Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 19 juli 2019

Döden, sorgen, solen



"Bort gå de, stumma skrida de, en efter en till skuggornas värld", skrev Heidenstam stilfullt och sant. Det var till Gustaf Frödings begravning. Hans ord ringer inom mig som klockorna senare i samma dikt inför ännu en begravning av en person som jag känt sedan 70-talet. 

Bortgång. Stumhet. Skuggvärld. 

En efter en. Besöken i Helga Trefaldighet med en av oss liggande i kista är oundvikligt återkommande. Nu var det Lilian, för tre år sedan hennes Fredrik. 

Det blev äntligen en solig dag i denna annars hittills i år så regniga och kalla högsommarmånad. Kortegen upp till Gamla Kyrkogården bestod av en stor skara vänner som mörkklädda vällde ut ur kyrkan, ut i det bländande ljuset, de flesta med en blomma i handen. Ty det var en klassisk begravning med gravsättning och avskedstagande i omedelbar anslutning till gudstjänsten.

Efteråt gick jag genom kyrkogården tillsammans med någon jag inte träffat förut, samspråkande om Lilian, gravstenarna, Vita Brevet som ännu inte blivit skrivet och annat sådant. Ensam i stan fortsatte jag hemåt, bytte till lättare och ljusare kläder och gick ut i solen igen. Satte mig på Günterska på Östra Ågatan med nötbakelse och citronlemonad och föll i minnen, medan jag förstrött noterade kafégästerna omkring mig som alla verkade nöjda och glada över solen och värmens återkomst. Som om de tanklöst lydde en annan diktrad av Heidenstam: "Gläd dig du som än ser solen".

I säng vid midnatt slog jag på radions P2, som spelade den underbara inledningen till Matteuspassionen. Stumheten bruten. Bach visste något om det där man brukar tala om som sorgen och glädjen tillsammans.

Foto: EJ

söndag 14 juli 2019

Rosen blommar för att den blommar



Die Ros´ ist ohn warumb
sie blühet weil sie blühet
Sie achtt nicht jhrer selbst
fragt nicht ob man sie sihet

Angelus Silesius 1624-1677

Den schlesiske mystikerns ord nådde mig igår via en ny cd kallad "Zwiegespräch" (ECM) med kompositioner för oboe, engelskt horn, kontrabasklarinett och sång. Det är schweizaren Heinz Holliger, berömd som oboeist men mindre känd som kompositör, som går i dialog med den ungerske minimalisten György Kurtág och poeten Philippe Jaccottet

Ett antal korta stycken för solo eller duo med nämnda instrument presenteras, däribland sju kortdikter - Airs - av Jaccottet med den 92-årige poeten själv som uppläsare. I det fallet är det Holliger som står för det musikaliska gensvaret till dikterna. Kurtágs bidrag är i flera fall riktade till bortgångna vänner och kolleger, även mytiska eller sedan länge döda gestalter som Tristan och Sapfo. Det dialogiska framträder på flera olika sätt, inte bara som samarbete och upplevt släktskap tonsättarna emellan.

I ett fall - det gäller Silesius dikt - har båda tagit sig an dessa rader på var sitt sätt. Kanske är det för att jag slogs av den enkla ovedersägligheten i Silesius ord som jag också tycker att dessa båda verk, ej ens två minuter vardera, utgör höjdpunkten på skivan. Tillsammans med Jaccottets röst förstås; han läser så oändligt vackert sina egna ord, interfolierad av den lite metalliskt glänsande oboemusiken. Än en gång tar jag fram Bengt Erasmies fina tolkningar av denne eminente poet, som jag länge menat borde få det där priset som väl snart ska delas ut igen. Dialogen med Silesius finns där; den andra av de sju dikterna som Holliger valt att skapa musik av, lyder som följer (i Erasmies översättning):

Ögat:
en flödande källa
Men varifrån kommen?
Längre bortifrån än längst bortifrån
längre nerifrån än längst nerifrån
Jag tror att jag druckit den andra världen
  
Och Silesius än en gång (min översättning):

Rosen är utan varför
den blommar för att den blommar
Den aktar inte sitt själv
frågar ej om man ser den



Som vanligt är ECM:s skivkonvolut så vackra att man inte kan motstå impulsen att genast publicera dem. Skivan finns tillgänglig på Spotify.

PS. På Youtube kan man lyssna till en kommentar av Heinz Holliger här.

Foto: EJ (överst)

torsdag 11 juli 2019

Sommar med Sandström



Jag har sedan flera år slutat bry mig om programmet Sommar i SR P1. Det händer dock att jag lyssnar till enstaka program med värdar som jag anar har förmågan att intressera mig med annat än sitt kändisskap redovisat i utbroderad CV-form.

Inför den här säsongen lade jag ett datum på minnet: den 10 juli när Sven-David Sandström från andra sidan graven, det vill säga i ett förinspelat program några veckor innan han dog den 10 juni i år, för andra gången skulle göra Sommar. Hans första sändes för tjugo år sedan, och jag minns fortfarande delar av det som rörde tankar om en vidare, genreöverskridande musikestetik med rötter i olika slag av berörande musik, inte minst den som fanns i hans egen frikyrkliga uppväxt.* 

Han talar trevande och lite osorterat, som i ett eftertänksamt samtal. Om sitt komponerande, om lyckan i kreativiteten och i någon mån också om rädslan att ta steget över tröskeln till något nytt, och om det rätta i att göra det bästa man kan och gärna lite till. Det är på samma gång försynt och självmedvetet; vi har att göra med en av våra främsta moderna tonsättare, en man som inte bangat för att närma sig och efterlikna fader Bach i ymnig produktivitet av kyrkomusik - vid sidan av allt annat från opera till kammarmusik. Bortåt 600 verk blev det, och det kan man förstå är värt att nämna som indikation på den kreativitet som inte tycks ha avtagit ens när livet närmade sig slutet.

Han låter oss lyssna till flera av sina egna verk men också till annat som varit honom till inspiration. Störst plats får körsången, men några av våra främsta solosångare låter han också höras: Jussi förstås, men också Einar Ekberg. Ja, fattas bara annat för en tonsättare med livslångt intresse för röst och klang.  

Till sist berör han det faktum att han drabbats av sjukdom, berättar att en plågsam tid och en förändrad situation ändå till sist inte visat sig innebära någon avgörande förändring vad gäller tillfredsställelsen i liv och skapande. Det är på sitt sätt gripande att höra honom tala med ett obrutet livsmod om fortsatt verksamhet, samtidigt medveten om den där förändringen som man inte kan göra någonting åt. 

Och med några reflektioner kring kyrkan, musiken och tron fördes lyssnaren allra sist tillbaka till något av det allra bästa i Sandströms musikaliska uppväxtmiljö (den jag själv för övrigt delar med honom), nämligen till en av de där unikt berörande rösterna: Einar Ekberg i en av hans mest älskade sånger: "Någonstans bland alla skuggorna står Jesus". 

_________________________
SR påstår att man kan lyssna till det förra programmet på hemsidan, men det är en sanning med modifikation, eftersom det endast är fråga om ett stympat program där stora delar inte längre finns med, bland annat ett inslag med sång av Einar Ekberg även den gången. Varför göra på det viset?

Foto: Eva Rudling

onsdag 10 juli 2019

En av dessa julidagar...



... såg jag en pärlgräsfjäril dansa sin luftiga dans tätt ovan gräset utan att nudda marken.
... gick jag en kort stund i ett lätt solregn som tinade upp min själ efter några kalla dagars frusenhet i den svenska 12-graderssommaren.
... läste jag i tidningen en intervju med författaren Niklas Rådström som på frågan vad han sökte och fann vara berörande i litteraturen och konsten svarade med vad Beethoven sökte i musiken: skönhet och överraskning.
... läste jag att han i samma intervju menade att man inte behöver ha läst alla böcker man har i sitt bibliotek. - Nej, naturligtvis inte, men de flesta med en lite större boksamling känner igen frågan från folk som vill ha ett mera exakt mått på ägarens beläsenhet än vad hyllorna låter påskina. Som om inte poängen med ett bibliotek vore att säkra tillgången på skönhet och överraskningar. Som om det vore något konstigt med att tillse att redan gjorda och ännu väntande upptäckter finns där inom räckhåll för att när som helst kunna uppenbara all världens skönhet, lust och lidande.

Foto: EJ.

söndag 30 juni 2019

Litteratur, partikelfysik och den oumbärliga precisionen



Jag har glömt varför jag för många år sedan köpte "Västerländsk atlas" (Panache, Bonniers, 1990), och inte vet jag varför den så länge blivit liggande oläst heller. Men sånt händer ju som en följd av min gamla vana att ur bokfloden fiska upp böcker som jag bedömt som läsvärda även i en obestämd framtid, och således värda att ingå i mitt bibliotek.

Författarens namn - Daniele Del Giudice - föreföll bekant när jag såg det hos en bloggkollega - tack Bodil Zalesky - och plötsligt hade jag hittat tillbaka till boken och ett författarskap som av allt att döma stått sig väl under åren som gått.

Det är en roman som både till form och innehåll briljerar i sin modernistiska tradition och får en att tänka på Italo Calvino. Den handlar om ett par män, Pietro Brahe, en ung partikelfysiker verksam vid Cern, och Ira Epstein, en äldre författare av gammal god nobelprisklass, båda (i likhet med Del Giudice själv) certifierade piloter som slumpartat möts just genom intresset för privatflyg.

Det finns romaner som avspeglar det mänskliga temperament som deras huvudpersoner är bärare av. Ett svalt och behärskat iakttagande, lakonism och förtätning, intellektuell nyfikenhet och ett filosofiskt gärna lite odygdigt kynne som hellre spelar med torr humor än högtidlighet, hellre sinnliga än emotionellt upphetsande kvaliteter. Det här är en sådan roman.

Det börjar med att de båda männen i samband med den enes uppstigningsmanöver är ytterst nära att kollidera med varandra. Två skilda världar av experimentellt utforskande av tillvaron möts och håller sedan sporadisk kontakt under tämligen odramatiska omständigheter, om än i miljöer präglade av deras respektive yrken i den mondäna staden Genève med omnejd. En flygtur tillsammans, ett gemensamt betraktande av ett fyrverkeri, några få träffar då några av deras närmaste medarbetare också figurerar, utgör de scener där både teknologiska finesser och nyanserna i det sociala umgänget fokuseras.

Daniele Del Giudice agerar själv som en sorts experimentledare i rollen som suverän allvetare med makt att flytta utsiktspunkten från den ene till den andre och samtidigt utifrån notera det mellanmänskliga samspelet. Han växlar dessutom flitigt tempus för att markera samtidighet, närvaron i det förflutna, nuet i det återgivna. Och han urskiljer och registrerar noggrant vad som händer i det som synes hända, också i avvaktan på viljornas och förväntningarnas bidrag. Det är en prosa som kräver den uppmärksamhet som den själv förespråkar.

Finns det beröringspunkter mellan Brahes och Epsteins anstalter för ökad kunskap om liv och materia? Kan ett studium av verkligheten bakom en ordväxling med åtbörder, eller kanske hellre de "atmosfäriska" förnimmelserna i ett rum där medvetanden vidrör varandra, jämföras med studiet av elementarpartiklar i en underjordisk höghastighetstunnel? Är inte dylikt bara att utsträcka den fysikaliska drömmen om den stora enhetliga teorin till att också omfatta humanpsykologins värld?

Frågeställningarna är mina, väckta av läsningen. Naturligtvis är inte Del Giudice någon enkel förkunnare av alltings sammanhang eller ens någon som drar stora metaforiska växlar på avancerad partikelfysik. Han är helt enkelt intresserad av såväl naturvetenskap och teknik som mänsklig perception och hur kunskap om världen förändrar vår syn på den. Som för nästan alla modernister blir tidsupplevelsen också här någonting centralt. 

Författaren i texten då, den åldrande Ira Epstein, vad kännetecknar honom? Jo, precisionen! Det är precisionen som han vårdar och tränar som vore den en muskel. Det är genom den han tar till vara och försöker bibehålla sin förmåga till förundran och hänförelse. Här kan jag inte göra annat än citera från en av de många passager i boken som gör mig själv hänförd:

"Precision, nu när han har stigit upp och klätt sig och står och dricker kaffe på verandan och tittar på dagen som redan har formats men väntar på solen, precision skulle, om han fortfarande skrev sina historier i stället för att se dem, innebära att exakt återge den här typen av luft, den här typen av ljus, dess beskaffenhet, dess täthet, dess inverkan på huden i ansiktet. Det skulle gälla att bland adjektiven välja det som företer den rätta graden av fuktighet och humör, av temperatur och temperament, av klarhet och klarsynthet; kort och gott det som får förnimmelsen och känslan att att smälta samman till ett enda ursprung, som är gemensamt eller där det finns ett samband, som mellan en människas livsluft och den luft hon andas." (s. 212; översättning av Viveca Melander).

Nog finns här en, vid sidan av flygintresset, möjlig förklaring till den attraktion och spirande vänskap som uppstår mellan de båda protagonisterna. För båda gäller att de utifrån sina respektive experiment vill få syn på något som sedan ska beskrivas med den exakthet som tillkommer fenomenet.

En gång när Epstein ber Brahe att för honom beskriva det pågående kärnexperimentet i "karusellen" (den underjordiska ringens lite vanvördiga benämning), stoppar han dennes försök att med bilder och "liksom" anpassa sig till Epstein, och ber honom i stället att helt utifrån sig själv beskriva vad det rör sig om. Först då märker han att Epstein kan ta till sig vad han hör, kan tillägna sig det som i det här fallet måste återges i termer och formler som betecknar något som inte äger föremålslighet, något som i bästa fall kommer att framträda som nya ljusfenomen på monitorer.

En annan gång i samband med fyrverkeriet ber Brahe att Epstein ska beskriva vad det är han ser, vilket resulterar i en flera sidor lång strävan att allsidigt beskriva de oändligt variationsrika ljusfenomenen, inklusive deras materiella ursprung och sammansättning. 

Och Epstein yppar sin dröm om att skriva en ljusets atlas för att i någon mån råda bot på det privata seendet, men landar ändå i slutsatsen att upplevandet mer än nedskrivandet av det sedda trots allt är viktigast. Det sker när han i ett visst ögonblick står på järnvägsstationen vid ett skyltfönster med en modelljärnväg utlagd i en atlas över Genève, där även flygfältet är utmärkt, och ser hela denna historia upprullad i sitt inre. 

Daniele Del Guidice har skrivit mycket annat sedan denna bok utgavs. Jag hoppas att något av våra förlag med ambitioner att utge kvalitetslitteratur upptäcker honom på nytt. 

torsdag 6 juni 2019

Bilder av Baskien (4) - San Sebastian



Jag har redan förmedlat en del intryck av den vackra staden San Sebastian men delar gärna med mig av ytterligare några bilder därifrån. Tycker man om att vistas i städer med omedelbar närhet till havet, vandra längs stränder tillsammans med andra från när och fjärran, med goda möjligheter att av och till även slå sig ned på en bänk i relativ enskildhet, ja, då får man garanterat sitt lystmäte här.

Ännu en bonus är att man kan bestiga två bergknallar och belönas med en vidunderlig utsikt i alla väderstreck. Den ena - Mont Urgull - reser sig som en halvö intill gamla stan i ena änden av den buktiga sandstranden Playa de la Concha, som i andra änden upphör i och med Mont Igeldo. Mitt i bukten mellan dem ligger ön Santa Klara.



Mont Urgull låg närmast till för en bestigning, en utmaning vi inte kunde motstå. Följande dag rundade vi den också längs vägen som löper alldeles intill havet.



Urgull kröns av en borg med museala kanoner riktade utåt mot angripare från havet och en staty av Jesus vänd inåt mot staden. Starkast intryck gör trots allt utsikten, som man har svårt att slita sig ifrån.






Mindre ansträngande än berget är strandpromenaden längs La Concha som även från ett lägre perspektiv, i ebb såväl som flod, drar blickarna till sig. Den ljusgula sanden, badarna (i mitten av maj dock mestadels solbadare), bruset från svallvågorna, människorna som spatserar utan egentligt mål. Känslan av en restaurerad gammal högreståndsmiljö numera tillgänglig för en bredare publik (fast priserna på bostäderna med havsutsikt lär vara de högsta i hela Spanien).







I en stad som i mångt och mycket erinrar om sorglöshetens belle epoque finns inget märkligt i att ett sirligt gammalt näste för speldjävulen, ett kasino, numera är spelplatsen för stans fullmäktige. Det ligger precis på gränsen mellan den gamla och den nyare staden där Playa de la Concha tar sin början.


Platsen framför stadshuset är något av stans hjärta och ofta fylld av folk som firar framgångar i fotboll och annat viktigt. Ett stort antal åldriga tamariskers ljusa grönska och en klassisk karusell från anno dazumal understryker platsens speciella karaktär. 


Av kyrkorna är Basilica de Nuestra Senora del Coro, i synnerhet dess barockfasad, den mest uppmärksammade där den ligger vid foten av Urgull i slutet av Calle Mayor, gränden som för många besökare utgör första mötet med gamla stan.


Iglesia de San Vicente är äldst med anor ända till 1200-talet. Dess nuvarande utformning i romansk stil fick den tre hundra år senare. Mest lik en väldig bastion upptar den ett helt kvarter i gamla stan och är således omöjlig att som helhet fånga på bild. Dess inre visar mäktiga valv, en förgylld altaruppsättning i stort format, vackra rosettfönster och - inte minst - en förnämlig fransk orgel från senare delen av 1800-talet.




Den eftermiddag jag besökte kyrkan hade jag turen att få höra orgeln, eftersom en mycket skicklig organist uppenbarligen var i färd med att testa instrumentets alla möjligheter. Det handlade om improvisationer där allt från minsta diskantpipa till värsta basmullret demonstrerades. En orgel av den bär kalibern är som enskilt instrument verkligen helt ojämförligt. Givetvis gick mina tankar till orgeln i Notre Dame, som av rapporterna att döma lyckligtvis klarade sig från de hemska brandskador som först befarades.

Foto: EJ (klicka för förstoring!)

måndag 3 juni 2019

Försommarmysterier



Nog är det märkvärdigt att man befinner sig här igen - mitt i försommarens allra vräkigaste blomning. Jorden snurrar och åren går. Än en gång får man gå omkring i lustgården utan att ens ha lagt två vissna strån i kors för den sakens skull, bara utstått en vintrig tid av slask och kyla. Där bara för några veckor sen grågrusiga pucklar av snö låg spridda ligger nu drivor av bevingade frön. Snöbollsträdet bär sitt namn som en skämtsam metafor.



Här och nu besannas än en gång att "vad syntes dött får liv igen, det spirar här och där", som den trosvisse sångaren från min barndom sjöng. Luften fylld av fågelsång i det blanka dagsljuset, det milda skenet från kastanj och oxel långt in på kvällarna, låg sol som bländar ögat och värmer ens kind, vindar med virvlande frön och doften av syren. Under tårpilens skärm ett grönaktigt skimmer kring ett grenverk inte olikt ett pulserande kärlsystem - en av många hållplatser att stanna upp vid.

Små gåtor gömmer sig i detta stora med sol och måne, cyklisk tid och årstidernas växling. Man ser sig omkring, gör triviala iakttagelser, noterar ett och annat märkvärdigt och går vidare. Om i San Sebastian för en dryg vecka sen floden inte längre syntes flyta mot havet utan motströms, gav hundpromenaden på landet norr om Uppsala nyligen ett annat huvudbry.


Grusvägens dikeskanter befanns som vanligt tätt garnerade med maskrosor, men med en tydlig skillnad kanterna emellan. På ena sidan redan fröbollar för vinden medan andra sidan fortfarande lyste så intensivt gult som bara maskrosor kan göra. Det är vidöppet för sol och vind från alla håll så denna egendomlighet måste ha en annan förklaring. Skulle vägen utgöra skiljelinjen mellan två klimatzoner? Nej knappast ens på någon subtil mikronivå. Skulle möjligen någon gödselspridare oavsiktligt ha skänkt den ena sidan ett försteg? Försteg, förresten, varför se försten till mogen fröboll som gynnad vinnare? 

Frågorna är som framgår inte av det djupsinnigare slaget. Ändå kommer mig Predikaren i GT slutligen till hjälp. Inte med precisa förklaringar av det småttiga utan snarare hjälp med att höja visdomsnivån, rätt rejält och till metafysik dessutom. Allt är tomhet, säger visserligen Predikaren, ingenting är nytt under solen, allt kommer att glömmas bort. Men ändå...

Solen går upp och solen går ner,
så skyndar den tillbaka
till platsen för sin uppgång.
Vinden blåser åt söder,
så slår den om mot norr,
ständigt slår vinden om,
slår om och vänder igen.
Alla floder flyter mot havet,
men havet blir aldrig fullt.
Dit floderna har vandrat
vandrar de alltid på nytt.
Inga ord räcker till,
ingen kan utsäga allt.
Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra.
Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen.
Det finns ingenting nytt under solen.
Säger man om något: ”Det här är nytt!”
så har det ändå funnits före oss,
alltsedan urminnes tid.
Ingen minns de släkten som gått,
och framtida släkten skall glömmas
av dem som följer efter.

Ja, men i denna mörka, fåfängliga värld likafullt denna ljusa, märkvärdiga, njutbara, varje jordvarv återkommande lustgård med dess distraherande små och stora gåtor.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

fredag 31 maj 2019

Bilder av Baskien (3) - Broarna, torgen och barerna



Om jag i ett tidigare inlägg skrev något som kunde uppfattas som att Bilbao vore en trist gammal industristad som fått ett lyft enbart genom Guggenheimmuseet, så vill jag omedelbart korrigera mig. I själva verket fann vi stan trivsam, med rik tillgång på konst och kultur, ypperliga restauranger och strövtågsvänliga miljöer som vi borde avsatt mer tid för att undersöka. Men vi hade i första hand valt San Sebastian, en av den gamla aristokratins lekplatser och fortfarande den turistmagnet som vid första mötet vinner med sin charm och sitt enastående vackra läge vid biscayabukten.


Sorlet från människorna som i kvällningen intar torgen och gränderna i de gamla stadsdelarna ger i båda städerna känslan av att kliva in i ekande salonger i det fria. Plaza Nueva i Bilbao (närmast ovan) och Plaza de la Constitución i San Sebastian (närmast nedan) är livliga men städade oaser där man sittande eller stående kan ansluta sig till det ständiga småätandet, drickandet, kallpratandet, det avslappnade umgänget. Mer om detta strax.


Båda städerna genomkorsas av en slingrande flod nära sitt utlopp. En blandning av gammalt och nytt finns i båda, även om Bilbao ger ett tyngre intryck av modern industristad, med Spaniens näst största hamn en dryg mil bort i Nervións mynning, medan San Sebastian slår an med skönheten och behaget hos ett gammalt värdigt semesterparadis med havsbad, långsträckta strandpromenader och en i huvudsak äldre bebyggelse kring Urumeas utflöde.

En flod i en stad betyder att broar måste byggas. Broar, gamla som nya, hör till det jag brukar uppmärksamma, även i de fall där de kanske inte av sig själva väcker uppseende. I Bilbao finns dock en relativt nybyggd gångbro som man omöjligt kan missa om man från gamla stan kommer gående längs högra stranden i riktning mot Guggenheimmuseet (se bilden överst). Zubizuri (baskiska för "vita bron") invigdes 1997 och är ritad av ännu en av dessa arkitekter med världsrykte, spanjoren Santiago Calatrava, mannen bakom bland annat Turning Torso i Malmö.



Bron påminner något om en segelbåt med det bågformade "seglet" och den svängda, lutande konstruktionen som grundläggande element. Vacker? Elegant? Jag tycker det. Gående bjuds på en luftig och bilfri passage över vattnet till andra sidan. Belyst under kvällstid lär den vara än mer till sin fördel.



I San Sebastian finns också några broar som jag fäste mig vid, ett par av dem i art deco-stil från början av förra århundradet. Den mest anslående är Puente de María Cristina, den man möts av om man anländer till norra stationen. Det är naturligtvis främst de fyra jättelika obeliskerna vid brofästena som toppade av sina dramatiska statyer gör att man inte kan undgå att stanna upp och undra över vad det är man egentligen ser. Vackra? Nja, nej, grandiosa i överkant, enligt min mening.



Mer tilltalande fann jag Puente de Zurriola, eller Kursaal-bron som den också kallas. Det är de ståtliga lamporna i en mer återhållen art deco som gör den bron till en sevärdhet. 



Bäst ter sig i mina ögon ändå den äldsta från 1800-talets senare hälft, Puente de Santa Katalina, på platsen för flera föregångare som byggts om, förstörts och ersatts. En klassiskt skön valvbro som denna vinner nästan alltid i längden.


Efter en sådan kort inspektion av de närmast liggande broarna gör man bäst i att söka sig till någon bar för ett par pintxosden baskiska motsvarigheten till tapas, och ett glas txakoliett friskt vitt vin av lägre alkoholhalt som hälls upp med ordentlig fallhöjd över glaset. Frestelserna ligger uppradade på disken och blir man sugen på fler än två går man vidare till nästa bar och upprepar proceduren. 

Under det att man njuter dessa välgjorda plockrätter kan man förslagsvis ta tillfället i akt att begrunda ett eller annat mysterium, till exempel det som uppstod nere vid broarna när vi med blicken följde strömmarna under dem. 

I San Sebastian strömmade vattnet nämligen åt fel håll. En optisk illusion, eller vad? Puente de Zurriola ligger bara ett hundratal meter från Urumeas möte med havet, men icke desto mindre rann vattnet i fel riktning under den och samtliga andra broar vi besökte den dagen.

Till sist kom jag fram till att det rimligen måste ha att göra med ebb och flod; att havet under flod ger upphov till ett bräckande inflöde som gör att floden under en tid kommer att åtminstone på ytan pressas av havet i en riktning motsatt det naturliga utflödet. Varför har jag aldrig sett och förstått detta förut? Helt enkelt för att jag inte haft förmånen av en uppväxt och ett liv i havets närhet.  


Eller kan man, när man satt sig ner och inhämtat en del information, inbilla sig att man börjar förstå ett och annat om det baskiska språket. Som det att det lär vara ett så kallat isolatspråk utan känd släktskap med övriga språk och språkfamiljer. Alltså därför som det förefaller en smula exotiskt. Skyltarna med alla z och x blir plötsligt någorlunda läs- och uttalbara när man inser att x är ett sj-ljud och framför allt att den tungvrickande konsonantkombinationen tx, som likaså är frekvent, helt enkelt är ett tje-ljud.

Jatetxe (restaurang). Txoritxo batek (en liten fågel). Ez itzazu txutxu-mutxuak entzun (lyssna inte på skvaller).





Visserligen är detta varken djupsinniga eller definitiva slutsatser om fenomen som egentligen på grund av kunskapsbrister framstår som egendomliga. Men det är ändå något man med viss tillfredsställelse kan fira med ännu ett glas txakoli.

Foto: EJ (klicka för förstoring!)

måndag 27 maj 2019

Libertango



I väntan på solens och värmens återkomst - varför inte en åkarbrasa, en eldig tango. Hör här Astor Piazzolas underbara musik i en version för slagverk och piano som visar att den klarar sig väl bandoneonen förutan. Med pianisten Juja Wang och slagverkaren Martin Grubinger & Co.

https://youtu.be/8ukbezsn_RQ

Och saknar ni ändå gitarr och dragharmonika så finns en version där visserligen bandoneonen är utbytt mot ett accordeon och där inga mindre än musikerna i berlinfilharmonikerna backar upp, en version när den hattklädde spelemannen näranog får spelet att börja ryka.

https://youtu.be/GnyAgOWhMnk

lördag 25 maj 2019

Bilder av Baskien (2)



Att genom djärv arkitektur "sätta orten på kartan" har blivit något av varje makthavares dröm om att själv visa sig djärv. Att låta uppföra en byggnad av sällan skådat slag som kan bli ett särmärke och helst av egen kraft förmår attrahera besökare från när och fjärran - så kunde möjligen framgångsreceptet se ut för en trist gammal industristads fullmäktige som äntligen anat att kulturen kanske vore värd att satsa på. Jag tänker på exemplet Bilbao och Guggenheimmuseet där.

I min ungdom var Sydneys operahus en sådan där skapelse som väckte uppseende och antog status av emblem. Numera har vi även den världsvida, lite löjeväckande tävlingen i höjd, där vackra Empire State Building i New York sedan länge hamnat i skuggan av de absurda torn som i rika delar av arabvärlden och Kina tycks vilja inte bara skrapa utan genomborra skyn.

Påfallande ofta är det i musei- och konserthusprojekt som arkitekter tillåts kasta loss i spektakulära former. Inte alla resultat övertygar, men bland dem som i mina ögon gör det, tar tveklöst Guggenheimmuseet i Bilbao priset.  



En förmiddag med växlande molnighet närmade jag mig komplexet och såg redan på håll de tusentals titanplattorna som täcker byggnaden på ett raffinerat sätt skifta med ljusförhållandena. Själva huskroppen skiftar också form vartefter man cirkulerar omkring den, ibland lik en strandad val eller sjöelefant, ibland ett sillstim, till sist kanske snarare något okänt urtidsdjur med fenor, vingar och öppet gap. 

På den breda flodstranden utanför finns skulpturer utplacerade, bland annat en av Louise Bourgeois´berömda jättespindlar, "Maman", denna tvetydigt omfamnande figur som under sina bågformade ben låter flanörer, museibesökare och gatuförsäljare obehindrat passera. 



Jag kunde inte riktigt frigöra mig från känslan att själva byggnaden överträffade sitt innehåll, trots att den rymmer en del betydande moderna verk av Kiefer, Richter och Warhol. Även i det inre erbjuds man hisnande vindlingar och perspektiv som är minst lika intressanta som konstföremålen.



Nu hade jag turen att en omfattande specialutställning av Giorgio Morandis stilleben pågick i några av salarna. Denne 1900-talets störste i den genren har sedan länge varit en av mina stora favoriter (se även här), och här presenterade man hela hans karriär med påvisande av ett par av hans möjligen något oväntade inspirationskällor: Zurbaran och Chardin.


Finns det någon annan konstnär, frågar jag mig, som tydligare visat att valet av ett begränsat motiv, det konsekventa fasthållandet vid några enkla vaser, flaskor och burkar i olika sammanställningar, kan räcka för att lyfta sinnligt konkreta objekt till en abstrakt metafysisk nivå. En fantastisk utställning som gladde mig mycket.




Om Frank Gehry skapade en omedelbart intagande och fantasieggande arkitektur för Guggenheim i Bilbao, krävde däremot Rafael Moneos stränga konsert- och kongressbyggnad - Kursaal - i San Sebastian ett par, tre dagars betänketid innan jag började uppskatta dess kvaliteter. Denna mörkt granitgrå koloss framstod som en fyrkantig motpol till Gehrys dekonstruktiva, formupplösta oförutsägbarhet. 



Efterhand som jag såg mer av den omgivande miljön tyckte jag mig förstå mer av poängen med byggnaden, som alltmer kom att likna ett av de egendomligt jämnt skarpskurna granit(?)block som i hundratal kantade havsstranden. Så att man till sist kunde se den som ett väldigt sådant block som spolats upp på land. Upplyst inifrån kvällstid får den också en helt annan, glödande, karaktär.

Rafael Moneo står också för en ny kyrkobyggnad, Iglesia de Iesu, i utkanten av San Sebastian som jag gärna hade velat se - inuti. Det är ljusinsläppet via takets utformning som ett orgelbundet kors som lär vara speciellt. Ytterligare ett originellt drag är att kyrkobygget finansierats genom att den byggts på ett garage och ett köpcentrum. 



Tydligen förutsätter ett besök att man kontaktar församlingens präst i förväg, så jag vågade inte chansa på en spontan utflykt till området, som också rymmer ett minneslund.

För övrigt har jag även lärt mig något om hemmaplan genom denna utrikes resa med visst fokus på arkitekturen. Moneo har även ritat Moderna museet i Stockholm, som dock, måste jag erkänna, aldrig gjort något speciellt intryck på mig.

Bilderna: 
Foto: EJ 
Foto (nederst): Lån från nätet, Wikipedia.
Foto (Morandi): Wikiart. 

Obs! Klicka för större bilder!