Bedragaren och de bedragna

Ibland får jag för mig att vissa människor vill bli lurade, att en del så hett eftertraktar en förenklad och tillrättalagd världsbild att de huvudstupa faller offer för vilken förljugenhet som helst. Och sedan vidhåller den utan prut. Idealisering av godhet och andlighet är kanske den vanligaste fallgropen, vilket fromleriet alltid kunnat utnyttja. Behovet av livslögner är det kapital som bedragaren vet att förränta.

Om detta skrev Jean Baptiste P. Molière en pjäs redan på 1600-talet. Tartuffe har sedan dess blivit själva inbegreppet för den hycklande människan, bedragaren som med insmickrande skenhelighet bedårar vissa och väcker instinktiv avsky hos andra. Han delar omgivningen i två läger som förtvivlat strider om vilket omdöme som ska gälla för honom - ärlig kristen eller simpel bedragare.

Den mest framgångsrike charlatanen är sannolikt den som åtminstone delvis även lyckas lura sig själv, det vill säga den som ihärdigt även inför sig själv låter de egna simpla motiven och drivkrafterna drunkna i en ljuvt förlåtande svada. Tartuffe hör dock inte till dem; han är en blankt förslagen djävel i den frommes utstyrsel. Rätt och slätt. Hur någon kan falla för honom är ofattbart för varje sund cyniker. Men som Molières sentida kollega Henrik Ibsen sa: Tar de livsløgnen fra et gjennomsnittsmenneske tar de lykken fra ham med detsamme.

Därför är madame Pernelle och Orgon, husets herre, så svåra för de övriga familjemedlemmarna att övertyga. Moliére serverar oss ingen psykologisk logik, så som Ibsen skulle gjort, han bara demonstrerar det sköna och skändliga skådespel som människorna uppvisar i ett sammanhang där ormen nästlat sig in i det skenbara paradiset.

På Stockholms stadsteater kan man för närvarande se denna klassiska komedi i Tommy Berggrens regi och med utmärkta skådespelare i samtliga roller. Det är stor underhållning, nästan hela tiden mycket roligt, även när det egentligen är tragiskt. Stundom fars, men på en sofistikerad nivå där alexandrinerna i Hasse Alfredssons moderniserade variant av Allan Bergstrands översättning låter sig fraseras rytmiskt, fritt och naturligt. Handlingen har flyttats till 1800-talet utan onödigt störande konsekvenser, och Anna Asps scenografi vill jag också nämna som ett lyckokast i sammanhanget.

I titelrollen spelar Johan Rabaeus hela tiden övertygande, liksom Dan Ekborg i rollen som den vilseledde Orgon. Orgons hustru Elmire görs av Mirja Turestedt, och hennes sätt att till sist övertyga sin make om bedragarens verkliga natur genom att spela mottaglig för dennes inviter är en magnifik uppvisning i erotisk förförelsekonst. Inte ens fan själv är listig nog att undgå den fällan!

Till sist, men inte minst, vår härliga piga Dorine, vars krassa, inte sällan vulgära, cynismer effektivt punkterar det mesta av den oljiga självgodhet som exponeras av både bedragare och bedragna. Gunilla Nyroos mockar snömos så fort det dyker upp och får rungande skratt i retur.