Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 13 november 2018

En skilsmässosymfoni?



Nyligen var jag på en konsert med Filharmonikerna där William Waltons (1902-1983) första symfoni spelades. Eftersom hans musik inte förekommer så ofta utanför Storbritannien var det med förväntningar jag såg fram mot dirigenten Jaime Martíns lite annorlunda val av verk. Jag vill hävda att Walton är en av de mest underskattade tonsättarna från 1900-talet, framför allt med tanke på de fina konserterna för viola, violin respektive cello, hans mest kända verk.

I programbladet presenterades denna symfoni nr 1 i b-moll (1931-1935) som "ett emotionellt vulkanutbrott" med direkt bäring på tonsättarens privatliv. Waltons stormiga kärleksrelation med baronessan Imma von Doernberg, en relation som slutade med att hon lämnade honom för en annan man, skulle vara det som speglas i den bitvis mycket upprörda och intensivt rytmiska musik som det är fråga om. 

Är det då programmusik, ity att Walton själv lär ha tillstått att den var kopplad till hans privata livssituation, att han försökte gestalta sina starka lidelser i denna musik? Är det vi hör en kärleksrelation i smärtsam upplösning, vilken i sista satsens övergång till dur ersätts av en annan sorts upphetsning, nämligen den jublande känslan av förälskelse i en ny person? Ja, lyssnar vi med det örat fungerar det säkert som en god ingång till musiken.

Det börjar alltså i skärande dissonanser och ursinniga utbrott. Och visst, det är inte svårt att uppfatta upprördhet, aggressivitet och disharmoni. Samtidigt bibehålls en klangrik och melodisk inriktning hela verket igenom, inte minst genom den kreativa instrumenteringen, med brasset inklusive en bastuba som viktigt inslag. Musiken är dock knappast beroende av sin utommusikaliska referens, är inte någon detaljerad berättelse och har följaktligen därför inte heller betecknats som symfonisk dikt, utan just som symfoni. 

Även scherzot - Presto con malizia - drivs av hetsiga, snärtiga repliker, ett gräl man inte vet vem som får sista ordet i. Intrikata rytmer och ett uppdrivet tempo gör att man kan associera till det snabba fotarbetet i en boxningsmatch - om man nu vill spinna vidare på den givna uppslagsändan. Briljant musik är det, alldeles oavsett hur det emotionella innehållet översätts.

Andante con malinconia, sats nummer tre, säger redan med sin vackra italienska satsbeteckning vilka stämningar det handlar om. Här berörs vi av svårmodet, kanske också ruelse och övergivenhet. Och här visar sig den lyriska sidan av Walton, även den i samma dissonanta klangvärld av sinnrika underströmmar och med en kulmination som bryts och ebbar ut. 

Sista satsen återuppväcker livsandarna i triumferande dur, men fortfarande med de båda första satsernas temperamentsfulla rytmik och täta harmonik. Även denna sats mobiliserar starka energier och slutar braskande med mycket slagverk. 

Musik är stämningsskapande och kommunicerar i hög grad på ett emotionellt plan, därom råder inga tvivel. Att i ord tolka och beskriva vad de musikaliska förloppen återger är svårt, vilket var och en vet som i likhet med mig försökt göra det i texter som dessa. Om man inte besinnar sig kan man hamna i närheten av vinskribenternas drastiska associationer. 

Metaforer och vaga hänvisningar till rörelser och sinnestillstånd är legio; musikens väsen är sammansatthet, dess verkliga styrka. När skribenten i programbladet beskriver den tredje satsen som "en komplex väv av hela det melankoliska spektret" ger det utrymme för att lyssna in sig i mer än en aspekt av det sorgmod som inte heller endast rör en nyskilds övergivenhet. Musiken har även i detta fall fördelen av att kunna uttrycka mer än det verbalt eller självbiografiskt angivna. 

Filharmonikerna gjorde en fin insats och får gärna återkomma till Waltons musik. Tills vidare kan man lyssna till en serie färska inspelningar av Waltons musik som Edward Gardner och BBC Symphony Orchestra gjort på Chandos (finns på Spotify), där även Symfoni nr 1 finns i ett rasande skickligt utförande.

Foto: bbc.co.uk


torsdag 8 november 2018

Utsikt över en italiensk sjö (3): Cypresserna



I en av sina mest kända dikter försöker Goethe sammanfatta tjusningen med Italien: "Kennst du das Land wo die Zitronen blühn?" 

Och inte bara citronerna; i första versen nämns också guldglänsande apelsiner mot dunkelt bladverk, liksom myrten och lager, allt mot en blå himmel och ljumma vindar. Det råder inget tvivel om diktarens förälskelse i detta land, dess berg och klippor, salar och gemak, moln- och marmorstoder. Kort sagt ett paradis att fly till.

Dikten hör till de allra mest tonsatta någonsin. Snart sagt alla namnkunniga tonsättare har velat tolka orden i toner: Ludwig van Beethoven, Charles Gounod, Franz Liszt, Franz Schubert, Robert Schumann, Ludwig Spohr, Peter Tjajkovskij, Hugo Wolf, Alban Berg och ett 70-tal andra, mindre kända eller okända.

Vad gäller den mediterrana växtlighet som skildras i dikten saknar jag cypresserna. De är så pass signifikativa för denna flora att jag är förmäten nog att påtala ett förbiseende från diktarfurstens sida. Har man redan nämnt citronerna behövs väl inte apelsinerna? Däremot är dessa mörka pelare som överallt med sådant eftertryck framträder i landskapet helt enkelt oumbärliga. En landskapsmålare skulle aldrig missa dem.


När jag läser om den äkta cypressen bekräftas även dess unika ställning som mångtydig symbolbärare. Trädet är hårt och hållbart, kan växa och bestå i 2000 år och har många användningsområden. Palats, båtar (Noas ark), tempeldörrar och skulpturer har genom århundradena tillverkats av virket, och trädet har länge setts som heligt (perserna såg formen av en offerflamma) och förknippats med gudar och gudinnor, med kvinnlighet och med Hades. Inte för inte är det ett träd man ofta ser planterat i anslutning till kyrkogårdar och tempelbyggnader. 

Det är nu länge sen, men jag minns känslan under promenaden i den mäktiga cypressallén ner till Chiesa di San Biago utanför Montepulciano. Det är bara ett av alla de italienska landskap som lärt mig se cypresserna som denna floras mest distinkta skiljetecken,  pinjerna inräknade.

Så även runt Lago di Como. I Varenna finns två palats - Villa Cipressi (numera hotell) och Villa Monastero (numera konferenscenter) som ligger nästgårds varandra, båda med botanisk trädgård. Att ströva omkring i dem, slå sig ned på en bänk för en stunds försjunkenhet i blandningen av natur och kultur, gör gott för själen. Och vart man än vänder blicken, nog är den där - cypressen.

Här några av dem i en bildserie från Varenna och Bellagio (nederst).
















 Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

måndag 5 november 2018

Utsikt över en italiensk sjö (2)



Runt Lago di Comos stränder har människor i alla tider samlats - sjangdobelt folk och enkelt, berömda och okända. De anrika herrgårdarna, ofta med vidsträckta trädgårdar, kan räknas i hundratal längs stränderna, en del omvandlade till hotell eller konferenscenter, andra övertagna av Hollywoodstjärnor och andra nyrika. Det vilar trots allt en sober, lite gammaldags elegans över orter som Bellagio och Varenna. Även "fiskebyn" Varenna lever naturligtvis idag på turism, men är välgörande fri från det mesta av tingeltangel och billig kommers. 

Det är naturens skönhet som attraherar jämte det milda klimatet, gynnsamt för både exotisk växtlighet nere vid vattnet och vinodlingar i dalgångarnas terrasserade sluttningar. Från Valtellina en bit norrut kommer till exempel utmärkta nebbioloviner. Det var fint att bli påmind om "Inferno", ett vin jag drack en gång för cirka trettio år sen och inte stött på sen dess. Namnet har det tydligen fått av att det odlas i svår terräng "i den andra kretsen", ja, ni fattar av vad. 



Lago di Como är en av Europas djupaste sjöar, som djupast svindlande 414 meter. Utsikten över sjön blir naturligtvis vidare ju högre upp man kommer i bergsmassiven. Ett av de självklara vandringsmålen i Varenna är Castello di Vezio, en gammal borgruin från 1100-talet som, med troligt ursprung redan i antiken, kröner den närmast liggande bergskammen.




Där uppifrån ser man ganska långt i två av sjöns tre sträckningar och början av den tredje. En klar dag blir man gärna sittande i solskenet en stund, inte bara för att återhämta sig från klättringen uppför den branta stigen av lövtäckt kullersten, utan för att överlämna sig till fritt svävande, obesvarade tankar. Hur djupt i vattnet går solgatans ljus egentligen? Vilken matfisk mer än en mycket välsmakande lavarello (sik) kan djupen bjuda på? Hur många av de omgivande bergstopparna är snötäckta vid en annan årstid? Kommer jag att återse dessa sagolikt vackra trakter?


På gräsmattan framför borgen satt några stiliga falkar som fötts i fångenskap och tränats i den urgamla jaktsporten falkenering. Namngivna var de också, med tydlig inspiration av Wagners operaverk. Tristans skicklighet som jägare fick vi dock inte bevittna, eftersom uppvisningen skedde senare på eftermiddagen.


Dessutom var platsen här och var utställningslokal för konstföremål som konkurrerade om det givna blickfånget. Ihåliga skulpturer hade formats utifrån mänskliga modeller som klätts i ett material som sades vara självförgörande. Knappast mer än enkla gestaltningar av spöken, tänkte jag, men kanske kan man med lite välvillig ansträngning så här i allhelgonatid även associera till svepningar och uppståndelse.


Även om sjön är motivet på flertalet av mina foton vill jag till sist också visa utsikten i motsatt riktning. Högsta borgtornet kan äntras inifrån, och därifrån ser man bergsmiljön på närmare håll, inte bara som fond. Särskilt dessa mörka, ståtliga cypresser som överallt bildar stränga utropstecken i landskapet är värd en egen bildkavalkad. Som jag vill återkomma till.




Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

torsdag 1 november 2018

Utsikt över en italiensk sjö (1)



För en vecka sen befann jag mig tillsammans med G på ett hotell i Varenna, i bästa semesterväder och med utblick över Comosjön, Lago di Como, den kanske allra vackraste av de norditalienska sjöarna. Morgnarna var lite kyliga men temperaturen steg under dagen till nivåer av behaglig nordisk sommar. Ett par dagar blåste de mångbesjungna lokala vindarna, vilka höjde temperaturen ytterligare och bildade små vita vågkammar på sjön. 

Först den värmande il tivano norrifrån, med vindstötar som från en hårtork snurrande runt i grändkorsningarna och på de små piazzorna, senare på dagen följd av den sydliga och svalare la breva. Dessa speciella vindförhållanden har med de omliggande höga bergen och dess dalgångar att göra. Vinden kommer längs branterna, rusar genom dalsänkorna ner mot sjön och skapar tillsammans med vattnet en termik som gör sjön särskilt intressant för seglare, surfare och drakflygare.

Vindarna låter sig inte fångas på bild, annat än indirekt. Men ljuset! Utsikten från vår lilla balkong med plats för två små trädgårdsstolar var helt betagande. Med bruset från svallvågorna nedanför fötterna kunde jag med kamerans hjälp dokumentera några av de oändliga dagrar som platsen bjöd på. 












Foto: EJ (Klicka för förstoring!)


onsdag 31 oktober 2018

Stora småsaker i mästarhänder



Än en gång lyckliggjord av den moderna flygelns förmodligen störste nu levande användare.

Återigen undrar jag vad det är som gör Grigory Sokolovs pianoaftnar till de extraordinära musikhändelser de faktiskt är, gör dem till något jag absolut inte vill missa hur många jag än varit med om, år efter år. Jag noterar datum och väntar med spänning på det nya programmet, det som alltid "meddelas senare". I år ett program i pianolitteraturens säkra huvudfåra med Beethoven och Schubert, fast ändå inte helt konventionellt: en storslagen sonat och i övrigt bagateller och impromptun.

Beethovens pianosonat nr 3 i C-dur (op. 2:3) hör ju inte till de flitigast framförda. Jag får erkänna att den var mig tämligen obekant. Och av de tre samlingarna av så kallade bagateller är det inte heller op. 119 som spelas mest. Däremot får de nog betecknas som de minst bagatellartade.

Man kan vara förvissad om att när Sokolov tar sig an en tidig Beethovensonat så är det för att han fångats av just den musiken och med sin tolkning vill visa vad den går för, övertyga om dess angelägenhetsgrad. 

Och den visar sig som omisskännlig Beethoven, i stort som smått, dock inte utan vissa drag av föregångaren Haydn. Charmant och lekfull wienermusik, virtuos i yttersatserna och i det lustiga scherzot, och med ett enkelt och underbart melodiskt Adagio. Sokolov fick som vanligt användning för hela sin sofistikerade teknik, inte minst i den lugna satsens lena pianissimon och utsökta accenter. 

"Elva bagateller för piano" är verkligen inte några småsaker för amatörer, även om där ingår ett par enklare stycken som även hemmapianister klarar av. Förläggaren Peters, som var ute efter några "kleinigkeiten", blev brydd och refuserade de första sex såsom varande för enkla för avancerade pianister och för svåra för andra. Beethoven kompletterade då med ytterligare fem och lät en engelsk förläggare publicera verket. Omväxlande och underhållande musik, oavsett hur man nu vill värdera den i stort eller smått.

Efter paus följde Schuberts Fyra Impromptun, op. 142 (D 935). Beteckningen leder tankarna till enklare improvisationsstycken,  vilket ingalunda är fallet. Redan det första skulle inte skämmas för sig som sonatsats. Det andra i Ass-dur känner förmodligen alla pianoelever igen som en spelläxa för övning av frasering och det snabba, jämna flödet av trioler i högerhanden. Det tredje impromptut varierar det likaså mycket kända och älskade temat i Rosamundamusiken, och vackrare än som i Sokolovs händer kan det inte bli. 

Romantiken i dessa stycken fick blomma ut ordentligt och förlängdes sedan omedelbart i och med den tredje avdelningen av konserten, den med det generösa mått av extranummer som alltid förekommer vid Sokolovs framträdanden. De emotioner som han frilade i triodelen av Schuberts fjärde Impromptu ur D 899 förklarar något av det exceptionella med honom. Den sortens dynamiska storspel är alldeles rätt i Schuberts maniskt upprepade tonslingor och sofistikerade modulationer. Det är då det kan hända: den förening med musikens eviga nuflöde som man bevittnar hos pianisten införlivar även lyssnaren. Det är synd att det missbrukade ordet "magiskt" inte längre kan användas för de stunder när det verkligen vore på sin plats.

Efter ett par stycken av Jean-Philippe Rameau, en favorit hos Sokolov, vidtog så en nedtrappning till lyriskt finlir av det andlösa slaget. Först en av mina favoriter ur Alexandr Skrjabins "24 Preludier", nämligen det i e-moll. Så mycket kan alltså sägas så stilla, på så litet utrymme, på så kort tid. 

Ja, vilka klanger rymmer inte en modern flygel när den trakteras av en mästare som Sokolov? Den frågan framstår som retorisk, om inte förr så när han slutligen droppar den sista tonen, knappt hörbar, i det av svirrande sekundintervall uppbyggda Debussy-preludiet "Des pas sur la neige". Vad det är för slags ljuddämpad snövandring som Debussy tänkte sig kan vi bara göra oss egna föreställningar om. Jag tänkte mest på att jag någon gång skulle vilja höra mer Debussy av klangmakaren Grigory Sokolov.

Småstycken, kanske det, men vilken storhet gömmer sig inte rätt ofta i det lilla? Lyckliggjord gick jag ut i det nollgradiga men snöfria höstrusket utan att lämna några spår efter mig.


Bilden: Grigory Sokolov. Foto: Erik Berg

måndag 15 oktober 2018

Gäster från Leipzig



Gewandhausorchester från Leipzig räknas till det absoluta toppskiktet av världens symfoniorkestrar. Den hör dessutom med sina 275 år till de äldsta, och firar det med en jubileumsturné som i fredags nådde Stockholms Konserthus. Chefdirigenten Andris Nelsons ledde truppen som fyllde hela podiet och även inkluderade den svenske trumpetaren Håkan Hardenberger som solist.

Allra först spelades ett verk - "Mara" - av dirigentens lettiske landsman Andris Dzenitis, f. 1978. Ett verk typiskt för vår tid med stora krav på resurser och varierad ljudproduktion. Massivt stråkbrus i olika tonlägen bildar stommen blandad med en rikedom av klanger, svaga och starka, inte minst från intensivt arbetande slagverkare. Dramatik och magi är vad tonsättaren velat förmedla kring den mytologiska Moder Jord-gudinna som bär verkets namn. Nog fanns tillräckligt av magi för att jag skulle lyssna med intresse. Dzenitis -  ett tonsättarnamn man fortsättningsvis bör lägga på minnet.

Bernd Alois Zimmermanns (1918-1970) trumpetkonsert bygger på ett lån från den välkända spiritual som börjar med textraden "Nobody knows de trouble I see". Orkestern förvandlades nu till en jazzinfluerad sådan, med bland annat saxofoner och en elgitarr, vid framförandet av detta bitvis virtuosa stycke där trumpetens klangmöjligheter exponerades med hjälp av olika tekniker och sordinerande tillbehör. Orkestern kom i viss mörktonad gungning, utan att direkt svänga som i den amerikanska folkmusik den refererar till. Solistens elegiska lyrismer kretsade kring temats uppbrutna koral. Det hela kunde liknas vid en trumpetare i täten för en bitvis hackande procession, som sakta passerade och försvann i fjärran. 

Det finns inte precis någon uppsjö på trumpetkonserter, så den här som redan har mer än ett halvsekel på nacken har säkert goda möjligheter att stanna på repertoaren. Publiken klappade fram ett extranummer från Hardenberger, som hälsade till den store jazztrumpetaren Chet Baker med ett stilla och sordinerat framförande av "My Funny Valentine".


Efter paus följde sedan Gustav Mahlers första symfoni, ett förstlingsverk som redan uppvisar kännetecknen för hela hans tonkonst, den skiftesrika värld han ville att musiken skulle spegla. Den griper många och förvirrar andra; för en del mest bara collage, en blandning av disparata stilar och uttryck, för de flesta dock en starkt berörande musik, en färgstark mosaik av mycket intrikat natur.

Jag hör som bekant till dem som regelbundet återvänder till Mahler som till en vän jag oundgängligen behöver. I den här symfonin är det kanske tredje satsen som väcker mest av fascinerad undran, den som tidigare hade förtexten "En begravningsmarsch i Callots manér". Jacques Callot var en skicklig grafiker vars konst redan på 1600-talet blandade högt och lågt, realism och fantasteri, i ett manér som inspirerade många, bland annat 1800-talsromantikern E T A Hoffman.

Vad består då detta manér i, överförd till musik? Ja, Mahler drogs ju till det folkliga och naivistiska, ofta med tillbakablick i egen barndom. Han tar en känd barnvisa, en kanon som vi alla känner som "Broder Jakob", men gör den i moll och i avmätt marschtakt. Marschen går i det lantliga fria, kanske är det till och med skogens djur som passerar (se träsnittet av von Schwind här ovan), och minsann övergår den inte strax i en valsmelodi som ger den en lätt absurd karaktär av både karnevalisk vandringslåt och högtidligt begravningståg. En ljuv folkmelodi bryter sedan in. Det är inte olikt de snabba stämningsskiften som just kan prägla ett barns upplevelsevärld. Och som i ett nyskapande sammanhang kan återge den tvetydighet eller sammansatthet som la comédie humaine uppvisar.

Orkesterspelet var som väntat strålande. Den här musiken ger utrymme för det mesta av variation i både klang och dynamik, och när vi når sista satsens triumferande avslutning och den förstärkta sektionen av hornister reser sig upp för att få ut mesta möjliga kraft ur instrumenten, väntar en uppdämd våg av högljutt bifall från publiken ögonblicket efter att dirigenten med en häftig armrörelse slår av det bedårande maskineriet. Att dirigentkonst också är en form av gestisk teater är givetvis även Andris Nelson helt på det klara med.


Bilder (klicka och förstora!):
- Gewandhausorchester under ledning av Andris Nelsons i Konserthuset, Stockholm. Foto: EJ
- Moritz von Schwind:  Träsnitt. Jägarens begravningståg (Lån från nätet). Sägs vara en av inspirationskällorna till tredje satsen i Mahlers Symfoni, nr 1.


tisdag 9 oktober 2018

Den sömnlöse greven, unge herr Goldberg och Johann Sebastian Bach



Det lär en gång ha börjat med en greve Hermann Karl von Keyserlings stora sömnbesvär. Hans ständige följeslagare, den unge begåvade musikern Goldberg, brukade lindra hans nattliga oro med klaverspel. Under en av sina resor till Leipzig kom greven på den lysande idén att Johann Sebastian Bach borde ge den unge mannen lektioner och helst även komponera några stycken som kunde liva upp timmarna av sömnlöshet.  

Bach komponerade då "Aria mit 30 Veränderungen", det verk som också går under namnet "Goldbergvariationerna". Som tack erhöll han en förgylld pokal med inte mindre än 100 lusidorer. Inte bara greven utan en tacksam eftervärld erhöll sålunda ett ovärderligt stycke musik. 

Sanningshalten i denna historia må vara diskutabel; den är i alla fall avväpnande i förhållande till den leverans det är fråga om. En sofistikerad musik så fjärran från ett simpelt medel för distraktion man kan komma, kan tyckas. Å andra sidan: vill man verkligen förjaga sin oro bör man kanske rikta sig mot det som omväxlande beskriver lekfullhet, själfullhet och hänförande briljans.

När Sir Andras Schiff slog sig ner på pallen framför flygeln i UKK i lördags var det knäpptyst i salen i andäktig väntan på den allom bekanta arians första stilla toner, melodin som till en början liksom lätt snubblande tar sig fram till en småningom stadig vandring. Efter trettio händelser på detta tema, tjugosju i G-dur och endast tre i g-moll, upprepas arian på nytt som för att sluta en cirkels oändligt rika innehåll.

Det finns visserligen annat av Bach som vittnar om hans geni och ofattbara kreativitet, men det här verket utgör sannerligen bevis nog. Jag var helt säkert inte ensam om att på nytt känna mig helt genomströmmad av denna musik, av det flöde som Schiff så obesvärat lät förmedla, ibland med kraft och orkestrala klanger, ibland med lätt och luftig elegans. När man så där i levande livet blir åsyna vittne till den som spelar ett så krävande verk, helt utantill och med den andliga energin fysiskt koncentrerad ut i händer och samtliga fingertoppar, kan man inte låta bli att tänka på interpreten som själv ett förunderligt instrument. Vem spelar honom? för att parafrasera en diktrad av Bertil Malmberg.

Även unge herr Goldberg måste ha fått en spelläxa för livet, tänker jag. 

Varifrån kommer musiken? frågade Ingmar Bergman vid ett tillfälle i ett radioprogram mot slutet av sitt liv. Frågan får väl aldrig något nöjaktigt svar, men tänk ändå om man hade kunnat ställa den direkt till fader Bach. Vad skulle han ha svarat?

Det är svårt att plocka ut några favoriter, men när den tjugofemte variationen, ett stycke i moll, inleder de avslutande fem innebär det inte bara logiskt och väntat en kulmen. Här finns den fria och ensliga vandringen, inte utan sorgsenhet, nära tystnaden och intill bråddjup, men i en skönhet som försonar allt. Den avlöses av några virtuosa stycken som i forsande tempi hävdar det ohejdbara livet. Innan slutligen den stilla och eftertänksamma arian på nytt intonerar.

Det var en konsert att minnas, och det bör nämnas att den före paus även bjöd på två andra verk av Bach: Italiensk konsert i F-dur och Fransk Ouverture. Främst gäller min tacksamhet till Andras Schiff att han på nytt riktat min uppmärksamhet på Goldbergvariationerna, som första gången drabbade mig genom den legendariske Glenn Goulds inspelningar av verket.

Bilden: Sir András Schiff. Foto: EJ


torsdag 4 oktober 2018

Oktober blir en händelserik månad



Hösten är här på allvar, ena dagen kulen och andra strålande klar. Trädkronorna skiftar färg, blåsten rister dem och fallande löv börjar bilda små frasande drivor i rännstenen. Jag går med hunden och påminns dagligen om vad som förestår. Håller mig kvar i stunderna av guldglansljus så länge de varar.

Oktober lovar att bli ganska händelserik sett ur ett högst personligt perspektiv, det vill säga en arbetsbefriad äldre herres kalender med dess förhållandevis glesa noteringar. Utredning och diagnostik av någon eller några av åldrandets ofrånkomliga krämpor väntar, detta efter ett helt liv av obruten hälsa. En påtaglig känsla av levnadshöst som tillsats, något annat vore onaturligt. Livet snävar in, begränsningarna gör sig gällande. Det jag sörjer är främst min bristande finmotorik som inte längre gör pianospel till en njutbar aktivitet. 

Förutom en just påbörjad, mycket upplyftande läsning av Sara Bakewells med rätta hyllade "Existentialisterna" väntar några ljuspunkter i form av konserter som jag har höga förväntningar på. 

Gewandhausorkesterns besök i Konserthuset den 12/10, förstås. Där framförs ett par okända moderna stycken och så Mahler, det moderna varats musikaliska uttolkare framför andra. Musiken har ju sedan barndomen varit mitt främsta livselixir och gudskelov är min hörsel ännu välbevarad.

Dessutom pianospel av inte mindre än tre stora pianister på platser inom räckhåll. Andras Schiff spelar Bachs Goldbergvariationer i Uppsala Konserthus nu på lördag. Vem vill missa den kanske störste nu levande Bachinterpreten på piano i detta makalösa verk? Dagen efter gästar Elisabeth Leonskaja Stockholms konserthus med Mozart, Schumann och Schubert på programmet. Och sist men inte minst återkommer Grigory Sokolov söndagen den 28/10 med bland annat Beethoven - en tidig pianosonat, nr 3, och Elva bagateller - och Schuberts Impromptun, op.142. Jag bjuder mig själv på två av tre, vilket betyder att Leonskajas konsert tyvärr måste utgå.

Höstresan går än en gång till Italien. Jag ser fram emot några sköna dagar vid Comosjöns östra kustremsa. Varenna ser ut att ligga vackert till och kunna erbjuda en vilsam avkoppling med allt av det italienska livstillskott som jag sedan mer än fyra decennier är starkt beroende av.

Må sedan de flesta oförutsedda händelserna, inklusive vädret vid Comosjön, bli positiva överraskningar. Det gäller att ladda inför novembermörkret.

Foto: EJ

söndag 30 september 2018

Peter Matteis Vinterresa


Foto: Håkan Flank

Franz Schuberts sångcykel "Winterreise" är alla romanssångares ofrånkomliga utmaning. Att Peter Mattei - en av de allra främsta barytonsångarna det här landet frambringat och just nu med få medtävlare på världsscenen - förr eller senare skulle ta sig an verket var väntat. Nu har det skett, och han reser runt på en höstturné i detta vintriga ämne, en resa med en anhalt i Uppsala Konserthus igår kväll. Naturligtvis var jag på plats, ty jag älskar och högaktar både Schuberts musik och Matteis sångkonst.

Matteis bredd är enastående. Han sjunger all slags opera, från Mozart, Berlioz och Tjajkovskij till Verdi och Wagner, och äger samtidigt den röstens egaliserade böjlighet parad med dynamisk finess som krävs för övertygande romanssång. Han har inte bara ovanliga röstresurser; han vet hur han ska använda dem också.

Resan tillsammans med Schuberts (och poeten Wilhelm Müllers) ensamme vandrare i månskensmörker och is börjar med "Gute Nacht", vars första rader också bokstavligen slår an tonen: "Som främling har jag kommit, som främling skall jag gå (i Bo Setterlinds svenska översättning). Sedan följer ytterligare tjugotre sånger av melankolisk övergivenhet, endast avbruten (och förstärkt) av enstaka inre bilder av vårlig lindblom och den älskades blick. I övrigt sker den tunga vandringen i spårlös snö till ackompanjemang av kråkor, korpar och hundskall, där vandrarens tårar ömsom fryser till is och ömsom, i from förhoppning, förenas med smältvatten och vårlig bäck och flod.




Mot slutet anländer vandraren till ett värdshus, fast ett som inte är mer eller annat än en kyrkogård. Uppgiven kan han bara konstatera att livets solar slocknat, en efter en. I den berömda slutsången möter han "Der Leiermann" - positivhalaren, som barfota på isen och med stela fingrar oavbrutet vevar sitt positiv. Och när vandraren till sist erbjuder sina sånger till denna ömkliga gestalt behöver vi inte tvivla på att det är till döden själv han vänder sig. Sången och musiken slocknar sakta till orden som i Setterlinds tolkning lyder:

Underlige gubbe!
Skall jag veven dra?
Vill du till din låda
mina visor ha? 

När Schubert några månader före sin bortgång sammankallar vännerna till en musikalisk salong hos vännen Schober var det i förvissningen om att han åstadkommit något extraordinärt, något till innehållet visserligen dystert och "hemskt", men likväl stort, som han ville att de skulle lyssna till. Han sjöng och spelade igenom verket under vad som omvittnades som stor rörelse. Reaktionerna lär ha blivit blandade, även om enstaka sånger, som "Der Lindenbaum", omedelbart vann anklang. Musikhistorikerna har sedan med tidsöverblickens rätt utsett detta verk till magnum opus i romansgenren. 

För fullsatt salong, vilket innebär mer än 1100 personer och långt ifrån det intima rum som kammarmusik som denna skapades för, lyckades Peter Mattei och pianisten Lars David Nilsson  överbrygga avståndet mellan scenen och balkongens fond där jag hade min plats. Man kan ha sina favoriter bland sångerna, men cykeln som helhet är så rik att det alltid finns möjligheter att upptäcka något nytt, i synnerhet när framförandet som i detta fall är på högsta nivå. Den här gången noterade jag särskilt "Irrlicht", som exemplifierade Mattei & Nilssons gemensamma tillvaratagande av de dramatiska accenter som musiken erbjuder. Jag påmindes faktiskt om den store Fischer-Dieskaus likaledes dramatiska inlevelse i denna musik i hans många mer eller mindre oumbärliga inspelningar.

Jag vill till sist inte underlåta att nämna pianistens stora roll i detta Schuberts mästerverk. Pianot inte bara ackompanjerar utan lägger till och färglägger hela denna av nostalgisk förstämning och bruten livskraft präglade vintervandring. Lars David Nilsson skötte uppgiften med all tillbörlig excellens. 

PS: Jag har tidigare skrivit om "Winterreise" här.

Bilden: Målning av Caspar David Friedrich.

tisdag 25 september 2018

Jane Eyre



Jag läser mera sällan best sellers, för att det finns så mycket annat värdefullt som måste få gå före, olästa klassiker till exempel. I sommar har jag med stort nöje ändå läst en succéroman, låt vara från 1847 och - just det - sedan länge en klassiker. 

"Jane Eyre" blev omedelbart en framgång när den först utkom under manlig pseudonym. Täcknamnet dolde en ung kultiverad prästdotter på den engelska landsbygden: Charlotte Brontë, en av tre sedermera berömda systrar som alla skulle komma att ta plats i litteraturhistorien.  

Det är 525 sidor fängslande läsning, njutbar inte minst för att texten så briljant överförts till svenska av Gun-Britt Sundström (Bonniers, 1999). 

Historien om den föräldralösa flickan Janes liv och uppväxt, återgiven av henne själv, vänder sig direkt till läsaren med sitt gripande innehåll, ett stoff där barnmisshandel, kristlig moral på gott och ont, viktorianskt kärleksliv och en smula gotisk skräck utgör huvudingredienserna. Det vill säga: inte precis det jag vanligtvis brukar kasta mig över.

"Jane Eyre" är en utvecklingsroman präglad av sin egen tid och miljö, vilken den samtidigt överskrider genom sin förhållandevis moderna framställning av ett barns motståndskraft och en ung kvinnas självhävdelse och inre resning. Det är inte genom sin skönhet (Jane beskrivs som oskön, ja till och med ful) som hon hävdar sig, utan av egen kraft och rättrådighet, genom modet att säga ifrån, gå sin egen väg.  

En kärleksroman är det givetvis också, där dramatiken kring den pyrande, länge återhållna kärleken mellan Jane och den mycket äldre Mr Rochester på godset Thornfield Hall håller läsaren på halster. En vigsel förbereds, som dock nesligen i sista stund ställs in. Är kärlekssagan därmed slut? Kommer de någonsin att återses?  

Det är en skickligt byggd berättelse, vars realism bejakar både traditionell romantik och fantastik i form av kusligheter (typ galna kvinnan på vinden) och otroliga sammanträffanden (plötsligt uppdagade släktskapsband) som löser upp prekära situationer. 

Personerna levandegörs med psykologisk skärpa, och man kan som läsare inte annat än dras med i de förvecklingar som drabbar Jane. Ta till exempel Mr Rivers, den unge prästen som friar till henne och som, när inte vädjanden till pliktkänsla och gudfruktighet förslår, med öppet maktspråk försöker övertala henne att följa honom som missionär till Indien. Det blir en studie i kombinationen förstockad manlighet och fanatisk religiositet vars följder man som läsare håller tummarna för att Jane måtte klara sig undan. När hon slutligen tvingar honom inse att hon inte är den som gifter sig utan kärlek, men likväl ödmjukt kan tänka sig att följa med som hushållerska, stupar det - gudskelov - på att den bigotte prästen anser det uteslutet av moraliska skäl.

Den del jag uppskattade allra mest var den där Jane, i chock och förtvivlan efter den avbrutna vigseln, hals över huvud flyr fältet i en diligens som för henne så långt hennes magra besparingar räcker. Ensam, hungrig och illa klädd för det kulna höstvädret irrar hon under ett par dygn omkring i ett nästintill öde hedlandskap, nära att duka under. I sista stund, genomvåt och utmattad, räddas hon av den nyss nämnde prästen och dennes systrar. 

Berättelsen når här en av flera höjdpunkter. Även som skildrare av landskap, väder och vind visade miss Brontë onekligen en talang utöver det vanliga. Och i och med slutet, när Jane driven av begäret att få veta Mr Rochesters öde återvänder till godset där hon en gång tjänade som guvernant, får historien den kulmen den förtjänar. Tragik och smärre underverk blandas i en sorts lyckligt slut. 

Nej, någon modern bästsäljare blir den väl knappast, även om "Jane Eyre" fortfarande har de bestående kvaliteter som gång på gång lockat och fortfarande lockar filmregissörer och skaror av biobesökare med romantisk kostymfilm som specialitet. Visst kan jag tänka mig att se någon av filmatiseringarna också. Fast, tänker jag samtidigt, när Charlotte Brontë ger röst åt Jane Eyres okonstlade berättande förmedlas något särskilt som gör mig till min egen bästa filmskapare. Jag har ju redan för mitt inre öga sett den arma Janes utsatthet, såväl i fosterhemmet som där ute i det vindpinade hedlandskapet.

Ja tänk att jag gillade den här romanen, mer än jag från början trodde.

Bilden: Målning av systrarna Brontë, med Charlotte till höger.

torsdag 20 september 2018

De bästa cellokonserterna



Många med mig har ett särskilt gott förhållande till cellon, det musikinstrument som brukar nämnas som det sensuellaste och mest likt den mänskliga rösten. Det finns gott om oumbärlig kammarmusik för cello, men vad gäller konserter är det märkligt nog inte lika välförsett som för violinen eller pianot. Några få är dock mycket kända och flitigt förekommande i konserthusen, så jag tänkte att jag ganska enkelt borde kunna få ihop en tiobästa-lista även här. Det som ger känslan av relativ brist är väl helt enkelt att varken J S Bach, Mozart, Beethoven eller Brahms (med flera andra av de största tonsättarna) komponerade någon cellokonsert.

När jag undersökte saken närmare blev jag emellertid varse att det finns ett mycket större antal verk för cello och orkester än jag trodde, inte minst då från 1900-talet. Till detta faktum bidrog framför allt den store cellisten Mstislav Rostropovitj (1927-2007; avbildad ovan), som tillägnades och själv beställde flera verk av samtida kompositörer. 

Jag vill för närvarande i första hand framhålla följande verk, dock utan inbördes rangordning (och varje tonsättare representerad med endast ett verk).

C.P.E. Bach: Cellokonsert i A-dur, Wq. 172. Den störste av faderns söner briljerar i en typ av konsert där alltså Johann Sebastian själv saknas. Frejdig fart från start med läckert samspel mellan solist och orkester. Den långsamma satsen - Largo con sordini - är en gråtmild klagosång som ljuder mot mörka stråkklanger och sprött cembaloklink, och där solisten mot slutet under några takter ensam får uttrycka sin belägenhet. I sista satsen återkommer så det goda humöret, om möjligt ännu mer sprudlande än i första. För de starka och fint hanterade kontrasterna väljer jag denna bland de tre befintliga.

Joseph Haydn: Cellokonsert nr 1 i C-dur, Hob VIIIb:1. Den kreativa lyckans wienklassiska mästare låter oss omedelbart gnola med i första satsens välbekanta, elegant krumbuktande tema. C-dur - och kanske påminns man om Tranströmers bevingade ord i "C-dur", om att komma ner på gatan efter kärleksmötet och finna att "alla log bakom uppfällda kragar". Den vilsamma andra satsen spinner en mjuk bädd av toner ur vilken cellons melodi stiger som ljuset en klar morgon. Och till sist åter sprittande liv med smittande välbehag. En Haydn i mycket god form.

Robert Schumann: Cellokonsert i a-moll, op. 129. Bara tre stilla ackord från orkestern innan cellon presenterar sig med kvintilerande och oförutsägbara tonslingor. I adagiot sjunker tempot ytterligare i den meditativa tankfullhet som kännetecknar denna konsert ända fram till den livligare sista satsen. Att den fått en allt starkare ställning på repertoaren förvånar mig inte, trots att den i enlighet med tonsättarens ambition inte offrar åt virtuoserna utan ville prova något annat.

Camille Saint-Saëns: Cellokonsert nr 1, i a-moll, op. 33. Konsten att rivstarta en fest och försöka  hålla uppe geisten hela vägen till slut, (vilket väl aldrig lyckas någon fullt ut). Glansfull underhållning är det i alla fall, och cellon sjunger förföriskt nästan hel tiden. Mellansatsen lugnar ned det hela genom att bjuda upp till en graciöst trippande menuett, som sedan övergår i slutdelens rörliga och lite mer högtidliga stämning. Jodå, här finns en hel del, mycket skickligt lagade delikatesser.

Antonin Dvořák: Cellokonsert i h-moll, op. 104. Ack ja, jag minns första gången jag hörde denna cellokonserternas cellokonsert live. Det var bästa tänkbara plats: på balkongen i Rudolfinum i Prag en gång i svunnet 70-tal. Med all säkerhet var det tjeckiska filharmonin jag lyssnade till, men vem solisten var har jag glömt. Utan tvekan musik med vilken man lätt värvar nya lyssnare till den klassiska musiken. Sångbara teman och en ömsom bitterljuv, ömsom upprörd sentimentalitet som aldrig sockrar för mycket utan hellre blommar ut i energiska och virtuosa variationer. Första satsens andra tema (först introducerat av ett horn), liksom mellansatsens intensiva lyrik, är helt betagande. Men det är inte bara det att Dvořák visar mästerskap i vackra melodier; han lyckas också göra så mycket av dem, både solistiskt och orkestralt.

Edward Elgar: Cellokonsert i e-moll, op. 85. Jämte Dvořáks förmodligen den mest kända och älskade cellokonserten. Och visst bjuder den på snabbt vidhäftande melodier och goda möjligheter för solisten att excellera i all den sensualism cellon är mäktig. Denna musik med dess växlingar mellan mjuk inbromsning och mäktig frambrusande stegringar kommer alltid att höra till cellorepertoarens klassiker. Den långsamma satsens nostalgiska tema (som svagt, liksom från ett disigt förflutet, också dyker upp i slutet av sista satsen) glömmer ingen vars öra en gång nåtts av det.

Sergej Prokofiev: Sinfonia Concertante, op. 125. Det här är en tidigare cellokonsert som av tonsättaren reviderades och tillägnades Rostropovitj. Det lär vara ett av cellorepertoarens mest svårspelade, vilket kan anas exempelvis i andra satsens inledning och avslutning. För den som i likhet med mig generellt är svag för Prokofievs musik är det ett oumbärligt symfoniskt verk som både attraherar och utmanar. Bryskt ibland, men oftast bara svidande vackert. Det är nog den cellokonsert jag allra helst vill ha med mig till den öde ön. Kort motivering: För dess outtömliga rikedom.

Dimitri Sjostakovitj: Cellokonsert, nr 1 i Ess-dur, op. 107. Av Sjostakovitjs båda konserter väljer jag den första, som för övrigt är inspirerad av Prokofievs nyss nämnda mästerverk. Även detta är otvivelaktig ett sådant. Trots kärvheten i första satsens envetet upprepade huvudtema tillhör det tonsättarens mer lyssnarvänliga verk. De båda följande satsernas vilset djuplodande cello klingar både dovt och skarpt mot en orkesterfond av sköra dissonanser. Solokadensen i tredje satsen är bländande virtuos, liksom den korta sista satsen med det återupptagna temat från första. Väljer man i stället konsert nr 2 i g-moll får man en annan konsert, en som kunde ses som extrem motpol till Haydns. Ett ödsligare mörker än i den får man leta efter.

William Walton: Cellokonsert. Walton är inte alldeles enkel att få grepp om. Hans musik ter sig inte sällan kaleidoskopisk, pendlar mellan ytterligheter där lyrisk melankoli snabbt kan övergå i rytmiskt bråkiga partier eller låta som vilken melodiös modern musik som helst. Sista satsen i den här konserten - Tema  med improvisationer - visar prov på det bästa hos denne underskattade kompositör. Cellostämman i all ära, men här drar också orkestersatsen till sig uppmärksamhet, skimrande, klangfull och mycket mer än bara ackompanjemang till solisten. Två av sista satsens fyra variationer är faktiskt enbart orkestermusik, övriga två för enbart solisten.

Henri DutilleuxKonsert för cello och orkester. "Tout un monde lointain". Titeln avslöjar en litterär inspiration, vilket också innebär att var och en av de fem satserna kopplats till citat från Charles Baudelaires diktverk "Det ondas blommor". Här har vi hamnat i otvetydig modernism (från 1970),i  en oavbrutet fängslande musik som klangligt vet att utnyttja både cellon och orkestern maximalt. Spöklika tystnader växlar med upptornande muller och lugnt svällande dyningar. Särskilt i den fjärde satsen - "Miroirs" - rör sig cellon från lägsta djupen till ytterst svaga toner i högsta registret i en lika färgrik som eteriskt stillastående orkestersats. I sanning en fascinerande musik från en "helt avlägsen värld" av uppenbar skönhet. Som så många andra moderna cellokonserter är den tillägnad Mstislav Rostropovitj.


Så ser det ut, mitt val av tio av de allra bästa, men naturligtvis finns det många fler värda att lyssna till. Av Vivaldi, Boccherini, Lalo, Vanhal, Barber, Honegger, Hindemith, Atterberg, Lutoslawski, Schnittke, med flera. Slutligen bjuder jag gärna på en bonus, som då får bli en nutida konsert jag upptäckte i samband med lyssningarna inför denna översikt:

Einojuhani Rautavaara: Cellokonsert nr 2:"Towards the Horizon". Ett av denne finske tonsättares sena verk, komponerat 2008-9 (han dog 2016, 88 år gammal). Verket är tillägnat den norske cellisten Truls Mørk och hör till den moderna musik som med färgstarka dissonanser hänger sig år harmoniska växlingar utan påtaglig rytmisk puls. Feta klangblock och skira slöjor breder ut sig under en obruten, trevande solostämma (återigen i det extremt höga registret) som i synnerhet i de sista satserna andas mystik och skönhetslängtan. Jag håller det inte för osannolikt att den här musiken visar sig hållbar också på längre sikt.

Bilden: Mstislav Rostropovitj. Oljemålning av Gabriel Glikman

måndag 17 september 2018

Höstsång



I samband med att jag de senaste veckorna flitigt lyssnat till Henri Dutilleux´(1916-2013) märkliga, mycket vackra cellokonsert - Tout un monde lointain - blev jag på nytt tvungen att plocka ner Charles Baudelaire från poesihyllan. Musiken har nämligen några dikter ur "De ondas blommor" som inspirationskälla.

Bland alla dessa starka och tillgängliga dikter i Ingvar Björkesons goda tolkningar finns en med titeln Höstsång I-II, som jag särskilt fastnade för. Närmare bestämt II, som lyder som följer:


Din iris dunkla glans av grönt håller jag av
men bittert är mig allt idag, och varken härden,
vårt rum eller din kärlek, ingenting i världen
går upp för mig mot sol över ett ljusdränkt hav.

Älska mig ändå ömt! Ge mig en moders tröst,
fast jag är elak nu, och otacksam och dyster;
brinn med en flyktig eld, o älskarinna, syster, 
såsom en solnedgång eller en praktfull höst!

Kort blir ditt uppdrag! Glupsk och girig väntar döden.
Låt mig med pannan stödd mot dina knän betrakta
den milda höstens guld, se hur den slocknar sakta
medan jag sörjer än den vita sommarglöden.

Så enkelt och oförblommerat kan det alltså sägas.

Ur Charles Baudelaire: "De ondas blommor". Tolkningar av Ingvar Björkeson (Norstedts, 1986).

Bilder:
- C Baudelaire (från Wikipedia)
- Skagen. Foto: EJ.