Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 17 juli 2018

Lantliv i högsommarvärme



Den här sommarens lantliv bjuder på nya vyer och omständigheter. Inte bara värmeböljan och den ovanligt ihållande bristen på regn gör den annorlunda. Man kan kanske tycka att ett byte av uppehållsort från syduppländskt slättland till östra Upplands mer roslagspräglade landskap inte skulle vara en skillnad värd att orda om. Men hagmarkernas hällar är synligare, backarna fler, grusvägarna slingrigare och skogsområdena djupare än där vi hållits de senaste somrarna.

Jag har följaktligen gått och gnolat på Emil Hagströms "Visa från Roslagen" till Lars-Erik Larssons musik:

En, en,
torra backar
med sten, sten,
glömda vårdar,
smultronställen och gärdesgårdar,
vresig Roslag i kärvt behag
en sommardag.

Grind, grind,
slår i aftonens vind, vind.
Gamla kyrkor
som helg oss ringa,
karga tegar som bröd ska bringa.
Stenrös predikar på vardagsspråk
vid stig och stråk.


Djurliv hör hit: ett tiotal svarta tjurar står stilla i hettan med vispande svansar. Kor råmar längre bort i en annan hage, medan hästarna trampar omkring helt gårdsnära. Vildsvinen, som man talar om men sällan ser, lurar i skogen.

Om dagen de snabba tornseglarna som flyger ovanligt lågt med vingar som vattrar lufthavet, osynligt men hörbart. Om natten fladdermössen som anas som flyende skuggor mot julis halvmörka natthimmel.

Likheterna överväger; stillheten en uppländsk högsommardag i lantlig miljö är densamma. Små vita stackmoln samlar sig mot middagen, grånar och blånar till åska som aldrig tycks vilja bli av. Det särla regnet uteblir. Solsvedd gräsmark törstar. Hur det går med tegarna och skörden är mycket ovisst. 

Issa har som vanligt svårt att ignorera buller som bryter tystnaden, särskilt ljuden från enstaka fordon som passerar på grusvägen och försvinner i ett moln av damm. Även hon är tacksam för skuggan från gamla aplar och resliga lindars täta grönska. I det jag kallar den italienska hettan ligger hon utfläkt i gräset medan husse blundar och vilar med boken i knät.



PS. Och flugorna.

Foto: EJ

måndag 9 juli 2018

Bo Nilsson 1937-2018



Jag nås av meddelandet att tonsättaren Bo Nilsson dött. Det får mig att minnas, inte personen, som jag inte kände, men tider som flytt. En del av den musik han skapade har haft en speciell betydelse för mig eftersom den drabbade mig tidigt.

Från åtta års ålder till studentexamen var Malmberget min hemort. Ett gruvsamhälle norr om polcirkeln 113,5 mil från Stockholm, vilket av många, inklusive jag själv, betraktades som långt från händelsernas centrum. 

Så kände även Bo Nilsson det, det är omvittnat. Han var en av dem som i mitt 60-tal kallades "genierna från Malmberget" och som visade på det kulturella kapital som jämte den höghaltiga järnmalmen minsann också vore att räkna med. Även om Nilsson nog var den som gav upphov till genibeteckningen var de i själva verket flera - även skulptören Berto Marklund, dramatikern Arthur Johansson och författaren Björn-Erik Höijer (den senare från en tidigare generation) räknades in i gänget.

Det märkvärdiga var också att åtminstone ett par av dem skapade sin berömmelse genom verk som först uppfördes utanför Sverige, för Nilssons del i Köln, för Johanssons i Dublin. För mig som redan tidigt närde ett starkt kulturintresse var det en anledning till stolthet och glädje: konstnärer från periferin kunde vinna erkännande internationellt innan ens Stockholm hunnit fatta galoppen. Därmed inte sagt att dessa särartade begåvningar rönte någon nämnvärd uppskattning av befolkningen i stort. För en sådan var de alltför "obegripliga".

Men vad var det om inte ett tecken på genialitet när Bo Nilsson - som artonåring! - skickade ett partitur till avantgardet i Köln och fick det antaget och uppfört jämte verk av redan kända och berömda tonsättare? Det var "Zwei Stücke...", ett par "seriellt" formade stycken i tidens avantgardistiska anda som herrarna på kontinenten recenserade med respekt. Den så kallade Darmstadt-kretsen av tonsättare skulle sedan ta emot honom med öppna armar.

Jag hade under några terminer i realskolan en pianolärare som kände Bo Nilsson. Han hette Wäinö Ruottinkoski och var själv en duktig musiker och kompositör som lärde mig viktiga ting om musik och frasering. Av honom fick jag en gång låna hem partituret till "Quantitäten" (1957), ett tidigt pianostycke av Bo Nilsson. Inte för att instudera det, utan bara för att närmare titta på hur man numera kunde komponera musik. 

Den förundrade femtonåring jag var insåg att denne Bo Nilsson några år tidigare och endast några år äldre än jag komponerat något som detta, olikt allt annat jag sett. Med bara delvis traditionell notation fanns uppbrutna stycken, utan tonart och utan taktstreck, och med ett otal siffror och punktvisa anvisningar. Här och var kunde det stå "underarm", "tonlöst" och annat kryptiskt och det var svårt att hitta en sammanhängande rytm i de blixtrande utfall mot klaviaturen som erfordrades, med toner som växlade emellan enskilda svaga och kluster av mycket kraftfulla.

Bo Nilsson excellerade i svårspelad och för de flesta även svårlyssnad musik och blev snabbt berömd. Men som den borne melodiker han var skulle han snart vända avantgardet ryggen och söka sig vägar som låg närmare ursprunget i spelmanssläkten på faderns sida. Han började skriva "vackert", "romantiskt" eller hur man nu vill beteckna det som spände från vokalverk till texter av Gösta Oswald och Gunnar Ekelöf till visor och filmmusik, bland annat musik till "Hemsöborna" och "Röda rummet". Och han tillstod att mycket av det kvasiintellektuella utanverket med matematiska formler och egensinnig notation hade varit spel för de modernistiska gallerierna. Han, autodidakten, hade lyckats dupera musikparnassen med sin skickliga härmning, men där trots allt hans eminenta begåvning för musikskapande var vad som gjorde och fortfarande gör intryck.

Bo Nilsson försvann ur mitt sikte under några decennier, tills cd-boxen med några av hans mest betydande verk kom på 90-talet. Och han återkom med nya visor, bland vilka jag upptäckte att även han, i likhet med så många andra tonsättare, hade lockats av min släkting Emil Hagströms poesi. Emil, en av de så kallade Klarabohemerna kring Nils Ferlin, skrev ju dikter som var som gjorda för att sjungas. Så även "I Tistelby och Gråhult, eller "En visa till Ester" som den heter i Lars-Erik Larssons tonsättning. Larssons är bra men nog vinner Nilsson i mitt tycke med sina utsökta växlingar mellan dur och moll. 

Det är onekligen lustigt att tänka på att den musik som Bo Nilsson skapade i mogen ålder kom att likna den som Lars-Erik Larsson stod för, det vill säga den romantik som kommer till uttryck exempelvis i hans "Pastoralsvit". Borde inte Bo Nilssons "Arctic air" (2001) för orkester ha möjligheter att bli lika populär? En fläkt av frisk norrbottensluft, dock inte utan breda stråk av känsligt vemod. Lyssna här och döm själva! 


Bilden: Bo Nilsson, 1960. Foto. Ture Sjölander

I en film om svensk konstmusik på 60-talet som finns utlagd på Youtube (här) finns ett avsnitt (30 minuter in i programmet) om och med Bo Nilssons musik, bl a "Quantitäten", spelad av Hans Pålsson. Där finns också exempel på hans senare melodiskt romantiska musik. 

Några av Bo Nilssons viskompositioner finns samlade på en inspelning med Tommy Körberg, däribland Emil Hagströms "I Tistelby och Gråhult" (Spotify här).

Forskaren och tonsättaren Gunnar Valkare har skrivit ingående om Bo .Nilsson, både vetenskapligt och i en bok i serien svenska tonsättare: "Bo Nilsson", Atlantis, 2010.

Wikipedia har en förteckning över Bo Nilsson opus här.

lördag 7 juli 2018

Den stumme profeten



Som mina uppmärksamma läsare säkert noterat har jag så ofta jag funnit anledning ägnat några rader åt Joseph Roth. Efter att ha läst ännu en bok av honom, den i höstas för första gången på svenska utgivna "Den stumme profeten" (Ruin, 2017, översatt och försedd med efterord av Staffan Valkvist), lockar det mig att försöka formulera mig även om den.

Om det finns ett genomgående tema i Roths författarskap så är det vad tidsepoken för de gamla regimernas undergång och de nyas tillträde innebar för människorna i början av förra århundradet.

Den här romanen skrevs efter sin djupt desillusionerade författares resa i Sovjetunionen i slutet av 20-talet, men den förblev outgiven under hans livstid och är sammanställd av andra. Den beskriver europeiskt samhällsliv åren kring första världskriget och de revolutionära omvälvningar som profeterades och iscensattes, med Ryssland som fruktat eller hoppingivande exempel. 

Huvudpersonen - Friedrich Kargan - föddes utomäktenskapligt i det ryska Odessa och växte upp hos borgerlig släkt i dubbelmonarkins Trieste, men egentligen hör han inte hemma någonstans. Han för ett kringflackande liv, mestadels i Wien, Zürich och Berlin, när han inte korsar den ryska gränsen enrollerad i människosmuggling och annan underjordisk aktivitet. Under en period är han fånge i Sibirien, men lyckas rymma och återvända till de centraleuropeiska metropoler där han tillsammans med sina revolutionärt sinnade kamrater frekventerar kaféer och möteslokaler. Han är en rådvill och sammansatt poetnatur som försöker förstå gåtan människan och uthärda samtidens tomhet och larm, åtminstone ter det sig så vid romanens slut.

I efterordet görs klart att Roth tecknat några av bipersonerna utifrån kända, ej namngivna förebilder, bland annat Lenin och en viss mustaschprydd kaukasier. Även Trotskij har fått låna ut drag till fler än en av de intensivt diskuterande skribenter och aktivister som möts och skiljs och möts igen i denna böljande berättelse. 

Den ende av dessa som Roth antas ha haft personlig kontakt med är Karl Radek (i berättelsen betecknad R), och han är också den som framställs som intellektuell, till skillnad från den kallhamrade kaukasiern som knappast uppvisar några sofistikerade sidor alls. Savelli, som han heter här, ser sig helt osentimentalt som endast redskap för den kommande revolutionen. Och liksom för de övriga är det ideologiskt engagemang snarare än intellektuellt skarpsinne som är avgörande för deras livshållning.

Friedrich Kargan själv är tillräckligt klarsynt för att se mer än en sida av saken. Han blir alltmer desillusionerad, tvivlar på dem som övertar makten och på de ideologier som i praktiken inte utesluter ett upprepat mönster av våld och maktmissbruk. Hans egen revolt bottnar i en dröm om frigörelse från det "förborgerligande" draget i samhällets elitskikt, dock inte till priset av slavläger och nytt byråkratiskt förtryck. Savelli kommer att följa i tsarens spår, vilket R. förklarar för den unge Friedrich i en sarkastisk karaktärsanalys: 

"Han låtsas att hans hjärta inte tillhör honom, att han överlämnat det till mänskligheten. Men sanningen är: han har inget hjärta. Då föredrar jag egoister. Egoism är ett symptom på mänsklighet.Vår vän däremot är omänsklig. Han har samma temperament som en krokodil på torra land, hans fantasi är en stallknekts, hans idealism den hos en simpel kusk. - - - Vår vän hade lika gärna kunnat organisera pogromer som råna banker." (sid. 55)

Visst finns här resonemang som speglar tidens tankeströmningar, men Roths skicklighet ligger som vanligt främst i hur han med snabba drag tecknar miljöer, situationer och de stämningar som behärskar människorna. 

Friedrich Kargan är ingen särskilt märkvärdig person; han är en vilsen, reflekterande människa som en gång tilltalades av utopiska projekt. Han tillåter sig också vara en man med känslor för den vackra Hilde. Den länge ofullgångna relationen till henne, med ständiga hinder men ändå inte utan en period av kärlekslycka, löper som en glänsande tråd genom berättelsen. En annan återkommande gestalt är kamraten Berzejev, han som bistert konstaterar att de båda är av den sort för vilka Sibirien är den enda möjliga tillflyktsorten.

Är detta Joseph Roths bästa roman? Nej, det vill jag inte påstå; det finns ett par, tre andra som visar honom i hans allra bästa form. Men allt jag läst av honom hör till det jag ställer in i hyllan och tänker att jag en dag kommer att ta fram på nytt. Och det säger jag trots att jag inte längre är ung och vet att efter allt färdigläst står högen av oläst och växer, för att parafrasera mitt motto för den här bloggen, hämtat från Rilke.

måndag 18 juni 2018

Kort betraktelse över pennformeraren



Ordet kom för mig under läsningen av morgon-tidningen, ett ord rikt nog på innebörd för att vara värt att orda något litet om. Inte så att jag läste "pennformerare" i tidningstexten, men på något sätt fanns där en koppling till ordet, fast jag nu inte kan redogöra för hur den såg ut. Det var bara ännu ett av de många infall som numera för mig rakt ner i det förflutna.

Jag vet inte hur det ser ut i dagens skolsalar, men troligen spelar den där lilla handdrivna maskinen inte samma roll som när jag var barn. Den var fastsatt på katederns ena sida och utövade en hemlig dragningskraft, inte minst på klassens orosandar. 

"Pennvässare" är synonymen som konkret pekar på ändamålet: att spetsa grafiten för skarpare linjer och tydligare skrift. Medan jag inbillar mig att den första mer fackmässigt klingande beteckningen anger funktionen att forma blyertspennan som helhet genom att hyvla ned dess ena ände så att den inneslutna grafiten blottas och spetsas. Ja jag vet, det låter som en onödigt preciös definition.

Det ligger i varje fall en speciell lust i att försöka klarlägga begreppens konnotationer, även om man samtidigt riskerar att ramla i egensinnets fallgropar. Både "formerare" och "vässare" är substantiv vars verbformer rymmer en god potential för överförda bemärkelser, för bibetydelser.

Man skulle sitta still i sin bänk och lyssna, ibland ställa och ibland besvara frågor, i övrigt arbeta med en förelagd uppgift. Att förflytta sig i klassrummet var bara tillåtet om pennan behövde formeras och vässas. Följaktligen kunde den som av någon anledning ville röra på sig helt enkelt bara se till att pennspetsen bröts. Då var legalt läge att resa sig och gå fram till katedern för att åtgärda det skenbara missödet. För det andra godtagbara skälet att lämna bänken - kissnödighet - krävdes en hövlig anhållan. 

Det där var alltså ett sätt att formera inte bara verktygen utan även dem som använde dem. Med andra ord var den lilla tingesten på katedern inte bara laddad med snyggt formerade spån utan även med kraften hos ett disciplinärt hjälpmedel. Den förtydligade delar av reglementet för ordning och uppförande. 

Vi som minns detta talar ibland om de formativa åren och lärandet när man som ung skulle anpassa sig till skolans värld och de regler som skulle säkra en uthärdlig grupptillvaro. För den som tillfälligt kände behovet av flykt från bänken och arbetet återstod endera en tur till pennvässaren eller ett mer introvert försjunkande i lövkronornas rörelser utanför fönstret.

Skolpennorna var gula och fick inte tuggas på. Gula, sexkantiga och Hb-märkta, från Koh-i noor, Staedtler eller Faber-Castell. Idag är det väl bara konstnärer som använder blyerts. Idag är väl både pennformerare och kateder obsoleta begrepp i skolmiljön.


Bilderna är lån från nätet. Den översta är från en katalog från Clas Ohlson.


onsdag 13 juni 2018

Greppet om verkligheten



Men att tro sig ha ett grepp om verkligheten
är som att skära en skåra i relingen
för att markera var gäddan höll till.


Kjell Espmark i en dikt i sin senast utgivna diktsamling "Skapelsen" (Norstedts, 2017). 

Foto: EJ.

söndag 10 juni 2018

Den stammande soldaten och dårens tal



Det finns naturligtvis många bortglömda tonsättare som av olika skäl är värda ny uppmärksamhet. Jag presenterade några av dem för några år sedan här på bloggen. En vars namn jag länge känt till men fram till nu inte vetat något om är Geoffrey O´Hara. Jag ska strax komma till skälen för mitt intresse för honom.

Denne amerikanske autodidakt och mångsysslare i sång och musik var av kanadensiskt ursprung, född i Chatham-Kent, Ontario 1882 och död i Saint Petersburg, Florida 1967. Redan vid tolv års ålder uppträdde han som organist i sin anglikanska hemförsamling. Hans gärning kom att bli lika skiftande som omfattande; han var sångare, musiker, kompositör, armémusikledare, etnomusikolog (fonografiska inspelningar av navajoindiansk sång och musik), pedagog, flitig föreläsare, förkämpe för tonsättarnas rättigheter, med mera. 

Hans komponerande var brett och innefattade allt från enkel schlager och vaudeville till hymner, romanser och operetter. Redan 1913 hade han framgång med en sång som ingen mindre än Enrico Caruso sjöng in på skiva: "Your eyes have told me what I did not know" (hör här).

Sin stora succé gjorde han emellertid med en slagdänga med den egendomliga titeln "K-K-K-Katy". Det är en soldatvisa om den stammande Jimmys kärlek till den blonda Katy som framför allt under det första världskriget blev omåttligt populär. Refrängen går så här:

K-K-K-Katy, beautiful Katy,
You´re the only g-g-g-girl that I adore,
When the m-m-m-moon shines
Over the cowshed,
I´ll be waiting at the k-k-k-kitchen door,

Den här smått fåniga visan må ha varit en stor kommersiell framgång, men nog är det beklagligt att det är den han kanske allra mest förknippas med. Att den inte bara nådde den nordamerikanska publiken visar bland annat det faktum att den ingick i Maurice Chevaliers repertoar (hör här).

Bland de hundratals sånger O´Hara komponerade finns också ett inte ringa antal "sacred songs". Ett par av dem ingår i mitt musikaliska bagage från barndomen och är alltså anledningen till dessa rader.   

Den ena,"I walked today where Jesus walked", bör vara hans största hit på det andliga området, åtminstone att döma av de många inspelningar som finns upplagda på till exempel Youtube. Det är en sång i klassisk stil, låt oss säga i stil med "O helga natt", som lanserades i Sverige på femtiotalet av Einar Ekberg. (Ja, ni som följt mig vet att jag ständigt återkommer till denne furste bland kyrkosångare). 

Det är en sång för den kristna påsken, med en text som erbjuder en identifikation med Jesu vandring på jorden och dess kulmen på Golgata. Ekberg gjorde två inspelningar av den, en på original-språket och en på svenska. Intressant är att han i den engelska versionen valde ett långsammare tempo, vilket ytterligare understryker innerligheten i de lugna avsnitten. I stegringarna mot slutet - då frasen "när han gick upp till Golgata" tre gånger upprepas - testas sångaren på sin dynamik och frasering, just det som Ekberg med sin fylliga timbre och sin eminenta känsla för nerv behärskade till fulländning (hör här). Hur platt låter inte de flesta andra sångare i jämförelse med de nyanser, de skiftningar i klang och volym, som han gav lyft åt texten med.

Jag lyssnar på nytt och minns. Vilken lycka erfor jag inte redan som barn när jag om och om igen spelade dessa EP-skivor som så starkt vittnade om allt det outsägliga en gudabenådad sångröst kunde förmedla! Åh vad den gossen som var jag drömde om att kunna sjunga som han! Och inte kunde gossen fatta varför kompisen inte delade hans entusiasm utan bara lyssnade, förvånat och snällt, utan vidare kommentar. Först långt senare i mogen ålder började han själv förstå vilken avgörande betydelse denna sångkonst haft för hans livslånga musikintresse.

Den andra sången av O´Hara jag tänker på var också den ett av Einar Ekbergs stora sångnummer. "Dårens tal" heter den. Jag har nämnt om den förut och hur den bland en del av hans mer bigotta trosfränder möttes med misstänksamhet på grund av det dramatiska, för att inte säga, operamässiga framförande som Ekberg gav den (hör här - och skruva gärna upp volymen!). Att hånfullt avfärda ateisten som en dåre med ett eftertryckligt "höh!" blev lite väl mycket av teater för somliga. Själv gjorde mig just denna dramatik begeistrad, alldeles oavsett textens innehåll, vilket väl kan sägas bekräfta de bigottas misstanke att sångkonsten tog över, kom i förgrunden.

I själva verket är texten en utbrodering av den första raden i den fjortonde psalmen i Psaltaren: "Dårarna säger i sitt hjärta ´Det finns ingen Gud´" Psaltarpsalmens Herre är inte nådig i sin klagan över människornas avfall, ogärningar och oförstånd. Sångtexten däremot är mer didaktiskt överbevisande om hur fel dåren har. Se bara Skaparens verk! Se våren, "då vad syntes dött får liv igen"! Och Ekberg fann förstås i denna ganska krävande tonsättning ett givet utrymme för sin dramatiska begåvning, för hela sitt register.

Jag har aldrig hört någon annan sjunga "Dårens tal"; inte heller på nätet återfinns den annat än som nothäfte i enstaka exemplar. Med andra ord har den inte överlevt på samma sätt som "Jag gick idag där Jesus gått", vilken fortfarande flitigt framförs av både solister och i körsättning.

En annan av O´Haras sånger av en liknande deklamatorisk karaktär fann jag under mina efterforskningar på nätet, nämligen "There is no death", texten författad av en officer till minne av stupade i spansk-amerikanska kriget. När jag hör den amerikanske operasångaren John Charles Thomas sjunga den (här), också han baryton, kan jag lätt föreställa mig den i Ekbergs tappning. 

Apropå dessa texter måste jag dock medge att jag har svårare för dödsförnekelse än gudsförnekelse. Jag minns sorgen när meddelandet kom att Ekberg dött, endast 56 år gammal. Det var ju allmänt bekant att han led av cancer, men trosfrändernas alla brinnande böner om ett mirakel förblev obesvarade. Döden finns, förlusterna är verkliga. Jag var fjorton år och satte mig vid pianot och försökte tömma mig på vreden i osorterade improvisationer.   

Geoffrey O´Hara kommer aldrig att räknas till tonkonstens stora, men genom två andliga sånger har han likväl erövrat en aktad plats i mitt musikmedvetande. Vems förtjänsten är behöver jag inte ytterligare understryka.

måndag 4 juni 2018

Den nedskräpade sommaridyllen



Jag går med Issa i denna försommars ständiga sol där endast några nyanlända stackmoln bildar en temporär skärm mot den gassande strålningen. Vi går rundan genom de närbelägna parkerna, och under kvällspasset bjuds vi riktigt njutbar värme. Inte bara vädret är vackert. Trädens blomning är visserligen i avtagande, men för ett par dar sen såg jag i alla fall ett ståtligt alpgullregn i full ornat.

Det finns också det som stör. Studenterna firar helg i det törstande gräset. Inget ont i det, om det inte vore för deras nonchalans. Det som krossar den arkadiska idyllen är deras fullständigt skamlösa förhållande till nedskräpning. 

Min generation minns en tid när devisen "Håll Sverige rent" egentligen var onödig. Höll rent var vad man gjorde, så pass att en dödad fimp på trottoaren väckte irriterad uppmärksamhet. När man kom hem från Sydeuropa slogs man av skillnaden; numera är bilden tvärtom till klar fördel för södern. I de sydspanska städer jag nyligen besökte var det rent och snyggt i de offentliga miljöerna.


I Ekonomikumparkens öppna, böljande slänter ligger avfallet i högar runt otillräckliga papperskorgar, men även utspritt. Här bjuds till efterfest för kråkfåglar och måsar, som inte beter sig bättre än de som dukade upp det hela. Pizzakartonger, plastpåsar, emballage, plastbestick, pappmuggar, engångsgrillar, matrester, servetter, flaskor i drivor, korkar och kapsyler, klädesplagg och jag vet inte vad. Det enda som saknas är pantburkarna som romerna redan plockat upp i svarta sopsäckar. 

Studenterna sitter gruppvis i ring med ryggarna vända mot soporna. Hur tänker de? Trivs de med att ha picknick i en miljö som de kollektivt förvandlat till något som börjar likna en soptipp? Finns det ingen som känner ansvaret att städa upp efter sig? Ingen som tänkt den enkla tanken att det som blivit kvar av det jag burit dit bör jag också bära bort? Ingen som säger ifrån när avfallet skyfflas i en hög kring en redan proppfull papperskorg som ju bara är till för mindre skräp?

Nej, jag må låta som gamla gnälliga gubbar alltid gjort, men jag förstår mig helt enkelt inte på dagens ungdom. Vore det inte på sin plats att Uppsala Studentkår initierade en kampanj under devisen "Gärna fest, men stoppa svineriet, håll Uppsala rent!".


Foto: EJ (Klicka för förstoring!)


fredag 1 juni 2018

Hur allvarligt är det?


Journalistyrket var ett av de yrken som en gång i tiden lockade mig. Fast egentligen var det ju bara kulturjournalistiken, om jag tänker efter.

Vore jag ung idag skulle jag inte betrakta det som lika åtråvärt. Tänka sig att bli utsänd av Sveriges Radio för att "på plats" utanför dörren där återstoden av Svenska Akademien sitter i torsdagssammanträde direktrapportera - om ingenting. Och i den totala bristen på nyheter från studion få den brännande frågan: "Hur skulle du beskriva stämningen?"

Eller att som Kristofer Lundström sitta i STV, krumbukta sig och manierat läsa upp nöjesnytt om den senaste rapparens prestationer under rubriken Kulturnyheter. 

Det mesta av modern nyhetsförmedling bör som bekant ske genom att journalister intervjuar varandra. Man är bunden till att i stereotyp dialogform presentera något som ska föreställa analys. Som sällan blir mer än ytskrap.

Jag har skrivit om det journalistiska frasmakeriet förr, men det tål en upprepning.

- Hur allvarligt är detta, skulle du säga?
- Det är naturligtvis mycket allvarligt.

Jag väntar - säkert förgäves - på att äntligen få höra någon punktera frågan med svaret:

- Inte värre än igår.

eller:
- Frågar du mig? Som kommenterande journalist måste man alltid se situationen som mycket allvarlig. Vad funnes annars att orda om? 

Alltså allvarligt, för allt och alla.

Virtanen
Engdahl
Torsken
Generaldirektörn
Regeringen
EU
Världsläget
Planeten
Mig (också)

onsdag 30 maj 2018

Andalusien (5): Staden ovan ravinen



Det finns många gamla sydeuropeiska städer som ligger högt på berg eller klippavsatser intill branta stup, till synes ointagliga. Frågan är om någon av dem ligger mer dramatiskt än Ronda i södra Spanien. En solig dag med stark blåst stannade vi till där under Andalusienresans sista dygn.

Jag som alltid haft obehag av svindel (dock aldrig så att det hindrat mig från att kontrafobiskt ta mig upp i första bästa kampanil) vågade bara försiktigt närma mig räckena på utkiksplatserna och den bro, Puente Nuevo, som förenar den ena halvan av stan med den andra. 


Puente Nuevo från senare delen av 1700-talet är den mest spektakulära av stans tre broar. Bättre än så här kan nog inte det symbolmättade begreppet bro åskådliggöras. Det handlar om att överbrygga El Tajo, en hundratjugo meter djup ravin, med hjälp av 98 meter höga bropelare. 


Man står där med ett stadigt tag om räcket, känner suget i maggropen och en lätt yrsel och försöker distrahera sig med att tänka handfast kring hur en sådan sak egentligen lät sig göras. Visserligen tog det 34 år att få den färdig till en kostnad av åtskilliga människoliv, men att från botten av denna ravin, sten för sten, bygga en bro som denna, vackert formgiven av arkitekten José Martin de Aldehuela, måste även då ha tett sig som ett djärvt företag värt lika stor beundran som ett katedralbygge. Till saken hör att en tidigare bro på platsen kollapsade efter endast några år i bruk med många dödsoffer som följd.


Samme arkitekt är upphovsman till den berömda tjurfäktningsarenan i stan, den som lockade till sig berömda aficionados som Ernest Hemingway och Orson Wells, vilkas byster numera står i en park.



Legender spinns om sådana som arkitekten de Alduhela och det har sagts att han, när bron stod färdig 1793, skulle ha fallit eller rent av kastat sig i ravinen. Sant är att han dog en naturlig död i Malaga 1802. 

Arkitekten i all ära, men byggledaren bör också namnges i sammanhanget. Den som lyckades realisera ritningarna hette Juan Antonio Diaz Machuca. Det enda jag lyckats få fram om honom är att han uppenbarligen ägde den uppfinnings-rikedom som krävdes för projektet. På ett eller annat sätt skaffade eller tillverkade han den maskinella utrustning som var nödvändig för att få de väldiga stenblocken på plats.

Brons historia har förstås också mindre tilltalande sidor. Den fönsterglugg som syns ovanför mittvalvet leder till ett utrymme som fungerat som fängelsehåla och tortyrkammare.

Sist kan sägas att den bedårande utsikten i skilda väderstreck väsentligt mildrade bråddjupets kittlingar.



Foto: EJ (Klicka för förstorade bilder!)

söndag 27 maj 2018

Schuberts Oktett



Jag hyser en speciell kärlek till Franz Schuberts Oktett i F-dur, op.803, ett av de odödliga kammarmusikverken. Att den inte kom med på min topplista häromåret berodde på att hans stråkkvintett måste få bli det som i första hand representerar honom som kompositör av kammarmusik. 

Oktetten har en air av varma sommardagar över sig, av ett lite gammaldags musicerande i brunnsparker och på utomhusscener. Samtidigt är det musik som är värd ett uppmärksamt lyssnande, alls inte bara lättsam underhållning. Om i dämpade avsnitt, exempelvis den fjärde satsens variationer, en koltrast skulle låta höra av sig vore det bara i sin ordning. Sådan musik är det.

Den har just kommit i en ny inspelning där violinisten Isabelle Faust samlat några musikerkolleger omkring sig. De spelar tidstroget, som det heter när man väljer instrument från tiden för verkets tillkomst. De åtta instrumentalisterna är: en hornist, en klarinettist, en fagottist, två violinister, en altviolinist, en cellist och en kontrabasist.

Stråkarna är flest. Ändå är det blåsarna, inte minst hornet, som på något sätt ger karaktär åt stycket, i annat fall skulle jag inte associera till den där brunnsparksmusiken. 

Det är alltid något särskilt med hornet. Postbudet, jakten, taptot, kallelsen - ursprungligen ett instrument med förebud till både kreatur och människor. I konstmusiken ofta i rollen som skapare av naturromantik kring ängar, skogar och blånande berg.

Oktetten inleds med ett kraftfullt unisont ackord, en bestämd ansats följd av ett par minuters trevande melodi på ett tema från "Der Wanderer", en Schubertsång som skildrar en vandrare som kommer ner från bergen. Därefter vidtar en livlig och omväxlande musik där blåsarna mestadels håller i melodin, stråkarna av och till kvittrar som småfåglar och ljusa klarinettoner bidrar till spelet mellan ljus och skugga, allt medan basen håller markkontakten. 

I andra satsens adagio har klarinetten en särställning med en milt vemodig melodi som påminner om hur Brahms senare använder instrumentet. Snart nog hörs återigen hur viktigt hornet är i den utsökta klangbild som Schubert skapar med de åtta instrumenten i växlande roller. Aftonens sista stilla vindpustar går genom parkens lövverk. Musiken närmar sig ibland tystnaden, men återhämtar sig för att sedan stilla tona bort.  

Tredje satsen präglas av ett kraftfullt rytmiskt tema som genomsyrar hela satsen frånsett mittdelens trio. Det är den sats som allra mest liknar den som spelades av Sorglösa brunns oktett, alldeles oavsett den existerat någon annanstans än i Povel Ramels fantasi.

Även i sats nummer fyra använder sig Schubert av ett tidigare eget tema som här varieras sju gånger. Hur han balanserar de olika instrumenten är en fröjd att följa; samtliga instrumentalister involveras och i långa stycken samtidigt. Och, som sagt, om naturen själv skulle blanda sig i med koltrastar och andra befjädrade varelser så kan de utan problem ansluta till stråksektionen. Förutom i den tredje variationen märks hornet kanske inte så mycket här men, märk väl, får sista ordet när satsen tonar ut. 

Även menuetten engagerar ensemblen som helhet med den försynta klarinetten som dansens klarast lysande partner. Det finns särskilt i denna nya inspelning ett drag av återhållen melankoli som även ger sig tillkänna i den här lugna dansens svepande rörelser.

I sjätte och sista satsen tornar molnen upp sig och vindstyrkan ökar, om än bara tillfälligt. Tremolo bland stråkarna och signaler från blåsinstrumenten annonserar mer komplexa tongångar och kontrasterna skärps. I huvudsak är det dock sprudlande virtuos musik som skingrar de mörka stråk som också kan anas. I ett uppbrusande accelerando slutar detta verk, så fyllt av charmfullt behag och försvinnande sommarliv.

Jag ser för mitt inre hur musikerna, efter att i sommarkvällen under öppen himmel ha mottagit de lite tunna applåderna, förnöjda packar ihop sina instrument medan publiken motvilligt skingras i olika riktningar på parkens grusgångar.
______________________________

Förutom ovanstående nya inspelning av Schuberts Oktett med Isabelle Faust med flera (Spotify här) kan även en live-inspelning med Janine Jansen & Friends rekommenderas (Youtube här).

torsdag 24 maj 2018

Gratisbiljetten



Efter att ha fullgjort mitt ärende i Stockholm slank jag in på Konserthusets biljettkontor starkt frestad av programmet för kvällen. Stod och läste om den för mig okände gästdirigenten - Gustavo Gimeno - som tagit sig an ett samtida verk av Rolf Martinsson och Mahlers fjärde symfoni. Vände mig om för att gå fram till kassan när en sirlig äldre herre genskjuter mig och artigt undrar om jag är ute efter en biljett till kvällens konsert. När jag bekräftar det säger han att han har en som blivit över och som han gärna vill skänka mig.

Häpen tackar jag och tar emot den. Det händer ju att man blir erbjuden att köpa biljetter av folk som vistas i biljetthallarna inför konserter, vilket ibland kan göra en lite osäker på äktheten. Alls inte så här; mannens genuina vänlighet gör att jag inte ens kommer mig för att erbjuda mig att betala för den. Vi tar i hand och säger våra förnamn och eftersom det ännu är en och en halv timme till konsert skiljs vi för att återses senare. 

Jag intar min plats och när konserten börjar har jag ett par obesatta stolar omkring mig men ingen Per. I pausen dyker han upp i sällskap med en ung man, ett barnbarn, inför vilken han kallar mig "min okände vän". Vi pratar lite om Martinssons verk - "Ich denke Dein...", för sopran och orkester - som onekligen var intressant och lättillgänglig musik till kärleksdikter av Rilke, Goethe och von Eichendorff. Och jag tackar än en gång för biljetten och frågar för vem den egentligen var ämnad. Jo, en syster till den unge mannen hade helt enkelt blivit förkyld. 

"Och nu blir det Mahler!" säger den gamle och ser uppmuntrande på mig. "Det är en av mina stora favoriter", svarar jag. De sitter någon annanstans så jag tar adjö av den blide och generöse mannen och hans barnbarn för att kunna skynda mig till Uppsalatåget direkt efter konsertens slut.

Och Mahlers gladaste symfoni, byggd på en naivistisk folksång om "den himmelska glädjen" ur "Des Knaben Wunderhorn", klingar fint under den unge spanske dirigentens ledning. Lisa Larsson sjunger sista satsen med utsökt dynamik, men bäst av allt är ändå den långsamma satsens leende paradis, inte alls olikt det som vi förknippar med det jordiska och dess fröjder.

Lukas slaktar just oxen
utan några betänkligheter
vinet kostar inget
i himlens vinkällare,
änglarna bakar brödet.
Fina kryddor av alla de slag
växer i himlens trädgård!
God sparris, goda bönor,
ja, allt vi kan önska oss
(ur dikten, översätning: Gunilla Petersén)

Och ibland dyker redan i jordelivet upp en gammal man med en påminnelse om allt det goda och sköna.

Foto: EJ.
  

tisdag 22 maj 2018

Blomstedt



Visst är det förklarligt att spänst och vitalitet är det man talar om och förundras över när Herbert Blomstedt åter visar sig på en inhemsk konsert-scen, denna gång med Kungliga Filharmonikerna. Men det får ju inte skymma det faktum att det i första hand är den eminente orkesterledaren som gör att han vid nästan 91 års ålder fortfarande är en av de mest respekterade och efterfrågade dirigenterna i världen. Hans kalender lär vara fulltecknad en bra tid framöver, närmast i höst med en turné med Wienfilharmonikerna.

Den här gången stod Franz Berwalds "Sinfonie Singulière" och Hector Berlioz´ "Symphonie fantastique" på programmet. Berwald (1796-1868) - entreprenör inom sjukgymastik, glasbruks-disponent och violinist vid hovkapellet - rönte under sin livstid inga stora framgångar i det han främst ville vara: tonsättare och dirigent, Särskilt motigt hade han det på sin svenska hemmaplan; det var först långt efter hans död som hans egensinne inom ramen för den klassicistiskt romantiska traditionen fick ett erkännande.

Jag har förstås tidigare hört ett eller annat verk av honom, men utan att ha lockats att fördjupa mig i hans oeuvre. Det har nu Blomstedt ändrat på, och eftersom han har Berwald med sig på höstturnén kan det nog bli så för fler än mig. Symfonin är rik på idéer och infall, till exempel överraskande insatser från tromboner och pukor. Andra satsens fridfulla adagio är mycket njutbart och rymmer också ett rörligt, studsande scherzo för huvudsakligen stråkar och träblås. Sista satsen samlar ihop de studsande rytmerna i ett allt mer uppdrivet tempo till en grandios final. Som sagt - en klassisk 1800-talssymfoni inte utan originalitet som jag gärna återvänder till.

Om Berwalds symfoni var som ny för mitt öra var Berlioz´ berömda dito desto mer bekant. Den hör ju till de mest spelade i konsertprogrammen, vilket man varje gång man hör den live förstår. Dels gör programmet - en konstnärs passioner och drömsyner under opiumrus - att den blir lätt att ta till sig, dels är det ju också bländande och variationsrik musik som gjord för att visa upp vad en stor orkester förmår.

Filharmonikerna gav Blomstedt touche och publiken reste sig och hyllade än en gång nestorn, som ödmjukt tackade med att själv applådera såväl musiker som publik. Som Lars Sjöberg i Expressen sa: Är det någon man önskar ska få leva uti hundrade år är det Herbert Blomstedt.

Foto: EJ. - Herbert Blomstedt tackar för applåderna i Stockholms Konserthus den 19 maj 2018.

torsdag 17 maj 2018

I värmen



Ja, sannerligen om inte vädergudarna försöker kompensera sig för en kall och trist vår. I över en vecka nu har jag vandrat svettig i nygrönskan med Issa, som även hon i den stigande temperaturen trappat ned på takten och på hundars vis med ett varggrin låtit tungan sköta värmeregleringen. Först idag har temperaturen sjunkit till  en normalare nivå, men bara tillfälligt enligt prognoserna.



Träden är översållade av blommor, buskar och rabatter likaså. Kastanjerna ligger två veckor före ordinarie blomningstid och syrener i solläge har jagat ikapp häggen. Körsbärsträden strösslade marken med kronblad i den ljumma blåsten redan förliden vecka.


Tulpaner och andra lökar har gjort sitt för denna gång, aplarna har redan tagit vid. Noterar även att kommunen här och var uppenbarligen satsat på magnolior i samband med senare tids nyplanteringar och trottoaromläggningar. Ett fåfängt försök att blidka sådana som jag som sörjer det alltför osentimentala fällandet av gamla ståtliga träd.


Chockvärmen - på ren kvällstidningssvenska - har med andra ord fått växtligheten att explodera, och jag får som vanligt lust att dra i nödbromsen så att inte allt drar förbi innan jag riktigt hunnit fatta vad det är jag står och går i. Issa har fattat, hon vill ogärna vända hemåt och finner tusen anledningar att nosa runt i markerna och spana efter ekorrliv i trädens grenverk.

Jag läser, skriver och lyssnar till musik, Så till vida är inomhuslivet sig likt, samma elixir oavsett årstid. Johannes Anyurus Augustvinnande bok är utläst, och inspirerad av senaste upplagan av Musikrevyn i SR P2 lyssnar jag till den ryske pianovirtuosen Alexander Melnikov, en favorit sen länge.

Om Anyurus dystopiska skildring av ett Sverige där segregationen spårat rakt in i lägerstaten knappast går ihop med försommaridyllen, så är Melnikovs överdådiga spel desto mer i samklang med ljuset och värmen. 

Inte så att "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" inte skulle vara en angelägen berättelse värd sitt pris. Den handlar om tre unga människors terrorbrott mot en seriebutik där en provokativ konstnär gör ett framträdande. Men den stannar som de flesta i samma ämne i ett tafatt försök att förstå det svårbegripliga - hur någon kan anse sig ha goda skäl att skära halsen av en provokativ konstnär - med hänvisning till trauman och utanförskap.

Anyuru komplicerar bilden, det är sant, genom att framställa åtminstone en av dem, en svårt traumatiserad kvinna, som ambivalent och fylld av tvivel och varsel om brottets ödesdigra konsekvenser för det hårdnande samhällsklimatet. Det är skildringen av det som i dagens debatt kallas "de särskilt utsatta områdena" som nog får sägas stå i fokus för Anyurus berättelse, mer än psykologin kring rekryteringen av islamistiska proselyter. ( Se vidare om detta i ett tidigare inlägg här).

Det är verkligen ingen ljus berättelse, trots det i hög grad reflekterande och lyriska språk som författaren så väl behärskar. Sorgen över det islamistiska vansinnet, liksom över dess konsekvenser för samhällsutvecklingen, är under alla omständigheter påtaglig hos författaren, själv bekännande muslim.


Melnikovs pianospel varieras med hjälp av val av olika flyglar från respektive tonsättares egen tid. Chopins etyder framförs således med den klangbild som de hade vid 1800-talets mitt, Stravinskij med den som hör till vår tids dominerande instrument: en Steinway.



Om man vill hänföras av en teknisk briljans som nästan hotar att skymma själva musiken kan man förslagsvis lyssna till Melnikov i Chopin-etyden i ciss-moll, op. 10:12. Den går visserligen i moll, men spritter, glittrar och porlar i ett energiflöde som motsäger moll som någonting förstämnings-skapande. Ett överdåd, inte olikt det som naturen för närvarande bjuder på.

Spotify har den nya cd:n med Alexander Melnikov. Chopin-etyden kan avlyssnas här.
Foto:EJ


fredag 11 maj 2018

Resa i Andalusien (4): Sevilla



Ännu en katedral, därtill en som inte bara imponerar för att den är den största, åtminstone i egenskap av gotisk katedral. Dessa Herrens hus, basilikor och katedraler lika, är ju menade att vara hierarkiskt storslagna. Storleken har med både makten och härligheten att göra. I evighet, amen. 

Till kulturresandet hör att på plats beskåda sådana byggnader som inte sällan framstår som själva signum för platsen. Nog finns mycket annat att se i Sevilla, men få besökare torde lämna staden utan att ha satt sin fot i katedralen Santa Maria. Som alla gamla europeiska kyrkor är den förutom gudstjänstlokal ett veritabelt konstmuseum. 


Att stiga in i dess svala inomhusrymder är ämnat väcka tankar på proportioner, att inge känslan av på en gång litenhet och storhet. Men givetvis också av skönhet. Nästan som att stå en stjärnklar kväll på landet, oemotståndligt manad blicka uppåt. Till hjälp för stela nackar finns en spegel utplacerad på strategisk plats.



Här blir man särskilt uppmärksammad på ljusinsläppen och belysningsmästarens roll. Vart man än vänder blicken under vandringen i detta spatiösa rum fångas man av belysta föremål - sarkofager, konst (stans egen Murillo, han med den oftast alltför stora sötman), gravmonument över historiska gestalter (Christofer Columbus) och så förstås bakom ett gallerverk den kolossala altartavlan (störst i världen även den) som tänds och släcks portionsvis och i intervaller. 

Altartavlan visar fyrtiofem scener ur Jesu liv i delvis guldförgyllt träsnide, sammantaget mer än tusen figurer. Tyvärr kommer man dem inte nära, och som redan fullmatad turist utan kikare får man ge upp tanken på detaljstudier. Man stannar upp, kikar in mellan stängerna på måfå och försöker greppa en konkret helhet med hjälp av en abstraktion: siffran 1000 +.





Även till det yttre är katedralen magnifik, omöjlig att som helhet eller ens till hälften fånga i bild annat än från fågelperspektiv. Och högst i stan är Giralda, den med ett klocktorn påbyggda minareten, enda resten av moskén som tidigare låg på platsen.




Veckan vi besökte Sevilla råkade vara den när man firade sin feria. Vilket innebär uppklädda människor på stan, i hästdroskor och i en oherrans massa partytält på andra sidan floden Guadalquivir.



Ett nöje i både Cordoba och Sevilla är att kika in genom de portar som står öppna in mot den patio som både palats och mer ordinära boningshus ofta är försedda med. Det tävlas till och med om vem som kan utforma den vackraste pation. Ett par praktfulla exempel må vara bevis nog.





Stan vill inte heller att vi ska glömma den som operastaden framför andra. På grändernas väggar stöter man på porslinsplaketter som refererar till någon av de många operor som på något sätt har beröring med staden. Mer än hundra, påstod guiden. Därmed får det räcka med siffror, ord och bild om all denna skönhet som utgår från Andalusiens huvudstad.



Foto: EJ (Obs! Klicka för förstoring av bilderna!)

söndag 6 maj 2018

Resa i Andalusien (3): Cordoba



Vad kan jag säga om Cordoba mer än att intrycket av Mesquita, den unika moskén/katedralen, var överväldigande. Den gamla stadskärnans gränder som den omges av liknar dem i Granada och Sevilla även om just den vidsträckta helgedomens yttre murverk ger en särskilt ålderdomlig karaktär åt stora delar av området. 



De äldsta delen av moskén är från 780-talet, men efter successiva tillbyggnader under ett par århundraden dubblades storleken så att den idag fortfarande är den tredje största i världen. När de kristna tog över på 1200-talet tillkom en kyrka och även i övrigt fick flera delar av detta praktfulla moriska byggnadsverk prägel av kristen helgedom. 


Minareten fick vara kvar men inneslöts i klocktornet. Ett krucifix omgivet av de moriska bågformerna, flera sidokapell och kristen konst är exempel på den blandning som ibland, och ibland inte, kan te sig lyckad även rent estetiskt.



Det är tveklöst de äldsta delarna av moskén med dess hundratals pelare och dubbla valvbågar som gör en förstummad genom sina till synes oändliga valv och sin ljusdunkla mystik.





Mihrab - den bönenisch som utvisar riktningen mot Mecka lär i denna moské i stället peka mot Damaskus, ett uttryck för en enskild härskares nostalgi och möjligen hälsosamt bristfälliga fundamentalism. Å andra sidan torde väl den avvikelsen rent vinkelmässigt inte vara särskilt stor från Cordoba sett? Hädiska tanke, men kanske erbjuder sig här ett enkelt om än smått löjeväckande sätt att i exakta gradtal mäta en avvikelse från den rätta läran? Hur som helst kan man knappast tänka sig en mer konstfull inramning till en mihrab än denna bysantinska mosaik.

På tal om trosföreställningar och tolerans mot avvikelser läste jag någonstans att någon muslimsk gruppering för inte så länge sedan framställde en begäran om att Cordobas moské måtte öppnas för muslimsk bön. Det blev avslag från de katolska myndigheterna, jag vet inte med exakt vilken motivering. 

Jag måste tillstå att jag har förståelse för detta avslag. Så länge den muslimska världen är infekterad av den islamism som för närvarande råder och som öppet gör anspråk på Al-Andalus och dess moriska arv som rättmätig muslimsk besittning, ter sig sådana framställningar tyvärr som ett led i en återerövring av och för rättrogna. Som "otrogen" har man ju inte tillträde till en moské, så respekten för det dubbla religiösa arv det rör sig om skulle äventyras. Naturligtvis vore det önskvärt med en ömsesidig respekt som kunde göra en samexistens under samma tak med skilda gudstjänsttider tänkbar.


En staty av Maimonides (1135-1204), den store judiske filosofen och läkaren, dök plötsligt upp i hörnet av en gränd som lämplig påminnelse om tider av å ena sidan förföljelser och å den andra en relativ öppenhet för andras tankar. Som medeltida judisk rättslärd kunde han samtidigt hålla isär och bejaka trossatser och vetenskaplig rationalism, en mångsidigt bildad man som på så sätt personifierade ett inflytande från såväl aristotelisk filosofi som judiskt och muslimskt tänkande. 

Han var född i Cordoba och levde där som barn fram till dess att familjen måste fly när en muslimsk sekt tog över makten. Som mogen man var han mestadels verksam i Nordafrika, bland annat som läkare vid den egyptiske sultanens hov. Om än respekterad i flera läger orsakade han också teologiska kontroverser bland sina egna, så som inte sällan blir fallet när vi har med betydande gestalter att göra.

Besöket i Cordoba kändes för kort. Mycket återstår att se och jag vill gärna återvända. Jag är glad att för första gången ha fått tillträde till en moské, låt vara samtidigt katedral, och att min debut skedde i det storslagna och unika tempel som moskén i Cordoba är. 


Foto: EJ