Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 18 mars 2019

Filharmonikerna i högform



Jag blir mer och mer övertygad om att Kungliga Filharmonikerna inte bara är en orkester av mycket god klass bland många andra, utan en som allt oftare får mig att efter konserten säga: "Detta är inget mindre än världsklass!" Eller: "Det kan inte bli så mycket bättre än så här!"

Så var det nu senast när chefdirigenten Sakaro Oramo bjöd in till ett klassiskt program med främst Mozart och Sibelius, närmare bestämt den tjugotredje pianokonserten respektive den andra symfonin av dessa båda storheter.

Men där fanns också ett inledande nummer, nämligen "Furioso" av Rolf Liebermann (1910-1999), ungefär tio minuter medryckande musik som fungerade som en sorts festlig uvertyr, som gjord av en speedad Rossini marinerad i jazzinfluerad rytmik och harmonik hundra år senare. Tusen snabba fågelvingar hördes i stråkarna och brassets tromboner och tuba, spetsade med vassa trumpeter, stötte fram feta ackord till intensiva slag från dubbla pukor och stora trumman. Men också med ett andrum i mitten för stilla, serena klanger. 

Jag har aldrig tidigare hört något av denne schweizare, men det är lätt att förstå att det här stycket från 1947 blev hans genombrott som tonsättare.

Radu Lupu hade tvingats ställa in på grund av sjukdom och ersattes av en ung italienare, Federico Colli, som vunnit pianotävlingar och skaffat sig en förnämlig meritlista på samarbeten med åtskilliga av världens stora orkestrar och dirigenter. 

Och här var ett Mozartspel i den mest delikata rokokodräkt man kan tänka sig. Ett anslag så dolce att man ibland bad till musikens högre makter att de måtte stå den utmanande pianisten bi. Men behärskar man konsten så går det att spela så här på moderna flyglar med deras oerhört sofistikerade mekanik. 

Jag njöt av det - och särskilt när vi kom till den underbara sista snabba satsen tyckte jag att musiken lyfte från sitt konceptuella underlag, vilket det nu än är, och frigjordes för de akustiska rymder som är dess element. Den här tjugotredje pianokonserten hör - jämte den sjuttonde och den tjugofjärde - till mina favoriter allt sedan jag en gång i världen började dyrka Mozart. Min ungdoms pianist i dessa konserter var den schweizisk-ungerske Géza Anda, också han en ytterst sofistikerad musiker med den flykt och glans i spelet som krävs för Mozart. 

Sibelius till sist. Hans andra symfoni i D-dur (1902) lär vara hans populäraste, vilket man kan förstå när sista satsen närmar sig slutet och man inser att det är detta man hela tiden suttit och väntat på: uppbyggnaden, stegringen, den stadigt utvecklade och oundvikliga kulmen som ännu ett stycke låter vänta på sig. Men som slutligen i ytterligare ett tillskott av energi och monumental orkesterkraft utlöses. 

Och som vi brukar säga: finnarna kan det där, dom kan sin Sibelius! Oramo utgör inget undantag.

Bilden: Jean Sibelius

måndag 11 mars 2019

Sekelskiftesmusik



Barbara Hannigan heter en mångsidigt begåvad sopran som inte bara sjunger utan numera även dirigerar och experimenterar med nya former för framförande av i första  hand klassisk musik. Hon har på senare tid även uppträtt i Sverige i konserter som jag tyvärr inte själv lyckats pricka in.

Förra året kom hennes senaste cd med romanser - den exklusiva form av musicerande som ställer hur höga krav som helst på uttrycksfull sång i lyhört samspel med en instrumentalist, som regel en pianist. Ett musicerande i det lilla kammarformatet, således, men potentiellt hur stort som helst om det vill sig. 

Hannigan har här valt ett antal romanser från förra sekelskiftets Wien tonsatta av de allra främsta från slutfasen av den senromantiska epoken. Här finns Schönberg, Webern och Berg före övergången till tolvtonsskalan, och dessutom Zemlinsky och en kvinna - Alma Mahler - som ju hann skapa några verk innan maken Gustav satte p för mer än en kompositör i det äktenskapet. Sist men inte minst, den kanske störste sångskaparen i sällskapet: Hugo Wolf.

Wolfs fyra "Goethe-Lieder" hör till hans mest kända: Mignon I, II och III, samt "Kennst du das Land?" ("Känner du landet där citronerna blomma"). Mignon II är den som börjar med de nästa lika berömda raderna: "Nur wer die Sehnsucht kennt, weiss was ich leide". Samtliga i en vacker kromatisk tondräkt som Hannigan - och pianisten Reinbert de Leeuw - framför kongenialt i dramatiska växlingar från viskningar till rop. Utan tvivel skivans höjdpunkt.

Signalorden i den poesi som alla dessa tonsättare valt är, förutom Sehnsucht - längtan - sådana som beskriver stämningar med hjälp av sommardagar, stjärnor, natt, månljus, höstsol, drömmar, blommor (rosor och krysantemum) och en och annan näktergal. Kort sagt det som det vi vanligtvis förknippar med diktning i lyrisk romantisk anda. Vid sidan av Goethe är det väl endast Rilke som kan räknas till de stora här, övriga är sådana jag enkom hört talas om för att en tonsättare tagit hand om några av deras alster. 

En av dessa minor poets som ofta dyker upp i romanssammanhang är Richard Dehmel (1863-1920), och han är mycket riktigt den som förekommer oftast även i detta urval. Jag har inte tidigare brytt mig om hans biografi, som emellertid visar sig intressant. Han var en brett bildad person med studier i både naturvetenskap, nationalekonomi och humaniora, och, här får jag genast korrigera mig, som poet ingalunda betraktad som "minor". Tvärtom räknades han före första världskriget till de främsta i sin generation, med ett betydande inflytande på senare expressionistiska kolleger. Det sägs i alla fall i de nätsajter jag konsulterat.


Ett centralt tema hos honom var Eros som frigörande kraft, sinnlighet i både "lust och avskedssmärta". Jag läser och erinrar mig att Schönbergs berömda stråksextett "Verklärte Nacht" hade Dehmels dikt med samma titel som inspirationskälla. Där handlar det om ett par som en månskensnatt går i en mörk skog, om hur kvinnan då avslöjar för älskaren att hon är med barn med en annan man, och hur mannen storsint överser med detta.

Dehmel hade kontakt med Strindberg och blev i likhet med honom vid ett tillfälle åtalad för att ha "sårat religiösa och sedliga känslor". Det var för diktsamlingen "Weib und Welt" (1896), i vilken ingår den dikt som jag särskilt fastnade för på denna skiva, nämligen den säregna, av Schönberg tonsatta "Schenk mir deinen goldenen Kamm (Jesus bettelt)" (nr 2 i Vier Lieder, op. 2). 

Även om Dehmel inte är ensam om sin föreställning om Maria Magdalenas erotiskt färgade relation till Jesus är det inte osannolikt att denna dikt fortfarande kan verka stötande för en del. Särskilt som identifikationen här är med Jesus, som i vädjande Sehnsucht riktar sig till Maria från Magdala, botgörerskan som även enligt evangelierna stod honom mycket nära. 

Schenk mir deinen goldenen Kamm
Jeder Morgen soll dich mahnen,
Dass du mir die Haare küsstest,
Schenk mir deinen seidenen Schwamm;
Jeden Abend will ich ahnen,
Wenn du dich im Bade rüstet
Oh Maria, oh, Maria!

Schenk mir alles, was du hast;
Meine Seele ist nicht eitel,
Stolz empfang ich deinen Segen.
Schenk mir deinen schwerste Last:
Willst du nicht auf meinem Scheitel
Auch dein Herz, dein Herz noch legen
Magdalena?

Åtrån tar sig många starka uttryck här, må man säga. Den gäller såväl hennes gyllene kam som hennes silkeslena tvättsvamp från badet, både hennes kyss i hans hår, hennes tyngsta börda och hennes hjärta lagt på hans huvud. I andra strofens första rad är det rent ut sagt allt vad hon har som han begär. Märk väl de ombytta rollerna, vem som ber om att bli välsignad av vem!

Och till denna pikanta innerlighet en musik som formligen badar i senromantisk sensualism. Tonala fraser som smekningar över ett genomkammat hårsvall, för att tafatt försöka falla in i den poetiska ramen (och med Tizians bild av henne för ögonen!). Första strofen slutar med ett bönfallande utrop av hennes första namn, Maria. Och sången slutar i en viskning av hennes andra namn, Magdalena - i Barbara Hannigans känsliga tolkning formad som en undergiven, svävande fråga som sakta tonar ut i intet tillsammans med några spröda klanger från pianot.

Ja, nog är detta en alldeles lysande sångkonst som lyfter och förstärker den poesi som annars förmodligen skulle ha svårt att nå vår tids poesiläsare på egna villkor. 


Bilden: Richard Dehmel. Foto: Jacob Hilsdorf (tyska Wikipedia)
Lyssna till sången på Youtube här.

lördag 2 mars 2019

Mor stämmer gitarren



Jag minns inte den allra första gången, men jag kan inte ha varit mer än bara några år gammal. Minnet av min mor i en situation för mig förknippad med ren glädje för att inte säga mild upphetsning, en situation som skulle upprepas många gånger.

Hon spelade gitarr och kammarorgel, och hon sjöng med en inte stark men klar och tonsäker sopran. Det är från henne jag har det jag har av musikalitet, från henne gåvan av ett livslångt intresse för sång och musik. 

Från henne och Einar Ekberg, brukar jag säga - dessa båda välsignade källor till den tonala del av världen som livet igenom varit så betydelsefull för mig.

Min mor med gitarren i knät försiktigt vridande på stämskruvarna. Huvudet sänkt, full koncentration på de vibrerande strängarna, enskilt och parvis och slutligen de sex tillsammans i det avgörande testet: en melodi som jag alltid med samma spänning väntade på, kulmen på det magiska arbetet med att få instrumentet i harmoniskt skick.

Det var en melodi i ganska snabbt tempo med flera tjusiga ackord. Den spritte av liv och lust och krävde ett flinkt fingerspel. "Evangeliiskeppet" hette den. Antagligen en gammal andlig visa som hon möjligen hade från morfar. Orden kommer jag inte ihåg; det var musiken och inte texten som i sammanhanget var viktigast.

Jag hörde aldrig den visan spelas eller sjungas av någon annan, har inte heller hört talas om den sen dess, aldrig lyckats spåra den. Men jag minns melodin och att jag älskade den. 

Hur många gånger bad jag inte henne spela den! På barns vis, om och om igen. Mamma, spela Evangeliiskeppet!

Och hon började med att stämma gitarren.


lördag 23 februari 2019

Pojken som fick smörj och promenerade med farfar



Jo, apropå mitt förra inlägg så tog jag på nytt fram min enda bok av Adalbert Stifter "Brokiga stenar" - med tre noveller som samtliga handlar om barn. Förutom "Bergkristall" (som jag skrev om för några år sedan; se nedan) är det "Granit" och "Bergmjölk". Det tyska originalet utkom 1853; den svenska översättningen är av Jane Lundblad på Tidens förlag, 1949.

"Granit" berättar historien om en pojke och hans godhjärtade farfar. Pojken betraktar sin närmaste omgivning från en stor, åttkantig sten som i generationer stått utanför dörren till hemmet och vars yta blankslitits av alla som före honom nyttjat den som sittplats. Med farfars hjälp vidgas och förklaras hans värld på gott och ont, en värld av skönhet och försonlighet, men också övergivenhet och död.

En dag kommer som vanligt den vandrande "vagnsmörjemannen" med sin svarta tunna på den svarta skottkärran. Mest liksom på skämt frågar han om inte pojken vill få fötterna insmorda, och när denne snällt sträcker fram sina fötter stryker han ett par streck av den trögflytande vätskan på dem. Tanklöst springer pojken in till mor för att visa upp sig, men modern, förfärad och upprörd över att han kletar ner det nyskurade golvet, bär ut honom i farstun och agar honom så att fötterna randas av spörappen och den beckiga vätskan stänker ner dem båda och hemmet ännu mer.

Ledsen och eländig sitter pojken för sig själv när farfar uppenbarar sig och omtänksamt tar hand om honom - varvid den egentliga berättelsen börjar, den som farfadern återger under deras gemensamma skogsvandring. 



Och det är i beskrivningen av denna vandring som Stifters naturlyriska ådra visar sig och läsaren förs in i ett slags sakkunnigt beskriven pastoral, där ängarnas växtlighet kartläggs, bergen namnges, källflöden och en hälsobringande brunn utpekas och rökpelarna i fjärran får sina möjliga förklaringar. De går där samspråkande i "det vänliga solskenet" och klockklangen från lördagens helgsmålsringning, "omgivna av det älskligaste spel av ljus och färger". 

Samtidigt är den idyll de genomkorsar densamma som en gång i tiden plågades av pestens härjningar, vilket är vad farfadern nu upplyser sitt barnbarn om. Det fanns, det vet farfar att historien förtäljer, det fanns en gång en beckkokare som med familj och släktingar försökte undgå den dödliga smittan genom att fly upp i de skogiga bergstrakterna, där de livnärde sig så gott det gick på nyodlingar, beckbränneri och naturens skafferi.   

Pojken lyssnar och svarar sin farfar gammalförståndigt. Han får veta att döden hinner ifatt den flyende familjen. Och i den alltmer sagoaktiga berättelsen - med märkliga träd som Trillingfuran, i vilken en bonde hör en fågel sjunga om pestens botemedel - överlever till sist bara en stackars pojke i samma ålder som han som går där och lyssnar på sin farfar. Han ensam förmår inte begrava sina döda föräldrar, utan måste överge dem och hyttan och bege sig ut i skogen för att söka sig tillbaka till bebyggda trakter. 

Under sitt irrande i skogen träffar han på en sjuk och medvetslös flicka som han vårdar och beskyddar tills hon lyckligtvis vaknar till liv. Tillsammans följer de en bäck som leder ner till bebyggelse och människor som också överlevt, och som ser till att barnen återbördas till var sina släktingar. Pojken växer upp hos en farbror, även han "brännare av vagnsmörja, terpentin och andra saker", flickan på ett slott med stora ägor. 

"När det hade gått många år och gossen redan hade blivit nästan en man, kom en dag en liten vagn körande fram till beckhyttan. I den lilla vagnen satt en vacker jungfru, som hade på sig vit klänning och svart liten kappa och bar en liten björnbärsbukett vid barmen. Hon hade skogsflickans kinder, ögon och mjuka hår. Hon hade kommit för att se gossen, som hade räddat henne och fört henne ut ur skogen..."

Det går som det brukar gå i sagor. Farfaderns berättelse anslår alltmer en viston i moll med slutet i dur. Och berättelsen som helhet om pojken på stenen som gjorde sällskap med sin kloke och ömsinte farfar slutar även den harmoniskt med aftonbön, livliga drömmar och en känsla av försoning. 

Som vuxen säger sig berättaren fortfarande leva med farfaderns historia, särskilt "när talet föll på vackra flickor". På vad sätt spåren av vagnsmörjan kunde elimineras, själva upprinnelsen till allt, har han varje hemresa tänkt fråga modern om. Men varje gång glömt.

Det finns något på en gång attraktivt och betänkligt i den troskyldiga stil som Stifter representerar, något som lätt kan uppfattas som en idylliserande om än inte trivialiserande tendens. Men jag undrar: Kan inte denna harmoniska blick på tillvaron i grunden vara ett slags värn mot nattsvart pessimism, ett uttryck för en tillkämpad tro på det godas dominans över det onda?

Oavsett hur det förhåller sig med den saken är Stifters finstämda känsla för naturen och respekten för det enkla livet och vardagsbestyren skäl nog att läsa honom. Sedan W G Seebald pekade på hans kvaliteter och inflytande har jag återkommit till denna lilla bok. Vore det inte läge för något av våra beundransvärda småförlag att se till att fler av hans noveller och hans mest kända roman - "Der Nachsommer" - blir tillgängliga på svenska?

Bilden: Målning av Hans Thoma.
Tidigare inlägg om Adalbert Stifter: här och här.


måndag 18 februari 2019

Upptäckter en februarimåndag



Måndag. Jag börjar veckan med att njuta pensionärstillvaron med radions P2 "Klassisk förmiddag" påslagen. Dagens tunna DN ligger färdigläst vid sidan om mig när jag plötsligt slutar bakgrundslyssna och skruvar upp volymen. Vad var detta? Musik jag aldrig hört förut men som omedelbart lägger beslag på mig, tar hela min uppmärksamhet i anspråk och fyller mig med vetgirig entusiasm. Låter omisskännligt 1800-tal, klassisk romantik i stil med Schumann och Brahms. Och i mitt spontana öra: lika bra! 



Det visar sig vara en symfoni av en tysk kompositör, Friedrich Gernsheim (1839-1916). Jag har aldrig tidigare stött på honom vad jag kan minnas, och jag undrar varför. En snabb koll på nätet ger vid handen att han en gång var en aktad och framgångsrik pianist, dirigent och tonsättare, god vän med Brahms och många andra namnkunniga från samma tid, men att han sedan fördes åt sidan, av en del förminskad och avfärdad som Brahmsepigon (trots att hans första symfoni föregick Brahms första) och senare på 1900-talet i sitt hemland avförd från konsertprogram och musikbibliotek i egenskap av jude.

Det är gott att gång efter annan kunna konstatera att musikhistorien tycks outtömlig, att det alltid finns tid och plats för nya upptäckter. Det var hans första symfoni (1875) som radion spelade, en inspelning från 90-talet med Staatsphilharmonie Rheinland-Pfalz och dirigenten Siegfried Köhler (Arte Nova). De gjorde då på nittiotalet hans samtliga fyra symfonier. Sedan dess har fler cd-utgåvor kommit, även av kammarmusiken, så kanske väntar en renässans för Gernsheims musik så småningom.

Det ena leder till det andra. Jag ser att omslagen på de cd-skivor som cpo (2013-16) gjort med en annan tysk orkester och dirigenten Hermann Bäumer pryds av målningar av en tysk naturromantiker och symbolist, Hans Thoma (1839-1924), som även han är en ny bekantskap för min del. Framför allt hans natur- och genremålningar fascinerar mig, medan de i den mer mytologiska och symboliska traditionen (i Arnold Böcklins anda) är ojämna, i en del fall gott och väl över gränsen för det kitchiga. 

Den vackra målningen överst visar "Rhen vid Laufenburg", som alltså finns på ett av skivomslagen.



Och vem faller inte för den här målningen med titeln "Tystnaden före stormen", som även den borde få pryda ett skivomslag med Gernsheims musik. Varför inte också den som heter "Erinnerungen an Ort" och skildrar ett reseminne från Umbrien. Motivet med de två ryttarna som närmar sig den solbelysta bergsstaden är, till skillnad från de flesta av hans naturmålningar, inte närmare platsbestämd, fast man kan kanske våga en gissning på ett Orvieto som i det här fallet antagit en närmast överjordisk karaktär. 



Inspelningar med Friedrich Gernsheims musik finns både på Spotify och Youtube och jag har ägnat hela den här måndagen åt min musikaliska nyupptäckt, vilken alltså ledde vidare till Thoma och hans måleri. Funderade slutligen på att bläddra i en passande litteratur och associerade då till något av Adalbert Stifter. Skjuter upp det till i morgon, och avslutar dagen med att för andra gången denna dag lyssna till Pianokvintett nr 2 i b-moll, op.63.

Obs! Klicka för större bilder!

fredag 15 februari 2019

Karmelitsystrarna



Francis Poulenc (1899-1963) - jag har alltid gillat honom och vill hävda att han är bedrövligt underskattad, ibland lätt nedlåtande benämnd "katolsk gamäng", ofta endast nämnd som en av medlemmarna i den franska tonsättargruppen "Les Six" från första halvan av 1900-talet. Sina mest trogna och förtrogna har han nog bland dem som älskar solosång och körsång ("Figure Humaine" och "Stabat Mater" är verkligen storartade verk), men själv lyssnar jag också gärna på hans kammarmusik, inte minst den bitvis odygdiga pianomusiken.

Poulenc var den borne melodikern som inte lydde avantgardets föreskrifter utan alltid komponerade tonalt och sångbart. Det innebar att vissa verk fick en populärmusikalisk anstrykning, dock aldrig utan sofistikerade modulationer och färgrik harmonik. Han höll stånd mot den mer kärvänliga romantiken genom att spetsa klangen med dissonanser och en rigorös rytmik. Han är mycket fransk men med ett eget tonfall som definitivt hör 1900-talet till. 



Sent i livet komponerade han också några sceniska verk, framför allt operan "Dialogues des Carmelites", berömd för den spektakulära slutscenen där nunnorna en efter en dekapiteras till orkesterns illusoriska huggljud. Min länge närda förhoppning att någon gång få se den operan, av många betraktad som den bästa franska 1900-talsoperan vid sidan av Debussys "Pelléas et Melisande", har nu gått i uppfyllelse.

Kungliga Operans föreställning - i regi av Johanna Garpe - har vad jag förstår inte gjort några betydelsefulla avsteg från libretton, som bygger på en roman och ett filmmanus om den verkliga händelse då sexton karmelitsystrar från ett kloster i Compiègne giljotinerades i slutskedet av den franska revolutionens skräckvälde. Dialogerna rör existentiella frågor om tro och tvivel, livsångest och dödsskräck, om självuppoffring och att ställas inför valet mellan martyrskap eller avsägelse av tron.  

I centrum för handlingen står en ung adelsfröken, Blanche de la Force (Camilla Tilling), som revolterar och lämnar sin familj, lockad av klostrets stilla böneliv. Men inte heller klostrets murar erbjuder tillräckligt skydd mot världens oro eller plågsam död, vare sig yttre hot eller inre fruktan. I den frispråkiga Constances (Sofie Asplund) livfullhet möter Blanche en motpol till sig själv, till gagn för meningsutbytet. Den åldriga priorinnan (Anne Sofie von Otter) känner ett särskilt ansvar för Blanche, hos vilken hon känner igen den oro och ångest som inom kort ska kulminera i hennes egen utdragna dödskamp. 

Förvisso är detta en opera om döden som ofrånkomlig närvaro i livet, ett drama vars höjdpunkter utgörs av den gamla priorinnans individuella agoni och naturligtvis slutet med avrättningarna av kollektivet som helhet. 

Musiken är mycket vacker och därtill gåtfullt suggestiv i det att den huvudsakligen håller ett likartat tempo, där dramatiken skapas dynamiskt och klangligt i en rikt varierad orkestersats; ett flöjtsolo kan följas av kraftfulla, skimrande ackord för full orkester. Sammantaget en lyrisk dramatik, både sträng och milt försonlig, som till sist försätter lyssnaren i melankolisk meditation över stor tragik och magisk skönhet i en och samma musikaliska fras. 

Agerandet på scenen nådde väl inte alltid upp till den dramatik som orkestern framhävde, med följden att rösterna ibland drunknade, men oaktat detta höll sånginsatserna generellt mycket god klass. Den allra bästa sången stod Sofie Asplund för, och för bästa skådespeleriet den erfarna Anne Sofie von Otter. Den franske dirigenten Marc Soustrot ledde Hovkapellet med full kontroll.

Om inte annat så på grund av denna opera bör även tvivlande kunna övertygas om att Francis Poulenc var en märkvärdig tonsättare. Jag har efter besöket på Operan lyssnat till flera inspelningar av den, och jag hoppas förstås på en chans att se en ny uppsättning. 

En inspelning jag varmt kan rekommendera är den som gjordes för ett tiotal år sedan med Lyonoperans kör och orkester tillsammans med ypperliga franska sångsolister, allt under ledning av Kent Nagano. Den fina ljudupptagningen utgör ett extra plus.

PS: Det återstår två tillfällen att se och höra denna opera i Stockholm, nämligen på tisdag och fredag nästa vecka.

onsdag 6 februari 2019

Houellebecqs profetior


Foto: Philippe Matsas

Jag gör undantagsvis mina små försök att hänga med i den nya omdiskuterade litteraturen, nu senast genom att läsa Michel Houellebecq. Inte hans senaste roman, som trots att den ännu inte kommit på svenska redan väckt uppseende, utan den föregående: "Underkastelse" (Bonniers, 2015). Visserligen läste jag "Elementarpartiklarna", den roman som gjorde honom berömd för mer än halvannat decennium sedan, men uppriktigt sagt fann jag den en aning upphaussad. Jag undrar om jag ens tog mig igenom hela. 

Men eftersom Houellebecq verkar ha byggt ett författarskap som ständigt upprör utan att kunna avfärdas som sensationslystet, tänkte jag att han kunde vara värd en ny ansträngning. Provokationen tycks ligga i något utöver att han hänsynslöst (mot för dagen vedertagna ståndpunkter) blandar en laddad materia av sex, religion och politik.

För dem som i likhet med mig är sent ute med läsningen av denna omdiskuterade roman kan jag först som sist intyga att ansträngande är han ju inte, tvärtom mycket underhållande, åtminstone om man är något lite intresserad av aktuell samhällsdebatt. Han skriver smidigt och flyhänt om sådant som annars kunde tyngas av det ideologiska stoff han refererar och den politiska omvälvning han visionärt gestaltar som ett faktum efter presidentvalet 2022: Frankrike regeras av en viss Mohammed Ben Abbes, en president hämtad från det Muslimska brödraskapet. 

Denne har kommit till makten helt logiskt därför att etablissemanget av socialister, mitten och konservativa velat förhindra Nationella frontens seger och således bildat en "utvidgad republikansk front" till stöd för Ben Abbes, en föregivet moderat islamist, charmig och taktiskt mycket smart

"Men den muslimske ledarens verkliga genidrag var framför allt att han förstod att valet inte skulle avgöras på ekonomins område, utan på värderingarnas."

"Redan från början var vänstern förlamad av sin inbyggda antirasism och helt oförmögen att bekämpa honom, eller ens nämna honom med namn."


Som tydligen är gängse hos denne författare är jaget i berättelsen en medelålders illusionslös akademiker. Här heter han François, ensamstående litteraturforskare med ett högst obeständigt kärleksliv huvudsakligen bestående av tillfälliga förbindelser med prostituerade, alternativt en eller annan av de studentskor med rätt sorts kroppsliga företräden som han påträffar i sin undervisning på anrika Sorbonne. Efter att ha förlorat den heta Myriam, som drar till Israel, blir det fråga om tämligen mekaniskt sex, "utan att tröttna och utan att njuta". Mest för att hjälpligt hålla ledan stången, som det verkar. 

Houellebecq delar uppenbarligen sin huvudpersons ingående kunskaper och höga värdering av den franske författaren J-K Huysmans. Samtidigt som François blir av med sin anställning blir han lämpligt nog anmodad att skriva förordet till en Pléiadeutgåva av Huysmans verk, vilket osökt gör den gamle sekelskiftesdekandenten till en resonör som speglar hans egen livskänsla i försöken att orientera och förhålla sig till den nya politiska situation som uppstått. 

François reser till ett katolskt kloster (samma som en gång besöktes av Huysmans) men återvänder, träffar en del av sin forna vänner och bekanta, noterar de snabba förändringarna i livsstil och kulturklimat, för samtal med dem som redan valt att underkasta sig för en fortsatt karriär och överväger själv de erbjudna villkoren för återanställning. 

Han ser med viss förundran på maktskiftets konsekvenser, också för de universitetsanställda: den patriarkaliska familjens återupprättande, månggifte, kvinnornas ändrade klädedräkt och försvinnande från arbetsmarknaden, synen på det europeiska förfallet som en följd av ateistisk humanism, religionens återkomst och sharialagarnas successiva införande, etc. 

"I sitt senaste tal undrade han [Ben Abbes] gripet om det fanns något vackrare än solidariteten, när den utövades i kärnfamiljens sköte!"

"Vänstern hade alltid haft förmågan att få igenom antisociala reformer som blivit kraftfullt förkastade om de kommit från högern; det verkade gälla det muslimska partiet i ännu högre grad."

Naturligtvis var det detta scenario som utgjorde sprängstoffet i diskussionen om Houellebecqs förment reaktionära inställning till islam och till den moderna tidens oro. Det viktiga är dock att han inte skriver propagandistiskt utan mångtydigt, inte ens utan ambivalens, så att det beskrivna skeendet kommer att utmana läsarens egna uppfattningar och farhågor för en dylik dystopi.

På ett djupare plan är det, som jag läser det, inte enbart en fråga om motsättningen mellan auktoritär religion och västerländsk sekularism utan om vad väst fortsatt kan värna av sin demokrati och sina individuella rättigheter i en tid av nihilism, där allt fast förflyktigas och många famlar efter identitet och fasta värden, någonting att hålla sig till; intellektuellt sett en fråga om värdeobjektivismens berättigande. Det fina med Houellebecq är att han engagerar läsaren i en värdediskussion som ter sig nödvändig mot bakgrund av en av flera orsaker oroande samhällsutveckling.

"Det finns ändå ett villkor", sa jag försiktigt. "Ett inte oviktigt villkor..."
Han nickade sakta. 
"Tror ni... tror ni att jag är någon som kan omvända sig till islam?"
Han sänkte huvudet djupt som om han försjönk i intensiva grubblerier av privat natur; så höjde han blicken mot mig och svarade: "Ja!"
- - -
"Ni är inte katolik, vilket kunnat utgöra ett hinder...", genmälde han stillsamt.
Nej, faktiskt; det kunde man ju inte påstå.
"Och jag tror inte att ni egentligen är ateist heller. Verkliga ateister är i grund och botten sällsynta."

När jag hade läst färdigt tänkte jag att det inte skulle förvåna mig om Houellebecq - i likhet med sin huvudperson François´ litteräre följeslagare i denna roman - förr eller senare landar i den katolska kyrkans famn. Någon dag senare ser jag en notis om att det redan skett. 

Hur som helst blir det intressant att följa honom. Jag kommer definitivt att skaffa mig hans nästa roman så snart den kommer på svenska.

torsdag 24 januari 2019

Psykodramatisk operakonst i Konserthuset



Jag förstod ju det - att de båda enaktsoperorna som gavs i Konserthuset i helgen skulle bli ett minnesvärt evenemang. Inte i första hand för att man uppförde dem sceniskt och inte bara konsertant (på en tillfälligt uppbyggd scen i anslutning till körläktaren och med abstrakta videoprojektioner och regi och scenografi, signerad Bengt Gomér) utan för att två av våra svenska världsartister fanns i rollistan: sopranerna Nina Stemme och Katarina Karnéus.

Under de dagar som gått har jag försökt smälta intrycken. Arnold Schönbergs "Erwartung" var ny för mig, medan Bela Bartóks "Riddar Blåskäggs borg" tvärtom är en favorit som jag ständigt återvänder till och redan förut skrivit om (här).

Gemensamt för dessa enaktare är att de skildrar inre psykiska tillstånd och således inte kräver stora sceniska resurser. Libretton i Erwartung återger en fragmentarisk inre monolog. En ensam kvinna irrar omkring som i en nattlig skog en månskensnatt sökande efter sin förlorade älskare, död eller levande, ibland varsebliven som trädstam, ibland som lik. 

Musiken är atonal och klangrik, dynamiskt ombytlig utan tematiska strukturer, ändå som helhet mycket effektfull som spegling av mardröm och psykisk instabilitet, om inte ren galenskap. Schönberg ville skildra ett ögonblick av maximal stress utdraget som i slow-motion. Karnéus gav röstlig prakt och sensualism åt denna högspända expressionism.

I Bartóks opera är Blåskägg inte ensam på scenen - eller i sin borg, den som också kan ses som hans själ. Judith, hans nya kvinna är inbjuden och går husesyn. Genom hennes närvaro uppstår ett psykodrama i både yttre och inre bemärkelse. Det är genom henne som vi oroas, bländas och förfäras av det hon möter i borgen, när de sju dörrarna en efter en öppnas på hennes enträgna begäran. 

Blåskägg våndas visserligen av att tvingas överlämna nyckel på nyckel till sitt fördolda, men han fogar sig och går Judith till mötes. Till skillnad från den ursprungliga sagan om kvinnomördaren Blåskägg är libretton här omvandlad till en psykologisk avklädningshistoria driven av Judiths misstanke om att allt inte står rätt till. Varför är allt, även skattkammaren och de storslagna ägorna, så blodbesudlat? Å andra sidan, vad är det för begär som driver Judith till att tömma borgen på alla hemligheter? Svartsjuka? Hämnd? Maktlystnad?

Bakom den sjunde och sista dörren visar sig de tidigare hustrurna. Och här har Gomér av oklara skäl valt ursprungshistoriens sjutal även beträffande kvinnorna, medan Bartóks operalibretto stannade vid tre - Morgonen, Dagen och Aftonen - vilka skulle fullbordas med den fjärde, Natten. I sagan är de mördade, hos Bartók oklart om de är levande eller döda, även om de i hans själ uppenbarligen lever kvar. Och när väl Judith som inkarnation av Natten ansluter till de övriga och omsluts av borgen återstår endast den dunkla slutrepliken från Blåskägg om mörker, mörker och evig natt. 

Bartóks orkestermusik till detta drama är i mina öron helt bedårande, en tidig modernism av bästa märke. Här finns både stilla lyrik (vid anblicken av sjätte dörrens sjö av tårar) och dramatiska partier med full orkester förstärkt av brusande orgel (femte dörrens kungarike). Det klingar kärvt senromantiskt med betydande tillsatser av såväl skimrande impressionism som de brutala dissonanser som hör Bartók till. Och som väl bidrog till att verket länge ansågs ospelbart. 

För Nina Stemme i rollen som Judith finns bara lovord. Klangen och styrkan i hennes röst är naturligtvis hennes stora tillgång, men det imponerande sätt på vilket hon använder den för att gestalta ett musikaliskt innehåll hör också hit. Hennes medspelare, den tyske barytonen Johannes Martin Kränzle, var också en angenäm bekantskap i rollen som Blåskägg. Och sist men verkligen inte minst vill jag framhålla Filharmonikerna; deras genomlysta spel under ledning av Sakari Oramo var helt enkelt av världsklass, vilket är roligt att kunna konstatera.

Föreställningen gavs bara tre gånger under den gångna helgen. Jag är glad att jag förutsåg succén, men skulle gärna ha löst ännu en biljett om så varit möjligt. 

.

onsdag 23 januari 2019

Kritik av den konventionella normkritiken


"Naturligtvis handlar det om normkritik. Och Don José får dessutom, för att visa sin dolda kvinnliga sida, vid ett tillfälle iklä sig en klänning. En normkritisk läsning av scenkonstens ständiga normkritik vore på tiden, eftersom stela konventioner står i vägen för konsten."

Claes Wahlin i en recension (Aftonbladet, 22/1) av nyuppsatta Carmen på Kungliga Operan.


söndag 20 januari 2019

Koka björn



Ibland får jag för mig att man kanske borde ta saker i tur och ordning. Att eftersom förra julens julklappsbok blivit liggande ta tag i den, före den jag fick den här julen. Så nu har jag läst "Koka björn" av Mikael Niemi (Piratförlaget, 2017) och det var inte ett år för sent, eller hur man ska uttrycka saken. 

Det är märkligt hur snabbt en mycket uppmärksammad bok blir inaktuell och försvinner ur bokhandeln som vilken vara med bästföredatum som helst. Synd för böcker som den här, som inte borde få rinna iväg så snabbt i bokfloden.

Niemi har skrivit en roman om sin tornedalska hembygd vid 1800-talets mitt, i en tid när den inomkyrkliga väckelsen kring prosten Lars Levi Laestadius skapade turbulens bland befolkningen i hela Nordkalotten, samerna inräknade.

Det är dock inte biografi eller populärhistoria han skriver här, utan snarare en fantasieggande blandning av deckare och färgstark miljöskildring, en lappländsk vilda västern-berättelse med ambitionen att också vidröra existentiellt mer djuplodande frågor. Givetvis utesluter detta inte att författaren vad gäller bokens centralgestalt i allt väsentligt byggt sin berättelse på en historiskt trovärdig grund.

Niemi skildrar prosten med största respekt: en lärd man i förbund med enkelt församlingsfolk, en eldig predikant och nykterhetskämpe och samtidigt en passionerad botaniker med vetenskapligt intresse för naturen och ett sinne för logik och systematik värdigt en Sherlock Holmes.

Eftersom han adopterar och utbildar en förrymd samepojke, Jussi, som sin medhjälpare får vi i honom också en originell motsvarighet till dr Watson. Jussi får chansen att erövra och utveckla sin läs- och skrivförmåga och han är den genom vilken vi får ta del av merparten av händelserna.

En vallpiga försvinner och hittas död, förmodligen offer för en slagbjörn. Den skarpsinnige prosten misstänker dock annat än vad länsman och fjärdingsman nonchalant och utan närmare granskning godtar som sanningen. Han samlar tekniska bevis från brottsplatsen och drar logiska slutsatser som pekar i riktning mot en mänsklig förövare, en misstanke som förstärks av att ytterligare kvinnoöverfall inträffar efter det att björnen fällts, styckats och anrättats. 

Misstankarna om vem som är den skyldige förskjuts efterhand, för att slutligen oförskyllt även drabba Jussi när den flicka han förälskat sig i också hon blir våldtagen. Prosten kämpar för Jussi och rättvisan men blir själv utsatt för den våldsutövning som i hög grad får ersätta rättsutövningen. 

Om "detektivproblemen" driver storyn framåt är det ändå människorna och deras livsbetingelser och tankevärld som stannar kvar som behållningen av läsningen, åtminstone för min del. Likaså den norrbottniska naturen, som är mycket fint skildrad.

Därtill finns författarens hyllning till ordet, skriften, språket både gestaltat som den förunderliga inverkan det har på "nåjdungen" Jussis utveckling och i form av Niemis egen språkbehandling - ett flödande språk som innefattar både en lyrisk prosa som aldrig överlastas och en underfundig dialog som gör texten lättläst och underhållande.

Till sist ett citat: Så här funderar Jussi på sidan 326:

Jag känner obehag när jag tänker på detta. Att även jag ska sköljas bort som vatten, utan att efterlämna minsta spår. Kanske är jag den förste av mitt folk som känner så, kanske är denna tanke ny för oss? Att vilja finnas kvar. Inte i himmelriket, utan lämna ifrån sig något till eftervärlden. Att som prosten få finnas som oljemålning på Parissalongen. Att kunna starta en väckelse som förändrar människors tankar. Att få ge namn åt en nyupptäckt växt. Att få skriva en bok.
________________________________

PS: Apropå den strida bokfloden: Det gladde mig att jag så sent som i förra veckan såg att ett exemplar av pocketutgåvan av denna bok fortfarande finns att köpa i Pocketshopen på Stockholms Central.

Bilden överst: Del av altartavlan, en triptyk av Bror Hjort, i Jukkasjärvis kyrka som visar prosten Lars Levi Laestadius i predikotagen.

måndag 14 januari 2019

Ännu en stor symfoni från Wien



I torsdags tog jag tåget till Stockholm enkom för Franz Schmidt. Det gjorde förstås inget att jag fick Robert Schumann  (och i någon liten mån även Arnold Schönberg) på köpet. Konserthusets affisch trummade stort för Schumanns cellokonsert, som verkligen tycks vara i ropet för närvarande. Men av programmets tre verk var det alltså Schmidts fjärde symfoni som fick mig på fötter.

Det är nämligen inte varje konsertsäsong man får lyssna till musik av denne en gång så framgångsrike österrikiske cellist, pianist och tonsättare. Han var bland annat uppskattad cellosolist i Wienfilharmonikerna och blev så småningom även rektor för musikkonservatoriet. Att han inte platsade bland förra seklets modernister och på trettiotalet dessutom omhuldades av nazisterna har väl möjligen legat honom i fatet, trots att han beskrivits som politiskt naiv och inte heller fullföljde det där beställningsverket från de nya makthavarna. En konservativ romantiker, en man inte av den nya Wienskolan utan den gamla, det var nog vad han var. 

Schmidt levde mellan åren 1874 och 1939 och formades av den senromantiska epok han stilistiskt förblev trogen. Bland hans kompositioner märks förutom fyra symfonier, ett par operor, ett oratorium och inte minst kammarmusik av allra bästa slag. 

Just den fjärde symfonin, hans främsta, hör till favoriterna bland de orättvist förbisedda symfonier jag råkar känna till. Det är ett stort anlagt verk som röjer en viss musikalisk släktskap med både Bruckner och Mahler, med vilka han för övrigt var personligt bekant. Massiva orkesterblock bygger majestätiska valv på ett sätt som kan erinra om just Bruckner. Adagiots täta stråkmusik stiger långsamt och bildar tillsammans med tunga pukslag en sorgmarsch i Mahlers anda. Verket tillkom 1933 och Schmidt kallade det mycket riktigt ett rekviem över sin dotter, död i barnsäng. 

Symfonin är fyrsatsig men spelas utan avbrott och börjar och slutar med ett 23 takter långt trumpetsolo. Ur detta material hämtas en femtonsfigur som utgör grunden för hela det trekvarts timme långa verket. Det är en vemodigt sökande melodi, ur vilken ansatser till passionerade stegringar föds och hejdas och sedan övergår i ruvande kromatiska vändningar. I adagiot introduceras temat av den lyriska cellon, i sista satsens inledning i stället av valthornet med dess milda, bortdöende ton. 

Med trotsig livaktighet bearbetas temat i olika instrumentgrupper, där inte minst träblåsinstrumenten bidrar till den vackra, komplexa, ibland nästan överrika harmoniken. Den täta orkestersatsen med dess gigantiska stråksektion genomsköljs av skimrande klanger som åtminstone partiellt torde göra den ganska svårspelad. 

Kvällens gästdirigent, Simone Young, lyckades hålla den stora orkesterapparaten i ett inspirerat grepp och belönades också av de uppenbart lyckliga musikerna med en fanfar. Efter konserten har jag fortsatt leva med den här musiken på hemmaplan, tacksam för att filharmonikerna och Young på nytt väckt denne fine tonsättare till liv. Som jag alltid brukar framhålla: ingenting slår ett levande framförande av i synnerhet stor symfonisk musik. Men det är också gott att kunna återknyta kontakten med gamla kära skivinspelningar.

Zubin Mehta och Wienfilharmonikerna gav mig den första upplevelsen av den här musiken, och den berömda inspelningen står sig fortfarande som en av de allra bästa. I övrigt lyssnar jag också gärna på Malmösymfonikerna som under Vassily Sinaiskys ledning spelade in samtliga Schmidts symfonier för några år sedan (Naxos). Båda finns på såväl Youtube som Spotify.


fredag 4 januari 2019

Apparition! Revelation!



Vem vet, kanske har jag sett en av det här årets bästa filmer redan på årets andra dag! "Uppenbarelsen" (i regi av Xavier Giannoli) lockade mig till biofåtöljen för andra gången på kort tid med sitt ovanliga ämne: en film om en av Vatikanen tillsatt kommission, en så kallad "kanonisk utredning", för prövning av en tonårsflickas övernaturliga möte med jungfru Maria i ett litet sydfranskt samhälle. 

Jacques, en ärrad krigsreporter vars rykte nått ända in i Vatikanen, kallas att ingå i kommissionen i egenskap av opartisk journalist. Det är hans grävande vi får följa också när det leder in på spår som övergår i ren deckarintrig med oväntade kopplingar till hans egen tidigare yrkesverksamhet. Det är både spännande och tankeväckande och jag hade inte minsta svårighet att hålla uppmärksam-heten vid liv under de nästan två och en halv timmarna som filmen varar. 

Anna, en allvarlig sextonåring med uppväxt i ett fosterhem, är novis i ett nunnekloster som bolstrar dunkuddar när hon drabbas av uppenbarelsen. Platsen där hon sägs ha mottagit jungfru Marias budskap om kärlek och barmhärtighet blir snart en kultplats dit horder av pilgrimer söker sig. Själv blir hon centrum för en enorm uppmärksamhet och förhoppningar av både andligt och världsligt slag. Ett blodfläckat tygstycke får även det en relikartad funktion i den hysteri som uppstår, och som biskopen och de övriga i kommissionen misstror. 

Anna beskyddas av den lokale patern och hans entusiastiskt pådrivande medhjälpare, vilka båda oförbehållsamt går i god för äktheten i Annas upplevelse och exploaterar den i form av porträtt, plaststatyetter och allsköns religiöst tingeltangel. 

Trots den fientliga motsättningen mellan kommissionen och det lokala prästerskapet får Anna förtroende för Jacques, i vilken hon ser en seriös person som efter sina upplevelser i Mellanöstern inte mår så bra. De möts i hemlighet och han förstår att hon står under stark press och bär på en fruktan för att någonting vid sidan av det andliga mysteriet skall avslöjas. Undersökningen förs vidare via hennes skolkamrater, där hennes närmaste väninnas mystiska försvinnande tillsammans med det fläckade tygstycket utgör de avgörande pusselbitarna i jakten på sanningen - revelation

En historia om sanningssökande således, på mer än ett plan. Frågan om uppenbarelsens äkthet i någon svårbestämbar teologisk mening är en sak, uppriktighet eller bedräglighet hos Anna och hennes beskyddare är en annan. Vari skulle då ett journalistiskt bidrag kunna bestå, med annat än en sammansatt bild av sammansatta motiv?



Filmen är mycket vacker och välspelad. Vincent Lindon är övertygande i rollen som respektfull reporter i mötet med en delvis ny och främmande värld som utmanar hans rationalitet. Och Galatéa Bellugi är ett fynd som den stillsamt klarögda Anna, en ungdom som tagit alltför mycket på sina späda axlar. 

En randanmärkning är att filmen mot slutet blir en aning summarisk och verkligen kräver full uppmärksamhet för att gåtans världsliga lösning ska framstå till alla delar. Men så är det ju också fråga om en film som vill spegla en sammansatt problematik och försöker förena flera berättelser i en.  

söndag 30 december 2018

Inställd seglats blir slutligen av



Min läsning av Virginia Woolf har dröjt ända tills nu, trots att några av hennes mest kända verk länge funnits i min ägo. Varför? Jag har inget bra svar, men är glad att det äntligen blivit av. Av det jag läst om hennes författarskap har jag förstått att jag nog skulle uppskatta det, men det gäller ju också flera andras som på samma sätt fortfarande bidar sin tid i hyllorna. 

Den bok jag läst är "Mot fyren", som i baksidestexten till den upplaga jag har sägs vara typisk för hennes romankonst. Och visst är det något speciellt med den här prosan; redan efter ett tiotal sidor undrar man hur man ska kunna orientera sig i det kultiverade sällskap av vänner och bekanta som samlats kring åttabarnsfamiljen Ramsay i ett rymligt sommarresidens på den skotska västkusten. Men efter ett tag vänjer man sig och fångas av de karaktärer som successivt växer fram och tar gestalt. 

I det yttre händer inte mycket, vilket det ju inte alltid behöver göra bland människor som utan omedelbart förpliktande uppgifter sammanstrålar för ett fritt och otvunget ferieliv, var och en till synes förströdd och upptagen av sitt. 

I deras inre händer desto mer; det är där sinnliga iakttagelser blandas med ömsinthet och giftigheter, emotionella band och konflikter lever upp. Replikerna är få, men tankarna och känslorna många. Atmosfären påminner en del om den i Tjechovs pjäser.

Woolf är således angelägen visa även det som inte verbaliseras av personerna själva, och att det i mångt och mycket handlar om självvärderingar i förhållande till andra. Hon växlar oupphörligt mellan enskilda medvetanden i kraft av den allvetande författarens insikter, dessutom med ett språk som är associativt och ymnigt metaforiskt. Det är en poetisk text man inte bör forsa sig igenom.

Det är en dag av vardagsbestyr när professor Ramsay stående vid fönstret undslipper sig en kommentar rörande den planerade utflykten till fyren nästa dag, den händelse som framför allt sexårige James och modern, mrs Ramsay, ser fram emot. Helt kallt och inte utan nöje konstaterar han att det blåser fel vind, varpå en av hans underdåniga adepter, Charles Tansley, inte är sen att understryka att seglatsen följaktligen inte kommer att kunna genomföras. Mrs Ramsay försöker mildra slaget och inge hopp, men lyckas ändå inte dämpa den unge James undertryckta hat mot fadern, glädjedödaren. Det är från denna grundläggande scen som skildringen spinner vidare. 

Mr Ramsay tecknas som en odrägligt självupptagen hustyrann som inte är tryggare i sig själv än att han ständigt fiskar efter medkänsla och medhåll. Hans fåfänga bjuder omgivningen att ge honom det han kräver och tar. Mrs Ramsay - vacker, sval, och genomskådande - är trots allt svag för sin man och låter sig oftast försonas, vilket inte utesluter att hon tittar upp från sin stickning eller brevskrivning och, med en eller annan drastisk formulering, styr och ställer utifrån det hon anser vara påkallat. 

En annan central gestalt är Lily Briscoe, en ung ogift kvinna med konstnärsdrömmar, som tvingas åhöra den intellektuelle ateisten Charles Tansleys kommentarer om att kvinnor varken kan måla eller skriva. Hon har dock ett gott stöd i mrs Ramsay som anser att hon vore ett gott parti för en viss William Bankes. Den målning hon är sysselsatt med tycks aldrig vilja bli färdig och löper som en röd tråd genom hela berättelsen. Problemet hon återkommande brottas med - om det där trädet ändå inte borde flyttas in en bit mot mitten av duken - är exempel på den milda ironi som gör Wolfs stil så underhållande. Läsaren anar att det är mer än målningens komposition som utgör problemet.

Berättelsen är tudelad med ett tjugosidigt mellanspel som är en underbart poetisk beskrivning av det alltmer förfallna sommarhusets historia under den tid som familjen Ramsays liv utspelar sig på annat håll. Under tio år har det stått tomt och ska nu hjälpligt putsas upp och iordningställas av en städerska efter alla dessa år.

Inte alla återkommer; mrs Ramsay har avlidit, en av sönerna har stupat i kriget och en dotter dött i barnsäng. Berättelsen fokuserar nu främst på den vilsne änkemannen och två av barnen - James och Cam - som tillsammans med en fiskare och dennes son äntligen genomför den segling ut till fyren som en gång inte blev av. Barnen hyser fortfarande agg mot sin egocentriske far, men när James till sist får faderns erkännande för att ha seglat båten väl, anas början till något nytt i deras relation. 

Kvar i huset finns Lily Briscoe som fortfarande målar på sin duk och i tankarna ömsom följer dem ute i båten, ömsom minns mrs Ramsay och tiderna från förr. När hon anar att båten slutligen nått fyren lägger hon sista handen vid målningen med ett beslutsamt penseldrag.