Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 11 november 2019

En solig höstdag i Fiesole



Det finns alltid en efterbörd till den gjorda resan. Foton och inre minnesbilder, men också böcker och broschyrer som man tog med sig hem för vidare fördjupning i det man varit med om. 

En månad har redan gått sedan jag tillsammans med G befann mig i Florens på årets höstresa. Det var svalt i luften om mornarna men behaglig sommartemperatur på dagarna och kvällarna - bara det ger något angenämt att tänka tillbaka på en råkall novemberdag med den första snön på marken. Till exempel en av de där sköna dagarna när vi tog bussen upp till Fiesole, fem kilometer ovanför stan med en vidunderlig utsikt i flera väderstreck.



Fiesole är en välstädad och välmående förstad till Florens med stolta anor ända från etruskisk tid. Särskilt under heta högsommardagar när luften står stilla i de florentinska gränderna är den en behaglig tillflykt också för dem som inte har förmånen att bo där. Redan för bortåt fyrtio år sedan hade jag ju en dröm om att en gång i livet ta in på Pensione Bencistà, vilket slog mig när bussen passerade skylten i en av vägens meandrar ett kort stycke före ändhållplatsen. 

Inrymt i en 1300-talsvilla har det under seklernas gång hunnit tjäna många förnäma familjer och en tid även fungerat som kloster. Konstnären Arnold Böcklin, han med den kusliga "Dödens ö", huserade här under sina framgångsrika år i slutet av 1800-talet. Många andra har valt stället för avkoppling eller skrivande under de snart hundra år som det varit ett familjedrivet pensionat. 

Det var nog främst de där bilderna av en bedårande utsikt från den gammaldags stilfulla pensionatsmiljön som lockade mig när jag såg dem i en bok om Toscana, då när jag första gången besökte provinsen och anade, eller visste, att jag många gånger skulle återkomma. Och det jag tänkte var att det nog skulle passa mig utmärkt att bo just där  - det vill säga någon gång i framtiden, i en ålder jag nu sedan länge uppnått.



Men Bencistà får vänta ännu en tid, och kanske kommer drömmen att stanna vid en dröm. Efter en promenad i brant stigning nådde vi i alla fall en likartad utsiktspunkt, slog oss ner på en stenbänk och kisade ut över Florens och Arnodalen med Chiantis kullar i ett blånande fjärran, den dagen och timmen i glittrande soldis.




Några av de monumentala byggnaderna kunde man utan svårighet urskilja: först och främst domens alltid lika dominanta kupol, men även San Lorenzos mindre men snarlika huva, den man jämförelsevis kanske inte tänker på som speciellt stor; med kikarens hjälp dessutom Palazzo Vecchios respektive Santa Maria Novellas höga och smala klocktorn. Bara den närmaste sluttningen  (ungefär ner till Bencistà) låg i klart middagsljus, resten höljd i den för trakten och dess månghundraåriga konsthistoria så typiska sfumato som inget foto rätt kan återge.




Vi vilade också framför ett annat panorama på ännu en sits av sten, nämligen längst upp i den romerska amfiteaterns perfekt anlagda halvcirkel. Utgrävningarna av den här platsen - som skedde så sent som under senare delen av 1800-talet och framåt - visade förutom arenan även langobardiska gravar, tempelgrunder och resterna av ett romerskt bad. I det arkeologiska museet strax intill ligger fynden bakom glasväggar, alltifrån skelettdelar som prydligt ordnats i rekonstruerade gravar till de små etruskiska föremål och figurer som alltid lika gåtfullt ruvar på sina hemligheter. Ett litet guldmynt från kejsar Neros tid glimmar fortfarande starkt när jag bläddrar fram det i mitt bildminne.


Av det romerska badet, den tidens utstuderade spaanläggning, märks framför allt den rekonstruerade arkad som utgjorde entrén. De olika avdelningarna med pooler för kallt, varmt och hett bad, jämte salar smyckade med skulpturer för möten och konversation, ja, dem får man tänka sig utifrån det mönster som grundstenarna bildar.



Hela området är en underbar plats att ströva omkring i. När vi var där mötte vi bara någon liten studentgrupp som undervisades i det fria, några konstnärer in spe med penslar och målarskrin och så vi andra - enstaka turister som så småningom slog sig ner i baren/bistron vid ingången, där man med samma blickfält kunde förlänga vistelsen ytterligare en stund.

Foto: EJ (klicka för förstoring!)

tisdag 5 november 2019

Den himlastormande rösten





Det finns några få röster som, evigt bevarade i mitt minnes sonora ekokammare, alltid kommer att beröra mig mer än alla de andra, hur goda, respekterade och lyssningsvärda de än var. Jag påmindes i helgen om en av dem som funnits där sen tidiga tonår, men som jag bara sporadiskt lyssnat till sen dess. 

Varför det, frågar någon, också jag mig själv. Och svaret är att det nog har att göra med att jag inte längre lyssnar på gospel, en genre inom kyrkomusiken som jag till sist tröttnade på när den inte längre kändes särskilt omstörtande, otillåtet svängig, utmanande "världslig" eller ens speciellt andlig. Nej, de här gospelkörerna och deras bleka imitationer av den svarta gospeln ska vi helst inte tala om.

Men det finns en gospelröst som nu när jag hör den på nytt raserar allt motstånd och fortfarande gör mig smått upprymd, och det är Mahalia Jacksons. Tidernas gospeldrottning - "the one and only" som amerikanerna säger alltför ofta om alltför många, men i det här fallet helt adekvat. Visst finns även den genom en biograffilm helt nyligen med rätta lovprisade Aretha Franklin, men jag vet nog vem jag sätter främst.

Jag lyssnade och greps på nytt. Det är förstås fråga om naturkraften i den mörka altrösten och uttrycksfullhetens primat; känslan av att hon gör exakt vad hon i stunden vill i förmedlingen av något himlastormande stort och som ger sken av att allt är möjligt. Det är den fulla inlevelsen som hänryckt utlevelse och - ja, det är nog också en fråga om autenticitet. Hon sjöng det hon trodde på, ingenting annat, och var på så vis lik en helt annan gudabenådad röst där borta i femtio/sextiotalet som jag desto oftare återkommit till: Einar Ekbergs.

Mahalia Jackson kunde från vilken världslig estrad som helst förflytta lyssnarna till en svart baptistgudstjänst, där de den ena stunden förmåddes dansa och klappa händer i en hejdlöst stigande swing för att i nästa stund stilla sig som i bön, eller i varje fall andakt (se klippet ovan från Newport Jazz Festival 1958 med "Didn´t it rain" och Albert Hay Malottes innerliga "The Lord´s Prayer"). Eller se och hör (med bättre ljud och bild) hur hon mjukar upp den stela tyska konsertpubliken till åtminstone handklappning i Berlin 1967: "Come on children, let´s sing!"

Att hon trivdes med jazzpubliken i Newport går inte att ta miste på, men notera också att hon efter det entusiastiska bifallet snarast lite blygt generad säger: "Oh, you make me feel like I´m a star!"

Sist vill jag bara påminna om inspelningen av den kanske allra vackraste av Duke Ellingtons många odödliga melodier, "Come Sunday", som hon gjorde tillsammans med högst densamme. 


torsdag 31 oktober 2019

Piazza dei Miracoli



Det är mycket som är vackert på den här platsen, av den berömde italienske författaren Gabriele D´Annunzio döpt till Piazza dei Miracoli, mirakeltorget. Det är inte bara tornet, världens mest berömda, som särskilt i aftonljus och särskilt för förstagångsbesökaren ofrånkomligen drar största uppmärksamheten till sig. 

Senast jag var här blev jag helt betagen av Bonannos reliefer från 1100-talet på den av domens portar som vetter mot tornet (se här). Den här gången fastnade jag för en annan del av fältet som jag under tidigare besök ägnat ett alltför flyktigt intresse, nämligen den muromgärdade kyrkogården, Camposanto Monumentalevars stränga, monotont upprepade blindvalv i det yttre inte frestar med samma arkitektoniska prakt som torgets övriga skapelser. Men väl inne i gården och korsgången ter sig saken annorlunda. Samma evighetens monotoni även här men med den inre väggen genombruten av luftiga spröjsverk i en sirlig gotik som skänker platsen en närmast överjordisk skönhet.





Här går man omkring på gravar och bland romerska sarkofager, och här finns också fortfarande en del fresker till beskådande på ytterväggarnas insidor. Flertalet är dock inte längre bevarade annat än i undantagsfall som sinopier (väggskisser som utförs med rödbrunt färgpigment som underlag till freskmåleri), vilka togs fram i ljuset efter bränderna från bomberna under andra världskriget och nu bärgats till ett museum i närheten. Varje gång jag på det här sättet påminns om hur fresker framställs väcks min beundran för konstnärerna, som med dessa sinopier som underlag utförde, al fresco, på nylagd våt puts, den kalkmålning som måste slutföras innan putsen hunnit torka.



Några få fresker finns fortfarande på plats, bland dem den som kallas "Dödens triumf" - en påfallande realistisk memento mori av Buonamico Buffalmacco från 1300-talet - inför vilken man i första hand stannar upp. Ett förnämt jaktsällskap med entourage håller in sina hästar framför de döda dignitärerna i kistorna framför dem. De reagerar individuellt på situationen; en ses hålla för näsan, andra blickar medlidsamt eller med förfäran framåt och någon tycks helst vilja vända bort ansiktet. Och eremiten som möter dem med bokrullen är där för att förkunna budskapet om livets fåfänglighet och allas dödlighet, oavsett makt, rikedom och samhällsställning. Yttersta domen med dess antitetiska utfall skildras sedan mycket drastiskt med en gigantisk, frånstötande Lucifer i centrum av den helvetiska delen.


I en ställning framför en av bilderna ser jag hur unga skickliga restauratörer är i färd med att så långt möjligt återskapa skadade partier eller det som gnagts av tidens tand, som det ju så vackert brukar heta. 

Foto: EJ (Klicka för förstorad bild!)

tisdag 29 oktober 2019

Sokolov, årgång 2019



Man kan inte säga annat än att han är trogen sin publik. Kommer tillbaka i slutet av oktober, år efter år. Inte exklusivt trogen Stockholmspubliken, utan lyssnarskarorna i ett rätt stort antal konsertsalar runt om i Europa enligt en fastlagd turnéplan. Same procedure as every year, fast bara vad gäller ramarna, formerna och formaliteterna; programmet givetvis ett annat, vilket som vanligt annonseras "senare" så att man i spänd förväntan får tåla sig tills den nya turnén tagit sin början. 

I söndags spelade han Mozart och Brahms (och givetvis en rad extranummer) inför ett fullsatt konserthus. Och vi som känner honom väl känner omedelbart igen oss: den stora flygeln mitt på den i övrigt tomma scenen, salen i mörker med pianist och instrument dämpat spotbelysta, dörren till höger öppen. In kommer han sedvanligt frackklädd och går med lugna och stadiga steg mot pallen, fäller den vita hårmanen i en bugning mot publiken, flaxar upp skörten där bak, slår sig ned under snabbt döende applådåskor och startar utan vidare åthävor spelet. 

Före paus tre stycken av Mozart utan avbrott för applåder, också det i enlighet med Sokolovs kutym. Preludium och fuga i C-dur, KV 394 är det enda stycket under kvällen som jag inte känner till, och nog inte heller skulle ha gissat var Mozart. En Bach-inspirerad Mozart, virtuos och med en härmed visad kompetens även i klassisk barock. 

Därefter ett av hans mest kända pianoverk, sonaten i A-dur, KV 331, den med marschen alla turca. Ett kliv från barock över till ren rokoko, skulle man kunna säga, med ytterst nyanserat spel i en mestadels dämpad men klar kolorit. Sista satsen dock färgstark, med en accentuerad förslagsfigur i basen som fick musiken att verkligen väcka associationer till en mindre, glatt larmande marschorkester spelande någonting av dåtidens så populära "turkiska" musik. 

Sist så det underbara Rondo i a-moll, KV 511, ett stycke jag själv en gång i världen försökte tillägna mig och därför känner i detalj. Så vackert, så känsligt exekverat, precis som det ska, i en lugn andning, eftersinnande och melankoliskt med plats för sofistikerad kromatik och vissa mindre stegringar. 

Efter paus ett par av Johannes Brahms sista samlingar av pianostycken: Sex stycken, op. 118 och Fyra stycken, op. 119. Här finns både en stormande ballad och en kraftfull rapsodi, men mestadels är styckena inte betecknade med annat än Intermezzo. Även här finns det som hör till min favoritmusik för piano och som jag under många år umgåtts med vid klaviaturen, nr 2 i op. 118 (se även ett tidigare blogginlägg) och nr 1 i op. 119. 

Och slutligen då avdelning tre - extranumren. Sex till antalet, för så generöst brukar det ju vara när Sokolov ger konsert. Samtliga välkända melodier, bland annat några som de flesta pianoelever brottats med (mazurkor av Chopin och Impromptu i Ass-dur av Schubert) men också sådant av en annan svårighetsgrad: ett preludium av Rachmaninov och det kanske ljuvligaste av alla Brahms´ intermezzon, nämligen nr 2 i b-moll i op. 117.

Nej, man kan verkligen inte säga annat än att Grigory Sokolov är trogen sin publik. Det är en ynnest och en stor glädje att kunna räkna med att hans regelbundna liv och verksamhet även i fortsättningen kommer att ta vägen om Stockholm.

fredag 25 oktober 2019

Ritorno a Firenze



Stazione Santa Maria Novella - som alltid myllrande av människor på språng i alla riktningar i en brådska som hela tiden hejdas av myllret självt; de ankommande väller in från perrongerna ivriga att fortast möjligt hitta ut ur den larmande villervallan, bort från det maskinella gnisslet och slamret från tågen och ljudet av hundratals rullande väskor på det vidsträckta stengolvet, trafikbullret från de omgivande gatorna, högtalarrösten som överröstar allt och dränker ropen från reskamrater på väg att tappa bort varandra och som sicksackande mot utgångarna i görligaste mån försöker undvika knuffar i mötet med de andra, de påstigande, som med spända anletsdrag och blicken höjd mot skyltar och anvisningar kryssar sig fram åt motsatt håll till rätt perrong och vagn, därmed lämnande ljusflimret från kommersen bakom sig: restaurangerna, butikerna, tobaksstånden, resebyråerna, växlingskontoren, hallen med biljettluckorna, väntsalar där också en del av dem som kommit för att  möta någon befinner sig, de som backar ut ur trängseln och tar en stående caffé och en panino eller väljer bokhandeln som också finns där, för att i dess relativa lugn förstrött studera mer eller mindre fängslande titlar och omslag. 

Väl ute på det spatiösa stationsområdet sprider sig folkmassan och tunnas ut, bland annat i en rännil mot sydost i vilken jag själv nöjd och lycklig ingår, och som snart når Piazza Santa Maria Novella ett par, tre minuter bort. Här på det vidsträckta torget framför kyrkan med den överdådiga i marmor dekorerade fasaden är förvisso alltid liv och rörelse men sällan trängsel: här hörs det unisona sorlet från restaurangernas uteplatser, här samlas man i klungor kring Dylan-epigoner och andra gatuartister, emellanåt också i bröllopsföljen eller som demonstranter rustade med fanor och påstridiga appeller (den här gången om sveket mot kurderna). Först mot morgonsidan tystnar torget helt innan renhållningen tar vid med sina borstförsedda fordon, då även en eller annan rullande väska på nytt börjar höras. Jo, nog märks det att Florens är ett av de stora europeiska turistmålen.





Det här torget, numera belagt med stora stenplattor och prydliga planteringar, är jämte de närbelägna kvarteren ett gott val om man vill bo i centrum med närhet till allt, inklusive Oltrarno. Via della Scala, Via del Moro, Via dei Fosse - gamla mörka gator med trottoarer inte bredare än att man endast med nöd och näppe möter någon utan att någon tvingas ner i rännstenen.



Här är gott om osterior och antikaffärer, och österut mot San Lorenzo ännu fler av de små barer och butiker där dofterna av kaffe och läder når ända ut på gatan. Väskor, väskor, väskor i tusental i denna stad; de inramar butiksdörrarna och hänger därinne från golv till tak i det grottliknande utrymmet, alltid lika väldoftande av vera pelle.

Den här gången fann jag ett utmärkt B&B med self check in (läs: själv-är-bäste-dräng), vilket är gott nog för den som inte behöver dygnetruntservice. Tjugosex nyrenoverade kvadratmeter med två fönster ut mot Santa Maria Novella, vattenkokare, kylskåp, tv, daglig städning, hårtork, handduksbyten, duschgel, praktiskt taget allt som erbjuds på de bästa hotellen förutom just service och onödig lyx. Frukost serveras den som så önskar, för övrigt enda gången man träffar de unga och sympatiska människor som sköter etablissemanget. Det första jag gör är att jag går till ena fönstret, öppnar det och blickar ut mot kyrkan och piazzan och tyst begrundar min återkomst (se bild nr 2 uppifrån); jag är från och med nu och sex dygn framöver tillsammans med G installerad på B&B Dimore le Leopoldine i Florens - och helt tillfreds.

Vi återser Florens i flödande oktobersol och luften är ljum ända fram till sena kvällen, precis så som jag tänkt mig. Trängseln som man möts av redan på stationen finns (precis som i Venedig), men bara på vissa platser: Piazza Signoria med Palazzo Vecchio och Uffizierna och givetvis framför domen med dopkapellet och kampanilen. Även Ponte Vecchio hör till det som alla måste ha passerat för en selfie. Givetvis märks den också påtagligt framför de mest berömda tavlorna i Galleria degli Uffizi; framför Botticelli, Leonardo, Rafael och de andra konsthistoriska giganterna tätnar grupperna av åskådare. 

Femhundraårsminnet av universalsnillet Leonardos död firas i år och här har han numera en egen sal med tre av de mest kända målningarna. Jag blir stående en stund framför Bebådelsen och tänker att den måste vara den överlägset vackraste av alla bebådelser, om än i hård konkurrens med Fra Angelicos i San Marco-klostret.




I övrigt verkar stan ha en förunderlig förmåga att svälja turistströmmarna; inga köer alls till San Marco, Cappelli dei Medici, Bargello eller Santa Maria del Carmine. Inte heller några svårigheter att med några timmars varsel boka bord på gamla pålitliga restauranger. Redan första kvällen går vi till Ostaria dei Centopoveri och lyckas utan förbeställning bli serverade den där italienska måltiden man sällan blir besviken på.

Foto: EJ (klicka för större bilder!)
  

måndag 14 oktober 2019

Tillägg om Handke



Jag borde kanske säga något mer än bara ropa äntligen, när jag på resa i Italien hör att årets Nobelpris i litteratur gått till Peter Handke. Jag började läsa honom på 70-talet och har under årens lopp hunnit samla på mig en försvarlig del av hans rika produktion. Jag har också här på bloggen nämnt honom som en självklar kandidat till priset.

Hans litterära inflytande kan andra vittna om, jag är ingen expert på så vis. Det Akademien i sin motivering kortfattat nämner om konkretion som ett av hans signum, är väl det som jag också allra mest beundrar honom för. För mig framstår han som en av de främsta fenomenologerna inom modern berättarkonst. Hans blick för det som möter i vardagen som något allt annat än banalt, hans förmåga att beskriva levd erfarenhet så att exempelvis tröttheten får ett innehåll, eller så att dimensionerna i förlusten av en mor som begått självmord får sin berättigade plats i livet, är livsförhöjande. Under allt handlar det om att fånga "Den sanna känslans ögonblick", som en av hans romaner heter. Det är förresten frestande att rada upp hans boktitlar, som trots att det är fråga om prosa sammantaget bildar en lång dikt av ovanlig poetisk lyster.

Visst kunde han ha prisats redan för minst ett par decennier sedan, men bättre sent än aldrig. Det talas högt och bryskt om fascism och politisk skandal, (mest anmärkningsvärt av en hutlös dansk författare som vet utan att ens ha läst honom), men saken är nog den att Svenska Akademien med detta val undvikit den skandal som Handkes uteblivande i raden av pristagare verkligen hade varit.

När jag kommer hem ska jag börja med att läsa om "Vägen till Sainte-Victoire".

Foto: EJ

tisdag 8 oktober 2019

Höstresan



Efter att just ha lämnat lantlivet och under ett par dagar ägnat mesta tiden åt att planera, boka och packa står nu kabinväskan nedbantad och klar. Tänkte lite ambitiöst ta med mig en väl lämpad men praktiskt taget bortglömd roman av Hjalmar Bergman. Men "Savonarola" i min upplaga är gediget inbunden och alltför tung och får därför vänta, framlagd på en av bokstaplarna.

Bergman blev i likhet med de flesta andra tidigt hänförd och uppfylld av Florens, av stadens skönhet och dess omätliga historiska betydelse för konsten, litteraturen, vetenskapen, arkitekturen, tekniken, den politiska filosofin, ja vad allt har inte spår till florentinsk medeltid och renässans?

Och där finns också en kort men mycket fascinerande tid i slutet av 1400-talet då den fanatiske munken Savonarola lyckades åstadkomma en politisk-religiös väckelse som drog med sig både hög och låg, kända och okända. Det ska bli intressant att se vad Bergman gjorde av detta i sig så rika och dramatiska stoff.

Nej det fick bli en tunn bok, en diktsamling för läsning en kort stund innan sänglampan släcks, efter dagar som nu liksom alltid lär bjuda på en rikedom av intryck att sortera. Anne Carson sägs vara en av dem som ska få Nobelpriset på torsdag. Det är nog ingen läcka, det är bara vadslagningsinstituten som gissar. Men jag tar med mig "Makens skönhet" för omläsning så får vi se.  

Florens - jag vet inte för vilken gång i ordningen. Det blir bland annat ett återbesök i Uffizierna, Dit man ju kan gå hur många gånger som helst, bara man numera är klok nog att förbeställa biljetterna. Annars räcker det långt med att bara ströva omkring i denna underbara stad som också i sitt mättade yttre uppvisar en skönhet som bara ökar med varje återbesök.

Bokat bord på Osteria dei Cavalieri i morgon kväll har jag också gjort. Men det är i Pisa det, där tornet väl fortfarande lutar eller inte, beroende på från vilken vinkel man betraktar det.

Lagom sommarvärme spås av väderlekstjänsterna, så med lite tur  artar sig höstresan så som den brukar göra. Och vad beträffar själva planeringen har jag alltid funnit ett visst nöje i den. 

Foto:EJ

måndag 30 september 2019

András Schiff, bäst med Beethoven



Andras Schiff hör till samtidens främsta pianister, en musiker vars konserter jag aldrig missar när de ges på rimligt avstånd från min uppehållsort. Sist var det bekvämt på hemmaplan i Uppsala, där han spelade Bachs Goldbergvariationer på ett sätt som jag bevarar som ett oförglömligt musikminne.

I förra veckan var han stockholmsfilharmonikernas gäst i den dubbla funktionen av både pianosolist och dirigent. Programmet var klassiskt med musik av Schubert (Uvertyr till Rosamunda) och Haydn (Symfoni nr 97) och efter paus Bachs femte klaverkonsert och Beethovens första pianokonsert, det vill säga hans först publicerade.

Nog var det först när maestro Schiff intog pianopallen som konserten lyfte på allvar. Bachs välbekanta klanger i adagiot - droppande, ljusa och klara. Och när Schiff spelar Bach på en modern flygel så spelar han klaver såtillvida att han undviker pedal, vilket skapar klarhet men också kan leda till en viss stolpighet om accenterna överbetonas.

Finalen med Beethoven var uppenbart det som dirigent och musiker lagt ner sin mesta själ i. Av gigantens fem pianokonserter är det ju de tre sista som oftast framförs. Jag måste erkänna att jag först i torsdags insåg vilket inspirerat och inspirerande verk denna första (kronologiskt sett egentligen tredje) konsert i C-dur är. Imponerande virtuos i yttersatserna och med en mellansats - largo - där wienklassicismen gifter sig med ljuv romantik. När Beethoven tillfälligt lämnar dramatiken och växlar in på lyrikspåret blir det inte sällan, som här, en stilla vandring i pastorala nejder, en melodi som gnistrar i diskanten.

Och som extranummer bjöds vi inget mindre än en sats ur Waldstein-sonaten. Det kändes som en välkommen tjuvstart på det stundande Beethoven-jubileet nästa år.

För den som i likhet med mig kanske ännu inte riktigt fattat hur märkvärdig den första pianokonserten är, rekommenderas ett besök på Youtube, där Daniel Barenboim är solist och dirigent för Staatskapelle Berlin i en mycket bra liveinspelning.

Foto: Jan-Ola Wedin

lördag 28 september 2019

Fjärilsskådande



Den sommar som nu är till ända uppvisade en sällsynt rikedom av praktfjärilar som väckte mitt gamla lepidopterologiska intresse till liv. Även om jag inte längre går omkring med håv gavs många tillfällen att med kamera smyga sig på och fånga dessa graciösa varelser.

Utan att behöva ge sig ut på jakt påträffar man vanligtvis nässelfjäril, påfågelöga, citronfjäril och pärlemorfjäril av de stora färgstarka flygarna. I år har jag (i Uppland där jag finns) sett relativt få exemplar av påfågelöga medan jag däremot aldrig varit med om att ett så stort antal amiraler besökt trädgårdens blommor och fallfrukt som under denna augusti-september. Ibland har det varit sex, sju stycken samtidigt på äppelkalasen.

Förutom dem som syns på bilderna här har jag även sett vinbärsfuks och sorgmantel, den senare rentav inne i stan utanför porten där jag bor.

Givetvis skulle jag gärna ha velat se apollo, mnemosyne och makaon också, men det hade krävt en mer aktivt uppsökande verksamhet. 










Och nu när det är över för den här gången tar jag på nytt fram Inger Christensens "Samlede digte" och läser det enastående verk som sonettkransen "Sommerfugledalen" utgör. 

Sommarfåglar är alltså vad de kallas på danska. Och de femton konstfullt sammanvävda sonetterna slutar med några rader, som fastän blytunga står där framkallade på tunna, sköra vingar:

Hvem er det der fortryller dette møde 
med strejf af sjælefred og søde løgne 
og sommersyner af forsvundne døde? 

Mit øre svarer med sin døve ringen: 
Det er døden som med egne øjne 
ser dig an fra sommerfuglevingen.

Hela denna sonettkrans, ett veritabelt krön i nordisk poesi, finns att läsa här.


Foto: EJ

tisdag 24 september 2019

Vid tvåtiden i natt



En vacker fjärilssommars övergång i en annan kyligare och mörkare årstid, som alltid en anpassning. Efter den 28 augusti en anpassning till en annan tid med stora hålrum i timmarnas och dagarnas gång. Hålrummen stavas Issa.

Vi skulle ha klippt klorna borta i källarlokalen på Geijersgatan, ditåt du inte ville gå när du anade varthän det bar, men det var så dags. Vi skulle sedan ha städat och stängt landet, och vi skulle så småningom också ha inrättat oss med det bökigare vinterlivet i stan med mössor och handskar och för din del koftan om din magra lilla kropp.

Men dina liggplatser i rummen står tomma. Tvåtiden i natt vaknade jag till, men inte av krafsandet på sänggaveln för att du ville byta sovplats, lyftas upp och kura ihop dig nere i knävecken hos oss. 

Javisst, så sant, vi skulle ha klippt klorna.



Foto (klickbara): EJ

onsdag 18 september 2019

Absurt, sa Ionesco



Jag har en fäbless för teater som drar åt det absurda. Särskilt när man befinner sig i viss förstämning kan en distanserande scenisk framställning av livets mörka och tragikomiska sidor verka befriande, kanske till och med en smula upplyftande. Sorg, vrede, fruktan - dessa basala affekter liksom på avigan, som sarkasmer och grimaser i fåfängt motstånd mot nihilistisk uppgivenhet. 

Beckett är givetvis den store mästaren, men det finns andra också, Ionesco till exempel. Jag läste Leif Zerns recension i DN och förstod att jag borde se Tobias Theorells uppsättning av "Stolarna" på Dramaten. 

Johan Ulveson och Kicki Bramberg är mycket underhållande som gubben och gumman, det gamla halvsenila paret som smågrälande struttar omkring och försöker ordna sittplatser åt alla imaginära gäster som strömmar till för att åhöra det enastående budskap som gubben länge burit på, och som Talaren nu äntligen kommer att meddela världen. 

De är två clowner utan lösnäsa som bara genom sin mimik, gestik och känsla för varierad och exakt rytmik i replikväxlingen gestaltar ömklighet och inbilskhet, servilitet och narcissistisk uppblåsthet.

Hybris är gubbens försvar mot ett helt livs misslyckande. Han blev aldrig mer än i fantasin den betydande person han föreställer sig vara, fick aldrig erfara den upphöjelse som prefixet chefs-någonting bekräftar. Det hjälper föga att gumman i sin könsbestämda roll gör allt hon kan för att underblåsa makens storhetsvansinne.

Båda befinner de sig på en ö, åldrade och övergivna av andra och varandra, berövade både meningsfullt liv och uppbyggliga minnen. Vilket ytterligare understryker det orimliga i att några verkliga personer står bakom de ideliga knackningarna på dörren som föranleder deras hetsiga ordnande med stolarna.

När scenen är fylld med gula stolar ska då slutligen talet hållas. Ur högtalaren kommer förstås inget annat än ett otydbart gurgel. Och här är min enda, marginella, invändning mot denna i övrigt så tonträffsäkra uppsättning, nämligen att det där budskapet i sin innehållslöshet borde ha ägnats en större prosodisk omsorg som bättre matchade den i övrigt så rytmiskt medvetna föreställningen.

En mycket sevärd fars är det, byggd på det mänskliga självbedrägeriets ack så intrikata konstutövning. Frågan kvarstår: Hur kan det som är så tomt och tragiskt ändå bli så roligt?


Foto: Sören Vilks

tisdag 10 september 2019

Blåklocka ring!



Jag gick längs en väg och såg sommaren blekna och börja försvinna. Strofer från en visa jag länge tyckt om tonade upp inom mig när i ett dike septembers vackraste blomma lät höra en stilla klämtning i den förvånande ljumma vinden

"Blåklocka, ring lilla syster..." "Kommer den, kommer den inte, tiden då sorgen blir liten..." 

Ja, inte bara några strofer utan visan som helhet, den som börjar "Prästkrage säg lilla bror...", sjöng jag utan att lyfta ett pianofinger, gående tyst för mig själv. 

Det är den i Erland von Kocks tonsättning. Jag vet att det finns andra också, men just den har följt mig sedan unga år.

Prästkrage, säg lilla bror,
kommer den, kommer den inte,
Tiden då sorgen blir liten,
tiden då glädjen blir stor.

Blåklocka, ring lilla syster,
spindel, spå i ditt nät
Göken som ropar i öster,
vet nog en hemlighet!

Daggkåpa, torka din kind,
ärenpris, torka ditt öga
på förklädet östanvind!
Flyg lilla nyckelpiga,

flyg till matmor och fråga:
Kommer den så som jag tror,
tiden då sorgen blir liten,
tiden då glädjen blir stor?

Vem poeten är? 
Ingen mindre än Gunnar Ekelöf.

(Ur: Sorgen och stjärnan, Bonniers, 1936)

Foto: EJ

söndag 8 september 2019

Möte på Sveavägen


- Kommer du ihåg Dan Waern?

En okänd man stannade mig på Sveavägen och mönstrade mig vänligt och förväntansfullt. När jag svarade att jovisst minns jag honom från min barndom var det ofrånkomligen med en undrande uppsyn; vart ville han komma med sin fråga?

Mannen var uppenbart en stor beundrare av den store löparen och kunde snart berätta att han själv rätt nyligen träffat honom. Det var inte alls långt från där vi stod just nu, lät han förstå med en svepande armrörelse i riktning mot Odenplan. 

- Så han lever fortfarande, sa jag artigt.

- Javisst, sa mannen, han är 86 och mycket vital. Ingen sån alls, la han till och förde båda händerna framför magen i en bågrörelse som samtidigt klargjorde vad han själv saknade.

- Jag har sprungit Stockholm maraton tolv gånger, fortsatte han, joggar fortfarande varje dag, jag är 76. 

- Och knän och höfter håller?

- Inga problem! 

Jag började förstå att jag på något sätt borde dela hans tillfredsställelse med sig själv för att sedan på ett hövligt sätt kunna avsluta samtalet och skynda vidare. Så jag säger något allmänt uppskattande om lyckan av goda gener. 

- Ja, jag har två systrar, 94 och 96, och ingen av dom äter medicin, inte ens en alvedon, säger mannen till sist. 

Jag sträcker fram min hand för att ta adjö. Han tar den i ett mycket stadigt grepp och vi skiljs åt i känslan av att han på bara någon dryg minut lyckats förmedla sin triumf, sin seger över åldrande och död.  

torsdag 5 september 2019

Då och nu



En vecka har gått. Jag är ensam tillbaka i stan för plikters skull. Känner när som helst hur vågen kommer och sköljer över mig. När som helst, i varje trappa eller vägkrök och inför vilken rutin eller återkomst som helst - tanken att senast jag var här var Issa också här. 


Tiden kluven i ett före-efter. Då och nu.




Foto: EJ