligen åstadkom i musikväg. Det visade sig att det inte bara rör sig om några små pianostycken och sånger, utan överraskande nog också större verk för kör och orkester (Hymnus (Gebet) an das Leben; även i sättning för solo till pianoackomanjemang, här sjungen av ingen mindre än Dietrich Fischer-Dieskau).

Bland pianostyckena fastnade jag särskilt för ett, Das Fragment an sich från 1871, i första hand för titelns skull. Det är ett kort, kromatiskt stycke i A-dur, ungefär av samma längd som den "Elegi" av Wagner som jag presenterade häromsistens. Det skall spelas långsamt och dessutom upprepas så länge man orkar och finner det meningsfullt. I slutet av sista takten står nämligen "da capo con malinconia" (från början, med vemod). Musiken framstår som endast ett oavslutat fragment (om än cykliskt, oändligt) av någonting som i sig möjligen är oåtkomligt, eller i varje fall utgör delen av något mer omfattande. Tanken att man skulle kunna tillägna sig ett sådant fragment oberoende av det subjektiva uppfattandet av detsamma leder närmast hän mot mystiken. Söker verkligen Nietzsche att med Kants hjälp nå bortom fenomenet till något som är oberoende av våra meningsskapande intentioner? Är musiken för honom i så fall det unika medlet?

Eller drar jag kanske för stora växlar på styckets titel? Kanske är det bara en skämtsam anspelning på Kants "Das Ding an sich". Nietzsche var ju tidigt ute med den moderna stil som odlar fragmentet som en form där man som läsare, lyssnare eller åskådare lämnas att själv skapa helhet och sammanhang. Musikens värld av omtagningar förutsätter dock som regel utveckling och variation av ett eller flera teman, men kan förstås också som i gregorianiken hålla sig inom mycket snäva ramar för upprepade tonslingor.

Om Nietzsche var först så följde andra efter honom. Erik Saties "Vexations" blev känt genom John Cage, som själv sedan drev minimalismen till sin spets genom "4´33" - fyra minuter och trettiotre sekunders tystnad (eller i realiteten de ljud, eller den "musik", som tillfälligt kan uppfattas under den tidrymd när exekutören - pianisten - är närvarande vid flygeln utan att beröra tangenterna). Intressant är att notera att man fortfarande kan diskutera hur ett sådant verk ska framföras. "Vexations", som ju faktiskt ska spelas, har t ex framförts som maratonverk under ett dygn med flera pianister som avlöst varandra utan skarvar i musiken. Ett fragment, om man så vill, med dunkla och provokativa anspråk på endera någonting substantiellt eller någonting i sig tillräckligt.

"I love sounds just as they are", säger Cage i detta klipp från Youtube. Han eftersträvar för sin del ett lyssnande till sonora förnimmelser, inte till musikalisk mening. Han citerar Kant, som tydligen sagt att musiken i likhet med skrattet är det enda som inte behöver betyda någonting utöver sig självt. Var det i själva verket detta som Nietzsche tog ad notam? Som den produkt av romantiken han var fanns möjligen behovet av någonting bortom alla nihilistiskt krackelerade värden, någonting självtillräckligt. Och visst, tanken att konsten, och i synnerhet den absoluta musiken, skulle kunna fylla tomrummet efter den bortdöende gudstron är fortfarande en livskraftig föreställlning.


Den som vill kan titta på noterna till Nietzsches "Das Fragment an sich" här.