Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 25 september 2018

Jane Eyre



Jag läser mera sällan best sellers, för att det finns så mycket annat värdefullt som måste få gå före, olästa klassiker till exempel. I sommar har jag med stort nöje ändå läst en succéroman, låt vara från 1847 och - just det - sedan länge en klassiker. 

"Jane Eyre" blev omedelbart en framgång när den först utkom under manlig pseudonym. Täcknamnet dolde en ung kultiverad prästdotter på den engelska landsbygden: Charlotte Brontë, en av tre sedermera berömda systrar som alla skulle komma att ta plats i litteraturhistorien.  

Det är 525 sidor fängslande läsning, njutbar inte minst för att texten så briljant överförts till svenska av Gun-Britt Sundström (Bonniers, 1999). 

Historien om den föräldralösa flickan Janes liv och uppväxt, återgiven av henne själv, vänder sig direkt till läsaren med sitt gripande innehåll, ett stoff där barnmisshandel, kristlig moral på gott och ont, viktorianskt kärleksliv och en smula gotisk skräck utgör huvudingredienserna. Det vill säga: inte precis det jag vanligtvis brukar kasta mig över.

"Jane Eyre" är en utvecklingsroman präglad av sin egen tid och miljö, vilken den samtidigt överskrider genom sin förhållandevis moderna framställning av ett barns motståndskraft och en ung kvinnas självhävdelse och inre resning. Det är inte genom sin skönhet (Jane beskrivs som oskön, ja till och med ful) som hon hävdar sig, utan av egen kraft och rättrådighet, genom modet att säga ifrån, gå sin egen väg.  

En kärleksroman är det givetvis också, där dramatiken kring den pyrande, länge återhållna kärleken mellan Jane och den mycket äldre Mr Rochester på godset Thornfield Hall håller läsaren på halster. En vigsel förbereds, som dock nesligen i sista stund ställs in. Är kärlekssagan därmed slut? Kommer de någonsin att återses?  

Det är en skickligt byggd berättelse, vars realism bejakar både traditionell romantik och fantastik i form av kusligheter (typ galna kvinnan på vinden) och otroliga sammanträffanden (plötsligt uppdagade släktskapsband) som löser upp prekära situationer. 

Personerna levandegörs med psykologisk skärpa, och man kan som läsare inte annat än dras med i de förvecklingar som drabbar Jane. Ta till exempel Mr Rivers, den unge prästen som friar till henne och som, när inte vädjanden till pliktkänsla och gudfruktighet förslår, med öppet maktspråk försöker övertala henne att följa honom som missionär till Indien. Det blir en studie i kombinationen förstockad manlighet och fanatisk religiositet vars följder man som läsare håller tummarna för att Jane måtte klara sig undan. När hon slutligen tvingar honom inse att hon inte är den som gifter sig utan kärlek, men likväl ödmjukt kan tänka sig att följa med som hushållerska, stupar det - gudskelov - på att den bigotte prästen anser det uteslutet av moraliska skäl.

Den del jag uppskattade allra mest var den där Jane, i chock och förtvivlan efter den avbrutna vigseln, hals över huvud flyr fältet i en diligens som för henne så långt hennes magra besparingar räcker. Ensam, hungrig och illa klädd för det kulna höstvädret irrar hon under ett par dygn omkring i ett nästintill öde hedlandskap, nära att duka under. I sista stund, genomvåt och utmattad, räddas hon av den nyss nämnde prästen och dennes systrar. 

Berättelsen når här en av flera höjdpunkter. Även som skildrare av landskap, väder och vind visade miss Brontë onekligen en talang utöver det vanliga. Och i och med slutet, när Jane driven av begäret att få veta Mr Rochesters öde återvänder till godset där hon en gång tjänade som guvernant, får historien den kulmen den förtjänar. Tragik och smärre underverk blandas i en sorts lyckligt slut. 

Nej, någon modern bästsäljare blir den väl knappast, även om "Jane Eyre" fortfarande har de bestående kvaliteter som gång på gång lockat och fortfarande lockar filmregissörer och skaror av biobesökare med romantisk kostymfilm som specialitet. Visst kan jag tänka mig att se någon av filmatiseringarna också. Fast, tänker jag samtidigt, när Charlotte Brontë ger röst åt Jane Eyres okonstlade berättande förmedlas något särskilt som gör mig till min egen bästa filmskapare. Jag har ju redan för mitt inre öga sett den arma Janes utsatthet, såväl i fosterhemmet som där ute i det vindpinade hedlandskapet.

Ja tänk att jag gillade den här romanen, mer än jag från början trodde.

Bilden: Målning av systrarna Brontë, med Charlotte till höger.

torsdag 20 september 2018

De bästa cellokonserterna



Många med mig har ett särskilt gott förhållande till cellon, det musikinstrument som brukar nämnas som det sensuellaste och mest likt den mänskliga rösten. Det finns gott om oumbärlig kammarmusik för cello, men vad gäller konserter är det märkligt nog inte lika välförsett som för violinen eller pianot. Några få är dock mycket kända och flitigt förekommande i konserthusen, så jag tänkte att jag ganska enkelt borde kunna få ihop en tiobästa-lista även här. Det som ger känslan av relativ brist är väl helt enkelt att varken J S Bach, Mozart, Beethoven eller Brahms (med flera andra av de största tonsättarna) komponerade någon cellokonsert.

När jag undersökte saken närmare blev jag emellertid varse att det finns ett mycket större antal verk för cello och orkester än jag trodde, inte minst då från 1900-talet. Till detta faktum bidrog framför allt den store cellisten Mstislav Rostropovitj (1927-2007; avbildad ovan), som tillägnades och själv beställde flera verk av samtida kompositörer. 

Jag vill för närvarande i första hand framhålla följande verk, dock utan inbördes rangordning (och varje tonsättare representerad med endast ett verk).

C.P.E. Bach: Cellokonsert i A-dur, Wq. 172. Den störste av faderns söner briljerar i en typ av konsert där alltså Johann Sebastian själv saknas. Frejdig fart från start med läckert samspel mellan solist och orkester. Den långsamma satsen - Largo con sordini - är en gråtmild klagosång som ljuder mot mörka stråkklanger och sprött cembaloklink, och där solisten mot slutet under några takter ensam får uttrycka sin belägenhet. I sista satsen återkommer så det goda humöret, om möjligt ännu mer sprudlande än i första. För de starka och fint hanterade kontrasterna väljer jag denna bland de tre befintliga.

Joseph Haydn: Cellokonsert nr 1 i C-dur, Hob VIIIb:1. Den kreativa lyckans wienklassiska mästare låter oss omedelbart gnola med i första satsens välbekanta, elegant krumbuktande tema. C-dur - och kanske påminns man om Tranströmers bevingade ord i "C-dur", om att komma ner på gatan efter kärleksmötet och finna att "alla log bakom uppfällda kragar". Den vilsamma andra satsen spinner en mjuk bädd av toner ur vilken cellons melodi stiger som ljuset en klar morgon. Och till sist åter sprittande liv med smittande välbehag. En Haydn i mycket god form.

Robert Schumann: Cellokonsert i a-moll, op. 129. Bara tre stilla ackord från orkestern innan cellon presenterar sig med kvintilerande och oförutsägbara tonslingor. I adagiot sjunker tempot ytterligare i den meditativa tankfullhet som kännetecknar denna konsert ända fram till den livligare sista satsen. Att den fått en allt starkare ställning på repertoaren förvånar mig inte, trots att den i enlighet med tonsättarens ambition inte offrar åt virtuoserna utan ville prova något annat.

Camille Saint-Saëns: Cellokonsert nr 1, i a-moll, op. 33. Konsten att rivstarta en fest och försöka  hålla uppe geisten hela vägen till slut, (vilket väl aldrig lyckas någon fullt ut). Glansfull underhållning är det i alla fall, och cellon sjunger förföriskt nästan hel tiden. Mellansatsen lugnar ned det hela genom att bjuda upp till en graciöst trippande menuett, som sedan övergår i slutdelens rörliga och lite mer högtidliga stämning. Jodå, här finns en hel del, mycket skickligt lagade delikatesser.

Antonin Dvořák: Cellokonsert i h-moll, op. 104. Ack ja, jag minns första gången jag hörde denna cellokonserternas cellokonsert live. Det var bästa tänkbara plats: på balkongen i Rudolfinum i Prag en gång i svunnet 70-tal. Med all säkerhet var det tjeckiska filharmonin jag lyssnade till, men vem solisten var har jag glömt. Utan tvekan musik med vilken man lätt värvar nya lyssnare till den klassiska musiken. Sångbara teman och en ömsom bitterljuv, ömsom upprörd sentimentalitet som aldrig sockrar för mycket utan hellre blommar ut i energiska och virtuosa variationer. Första satsens andra tema (först introducerat av ett horn), liksom mellansatsens intensiva lyrik, är helt betagande. Men det är inte bara det att Dvořák visar mästerskap i vackra melodier; han lyckas också göra så mycket av dem, både solistiskt och orkestralt.

Edward Elgar: Cellokonsert i e-moll, op. 85. Jämte Dvořáks förmodligen den mest kända och älskade cellokonserten. Och visst bjuder den på snabbt vidhäftande melodier och goda möjligheter för solisten att excellera i all den sensualism cellon är mäktig. Denna musik med dess växlingar mellan mjuk inbromsning och mäktig frambrusande stegringar kommer alltid att höra till cellorepertoarens klassiker. Den långsamma satsens nostalgiska tema (som svagt, liksom från ett disigt förflutet, också dyker upp i slutet av sista satsen) glömmer ingen vars öra en gång nåtts av det.

Sergej Prokofiev: Sinfonia Concertante, op. 125. Det här är en tidigare cellokonsert som av tonsättaren reviderades och tillägnades Rostropovitj. Det lär vara ett av cellorepertoarens mest svårspelade, vilket kan anas exempelvis i andra satsens inledning och avslutning. För den som i likhet med mig generellt är svag för Prokofievs musik är det ett oumbärligt symfoniskt verk som både attraherar och utmanar. Bryskt ibland, men oftast bara svidande vackert. Det är nog den cellokonsert jag allra helst vill ha med mig till den öde ön. Kort motivering: För dess outtömliga rikedom.

Dimitri Sjostakovitj: Cellokonsert, nr 1 i Ess-dur, op. 107. Av Sjostakovitjs båda konserter väljer jag den första, som för övrigt är inspirerad av Prokofievs nyss nämnda mästerverk. Även detta är otvivelaktig ett sådant. Trots kärvheten i första satsens envetet upprepade huvudtema tillhör det tonsättarens mer lyssnarvänliga verk. De båda följande satsernas vilset djuplodande cello klingar både dovt och skarpt mot en orkesterfond av sköra dissonanser. Solokadensen i tredje satsen är bländande virtuos, liksom den korta sista satsen med det återupptagna temat från första. Väljer man i stället konsert nr 2 i g-moll får man en annan konsert, en som kunde ses som extrem motpol till Haydns. Ett ödsligare mörker än i den får man leta efter.

William Walton: Cellokonsert. Walton är inte alldeles enkel att få grepp om. Hans musik ter sig inte sällan kaleidoskopisk, pendlar mellan ytterligheter där lyrisk melankoli snabbt kan övergå i rytmiskt bråkiga partier eller låta som vilken melodiös modern musik som helst. Sista satsen i den här konserten - Tema  med improvisationer - visar prov på det bästa hos denne underskattade kompositör. Cellostämman i all ära, men här drar också orkestersatsen till sig uppmärksamhet, skimrande, klangfull och mycket mer än bara ackompanjemang till solisten. Två av sista satsens fyra variationer är faktiskt enbart orkestermusik, övriga två för enbart solisten.

Henri DutilleuxKonsert för cello och orkester. "Tout un monde lointain". Titeln avslöjar en litterär inspiration, vilket också innebär att var och en av de fem satserna kopplats till citat från Charles Baudelaires diktverk "Det ondas blommor". Här har vi hamnat i otvetydig modernism (från 1970),i  en oavbrutet fängslande musik som klangligt vet att utnyttja både cellon och orkestern maximalt. Spöklika tystnader växlar med upptornande muller och lugnt svällande dyningar. Särskilt i den fjärde satsen - "Miroirs" - rör sig cellon från lägsta djupen till ytterst svaga toner i högsta registret i en lika färgrik som eteriskt stillastående orkestersats. I sanning en fascinerande musik från en "helt avlägsen värld" av uppenbar skönhet. Som så många andra moderna cellokonserter är den tillägnad Mstislav Rostropovitj.


Så ser det ut, mitt val av tio av de allra bästa, men naturligtvis finns det många fler värda att lyssna till. Av Vivaldi, Boccherini, Lalo, Vanhal, Barber, Honegger, Hindemith, Atterberg, Lutoslawski, Schnittke, med flera. Bjuder slutligen gärna på en bonus, som då får bli en nutida konsert jag upptäckte i samband med lyssningarna inför denna översikt:

Einojuhani Rautavaara: Cellokonsert nr 2:"Towards the Horizon". Ett av denne finske tonsättares sena verk, komponerat 2008-9 (han dog 2016, 88 år gammal). Verket är tillägnat den norske cellisten Truls Mørk och hör till den moderna musik som med färgstarka dissonanser hänger sig år harmoniska växlingar utan påtaglig rytmisk puls. Feta klangblock och skira slöjor breder ut sig under en obruten, trevande solostämma (återigen i det extremt höga registret) som i synnerhet i de sista satserna andas mystik och skönhetslängtan. Jag håller det inte för osannolikt att den här musiken visar sig hållbar också på längre sikt.

Bilden: Mstislav Rostropovitj. Oljemålning av Gabriel Glikman

måndag 17 september 2018

Höstsång



I samband med att jag de senaste veckorna flitigt lyssnat till Henri Dutilleux´(1916-2013) märkliga, mycket vackra cellokonsert - Tout un monde lointain - blev jag på nytt tvungen att plocka ner Charles Baudelaire från poesihyllan. Musiken har nämligen några dikter ur "De ondas blommor" som inspirationskälla.

Bland alla dessa starka och tillgängliga dikter i Ingvar Björkesons goda tolkningar finns en med titeln Höstsång I-II, som jag särskilt fastnade för. Närmare bestämt II, som lyder som följer:


Din iris dunkla glans av grönt håller jag av
men bittert är mig allt idag, och varken härden,
vårt rum eller din kärlek, ingenting i världen
går upp för mig mot sol över ett ljusdränkt hav.

Älska mig ändå ömt! Ge mig en moders tröst,
fast jag är elak nu, och otacksam och dyster;
brinn med en flyktig eld, o älskarinna, syster, 
såsom en solnedgång eller en praktfull höst!

Kort blir ditt uppdrag! Glupsk och girig väntar döden.
Låt mig med pannan stödd mot dina knän betrakta
den milda höstens guld, se hur den slocknar sakta
medan jag sörjer än den vita sommarglöden.

Så enkelt och oförblommerat kan det alltså sägas.

Ur Charles Baudelaire: "De ondas blommor". Tolkningar av Ingvar Björkeson (Norstedts, 1986).

Bilder:
- C Baudelaire (från Wikipedia)
- Skagen. Foto: EJ.

fredag 14 september 2018

Schumann och Bruckner - de en gång oförstådda



Ett stort och fint program, det som gavs i Berwaldhallen i förra veckan: Robert Schumanns enda violinkonsert, hans sista orkesterverk, och sedan Anton Bruckners väldiga femte symfoni, sjuttiofem minuter av symfoniskt egensinne. Sveriges Radios Symfoniorkester spelade under ledning av Daniel Harding och med Veronika Eberle som solist. 

Dessa båda verk blev aldrig uppförda under tonsättarnas egen livstid. Schumann fick mot slutet av sitt aktiva liv en beställning av Joseph Joachim, den tidens stjärnviolinist. Men leveransen vann inget gillande, varken hos beställaren eller hans närmaste - hustrun Clara och vännen Johannes (Brahms) - utan stoppades undan bedömd som ospelbar. Först 1937 uruppfördes den i Berlin, och på senare tid har den fått sitt rättmätiga erkännande, om än inte heller i nutid av recensenter överlag (se t ex recensionen i DN).

Till saken hör att Robert psykiska hälsa kraftigt hade försämrats så att han återstoden av sitt liv var dömd att tyna bort på ett hospital. Han var med andra ord inte i stånd att själv försvara sitt verk och försöka få det publicerat. 

Inte för att man behöver tänka på just detta när man lyssnar till musiken, men första och sista satsens hamrande pukslag inger onekligen en känsla av uppfordran, som om någonting ville bli sagt med eftertryck medan tid är. Kanske är det en sorts ödessymfoni, som dock i sista satsens envetet stampande danstema snarare drar åt det burleska, allt medan violinstämman svirrar runt i det övre registret som flimrande irrbloss. Och mellansatsens vaggvisa med dess ömsinta lyrismer, ibland i form av knappt hörbara pianissimon från Eberles dyrbara instrument (en Dragonetti Stradivarius från 1700), fick mig att hänförd sluta ögonen. Nej, jag förstår inte dem som förringar denna violinkonsert, men så tillhör jag också skaran av Schumanns eviga beundrare.



Med Bruckners femma förhåller det sig också så att den i likhet med hans övriga tidiga symfonier inte rönte den framgång som senare tillkommit både dem och tonsättaren själv. De bedömdes som egenartat komplicerade och ospelbara och hamnade dessutom i den polariserade debatten mellan de läger som hyllade endera Wagner eller Brahms. Flera av hans övriga symfonier blev föremål för mer eller mindre påtvingade bearbetningar, medan femman i det avseendet utgör ett undantag med sitt ograverade skick. 

Symfonin, som i efterhand betraktats som intellektuell och "heroisk", har även fått andra beteckningar: "tragisk", "pizzicato" och "fantastisk" - det sistnämnda Bruckners eget ordval. Frågan är om inte just den karakteristiken är den bästa. Det vill säga fantastisk inte bara i betydelsen storslagen (musik som magnifikt katedralbygge) utan också i betydelsen högstämd fantastik av ett slag som varken utesluter heroisk troskamp eller en smått spöklik atmosfär (musik som katolsk/gotisk roman?).

Det är i allt fråga om typisk Brucknermusik med teman och fragmentariska brottstycken som kommer och går, som stegras och bryts, med ideliga omtagningar som samlas upp i slutlig kontrapunktisk sammanvävning. Det finns knappast någon annan symfoniker i musikhistorien som man efter endast några slumpvis valda takter lika lätt kan identifiera. På sätt och vis äger det sin riktighet att Bruckner skrev på samma symfoni nio gånger om (ja, tio, om vi räknar nr noll också). Givetvis med den fantastiska idérikedom och brassharmoniska variation som även kännetecknar femman. 

Själv återkommer jag oftast till de fyra sista symfonierna. Därför blev konserten en välkommen påminnelse om att också de andra, och inte minst femman, äger de omistliga kvaliteter jag alltid beundrat och gripits av hos denne tonsättare. Som lyckligtvis framhärdade i sitt egensinne. Och vann.

fredag 31 augusti 2018

Den stora inhägnaden



Caspar David Friedrichs konst upphör aldrig att fascinera. Jag återvänder ständigt till den, och inte sällan blir det som att hälsa på gamla bekanta, de där som aldrig åldras utan snarare speglar både känt och okänt hos mig själv.

Eftersom tavlorna är många och stämningsläget i dem ganska likartad är det inte alltid man observerar det som plötsligt framstår som styrkan i det man redan förut slagits av.

Till Friedrichs senare produktion hör "Das grosse Gehege" (1832), en målning i medelstort format (73,5 x 102,5 cm) som visar ett parti av ett flodlandskap vid lågvatten i solnedgång. Solnedgångar med himlar i guldgult och rosa borde varje konstnär med självaktning närma sig med stor försiktighet. Friedrich kommer trots sin djärva kolorit alltid undan med respekten i behåll, förutsatt man erkänner romantikens och det symbolmättade landskapsmåleriets berättigande.

När jag för ett par år sedan betraktade denna målning i Dresden, där den hänger i Galerie Neue Gemälde, var jag imponerad och berörd men inte mer än jag brukar bli av hans landskap i skymningsljus. Men, som sagt, vissa av hans bilder återkommer med förnyad kraft. Nu är jag övertygad om att denna målning måste räknas till hans allra yppersta.

Vidvinkeln (ungefär som genom en modern fisheye lens) gör att man dras in i landskapet, så att man som betraktare nästan får känslan av att åtminstone till hälften omges av det. Och det är den delvis torrlagda flodbäddens speglingar av himlen som gör bilden märkvärdig, som gör att man stannar upp och försjunker i de fläckbildningar som komparerar himlens moln och jordens vatten. Och så förstås den mörka, uppbrutna muren av lövträd som i kontrast till den ännu ljusblå himlen fördunklar bildens förgrund i utsökt jordfärgskala.

Flodbädden närmast betraktaren välver sig svagt som randen av en en väldig glob. Samtidigt som den kan inge illusionen av en kartbild är den tryggt förankrad i det slamfyllt eller sandigt jordiska, inte minst genom den strandade segelbåt som man först så småningom får syn på. Titeln anses peka mot en konkret plats i anslutning till floden Elbe i omedelbar närhet av Dresden. Mer än en inhägnad (ty: Gehege) ger dock bilden intryck av öppet landskap under vidsträckt himmel.

Så vad är det då som griper mig i den här bilden? Finns det en enkel symbolik att hämta, någonting som Friedrich ville ha sagt utöver att än en gång påpeka världens överväldigande skönhet en vindstilla afton innan mörkret faller.

Vet ej - och jag har en känsla av att jag redan sagt mer än som behöver sägas.

Obs! Klicka på bilden för förstoring.


tisdag 28 augusti 2018

Musik i höst



Det ser ut att än en gång bli en fin höst för älskare av klassisk musik. Efter en genomsökning av programmen har jag plockat fram några av russinen ur den som helhet mycket frestande kakan. 

Berwaldhallen: 
- Harding och SRSO med Veronika Eberle som solist ger Schumanns violinkonsert och Bruckners femma (8/9). 
- Harding, SRSO och Radiokören uppför det vackraste requiem som finns - Brahms "Ein deutsches Requiem" - med Mathias Goerne och Sophie Karthäuser som solister (20/10).
- Harding och SRSO ger Sibelius violinkonsert, Berlioz´ Svit ur Romeo och Julia samt Beethovens trea, "Eroica". Snacka om maxat program! (10/11).
- SRSO under ledning av Alain Altinglu med Piotr Anderszewski som pianosolist spelar Mozarts 13:e pianokonsert, Debussys Svit ur Pelleas et Melisande och Roussells Svit nr 2 ur Bacchus och Ariadne.

Konserthuset:
- Gästspel av Gewandhausorchestern från Leipzig (en av världens allra främsta) med dirigenten Andris Nelson och solisten Håkan Hardenberger, trumpet. Zimmermanns trumpetkonsert och Mahlers första symfoni står på programmet. Biljetterna hade en strykande åtgång när de släpptes igår kl. 11.00. (12/10). Skynda, skynda...
- Pianisten Grigory Sokolov, the one and only, återkommer som vanligt (28/10). Program meddelas också som vanligt "senare". Det ryktas dock om Schuberts posthuma Impromptus, bland annat.
- Filharmonikerna under ledning av Jaime Martin och solisten Joshua Bell spelar Brahms violinkonsert och William Waltons första symfoni. Ska bli spännande att få höra den underskattade Waltons musik live (1/11). Både rytmisk bråkighet och melankoli bjuds i denna symfoni.
- Filharmonikerna under Simone Young och cellisten Kian Soltano ger Schumanns cellokonsert och Franz Schmitts stora underbara fjärde symfoni. (10/1-2019).
- Nina Stemme och Katarina Karneus tar sig an Bartoks Riddar Blåskäggs borg respektive Schönbergs Erwartung. Konsertant, och Blåskäggs roll sjungs av J Martin Kränzle. (19/1-2019). Nästan slut på biljetter redan, trots den modernistiska musiken!

Peter Mattei sjunger musikhistoriens främsta sångcykel, Schuberts Winterreise på en turné i höst. Jag kommer att lyssna i Uppsala, UKK den 29/9.

Opera:
- Kungliga Operan ger stora doser Verdi, både Rigoletto och Aida. Biljetter till Rigoletto har jag säkrat. Men det gäller verkligen att vara ute i tid. Den oemotståndlige Verdi lockar alla...
- Folkoperan ger Jules Massenets Don Quijotte. Jag såg denna opera i en uppsättning på operan i Palermo för några år sedan, och det är inget drama a la Verdi men innehåller vacker musik, inte minst i huvudrollen (bas).

Nej, allt kan man kanske inte gå på, och svårt är att välja...

Bilden: Gewandhausorchestern i Leipzig. Foto: EJ.

PS: En del av dessa konserter ges vid mer än ett tillfälle.

torsdag 23 augusti 2018

I den bästa av världar



Jag har aldrig vunnit stort på något lotteri. Ibland tänker jag att jag ändå tillhör dem som haft den största tur man kan ha i den här världen, nämligen i det lotteri som handlar om var, när och hur man föddes till den.

Av de världar vi historiskt hjälpligt överblickar, eller åtminstone gör oss föreställningar om, är vår egen civilisation den tekniskt mest avancerade och samtidigt utsatt för allvarliga framtidshot. Trots allt kommer jag, en fyrtiotalist född och bosatt i ett nordeuropeiskt land, troligtvis att slippa de stora vedermödor som tidigare generationer upplevt (och efterkommande kanske inte undgår) av världskrig, farsoter, hungersnöd och omfattande naturkatastrofer. 

Om världen består kommer andra säkert att uppleva fortsatta teknologiska framsteg, även om jag tvivlar på att den artificiella intelligensen (AI), trots sin överlägsna snabbhet, kommer att bli så mycket klokare än den mer trögtänkta som genererar den. Kommer någonsin en framtida superintelligens, smartare än vad som kan sorteras under normalfördelningens klockformade kjol, att uppleva världens skönhet så som jag gör? Kommer den att uppskatta änglamarken och nymånens skära, artrikedomen och Bachs musik? Kommer den att bygga Noas ark? 

Teknikutvecklingen har både hoppingivande och skrämmande sidor och frågan är om vi bemästrar de sidoeffekter som långsiktigt följer i dess spår. I själva verket har de vildaste forskarna inom AI sina egna riskscenarier och rent av undergångsvisioner för mänskligheten så som vi känner den. 

Först som någorlunda mogen man insåg jag hur nära min egen livstid det andra världskriget egentligen ligger, hur nyss det var som hitlerismen och det nazistiska vansinnet krigade om världsherraväldet. Som tonåring hade jag det bara två decennier bakåt. Det kändes avlägset då, mindre så nu.

Visst har jag upplevt atomvapenkapprustning och dramatiskt tillspetsade världshändelser, men likväl fått leva och utvecklas i välstånd under demokratiska betingelser med stigande standard och utrymme för tankar på annat än bara den. Också fått bevittna hur den så kallade "tredje världen" eller "u-länderna" (ingen använder de orden längre, väl?) tagit sig ur den värsta fattigdomen och, trots klyftorna, fått det oändligt mycket bättre. Även hur diktaturer fallit, Berlinmuren rasat och det globala perspektivet blivit självklart. 

Nej bilden blir inte rättvisande om jag inte också nämner sådant som fläckar den, som kriget på Balkan och den felslagna revolten i arabvärlden med det förfärliga kriget i Syrien som värsta inslag. Den amerikanska imperialismen? Jag får tillstå att jag inte avundas dem som i framtiden får se den ersatt av den kinesiska.

Kanske har jag trots allt fått uppleva den bästa av möjliga världar? Den hade och har på många andra håll än där jag vistats sina mörka sidor, och i eftertankens blekhet kan onekligen den relativa kortsiktigheten te sig som en ödesdiger mänsklig begränsning. Människan är uppenbarligen sig själv och sin egen tid närmast. Hushållning och hållbarhet är begripliga och tillämpliga begrepp på mikronivå, men blir genast mycket otydligare på politisk nivå, allra mest på global nivå. Kvartalsrapporter? Årsbasis? Mandatperioder? Avtalsperioder?

Naturen har inget medvetande, dess likgiltighet inför döden är monumental. Människan inser däremot sin dödlighet men förstår den bara som ett objektivt faktum skjutet på framtiden. Naturen reglerar sitt osentimentala slöseri med individer med hjälp av kontinuerlig reproduktion, Så kan arten överföra ett arv, i människans fall också ett kulturellt arv, till kommande generationer. Om - ja det finns ett om - betingelserna fortfarande är tillräckligt gynnsamma. 

Naturen skänker i övrigt ingenting av mål och mening, mer än åt människan detta självmedvetande och förutseende som medför ansvar. Men hur långt in i en okänd framtid sträcker sig ansvarskänslan? När blir science science fiction? 

Jag finner att nästan allt jag läser om framtiden denna sommar talar för att den bästa av världar redan är förbi, att den kanhända är den som sammanfaller på ett ungefär med min livstid. Då gäller mer än någonsin att fortsatt kunna handla i det lilla utan någon som helst förvissning om utfallet i det stora. 

Får man vara tacksam för högvinsten, trots uttaget på framtidens bekostnad?

PS. Dessa lösa reflexioner ska läsas mot bakgrund av att skribenten aldrig varit trakterad av utopier.

Foto: EJ.

tisdag 14 augusti 2018

Det livgivande vattnet.



Alla talar om hettan, torkan och bränderna. Nyheterna har de senaste veckorna handlat mest om det. Om inte elden så de solbrända markerna har bekräftande lagt allt i öppen dag, åtminstone för den som rört sig i miljöer utan asfalt. Påtagligt även för den som sluppit röken från eldsvådorna.  

Bönders oro för missväxt och nödslakt, experters bekymmer för grundvattennivåer. Allmän oro för att något är galet, inte bara med vädret för dagen och en överdrivet solig sommar, utan med klimatet i stort och på lite längre sikt. 

Ingen sätter tro till regnmakare längre; vår tids schamaner ägnar sig åt annat. Men nog har jag tänkt på gamla tiders desperation inför motsvarande och ännu värre akuta hot. Vår tids vise kalkylerar utifrån de vetenskapliga metoder som står till buds, med mer eller mindre förskräckande scenarier på längre sikt. Men framkalla regn förmår de inte, knappt ens förutspå vädret fjorton dagar framåt. 

Så kommer då äntligen regn som faller i dånande skurar. En rejäl rotblöta, och dessutom flera gånger om. Och efter bara några dagar ser jag vattnets välgörande verkan. Gräsmattorna får färg igen, betesmarkerna likaså. Krullade syrenblad återfår sin form - men visst, för björken som redan gått i alltför tidig höst finns ingen återvändo. 

Jag lämnar då för stunden domedagsprofessorer-nas ödesmättade utsagor om klotets framtid. Inte för att obekymrat gå över daggstänkta berg, tro inte det. Nej, jag förnekar ingenting och är som de flesta andra påverkad av rapporterna. Men jag värjer mig likafullt för apokalypsens ryttare och den oundviklighet som underförstås och samtidigt förnekas, och väljer att begrunda gräset och vattnet. Minns skolundervisningen om de fyra elementen och grunden för liv och överlevnad. Minns min ungdoms profetior om den snara undergången i form av atomkrig, befolkningsexplosion och förgiftad tyst vår. 

Hur ser världen ut vid nästa sekelskifte? Är ödet obevekligt eller inte? Vem sitter inne med hela knippet av prognostiskt valida faktorer, gynnsamma och ogynnsamma, letala och reparativa? Hur ser den radikala omvändelsen under galgen ut? Var gömmer sig den obefintlige riddaren, världens hushållsminister? Vartåt för oss apokalypsens ryttare?

Liv finns där vatten finns, och själva består vi till största delen av just vatten. Regn faller till sist, ibland i för liten mängd och ibland i för stor. Kebnekajse krymper, havet stiger och folkvandringarna till världens rikaste oaser förväntas tillta. Endast ett är säkert: om det går så illa som befaras står likafullt hoppet endast till människan själv, hennes insikt och omsorg, anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom.

Vattnet - rent, porlande vatten, oundgängligt och även metaforiskt det kanske starkaste bland elementen. Jag tänker på kalla, klara källsprång, fjällbäckar, Mose stav och ett strömmande flöde ur klippan. Jag tänker på de svarta abborrtjärnarna i skogen. Vandrarens bältesflaska. Sykars brunn och Lokas. Det välsignade regnet som sakta fyller tunnan. Det smattrande ljudet mot tak och fönsterbleck. Hundens sörplande vid vattenskålen. Stänk över rosenrabatten. 

Vad göra? Jag lämnar frågorna för stunden åt de lika anständigt klimatsmarta som i grunden rådlösa DN-skribenterna, för att - ett med kreaturen - kortsiktigt glädja mig åt markerna, åter häftade i grönska.  


Bilden: Albrecht Dürer: Apokalypsens fyra ryttare.
"Häftat i grönska" är titeln på en av den store franske poeten Philippe Jaccottets diktsamlingar.



tisdag 17 juli 2018

Lantliv i högsommarvärme



Den här sommarens lantliv bjuder på nya vyer och omständigheter. Inte bara värmeböljan och den ovanligt ihållande bristen på regn gör den annorlunda. Man kan kanske tycka att ett byte av uppehållsort från syduppländskt slättland till östra Upplands mer roslagspräglade landskap inte skulle vara en skillnad värd att orda om. Men hagmarkernas hällar är synligare, backarna fler, grusvägarna slingrigare och skogsområdena djupare än där vi hållits de senaste somrarna.

Jag har följaktligen gått och gnolat på Emil Hagströms "Visa från Roslagen" till Lars-Erik Larssons musik:

En, en,
torra backar
med sten, sten,
glömda vårdar,
smultronställen och gärdesgårdar,
vresig Roslag i kärvt behag
en sommardag.

Grind, grind,
slår i aftonens vind, vind.
Gamla kyrkor
som helg oss ringa,
karga tegar som bröd ska bringa.
Stenrös predikar på vardagsspråk
vid stig och stråk.


Djurliv hör hit: ett tiotal svarta tjurar står stilla i hettan med vispande svansar. Kor råmar längre bort i en annan hage, medan hästarna trampar omkring helt gårdsnära. Vildsvinen, som man talar om men sällan ser, lurar i skogen.

Om dagen de snabba tornseglarna som flyger ovanligt lågt med vingar som vattrar lufthavet, osynligt men hörbart. Om natten fladdermössen som anas som flyende skuggor mot julis halvmörka natthimmel.

Likheterna överväger; stillheten en uppländsk högsommardag i lantlig miljö är densamma. Små vita stackmoln samlar sig mot middagen, grånar och blånar till åska som aldrig tycks vilja bli av. Det särla regnet uteblir. Solsvedd gräsmark törstar. Hur det går med tegarna och skörden är mycket ovisst. 

Issa har som vanligt svårt att ignorera buller som bryter tystnaden, särskilt ljuden från enstaka fordon som passerar på grusvägen och försvinner i ett moln av damm. Även hon är tacksam för skuggan från gamla aplar och resliga lindars täta grönska. I det jag kallar den italienska hettan ligger hon utfläkt i gräset medan husse blundar och vilar med boken i knät.



PS. Och flugorna.

Foto: EJ

måndag 9 juli 2018

Bo Nilsson 1937-2018



Jag nås av meddelandet att tonsättaren Bo Nilsson dött. Det får mig att minnas, inte personen, som jag inte kände, men tider som flytt. En del av den musik han skapade har haft en speciell betydelse för mig eftersom den drabbade mig tidigt.

Från åtta års ålder till studentexamen var Malmberget min hemort. Ett gruvsamhälle norr om polcirkeln 113,5 mil från Stockholm, vilket av många, inklusive jag själv, betraktades som långt från händelsernas centrum. 

Så kände även Bo Nilsson det, det är omvittnat. Han var en av dem som i mitt 60-tal kallades "genierna från Malmberget" och som visade på det kulturella kapital som jämte den höghaltiga järnmalmen minsann också vore att räkna med. Även om Nilsson nog var den som gav upphov till genibeteckningen var de i själva verket flera - även skulptören Berto Marklund, dramatikern Arthur Johansson och författaren Björn-Erik Höijer (den senare från en tidigare generation) räknades in i gänget.

Det märkvärdiga var också att åtminstone ett par av dem skapade sin berömmelse genom verk som först uppfördes utanför Sverige, för Nilssons del i Köln, för Johanssons i Dublin. För mig som redan tidigt närde ett starkt kulturintresse var det en anledning till stolthet och glädje: konstnärer från periferin kunde vinna erkännande internationellt innan ens Stockholm hunnit fatta galoppen. Därmed inte sagt att dessa särartade begåvningar rönte någon nämnvärd uppskattning av befolkningen i stort. För en sådan var de alltför "obegripliga".

Men vad var det om inte ett tecken på genialitet när Bo Nilsson - som artonåring! - skickade ett partitur till avantgardet i Köln och fick det antaget och uppfört jämte verk av redan kända och berömda tonsättare? Det var "Zwei Stücke...", ett par "seriellt" formade stycken i tidens avantgardistiska anda som herrarna på kontinenten recenserade med respekt. Den så kallade Darmstadt-kretsen av tonsättare skulle sedan ta emot honom med öppna armar.

Jag hade under några terminer i realskolan en pianolärare som kände Bo Nilsson. Han hette Wäinö Ruottinkoski och var själv en duktig musiker och kompositör som lärde mig viktiga ting om musik och frasering. Av honom fick jag en gång låna hem partituret till "Quantitäten" (1957), ett tidigt pianostycke av Bo Nilsson. Inte för att instudera det, utan bara för att närmare titta på hur man numera kunde komponera musik. 

Den förundrade femtonåring jag var insåg att denne Bo Nilsson några år tidigare och endast några år äldre än jag komponerat något som detta, olikt allt annat jag sett. Med bara delvis traditionell notation fanns uppbrutna stycken, utan tonart och utan taktstreck, och med ett otal siffror och punktvisa anvisningar. Här och var kunde det stå "underarm", "tonlöst" och annat kryptiskt och det var svårt att hitta en sammanhängande rytm i de blixtrande utfall mot klaviaturen som erfordrades, med toner som växlade emellan enskilda svaga och kluster av mycket kraftfulla.

Bo Nilsson excellerade i svårspelad och för de flesta även svårlyssnad musik och blev snabbt berömd. Men som den borne melodiker han var skulle han snart vända avantgardet ryggen och söka sig vägar som låg närmare ursprunget i spelmanssläkten på faderns sida. Han började skriva "vackert", "romantiskt" eller hur man nu vill beteckna det som spände från vokalverk till texter av Gösta Oswald och Gunnar Ekelöf till visor och filmmusik, bland annat musik till "Hemsöborna" och "Röda rummet". Och han tillstod att mycket av det kvasiintellektuella utanverket med matematiska formler och egensinnig notation hade varit spel för de modernistiska gallerierna. Han, autodidakten, hade lyckats dupera musikparnassen med sin skickliga härmning, men där trots allt hans eminenta begåvning för musikskapande var vad som gjorde och fortfarande gör intryck.

Bo Nilsson försvann ur mitt sikte under några decennier, tills cd-boxen med några av hans mest betydande verk kom på 90-talet. Och han återkom med nya visor, bland vilka jag upptäckte att även han, i likhet med så många andra tonsättare, hade lockats av min släkting Emil Hagströms poesi. Emil, en av de så kallade Klarabohemerna kring Nils Ferlin, skrev ju dikter som var som gjorda för att sjungas. Så även "I Tistelby och Gråhult, eller "En visa till Ester" som den heter i Lars-Erik Larssons tonsättning. Larssons är bra men nog vinner Nilsson i mitt tycke med sina utsökta växlingar mellan dur och moll. 

Det är onekligen lustigt att tänka på att den musik som Bo Nilsson skapade i mogen ålder kom att likna den som Lars-Erik Larsson stod för, det vill säga den romantik som kommer till uttryck exempelvis i hans "Pastoralsvit". Borde inte Bo Nilssons "Arctic air" (2001) för orkester ha möjligheter att bli lika populär? En fläkt av frisk norrbottensluft, dock inte utan breda stråk av känsligt vemod. Lyssna här och döm själva! 


Bilden: Bo Nilsson, 1960. Foto. Ture Sjölander

I en film om svensk konstmusik på 60-talet som finns utlagd på Youtube (här) finns ett avsnitt (30 minuter in i programmet) om och med Bo Nilssons musik, bl a "Quantitäten", spelad av Hans Pålsson. Där finns också exempel på hans senare melodiskt romantiska musik. 

Några av Bo Nilssons viskompositioner finns samlade på en inspelning med Tommy Körberg, däribland Emil Hagströms "I Tistelby och Gråhult" (Spotify här).

Forskaren och tonsättaren Gunnar Valkare har skrivit ingående om Bo .Nilsson, både vetenskapligt och i en bok i serien svenska tonsättare: "Bo Nilsson", Atlantis, 2010.

Wikipedia har en förteckning över Bo Nilsson opus här.

lördag 7 juli 2018

Den stumme profeten



Som mina uppmärksamma läsare säkert noterat har jag så ofta jag funnit anledning ägnat några rader åt Joseph Roth. Efter att ha läst ännu en bok av honom, den i höstas för första gången på svenska utgivna "Den stumme profeten" (Ruin, 2017, översatt och försedd med efterord av Staffan Valkvist), lockar det mig att försöka formulera mig även om den.

Om det finns ett genomgående tema i Roths författarskap så är det vad tidsepoken för de gamla regimernas undergång och de nyas tillträde innebar för människorna i början av förra århundradet.

Den här romanen skrevs efter sin djupt desillusionerade författares resa i Sovjetunionen i slutet av 20-talet, men den förblev outgiven under hans livstid och är sammanställd av andra. Den beskriver europeiskt samhällsliv åren kring första världskriget och de revolutionära omvälvningar som profeterades och iscensattes, med Ryssland som fruktat eller hoppingivande exempel. 

Huvudpersonen - Friedrich Kargan - föddes utomäktenskapligt i det ryska Odessa och växte upp hos borgerlig släkt i dubbelmonarkins Trieste, men egentligen hör han inte hemma någonstans. Han för ett kringflackande liv, mestadels i Wien, Zürich och Berlin, när han inte korsar den ryska gränsen enrollerad i människosmuggling och annan underjordisk aktivitet. Under en period är han fånge i Sibirien, men lyckas rymma och återvända till de centraleuropeiska metropoler där han tillsammans med sina revolutionärt sinnade kamrater frekventerar kaféer och möteslokaler. Han är en rådvill och sammansatt poetnatur som försöker förstå gåtan människan och uthärda samtidens tomhet och larm, åtminstone ter det sig så vid romanens slut.

I efterordet görs klart att Roth tecknat några av bipersonerna utifrån kända, ej namngivna förebilder, bland annat Lenin och en viss mustaschprydd kaukasier. Även Trotskij har fått låna ut drag till fler än en av de intensivt diskuterande skribenter och aktivister som möts och skiljs och möts igen i denna böljande berättelse. 

Den ende av dessa som Roth antas ha haft personlig kontakt med är Karl Radek (i berättelsen betecknad R), och han är också den som framställs som intellektuell, till skillnad från den kallhamrade kaukasiern som knappast uppvisar några sofistikerade sidor alls. Savelli, som han heter här, ser sig helt osentimentalt som endast redskap för den kommande revolutionen. Och liksom för de övriga är det ideologiskt engagemang snarare än intellektuellt skarpsinne som är avgörande för deras livshållning.

Friedrich Kargan själv är tillräckligt klarsynt för att se mer än en sida av saken. Han blir alltmer desillusionerad, tvivlar på dem som övertar makten och på de ideologier som i praktiken inte utesluter ett upprepat mönster av våld och maktmissbruk. Hans egen revolt bottnar i en dröm om frigörelse från det "förborgerligande" draget i samhällets elitskikt, dock inte till priset av slavläger och nytt byråkratiskt förtryck. Savelli kommer att följa i tsarens spår, vilket R. förklarar för den unge Friedrich i en sarkastisk karaktärsanalys: 

"Han låtsas att hans hjärta inte tillhör honom, att han överlämnat det till mänskligheten. Men sanningen är: han har inget hjärta. Då föredrar jag egoister. Egoism är ett symptom på mänsklighet.Vår vän däremot är omänsklig. Han har samma temperament som en krokodil på torra land, hans fantasi är en stallknekts, hans idealism den hos en simpel kusk. - - - Vår vän hade lika gärna kunnat organisera pogromer som råna banker." (sid. 55)

Visst finns här resonemang som speglar tidens tankeströmningar, men Roths skicklighet ligger som vanligt främst i hur han med snabba drag tecknar miljöer, situationer och de stämningar som behärskar människorna. 

Friedrich Kargan är ingen särskilt märkvärdig person; han är en vilsen, reflekterande människa som en gång tilltalades av utopiska projekt. Han tillåter sig också vara en man med känslor för den vackra Hilde. Den länge ofullgångna relationen till henne, med ständiga hinder men ändå inte utan en period av kärlekslycka, löper som en glänsande tråd genom berättelsen. En annan återkommande gestalt är kamraten Berzejev, han som bistert konstaterar att de båda är av den sort för vilka Sibirien är den enda möjliga tillflyktsorten.

Är detta Joseph Roths bästa roman? Nej, det vill jag inte påstå; det finns ett par, tre andra som visar honom i hans allra bästa form. Men allt jag läst av honom hör till det jag ställer in i hyllan och tänker att jag en dag kommer att ta fram på nytt. Och det säger jag trots att jag inte längre är ung och vet att efter allt färdigläst står högen av oläst och växer, för att parafrasera mitt motto för den här bloggen, hämtat från Rilke.

måndag 18 juni 2018

Kort betraktelse över pennformeraren



Ordet kom för mig under läsningen av morgon-tidningen, ett ord rikt nog på innebörd för att vara värt att orda något litet om. Inte så att jag läste "pennformerare" i tidningstexten, men på något sätt fanns där en koppling till ordet, fast jag nu inte kan redogöra för hur den såg ut. Det var bara ännu ett av de många infall som numera för mig rakt ner i det förflutna.

Jag vet inte hur det ser ut i dagens skolsalar, men troligen spelar den där lilla handdrivna maskinen inte samma roll som när jag var barn. Den var fastsatt på katederns ena sida och utövade en hemlig dragningskraft, inte minst på klassens orosandar. 

"Pennvässare" är synonymen som konkret pekar på ändamålet: att spetsa grafiten för skarpare linjer och tydligare skrift. Medan jag inbillar mig att den första mer fackmässigt klingande beteckningen anger funktionen att forma blyertspennan som helhet genom att hyvla ned dess ena ände så att den inneslutna grafiten blottas och spetsas. Ja jag vet, det låter som en onödigt preciös definition.

Det ligger i varje fall en speciell lust i att försöka klarlägga begreppens konnotationer, även om man samtidigt riskerar att ramla i egensinnets fallgropar. Både "formerare" och "vässare" är substantiv vars verbformer rymmer en god potential för överförda bemärkelser, för bibetydelser.

Man skulle sitta still i sin bänk och lyssna, ibland ställa och ibland besvara frågor, i övrigt arbeta med en förelagd uppgift. Att förflytta sig i klassrummet var bara tillåtet om pennan behövde formeras och vässas. Följaktligen kunde den som av någon anledning ville röra på sig helt enkelt bara se till att pennspetsen bröts. Då var legalt läge att resa sig och gå fram till katedern för att åtgärda det skenbara missödet. För det andra godtagbara skälet att lämna bänken - kissnödighet - krävdes en hövlig anhållan. 

Det där var alltså ett sätt att formera inte bara verktygen utan även dem som använde dem. Med andra ord var den lilla tingesten på katedern inte bara laddad med snyggt formerade spån utan även med kraften hos ett disciplinärt hjälpmedel. Den förtydligade delar av reglementet för ordning och uppförande. 

Vi som minns detta talar ibland om de formativa åren och lärandet när man som ung skulle anpassa sig till skolans värld och de regler som skulle säkra en uthärdlig grupptillvaro. För den som tillfälligt kände behovet av flykt från bänken och arbetet återstod endera en tur till pennvässaren eller ett mer introvert försjunkande i lövkronornas rörelser utanför fönstret.

Skolpennorna var gula och fick inte tuggas på. Gula, sexkantiga och Hb-märkta, från Koh-i noor, Staedtler eller Faber-Castell. Idag är det väl bara konstnärer som använder blyerts. Idag är väl både pennformerare och kateder obsoleta begrepp i skolmiljön.


Bilderna är lån från nätet. Den översta är från en katalog från Clas Ohlson.


onsdag 13 juni 2018

Greppet om verkligheten



Men att tro sig ha ett grepp om verkligheten
är som att skära en skåra i relingen
för att markera var gäddan höll till.


Kjell Espmark i en dikt i sin senast utgivna diktsamling "Skapelsen" (Norstedts, 2017). 

Foto: EJ.

söndag 10 juni 2018

Den stammande soldaten och dårens tal



Det finns naturligtvis många bortglömda tonsättare som av olika skäl är värda ny uppmärksamhet. Jag presenterade några av dem för några år sedan här på bloggen. En vars namn jag länge känt till men fram till nu inte vetat något om är Geoffrey O´Hara. Jag ska strax komma till skälen för mitt intresse för honom.

Denne amerikanske autodidakt och mångsysslare i sång och musik var av kanadensiskt ursprung, född i Chatham-Kent, Ontario 1882 och död i Saint Petersburg, Florida 1967. Redan vid tolv års ålder uppträdde han som organist i sin anglikanska hemförsamling. Hans gärning kom att bli lika skiftande som omfattande; han var sångare, musiker, kompositör, armémusikledare, etnomusikolog (fonografiska inspelningar av navajoindiansk sång och musik), pedagog, flitig föreläsare, förkämpe för tonsättarnas rättigheter, med mera. 

Hans komponerande var brett och innefattade allt från enkel schlager och vaudeville till hymner, romanser och operetter. Redan 1913 hade han framgång med en sång som ingen mindre än Enrico Caruso sjöng in på skiva: "Your eyes have told me what I did not know" (hör här).

Sin stora succé gjorde han emellertid med en slagdänga med den egendomliga titeln "K-K-K-Katy". Det är en soldatvisa om den stammande Jimmys kärlek till den blonda Katy som framför allt under det första världskriget blev omåttligt populär. Refrängen går så här:

K-K-K-Katy, beautiful Katy,
You´re the only g-g-g-girl that I adore,
When the m-m-m-moon shines
Over the cowshed,
I´ll be waiting at the k-k-k-kitchen door,

Den här smått fåniga visan må ha varit en stor kommersiell framgång, men nog är det beklagligt att det är den han kanske allra mest förknippas med. Att den inte bara nådde den nordamerikanska publiken visar bland annat det faktum att den ingick i Maurice Chevaliers repertoar (hör här).

Bland de hundratals sånger O´Hara komponerade finns också ett inte ringa antal "sacred songs". Ett par av dem ingår i mitt musikaliska bagage från barndomen och är alltså anledningen till dessa rader.   

Den ena,"I walked today where Jesus walked", bör vara hans största hit på det andliga området, åtminstone att döma av de många inspelningar som finns upplagda på till exempel Youtube. Det är en sång i klassisk stil, låt oss säga i stil med "O helga natt", som lanserades i Sverige på femtiotalet av Einar Ekberg. (Ja, ni som följt mig vet att jag ständigt återkommer till denne furste bland kyrkosångare). 

Det är en sång för den kristna påsken, med en text som erbjuder en identifikation med Jesu vandring på jorden och dess kulmen på Golgata. Ekberg gjorde två inspelningar av den, en på original-språket och en på svenska. Intressant är att han i den engelska versionen valde ett långsammare tempo, vilket ytterligare understryker innerligheten i de lugna avsnitten. I stegringarna mot slutet - då frasen "när han gick upp till Golgata" tre gånger upprepas - testas sångaren på sin dynamik och frasering, just det som Ekberg med sin fylliga timbre och sin eminenta känsla för nerv behärskade till fulländning (hör här). Hur platt låter inte de flesta andra sångare i jämförelse med de nyanser, de skiftningar i klang och volym, som han gav lyft åt texten med.

Jag lyssnar på nytt och minns. Vilken lycka erfor jag inte redan som barn när jag om och om igen spelade dessa EP-skivor som så starkt vittnade om allt det outsägliga en gudabenådad sångröst kunde förmedla! Åh vad den gossen som var jag drömde om att kunna sjunga som han! Och inte kunde gossen fatta varför kompisen inte delade hans entusiasm utan bara lyssnade, förvånat och snällt, utan vidare kommentar. Först långt senare i mogen ålder började han själv förstå vilken avgörande betydelse denna sångkonst haft för hans livslånga musikintresse.

Den andra sången av O´Hara jag tänker på var också den ett av Einar Ekbergs stora sångnummer. "Dårens tal" heter den. Jag har nämnt om den förut och hur den bland en del av hans mer bigotta trosfränder möttes med misstänksamhet på grund av det dramatiska, för att inte säga, operamässiga framförande som Ekberg gav den (hör här - och skruva gärna upp volymen!). Att hånfullt avfärda ateisten som en dåre med ett eftertryckligt "höh!" blev lite väl mycket av teater för somliga. Själv gjorde mig just denna dramatik begeistrad, alldeles oavsett textens innehåll, vilket väl kan sägas bekräfta de bigottas misstanke att sångkonsten tog över, kom i förgrunden.

I själva verket är texten en utbrodering av den första raden i den fjortonde psalmen i Psaltaren: "Dårarna säger i sitt hjärta ´Det finns ingen Gud´" Psaltarpsalmens Herre är inte nådig i sin klagan över människornas avfall, ogärningar och oförstånd. Sångtexten däremot är mer didaktiskt överbevisande om hur fel dåren har. Se bara Skaparens verk! Se våren, "då vad syntes dött får liv igen"! Och Ekberg fann förstås i denna ganska krävande tonsättning ett givet utrymme för sin dramatiska begåvning, för hela sitt register.

Jag har aldrig hört någon annan sjunga "Dårens tal"; inte heller på nätet återfinns den annat än som nothäfte i enstaka exemplar. Med andra ord har den inte överlevt på samma sätt som "Jag gick idag där Jesus gått", vilken fortfarande flitigt framförs av både solister och i körsättning.

En annan av O´Haras sånger av en liknande deklamatorisk karaktär fann jag under mina efterforskningar på nätet, nämligen "There is no death", texten författad av en officer till minne av stupade i spansk-amerikanska kriget. När jag hör den amerikanske operasångaren John Charles Thomas sjunga den (här), också han baryton, kan jag lätt föreställa mig den i Ekbergs tappning. 

Apropå dessa texter måste jag dock medge att jag har svårare för dödsförnekelse än gudsförnekelse. Jag minns sorgen när meddelandet kom att Ekberg dött, endast 56 år gammal. Det var ju allmänt bekant att han led av cancer, men trosfrändernas alla brinnande böner om ett mirakel förblev obesvarade. Döden finns, förlusterna är verkliga. Jag var fjorton år och satte mig vid pianot och försökte tömma mig på vreden i osorterade improvisationer.   

Geoffrey O´Hara kommer aldrig att räknas till tonkonstens stora, men genom två andliga sånger har han likväl erövrat en aktad plats i mitt musikmedvetande. Vems förtjänsten är behöver jag inte ytterligare understryka.

måndag 4 juni 2018

Den nedskräpade sommaridyllen



Jag går med Issa i denna försommars ständiga sol där endast några nyanlända stackmoln bildar en temporär skärm mot den gassande strålningen. Vi går rundan genom de närbelägna parkerna, och under kvällspasset bjuds vi riktigt njutbar värme. Inte bara vädret är vackert. Trädens blomning är visserligen i avtagande, men för ett par dar sen såg jag i alla fall ett ståtligt alpgullregn i full ornat.

Det finns också det som stör. Studenterna firar helg i det törstande gräset. Inget ont i det, om det inte vore för deras nonchalans. Det som krossar den arkadiska idyllen är deras fullständigt skamlösa förhållande till nedskräpning. 

Min generation minns en tid när devisen "Håll Sverige rent" egentligen var onödig. Höll rent var vad man gjorde, så pass att en dödad fimp på trottoaren väckte irriterad uppmärksamhet. När man kom hem från Sydeuropa slogs man av skillnaden; numera är bilden tvärtom till klar fördel för södern. I de sydspanska städer jag nyligen besökte var det rent och snyggt i de offentliga miljöerna.


I Ekonomikumparkens öppna, böljande slänter ligger avfallet i högar runt otillräckliga papperskorgar, men även utspritt. Här bjuds till efterfest för kråkfåglar och måsar, som inte beter sig bättre än de som dukade upp det hela. Pizzakartonger, plastpåsar, emballage, plastbestick, pappmuggar, engångsgrillar, matrester, servetter, flaskor i drivor, korkar och kapsyler, klädesplagg och jag vet inte vad. Det enda som saknas är pantburkarna som romerna redan plockat upp i svarta sopsäckar. 

Studenterna sitter gruppvis i ring med ryggarna vända mot soporna. Hur tänker de? Trivs de med att ha picknick i en miljö som de kollektivt förvandlat till något som börjar likna en soptipp? Finns det ingen som känner ansvaret att städa upp efter sig? Ingen som tänkt den enkla tanken att det som blivit kvar av det jag burit dit bör jag också bära bort? Ingen som säger ifrån när avfallet skyfflas i en hög kring en redan proppfull papperskorg som ju bara är till för mindre skräp?

Nej, jag må låta som gamla gnälliga gubbar alltid gjort, men jag förstår mig helt enkelt inte på dagens ungdom. Vore det inte på sin plats att Uppsala Studentkår initierade en kampanj under devisen "Gärna fest, men stoppa svineriet, håll Uppsala rent!".


Foto: EJ (Klicka för förstoring!)