Mihály Munkáscy (1844-1900) hette en ungersk konstnär som levde i Paris och som blev oerhört framgångsrik med sina genremålningar och framför allt några gigantiska målningar med bibliska motiv. Mest berömd är han för den trilogi som jämte en del andra av hans verk för närvarande ägnas en separatutställning på Nationalgalleriet i Budapest. Trilogin är stort anlagda ögonblicksbilder ur passionshistorien - "Kristus inför Pilatus", 1881, "Golgata", 1884 och "Ecce Homo", 1895-1896. De två förstnämnda sågs av hundratusentals människor när de gick på turnéer runt Europa och USA i det sena 1800-talet.
Det är förstås det skickliga hantverket i kombination med en inlevelsefull tolkning av det dramatiska stoffet som gör att ingen betraktare kan undgå att fascineras av den på detta sätt levandegjorda berättelsen. Tyvärr kan inte reproduktionerna på långt när återge kraften och lystern i dessa verk; de individuella reaktioner som avslöjas i människornas gestik och mimik förutsätter en skärpa och ett format av ett helt annat slag. Spelet mellan ljus och dunkel erinrar om de gamla holländarna, och det fanns mycket riktigt entusiastiska kritiker i Munkascys samtid som vågade jämförelsen med Rembrandts "Nattvakten".
Utställningen meddelade en del roande adiafora, särskilt kring Golgatamålningen, som för övrigt lär vara omnämnd i Guy de Maupassants "Bel Ami". Munkascy använde sig på gängse sätt av modeller och det berättas att när den som agerade Kristus föll ned från korset och skadade sig, hängde Munkascy upp sig själv, lät fotografera sig och kunde på så vis fortsätta arbetet.
Den flitige museibesökaren stöter ofta på dessa motiv, särskilt i äldre tids konst. Dramatisk realism av det här slaget finns också hos många andra stora konstnärer, till exempel Caravaggio. Men ett historiemåleri som anknyter till genremålningens skildringar av vardagsmänniskan, låt vara i ett mycket laddat historiskt ögonblick, är nog den viktigaste orsaken till att dessa verk av Munkascy väckte och fortfarande väcker så stort gensvar. Här finns en psykologisk realism som visar vidden av mänskliga reaktioner inför något av det vi känner som det djupast oroande i mänskligt liv. Skuld, ansvar, offer, lidande - allt utlämnat åt individens sorg och förskräckelse, liksom till mobbens oresonliga hån och hat. Det är mycket lätt att auditivt återskapa vad som pågår.
I bilden av Golgata är det inte i första hand Jesu dödliga lidande som fångar betraktaren, utan givet detta vad som sker med de omkringvarande och deras relationer till den upphängde, till sig själva och till varandra. Den ridande, starkt belyste mannen i vitt, på väg ut ur scenen, lär vara den korsfäste själv i den återuppståndnes gestalt, tillbakablickande mot det redan fullbordade.
På samma sätt förundras man över den skickligt återgivna blandningen av institutionell likgiltighet och folkjustis i de båda mötena med Pilatus. Ingen möter Kristusgestaltens högburna huvud och blick. Det är uppenbarligen fråga om ett besvärligt ärende som det gäller att så smidigt som möjligt bli av med. En i skaran visar dock demonstrativt vad som väntar.
Därför landar trilogin inte i den logiskt förväntade uppståndelsescenen (den är som sagt på sitt sätt redan återgiven i Golgatadramat) utan i Ecce Homo, i överlåtelsen av rättsskipningen åt mobben, i ett utlyst val mellan den anspråksfulle gudamänniskan och Barabbas. Majoritetens rop går inte att ta miste på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar