Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 29 september 2020

Violinmusik för en sömnlös



Samuel Barber (1910-1981) är mest känd för "Adagio för stråkar", ett av de där mäkta populära styckena i den klassiska genren som även de som vanligtvis inte lyssnar på klassiskt gillar. En sorts amerikansk motsvarighet till vår svenske Lars-Erik Larssons Pastoralsvit, eller brittiske Edward Elgar och hans "Nimrod" ur "Enigma Variations". 

Jag har kanske orättvist avfärdat Barbers Adagio som ett inte övertygande försök att komponera ett Mahler-adagio. Förvisso ett syrligt för att inte säga hårt omdöme, men eftersom jag påminns om Mahlers Adagietto ur femte symfonin blir jämförelsen förödande för Barber. Följaktligen har han inte framstått som tillräckligt intressant för att väcka min nyfikenhet på vad han åstadkom i övrigt. Dock - fördomar är till för att brytas...

Natten till igår vaknade jag när det ännu var mörkt utan att kunna somna om. Jag flydde till radions P2, och genom mina öronsnäckor strömmade en skir, silvrig violinton som i snirklande melodiska vändningar dansade fjärilslikt mot en dov orkesterfond. Det var vad jag - och säkerligen många med mig - i den tidiga vargtimmen skulle kalla en välgörande musik. Inte utan spänst och spänning, men huvudsakligen lyriskt lugnande och försäkrande om tillvarons goda sidor. 

Kände inte igen den, men det lät som en i sin samtid omodern nyromantisk musik från förra århundradet. Den sorten brukar jag inte ha någonting emot, tvärtom, och det jag hörde gjorde mig alltså klarvaken, nyfiken och vetgirig. En vän kvinnoröst meddelade att jag just hört Samuel Barbers violinkonsert. Så kan det gå! 

Första och andra satsen, särskilt den andra, bjuder på klangfull och lyriskt innerlig musik med en del måttfullt dissonanta inslag. Sista satsen bryter av mot de tidigare med ett rysligt snabbt tempo - perpeetum mobile från start till mål.

Pianokonserten är inte heller så dum. Jag får nog lov att undersöka Barber lite närmare...

onsdag 23 september 2020

Stundande natten



Författaren Carl Henning Wijkmark dog för ett par veckor sedan, 85 år gammal. Jag tog det som en uppmaning att läsa honom på nytt och i första hand ta igen en del av det jag missat. Den bok som 2007 renderade honom Augustpriset blev liggande oläst, trots att jag var övertygad om att den var både läs- och prisvärd mer än de flesta som uppmärksammas på det sättet. Sent omsider kan jag bekräfta att det verkligen är en enastående fin idéroman med ett lika angeläget som svårt ärende, nämligen beskriva vad det innebär att ohjälpligt befinna sig i det som i vårdsammanhang kallas livets slutskede.

I en sjukhussal för terminalvård ligger fyra män och inväntar döden. En av dem, en mystisk utlänning, dör inkognito och avskärmad från de övriga tre - Harry, en sliten uteliggare, Börje, en passionerad spelare på travhästar och Hasse, berättaren, en teaterman som ägnar tiden som återstår åt läsning av klassisk litteratur om döden. Fyra mycket olika livsöden som slumpen sammanfört inför mötet med det entydigt gemensamma, det för alla lika. 

Runt dem kretsar ett antal tjänsteandar med olika uppgifter att se till de döendes behov. Där finns den svarte städaren med sin elegans och sitt milda leende, biblioteksmannen som förser berättaren med ovanlig litteratur, den lättrörda kvinnliga sjukhusprästen, doktorn begravd i sin laptop med prognostiska och andra data, och framför allt två sköterskor, Birgit och Angela, vilka utöver tilldelningen av lämpliga doser morfin, med både kroppslig och själslig närvaro visar en moderlig medmänsklighet som stundom överskrider de professionella förpliktelserna. Här finns en kvinnlighet beskriven som inte är endera eros eller agape utan möjligen en förening av båda.

Hasse blir förstås i sin egenskap av berättare den som sist blir kvar, efter det att en  nattlig fest på rummet ändar i att Harry och Börje medvetet intar så mycket av läckerheterna och den insmugglade vodkan att det tillsammans med morfinet innebär ett farväl till livet för deras del.

Hasse respekterar deras val men är för egen del för ambivalent för en sådan handling; hos honom finns ännu något som åtminstone tidvis upprätthåller livsviljan, som gör att den "kommer igen i skov". Inte heller kan han godta tanken på dödshjälp, även om han i stunder av plågsam förnedring frestas begära den hjälpen av sin favoritsköterska Angela. 

"Dödshjälp drar jag mig för, vet för övrigt inte om det står att få. Troligen inte om man frågar doktor Watz. Mina studier har lärt mig att tanatologer oftast är emot dödshjälp och tyska tanatologer mer än andra, av uppenbara historiska skäl. Mina egna terminala erfarenheter ger dem rätt. Vara eller inte vara: svaret på den frågan växlar med tillståndet för stunden, så mycket har jag lärt mig av min egen kropp och själ under de här veckorna, och för mig är det skäl nog att avstå från den hjälpen." 

Betänkligheterna mot dödshjälp i en kulturmiljö dominerad av ingenjörskonst och ekonomiskt tänkande delades uppenbarligen av författaren, men skildringen av Hasse och hans vänners situation förenklar på intet sätt problematiken. 

Den senare delen av berättelsen är en imponerande identifikation med ett enskilt medvetandes möte med det gradvisa kroppsliga förfallet och den existentiella svindel som drabbar en inför tanken på naturens gigantiska slöseri. Jag har själv försökt formulera mig om detta naturens ofattbara slöseri, men Wijkmark gör det bättre (och så bra att jag vill ha det både i kursiv och fetstil): 

"Än en gång: inte är det livet jag är trött på, bara mig själv, och jag skulle med glädje ta emot en ny identitet. Men så är det inte tänkt, man får ingen andra chans. Slit och släng. Allt detta material man samlar i skallen under ett liv, underligt att det ska förfaras spårlöst. Naturen i sin krasshet tar ju bara hand om våra kemikalier - och inte ens det sen det blev modernt att gå upp i rök. Å andra sidan: Vem gör anspråk på detta myller av minnen, erfarenheter, tankar som finns hos var och en av oss. Vem i detta ännu större myller av människor har lust att ta del av det? Också medan man lever kommer bara en bråkdel till andras kännedom, och det man själv hinner överblicka är långtifrån allt. Och så vips är det borta. Mänskodöden, vilket slöseri trots allt." 

"Stundande natten" kan sägas handla om död och döende, men i likhet med andra engagerande bidrag i ämnet blir det samtidigt lika mycket en fråga om liv och levnad. Denna roman är således ingen handbok i ars moriendi men en vacker och - inte minst - underhållande påminnelse om att ta vara på livet också in i det sista när tidsbegreppen fördunklas i tillstånd av drömmerier, halvslummer och ögonblick av klarhet.

onsdag 9 september 2020

Afton tidigt i september



Septembers skymningar, när himlarna men ännu inte lövträden börjat brinna, går jag med kameran på den slingrande grusvägen i det som nyss var "blid och livlig värma". Nej, han överdrev verkligen inte, Caspar David Friedrich. Han hade bara modet att återge vad han såg, stämningarna får jag storögt stå för själv.





Sist är månen beredd att avlösa den nedgående solen med en nattlampas bleka ljus.
 


Foto:EJ (Klicka för förstoring)

måndag 31 augusti 2020

Elixiret och ondskan



Ibland undrar jag vad som är tillfälligheter och inte. Är det bara slumpen eller min sensibilitet just nu för vissa mer eller mindre obsoleta begrepp som gör att de plötsligt dyker upp både här och där med tydliga anspråk på giltighet. Kanske bara en fråga om att jag uppehållit mig vid texter som speglar 1800-talets förening av romantik och metafysik med vetenskapligt intresse för själslivets frånsidor. Kanske bara för att mer än en bok som kommit i min väg rör sig med ord som "lidelse", "ondska", "insegel", "inbillningskraft", "elixir", "översinnlighet" med flera liknande uttryck. Jag som aldrig varit någon fan av fantasy, modern skräckromantik eller spekulationer i det övernaturliga finner att en delvis ålderdomlig vokabulär, den som numera ersatts med en torrare men knappast mindre abstrakt, kan verka uppfriskande.

Ta begreppet elixir, vanligtvis en dryck av magisk eller helande verkan. Det finns redan i titeln till en av böckerna jag läser, E T A Hoffmans "Djävulselixiret" från 1815 (Tidens förlag; och här blir jag också odelat förtjust i att översättningen av Knut Stubbendorf är gammal nog för verbens pluralformer). Ett elixir spelar en central roll även i R L Stevensons "Dr Jekyll och Mr Hyde" från 1886 (i översättning av Jakob Gunnarsson, Modernista, 2017), den genialiska kortroman som etablerade en än idag gångbar beteckning för det gåtfulla fenomenet personlighetsklyvning, eller dissociativ identitetsstörning som det heter i modern psykiatrisk nomenklatur.

Dr Jekylls intresse för gränsöverskridande medicinsk-kemiska experiment möts av hans kolleger med misstro och avståndstagande. Själv en man av exemplarisk självbehärskning brottas han med sina dunkla drifter och det han kallar nöjeslystnad och en dragning till aktiviteter med utlopp för en mer obändig livsenergi. Kampen mot detta sitt sämre jag har blivit allt svårare för honom att bära. 

Med hjälp av ett elixir han blandat upptäcker han att han kan byta skepnad, också fysiskt i det yttre, och därigenom ge fritt spelrum för hämningslöshet och samvetslös egoism. Han omskapar en del av sig själv till Mr Edward Hyde, en kortväxt frånstötande figur med drag av "vanskapthet utan att man kunde peka på någon speciell missbildning". Denne Hyde inrättas med egen bostad och hushållerska, är mestadels nattligt aktiv och undviker så långt möjligt sociala kontakter och förpliktelser. Han har dock fri tillgång till dr Jekylls hem och laboratorium.

Mr Hyde gör sig först skyldig till grov misshandel av en flicka som han stöter ihop med på gatan och sedan även till ett brutalt mord av en aktad man, en viss Sir Danvers Carew. Mycket litet av hans nattliga eskapader blir i övrigt närmare beskrivna, och trots att det finns vittnen och man är honom på spåren lyckas han hålla sig undan det han fruktar mest - lagens arm och galgen. 

Berättelsen om denna dubbelnatur återges huvudsakligen genom andra, framför allt via vännen och advokaten Utterson som är den som anförtros de dokument som successivt ska komma att klargöra kopplingen mellan Jekyll och Hyde. Det rör sig först om Jekylls testamente till Hyde, sedan ett brev där dr Jekylls nära vän och kollega, dr Lanyon, på sin dödsbädd under stor vånda avslöjar sanningen om vad som sysselsätter kollegan. Slutligen brevet med Jekylls egen bekännelse och reviderade testamente - att öppnas efter hans död - "eller försvinnande". 

För Utterson framstår det till en början som en gåta varför den rekorderlige Jekyll vill testamentera sina tillgångar till den avskyvärde Hyde, vars inflytande på vännen han oroas av och beklagar. Samtidigt kan han inte vara honom annat än lojal och behjälplig, särskilt som Jekyll så övertygande hävdar att han har relationen till Hyde under full kontroll. 

Dr Jekylls elixir gör det alltså möjligt att förlägga sina egna mörka, odisciplinerade krafter hos en annan, vars handlingar är befriade från ånger och medkänsla. Ondskan och njutningslystnaden renodlas i en identitet skild från den goda och av anständighet kontrollerade.

Problemet är bara att dr Jekyll blir beroende av att på detta sätt med elixirets hjälp kunna växla mellan respektive person. Och intuitivt har han förstått att dr Jekyll skulle kunna "försvinna" under ett ökat inflytande från Hyde, därav formuleringen i testamentet. Mycket riktigt får Mr Hyde till sist det definitiva övertaget när en oren, men avgörande, substans i ett av elixirets salter inte längre ingår i apotekets nya leveranser av detsamma; skiftet låter sig inte längre göras ens med tredubbla doser. Dr Jekyll uppgår i Mr Hyde och försvinner.

Stevensons roman är mästerlig till både intrig och innehåll. Den gestaltar frågan om vår sammansatta mänskliga natur och det med Freud växande intresset för det omedvetna, för drifter och inre psykiska konflikter. På sätt och vis är den dubbelnatur som Stevenson skildrar ett  åskådliggörande av människans kluvenhet enligt den freudianska människosynen: homo sapiens som en produkt av en konfliktfylld kompromiss mellan natur och kultur, mellan driftstyrt djur och civiliserad varelse. 

Skulle man då kanske kunna se dr Jekyll som ett presumtivt fall för dr Freud, eller i varje fall relevant för bedömningar inom ramen för moderna psykopatologiska teorier?

Det är tveksamt om Stevensons bild av dr Jekyll på något enkelt sätt kan hänföras till psykiatrins diagnostik av multipla personligheter, det som numera kallas dissociativ identitetsstörning, även om det onekligen finns beröringspunkter. Denna identitetsproblematik handlar ju om ett åtminstone i vårt land sällsynt och omdiskuterat fenomen, av somliga betraktade som exempel på en del psykiatriska diagnosers suggestiva kvaliteter: mönster av upplevelser och beteenden enligt vilka identitetsosäkra eller traumatiserade personer kan definiera och gestalta sina psykiska problem, ibland kanske till och med i maskopi med terapeuten. 

Målet för de terapeutiska åtgärderna är hur som helst att integrera personligheten, att minska benägenheten att spjälka upp självet i olika karaktärer och förmågor och hjälpa patienten att tolerera och hantera trauman, inre motsättningar och konflikter. 

Det blir inte enklare om vi vänder oss till modernt psykodynamiskt tänkande (objektrelationsteorier) om individens tidigt förvärvade affektiva föreställningar om ont och gott hos själv och andra, om hur integrationen av dessa bilder bör ske så att det goda råder över det onda. 

En optimal utveckling kommer att resultera i en upplevelse av tillvaron på både gott och ont, men där det goda trots allt dominerar och färgar varseblivningen av livsvärlden med mer tillit än misstro. Förutsättningen är att man som litet barn haft tillräckligt goda erfarenheter av vård och omsorg för att inte tvärtom vid frustration och påfrestningar uppleva det onda som något som hotar att ta över och destruera allt gott och skönt här i världen. Härav behovet av att skydda gott mot ont genom att försöka hålla isär (dissociera) dessa båda kvaliteter i sina inre pdykiska representationer av såväl det egna självet som av betydelsefulla andra. 

Bristfällig integration antas yttra sig som tendenser till en svartvit världsbild (antingen är du alltigenom god eller också alltigenom ond), misstrogenhet, vacklande tillit till andra i närrelationer och svårigheter att reglera starka känslor,i synnerhet ilska och frustration. 

Ja, det kan inte hjälpas - jag fick ett återfall i psykologisk reflektion vid läsningen av Stevensons roman. Jag började tänka på Dr Jekyll i ovan redovisade banor utan att kunna konstatera mer än att det finns överensstämmelser på en deskriptiv nivå. 

Vi får ingenting veta om Jekylls bakgrund, allra minst om tidig barndom eller eventuella traumatiska upplevelser. Klart är att han plågas av det han själv benämner "förbannelsen av att känna mitt väsen splittrat", det som Freud beskrev som den lika ofrånkomliga som nödvändiga "vantrivseln i kulturen". Vidare förstår vi av hans egen skriftliga redogörelse att han inte ser sig som offer utan handlar medvetet och utifrån ett begär att frigöra sitt sämre jags njutningslystnad. Han faller för den mycket mänskliga frestelsen att anamma den frihet som erbjuder sig i och med elixiret. 

Dubbelheten finns alltså redan hos Jekyll, om än undanhållen, undertryckt. Men i och med att han ställer sig framför spegeln i Hydes skepnad och ser den renodlade ondskan i mänsklig gestalt, ställs han inför frågan om vilken identitet som är att föredra. Han är nu medveten om att ha släppt lös djävulen inom sig och vill till och med försöka gottgöra något av det onda som Hyde gjort sig skyldig till; ergo beslutar han sig för att i fortsättningen bara vara Jekyll. Mellan dem uppstår ett ömsesidigt hat, för Hydes del även riktat mot det egna självet och därigenom ett hot också mot Jekyll.

Valet att avstå från Hyde handlar inte bara om moral och inte heller bara om det som skulle kunna ses som ett integrerat jags förmåga att balansera yttre krav mot inre begär, inte heller om att hantera frustration och se och acceptera sig själv som en person på huvudsakligen gott men också ont. Nej, det handlar här i hög grad om fruktan. Det finns vittnen till Hydes våldsdåd och polisen har hans adress. Han fruktar med rätta för sitt liv.

Trots detta faller Jekyll på nytt för frestelsen att nyttja elixiret, inte olikt en alkoholist som återfaller i sitt missbruk. Hyde får successivt ett övertag; Jekyll vaknar allt oftare i den förres gestalt, alltmer beroende av en ökad dos för att kunna skifta tillbaka. 

Den ödesdigra förlusten av en viktig ingrediens i elixiret innebär att slutet närmar sig. Dr Jekyll förstår att han kommer att uppgå och försvinna i Mr Hyde. Han skriver sin bekännelse i medvetande om att han måste hinna färdigställa den innan Hyde definitivt tar över och förstör den.

Om Hydes slutliga öde lämnar oss både Jekyll och Stevenson med bara obekräftade aningar.

Foto: EJ

fredag 28 augusti 2020

Till minne

 

Ålands hav denna dag, ett år sen Issa hastigt togs ifrån oss. En älskad hund, en vacker, intelligent och livfull varelse. Oförglömlig. 

Foto: EJ


fredag 21 augusti 2020

Augusti



Redan går augusti mot sitt slut, som alltid i känslan av att redan. Sensommaren med sina jordiga, gyllenrostiga toner, om morgnarna svept i dimma, har sin speciella och med åren tilltagande melankoli.

De sista hallonen plockade. Äpplenas dova dunsar i gräsmattan. Snaps på havtorn satt.

Gräset vått som efter regn, fast bara av dagg, när i tidig morgon jag går till lådan, fiskar upp tidningen, skakar ur tvestjärtarna, vänder åter och makar plats åt dagens nyheter på frukostbordet. 

Stora världens galenpannor och bedragare. Girighet, makthunger och dolda anslag. Som om det vore nyheter. 

Hann innan dess från en annan värld notera det dimfuktiga spindelnätet mot bakgrund av lådans mörka plåt. Och där redan en fångst, av spindeln bevarad. 



Foto: EJ (klicka för större bild)

lördag 8 augusti 2020

Fjärilarnas favorit

Förra sommaren var vi omsvärmade av fjärilar, men verkligen inte så i år. Med något lysande, eller ska vi säga praktfullt, undantag har jag bara kunnat notera enstaka exemplar av våra vanligaste praktfjärilar, någon blåvinge i dikesrenen och i övrigt mest bara gräsfjärilar i trädgården här ute på landet. Soliga stunder borde den kunna locka fram många fler till den varierande blomning som humlor och bin nu fått ha för sig själva.

Men det finns knep man kan ta till. Efter ett besök i en handelsträdgård kom jag hem med en syrenbuddleja i full blom som jag planterade i soligt och gott vindskydd. Och när nu både sol och värme återkom visade sig plantan omedelbart göra skäl för beteckningen fjärilsbuske.  Uppenbarligen löper ryktet om dess utsökta nektar mycket snabbt i fjärilsvärlden. På blomklasarna är trängseln ibland större än vad som mänskligt sett inte vore tillrådligt i dessa tider. 

Nässelfjäril och citronfjäril finns det gott om, medan påfågelöga och pärlemorfjärilar inte är så talrika som de brukar vara. Nu går jag och väntar på ett återbesök av den sälgskimmerfjäril jag såg för ett par veckor sedan. Och gärna några andra sällsynta arter också. Sorgmantel - var är du? Din tid är nu.

Foto: EJ

lördag 25 juli 2020

Ögon blå som himlens klara sky



Stuglivet på landet underlättar onekligen följsamheten mot myndigheternas regler för hälsosamt uppförande. Umgänget begränsas till gårdens folk och till ett fåtal besök av de närmaste. Därutöver endast enstaka utflykter, bland annat för att titta till krukväxterna och uträtta en del ärenden inne i stan. 

De senaste veckornas ostadiga väder med emellanåt rätt kraftiga regnskurar har drivit mig ut och in och ut igen över den marknära tröskeln till trädgården. Där är ogräset som ständigt manar till fysisk aktivitet, fast bara i den takt man själv finner lämplig som omväxling till läsning och eftertankar. 

Mindre av fjärilar i år, men en sälgskimmerfjäril har i alla fall visat sig, vilket inte hör till vanligheterna. Och redan är tiden mogen för skörd av bärbuskarna medan skogen bortom kohagen nog kräver ytterligare någon dag av ordentlig nederbörd för att svampåret ska bli det man hoppas på. 

Jag gör gärna en tur på elcykeln om utsikterna för uppehållsväder är skapliga. Till butiken i Alunda är det fjorton kilometer och den charmigt kurviga, lätt kuperade och sparsamt trafikerade vägen löper i ett landskap som blandar gammal uppländsk odlingsbygd med skogsdungar, resliga lövträd och föraningar om en kärvare Roslagsnatur med en, sten och knotig skärgårdstall.

Jag passerar små byar med namn som Johannedal och Saringe och den lite större kyrkbyn Tuna, som förutom en gammal kyrka i sten och tegel också har en hembygdsgård, båda lika oåtkomliga, tysta och slutna. Mindre skyltar pekar in mot avtag på grusvägar till Mysslinge och Häcklinge, antagligen några få gårdar samlade under ett gemensamt namn.

Längs vägen skyltas i övrigt om försäljning av fågelholkar, ägg och grönsaker. Kor betar eller vilar i hagmarkerna, här anmärkningsvärt många fler än hästarna, som annars dominerar bilden av den mellansvenska landsbygden numera. 

Gårdarna jag passerar är överdrivet välskötta och verkar i de flesta fall bebos året runt. Ett undantag är möjligen den mystiska plats alldeles intill vägen nere i en sänka till hälften dold av snårig sly, där tre stora husvagnar parkerats någon gång som inte var igår. De förefaller nära att omfamnas och uppgå i växtligheten, men tycks ändå fullt beboeliga med sina tonade rutor i svagt violett. Längre in skymtar en bil som parkerats på den gräsbevuxna stigen framför det som torde vara boningshuset. Vem bor här? En kufisk samlare, men av vad? En bilskrothandlare med övernattningsmöjligheter för hugade kunder? En obskyr filmare och producent av billig porr med handkamera? Min fantasi vet snart inga gränser inför detta avbrott i den i övrigt så städade och ordningsamma miljön.

Sista fyra kilometerna väljer jag alltid cykelvägen som löper parallellt med den trafikerade huvudvägen mot Östhammar, och nästan framme i Alunda hälsas jag välkommen av ingen mindre än gossen själv med lien vilande på högra axeln. 

Gossen min bor i Alunda by
A-lo-A-lun-da, a-lo-a-lej
Ögon har han blå som himlens klara sky
A-lun-da-lun-da a-lo

Jag minns de första skolårens musiktimmar när klassen skulle sjunga sånger ur en sångbok som innehöll en sorts kanon; psalmer, folkvisor och sånger som man då för tiden ansåg att alla borde känna till. "En sjöman älskar havets våg" och "Alundavisan" hörde till dem jag tyckte bäst om och fortfarande med lätthet kan intonera inom mig. Den ena en sjömanssång om avsked och hopp om återseende, den andra en käck visa om bondelivet på den mellansvenska landsbygden.

Går med sin lia lätt som en vind
A-lo A-lun-da, a-lo-a-lej
Litet bränd av sol'n men frisk och röd om kind
A-lun-da-lun-da-a-lo

Vad jag kan minnas sjöng vi aldrig "Gällivarevisan" där uppe i malmfältens skolor, fjärran från de stora jordbruksbygderna och de havsnära kustlanden. Men den fanns ju inte heller i sångboken, vars urval förmodligen inte styrdes av hänsyn till geografisk eller annan representativitet. Psalmen "Morgon mellan fjällen" fanns förstås, men den gick ju inte i 3/4-dels takt.

Alunda möter en med en rondell och ett litet centrum med förutom ICA-butiken en restaurang, ett konditori, apotek, folktandvård, frisör och lite till. Tyvärr har konditorn tagit semester så jag handlar mina klövjeväskor fulla med livsmedel, pumpar framdäcket med bensinstationens tryckluft och återvänder genast i strålande sol och behaglig sidmedvind. 

Jag gnolar i duett med Anita Lindblom när jag lämnar gossen bakom mig och undrar om den gamla schlagerdrottningen med den mörka gospelrösten fortfarande lever kvar där nere på Cote d'Azur. Hon sjöng ju även svenska folkvisor, vilket Youtube kan bevisa. Hon gav väl några gossar korgen om jag inte alldeles missminner mig, dock inte han från Alunda. Visserligen sägs i visan att han först får korgen, men efter att i midsommardansen ha lyckats "krångla till sig en kyss" ångrar sig flickan och gossen får som han vill. - A-lun-da-lun-da a-lo.

Foto: EJ

söndag 28 juni 2020

Pesten, lyckan, kärleken och döden



Mitt i pågående pandemi läser jag "Pesten" av Albert Camus (Bonniers, 2020, nyöversatt av Jan Stolpe), den roman som fattades i den omläsning av hans centrala verk som jag företog för ett antal år sedan. Camus hörde till mina absoluta favoriter redan då jag som tonåring plöjde igenom några författarskap som jag förstod att man under inga omständigheter fick missa. 


Jag minns att jag i dessa formativa år tyckte allra bäst om just "Pesten", gripen av det allvar och den omutliga sanningslidelse som präglar romanen, berörd av några av dess både modiga och fega karaktärer, eller kanske snarare deras varierande högst mänskliga reaktionsmönster, och delaktig i deras liv och tankar under påtvingad skilsmässa och existentiella hot.

Fortfarande blir jag snabbt engagerad av kretsen kring dr Rieux och deras ovissa kamp mot pesten i Oran, den nordafrikanska stad där de befinner sig när portarna mot omvärlden sluts och i praktiken omöjliggör all flykt. Inte minst imponerar författarens grepp om krisen på olika nivåer, med inblickar i såväl myndigheternas agerande, (bristande resurser, senfärdighet och rigorös kontroll) som konsekvenserna för individer, grupper och det gemensamma "vi" som karantänen skapar. Skildringen känns inte ett dugg daterad, tvärtom häpnadsväckande aktuell. 

Dr Rieux personifierar den lugne skeptikern som illusionlöst gör det han anser måste göras. Till de karantärsgrupper för förebyggande sanitet och vård som han organiserar knyts andra som av omständigheterna försatts i exil och som spontant eller efter moget övervägande väljer att aktivt bidra till epidemins bekämpande. Jag kommer här att koncentrera mig på den trio som spelar största rollen för de etiska och religiösa livsfrågor som romanen väcker: Rieux, Tarrou och pater Paneloux. 

Men även journalisten Rambert vill jag nämna som ett exempel på den som värderar livet och kärleken med sin kvinna i Paris så högt att han till sist även illegalt och till nästan varje pris som helst vill ta sig ut ur fångenskapen, även via kontakter med mutbara smugglare bland vaktmanskapet. Dr Rieux har förståelse för hans val av lyckan före plikten, förmodligen för att han själv har sin hustru på ett sanatorium på annan ort. Men när den planerade flykten skjuts upp ett par gånger får Rambert tillfälle att tänka igenom sitt ställningstagande och ändrar sig, uppenbarligen påverkad av dr Rieux' personlighet och livshållning.

Rieux främste medarbetare är Tarrou, en nykter iakttagare av det alltmer oroande händelseförloppet, vars noggranna anteckningar berättaren drar nytta av, och vars "objektiva" förhållningssätt kommer till sin rätt i rollen som den frivilliga verksamhetens organisatör och Rieux filosofiskt lagda samtalspartner. Hans juridiska bakgrund med en far som dömt många till döden utgör möjligen en drivkraft bakom hans obrottsliga lojalitet med Rieux och vårdarbetet. Sorgligt nog drabbas han själv av smittan och dör när staden slutligen på nytt öppnar sig mot omvärlden.

Tarrou brottas med de metafysiska frågor som pater Paneloux aktualiserar och försöker besvara i två predikningar i stans katedral. Den första hålls i början av epidemin och representerar en "krävande kristendom" som tolkar det onda som att Gud vänt sitt ansikte från det folk ("er") han länge nog visat barmhärtighet utan att det ("ni") förmått visa honom sin tro och tillit. Ett slags kollektivt bestraffningstänkande som varken Tarrou eller Rieux kan acceptera. 

När Tarrou pressar dr Rieux med direkta frågor om hans gudstro och vad han anser om Paneloux skuldbeläggning av medborgarna, svarar han att det är så där prästerna talar utan att alltid mena riktigt så illa som det låter. Beträffande den egna tron säger han bara, att hade han den tron på Gud skulle han överlåta jobbet till honom. Ungefär så. 

Vad gäller tanken att det ur pesten skulle kunna komma något gott menar han att det kan kanske vara så för en del, att den får några av oss att utvecklas. Men för hans egen del gäller att utan att exakt veta hur fortsatt försöka bota eller åtminstone diagnostisera och lindra lidandet så mycket som möjligt, ingenting annat. Han är praktiker, inte teoretiker, och alldeles oavsett måste vi alla leva i motsägelser. Ungefär så.

Det ska snart visa sig att patern själv är den som genomgår en viss utveckling som innebär att han närmar sig frivilliggrupperna för att hjälpa till. Och han inbjuder sina nya vänner att lyssna till en ny predikan där han utvecklar sina tankar om lidandets varför och den, som han menar, i all ödmjukhet ofrånkomliga underkastelsen även när Guds handlande inte går att förstå. Kontentan är att i vissa situationer prövas tron, varvid valet bara står mellan tro och otro, bejaka eller förkasta, allt eller intet. Tron på Guds godhet och allmakt måste vidhållas också inför döden och det till synes meningslösa lidandet, annars faller trossystemet samman. Vilket framstår som det yttersta hotet och vilket tillspetsat också kunde formuleras som en fråga med konsekvenser även för honom själv: "Kan en präst söka läkare?" 

Upprinnelsen till denna predikan är en händelse som nog får sägas bilda den här romanens höjdpunkt. Domaren Othons son insjuknar med alla tecken på pest. Berättelsens olika huvudkaraktärer samlas kring barnets säng för att följa verkningarna av ett nytt "serum" som en gammal kollega till Rieux lyckats utveckla och som man nu sätter sitt hopp till som en sista utväg i ett hopplöst fall. 

Det är en fasaväckande skildring av ett stackars barns utdragna döende i konvulsioner, kramper och ångestfyllda skrik med båda föräldrarna frånvarande i var sin karantän och med endast en grupp hjälplösa hjälpare runt sjuklägret, samtliga skakade i grunden av det de bevittnar. Få repliker fälls, men i dunklet hörs patern utbrista: "Min Gud, rädda detta barn. " Och när dödskampen äntligen är över förlorar även dr Rieux tillfälligt behärskningen och slungar i vredesmod en replik vänd mot Paneloux. "Åh, den pojken - åtminstone han var oskyldig, det vet ni mycket väl!"

Under allt fortgår ett solidariskt samarbete mellan ateisten och patern och övriga frivilliga, trots skilda livsåskådningar och delvis olika bevekelsegrunder. Kanske är det detta som gör denna berättelse om ett dystert skede i staden Orans historia så utmanande, så motsägelsefull och samtidigt hoppfull. 

Här diskuteras och ifrågasätts tro och moral, hjältar och helgon, och här ställs frågan vad det i praktiken är att vara människa och vad kärleken till Gud (den svåra) och kärleken till den man älskar (lyckan) egentligen är värd. Undra på att den yngling jag en gång var uppfattade denna roman som en av de riktigt stora och betydelsefulla; omdömet står sig än idag. 

Även Paneloux insjuknar på slutet med oklara om än allvarliga symptom. Han undviker läkarvård, också när han till sist forslas till sjukhus och stoiskt vänd mot väggen dör i ensamhet med ett krucifix i händerna. På registerkortet skriver man "Tveksamt fall". 

tisdag 23 juni 2020

Kompassen


"Du som valt sjövägen från Kap till Coch Behar och har supit upp spriten i kompassen, förlora ej modet, kamrat! Styr efter topplanternan på din båt, den är dock ett högre ljus, inte så mycket högre men iallafall. Du kan räkna med en osäker kurs över mörka vatten. Detta vet du säkert." 

Willy Kyrklund. Ur "Om godheten"(Alba, 1988, s 99) 

Jo, frågan om vissheten kan ställas och besvaras på olika sätt. Kyrklund var något på våra breddgrader så ovanligt som en fullblodsironiker, dessutom med humor. Han har följt mig genom livet, och gång på gång påmint om sina korta kärnfulla satser om grundläggande ting. En fördel med dem är att de fäster som en sorts både intellektuellt och emotionellt utmanande kardborrar. Och så får man skratta högt, eller le inombords. 


söndag 21 juni 2020

Uppdukat för penséer



Bilden visar de böcker jag i all hast plockade med mig till landet som sommarläsning. De låg framme i någon av bokstaplarna så det var naturligtvis inget val i blindo, men kunde ändå ha sett annorlunda ut. 

Religionsfilosofiska tankegångar kring möjligheten av ett annorlunda gudsbegrepp, ett kulturhistoriskt porträtt av en jesuitisk resenär och uppfinnare av mnemoteknik, en ytterst realistisk roman om pesten, en äventyrsroman om en kapucinermunk i kontakt med dunkla makter samt en essä om Petrarca i Provence med undertiteln "Kärleken och ensamhetens liv". Kanske inte något givet tema, men ändå viss slagsida åt livsfilosofisk reflektion och gammal visdom.

Två av dem är för omläsning. Två med författare som är mina bekanta. En är en favorit sen tonåren. En borde jag ju ha läst för ett par decennier sen när jag köpte den. Men så mycket bättre att det ännu finns tid, om än verkligen inte oändlig, att i någon mån ta igen det som en gång inte hanns med. Att lustläsningen nu kan prioriteras utan problem.



Foto: EJ

torsdag 18 juni 2020

Jardins sous la pluie


Efter ett par dagar av ihärdigt regnande skiner solen åter. Regnvatten behövs här ute i markerna och hur mycket som än faller tycks det aldrig räcka till om man får tro experterna. Aldrig nog för att höja grundvattnet till en betryggande nivå i alla fall. Men törstande trädgårdar gapar och sväljer.

Det är nåt visst med att höra vattnet i ljudlig böljegång öka och minska sitt trummande mot stugtaket, se ut genom fönstret mot en mörkgrå himmel och förstå att det här det lär nog bli det man förr kaxigt väderkunnigt betecknade som en riktig rotblöta.

Då kan man också låta tonerna från franska pianostycken av Rameau och Debussy via nätet strömma in i den sålunda dubbelt brutna tystnaden. Ja varför lyssnar man inte oftare till Debussy? Exempelvis till hans Jardins sous la pluie. 

Det är den isländske pianisten Vikingur Olafsson som spelar, just nu mycket i ropet. 

måndag 8 juni 2020

Bassani om Ferrara



Jag läser "Innanför stadsmuren" av Giorgio Bassani (1916-2000), nyligen översatt till svenska av Johanna Hedenberg (Modernista, 2020). Den ingår i den så kallade Ferrara-sviten och består av fem noveller som samtliga skildrar människoöden i den norditalienska staden Ferrara med omnejd. Det var där Bassani hörde hemma och som författare uppehöll sig livet igenom, även om han under många år var bosatt i Rom.

För cirka tio år sedan läste jag allt av Bassani som dittills fanns på svenska (läs här). Jag blev helt betagen av denne författares finstämda skildringar av människor och miljöer från italienskt 1900-tal, särskilt den fascistiska eran och efterkrigsårens sociala och politiska omvälvningar. Han lät sina protagonister leva i minnesrik närhet till stans historia, med trauman och aldrig bilagda konflikter endast nödtorftigt undertryckta av strävan framåt. Som den främsta huvudpersonen framstår på sätt och vis staden själv, också den märkt av krigets fasor men likväl beständig och med adresser möjliga att uppsöka och återerövra. 

Det är renässansstaden Ferraras gator och torg, katolska kyrkor och judiska samlingspunkter, kaféer och restauranger, butiker och bordeller, borgen och stadsmuren, kyrkogårdarna och minnesplattorna - allt noterat med närmast kartografisk noggrannhet - som sceniskt befolkas av individer, ofta med någon särprägel som gör dem åtminstone i yttre mening till förlorare, individer som i mötet med andra med en annan tro, från en annan klass, med andra politiska sympatier eller annan läggning bara därigenom skänker varandra kontur och karaktär.

Lida Mantovani är flickan från påvra förhållanden som förälskar sig i David från judiskt borgerliga kretsar, en ung man med grandiosa planer för framtiden. Hon blir med barn, lämnas och ser sig tvungen att återvända till moderns trånga kyffe i källarplanet på Via Salinguerra. En omtänksam bokbindare, Oreste, är den lilla familjens stöd i livet, en lika enveten som försynt uppvaktare av Lida och på allt sätt behjälplig med pojken, som han är beredd att fostra och betrakta som sin egen. 

Men Oreste är mer än dubbelt så gammal som Lida, som inte kan känna för honom det hon känt för David och därför förhåller sig avvaktande under åren som går. Modern ser sin egen historia i stora drag upprepas i dotterns. Hon skulle inte motsätta sig om Lida gav efter, men Orestes drömmar om giftermål realiseras först efter moderns död. Hans lycka som lagvigd man blir dock inte långvarig; Lida blir precis som modern änka, och det utan att ha kunnat skänka sin make det barn som var hans hemliga, aldrig uttalade önskan.  

Så ser innehållet i den första novellen ut i mycket korta drag. Det är en berättelse om drömmar som går om intet, om att vackert hålla tillgodo med vad omständigheterna gör möjligt. Det märkvärdiga är hur Bassani som vanligt lyckas att nyktert och osentimentalt belysa sociala betingelser för kärlek och vänskap utan att de båda huvudpersonernas individualitet förloras ur sikte. 

Den femte och sista novellen är typisk för den raffinerade novellkonst som det rör sig om här. Den handlar om ett specifikt stycke av trottoaren på Corso Roma och om en viss Pino Barilari, sonen till en apotekare med butik på samma gata. Unge Pino är den som lyckas erövra en av stans yppigaste och mest fantasieggande blondiner och som också har en framtid säkrad som pappans efterträdare. 

Efter några år som föreståndare för apoteket drabbas emellertid Pino av en plötslig förlamning i båda benen som följd av en dittills slumrande syfilis, vilket förvandlar honom till en egenartad figur som dagarna i ända sitter i pyjamas i ett fönster ovanför apoteket och arkaden med Caffè della Borsa. Med tunn röst ropar han ut sina varningar till förbipasserande på trottoaren mitt emot. Hallå! Se upp! Som om gatstumpen vore minerad.

Det är en listigt berättad historia som förbinder denne handikappade man med ett nätverk och tre historiska händelser - den fascistiska "marschen mot Rom" 1922, en fascistisk hämndaktion och ett vittnesmål i en rättegång - varav den ena (aktionen natten till den 16 december 1943) utspelar sig på den där trottoarbitens gatstenar med tegelmuren som fond. 

Elva personer mejades ner av kulsprutesalvorna som kom från Caffè della Borsas arkad och pepprade muren på andra sidan. Ingen ferrarabo, endast ovetande gäster och främlingar, väljer sedan dess den sidan av gatan när de passerar Corso Roma. Härav den egendomliga rösten med de obegripliga varningarna uppifrån fönstret så fort någon bryter mönstret. 

Trådarna i berättelsen löper som sagt samman i den knutpunkt som centralgestalten Pino själv utgör. Den fråga läsaren ställs inför väljer jag att formulera på följande sätt: När nu kriget är slut och alla vill glömma, vad kan eller vill Pino och hans hustru vittna om när den ökände fascistledaren som går under öknamnet "Olyckan" till sist ställs inför rätta?

Bassani ska läsas långsamt och noggrant. Han skriver utförligt i fullständiga meningar med flitigt bruk av bisatser, och han opererar med olika tidsplan som successivt låter sammanhanget framträda, samtidigt som där finns något outtalat att inlåta sig med. Det kräver en uppmärksam läsare som kanske i likhet med mig märker att man gärna - och med oförminskad njutning - läser novellen en andra gång och då finner att den innehöll bra mycket mer än vid den första genomläsningen.

söndag 31 maj 2020

Efter tusen inlägg - om blogg och skrivande




Jag tittade på statistiken och slogs av att jag i och med det förra inlägget skrivit exakt 1000 korta eller lite längre texter i den här bloggen, som startade i mars 2009. Hur många jag skrev i min förra blogg (Aftonbladets; den finns inte längre annat än paradoxalt nog på papper i en pärm här hemma hos mig) vet jag inte; statistiken saknas och jag ids inte räkna. Men den pågick under ett par år när bloggandet var som mest trendigt och jag själv också drogs med. Min allra första bloggtext skrevs den 7 mars 2007, alltså för tretton år sedan.

Sedan dess har som bekant annat inom det som benämns sociala medier tagit över, som facebook, twitter och Youtube. Några få av de skribenter jag följt genom åren är fortfarande aktiva, men de flesta har kommit och gått, av olika anledningar tröttnat, kanske insett att det finns annat man kan ägna sig åt än publicera sig i skrift. 

En och annan har kanske lyckats samla sig till ett mer ambitiöst och uthålligt skrivande med sikte på att komma ut i bokform eller etablera sig i gammelmedia. Men de flesta av dem som är kvar i bloggosfären - åtminstone dem jag numera läser - är redan författare som har bloggandet som en sidosyssla eller ser bloggen som en plats - eller en del av sin hemsida - där texter som även publiceras på annat håll är tillgängliga och sparas. 

Hur började det? Jo, jag fastnade för några författare och journalister som skrev om litteratur och musik. Jag kan nämna Peter Englund (innan han upptogs av ständige sekreterarens sysslor), poeten Eva Ström och kulturjournalisten Gunilla Brodrej som skrev om klassisk musik. Och jag trodde mig kunna bidra med en del upptäckter jag själv gjort, framför allt inom klassisk musik, särskilt pianomusik. 

Jag inspirerades av möjligheten att oberoende av redaktioner och kotterier av olika slag kunna formulera mig om det som alltid legat mig närmast om hjärtat vid sidan av yrkesarbetet: mitt kulturintresse och i synnerhet det för musik och litteratur. Det är helt enkelt så att jag redan i unga år närde en dröm (bland flera) att bli någon sorts kulturskribent, en dröm som (likt de flesta) aldrig förverkligats (även om vissa lama ansatser sett flydda dagars ljus) - annat än till sist i den blygsamma form som bloggen erbjuder.

Under de senaste åren som pensionär har bloggandet blivit ett stående inslag i min tillvaro, ett roligt sådant. Att just utan pretentioner kunna välja att skriva när lust och inspiration infinner sig och att annars låta bli är ett privilegium. Nog för att det inte är oviktigt att veta att det finns läsare av vad jag meddelar av läsefrukter, musiklyssning, reseintryck och strövtåg i vardagen, är det ändå så att jag skriver mest för mig själv. Att formulera sin upplevelse av exempelvis en konsert eller en roman är ju ett sätt att komma underfund med den och att bättre komma ihåg den. 

Jag har aldrig tänkt på bloggen som en form av intim dagbok, även om den i viss utsträckning kan likna en sådan och givetvis speglar min personliga mening och livsinställning. Jag väljer att huvudsakligen skriva om det som väcker min förtjusning, mer sällan om dumheter jag retar mig på, till exempel i samtida debatt, och i så fall bara som kortfattade giftigheter. När jag var ung var det tvärtom, jag skrev aldrig så bra (tyckte jag själv) som när jag var riktigt förbannad på någonting och med hela min känsla och allt mitt förnuft kunde gissla företeelser eller hävda den rätta och rimliga ståndpunkten. Men, som den kloke Willy Kyrklund säger i en av sina oefterhärmliga lakonismer: "Den rätta känslan är mycket präktig."

Jag tänkte varken låta mig imponeras eller avskräckas av räkneverkets siffra utan fortsätter så länge skrivandet roar mig. Det lär inte bli tusen till, och det lär inte bli fler inlägg per vecka och månad än det är för närvarande. Men än är jag förmäten att tro (det måste man vara) att någon eller några andra kan vara intresserade av att läsa vad jag skriver även i morgon eller nästa vecka.

Foto: EJ.

tisdag 26 maj 2020

Like Someone In Love - Bill Evans




Han är inte bara den störste jazzpianisten någonsin, han är, vill jag mena, en av de största pianisterna över huvud taget. Jag återkommer ständigt till hans inspelningar, senast var det i helgen, och med samma hänförande känsla av att lyftas - ja, det kan inte hjälpas - mot högre sfärer. Eller i varje fall en bra bit över allsköns trivialiteter och dagsfärskt bråte. 

Jag har svårt att fatta att det gått fyrtio år sen han dog. Jag minns att det var chockartat, eftersom meddelandet slog ner som en blixt i nyheternas malström. Han var ju bara 51 år gammal, och jag visste inget om hans bräckliga hälsa. 

Jag fick aldrig tillfälle att höra honom live, men han har alltid funnits och kommer alltid att finnas med mig så länge jag har hörseln i behåll. 

Bill Evans tog sig an populärmusikens vackraste melodier och gjorde dem ännu vackrare, ännu mer melankoliska, ännu mer skimrande av den impressionistiska klangvärld han skapade och lät dem passera genom. 

"Like someone in love" - ett utmärkt exempel på de melodier som han drogs till, växlade in och satte på sitt konto för musikalisk hårdvaluta. Det är en låt från 40-talet tonsatt av Jimmy van Heusen, han som även stod bakom en annan av mina - och Evans - favoriter i "The great american song book", nämligen "Here´s that rainy day". 

Skruva upp ljudet, lyssna, fäll utan blygsel en tår, njut.

Njut så som av dropparna från ett stilla solregn i gräset och på de nyutslagna löven. 

Vackrare än så här kan det inte göras, lär det inte bli.