Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 26 januari 2021

Glück


Varje enskild dikt är ett tilltal, någon talar till någon. Ibland som i bön, ibland med förebråelser eller ett vittnesbörd, ibland som i svaromål men med utebliven fingervisning. Det rör sig om odlarens möda i natur och kultur, där ett gudaväsen nu och då hör av sig och valda delar av floran också svarar oss utifrån sin specifika skönhet och växtplats. John och Noah finns också och samtliga har trädgården som livsrum under skiftande dagrar och årstider, i ottesång såväl som i vesper.

Det är inte omedelbart givet vem rösten tillhör, eftersom här finns ett gemensamt existentiellt predikament, en lustgård som bytts mot en åtminstone tidvis arbetskrävande trädgård. En odlingslott som det gäller att med ett och samma medel, språket, upparbeta och komma i skapande samförstånd med. Identifikationerna gräver sig bokstavligen ner i myllan: det levande medvetandet begravt och återuppståndet likt träden, blommorna och ogräset. För att i nästa dikt avlyssnas som den transcendenta rösten från den som tigande ändå talar i tystnaden i "mörkret bakom ljuset".  

Ni saknar tilltro till ert eget språk. 
Så ni försöker
tolka tecken
ni inte förmår avläsa

Och ändå når era röster mig alltid.
Och jag svarar er konstant,
min ilska går över
som vintern går över. Min ömhet
borde vara uppenbar för er
i sommarkvällens bris
och i orden som blir
till era egna svar.

Jag har noterat att Louise Glücks poesi beskrivits som lättillgänglig men jag vet inte det jag. Jag har umgåtts med "Vild iris" (Rámus, 2020) i flera månader nu och finner bortom de tydliga meningarna ett ganska så intrikat tankearbete som väl motiverar översättarens (Jonas Brun) vägledande efterskrift. En viktig nyckel till i varje fall just denna diktsamling är den i grunden religiösa kampen för tron som den återspeglar utan att en enda gång nämna Gud eller Kristus vid namn. 

Jag tycker mycket om Glücks även på svenska välklingande försök att i tystnadens ställe formulera det svåråtkomliga med hjälp av någonting så ytterst välbekant som vår omgivande växtlighet. Att än en gång försöka närma sig metafysiken jordiskt och fysiskt på ett åtminstone delvis nytt och överraskande sätt. Det är mycket ofta mycket vackert, oavsett det låter som i Kyrie eller som i Gloria.

Allt är inte tyngt av djupaste allvar. På ett ställe ifrågasätter den transcendenta rösten vårt behov av honom; pennförsedda skapar vi oss själva? Och dikten "Ängsblommor" inleds med en befriande ironisk kommentar: 

Vad säger du? Att du vill ha
evigt liv? Är dina tankar verkligen
fängslande nog för det?


torsdag 21 januari 2021

Hjärta av glas


Jag kom att tänka på en film jag såg på sjuttiotalet och som jag inte sett sen dess. En av de där sällsynta filmerna med scener som etsar sig fast i minnet och som man därför aldrig glömmer.  

Werner Herzog blev för mig redan då, och definitivt i och med "Kaspar Hauser", en favoritregissör som sedan aldrig upphört att överraska och fascinera mig. Den film jag nu tänkte på -  "Hjärta av glas" ¨- tillhör inte hans mest kända, men i mitt minne framstår den som ett litet mästerverk. Varför skulle jag annars komma ihåg den efter snart 45 år?

Via strömningstjänster är det mesta tillgängligt numera, prompt och utan större besvär. Stadsbiblioteket står t ex till tjänst med digital utlåning av en stor mängd filmer, glädjande nog även just den här. 

Det  är en film som inte i första hand talar till intellektet utan återger sinnesstämningar kring en bygemenskap i sönderfall och där en legendarisk bayersk siare från 1700-talet spelar en huvudroll. Skådespelarna agerade i de flesta fall under hypnos, vilket naturligtvis bidragit till den drömlika atmosfären.


Redan i inledningen återser jag en av av de magiska scenerna: en katarakt filmad i närbild så som genom ett transparent filter, vilket riskerar försätta även åskådaren i ett hypnagogiskt tillstånd. Stillastående rörliga bilder för inåtvänd kontemplation: strömmande vatten, försvinnande dimbankar och pulserande glöd i en utbrunnen vedbrands kolbädd. Mäktiga naturscenerier med anknytning till den ofrånkomlige Caspar David Friedrich. Trolska inomhusscener med ljuslågor i brunmurrigt dunkel, erinrande om George de la Tour.

En annan scen jag inväntar med spänning är en av dem från värdshuskrogen (bilden överst). Två trätobröder sitter mitt emot varandra med var sitt ölstop av glas, stirrande som i trans. Den ene höjer glaset och krossar det mot huvudet på den andre så att splittret yr. Jag hade glömt att den andre långsamt svarar med att i stället hälla sitt öl över hjässan på sin kamrat. Ingen av dem reagerar upprört. Nästa morgon ska den ene vara död och saknad av den andre, och det konstateras redan nu helt kallt som ett enkelt faktum.
 

Filmen bygger helt på sådana suggestiva, ofta mycket märkliga scener från byn där glasbruket är huvudnäringen. Där tillverkas ett enastående vackert, rubinrött glas, vars hemlighet den just avlidne glasmästaren tagit med sig i graven. (Jag kommer att tänka på en parallell i Tarkovskijs film "Andrej Rublev", där den vittberömde gjutaren av kyrkklockor dör och man betvivlar att någon efter honom, möjligen med undantag av hans unge son, behärskar konsten att gjuta en klocka av den rätta klangen). Jakten på formeln för rubinglaset leder till mer eller mindre irrationella och destruktiva handlingar. Soffor sprättas upp och sys igen. Hyttans glasblåsare fortsätter blåsa men förgäves. Befintliga glas kastas i floden som färgas röd. 


Byns invånare lever i stigande fruktan och kaos. Deras vanmäktighet förstärks av siaren Hias, herden från vildmarken som tillkallas och delar med sig av sina apokalyptiska visioner av eldsvåda och ond bråd död; profetior som går i uppfyllelse. Hyttan brinner. Sonen till bruksägaren mördar vansinnig sin unga hushållerska.

Ja, det är en märklig film som slutar i en sorts exodus där en liten grupp individer ger sig ut till havs i en roddbåt med målet att nå kanten av världen och försäkra sig om (det alternativa faktumet) att den är platt och inte rund. Jo, till allt annat är han ibland även rolig, den gode Werner - och visar sig i all denna svårtolkade mystik i någon mening själv vara profetisk, eller i varje fall med aningar inte alldeles utan bäring på vår egen tid så här fyrtiofem år efteråt.


tisdag 12 januari 2021

Romans i f-moll

Sergei Rachmaninovs storhet har den här bloggen mer än en gång uppmärksammat. Han var en av de största pianisterna någonsin, därtill en gudabenådad kompositör, märk väl inte bara för piano. Stor även i det lilla formatet, vilket lätt kan förbises när i första hand pianokonserterna och orkesterverken är det man förknippar hans namn med. I själva verket komponerade han musik i alla genrer, till och med operor.

Tunga januaridagar försöker jag använda mig av den kära gamla flygeln i trots mot tidens oro och den försämrade finmotorik som numera begränsar mig till stycken i lugna tempi, på sin höjd andantino. På notstället finns blandat annat ett "salongsstycke" av just Rachmaninov, ur op. 10, nr 6 i f-moll, som jag gärna återvänder till. Kan den musiken tala till oss idag?

Om salongsstycken talar man ibland lite nedlåtande, ofta nog helt obefogat. Det finns många exempel på utsökta miniatyrer, kortare pianostycken av lägre eller medelmåttig svårighetsgrad, som förtjänar att framföras såväl i hemmasalongen som i konserthusets stora sal. Det här stycket med beteckningen Romans är ett utmärkt exempel på det.

Än en gång ryskt vemod säger ni, och jag ser inget fel i det. Ett försiktigt närmande, ett resignerat tonfall, ja, men också tillgivenhet. I det ständigt återkommande motivet - en fallande tonföljd; fyra toner, ibland bara tre - en gest av ömsinthet. Glimtvis vänder det i uppåtstigande trioler - i fåfängt hopp?

Av notbilden att döma skulle det kunna bli ganska tradigt, och vid en första anblick ger den bitvis intryck av att gå i Dess dur. Det krävs med andra ord ett detaljarbete, att man ger akt på små variationer, accenter och dynamik för att den här musiken ska komma till sin rätt. Vid närmare betraktande är den långt ifrån enkel.

Pianisten Arcadi Volodos, en virtuos av Rachmaninovs kaliber, har aldrig tvekat att spela tekniskt förhållandevis enkla stycken när han finner goda skäl för det. Därför hänvisar jag till honom, som med utsökt frasering och känsligt anslag gör det här lilla stycket till någonting märkvärdigt. Men jag rekommenderar även en annan pianist jag nyligen upptäckte på Youtube. Natasha Vlassenko heter hon, och inte heller hos henne fattas någonting av det ömsinta, inkännande spel som krävs för att levandegöra atmosfären i 1890-talets ryska salonger, den jag menar är förnimbar och fullt giltig än i dessa dagar.

Bilden: "Mondlandschaft". Målning av Adalbert Stifter.


onsdag 30 december 2020

Bach-trösten och E M Cioran



Jag har under detta års sista veckor publicerat musik främst av de största mästarna - Schubert, Beethoven, Bach, Händel och Mozart. Och jag tänkte avsluta året med fader Bach och en av hans många trösterika kantater: Süsser Trost, mein Jesus kömmt, BWV 151, med Netherland  Bach Society under ledning av Jos Van Veldhoven. 

Särskilt de första tio minuternas sopranaria med vackrast tänkbara sång av Maria Keohane håller för hur många lyssningar som helst. En flöjt, en oboe d´amore och sången mot stråkarnas rogivande bakgrund. En innerlig betraktelse över barnet i krubban.

Ett citat från den nattsvarte pessimisten E M Cioran:

"På en affisch, som vid ingången till en kyrka annonserar Kunst der Fuge har någon skrivit med stora bokstäver: Gud är död. Och detta i samband med den kompositör som bevisar att Gud, ifall hypotesen om hans frånfälle stämmer, kan återuppstå under just den tidrymd det tar att lyssna till den eller den kantaten, den eller den fugan" 
(Ur E M Cioran: Om olägenheten i att vara född, Bonniers 1973, s. 72; översättning av Lasse Söderberg)

Må ett Gott Nytt Bättre År följa på det som nu går mot sitt slut!

söndag 27 december 2020

Reservoarpennan



Pennor - jag har alltid tyckt om pennor. Mesta skrivandet sker vid tangentbord numera, mer sällan vid ett bord med en penna i handen. Det händer visserligen i samband med inköpslistor till ICA och några få jul-eller vykort till dem som ännu inte anammat de digitala alternativen. I övrigt någon teckning eller skiss till en akvarell, för det finns dock tillfällen då en penna är oersättlig. Och visst, jag har alltid blyerts inom räckhåll när jag läser. För förstrykningar och små noteringar. 

Någon inbiten samlare är jag inte men har ändå under årens lopp samlat på mig en del saker som kanske inte brukar räknas som souvenirer men som är det i kraft av att jag ser dem så. I de flesta fall rör det sig om föremål jag fastnat för på resor runt om i världen, och ibland har det handlat om en reservoarpenna.  

I våra dagar är förmodligen reservoarpennan den bland pennor minst använda. Få använder den bortsett från premiärministrar som undertecknar viktiga dokument och medelmåttiga författare som vill efterlikna Ernest Hemingway. Samtidigt måste det sägas: det finns inget noblare i skrivväg än en reservoarpenna av god klass. 

Det skyltfönster jag länge kan bli stående framför är inte urmakarens utan pennförsäljarens. De ligger där i öppna askar och skiner och frestar i sin förnäma självtillräcklighet, sin extravaganta design, sin skriande onödighet: en Aurora, en Pineider, en Montegrappa eller en Visconti från Italien, en Mont Blanc från Tyskland, en Parker eller en Cross från USA, med flera andra.

Nej, jag äger ingen Mont Blanc Meisterstück 149, men en gång i Verona blev jag stående utanför en liten butik i centrum av stan förhäxad av en Visconti. Jag visste att när jag väl tagit steget över tröskeln in i den lilla lokalen och överlämnat mig i den vänlige handelsmannens lugna vård och vördnadsfulla demonstration av den där pennan, ja då var köpet, trots det ansenliga priset, redan ett faktum. 

Det här hände för bortåt tio år sen, möjligen den sista affären av det slaget för min del. Häromdagen tog jag fram den på nytt och fyllde den med det svarta bläcket som fanns kvar i flaskan och skrev en att göra-lista inför helgerna. Med ilningar av stilla lycka. 

Det är en Visconti Homo Sapiens Bronze, tillverkad av lavasten från Etnas sluttningar, med detaljer i polerad brons och med spetsen i 18 karats guld. Att skriva med den kräver inget tryck mot papperet; skriften flödar med illusionen av automatik - även ur den något ostadiga hand som numera är min. 

Det lär bli tangentborden som dominerar min skrivtillvaro även i framtiden. Jag har emellertid bestämt mig för att inhandla nytt bläck och fortsättningsvis skriva några rader varje dag för hand, omväxlande med Homo Sapiens och någon av de andra försmådda, som också ligger där och väntar på att på nytt bli tagna i anspråk. 

Bilden: Visconti Homo Sapiens Bronze. Foto hämtat från nätet.


torsdag 24 december 2020

Fröjdas vart sinne



Julaftonen startar i sol och lite frost i gräset. Vi har passerat midvintersolståndet och vaccinet är på väg. "Fröjdas vart sinne, julen är inne" sjöng vi i min barndom. Låt oss fröjdas åt det som finns att fröjdas åt, utan att ta ut allt i förskott. 

Jublar gör man i alla händelser gärna med Mozart och den här schweiziska sopranen - Regula Mühlemann heter hon - i Exsultate Jubilate, KV 165. 

God Jul!

lördag 19 december 2020

Emotionell barock



Romantikens musik förknippar vi utan vidare med starka emotionella uttryck; redan beteckningen i sig styr förväntningarna åt det hållet. Dock, vid närmare eftertanke och efter någotsånär brett och flitigt lyssnande inser vi att musik är affektiv kommunikation oavsett tidsepok eller genre. I synnerhet gäller det musik framförd av den mänskliga rösten.

Händel, en rese i barockens musikträdgård, komponerade en stor mängd operor och oratorier med musik som för de flesta är både lättlyssnad och sofistikerad. I operan Giulio Cesare in Egitto ("Julius Cesar i Egypten") finns en duett som inkännande utförd inte endast distanserat representerar sorgens elementa, utan även liksom oförmedlat hänför oss till tårfylld delaktighet i det som mor och son upplever när de tvingas isär på grund av gemensam hämndlystnad och för att modern inte besvarat den mäktige generalens känslor. Son nata a lagrima sjunger de, vilket betyder att de säger sig vara födda till gråten. Och så är det ju, såframt vi är människor. 

Man behöver alltså inte kunna italienska eller känna till storyn som helhet för att förstå vad det handlar om. Operan är allkonstverket sägs det, och ofta nog innebär sång och musik i samverkan med en scenisk inramning och ett skådespeleri av den kaliber som vi bevittnar här en dramatisk förstärkning. Men en moderniserad iscensättning som denna kan också vara störande för en del, vilket visar att det är musiken som är oundgänglig, framför allt den sjungna. Och sångens instrument är rösten, till sin natur i likhet med mimiken biologisk, med unika möjligheter att hos de bästa överglänsa allt annat i konsten att nyanserat förmedla känslor och stämningslägen. 

Lyssna och låt er gripas av åtta minuter skönsång av Ann-Sofie von Otter, mezzosopran och Philippe Jaroussky, kontratenor. 

söndag 13 december 2020

Adventstid. Haiku x 2


I snöfritt mörker
pölen av ljus kring lyktan
Kajflocken väsnas

Gråvädersvinter
Husen laddar ned ljus från 
dolda galaxer

fredag 4 december 2020

Symposier under Jesper Svenbros ledning


Jag har följt Jesper Svenbros författarskap under åtminstone ett par decenniers tid och inte utan förväntan öppnat varje ny bok. Hans produktivitet är emellertid stor och jag får erkänna att jag inte riktigt hunnit hålla jämna steg med honom på senare tid. Därför tog jag omedelbart itu med den nyutkomna "Nattligt symposion. Sölvegatan 2" (Bonniers, 2020) när den låg på bokhandelsdiskarna i oktober.

Adressen i titeln leder mig (via Google) till en byggnad i Lund där tidigare Institutionen för antikens kultur och samhällsliv samt Lunds Universitets Antikmuseum varit inrymt. Med andra ord en högborg för klassisk bildning av det slag som utgör en betydande faktor i filologen Svenbros liv och verksamhet. 

Jag har alltid känt mig hemma i hans narrativa poesi, hans i grunden förtätade berättelser med blandningen av klassisk bildning, minnen och reflektioner. Som återigen här - där inga tidsbegrepp utgör hinder för samtal med såväl levande som döda, där möten sker med både gudaväsen och namngivna människor av kött och blod, och där antika landskap och vattendrag står i förbindelse med Vindelälven och Ammarnäsfjällen. Det är bara det att det den här gången är tätare än någonsin med referenser till framför allt den grekiska mytologin, vilket åtminstone för min del kräver en del lexikalt bistånd vid sidan om. Inget att beklaga; man lär sig mycket undervägs.

Det liv som Svenbro inbjuder läsaren att ta del av kan alltså liknas vid ett odaterat, ständigt pågående symposium där gestalterna under påverkan av "analogins demon" stundom uppträder som sina dubbelgångare. Ibland är det han själv som föreläser, ibland någon eller några andra som håller låda. Den här gången är det dock en gestalt som mer frekvent än andra dyker upp, nämligen den mångsidiga Artemis, jaktens och den vilda naturens gudinna.

I det inre av Västerbotten påträffas sålunda de vilda djurens samiska sånggudinna Artemis, medan "ärkejojkaren" Alkman från Sardes sitter i en kåta på Ammarfjället och "rör om i den puttrande havregrynsgröten". Vid ett annat tillfälle skymtar vi filosofen Foucault, och vid ytterligare ett annat en parisisk golvläggare, tillika numismatiker, som för sin instruktiva hjälpsamhet betalas svart i antik grekisk valuta: ett gammalt silvermynt, en "tetradrachm från Tarent". Det är hela tiden lekfullt och lärt och endast ibland en smula överlastat och abstrakt. 

Svenbro skriver vackert med stöd hos grekerna om skrift som minnesbevarande, alltså som botemedel - fármakon - mot glömskan men även som gift som sätter minnet ur spel. Det levande talade ordet "denaturerat till skrift" måste återfödas till liv. Och vidare tar han hjälp av självaste Marx när han återigen med de gamla grekerna går i polemik med språkmaterialisternas föreställningar om skriftens beståndsdelar som språk med inneboende mening. För grekerna är skriften, det skrivna...

"varken språk eller vildnatur. Språk
blir det skrivna först
när det realiseras som sådant i läsakten
då bokstavstecknen, bokstavssekvensen, ljudsekvensen
begripes, fattas, förstås 
av den läskunniga"

I ett par av dikterna i avdelningen "Negationer" figurerar de nu döda akademikollegerna Gunnel Vallquist och Torgny Lindgren. Svenbro saknar Torgny som visste hur man västerbottniskt uttalar Ammarnäs och med vilken han kunde diskutera västerbottniskans bruk av o- som negerande prefix, som t ex i o-komme = utebliva. Vore det möjligt att i Västerbotten säga o-inleda? Vilket Svenbro hoppas för att det skulle kunna öppna en möjlighet att inte bara ge Gunnel Vallquist rätt i hennes passionerade invändning mot att den nya Bibeln i Herrens bön ersätter "frestelse" med "prövning", utan även kunna erbjuda ett alternativ - o-inled oss - som tydliggjorde att det inte är Herren som "icke inleder oss". Eller med Svenbros egna ord:

"betyder detta inte att Herren själv
är Frestaren, nej tvärtom blir bönens mål 
att frestelsen om möjligt kringgås.
Frestaren frestar oss, inte Herren"

Ja, vad ska man tro? Torgny lär ha sugit på sin pipa på ett sätt som Svenbro tolkade som att o-inleda nog vore acceptabelt. Och teologiskt må Svenbro ha en poäng, men frågan är om herrarna tänkte sig att Herren o-inleder oss i frestelse även på annat håll än i Västerbotten. 

Jag har ofta haft roligt på en annan nivå än den allmänna skämtsamhetens vid läsningen av dessa dikter, som lika ofta bjudit stimulerande motstånd. Dessutom råkar jag ha en personlig relation till både Ammarnäs och Dolceaqua, två små orter i Västerbottens fjällvärld respektive Liguriens bergstrakter som vid sidan om antikens historiska platser uppenbarligen satt spår hos författaren. Och som nu även bevarats i skön poetisk skrift.  

Foto: Stefan Tell


måndag 30 november 2020

Livet skakar oss av sig



Jag är för närvarande inne i en period av huvudsakligen poesiläsande. Inte bara nobelpristagaren Louise Glück, utan även Jesper Svenbro och Emilio Zucchi. Dessutom är det den här hösten omöjligt för en litteraturintresserad människa att bortse från en bortglömd svensk poets återkomst - en rentav sensationell återkomst, enligt Aris Fioretos i DN. 

Namnet Anna Greta Wide klingade avlägset bekant, men jag kan inte minnas att jag läst något av henne, inte förrän nu då hennes samlade diktning utkommit i två digra volymer, inkluderande kvarlämnade dikter och med för- och efterord av Dick Claésson, den som sammanställt det hela. Särskilt en av dikterna som lästes i "Lundströms bokradio"(SR P1) väckte omedelbart mitt habegär, trots att alltsammans också finns tillgängligt på Litteraturbanken. De nästan tusen sidorna tronar nu på den växande bokstapeln närmast läsfåtöljen. Jag läser några åt gången, fast ibland blir det ganska många eftersom hon skickligt fångar sina läsare med sitt direkta tilltal.
Jag kan alltså lätt förstå att Wide en gång för sextio, sjuttio år sen hörde till de mycket lästa poeterna i det här landet, hyllad även av kritikerna trots att hon skrev rimmad vers tvärt emot samtidens avantgarde. Debuten skedde på 40-talet och sex diktsamlingar hann hon publicera innan hon drabbades av cancer och avled 1965, bara 45 år gammal. Titlar som "Nattmusik", "Orgelpunkt", "Kyrie" och "Den saliga osäkerheten" säger en del om vad som upptog henne i både liv och dikt efter dikt efter dikt. Livets stora frågor, i all enkelhet ingenting mindre än så.

Vid yttersta gränsen av det som är jag
finns något som är varken natt eller dag -
kanhända en gryning med sjöfågelskrik,
kanhända en skymning med kammarmusik, 
kanhända en blandning av oro och ro,
kanhända en jordmån där något kan gro.

Jag läser och förundras dels över dikternas musikalitet och ibland nästan alltför lediga flöde, dels också över de litterära konjunkturernas växlingar. Wides brottningskamp med existentiella frågor gjorde henne till en gensträvig troende, någon som bara i benådade ögonblick befrias från vacklan och tvivel. När jag slog upp första dikten i den första samlingen tyckte jag mig höra en lika sångbar lyriker som Nils Ferlin, med samma slags "stjärnorna kvittar det lika" och "barfotabarn i livet", och med samma naturliga fallenhet för rytm och rim. Fast ju mer jag bläddrade framåt i samlingarna tänkte jag också på henne som en poesins syster till Hjalmar Gullberg. Och mycket riktigt - den senare visar sig enligt det biografiska efterordet vara en av hennes inspirationskällor och dessutom välvillig läsare av hennes tidiga alster redan före debuten.
 
Men åter till den dikt som jag i likhet med bokradions presentatörer fastnade för:

Livet skakar oss av sig — inte med tankens grymhet,
bara så som en vindstöt skakar fåglarnas bon,
bara så som ett barn på dammig, sommarvit landsväg
stannar, kisar mot solen och skakar en sten ur skon.
En gång var du det barnet, gick i sol på den vägen,
kände den stenen skava, löste sandalens rem —
Vad blev det kvar av solen, den vita vägen och rymden?
Bara en skimrande syn och en svidande längtan hem.

Vad är det som gör den så omedelbart drabbande? Det är inte bara rimmen och rytmen och den öppenhjärtiga nostalgin. Det är givetvis främst öppningens obönhörliga deklaration om livet självt bortom gott och ont, fem ord varav ett är ett återkommande nyckelord - skaka - och som strax kan kopplas till det nästan likalydande skava. 

Ja, läs den en gång till! Nog är detta mycket vacker ordkonst om tidens flykt som ett ohjälpligt skavande, svidande faktum.

Foto (överst): EJ.

lördag 21 november 2020

Koralpreludier för pianister



Igor Levit, den rysk-tyske pianisten som i konkurrens med isländske Vikingur Olafsson är på väg att etablera sig som den allra främste pianisten i sin generation, kommer nu med en ny cd kallad "Encounter". På den (liksom på "Life" för ett par år sedan) spelar han musikstycken som i flertalet fall transkriberats för piano. Koralpreludier av Bach och Brahms möter vi i Feruccio Busonis arrangemang, Brahms "Vier ernste Gesänge" i Max Regers pianoversion och ett körverk av Max Reger - "Nachtlied" - har överförts till piano av en pianistkollega till Levit. Allra sist dock ett modernt verk redan från början komponerat för piano av Morton Feldman.

Det är tveklöst Johann Sebastian Bachs koralpreludier i Busonis välkända tappningar (BV B 27) som är huvudsaken i det här albumet. Bland dessa inalles tio finns ju de odödliga "Wachet auf, ruft uns das Stimme", "Nun komm, der Heiden Heiland" och "Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ". Den sistnämnda håller jag för att vara ett av de vackraste pianostycken som existerar i vår akustiska sinnevärld. 

Givetvis finns den i många andra inspelningar, också på den Bach-skiva som Olafsson gav ut för ett par år sedan. Det står i mitt tycke oavgjort mellan deras respektive tolkningar, men ifråga om ett par av de övriga preludierna tar Olafsson ut svängarna på ett sätt som gör honom till vinnare. I "Nun komm..." väljer han ett långsammare tempo och en mot slutet starkare dynamik som övertygar, medan den galet saliga "Nun freut euch, lieben Christen g´mein" spelas med en svindlande hastighet som kan få en att undra vem eller vad som egentligen vidrör tangenterna (här). Det går undan även hos Levit, men melodilinjens tyngd under de strömmande tonkaskaderna gör musiken litet mera jordnära hos honom. Jag vet inte riktigt vad jag föredrar, ena dagen kanske det hisnande leviterande steget och den andra den mer stadiga gången. 

Båda dessa högaktuella stjärnpianister har utomordentliga kvaliteter, men de får mig dock inte att glömma en Bach-pianist i min egen generation, Murray Perahia, som framför allt i "Ich ruf zu dir..." ropar till Herren, nej, snarare ber denna innerliga och förtröstansfulla bön på ett sätt som jag än så länge anser vara oöverträffad. 

Det stränga draget hos Levit må väl ha att göra med att hans album är tematiskt upplagd med fokus på allvarliga ting. Titeln alluderar inte bara på de möten mellan tonsättare som transkriptioner förutsätter, utan även på konfrontationer med de texter som merparten av musiken är förbunden med. Brahms sena sånger om döden är inte vilka som helst, och Regers högstämda aftonbön har det eftertänksamma innehåll en sådan har. 

Morton Feldmans nästan halvtimmen långa meditation "Palais de Mari" från 1986 är ett verk i den modernistiska tradition som lämnat både Bach och Brahms bakom sig till förmån för en stilla, skimrande värld av spridda klanger. Det kunde varit fragment av en Gymnopédie No. 4 av en Erik Satie i upplösning. Eller det kunde kanske varit musik av någon sentida lärjunge till Anton Webern - ifall den slutat efter halvannan minut. Men nu fortsätter den i långsamt droppande likformighet med illusionen av att kunna pågå i all evighet. Suggestivt? Rent av hypnotiskt? För många säkert så!

söndag 15 november 2020

Havsstilla



Jag bläddrade i "Tysk lyrik", en bok jag länge ägt men nästan glömt bort att jag hade. I ett sådant urval* stöter man naturligtvis på Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832), konstigt vore det annars. Nå, jag fann inte bara "Über allen Gipfeln" utan även några andra smakprov på denne gigant i skaldekonstens historia. Jag fastnade för en dikt med titeln "Meeresstille", som på svenska blir "Havsstilla" i Johannes Edfelts översättning:

Djup, djup tystnad över vattnet.
Hur orörligt havet är!
Och bekymrad väntar skepparn:
släta ytor vart han ser!
Ingen vind från någon sida!
Dödens stillhet, fruktansvärd.
I det oerhörda vida
ingen enda böljas färd.

Håll med om att det är en mycket märklig dikt: en dikt om stillhet, men inte som frid och ro utan som dödligt hot, som någonting fruktansvärt. Vi är på ett skepp i stiltje och det är före ångfartygens tid. Vi blickar med den lamslagne skepparen ut över det blanka, orörliga havet, utlämnade till det runtom lika skrämmande vida. Originalet lyder:

Tiefe Stille herrscht im Wasser,
Ohne Regung ruht das Meer,
Und bekümmert sieht der Schiffer
Glatte Fläche ringsumher.
Keine Luft von keiner Seite!
Todesstille fürchterlich!
In der ungeheuern Weite
Reget keine Welle sich

Dikten har en pendang som inte finns med i min lilla antologi. I den målar Goethe upp en motbild, eller om man så vill en lycklig upplösning av den första diktens belägenhet. "Glücklische Fahrt" heter den och skildrar följande förlopp:

Die Nebel zerreißen,
Der Himmel ist helle,
Und Äolus löset
Das ängstliche Band.
Es säuseln die Winde,
Es rührt sich der Schiffer.
Geschwinde! Geschwinde!
Es teilt sich die Welle,
Es naht sich die Ferne;
Schon seh ich das Land!

Vindguden kommer här till undsättning, himlen klarnar, vindarna börjar susa, kaptenen kommer på fötter och skeppet klyver vågorna i full fart framåt mot en fjärran kust.

Det sägs att dessa dikter är inspirerade av en händelse under Goethes långa Italienresa. Han ville även se Sicilien och gick därför ombord på ett skepp som från Neapel skulle föra honom dit. Seglatsen bjöd på denna upplevelse av stiltje som någonting minst lika vådligt som en stormig böljegång. 

Inte oväntat har dessa dikter attraherat många tonsättare, bland dem också några av de mest namnkunniga, nämligen Schubert, Beethoven och Mendelssohn. Som op. 2 blir "Meeresstille" ett tidigt prov på Schubert som mästerlig kompositör av lieder. Mendelssohn skapar en konsertuvertyr utifrån texten, medan Beethoven satsar för fullt med kör och orkester i en kantat, op. 112, där båda dikterna ingår.

Kantaten börjar med dämpad, knappt hörbar körsång fram till den första diktens tre sista rader, där kören börjar sjunga i staccato, där "fürchterlich" plötsligt utropas med chockerande styrka och där "Weite" hålls ut så länge att man omöjligt kan bortse från detta orörliga havs förfärande vidsträckthet. Det är Beethoven på övertydligt dramatiskt humör, även när han ställer de båda dikterna i stark kontrast till varandra. Jubeltonen dominerar helt när i andra satsen/dikten vindarna och allt pånyttföds i stark rörelse. John Eliot Gardiner och Orchestre Revolutionnaire et Romantique presenterar allt på bästa sätt, (men flera alternativ finns på t ex Youtube).

Mendelssohn ägnar det mesta av sin uvertyr åt den lyckliga delen av färden, vilken slutar med triumferande fanfarer och några slutackord som signalerar ankomst och förtöjning i lugn och säker hamn. 

Och Schubert då? Han stannar vid den första diktens allvar. Hos honom är diktens alla utropstecken strukna, dramatiken undertryckt eller redan ersatt av ett tillkämpat lugn som yttrar sig som en mycket långsamt framsjungen saklighet. Det sker mot bakgrund av pianoackompanjemangets ständigt brutna ackord, vilket väcker reminiscensen av det vågsvall som så bittert saknas. Och jag tänker: Det är knappast mindre "fruktansvärt" att ställas inför det orörliga och oerhörda "vida" när orden från sångaren formas som här, återhållet i fallande intervaller, stilla som i den situation som är.

Dietrich Fischer-Dieskau sjunger bättre än de flesta, så jag länkar i första hand till honom. 

* "Tysk lyrik", i urval av Sven Lindner, Bonniers, 1971.
Foto: EJ.

måndag 9 november 2020

Jan Myrdal 1927-2020

 
Jan Myrdal har dött vid 93 års ålder. Kulturlivets fixstjärna en gång under ytterkantsvänsterns famösa hegemoni går i graven, fastän det beträffande både stjärnstatus och hegemoni var för ganska länge sen.  

Men det fanns en tid då Myrdal i breda kulturkretsar tillmättes en betydelse som bara tillkommer orakel. Minnesorden omkring den epoken är som väntat inte längre unisont respektfulla, vilket har att göra med de horribla ställningstaganden han återkommande gjorde framför allt i världspolitiska frågor. Har jag någonting att tillägga? Inte mycket, men kanske ändå något litet. Han var dock länge någon vars provokationer jag tvangs förhålla mig till.

Jag kunde personligen aldrig ansluta mig till skaran av beundrare. Det har alltid förbryllat mig varför somliga som ser sig som intellektuella faller för historiens och samtidens värsta tyranner, särskilt när de i likhet med Myrdal framställer sig som rationalister och varma anhängare av yttrandefrihet, det senare visserligen främst av strategiska skäl.

Revolutioner är förvisso ingen tebjudning, i synnerhet inte de maoistiska, men det var inte bara därför jag aldrig kände mig bjuden. Myrdals kommunistiska kolartro, den som väl livet ut utgjorde hans ideologiska kompass och utifrån vilken han trodde sig kunna - marxistiskt "objektivt" - navigera och profetera om historiens gilla gång, var inte bara häpnadsväckande naiv utan gjorde det legitimt att cyniskt bortse från offren - de mänskliga, kulturella och sociala. Den där kolartron på ofrånkomliga vedermödor på vägen till det klasslösa himmelriket liknade i långa stycken några av min barndoms predikanters övertygelse att de satt inne med nycklarna till tolkningen av Guds plan genom tidsåldrarna.

Men likafullt - under årtiondenas gång har jag samtidigt fascinerats av Myrdals kontroversiella persona och naturligtvis måst erkänna att han som skönlitterär författare mer än en gång varit värd ett studium. Men det var alltså av andra skäl än polemiken i de där mer eller mindre kuriösa Skriftställningarna, en oändlig rad pocketböcker där han i kraft av sin upphöjelse som samtida illojal intellektuell under ett par decennier kunde samla och utge så gott som allt han skrev om politik och samhälle. Det var i stället när han i "jagböckerna" - om pojken, mannen och åldringen Jan - vände en obarmhärtigt rannsakande blick mot sig själv och sina närmaste, som han åstadkom något berörande, väsentligt och möjligen bestående. Och det var då som även språkkonstnären kom till sin fulla rätt. 

Sist och slutligen måste jag också tillstå att jag under 70-talet och början av 80 åtminstone till dels bildade front med Jan Myrdal i och med prenumerationen på FiB/Kulturfront, där han ju var en drivande kraft. "Antiimperialism" och "Yttrande- och tryckfrihet" var deviser som jag kunde sympatisera med.* Paradoxalt nog var det inom ramen för den tredje devisen, "Folkets kultur", som jag till och med bidrog med några recensioner, trots att jag fann tankegångarna bakom "folkkultur" både onödigt inskränkande och suspekta; det luktade för mycket ideologiskt kommissariat. 

Och även när man trodde sig vara överens, som i fråga om försvaret av den viktiga yttrande- och tryckfriheten (även för fascister och knäppgökar), visade sig plötsligt kolartron fördunkla omdömet så till den milda grad att ayatollan gavs stödet i stället för Salman Rushdie. Där rök väl det sista lilla av respekt jag möjligen hade kvar för den svenska parnassens evige gossen Ruda.

Men om ni frågar mig om boktips angående Myrdal kan jag nämna två, de två som gjort starkast intryck på mig och som jag tror jag vid en omläsning skulle uppskatta än idag: "Confessions of a Disloyal European", 1968 (på svenska: "En illojal europés bekännelser", 1983), som var den första bok jag läste av honom, och "Barndom", 1982.
____________________________
*Maoisten Myrdal blev gammal nog att uppleva Kinas omvandling till framgångsrikt råkapitalistiskt imperium med omfattande imperialistiska strävanden, men mig veterligt sträckte sig hans antiimperialism inte längre än till kritik av den västliga kulturkretsens försyndelser. 

Foto: Ewa Stackelberg

lördag 7 november 2020

Fördrömd vid ett krogbord



G var upptagen med väninnor hemmavid så jag drog iväg på stan för ett besök på Stadsbibliotekets tidskriftsavdelning och en bit mat på egen hand. Det här var för några dagar sen innan "råden" för att undgå andra vågens virussmitta skärptes. Jag hade länge tänkt besöka belgiska Bierhuis i stadskärnan, främst lockad av det belgiska ölet.

Miljön andades mörkbetsad mondänitet från förra sekelskiftet, mycket behagligt ljussatt med bland annat små fotogenlampor på borden och taklampor med vita glober som påminde om dem på Kungliga Operan, om än av blygsammare mått. Operan ja... när härnäst ska man få sjunka ner i en fåtölj på andra raden och höra uvertyren stiga från orkesterdiket upp mot taket och den praktfulla takkronan? Jag har en fordran innestående sen i våras, men när? Nog kunde jag tänka mig en repris från 90-talet på Erich Wolfgang Korngolds "Die tote Stadt". För melankoliskt för tider som dessa? Var inte så säker på det!

På höger hand ett halvcirkelformat ännu obesatt barhäng inramat av ljusreflekterande glas och flaskor, och glasen hänger i fötterna i en lång slingrande rad ovanför bartenderns huvud. Klockan är bara sex och det är nästan tomt på folk. Till vänster en rymlig matsal med fönster ut mot gatan där endast ett av borden är upptaget av ett lågmält konverserande par som ännu inte delar förtroligheter.

Kyparen skulle snart få mer att göra, men middagsgäster vid mer än fyra bord blev det inte under den timme jag blev sittande, alltmer självförsjunken. Denne kypare, en lång och magerlagd man som tilltalade mig på engelska, var den ende som med sin service kom mig närmare än det stipulerade avståndet, och jag kunde lugnt fördriva tankarna på virus och annat osynligt elände. Det var vilsamt tyst, ingen musik från dolda högtalare, bara min egen inre, långsamt strömmande. "Glück, das mir verblieb". 

Jag drömde jag var i Belgien, i Brygge, och här beställde nationalrätten moules frites och ett glas Westmalle. Jag kom just in efter att ha återsett det vilda torget, vandrat i gränderna och längs de tomma stränderna runt Minnewater, och det var lite grått och dimmigt precis som det en gång var när George Rodenbach var här, eller när jag själv en gång var här. 

Kyparen kom med de vinkokta musslorna i den svarta grytan med det stora locket som vänds upp som skål för skalen. Därtill den friterade potatisen och en gräddfluffig majonnäs framför det skummande ölet. Jag bände upp det glipande skalet och ljustrade med gaffeln den mjuka musslan samtidigt som tre unga män och en kvinna anlände och anvisades ett bord längre in i salen. Deras närvaro förändrade ingenting. 

Jag tänkte på mitt möte med Lodewijk van Gruuthuse utanför hans eget palats, och att vi hade blivit stående en stund framför ett av de upplysta fönstren. Jag tyckte han såg plågad ut, de insjunkna kinderna hade skrynklats och luggen tunnats ut i stripor över pannan. Han såg på mig med en blick som till hälften doldes av de tunga ögonlocken och sa att han var på väg till en sittning hos porträttmästaren. Han hostade torrt och snurrade lite förstrött på radbandet men lyste upp när jag frågade om han hört något från poeten på sistone. 

Efter att ha hört honom tala om sina nyförvärvade manuskript och gemensamt ha konstaterat att det verkligen var sant att Maria av Burgund fallit av hästen och dött, tog vi farväl. Men i sista ögonblicket vände jag mig om och bad att få ställa en fråga jag länge tänkt ställa: "Vad var det Ni närmare bestämt tänkte på när Ni en gång valde Ert motto?" Jag lyfte min promenadkäpp och pekade på skriften i sten ovanför porten. Plus est en Vous. Han log så pass att mungiporna lyftes till vågrätt och svarade undvikande att det fick vi återkomma till en annan gång.

Kyparen väckte mig med notan och jag stack in kortet, rundade av summan, tackade och lämnade Bierhuis. Gick sedan Sankt Olofsgatan fram till biblioteket med bibliofilen Lodewijks tungsinta ansikte kvardröjande för min inre blick. Han såg faktiskt inte riktigt kry ut. Eller var det bara "gammeln"?

Foto: EJ

lördag 31 oktober 2020

Allhelgonatid



Ljuslågor i mörker på tröskeln till november, allhelgonadagens kväll. Jag gör än en gång den årliga, säregna promenaden på Gamla kyrkogården, ensam men i sällskap med många andra som besöker sina anhörigas gravar för att tända en lykta eller ett ljus. Aldrig annars så många samtidigt på denna plats. Aldrig annars vandra här bland skuggor, nej inte ens skuggor utan mörka skepnader som helt gått upp i mörkret. Ljusblind vandra endast vägledd av lågmälda röster och knaster i gruset.

Herbert Howells Requiem är inte så känt som det borde vara. Ett körverk i sex satser med inslag av solosång. Speciellt de båda satserna som betecknas Requiem I och II är makalöst vacker och hugsvalande musik, musik som stiger och sjunker som dyningar mot sorgsna stränder. Jag skrev om den redan för åtta år sedan, och jag återvänder ständigt till den. 

En inspelning med The Dale Warland Singers rekommenderas (finns både på Spotify och på Youtube), förutom den med The Corydon Singers som jag har på cd och länkade till förra gången, men som tyvärr inte längre är tillgänglig på Youtube. 


Foto: EJ.