Den dova, ohörda dunsen när fjärilen landar på fönsterrutan.
Det avdukade midsommarbordet i trädgårdens mitt.
Det nattliga uppvaknandet till den melodiska drömmens obrutna legato.
Jag är en ganska ovillig tv-serietittare, trots att strömningstjänsterna numera gör det möjligt att ta del av helheten på en gång, om och när man så vill. Men visst händer det att jag gör ett undantag inom den mycket begränsade ram som basutbudets reklamfria kanaler erbjuder.
Det var i fjol hundra år sedan Franz Kafka dog i tuberkulos endast 40 år gammal. Jag upptäckte för en tid sedan att SVT/Play påpassligt sänt och fortfarande sänder en tysk-österrikisk serie i sex delar som skildrar hans liv och verk i fiktionaliserad form. Eftersom han är en av de där storheterna jag tidigt fastnade för och under ett helt liv återvänt till, gav jag den serien en chans att än en gång väcka mitt kafkaläsande till liv.
Och jag bjöds en fängslande, lågintensiv dramatik, vackert filmad och med utmärkt skådespeleri. Avsnitten fokuserar var sitt tema, med början i relationen till författarkollegan Max Brod, han som räddade merparten av Kafkas författarskap till eftervärlden. Fortsättningsvis handlar det om familjen (med fokus på den gräslige hustyrann som fadern tydligen var), kontorslivet och så förstås de tre betydelsefulla kvinnorna i hans liv: Felice, Milena och Dora.
För det var ju så att inte mycket av det som Kafka skrev publicerades under hans korta levnad. Det var endast ett antal smärre prosastycken och några noveller, bland annat "Förvandlingen" "I straffkolonin" och "Eldaren". Den sistnämnda utgör det inledande kapitlet i den ofullbordade, postumt utgivna romanen "Amerika", av Kafka själv betitlad "Den försvunne". Eftersom det är den av hans romaner jag ägnat minst intresse läser jag den nu och slås av med vilken gåtfull energi som författaren berättar en i sak ganska enkel historia om några förtretligheter i samband med den blott 16-årige emigranten Karl Rossmanns landstigning vid ankomsten till New York.
Karl blir plötsligt varse att han glömt paraplyet och ber en person hålla ett öga på kofferten medan har återvänder ner i båtens förvirrande system av trappor och korridorer för att hämta det, varvid han stöter på eldaren som också förbereder sin debarkering. Innan de båda kan lämna båten fastnar de i dispyter med uniformerade personer - fartygsbefäl, hamnstyrelse och en distingerad herre med bambukäpp - som ställer frågor utifrån sina bemyndigade positioner och funktioner.
Eftersom Karls nyfunne vän befinner sig i konflikt med en annan eldare uppstår problem när hans lön ska utbetalas hos kassören. Den andre har mobiliserat ett antal personer som vittnar till hans förmån, medan Karls vän får svårt att hävda sig. Karl griper då in i diskussionen och tar parti för vännen och råder honom att stå på sig, men situationen ger intryck av att de båda är utlämnade till ett slags godtycke, även så när det helt plötsligt uppdagas att herrn med bambukäppem är en senator och tillika Karls morbror.
Karl blir utan att motsätta sig omhändertagen av sin morbror fast han hellre velat behålla kontakten med eldaren. Så långt "Eldaren", det första kapitlet i "Amerika", som i övrigt är ofullbordad och skildrar Karls kringströvande liv med tillfälliga jobb som hisspojke, fastighetsskötare, passopp hos en tjock operasångerska, kontorist på ett företag som visar sig vara en bordell, m.m. Trots sin ofullständighet är det en mycket läsvärd och underhållande berättelse med för sin upphovsman typiska, på en gång realistiska och fördrömda, episoder.
Tv-seriens porträtt av de tre betydelsefulla kvinnorna i Kafkas liv återspeglar lika mycket, om inte mer, Franz egen karaktär, hans vankelmod och tvivelsjuka i relationerna till både dem och till kontorsarbetet.
Han slets ständigt mellan hågen till litterärt skrivande och tjänstgöringen som juridisk expert i försäkringsbranschen, mellan konstskapande och borgerligt familjeliv. Det ledde till brutna förlovningar i det långa förhållandet till Felice, och om igen till samma neurotiska obeslutsamhet beträffande den okonventionella Milena, som till sist förlorar tålamodet och levererar några sanningens ord om sin hindersamme kavaljer. Slutligen återstod bara sanatorievistelsen med den omhändertagande Dora.
Av tv-serien framgår också att Kafka, trots att hans samtid endast mycket begrämsat kunnat ta del av hans verk, var känd och respekterad av berömda kolleger som Franz Werfel, Hugo von Hofmannsthal och Reiner Maria Rilke. I mötet med Rilke får Kafka klart för sig att den berömde poeten läst allt som publicerats och särskilt imponerats av "Eldaren". Smått förundrad inser Kafka att han är föremål för Rilkes beundran.
Nej, han gjorde det inte lätt för sig, den gode Franz.
Tv-serien finns att se på STV Play här.
Jag har bloggat i ett par decennier snart, först i Aftonbladet och sedan 2009 här under rubriken Rapsodi. Under alla dessa år har jag följt ett antal andra bloggare, av vilka vissa blivit favoriter som jag hållit särskild koll på och även bytt kommentarer med. Som regel har det handlat om personer i eller närmast min egen generation, dvs äldre som vid sidan av ordinarie arbete eller efter pensioneringen känt sig lockade att fritt uttrycka sig i skrift (och bild) om litteratur, musik och konst.
Några har slutat skriva och - vad vet jag - övergått till annan verksamhet eller skriver och publicerar sig på annat sätt. Andra har inte bara lämnat bloggandet utan detta livet; helt enkelt tystnat för att de inte längre finns ibland oss.
Det har nu visat sig att ytterligare en person som jag haft långvarig bloggkontakt med inte längre kommer att höras av. Det kommer inte att publiceras något nytt i den alltid lika intresseväckande bloggen "Den långsamma bloggen" (med det självironiska tillägget "- en trögtänkt långsamläsares anteckningar").
Det blev allt glesare mellan inläggen den sista tiden och Lennart antydde vid något tillfälle i höstas att han drabbats av ohälsa, utan att gå in på närmare detaljer.
Till sist googlade jag hans namn och blev varse att han dog den 12 januari i år.
Så sorgligt, Lennart Erling var ju bara 74 år och hade mycket mer att förmedla av sin läsning av viktig litteratur, klassiker främst, stoiker inte minst.
Jag träffade honom aldrig i verkliga livet, vilket gäller för nästan alla som korsat min väg här på nätet. Ändå tyckte jag att jag lärde känna honom ganska väl bara genom de skriftliga avtryck han lämnade efter sig. Det är trist att han inte längre kan nås med en synpunkt i kommentarsfältet, och inte minst att man själv aldrig mer kan få en kommentar på vad man skrivit från den kloka och belästa person han var.
Nu får han vila i frid från vandringar, vedhuggning och läsande, fast han säkert hellre velat fortsätta med allt detta ännu några år till.
Jag hoppades att Lennart bara hade tagit en ovanligt lång paus i sitt skrivande, men så var det alltså inte. Han har bloggat färdigt, och jag sörjer och saknar den eftertänksamme långsamläsarens tankar här i bloggosfären.
Foto: EJ
Aldrig tidigare har sista biten från Djurgårdsbron till Berwaldhallen varit så tung att gå som i den iskalla vårvinden första lördagen i april. Men jag höll ut, i vinglig armkrok med ohjälpsamme Mr P, tack vare det hägrande målet och löftet om musikalisk katarsis. Mahler-tvåan än en gång live, det är live den ska upplevas, och så lägligt ett par veckor innan stilla veckan då den livande vårvärmen återkom och körsbär, magnolia och ginst blommade för fullt.
Tänkte på Mahler som under begravningen av dirigentkollegan Hans von Bülow berördes så starkt av Klopstocks psalm om uppståndelsen att det blev förlösande för sista satsens utformning. Han fick mod att fullfölja den naiva tillförsikten i "Urlicht", en av visorna ur folkpoesins Des Knaben Wunderhorn, mod att med Klopstocks ord bejaka tron på odödligt liv: "Uppstå, ja uppstå ska du åter".
Den text som sedan följer är Mahlers egen, där han omväxlande låter alten, sopranen och den stora kören sjunga sig fram till en förtröstan om att inte ha levt och lidit förgäves. Efter hjältens alla plågor och existensiella kval låter han sig övertygas: Det som en gång blivit till måste förgå - men för att återuppstå! Smärtorna och döden betvingas och livet kan blomstra på nytt.
Det är när kören lågmält som ur ett stilla vindbrus förmanar oss att sluta darra av dödsfruktan och sedan med full kraft utropar: Bereite dich zu leben! som det drar ihop sig till ett avgörande. Det gigantiska uppbådet av sångare och musiker lämnar domedagen bakom sig för att i ett av musikhistoriens mest extatiska ögonblick brista ut i jubel över att på svävande vingar - "i ett nu!" - bäras hela vägen hem till Gud.
Redan i den föregående satsens "Urlicht" får altsolisten begråta den mänskliga tillvarons nöd och smärta och yppa sin himmelslängtan:
Ja vad ska man säga? Mahler testar barnatron fullt ut och låter önsketänkandet kulminera i en förvissning: Dö ska jag för att leva.
Jag tror för min del att symfonins kärna ligger i körens mäktiga "Bered dig att leva!". Det är en maning som kan vara drabbande och giltig såväl för den troende som för den som tvivlar på livet bortom död och grav, både för den som sätter sitt hopp till Guds eviga nu och den som inte tror på annat än den uppfordran man kan uppfatta i dessa ord till att ta vara på sitt liv, att leva med döden i livet så kreativt och autentiskt man kan.
Det är därför denna exceptionella symfoniska upplevelse leder till endera omedelbara ovationer när väl dirigenten slår av det sista utdragna crescendot, eller till lång tystnad tills man hämtat sig och förmår ge uttryck för något av det som väckts till liv inom en. Jag säger det igen: den här symfonin måste upplevas live och i en tolkning som inte väjer för det extrema.
Den här gången var det Sveriges Radios Symfoniorkester, Johanna Wallroth, sopran, Amery Amereau, alt, och den utomordentligt välljudande kören Orfeó Català som under Daniel Hardings ledning bjöd på denna existentiella musikdramatik. Som alltså går under beteckningen "Uppståndelsesymfonin".
Det var en fin konsert, även om jag varit med om än mer överväldigande Mahlertvåor. Det är mycket som ska till när Mahler satsar allt han har av resurser för att låta oss ana något av en triumferande överjordisk salighet mot bakgrund av all världens domsbasuner, nöd och lidande.
Det är omöjligt att inte beröras, och jag tänker mig Mahler med ett memento till alla som inlåter sig med detta verk: Glöm inte att det handlar om att leva och att dö och möjligheten av att betvinga döden! Ingenting mindre!
Vilket kräver att man följer anvisningen inför sista satsen: Wild herausfahrend!
Återstår för var och en att avgöra hur långt det räcker.
Foto: EJ.
(Gunilla Petersén står för översättningen till svenska av Urlicht).
.jpg)
Det var för några veckor sedan. Jag var åter på plats för en pianoafton i Konserthusets stora sal i Stockholm. Norges främsta bidrag till pianoeliten, Leif Ove Andsnes, spelade Grieg och Chopin plus en norsk kompositör vars namn jag aldrig tidigare noterat. Det var givetvis Chopins 24 preludier som var dragplåstret, för mig liksom för de flesta andra. Griegs pianosonat i e-moll hör man inte så ofta, ett habilt ungdomsverk som inte heller denna gång lämnade några djupare spår i mig.
Det gjorde emellertid nästa programpunkt som började med att Andsnes helt kort presenterade en pianosonat av en annan landsman, nämligen Geirr Tveitt (1908-1981), närmare bestämt hans Sonata Etere, op. 129 (1941) byggd på ett par av folkmusik inspirerade teman från Hardangerdalen, Tveitts hembygd. Folkmusiken var denne originelle tonsättares främsta inspirationskälla och han var i så motto något av en norsk Bartók, som både samlade, arrangerade och skapade konstmusik av Hardangerdalens tonspråkliga arv.
Sonaten - ett verk på dryga halvtimmen - imponerade på mig och fick mig än en gång undra över hur många de kan vara, de där snillena man aldrig kommer att upptäcka.
Tre satser består den av, denna sonat nr 29, den enda som finns kvar efter den stora branden när hemmet och merparten av Tveitts rika produktion gick upp i rök. Av det som finns kvar har dock en del kunnat rekonstrueras, bland annat från inspelningar.
Det är spänningsladdad musik, modernistisk och kärvt melodisk och - som Andsnes antydde - ibland påminnande om rysk musik (t ex Prokofiev), ibland om fransk. Vilket Andsnes sedan visade genom att som extranummer spela dels Claude Debussys Den sjunkna katedralen, "La cathédrale engloutie", ur Préludes för piano, bok nr 1, dels också Allegro ur Rachmaninovs "Études-tableaux" för piano op 33:2. Släktskap i tongångar och komplexitet, jodå, men samtidigt är Tveitts musik sin egen, koncipierad utifrån en solid förankrimg i hembygdens folklore.
I sin livsåskådning - med en förkärlek för förkristen nordisk mytologi - var han en särling med grumliga nationalistiska böjelser, dock tydligen utan att hamna i Knut Hamsuns villfarelser. Tvärtom anslöt han sig till motståndet mot den nazistiska ockupationsmakten.
På Youtube och andra strömningstjänster som Spotify och Idagio kan man ta del av några inspelningar av hans verk. Jag har exmpelvis funnit en av den 29:e pianosonaten där man också löpande kan följa med i noterna (Youtube - här - dock med okänsliga reklambrott för icke prenumeranter; Spotify har en inspelning med Geir Botnen - här). De lättillgängliga, vackert orkestrerade folkvisorna - organiserade i sviter - finns på flera skivbolag, liksom även några pianokonserter, bland annat den stormiga fjärde, op. 130, "Aurora Borealis".
Slutligen vill jag nämna humorn som glimtar fram i folkvisorna, både i titel och innehåll. Se och hör exempelvis pianisten Greg Niemczuk framföra ett stycke betitlat "Hardingöl", en tribut till den hemlagade drycken som landar i ett minst sagt raglande spel med hela högra underarmen på klaviaturen - här. Nog finns väl här också en illa dold hälsning till Maurice Ravel?
Allt detta och mer därtill har jag med stort utbyte ägnat de senaste veckornas lyssningstid åt.
För övrigt är Leif Ove Andsnes för närvarande på turne i USA:s öststater med samma program som i Stockholm.
Foto: Wikipedia
Med fjorton dagars uppskov på grund av sjukdom var Grigory Sokolov traditionsenligt på plats i Stockholm för sitt årliga besök i Konserthuset. Allt var sig likt så förhoppningsvis är det inget allvarligt som drabbat honom.
Vi får väl anta att hans minutiösa kontroll av skicket på den flygel han ska använda sig av också gäller det avgörande fysiska instrument som han själv utgör. Han är sjuttiofyra år fyllda, och vi som hör till samma generation vet att kroppen inte längre i allt är vad den en gång var. Vad gjorde man om man som legendarisk världsartist med skyhöga krav på sig själv kände sig opasslig och fruktade att inte kunna ge sitt allra bästa?
Nog spekulerat om omständigheterna, som jag inte vet mer om än så. Innehållet denna gång bestod av klavermusik av ett stort namn i engelsk renässans samt ett par huvudfigurer i 1800-talsromantikens rika pianolitteratur: Chopin och Schumann. Inga "tunga" verk dock, utan snarare verk för salonger av det intimare slaget.
Att Sokolov ägnar en avdelning åt tidig musik är ingenting ovanligt - tidigare har vi bland annat hört honom i Couperin, Rameau och Purcell. Att han nu lägger William Byrd (1543?-1623) till sin repertoar är bara i sin förväntade ordning.
Byrd använde sig av samtidens melodier och danser som han varierade och utsmyckade med en mängd drillar och annan musikornamentik. Det är lättsant och charmerande, vilket även titlarna ibland understryker. Som i det inledande stycket "John come and kiss me now", vilket enligt programbladet bara är första raden i en vers som i sin helhet på svenska lyder: "John kom och kyss mig nu, John kom och kyss mig nu. John kom och kyss mig då och då. Och gnäll inte mer". Lyssnar man med det örat kan man säkert höra något av den sortens lust och lekfullhet i åtminstone några av styckena. Och Sokolovs distinkta spel med restriktiv användning av pedal ger lyft och luft och porlande klarhet åt Byrds musik på en modern flygel.
Efter paus sju mazurkor av Chopin (op.30 och op. 50). Konstfullt stiliserad dansmusik även detta, som väl bör räknas till den mest exklusiva salongsmusiken. Sokolov spelade dem utan markant egensinne, men som vanligt med stor omsorg om detaljerna. Bland extranumren gav han ytterligare tre av senare tillkomna, op. 68: 2 och 3, där den sirliga förstnämnda i a-moll med sina drillar kunde uppvisa en viss släktskap med Byrd, medan den melankoliska i ciss-moll, op 63:3 slutligen skänkte ett slags avklarnat lugn. Säga vad man vill om Chopin, han kunde fylla en relativt enkel struktur som den för en mazurka med ett rikt mått av nyanserade stämningar.
Av Schumann fick vi höra "Waldszenen", op. 82, vilket inte precis är den Schumann man primärt brukar få lyssna till av pianovirtuoser av Sokolovs kaliber. Nio ganska korta karaktärsstycken av typisk Schumannsk karaktär där väl bara "Vogel als Prophet" är någorlunda känt som enskilt nummer.
Själv är jag rätt förtjust i flera av Schumanns alster av det här slaget, inte minst det mer frekvent förekommande "Kinderszenen", op. 15. Bland skogsscenerna är det tredje och det sista stycket två sådana pärlor som jag ofta återkommit till. "Einsame Blumen" - ett lyckokast trots notbildens bedrägliga enkelhet, och "Abschied" - ett lyriskt avsked som hellre än melankoli rymmer en air av rogivande reflektion efter de blandade upplevelserna av skogspromenaden. Den har ju förutom jaktscener, profetisk fågelsång och vänligt landskap även bjudit på en enslig plats hemsökt av gudvet vad ("Verrufene Stelle").
Extranumren blir numera oftast sex stycken, så även denna gång. Förutom ännu några mazurkor även Preludium i c-moll (ur 24 preludier ) av Chopin, en Chaconne i g-moll av Purcell och som avslutning det andäktigt serena Bach-preludiet (BWV 855a) i h-moll i arr av Siloti.
PS. Sokolov gav efter Stockholmsbesöket tillsammans med en annan pianist en extra konsert i Paris som hommage till den ryske pianisten och antikrigsaktivisten Pavel Kushnir som i somras hungerstrejkade och dog i ett ryskt fängelse. Många andra berömda pianister och musiker har betygat sin aktning för Kushnir (se här), som först efter sin död blivit känd utanför Ryssland och de lokala sammanhang där han var verksam.
Mer finns att läsa - här och här - om denne säregne, högt begåvade musiker och skribent som offrade sitt liv i protest mot det ryska angreppet på Ukraina.
Foto (överst): Nadja Sjöström, Konserthuset
Månaderna går och vi är redan långt inne i den årliga anpassningen till det snöfria novembermörkret. Allhelgonahelgen inledde som vanligt stearinsäsongen. De tända ljusens högtid lyser upp och pånyttföder minnena av de som gått ur tiden - före oss andra som ännu är kvar i den.
Hösten har i alla fall varit mild och inte sällan mitt på dagen solig. Oktober slöt för min del med en upplyftande konsert, men även förstämning efter ännu ett sorgebud. Ännu en av dem som funnits mycket lång tid i mitt liv är död.
Moll? Ja, delvis, bland annat första satsens huvudtema går i moll. Vilket inte förtar huvudintrycket av musiken som i grunden lyckligt livsbejakande. Och ingen tvivlade på att Hadelich själv älskade att frambringa dessa sköna toner ur sitt instrument, en Guarneri del Gesù från 1774, en dyrgrip som han har till låns.
Det kan ej förklaras, det kan blott erfaras, sjöngs det i en andlig visa i min barndom.
Nog är det ett existentielllt drama som öppnar för både himmelsljus och avgrundsmörker, ett psykodrama som man dras in i och som inte upphör förrän de sista takternas hamrande tordön slutligen stupar i brant fallande intervall.
Vi vadar omkring i höstlöven, Doro och jag. Den friska men för årstiden mycket milda vinden sopar trottoarerna så gott den kan men lyckas inte lika bra med det som fallit i lager på fuktigt lager i parkerna. Det mesta av lövträdens bladverk har lämnat grenarna och ett medelålders par på promenad delar nöjet av det knippe utvalda lönnlöv som kvinnan leende håller som en solfjäder i ena handen. En pappa med barnvagn och två små barn rafsar famnen full med löv, kastar dem högt i luften så att de singlar ner över barnen och landar på marken en andra gång. På en parkbänk står en kasse fylld med fallfrukt, ett par, en man och en kvinna, troligen invandrare, går omkring och plockar nyligen landade äpplen.
Ett förtäckt klimatrelaterat hot eller ej - vi kan inte annat än njuta av det milda oktobervädret, av att kylan tycks uppskjuten på obestämd tid. Mörkret faller dock kalenderenligt och höstmörker är det mörkaste som finns. Innan det börjar skymma går vi i den låga eftermiddagssolen som bländar och förblindar och tvingar husse hålla kort koppel som säkerhet mot de hastigt uppdykande vettvilllingarna på elsparkcykel.
Tillbaka inomhus är det snart dags att tända upp några dunkla hörn av rummen. Doro grottar ner sig i soffan hos matte eller i sovrummets fluffiga sängöverkast medan husse söker sig till någon av eftermiddagens stillsamma aktiviteter - läsning, lyssning, skrivande.
Efter att i våras ha kommit av mig läser jag nu - och roas storligen - av Laszlo Krasznahorkais "Herscht 07769" (Norstedts, 2023). Trehundrasjuttiosex sidor text utan punkter eller styckeindelningar (dock komma och andra skiljetecken), det lär väl kallas experimentell prosa men är inte alls så oöverstigligt som det låter. I själva verket är det ett under att en sådan textmassa flyter så obehindrat som den gör (och översättaren Daniel Gustafsson har nog sin berömvärda del i detta).
Det handlar om livet i en liten stad i före detta östtyska Thüringen i vår egen tid av politiska motsättningar och nynazism. Huvudpersonen, Florian Herscht, är en udda figur som gått kurser och förläst sig på modern kvantfysik. Via begrepp som antimateria har han kommit till insikt om att vi står inför en kosmologisk katastrof, hela universums undergång.
Han tar sitt ansvar och skriver ett, ja flera brev till förbundskansler Angela Merkel angående detta. Med sin naturvetenskapliga bakgrund borde hon vara den som förstår allvaret i vad som förestår. Breven besvaras emellertid inte och han motas bort när han reser till Berlin för att personligen framföra sitt ärende.
Florian försörjer sig på klottersanering tillsammans med sin "Boss", en vulgär, nazianstucken typ som "bossar" den godhjärtade, närmast dumsnälle Florian när de åker omkring i en gammal Opel och eliminerar graffiti. Ryktet säger att bossen sprejar på nätterna och sanerar på dagarna. När så Johan Sebastian Bachs grav skändas med klotter händer något med både herre och tjänare i den gamla Opeln - och det är så långt jag hunnit i texten. Det ska bli spännande att följa händelseutvecklingen i och genom det som baksidestexten talar om som Florians enda tröst: Bachs musik.
Min musik till tröst och uppbyggelse de senaste veckorna har främst varit kammarmusik av Brahms. Dels andra och tredje pianokvartetten (som Musikrevyn i SR P2 häromveckan påminde om), dels de båda stråksextetterna.
För övrigt fyller Anton Bruckner 200 i år, och jag har biljetter till fjärde symfonin i Konserthuset nu på lördag (26/10) och åttonde symfonin i Berwaldhallen i november (9/11). Även Bruckner var ju i flera avseenden ett naivt original men samtidigt musikaliskt inget mindre än genial, en skapare av musik för de stora akustiska rummen till Guds och Wagners ära.
När som i dessa sista septemberdagar av mild sensommarvärme parkernas gräsmattor klipps för sista gången och trädens färgstarka löv samtidigt singlar ner mot den ännu saftiga grönskan - då är tid att återvända till musik av Johannes Brahms. Länge har jag förknippat honom med det bästa och vackraste med höstens tid, så när filharmonikerna i Stockholm ger hans första pianokonsert med islänningen Víkingur Ólafsson vid flygeln är jag inte sen att tacka ja.
Det är ett stort och närmast symfoniskt verk som varar i bortåt femtio minuter och där den dramatiska första satsen upptar nästan hälften av den tiden. Det handlar om ett ungdomsverk - Brahms var bara 25 år vid premiären 1859 - som växte fram via en sonat för två pianon som omarbetades och instrumenterades till en symfoni och som slutligen fick formen av en pianokonsert.
Vi som nått mer än mogen ålder känner kanske igen de inledande takterna, som ju användes som spänningalstrande musik i det en gång i televisionens barndom så populära frågesportprogrammet "Tiotusenkronorsfrågan". De båda tävlande som satt i var sin bur fick en betänketid under vilken just denna musik spelades.
Det saknades verkligen inte dramatisk nerv i torsdagskvällens framförande med orkesterns nye chefdirigent Ryan Bancroft på pulten. Brahms - den tyglade passionens mästare - ger här ovanligt fritt utlopp för storvulen romantik i stormande flöden, men ävenså i ömsint lyrism. Var det Clara Schumann han hade i tankarna i andra satsens Adagio?
Kontrasterna är stora och förminskades verkligen inte av Víkingur, som tvärtom tog ut svängarna såväl i de rytmiska förskjutningarna (Brahms gillade synkoper!) som i det lenaste lena tondroppandet. Att orkestern också visade sin ovedersägliga excellens, inte minst i andra satsens stråkbrus på knappt hörbar nivå, bidrog till intrycket av ett inspirerande musikantiskt samarbete.
Som varande Konserthusets artist-in-residence återkommer Víkingur Ólafsson under säsongen i Brahms andra pianokonsert och i en recital med Beethovens tre sista pianosonater. Något att se fram emot.
Foto: Konserthuset. Yanan Li. (Klicka för förstoring!)
Följande text är nyligen publicerad i Parnass, nr 3/2024
I ett kort prosastycke från femtiotalet - “Vinterstjärnor över Klara” - sitter poeten Emil Hagström (1907-1970) i sin "varma kammare” på Österskär och minns sitt 30- och 40-tal. Han minns det fria, glada bohemlivet, hur “man gick mellan redaktioner och kafén i Klara”, bostadslös, frusen och eländigt “skrudad i en gammal överrock som såg ut att ha varit i vägen för råttorna”. Han önskar sig inte den tiden tillbaka, men återvänder gärna i minnet till eländet och “de levande och döda bröderna”, de som bildade en löst sammansatt krets av “Klarabröder” med Nils Ferlin i centrum.Påle i kött,_________________________
liv i grav,
korn i fåra,
fisk i hav,
År, tundra,
rymd stum.
Blodfall,
sparlåga,
enkelrum.
Jag läser, omläser, Seneca och vad han hade att säga om livets korthet, och varvar det med Ovidius Metamorfoser. Begrundar om stoikern är någonting på spåren när han hävdar att livet väl använt är tillräckligt långt, att det inte är kortare än man gör det genom slöseri med tiden i allsköns ävlan och upptagenhet av oväsentligheter. Att således känslan av att livet har runnit ifrån en handlar om att inte ha brukat sin tid som man bort. "Är det icke bra sent att på allvar börja leva, först då livet nalkas sitt slut?", säger han lite förnumstigt.
Detta då man i stället kunde vara "en tidens sparsamme vårdare" och förlänga sitt liv genom att tillgodogöra sig den visdom man sällan uppnår i kontakter med sin egen begränsade umgängeskrets. Hellre då i tilllbakadragenhet hämta visdom från gångna tidsåldrar, hellre ta del av insikter som går att både leva och dö med. Han går dock inte så långt som att hänvisa till sig själv.
Så tolkar jag, kortfattat, den kejserlige rådgivaren Senecas livsfilosofi, han som samtidigt erkände att han inte alltid levt som han lärt, och vars liv fick ett olyckligt slut när den misstänksamme kejsaren (Nero) tog honom för en av dem som sammansvurit sig mot honom och därför befallde Seneca att begå självmord. Vilket enligt den tidens straffmätning var mer hedersamt än avrättning rakt av, så att säga.
Jag erinrar mig vad P O Enqvist skrev i "Lewis resa" om Sven Lidman och Lewi Pethrus, om deras komplexa relation och deras sista ord på dödsbädden. I Svens fall lär det ha varit ett fyrfaldigt:
"Fiasko, fiasko, fiasko, fiasko!"
Lewis sista ord var mera kryptiskt:
"Detta går inte att förklara".
Kanske kunde Sven inte sammanfatta sitt liv bättre än som ett misslyckande i förhållande till sina ambitioner och ideal, och i så måtto torde han inte vara ensam. Kanske tänkte han i Senecas banor: alltför mycken tid slösad på oviktiga ting. Medan Lewis misslyckande kanske inte bara handlade om honom själv utan om strävan att åskådliggöra det ofattbara, kort sagt fatta och förmedla vad han själv under ett långt liv hade predikat om?
Sommaren är kammarmusikens stora årstid, med festivaler och mer än vanligt välbesökta kyrkor. Inte minst på landsbygden verkar många kyrkor leva upp sommartid när musiker och semesterfirare blandas med socknens få egna kyrksamma.
Tuna medeltidskyrka i Tunaby, Uppland har jag cyklat förbi ett oräknat antal gånger på väg till livsmedelsbutiken i Alunda. Inte förrän nyligen har jag varit inne i den och det var Schubert som gav mig en anledning. Stråkmusiker från Gävle respektive Åbo symfoniorkester spelade den undersköna stråkkvintetten i C dur, D.956. I stället för stråkkvartett med dubblering av cellon, som verket är skrivet för, hade ena cellon bytts mot en kontrabas. Det gjorde musiken snäppet mer orkestral, vilket enligt min mening inte gjorde den sämre men inte heller bättre. Det var ett mycket fint framförande, inte tu tal om det.
Som alla kammarmusikvänner vet är detta ett mästerverk som Schubert komponerade i slutet av sitt korta liv. Att hans liv blev kort måste man nog hävda, alldeles oavsett det storartade livsverk han åstadkom under sin blott 31-åriga levnad. Varje gång han kommer på tal frågar jag mig vad ytterligare han hade kunnat skänka världen av hänförande skönhet om han åtminstone fått leva sex år till, det vill säga nå Mozarts levnadsålder?
Den oerhörda kraften och rikedomen i denna musik hör verkligen till det som inte går att förklara. Man får, som Tomas Tranströmer i dikten "Schubertiana", ta till metaforer och försöka beskriva något av den igenkännandets gripenhet som gestaltas. Tranströmer vill att vi begrundar hur mycket vi dagligen måste sätta vår tillit till av sådant som egentligen inte är värt vårt förtroende - under det att:
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
Krönet passerat. Dagen när solen står som högst och ger oss den längsta dagen, är förbi. Den kom med livlig värma och jag har suttit på landet bland rosor, pioner och andra hastigt prunkande rabatter. Gräsmattan före klippningen beströdd av smörblomma, tusensköna och vitklöver. Aplarnas grenar alltmer nedtyngda av den växande frukten, medan vinbärsbuskarna vittnar om ett sämre bärår i år.
På värmeböljan följde en åskvädersdag till Doros stora förtvivlan. Han är skott- och åskrädd bortom allt det förnuft han naturligtvis saknar. Åskknallar, nyårsraketer och doktorspromoveringar gör livet outhärdligt för honom; helst vill han bara dra all världens väg i vantron att han kan springa ifrån helvetet. Det enda som hjälper något litet är att hålla honom tätt intill sig och med den likaledes tätt omslutande "åskvästen" på.
I ett obevakat ögonblick när vi trodde att knallarna var över, hördes ett förnyat muller i fjärran som inte undgick hans perfekt diskriminerande öron utan satte honom på språng utan hänsyn till våra kallelser. Han försvann snabbt ur vårt synfält och nu vidtog en orolig tid av väntan, av vankande och ropande, vankande och spanande, bort över betesmarkerna mot skogen och faran för att lon eller räven skulle få syn på honom. En flåsande utpumpad Doro som ett lättfångat byte - vårt inre skräckscenario. För att inte tala om lastbilarna på Hallstaviksvägen.
Tack och lov kom den moderna tekniken oss till undsättning. Via ett lokalt digitalt nätverk visade godhjärtade människor en bild på en hund som man hittat på Hallstaviksvägen. När vi hämtar honom beskriver de en lugn och snäll och tillgiven hund, vilket ju är alldeles riktigt.
Dagen efter sken solen igen och jag kunde avsluta läsningen av den bok jag haft som huvudsaklig lektyr denna midsommar. Det är återigen en bok av Cees Nooteboom, ännu inte översatt till svenska men som finns på engelska: "533. A Book of Days (Maclehose Press, 2021, översättningen av Laura Witkinson; det nederländska originalet kom 2016).
Det är en sorts dagbok, men enligt författaren själv ändå inte en i traditionell mening. Bäst torde innehållet kunna karakteriseras som litterär essäistik blandad med de iakttagelser som en öppet sinnad författare som Nooteboom kan göra utifrån de platser han för tillfället bevistar. Inte för inte är Nooteboom känd som en resenär som med sitt stora bildningsbagage förmår skildra det han möter som mer än bara rapporter eller reportage. Den här boken är tillkommen på två orter under en tidsperiod som anges i slutet: San Luis - Hofgut Missen - San Luis, 1 August 2014- 5 January 2016.
Nooteboom bor sedan flera decennier delvis på Menorca och den andra orten som nämns ligger i sydtyskland. De flesta naturiakttagelser han gör har med den mediterrana miljön att göra. Framför allt är det hans intresse för kaktusar som märks i den här boken, men i övrigt uppmärksammar han såväl de små sköldpaddornas och ödlornas gång på terassen som processionslarverna och deras giftighet. Om de senare visste jag tidigare intet, till exempel att de släpper sina ytterst tunna, giftiga små brännhår som flyger som pollen i vinden. (Se vidare, t ex här).
Det jag tycker om hos Nooteboom är hans mottaglighet och förmåga att förundras över både naturfenomen, konst och andra artefakter och sist men inte minst det som knyter an till läsefrukter. Undertexten inger känslan av existentiell svindel, det vill säga det som på ett eller anat sätt ökar tids- och livskänslan med dess ofrånkomliga inslag av tillfällighet och ändlighet.
Han fastnar för stenlagda gravkammare från okänd urtid lika väl som storspovens rop mot stjärnhimlen och Voyager I och II som efter mer än fyra decennier lämnat vårt solsystem för fortsatt färd ut i okänt mörker.
Beträffande det lästa berör han denna gång så olika författare som Max Frisch, Brecht, Borges och Gombrowics. Den sistnämndes begrepp omognad som ett slags ideal kopplas till popikonen David Bowie och dennes många skepnader som ett sätt att inte låta sig infångas och identifieras som en enda. Men kunde han undgå att åldras, och vem dog när Bowie dog?
Och vad om den stora världen? Den finns och den gör sig påmind. Om att lockas av att vända sig bort från världen och odla sin trädgård skriver Nooteboom följande:
"I do my best, but my garden is in the world, whether I like it or not. Curlews and Orion on the one hand, bodies floating in the water and men jumping onto moving lorries on the other." (sid, 173).
Och han erinrar sig en absurd historia när han en gång av ren nyfikenhet uppsökte ett kloster där nunnorna i sin cykliska tillvaro bakade kex till försäljning. Han ställdes där inför en lucka bakom vars glas en nunnas bleka ansikte dök upp; hon kunde se hans ansikte och möjligen något litet av världen bakom honom. På en bricka som sköt fram under luckan lade han pengarna och fick "a virginally packaged bisquits" i retur.
När han på kvällen efteråt tittar på tv slår det honom att han betraktar världen, att han är nunnan.
