Romans i f-moll

Sergei Rachmaninovs storhet har den här bloggen mer än en gång uppmärksammat. Han var en av de största pianisterna någonsin, därtill en gudabenådad kompositör, märk väl inte bara för piano. Stor även i det lilla formatet, vilket lätt kan förbises när i första hand pianokonserterna och orkesterverken är det man förknippar hans namn med. I själva verket komponerade han musik i alla genrer, till och med operor.

Tunga januaridagar försöker jag använda mig av den kära gamla flygeln i trots mot tidens oro och den försämrade finmotorik som numera begränsar mig till stycken i lugna tempi, på sin höjd andantino. På notstället finns blandat annat ett "salongsstycke" av just Rachmaninov, ur op. 10, nr 6 i f-moll, som jag gärna återvänder till. Kan den musiken tala till oss idag?

Om salongsstycken talar man ibland lite nedlåtande, ofta nog helt obefogat. Det finns många exempel på utsökta miniatyrer, kortare pianostycken av lägre eller medelmåttig svårighetsgrad, som förtjänar att framföras såväl i hemmasalongen som i konserthusets stora sal. Det här stycket med beteckningen Romans är ett utmärkt exempel på det.

Än en gång ryskt vemod säger ni, och jag ser inget fel i det. Ett försiktigt närmande, ett resignerat tonfall, ja, men också tillgivenhet. I det ständigt återkommande motivet - en fallande tonföljd; fyra toner, ibland bara tre - en gest av ömsinthet. Glimtvis vänder det i uppåtstigande trioler - i fåfängt hopp?

Av notbilden att döma skulle det kunna bli ganska tradigt, och vid en första anblick ger den bitvis intryck av att gå i Dess dur. Det krävs med andra ord ett detaljarbete, att man ger akt på små variationer, accenter och dynamik för att den här musiken ska komma till sin rätt. Vid närmare betraktande är den långt ifrån enkel.

Pianisten Arcadi Volodos, en virtuos av Rachmaninovs kaliber, har aldrig tvekat att spela tekniskt förhållandevis enkla stycken när han finner goda skäl för det. Därför hänvisar jag till honom, som med utsökt frasering och känsligt anslag gör det här lilla stycket till någonting märkvärdigt. Men jag rekommenderar även en annan pianist jag nyligen upptäckte på Youtube. Natasha Vlassenko heter hon, och inte heller hos henne fattas någonting av det ömsinta, inkännande spel som krävs för att levandegöra atmosfären i 1890-talets ryska salonger, den jag menar är förnimbar och fullt giltig än i dessa dagar.

Bilden: "Mondlandschaft". Målning av Adalbert Stifter.

Konsten att spela piano

Arkadij Volodos har för första gången besökt Stockholm. Ännu ett tillfälle att lyssna till en av de riktigt stora, en som till fullo behärskar konsten att spela piano. Konserten var på en gång traditionell och originell - eller på sätt och vis angenämt extrem, om man får säga så om följande program:

Franz Liszt Sonett 123 del Petrarca Ass-dur ur Années de pèlerinage 2ième année, Italie för piano
Franz Liszt La lugubre gondola för piano, version nr 2
Franz Liszt Legend nr 1 "St François d’Assise: La prédication aux oiseaux" för piano
Franz Liszt Ballad nr 2 h-moll för piano

Paus

Robert Schumann Marsch d-moll ur Bunte Blätter för piano op 99
Robert Schumann Abendmusik B-dur ur Bunte Blätter för piano op 99
Robert Schumann Humoreske B-dur för piano

Jag menar: det rör sig här om två av de allra största pianokompositörerna, dock inte om deras mest kända och spelade verk. Volodos är vida berömd som supervirtuos, vilket han ledigt kunde konfirmera i ett par av Liszt-numren och i viss mån även i Schumanns "Humoreske". Men så valde han också att spela några av de jämförelsevis enkla stycken av Schumann som pianoelever i alla tider haft som hemläxor, och fortsatte så även med extranumren. 

Spelar man ur Schumanns "Bunte Blätter" visar man att det inte bara är fingerfärdig briljans man vill förmedla till publiken. Och jag blev än en gång överbevisad om Schumanns storhet även i det lilla formatet, inte minst genom den där marschen i d-moll som Volodos nu lyfte till oanade höjder med sitt exceptionellt känsliga spel; ett piano pianissimo under hans fingertoppar landar alltid kattassmjukt, på tröskeln till ohörbarhet. Och ett fortissimo långt nere i basen dånar liksom åskan bröder. Programvalet tillät honom visa vilket enastående instrument en modern konsertflygel är; i grunden en mekanisk tingest med en otrolig spännvidd klangligt och dynamiskt. 

Pianolejonet framför andra, ytterlighetsmannen Liszt, skapade en bländande musik som en gång i världen fick damer att dåna av hänförelse, till exempel över den oupphörligt drillande fågelflocken i legenden om Franciskus eller det våldsamma öset i h-mollballaden (ej att förväxla med h-mollsonaten!). Men på ålderns höst visade lebemannen upp en helt annan, introvert och grubblande natur, som i Sorgegondol, 1 och 2, komponerade i Venedig till mågen, en sjuklig och inom kort döende Wagner. Det är en musik som gott och väl kunde varit 1900-tal, egensinnig och ja, luguber är ett väl valt adjektiv. 

När jag hörde Volodos introducera sorgegondolen i version två kunde jag inte annat än tänka på Tomas Tranströmers dikt, den som han inspirerades till av denna musik, och samtidigt skänka det nyligen översvämmade Venedig en sorgsen tanke.

"Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas till mineralogiska institutionen i Padova för analys"

"När Liszt spelar ikväll håller han havspedalen nertryckt/så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter samman med all sten i byggnaden"

Schumann för hela slanten efter paus. "Humoreske" kan sägas vara uttryck för den lyckliga sidan av hans i musik annars så ofta uttalade bipolaritet. Visst finns här också inslag av den melankoliskt färgade innerligheten men huvudsakligen är det en Schumann på sprudlande humör vi möter här. Så enkelt det lät fastän svårt, så vackert med den lättsamt dansanta touchen på tangenterna, så elegant i blixtrande tirader över klaviaturen.  

Publiken vägrade släppa Volodos, och själv ivrigt klappande undrade jag till sist om han tänkte ta upp tävlan med sin äldre landsman Sokolov i antal extranummer. Nej, men ändå inte mindre än fem, där återigen det mjuka anslaget firade triumfer.

Bilden: Arkadij Volodos (Fotot ett lån från Konserthuset)

Tårkruset

I en dikt från september 1923 frammanar Rainer Maria Rilke våra inre bilder av krukformiga kärl. Dikten - som har titeln "Tårkruset" - börjar oförmedlat att tala om de andra, de som kan tänkas vara fyllda av vin eller olja, innan den ställer oss inför jaget, som metaforiskt liknas vid det krus som "uppsamlar tårarnas ström".

Andra bräddas med vin, och andra olja förgyller.
Kring deras bukiga rymd krukformen sluter sin
   dröm,
Jag som ett lägre kärl och smalast till omfånget,
   fyller
här ett annat behov, uppsamlar tårarnas ström.

Vinet får ålderns must, och oljan klarnar i kruset.
Vad som med tårflödet sker? - Bitter dess rikedom
tyngde mig, kom mig att imma och återspeglade
   ljuset, 
gjorde mig sprucken till sist och gjorde mig tom.

                              (Svensk tolkning: Per-Erik Wahlund)

Vätskor som mognar på olika sätt, till mustighet och klarhet, eller endast övergår i imma och bittra smaker. Rilke finner några målande ord för ett huvudsakligen inre tårflöde som stiger upp i ögonen som en immande spegel och som uppsamlat inom jaget tynger så till den grad att kruset spricker och genom sprickorna töms. 

Fyllas och tömmas. Så läser jag dikten, som på en gång talar om livets lagrade sorger och en tomhet som kunde uppfattas både som lättnad och som själv en sorgens orsak.

Giorgio Morandi (1890-1964) var 1900-talets störste målare av stilleben. Han var dessutom monomant upptagen av samma motiv livet igenom. Det finns visserligen också landskap och några enstaka självporträtt av hans hand, men huvudsakligen var det vaser, krukor, flaskor och skålar som han målade, om och om igen. Och alltid i en mycket dämpad, atmosfärisk kolorit som alltmer kom att gå i skalor av grått och beige. Som om ett tunt kritdamm slutligen lägrat sig över tillvaron. 

Jag har alltid stannat till lite extra inför ett stilleben av Morandi när det som oftast (utom i hemstaden Bologna) dyker upp som enskilda exempel på hans konst i museer världen över. Jag grips av känsligheten för materia och komposition som tillsammans med det sparsamma ljuset är på väg att lyfta bilderna ur deras tinglighet till något mer abstrakt. På äldre dar gjorde han många akvareller som ytterligare underströk den tendensen. Det oavgjorda spelet mellan figur och grund, yta och djup får tingen att sväva. 

Hans bilder inducerar en meditativ blick på de uppställda föremålen, på deras brukbarhet och deras abstraherade skönhet. Kopplingen till Rilkes diktrad om kruset som en sluten rymd kring en tårfylld dröm ter sig inte orimlig. I synnerhet som jag nu också lärt mig att tårkrus faktiskt existerat, eller i varje fall det man antagit vara funktionen hos en del antika gravfynd av det slag som på engelska kallas lacromatory.

Valet av musik till poesi och konst av det här slaget kan ske på olika grunder, men knappast annat än utifrån det kontemplerande anslag som redan antytts. Nära till hands ligger att tänka på "minimalism", men då inte nödvändigtvis bara till de mest gångbara namnen under den etiketten. 

Jag väljer associationen till Federico Mompou (1893-1987) och några av hans pianostycken ur "Musica Callada" - tystnadens sånger. Och gärna då det urval som Arcadi Volodos gjorde för ett par år sedan på en med rätta mycket uppmärksammad cd. Det tycks som om Volodos, känd som en framstående virtuos, här stannat till och fördjupat sig i de tystnader som Mompou paradoxalt nog ville tonsätta. Särskilt nummer XV och XXIV tycker jag är kongeniala med Rilkes dikt och de mästerliga bilderna av Morandi som jag visat här, inte minst etsningen här nedan.

______________________________________________

Dikten av Rainer Maria Rilke har jag hämtat ur "Tolv prisvärda poeter" en antologi av Jan Broberg (En bok för alla, 1995).
Samtliga bilder är av Giorgio Morandi - ovanifrån: två oljemålningar, två akvareller och en etsning.
Arcadi Volodos spelar Federico Mompou på en Sony-skiva som finns på Spotify här.

Volodos spelar Mompou

Det gläder mig mycket att en av mina absoluta favoriter bland tonsättarna för piano, nämligen katalanen Federico Mompou, tycks röna allt större uppmärksamhet. Allt fler pianister upptäcker hans storhet i det lilla, och nu senast föreligger en skiva av den ryske virtuosen Arcadi Volodos med ett urval av hans musik.

Jag hade inte tidigare noterat att just denne pianist vidgat sin repertoar åt det hållet. Uppenbarligen gör han det med stort engagemang, vilket inte bara märks när man lyssnar till tolkningarna utan även på så vis att han ägnar en hel skiva åt Mompou-stycken som inte hör till dem som i första hand brukar spelas. Här finns exempelvis inte ett enda av hans mest kända stycken i den långa serien "Cancion y Danza".

Miniatyrer kallas de ibland, och det kan förleda en att tro att det rör sig om enkel och lättsam musik. Det är i Mompous fall en grov missuppfattning. För det första är styckena inte alls så tekniskt enkla som ibland påstås, vilket en stor del av Volodos urval verkligen visar, inte minst "Scènes d´enfants". De må skildra scener ur barndomen men ska lika lite som Schumanns "Kinderszenen" missförstås som pianostycken för barn. För det andra erbjuder de även när notbilden inte ser så märkvärdig ut en komplexitet både harmoniskt och rytmiskt som utmanar till tolkningar på djupet, vilket mystiken i styckena ur Musica Callada är talande exempel på.

Volodos sparar inte på effektfulla kontraster mellan starkt och svagt, sprött och sprudlande, med rubaton och ordentligt tilltagna ritardandon. Det passar den här musiken som innehåller så mycket av klockklanger, sensationer från både när och fjärran och dröjande, meditativ begrundan. Skivan är även inspelnings-tekniskt fulländad, vilket gör att spelet i pianissimo blir en sannskyldig njutning att lyssna till.

Inspelningen finns redan som helhet på Spotify (här). Bästa spår brukar ju numera utpekas av recensenter. I det här fallet klarar jag inte det utan måste ange flera. Bland "Scènes d´enfants" kommer naturligtvis den charmerande "Jeunes filles dans la jardin" att bli mycket spelad. Av tystnadens sånger (Musica Callada) är nummer XV en sorgesång som låter som en dissonant hälsning från 1900-talet till Franz Schubert och en av pianolitteraturens mest vemodsfulla satser (pianosonaten i B-dur D 960, Andante sostenuto). Nummer 25 är en annan av mina favoriter där Volodos visar vad ett för en gångs skull tekniskt enkelt stycke kan innehålla av djup om man spelar nyanserat. Och lyssna också till "El Lago" vars impressionism sannerligen inte står Debussy efter.

Skivan ska tas upp i CD-revyn, SR P2, på söndag och det ska bli spännande att höra vad panelen där kommer att säga.


PS. Tre tidigare inlägg om Mompou finner man om man klickar på hans namn i kolumnen till höger.