Winterreise

"Kom till Schober idag så ska jag sjunga några hemska sånger som får er att rysa".
Enligt vännerna hade Schubert sett osedvanligt dyster och sjuklig ut efter att under en tid varit upptagen med intensivt komponerande. Men nu ville han att de skulle lyssna till hans nya verk, den sångcykel som eftervärlden känner som den allra främsta i musikhistorien, nämligen Winterreise.

Det var mot slutet av Schuberts korta liv. Han hade i en almanacka kommit över Wilhelm Müllers diktsvit om den ensamme vandraren som i köld och själsligt mörker går mot sin undergång. I dessa dikter fann han utlopp för sin egen sorg och förtvivlan, och han gjorde det på ett sätt som den dagen förstummade vännerna. Det berättas att han sjöng och spelade hela cykeln under rörelse. De hade velat höra någonting som mera gick i stil med schubertiadernas lustfyllda salongsmusik, men nu fick de denna förstämningsskapande berättelse i ord och toner. Herrn Schober själv tyckte spontant bara om en av sångerna, Der Lindenbaum, som skildrar trädets trösterikt brusande grenar under sommardagar då drömmar ännu fanns. Varför i så fall inte Frühlingstraum, kan man undra. Den sången utgör verkligen en ljusglimt, om än vemodig, i sin dröm om vårens blomning och den en gång älskades famn.

Die Augen schliess´ ich wieder
Noch schlägt das Herz so warm.
Wann grünt ihr Blätter am Fenster?
Wann halt´ ich mein Liebchen am Arm?

Det finns tillfällen i historien som man skulle vilja kunna förflyttas till. För min del skulle jag gärna ta tidmaskinen till denna afton i Schuberts närhet. Skulle jag då ha kunnat ta emot alla dessa sorgfyllda dödsaningar från en visserligen ung, men i anden redan mycket gammal herre som råkat få en gudagnista att förvalta på en alldeles för kort tid? Eller skulle jag ha förenat mig med sällskapets undran och oro över en blek och sjuklig vän som kanske tömt alltför mycket av sina resurser i denna komposition? "Ni kommer att kunna lära er att tycka om dem", sade Schubert, förvissad om värdet av sin insats.


Vi följer denne vandrare genom vinterlandskapet åtföljd av kråkor och hundskall, och jagad av irrbloss och brustna illusioner mot det enda "värdshus" som återstår, det som också kallas kyrkogården. Till sist möter han en olycksbroder i liramannen som barfota i den iskalla snön vevar visor som ingen vill höra.

Hur kan all denna ensamhet, detta vemod, denna kärlekssorg och existentiella förtvivlan framkalla en sådan paradoxal lyftning via den musikaliska förstärkningen av ordens innebörd? Kanske är det lyckan att någon förmår uttrycka något som når utöver fångenskapen i de tankar och känslor som annars skulle vara svåra att uthärda?

Mitt inlägg är föranlett av en ny skiva med detta mästerverk. Jag har haft Mark Padmore (tenor) och Paul Lewis (piano) som sällskap under lediga stunder den senaste tiden och det har varit minst sagt angenämt. Jag har ryst, lyssnat om igen och ryst. Schubert hade givetvis rätt. Det är hemskt, och det är hemskt bra. Recensionerna har varit översvallande och det är begripligt. Här är nu en inspelning som når upp till Dietrich Fischer-Diskaus nivå (han har för övrigt gjort flera inspelningar). Pianospelet är också lysande, måste så vara eftersom det har en mycket stor och närmast jämbördig roll i gestaltningen av detta drama för två. Trots att jag även har en annan gammal favoritinspelning med tenoren Ernst Haefliger (med Jörg Ewald Dähler vid pianot), och trots att verket tydligen ursprungligen är skrivet för tenor, har jag alltid förknippat Winterreise med barytonläget. Det är givetvis Fischer-Dieskaus förtjänst. Vad man föredrar är en smaksak, om man nu nödvändigt måste föredra det ena eller andra.

Bilden ovan är, som nog de flesta anar eller känner till, av Caspar David Friedrich, den store nordtyske romantikern som för närvarande finns att beskåda i urval på Nationalmuseum. Bättre illustration till Winterreise än ett verk av denne konstnär är det svårt att tänka sig. Jag kan tänka mig flera, inte minst ett par av de stora verken som jag såg i Berlin i våras. Och jag ska ta mig till Nationalmuseum så snart tillfället ges.

Nalin Pekgul och rädslan för islamofobin

Foto: Stig Almqvist

Idag vill jag hylla en person som jag länge beundrat i smyg. Det är inte varje dag man vaknar och till frukostteet läser DN:s officiösa debattsida med en sådan känsla av bifall som idag (se här).
Nalin Pekgul heter hon och hon är fantastiskt nog en högt uppsatt kvinna i ett parti som annars numera har benägenheten att flirta med slirande och flåsande karriärister av Thomas Bodströms typ. Hur annorlunda med Pekgul, vars mod, integritet och ryggrad man kan lita på i debattens allra som mest korrekta stormvindar.

Det må vara sant att islamlofobin utgör ett växande problem i de västerländska samhällena inklusive vårt eget. Men vi eliminerar inte det problemet, vilket somliga tycks tro, genom tystnad och undfallenhet mot den islamistiska extremism som orättvist drabbar hela kollektivet av invandrare från islamiska kulturkretsar. Tvärtom måste vi, i likhet med Pekgul, ha tilltro till att människor förmår att se skillnaden på de politisk-religiösa fanatikerna och majoriteten av invandrare, vars kulturella sedvänjor må avvika från våra i vissa stycken men som ingalunda önskar sig sharia-lagar och prästvälde utan tvärtom i många fall har flytt från den sortens förtryck.

Det är därför som det är så befriande att höra Nalin Pekgul, själv av kurdiskt ursprung, ryta till mot de tendenser till förtryckande social kontroll som utövas i Rinkeby och på annat håll och som exempelvis riktar sig mot ungdomars behov av träffpunkter för att roa sig. Hos henne finns inga undanflykter i form av försiktighet och taktiska hänsyn till en förment tilltagande islamofobisk opinion. Detta tal, oftast från vänsterhåll, om att invandrare från islamdominerade kulturer utgör "svaga grupper" och därför bör försvaras på ett sätt som inte röjer odemokratiska och förtryckande tendenser, är i bästa fall en felspekulation i strategisk omsorg och i värsta fall en dold sympati för islam som potentiell revolutionär kraft.

Om islamism utgör ett växande problem också i svenska invandrargrupper så bör det upp på bordet och motverkas med opinionsbildning och motåtgärder. Inte bara för den infödde svenskens skull, utan för alla svenskars skull. Det handlar framför allt om att de personer med utländskt ursprung som lever mitt ibland oss också ska få del av de fri- och rättigheter som vi tar för givna. Här har givetvis ledarna inom svensk islam en stor och betydelsefull uppgift, så att det inte bara blir de sekulariserade som står upp mot fanatismen. Är t ex den svenske imamen Abd al Haqq Kielan beredd att göra gemensam sak med Nalin Pekgul i kampen mot de konkreta uttrycken för auktoritära tendenser?

Det är inte de "svagaste" som oftast utgör hotet och skapar problemen. Som Nalin Pekgul påpekar är de som hånskrattar åt henne i debatterna personer som vet att hävda sig och ta för sig. Också av statliga medel för att flytta fram sina anti-demokratiska positioner.

Musik i novembermörkret

Mitt senaste förvärv på cd-fronten är en utgåva (hela 4 cd) med Beethovens samtliga violinsonater som jag under ett par veckor lyssnat till med odelad förtjusning. "Kreutzersonaten" har visserligen varit en favorit sedan länge, och "Vårsonaten" är jag också hyfsat bekant med, men i övrigt har detta kapitel i kammarmusikens historia hittills varit tämligen outforskat för min del.

De som spelar är Alexander Melnikov (piano) och Isabelle Faust (violin), båda tillhörande den absoluta världseliten både som kammarmusiker och som solister på sina respektive instrument. Jag är redan lycklig ägare till andra inspelningar där de båda, enskilt eller tillsammans med andra, gjort förnämliga insatser med sådana verk som Brahms horntrio, Beethovens violinkonsert och Rachmaninovs Etudes-Tableaux.

Samspelthet är någonting som växer fram ur ömsesidigt tolkningsarbete, en inlevelse i den andres intentioner (både medmusikerns och tonsättarens) via något gemensamt tredje, nämligen den noterade musiken. När den tekniska skickligheten sedan inte lägger minsta hinder i vägen för uttrycksviljan uppstår ett i alla hänseenden lyckat resultat. Det är precis vad som skett här. Och på den fjärde cd:ns baksida får man glimtar av arbetet genom en dvd-upptagning från inspelningsstudion med intervjuer och den tionde sonatens första sats. Där märks också att det är fråga om ett koncentrationskrävande arbete som ibland måste avbrytas för en radikalt annorlunda avkoppling, t ex barnslig lek vid spakarna till ett fotbollsspel eller en radiostyrd leksakshelikopter.

Alltför mycket av Beethovens berömmelse vilar enligt min mening på symfonierna, må vara att de med rätta räknas till det bästa i genren. Jag frågar mig varför jag själv så lätt tappar bort vilken fantastisk kompositör av kammarmusik Beethoven var, och jag tänker då inte bara på de många pianosonater och stråkkvartetter som varje gång man lyssnar till dem slår en med häpnad. Att han är så jävla bra, det hade man liksom inte riktigt fattat!

På de här inspelningarna friläggs alla tänkbara temperament och sinnesstämningar med de ytterst förfinade medel som dessa instrumentalister besitter. Lyssna bara på de pianissimon de är mäktiga! Den nästan aggressiva livslusten byts i de lugna satserna till eftersinnande melankoli, vilsam vaggsång eller meditation. Just den tionde och sista sonaten (op. 96) är ett märkvärdigt stycke musik, inte minst adagiosatsens koralliknande melodi som övergår i någonting sökande och trevande, där den ruvande oron i pianot aldrig riktigt övervinns av den ljusa violinstämman. Även Adagiot i den sjätte sonaten (där liksom oftast med beteckningen molto espressivo) är en annan nybliven favorit och en ren lisa för trötta sinnen. Och den som inte i novembermörkret blir upplyft av Vårsonatens framåtsnubblande scherzo och livfulla avslutande sats kan jag tyvärr inte rekommendera någonting annat heller.

Frågan är om denna underbara musik kan spelas bättre än så här.

Om att ta gruvligt miste

Jag skrev om en konsert med berlinfilharmonikerna som sändes i musikkanalen mezzo från Neapels operahus, San Carlo, i förra veckan. Och jag hade en del synpunkter på Beethovens femma som var slutnumret i programmet. Eller som jag trodde det var. Tills konserten gick i repris och jag insåg mitt pinsamma misstag.

Det var inte alls Beethovens femma, det var Schuberts stora C-dur-symfoni som med sin lekande esprit i scherzot och den sista satsen lät som en Beethoven på sitt mest sprudlande humör.

Hur kunde jag missta mig på två av de mest berömda symfonier som finns, varav en inleds med de fyra toner som väl mer än någonting annat är förknippade med klassisk symfonikonst? Ta-ta-ta-taa. Ta-ta-ta-taa.

Så här var det. Jag var med om första halvan av konserten (Verdi och Martucci), men blev avbruten av annat och kom tillbaka till teven först i näst sista satsen och något som jag alltså omedelbart tyckte mig känna igen som Beethovens musik. Snabbt avgjorde jag att det måste vara femman. Att det var Beethoven hördes ju tydligt! Och jag tyckte att det var en underbar tolkning av Riccardo Muti av ett verk som det var ganska länge sedan jag lyssnade på och som nu klingade underbart rytmiskt, med omtagningar, stegringar och kontraster, typisk tysk symfonik fast med en underbar, närmast italiensk touch.

Men det var alltså Schubert, detta geni som dog yngre än Mozart men som ändå hann med så mycket av det som måste räknas till tonkonstens allra yppersta verk. C-dur-symfonin inte minst. Jag får försöka trösta mig med att Beethoven var ett ideal för Schubert och att Beethoven å sin sida hyste stor respekt för Schubert och lär ha yttrat att det i denne man bodde en gudomlig gnista. När jag lyssnar andra gången och givetvis känner igen Schubert-symfonin så märker jag också släktskapen med Beethoven, inte minst i scherzot. Båda var de ju i grunden romantiska lyriker (ett påpekande om Beethoven som jag snott från Carl Nielsen, och som jag tror säger mer om Beethoven än det wienklassicistiska).

Det här påminner mig om en annan episod av vad man kanske kunde kalla tillkämpat misstag när jag var i Budapest för några år sedan. Jag kan ingen ungerska men förstod ändå av en affisch att en Mahler-symfoni skulle spelas och löste därför en biljett till konserten. Musiken var spännande och stundtals dramatisk med starka kontraster och olika turer mellan full symfoni och instrumentgrupper med kammarmusikaliska inslag. Ungefär så som Mahlers symfonier är uppbyggda. Problemet var bara det att det inte lät som Mahler. Jo, kanske ändå? Första symfonin, möjligen? Frenetiskt försökte jag lyssna fram Mahler ur det jag hörde, men lyckades endast glimtvis. Och ju längre musiken varade desto omöjligare blev det. Efteråt fick jag fatt i ett program och såg då att det som spelats var Trollkarlens lärling av Paul Dukas, ett verk som jag aldrig hört tidigare.

Visst kan sådant här kännas pinsamt. Men man kan faktiskt lära sig en del av misstag också, även i musikens värld. Till exempel om Schuberts släktskap med Beethoven, eller tvärtom.

Tjugo år sedan murens fall

Det skrivs i dessa dagar mycket om Berlinmurens fall för tjugo år sedan och jag läser gärna och minns. Jag kan enkelt säga att ingen enskild världspolitisk händelse av positivt slag har berört mig mer än den. Och inte blev den mindre laddad för att den inträffade så överraskande.

Jag minns ju mycket väl när muren byggdes en gång. Redan som mycket ung präglades jag av denna mur som det starkaste uttrycket för det så kallade kalla kriget, men framför allt som symbol för det omänskliga system som inte tvekade att stänga in sina invånare bakom en bevakad och taggtrådsförsedd mur. Man hade till på köpet mage att med kommunistiskt nyspråk kalla den en "anti-fascistisk skyddsvall", samtidigt som man sköt för att döda dem som försökte fly över den.

När denna kommunistiska fängelsevall väl brast, brast också hela det europeiska kommunistiska imperiet. Det var visserligen bara symboliskt som muren föll med ett jublande brak; i realiteten skedde det väl snarare med sönderknackningar och rivningar bit för bit. Men när väl spärrarna öppnades och passagen var fri så var dess roll och funktion med ens utplånad. En epok i europeisk historia var till ända.

Jag reste en del i det så kallade östblocket under 70- och 80-tal. Bland de starkaste minnena jag har från den tiden är av de östtyska studenter som jag mötte i Budapest. Dit var det möjligt för dem att resa, och där inhandlade de i DDR förbjuden litteratur och rekognocerade platser vid den ungersk-österrikiska gränsen där det enligt ryktet skulle finnas diken möjliga att forcera med mindre risker än i DDR. Jag har undrat över hur det gick för dem, om de trots allt blev kvar i Halle, Leipzig och Berlin och i så fall hur deras tillvaro gestaltade sig när varken murar eller diken längre lade hinder för deras drömmars förverkligande.

Bilderna här tog jag i Berlin i maj, och de visar en del av offren för dem som mördades i flykten där muren en gång fanns. Den siste av de dödade på bilden ovan.

Roms pinjer

"Roms pinjer" är som bekant ett av tre romerska fenomen som den italienske tonsättaren Ottorino Resphigi tog fasta på när han ville ge Rom sin hyllning i form av tre symfoniska dikter. De övriga var fontänerna och festerna.

En stadsmiljö får karaktär också av sina träd. Och visst är pinjen ett mycket frekvent inslag i den romerska trädfloran, och naturligtvis hör den till de vackraste träd man kan se. Dessutom får vi av dem de milda och välsmakande pinjenötterna att krydda några av våra bästa rätter på matbordet. Det hindrar ju inte att platanerna kring Tibern och parkernas inslag av cypresser och till och med en och annan ceder inte bör glömmas bort.
...kBilderna uppifrån och ner: Från Villa Borghese-parken - Konstantinbågen och Colloseum - Från Castel Sant´Angelos tak - Porta Pinciana

Beethovens femma

Den oumbärliga franska musikkanalen mezzo visade ikväll en konsert med Berlinfilharmonikerna från deras europaturné tidigare i år. Riccardo Muti dirigerade och inspelningen var från den vackra Teatro di San Carlo i Neapel. På programmet stod Verdi (ouvertyren till Ödets makt), Martucci och Beethoven.

Inte minst i Beethovens femma visade orkestern sin suveräna skicklighet i ett lika lekande lätt som exakt samspel. Muti, med sin alltid lite högdragna apparition, verkade för dagen ovanligt lössläppt och tillbakalutad. Bland dessa supermusiker kunde han ibland nöja sig med att med diverse inlevelsefulla grimaser, nigningar och svepande armrörelser illustrera musikens flöden och vänta in de tempoväxlingar som krävde mera energiska insatser från hans sida. Man fick känslan av att musiken spelade sig själv via musikanter som leende kastade blickar till varandra och lät sig förenas i en musik så långt ifrån den konventionsbundna föreställningen om den heroiske och ödesmättade Beethoven man kan komma.

Detta är ingen "ödessymfoni" (det är inte heller Beethovens beteckning); det är en glädjefylld musikfest som hela tiden bjuder på spännande dynamiska kontraster med allt från spröd lyrik till medryckande dans. Jag har aldrig hört den spelas med denna eleganta lätthet som samtidigt inte förtog den energifyllda kraften. Kanske var det en italiensk Beethoven, och i så fall väldigt mycket till hans fördel. Jag tycker nog att detta spel var minst lika bra som i den berömda skivinspelning från 60-talet som finns med Carlos Kleiber och Wienarna (som jag givetvis genast satte på för en jämförande lyssning).

I salongen satt vad man kunde se en mycket brokig samling, där bland annat skojaren Berlusconi fått en plats i hederslogen. Som vanligt också en entusiastisk publik på de övre raderna, där man omedelbart efter att maestro Muti slagit av musiken kunde höra ett kraftfullt vrål: "Jaaaaaahhh!!

Även jag som bara satt framför tv-rutan var beredd att instämma!

Bild: Andy Warhol