En kväll på Budapestoperan

Förra lördagkvällen satt jag i sällskap med hustru och vänner i en loge på Budapest-operan och väntade på att ridån skulle gå upp för "Norma" (1831), ett av de livskraftigaste verken av Vincenzo Bellini (1801-1835) och den ursprungliga, italienska bel canto-traditionen. Den innehåller förutom ett engagerande kärleksdrama melodisk musik, fina körpartier och framför allt en av de mest kända ariorna i genren - "Casta Diva", känd inte minst som ett av Maria Callas´ paradnummer.

Operahuset från 1848, skapat i nyrenässans av Miklós Ybl, Ungerns på den tiden mest inflytelserike arkitekt, är i sig sevärt och guidade turer erbjuds dagtid för den som av någon anledning inte köpt biljett till en föreställning på kvällen. Det är i sin praktfullhet ett uttryck för självhävdelse gentemot Wien och den habsburgska överhögheten och ungrarna själva vill se det som Europas vackraste operahaz. Utan tvekan har detta operahus få konkurrenter i den äldre traditionella stilen, åtminstone vad gäller påkostad inre utformning och utsmyckning.

När jag för åtta år sedan sist besökte Budapest såg jag en lysande föreställning av Puccinis "Turandot". I rollen som prins Calaf, med uppgiften av sjunga den berömda tenorarian "Nessun dorma", uppträdde då en okänd ung sydkorean med den äran. Min och publikens mening var att han helt enkelt sjöng som vilken världstenor som helst. Tyvärr har jag glömt hans namn men blev starkt påmind om hans insats när jag nu på nytt fick se och höra en sydkorean i den manliga huvudrollen (Pollione) i Norma. Det är möjligt att det vimlar av sydkoreanska tenorer, men knappast av den ypperliga klass som jag båda dessa gånger haft turen att stöta på. Alltså gissar jag att det var Rudy Park som jag hörde redan för åtta år sedan.

I titelrollen sjöng Szilvia Rálik, en sopran med rätt sorts röststyrka och med god inlevelse i rollen, tyvärr dock ofta med ett alltför stort vibrato. Det finns både sköna och mindre sköna vibraton och när det blir för brett "svajande" blir det oskönt och rent av störande. Den berömda arian, som är en bön till mångudinnan om fred och som kommer redan i första akten, gjorde hon dock återhållet och gripande. Prästinnan Norma står ju mitt i ett hemligt dilemma genom sitt förbjudna kärleksförhållande till Pollione, en man i det romerska fiendelägret, samtidigt som hon i sin position som tempelprästinna förväntas ge signal om det galliska anfallet på romarna. Pollione visar sig älska en annan kvinna, vilket förstås inte gör saken enklare. Med andra ord har vi en typisk operaintrig med tragiskt slut.

Det var första gången jag såg denna opera, och även om Maria Callas ande för långliga tider lär sväva över varje uppsättning och styra förväntningarna på titelrollsinnehavaren gick vi från föreställningen nöjda och glada över ännu ett operainducerat känslobad.

Foto: EJ