Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 17 maj 2018

I värmen



Ja, sannerligen om inte vädergudarna försöker kompensera sig för en kall och trist vår. I över en vecka nu har jag vandrat svettig i nygrönskan med Issa, som även hon i den stigande temperaturen trappat ned på takten och på hundars vis med ett varggrin låtit tungan sköta värmeregleringen. Först idag har temperaturen sjunkit till  en normalare nivå, men bara tillfälligt enligt prognoserna.



Träden är översållade av blommor, buskar och rabatter likaså. Kastanjerna ligger två veckor före ordinarie blomningstid och syrener i solläge har jagat ikapp häggen. Körsbärsträden strösslade marken med kronblad i den ljumma blåsten redan förliden vecka.


Tulpaner och andra lökar har gjort sitt för denna gång, aplarna har redan tagit vid. Noterar även att kommunen här och var uppenbarligen satsat på magnolior i samband med senare tids nyplanteringar och trottoaromläggningar. Ett fåfängt försök att blidka sådana som jag som sörjer det alltför osentimentala fällandet av gamla ståtliga träd.


Chockvärmen - på ren kvällstidningssvenska - har med andra ord fått växtligheten att explodera, och jag får som vanligt lust att dra i nödbromsen så att inte allt drar förbi innan jag riktigt hunnit fatta vad det är jag står och går i. Issa har fattat, hon vill ogärna vända hemåt och finner tusen anledningar att nosa runt i markerna och spana efter ekorrliv i trädens grenverk.

Jag läser, skriver och lyssnar till musik, Så till vida är inomhuslivet sig likt, samma elixir oavsett årstid. Johannes Anyurus Augustvinnande bok är utläst, och inspirerad av senaste upplagan av Musikrevyn i SR P2 lyssnar jag till den ryske pianovirtuosen Alexander Melnikov, en favorit sen länge.

Om Anyurus dystopiska skildring av ett Sverige där segregationen spårat rakt in i lägerstaten knappast går ihop med försommaridyllen, så är Melnikovs överdådiga spel desto mer i samklang med ljuset och värmen. 

Inte så att "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" inte skulle vara en angelägen, samtidsanknuten berättelse värd sitt pris. Den handlar om tre unga människors terrorbrott mot en seriebutik där en provokativ konstnär gör ett framträdande. Men den stannar som de flesta i samma ämne i ett tafatt försök att förstå det svårbegripliga - hur någon kan anse sig ha goda skäl att skära halsen av en provokativ konstnär - med hänvisning till trauman och utanförskap.

Anyuru komplicerar bilden, det är sant, genom att framställa åtminstone en av dem, en svårt traumatiserad kvinna, som ambivalent och fylld av tvivel och varsel om brottets ödesdigra konsekvenser för det hårdnande samhällsklimatet. Det är skildringen av det som i dagens debatt kallas "de särskilt utsatta områdena" som nog får sägas stå i fokus för Anyurus berättelse, mer än psykologin kring rekryteringen av islamistiska proselyter. ( Se vidare om detta i ett tidigare inlägg här).

Det är verkligen ingen ljus berättelse, trots det i hög grad reflekterande och lyriska språk som författaren så väl behärskar. Sorgen över det islamistiska vansinnet, liksom över dess konsekvenser för samhällsutvecklingen, är under alla omständigheter påtaglig hos författaren, själv bekännande muslim.


Melnikovs pianospel varieras med hjälp av val av olika flyglar från respektive tonsättares egen tid. Chopins etyder framförs således med den klangbild som de hade vid 1800-talets mitt, Stravinskij med den som hör till vår tids dominerande instrument: en Steinway.



Om man vill hänföras av en teknisk briljans som nästan hotar att skymma själva musiken kan man förslagsvis lyssna till Melnikov i Chopin-etyden i ciss-moll, op. 10:12. Den går visserligen i moll, men spritter, glittrar och porlar i ett energiflöde som motsäger moll som någonting förstämnings-skapande. Ett överdåd, inte olikt det som naturen för närvarande bjuder på.

Spotify har den nya cd:n med Alexander Melnikov. Chopin-etyden kan avlyssnas här.
Foto:EJ


fredag 11 maj 2018

Resa i Andalusien (4): Sevilla



Ännu en katedral, därtill en som inte bara imponerar för att den är den största, åtminstone i egenskap av gotisk katedral. Dessa Herrens hus, basilikor och katedraler lika, är ju menade att vara hierarkiskt storslagna. Storleken har med både makten och härligheten att göra. I evighet, amen. 

Till kulturresandet hör att på plats beskåda sådana byggnader som inte sällan framstår som själva signum för platsen. Nog finns mycket annat att se i Sevilla, men få besökare torde lämna staden utan att ha satt sin fot i katedralen Santa Maria. Som alla gamla europeiska kyrkor är den förutom gudstjänstlokal ett veritabelt konstmuseum. 


Att stiga in i dess svala inomhusrymder är ämnat väcka tankar på proportioner, att inge känslan av på en gång litenhet och storhet. Men givetvis också av skönhet. Nästan som att stå en stjärnklar kväll på landet, oemotståndligt manad blicka uppåt. Till hjälp för stela nackar finns en spegel utplacerad på strategisk plats.



Här blir man särskilt uppmärksammad på ljusinsläppen och belysningsmästarens roll. Vart man än vänder blicken under vandringen i detta spatiösa rum fångas man av belysta föremål - sarkofager, konst (stans egen Murillo, han med den oftast alltför stora sötman), gravmonument över historiska gestalter (Christofer Columbus) och så förstås bakom ett gallerverk den kolossala altartavlan (störst i världen även den) som tänds och släcks portionsvis och i intervaller. 

Altartavlan visar fyrtiofem scener ur Jesu liv i delvis guldförgyllt träsnide, sammantaget mer än tusen figurer. Tyvärr kommer man dem inte nära, och som redan fullmatad turist utan kikare får man ge upp tanken på detaljstudier. Man stannar upp, kikar in mellan stängerna på måfå och försöker greppa en konkret helhet med hjälp av en abstraktion: siffran 1000 +.





Även till det yttre är katedralen magnifik, omöjlig att som helhet eller ens till hälften fånga i bild annat än från fågelperspektiv. Och högst i stan är Giralda, den med ett klocktorn påbyggda minareten, enda resten av moskén som tidigare låg på platsen.




Veckan vi besökte Sevilla råkade vara den när man firade sin feria. Vilket innebär uppklädda människor på stan, i hästdroskor och i en oherrans massa partytält på andra sidan floden Guadalquivir.



Ett nöje i både Cordoba och Sevilla är att kika in genom de portar som står öppna in mot den patio som både palats och mer ordinära boningshus ofta är försedda med. Det tävlas till och med om vem som kan utforma den vackraste pation. Ett par praktfulla exempel må vara bevis nog.





Stan vill inte heller att vi ska glömma den som operastaden framför andra. På grändernas väggar stöter man på porslinsplaketter som refererar till någon av de många operor som på något sätt har beröring med staden. Mer än hundra, påstod guiden. Därmed får det räcka med siffror, ord och bild om all denna skönhet som utgår från Andalusiens huvudstad.



Foto: EJ (Obs! Klicka för förstoring av bilderna!)

söndag 6 maj 2018

Resa i Andalusien (3): Cordoba



Vad kan jag säga om Cordoba mer än att intrycket av Mesquita, den unika moskén/katedralen, var överväldigande. Den gamla stadskärnans gränder som den omges av liknar dem i Granada och Sevilla även om just den vidsträckta helgedomens yttre murverk ger en särskilt ålderdomlig karaktär åt stora delar av området. 



De äldsta delen av moskén är från 780-talet, men efter successiva tillbyggnader under ett par århundraden dubblades storleken så att den idag fortfarande är den tredje största i världen. När de kristna tog över på 1200-talet tillkom en kyrka och även i övrigt fick flera delar av detta praktfulla moriska byggnadsverk prägel av kristen helgedom. 


Minareten fick vara kvar men inneslöts i klocktornet. Ett krucifix omgivet av de moriska bågformerna, flera sidokapell och kristen konst är exempel på den blandning som ibland, och ibland inte, kan te sig lyckad även rent estetiskt.



Det är tveklöst de äldsta delarna av moskén med dess hundratals pelare och dubbla valvbågar som gör en förstummad genom sina till synes oändliga valv och sin ljusdunkla mystik.





Mihrab - den bönenisch som utvisar riktningen mot Mecka lär i denna moské i stället peka mot Damaskus, ett uttryck för en enskild härskares nostalgi och möjligen hälsosamt bristfälliga fundamentalism. Å andra sidan torde väl den avvikelsen rent vinkelmässigt inte vara särskilt stor från Cordoba sett? Hädiska tanke, men kanske erbjuder sig här ett enkelt om än smått löjeväckande sätt att i exakta gradtal mäta en avvikelse från den rätta läran? Hur som helst kan man knappast tänka sig en mer konstfull inramning till en mihrab än denna bysantinska mosaik.

På tal om trosföreställningar och tolerans mot avvikelser läste jag någonstans att någon muslimsk gruppering för inte så länge sedan framställde en begäran om att Cordobas moské måtte öppnas för muslimsk bön. Det blev avslag från de katolska myndigheterna, jag vet inte med exakt vilken motivering. 

Jag måste tillstå att jag har förståelse för detta avslag. Så länge den muslimska världen är infekterad av den islamism som för närvarande råder och som öppet gör anspråk på Al-Andalus och dess moriska arv som rättmätig muslimsk besittning, ter sig sådana framställningar tyvärr som ett led i en återerövring av och för rättrogna. Som "otrogen" har man ju inte tillträde till en moské, så respekten för det dubbla religiösa arv det rör sig om skulle äventyras. Naturligtvis vore det önskvärt med en ömsesidig respekt som kunde göra en samexistens under samma tak med skilda gudstjänsttider tänkbar.


En staty av Maimonides (1135-1204), den store judiske filosofen och läkaren, dök plötsligt upp i hörnet av en gränd som lämplig påminnelse om tider av å ena sidan förföljelser och å den andra en relativ öppenhet för andras tankar. Som medeltida judisk rättslärd kunde han samtidigt hålla isär och bejaka trossatser och vetenskaplig rationalism, en mångsidigt bildad man som på så sätt personifierade ett inflytande från såväl aristotelisk filosofi som judiskt och muslimskt tänkande. 

Han var född i Cordoba och levde där som barn fram till dess att familjen måste fly när en muslimsk sekt tog över makten. Som mogen man var han mestadels verksam i Nordafrika, bland annat som läkare vid den egyptiske sultanens hov. Om än respekterad i flera läger orsakade han också teologiska kontroverser bland sina egna, så som inte sällan blir fallet när vi har med betydande gestalter att göra.

Besöket i Cordoba kändes för kort. Mycket återstår att se och jag vill gärna återvända. Jag är glad att för första gången ha fått tillträde till en moské, låt vara samtidigt katedral, och att min debut skedde i det storslagna och unika tempel som moskén i Cordoba är. 


Foto: EJ

fredag 4 maj 2018

Wienfilharmonikerna på besök



Wien, Wien, nur du allein... Kommer på mig att jag går omkring och gnolar på den kända melodin som ville jag på så vis harangera inte bara staden utan stadens enastående filharmoniker. Jag hörde dem i Konserthuset i onsdags kväll och en stilla eufori sitter fortfarande i. Mahlers femma stod på programmet jämte Leonard Bernsteins första symfoni, och för första gången i mitt liv hade jag säkrat biljetter ett helt år i förväg. 

Zubin Mehta tvangs av hälsoskäl ställa in och det var förstås tråkigt. Han är gammal nu och jag hade gärna velat se honom på pulten, inte minst för att han var den som en gång på 70-talet invigde mig i Mahlers andra symfoni i en fortfarande mycket hållbar inspelning med just Wienfilharmonikerna. 

Men Daniel Harding är ingen sekunda ersättare, väl förtrogen med Mahler som han är. Slumpen, nåja, inte enbart den, har gjort att jag nu på ganska kort tid lyssnat till tre Mahler-femmor framförda av lika många orkestrar i världsklass. Jag brukar hävda att europeiska och amerikanska topporkestrar håller en så hög kvalitet att det knappast är meningsfullt att bry sig om rangordningar. Efter en kväll med wienarna måste jag nog ändå backa ett steg; det finns någonting som vi i brist på bättre kan kalla crème del la crème även på det här området. Ja, man famlar efter adekvata ord, men maken till krämigt orkesterspel har jag inte hört sen den där Brahms-ettan i Gewandhaus för halvtannat år sen.

Det måste vara ren fröjd att dirigera ett så samspelt gäng och dessutom i musik av en av deras egna huskompositörer. Det var inte bara fläckfritt och välavvägt, dynamiskt och klangligt, utan även liksom genomlyst, så att den komplexa musik det åtminstone i fyra av de fem satserna handlar om framgår genom de olika instrumentgruppernas bidrag till stämväven. Och när stegringarna byggs upp och fragment av de tillspetsade valsmelodierna flyttar runt i orkestern för att samla sig till ett tutti, då tänker man att wienarna mer än de flesta andra är på det klara med vad wienaren Mahler ville ha sagt.

Vem annan än Mahler kan blanda och ge så att första satsens sorgmarsch med små förändringar kan övergå i en långsamt gungande vals? Wienfilharmonikerna påvisade alla sådana subtiliteter med ackuratess. Och lenare stråksus än deras finns nog inte i den här världen, särskilt när adagiettot tonar bort i ett knappt hörbart intet och sista satsen utan avbrott tar vid. Tumultet, förstärkt av bleckblås och mullrande kontrabasar, blev aldrig skrälligt eller kakofoniskt och symfonin kunde kulminera i det som närmast liknade en musikalisk tromb.

Bernsteins första symfoni, ett ungdomsverk byggt på jeremiader ur Klagovisorna i Gamla Testamentet, var en överraskning. Trots kraftigt dissonanta inslag är det melodisk musik där särskilt den rytmiskt intensiva mellansatsen skvallrade om vad som komma skulle i hans mer kända och populära musikalverk. Sista satsens vackra solosång framfördes av mezzo-sopranen Elisabeth Kulman, även hon knuten till Wiener Staatsoper. 


Foto:EJ

måndag 30 april 2018

Domkyrkans krön - ett femårsprojekt?



Jag läste häromveckan i UNT att man planerar att restaurera de tolv meter höga korsen som kröner Uppsala domkyrkas båda spiror.  Jag har haft svårt att släppa tanken på detta sen dess. Det skulle nämligen medföra avspärrningar av domkyrkoplan och omfattande begränsningar av tillgängligheten för såväl församlingsbor som turister. Och - hör och häpna! - man förutskickar ett arbete som kan ta upp till fem år. Fem år!

Det är inte första gången jag undrar vad ända in i glödheta det är för fel med dagens entreprenörer i byggbranschen. Må vara att det är ovanligt knepigt att avrosta ett par högt belägna järnkors, men all denna tidsåtgång måste ges en rimlig förklaring. Vilket journalisten i sin artikel inte bemödade sig om att kräva, utan i stället övergick till att undra över ödet för den enda boende med naturgiven besittningsrätt - en falk, som förvisso även den hör till de berörda.

Empire State Building byggdes på drygt ett års tid och det var för nittio år sen. I dagens läge ska tydligen varje byggprojekt (frånsett halvfärdiga villamoduler) dras ut i det oändliga. Tänk bara på omvandlingen av stationsområdet i Uppsala för några år sen.

Min misstanke? Att entreprenörerna helt enkelt håller igång för många projekt samtidigt. Att de är ovilliga att koncentrera sina krafter för ett minimum av tidsspillan. Att de inte vill konkurrera med tidsfaktorn. Eller är det helt enkelt så att det i grunden saknas erfarenhet och kompetens?

Jovisst, de är höga de där tornen, 118,7 meter, men att bygga en gigantisk byggnadsställning för att eliminera en del rost verkar med förlov sagt inte riktigt klokt. Rosten säger man upptäcktes i samband med att själva tornen åtgärdades av klättrande hantverkare för några år sedan. Klart att ingen vanlig firma klarar jobbet på en kafferast eller ens på tio år. Men till att börja med borde man väl på nytt konsultera de personer som redan gjort en insats där uppe i höjd med falkboet?

Om inte det är möjligt, varför inte söka sig utanför landets gränser för den expertis som behövs? Det kan inte vara första gången i modern kyrkohistoria som liknande renoveringsbehov uppstått. 


Foto: EJ

söndag 29 april 2018

Resa i Andalusien (2): Flamenco



Flamenco och tjurfäktning - två välkända fenomen med ursprung i Andalusien. Vad beträffar det sistnämnda blev det för vår del inte mer än lite bakgrund och kalla fakta i samband med ett besök på arenan i Ronda, tjurfäktningens vagga. Visste ni förresten att man paradoxalt nog vässar tjurens horn inför bataljen för att möjligen lindra skadorna vid olyckor?

Nej, ingen tjurfäktning, men däremot såg vi en föreställning med flamenco i Sevilla. Det var i en murrig och stimmig lokal inte större än en mindre biosalong där man serverades ett glas cava och publiken högljutt prisade sång- och danspresta-tionerna efter förtjänst.

Det var god klass på föreställningen, inte tu tal om det. Mitt intresse för flamencon har dock aldrig hittills kunnat mäta sig med den jag länge hyst för fado och tango. Kanske beror det på att jag ännu inte drabbats av någon sångare/sångerska inom flamencon på samma sätt som med Amalia Rodrigues och Susana Rinaldi och några av deras arvtagare. Men givetvis finns det likheter i dessa ursprungligen folkliga musiktraditioner.


Även om flamencon består av kombinationen sång, musik och dans domineras den av den säregna dansen med dess karakteristiska stampningar, så kallad zapateado, till ackompanjemang av gitarrer, handklapp och kastanjetter. Den ytterst kraftfulla sången med tydliga melismatiska inslag lär ursprungligen ha varit oackompanjerad. Den hör till, men i synnerhet om man inte förstår texterna blir det ofrånkomligen de dansanta uttrycken som i första hand fångar lyssnaren/åskådaren. 

Förutom ett par intensiva solodanser var det emellertid polyrytmiken som gjorde starkast intryck på mig, alltså det komplexa samspelet mellan handklapp, gitarrer och smällande klackar. Här visar sig flamencons konstfulla egenart, vad jag kan förstå.

Föreställningen, som innehöll ett Carmen-potpurri, fick mig att minnas det som nog är mitt starkaste minne av flamenco, nämligen Carlo Sauras fantastiska film "Carmen" från 1983. Den filmen handlar om ett balettkompani som ska sätta upp den berömda operan och där huvudpersonerna förälskar sig i varandra på ett sätt som gör att liv och föreställning blir en passionerad odelbarhet.


Att flamencon är en levande tradition märktes även i gatubilden dagen efter konserten. En del restauranger har egna musikanter som händelsevis kan inspirera en förbipasserande liten flicka att spontan ta de danssteg som traditionen kräver, medan föräldrarna (och jag själv) förtjust iakttar uppträdandet med kameran lyft.


Foto: EJ

fredag 27 april 2018

Resa i Andalusien (1): Alhambra



Sent omsider blev den av, resan till Andalusien. Nu har jag trampat runt kilometervis på de berömda platser i Europa där bokens tre stora religioner präglat kulturen genom århundradena, städer där det moriskt-muslimska blandats med kristet och judiskt på ett sätt som lämnat magnifika spår.

Al-Andalus betecknade de områden som låg under muslimskt herravälde och som återtogs av de kristna först i och med Ferdinand och Isabella. Det var deras äktenskap som förenade Aragonien och Kastilien och lade grunden för den definitiva reconquista som i slutet av 1400-talet även fick Nasrid-dynastin i sydliga Granada på fall. I triumf installerade de sig på slottet Alhambra och anbefallde moskéns omvandling till kyrka. 


Granada, den mångbesjungna staden, är idag ett av de riktigt stora turistmålen i Europa och det främst för att Alhambra finns där. Mängder av resenärer med förbeställda biljetter guidas runt bland allt det sköna och gåtfulla i salar, patier och trädgårdar. Det som vårdats väl och står kvar visar historiens växlingar - ett världsarv med vittnesbörd om den kombinerade andliga och världsliga maktens obönhörlighet, men också om perioder av relativ tolerans där olika trosuppfattningar kunnat leva sida vid sida.


För första gången på årtionden har jag rest i grupp, vilket har sina för- och nackdelar. Fördelen med rundresan är bekvämligheten, att man slipper ägna tid och kraft åt att orientera och förflytta sig för egen maskin, att tiden på så vis kan utnyttjas effektivt. Man ges en god överblick över det sevärda, även om informationen och alla intryck samtidigt blir svårare att sortera och smälta om man inte förberett sig ordentligt. Och det var inte utan att jag började känna mig som en kameraförsedd japan, ni vet, en i den där flocken som likt en rännil strömmar genom gränderna och knuffas om utrymmet vid bästa utsikten.



Nåja, mestadels var det trots allt gott om plats, och just Alhambra och Generalife reglerar antalet besökare på ett sätt som förhindrar trängsel. När man står vid tröskeln till patio de los leones kan man tämligen obehindrat beundra de gracila marmorpelarna och bortom dem de tolv lejonen kring fontänen i salens mitt utan skymmande murar av besökare.


Det blir med nödvändighet ett ganska ytligt närmande till alla dessa konstskatter om man betänker all den kunskap som ligger förborgad i både arkitektur och ornamentik och som man först i efterhand får fördjupa sig i med hjälp av illustrerad litteratur. Men blandningen av muslimsk byggnadskonst, högrenässans och andra stilar som passerat genom århundradena är lätt att ta till sig och beundra enbart utifrån dess bländande skönhetsvärden. Den centrala patio vars bassäng kantas av myrtenhäckar är ett gott exempel.



Inskriptioner runt väggar och fontäner bär på korancitat och poesi som undgår en och flyter samman med de utsökt harmoniska mönster i mosaik, cederträ, kakel och stuck som ersätter bilderna, helt i enlighet med den muslimska traditionens bildförbud. 



I ena taket fint utskuret trä som i en praktfull stjärnhimmel, i det andra i stället mocárabe, ett vaxkakeliknande valv eller kupol av stuck som troligen härmar grottors stalaktiter. Och förutom patiernas öppenhet mot himlen de få men förtrollande ljusinsläppen i salarna.




Generalife, kungens sommarresidens med palats och trädgårdar, ligger på ett angenämt gångavstånd kantat av cypresser strax ovanför Alhambra. Även här är det bassänger och fontäner, blomsterrabatter och odlingar som jämte bedårande utsikter mot Alhambra och Granada fångar blicken, vart man än vänder den.





När jag skriver detta och tänker tillbaka på min rundvandring i de här storslagna anläggningarna är min omedelbara reaktion att jag borde återvända. Det finns så mycket ytterligare att hämta, och att återuppleva det som bilderna här vittnar om med fördjupade kunskaper i bagaget vore garanterat mycket berikande.



Foto: EJ (klicka på bilderna för förstoring!)