Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 28 juni 2020

Pesten, lyckan, kärleken och döden



Mitt i pågående pandemi läser jag "Pesten" av Albert Camus (Bonniers, 2020, nyöversatt av Jan Stolpe), den roman som fattades i den omläsning av hans centrala verk som jag företog för ett antal år sedan. Camus hörde till mina absoluta favoriter redan då jag som tonåring plöjde igenom några författarskap som jag förstod att man under inga omständigheter fick missa. 


Jag minns att jag i dessa formativa år tyckte allra bäst om just "Pesten", gripen av det allvar och den omutliga sanningslidelse som präglar romanen, berörd av några av dess både modiga och fega karaktärer, eller kanske snarare deras varierande högst mänskliga reaktionsmönster, och delaktig i deras liv och tankar under påtvingad skilsmässa och existentiella hot.

Fortfarande blir jag snabbt engagerad av kretsen kring dr Rieux och deras ovissa kamp mot pesten i Oran, den nordafrikanska stad där de befinner sig när portarna mot omvärlden sluts och i praktiken omöjliggör all flykt. Inte minst imponerar författarens grepp om krisen på olika nivåer, med inblickar i såväl myndigheternas agerande, (bristande resurser, senfärdighet och rigorös kontroll) som konsekvenserna för individer, grupper och det gemensamma "vi" som karantänen skapar. Skildringen känns inte ett dugg daterad, tvärtom häpnadsväckande aktuell. 

Dr Rieux personifierar den lugne skeptikern som illusionlöst gör det han anser måste göras. Till de karantärsgrupper för förebyggande sanitet och vård som han organiserar knyts andra som av omständigheterna försatts i exil och som spontant eller efter moget övervägande väljer att aktivt bidra till epidemins bekämpande. Jag kommer här att koncentrera mig på den trio som spelar största rollen för de etiska och religiösa livsfrågor som romanen väcker: Rieux, Tarrou och pater Paneloux. 

Men även journalisten Rambert vill jag nämna som ett exempel på den som värderar livet och kärleken med sin kvinna i Paris så högt att han till sist även illegalt och till nästan varje pris som helst vill ta sig ut ur fångenskapen, även via kontakter med mutbara smugglare bland vaktmanskapet. Dr Rieux har förståelse för hans val av lyckan före plikten, förmodligen för att han själv har sin hustru på ett sanatorium på annan ort. Men när den planerade flykten skjuts upp ett par gånger får Rambert tillfälle att tänka igenom sitt ställningstagande och ändrar sig, uppenbarligen påverkad av dr Rieux' personlighet och livshållning.

Rieux främste medarbetare är Tarrou, en nykter iakttagare av det alltmer oroande händelseförloppet, vars noggranna anteckningar berättaren drar nytta av, och vars "objektiva" förhållningssätt kommer till sin rätt i rollen som den frivilliga verksamhetens organisatör och Rieux filosofiskt lagda samtalspartner. Hans juridiska bakgrund med en far som dömt många till döden utgör möjligen en drivkraft bakom hans obrottsliga lojalitet med Rieux och vårdarbetet. Sorgligt nog drabbas han själv av smittan och dör när staden slutligen på nytt öppnar sig mot omvärlden.

Tarrou brottas med de metafysiska frågor som pater Paneloux aktualiserar och försöker besvara i två predikningar i stans katedral. Den första hålls i början av epidemin och representerar en "krävande kristendom" som tolkar det onda som att Gud vänt sitt ansikte från det folk ("er") han länge nog visat barmhärtighet utan att det ("ni") förmått visa honom sin tro och tillit. Ett slags kollektivt bestraffningstänkande som varken Tarrou eller Rieux kan acceptera. 

När Tarrou pressar dr Rieux med direkta frågor om hans gudstro och vad han anser om Paneloux skuldbeläggning av medborgarna, svarar han att det är så där prästerna talar utan att alltid mena riktigt så illa som det låter. Beträffande den egna tron säger han bara, att hade han den tron på Gud skulle han överlåta jobbet till honom. Ungefär så. 

Vad gäller tanken att det ur pesten skulle kunna komma något gott menar han att det kan kanske vara så för en del, att den får några av oss att utvecklas. Men för hans egen del gäller att utan att exakt veta hur fortsatt försöka bota eller åtminstone diagnostisera och lindra lidandet så mycket som möjligt, ingenting annat. Han är praktiker, inte teoretiker, och alldeles oavsett måste vi alla leva i motsägelser. Ungefär så.

Det ska snart visa sig att patern själv är den som genomgår en viss utveckling som innebär att han närmar sig frivilliggrupperna för att hjälpa till. Och han inbjuder sina nya vänner att lyssna till en ny predikan där han utvecklar sina tankar om lidandets varför och den, som han menar, i all ödmjukhet ofrånkomliga underkastelsen även när Guds handlande inte går att förstå. Kontentan är att i vissa situationer prövas tron, varvid valet bara står mellan tro och otro, bejaka eller förkasta, allt eller intet. Tron på Guds godhet och allmakt måste vidhållas också inför döden och det till synes meningslösa lidandet, annars faller trossystemet samman. Vilket framstår som det yttersta hotet och vilket tillspetsat också kunde formuleras som en fråga med konsekvenser även för honom själv: "Kan en präst söka läkare?" 

Upprinnelsen till denna predikan är en händelse som nog får sägas bilda den här romanens höjdpunkt. Domaren Othons son insjuknar med alla tecken på pest. Berättelsens olika huvudkaraktärer samlas kring barnets säng för att följa verkningarna av ett nytt "serum" som en gammal kollega till Rieux lyckats utveckla och som man nu sätter sitt hopp till som en sista utväg i ett hopplöst fall. 

Det är en fasaväckande skildring av ett stackars barns utdragna döende i konvulsioner, kramper och ångestfyllda skrik med båda föräldrarna frånvarande i var sin karantän och med endast en grupp hjälplösa hjälpare runt sjuklägret, samtliga skakade i grunden av det de bevittnar. Få repliker fälls, men i dunklet hörs patern utbrista: "Min Gud, rädda detta barn. " Och när dödskampen äntligen är över förlorar även dr Rieux tillfälligt behärskningen och slungar i vredesmod en replik vänd mot Paneloux. "Åh, den pojken - åtminstone han var oskyldig, det vet ni mycket väl!"

Under allt fortgår ett solidariskt samarbete mellan ateisten och patern och övriga frivilliga, trots skilda livsåskådningar och delvis olika bevekelsegrunder. Kanske är det detta som gör denna berättelse om ett dystert skede i staden Orans historia så utmanande, så motsägelsefull och samtidigt hoppfull. 

Här diskuteras och ifrågasätts tro och moral, hjältar och helgon, och här ställs frågan vad det i praktiken är att vara människa och vad kärleken till Gud (den svåra) och kärleken till den man älskar (lyckan) egentligen är värd. Undra på att den yngling jag en gång var uppfattade denna roman som en av de riktigt stora och betydelsefulla; omdömet står sig än idag. 

Även Paneloux insjuknar på slutet med oklara om än allvarliga symptom. Han undviker läkarvård, också när han till sist forslas till sjukhus och stoiskt vänd mot väggen dör i ensamhet med ett krucifix i händerna. På registerkortet skriver man "Tveksamt fall". 

tisdag 23 juni 2020

Kompassen


"Du som valt sjövägen från Kap till Coch Behar och har supit upp spriten i kompassen, förlora ej modet, kamrat! Styr efter topplanternan på din båt, den är dock ett högre ljus, inte så mycket högre men iallafall. Du kan räkna med en osäker kurs över mörka vatten. Detta vet du säkert." 

Willy Kyrklund. Ur "Om godheten"(Alba, 1988, s 99) 

Jo, frågan om vissheten kan ställas och besvaras på olika sätt. Kyrklund var något på våra breddgrader så ovanligt som en fullblodsironiker, dessutom med humor. Han har följt mig genom livet, och gång på gång påmint om sina korta kärnfulla satser om grundläggande ting. En fördel med dem är att de fäster som en sorts både intellektuellt och emotionellt utmanande kardborrar. Och så får man skratta högt, eller le inombords. 


söndag 21 juni 2020

Uppdukat för penséer



Bilden visar de böcker jag i all hast plockade med mig till landet som sommarläsning. De låg framme i någon av bokstaplarna så det var naturligtvis inget val i blindo, men kunde ändå ha sett annorlunda ut. 

Religionsfilosofiska tankegångar kring möjligheten av ett annorlunda gudsbegrepp, ett kulturhistoriskt porträtt av en jesuitisk resenär och uppfinnare av mnemoteknik, en ytterst realistisk roman om pesten, en äventyrsroman om en kapucinermunk i kontakt med dunkla makter samt en essä om Petrarca i Provence med undertiteln "Kärleken och ensamhetens liv". Kanske inte något givet tema, men ändå viss slagsida åt livsfilosofisk reflektion och gammal visdom.

Två av dem är för omläsning. Två med författare som är mina bekanta. En är en favorit sen tonåren. En borde jag ju ha läst för ett par decennier sen när jag köpte den. Men så mycket bättre att det ännu finns tid, om än verkligen inte oändlig, att i någon mån ta igen det som en gång inte hanns med. Att lustläsningen nu kan prioriteras utan problem.



Foto: EJ

torsdag 18 juni 2020

Jardins sous la pluie


Efter ett par dagar av ihärdigt regnande skiner solen åter. Regnvatten behövs här ute i markerna och hur mycket som än faller tycks det aldrig räcka till om man får tro experterna. Aldrig nog för att höja grundvattnet till en betryggande nivå i alla fall. Men törstande trädgårdar gapar och sväljer.

Det är nåt visst med att höra vattnet i ljudlig böljegång öka och minska sitt trummande mot stugtaket, se ut genom fönstret mot en mörkgrå himmel och förstå att det här det lär nog bli det man förr kaxigt väderkunnigt betecknade som en riktig rotblöta.

Då kan man också låta tonerna från franska pianostycken av Rameau och Debussy via nätet strömma in i den sålunda dubbelt brutna tystnaden. Ja varför lyssnar man inte oftare till Debussy? Exempelvis till hans Jardins sous la pluie. 

Det är den isländske pianisten Vikingur Olafsson som spelar, just nu mycket i ropet. 

måndag 8 juni 2020

Bassani om Ferrara



Jag läser "Innanför stadsmuren" av Giorgio Bassani (1916-2000), nyligen översatt till svenska av Johanna Hedenberg (Modernista, 2020). Den ingår i den så kallade Ferrara-sviten och består av fem noveller som samtliga skildrar människoöden i den norditalienska staden Ferrara med omnejd. Det var där Bassani hörde hemma och som författare uppehöll sig livet igenom, även om han under många år var bosatt i Rom.

För cirka tio år sedan läste jag allt av Bassani som dittills fanns på svenska (läs här). Jag blev helt betagen av denne författares finstämda skildringar av människor och miljöer från italienskt 1900-tal, särskilt den fascistiska eran och efterkrigsårens sociala och politiska omvälvningar. Han lät sina protagonister leva i minnesrik närhet till stans historia, med trauman och aldrig bilagda konflikter endast nödtorftigt undertryckta av strävan framåt. Som den främsta huvudpersonen framstår på sätt och vis staden själv, också den märkt av krigets fasor men likväl beständig och med adresser möjliga att uppsöka och återerövra. 

Det är renässansstaden Ferraras gator och torg, katolska kyrkor och judiska samlingspunkter, kaféer och restauranger, butiker och bordeller, borgen och stadsmuren, kyrkogårdarna och minnesplattorna - allt noterat med närmast kartografisk noggrannhet - som sceniskt befolkas av individer, ofta med någon särprägel som gör dem åtminstone i yttre mening till förlorare, individer som i mötet med andra med en annan tro, från en annan klass, med andra politiska sympatier eller annan läggning bara därigenom skänker varandra kontur och karaktär.

Lida Mantovani är flickan från påvra förhållanden som förälskar sig i David från judiskt borgerliga kretsar, en ung man med grandiosa planer för framtiden. Hon blir med barn, lämnas och ser sig tvungen att återvända till moderns trånga kyffe i källarplanet på Via Salinguerra. En omtänksam bokbindare, Oreste, är den lilla familjens stöd i livet, en lika enveten som försynt uppvaktare av Lida och på allt sätt behjälplig med pojken, som han är beredd att fostra och betrakta som sin egen. 

Men Oreste är mer än dubbelt så gammal som Lida, som inte kan känna för honom det hon känt för David och därför förhåller sig avvaktande under åren som går. Modern ser sin egen historia i stora drag upprepas i dotterns. Hon skulle inte motsätta sig om Lida gav efter, men Orestes drömmar om giftermål realiseras först efter moderns död. Hans lycka som lagvigd man blir dock inte långvarig; Lida blir precis som modern änka, och det utan att ha kunnat skänka sin make det barn som var hans hemliga, aldrig uttalade önskan.  

Så ser innehållet i den första novellen ut i mycket korta drag. Det är en berättelse om drömmar som går om intet, om att vackert hålla tillgodo med vad omständigheterna gör möjligt. Det märkvärdiga är hur Bassani som vanligt lyckas att nyktert och osentimentalt belysa sociala betingelser för kärlek och vänskap utan att de båda huvudpersonernas individualitet förloras ur sikte. 

Den femte och sista novellen är typisk för den raffinerade novellkonst som det rör sig om här. Den handlar om ett specifikt stycke av trottoaren på Corso Roma och om en viss Pino Barilari, sonen till en apotekare med butik på samma gata. Unge Pino är den som lyckas erövra en av stans yppigaste och mest fantasieggande blondiner och som också har en framtid säkrad som pappans efterträdare. 

Efter några år som föreståndare för apoteket drabbas emellertid Pino av en plötslig förlamning i båda benen som följd av en dittills slumrande syfilis, vilket förvandlar honom till en egenartad figur som dagarna i ända sitter i pyjamas i ett fönster ovanför apoteket och arkaden med Caffè della Borsa. Med tunn röst ropar han ut sina varningar till förbipasserande på trottoaren mitt emot. Hallå! Se upp! Som om gatstumpen vore minerad.

Det är en listigt berättad historia som förbinder denne handikappade man med ett nätverk och tre historiska händelser - den fascistiska "marschen mot Rom" 1922, en fascistisk hämndaktion och ett vittnesmål i en rättegång - varav den ena (aktionen natten till den 16 december 1943) utspelar sig på den där trottoarbitens gatstenar med tegelmuren som fond. 

Elva personer mejades ner av kulsprutesalvorna som kom från Caffè della Borsas arkad och pepprade muren på andra sidan. Ingen ferrarabo, endast ovetande gäster och främlingar, väljer sedan dess den sidan av gatan när de passerar Corso Roma. Härav den egendomliga rösten med de obegripliga varningarna uppifrån fönstret så fort någon bryter mönstret. 

Trådarna i berättelsen löper som sagt samman i den knutpunkt som centralgestalten Pino själv utgör. Den fråga läsaren ställs inför väljer jag att formulera på följande sätt: När nu kriget är slut och alla vill glömma, vad kan eller vill Pino och hans hustru vittna om när den ökände fascistledaren som går under öknamnet "Olyckan" till sist ställs inför rätta?

Bassani ska läsas långsamt och noggrant. Han skriver utförligt i fullständiga meningar med flitigt bruk av bisatser, och han opererar med olika tidsplan som successivt låter sammanhanget framträda, samtidigt som där finns något outtalat att inlåta sig med. Det kräver en uppmärksam läsare som kanske i likhet med mig märker att man gärna - och med oförminskad njutning - läser novellen en andra gång och då finner att den innehöll bra mycket mer än vid den första genomläsningen.

söndag 31 maj 2020

Efter tusen inlägg - om blogg och skrivande




Jag tittade på statistiken och slogs av att jag i och med det förra inlägget skrivit exakt 1000 korta eller lite längre texter i den här bloggen, som startade i mars 2009. Hur många jag skrev i min förra blogg (Aftonbladets; den finns inte längre annat än paradoxalt nog på papper i en pärm här hemma hos mig) vet jag inte; statistiken saknas och jag ids inte räkna. Men den pågick under ett par år när bloggandet var som mest trendigt och jag själv också drogs med. Min allra första bloggtext skrevs den 7 mars 2007, alltså för tretton år sedan.

Sedan dess har som bekant annat inom det som benämns sociala medier tagit över, som facebook, twitter och Youtube. Några få av de skribenter jag följt genom åren är fortfarande aktiva, men de flesta har kommit och gått, av olika anledningar tröttnat, kanske insett att det finns annat man kan ägna sig åt än publicera sig i skrift. 

En och annan har kanske lyckats samla sig till ett mer ambitiöst och uthålligt skrivande med sikte på att komma ut i bokform eller etablera sig i gammelmedia. Men de flesta av dem som är kvar i bloggosfären - åtminstone dem jag numera läser - är redan författare som har bloggandet som en sidosyssla eller ser bloggen som en plats - eller en del av sin hemsida - där texter som även publiceras på annat håll är tillgängliga och sparas. 

Hur började det? Jo, jag fastnade för några författare och journalister som skrev om litteratur och musik. Jag kan nämna Peter Englund (innan han upptogs av ständige sekreterarens sysslor), poeten Eva Ström och kulturjournalisten Gunilla Brodrej som skrev om klassisk musik. Och jag trodde mig kunna bidra med en del upptäckter jag själv gjort, framför allt inom klassisk musik, särskilt pianomusik. 

Jag inspirerades av möjligheten att oberoende av redaktioner och kotterier av olika slag kunna formulera mig om det som alltid legat mig närmast om hjärtat vid sidan av yrkesarbetet: mitt kulturintresse och i synnerhet det för musik och litteratur. Det är helt enkelt så att jag redan i unga år närde en dröm (bland flera) att bli någon sorts kulturskribent, en dröm som (likt de flesta) aldrig förverkligats (även om vissa lama ansatser sett flydda dagars ljus) - annat än till sist i den blygsamma form som bloggen erbjuder.

Under de senaste åren som pensionär har bloggandet blivit ett stående inslag i min tillvaro, ett roligt sådant. Att just utan pretentioner kunna välja att skriva när lust och inspiration infinner sig och att annars låta bli är ett privilegium. Nog för att det inte är oviktigt att veta att det finns läsare av vad jag meddelar av läsefrukter, musiklyssning, reseintryck och strövtåg i vardagen, är det ändå så att jag skriver mest för mig själv. Att formulera sin upplevelse av exempelvis en konsert eller en roman är ju ett sätt att komma underfund med den och att bättre komma ihåg den. 

Jag har aldrig tänkt på bloggen som en form av intim dagbok, även om den i viss utsträckning kan likna en sådan och givetvis speglar min personliga mening och livsinställning. Jag väljer att huvudsakligen skriva om det som väcker min förtjusning, mer sällan om dumheter jag retar mig på, till exempel i samtida debatt, och i så fall bara som kortfattade giftigheter. När jag var ung var det tvärtom, jag skrev aldrig så bra (tyckte jag själv) som när jag var riktigt förbannad på någonting och med hela min känsla och allt mitt förnuft kunde gissla företeelser eller hävda den rätta och rimliga ståndpunkten. Men, som den kloke Willy Kyrklund säger i en av sina oefterhärmliga lakonismer: "Den rätta känslan är mycket präktig."

Jag tänkte varken låta mig imponeras eller avskräckas av räkneverkets siffra utan fortsätter så länge skrivandet roar mig. Det lär inte bli tusen till, och det lär inte bli fler inlägg per vecka och månad än det är för närvarande. Men än är jag förmäten att tro (det måste man vara) att någon eller några andra kan vara intresserade av att läsa vad jag skriver även i morgon eller nästa vecka.

Foto: EJ.

tisdag 26 maj 2020

Like Someone In Love - Bill Evans




Han är inte bara den störste jazzpianisten någonsin, han är, vill jag mena, en av de största pianisterna över huvud taget. Jag återkommer ständigt till hans inspelningar, senast var det i helgen, och med samma hänförande känsla av att lyftas - ja, det kan inte hjälpas - mot högre sfärer. Eller i varje fall en bra bit över allsköns trivialiteter och dagsfärskt bråte. 

Jag har svårt att fatta att det gått fyrtio år sen han dog. Jag minns att det var chockartat, eftersom meddelandet slog ner som en blixt i nyheternas malström. Han var ju bara 51 år gammal, och jag visste inget om hans bräckliga hälsa. 

Jag fick aldrig tillfälle att höra honom live, men han har alltid funnits och kommer alltid att finnas med mig så länge jag har hörseln i behåll. 

Bill Evans tog sig an populärmusikens vackraste melodier och gjorde dem ännu vackrare, ännu mer melankoliska, ännu mer skimrande av den impressionistiska klangvärld han skapade och lät dem passera genom. 

"Like someone in love" - ett utmärkt exempel på de melodier som han drogs till, växlade in och satte på sitt konto för musikalisk hårdvaluta. Det är en låt från 40-talet tonsatt av Jimmy van Heusen, han som även stod bakom en annan av mina - och Evans - favoriter i "The great american song book", nämligen "Here´s that rainy day". 

Skruva upp ljudet, lyssna, fäll utan blygsel en tår, njut.

Njut så som av dropparna från ett stilla solregn i gräset och på de nyutslagna löven. 

Vackrare än så här kan det inte göras, lär det inte bli. 

söndag 24 maj 2020

I virustider: en dikt av Miroslav Holub



Ylande i fjärran

I Alsace
den sjätte juli 1885,
slog en rabiesgalen hund omkull
den nioårige Joseph Meister
och bet honom fjorton gånger.

Meister var den förste patient
som Pasteur räddade
med sitt vaccin, i tretton
tilltagande doser
av det försvagade viruset.

Pasteur dog av gulsot
tio år senare.
Portvakten Meister
begick självmord
femtiofem år senare
när tyskarna ockuperade
hans Pasteur-institut
med alla de stackars hundarna.

Endast viruset
levde oberört kvar

Den här dikten är av Miroslav Holub (1923-1998), en av 1900-talets stora tjeckiska poeter som även var vetenskapsman (både immunolog och psykiater) och undervisade i filosofi och vetenskapsteori, vilket tydligt återspeglas i hans poesi som i övrigt ofta kännetecknas av svart humor och satirisk udd.

Dikten är hämtad från en utgåva med ett urval av hans sena dikter i översättning av Roy Isaksson, utgivna på ellerströms, 1995 under titeln "Syndrom".

Bilden (hämtad från Wikipedia) visar nioårige Joseph Meister.

fredag 22 maj 2020

En samlares öde



"Ting är hårdare än människor, tänkte jag. Tingen är den oföränderliga spegel i vilken vi ser oss själva upplösas. Ingenting åldrar oss mer än en konstsamling." ("Kaspar Utz", Brombergs, 1989, s 100; översättning Jan Wahlén).

Två saker jag läst och sett den senaste tiden ledde mig tillbaka till kortromanen "Kaspar Utz". Dels "Guldfeber", SVT:s dokumentärserie om de försvunna mynten på Kungliga Myntkabinettet, en rafflande historia om omfattande stölder för mångmiljonbelopp. Dels Cees Nootebooms essä om Bruce Chatwin, författaren till nämnda kortroman om en säregen samlare av Meissenporslin.

Dokumentären (regi Åsa Blanck) fascinerade mig inte minst för att den lyckades få den skyldige, i själva verket högsta chefen för museet, att till sist framför kameran erkänna och åtminstone fragmentariskt berätta något om sig själv och bevekelsegrunderna för sitt tjuveri. 

Nu avsatt och övergiven, utstött från de ordenskretsar han genom sin ställning som förnäm museidirektör tidigare tillhörde, står han där hemma hopsjunken, i en sorts regressivt, halvt frånvarande tillstånd framför porträttet av sin döda mor, vars rosenfärgade kind han ömsint och försiktigt vidrör. Varefter han med tom blick vänder sig mot kameran och med några enkla ord låter oss förstå att samlandet kan övergå i mani, och att de finaste grejerna kostar pengar, mycket pengar, vilket likaså ett liv i lyx och överflöd gör. 

På hans eget inre plan möjligen inte konstigare än så, fastän mycket i det yttre återstår att klarlägga. Men i de långa pauserna mellan meningarna formligen tjocknar luften av själsmörker, och den tunga resignationen inför faktum framstår som enda ljusstrimman. Och ja, det blev onekligen en märkvärdig dokumentärfilm. 

I Chatwins sista roman handlar samlandet inte om mynt utan om porslinsföremål av finaste märke. Författaren tänkte fördjupa sig i kejsar Rudolf II:s samlande av konst och kuriosa, vilket sägs ha skett som försök till lindring mot depression och en pressad livssituation. Inför resan till Prag får han tipset att söka upp en viss baron Utz, en verklig kännare på området, därtill själv innehavare av över tusen dyrbara porslinsfigurer. Mötet med denne man gav upphov till en annan berättelse, en roman om en excentrikers tillvaro bakom järnridån tiden innan Pragvåren och några år därefter. 

Det är mycket roande och lärorikt att följa berättarens möte med Utz, hans hushållerska och hans gode vän läkaren. Bitska repliker och märkliga interiörer blandas med kulturhistoriska kunskaper om judisk folktro, myter om golem, porslinets hemlighet, alkemistiska studier, dissidentliv och mycket annat. Glimtvis görs berättaren och därmed läsaren underkunnig om hur Utz överlevt närhistoriens omvälvningar med bevarad integritet, hur han genom förhandlingar med den kommunistiska regimens tjänstemän kunnat bevara sin samling intakt och även med erforderliga läkarintyg lyckats utverka tillstånd att årligen via Schweiz och sina tillgångar i väst besöka kurorten Vichy. 

Utz kan alltså inte fly till väst, eftersom hans samling då omedelbart vore förverkad som statlig egendom. För övrigt ogillar han det stilmässiga förfall han numera tycker sig finna hos fransmännen. Han tvingas medge att han trivs bäst i Prag, trots att han hatar stan i rådande politiska klimat.

En episod som belyser detta är när Utz under ett besök i Vichy blir kontaktad av en amerikansk handlare som är beredd att sälja "Spagettiätaren", en ovanlig figurin tillverkad i Capodimontefabriken i Neapel. Den gestaltar en komisk situation i commedia del arte-stil där två matar en tredje med en klase spagettti som hålls dinglande över munnen på Pulcinella.* Efter tufft förhandlande om priset köper Utz figurinen och kan sedan yvas över att han som pragbo torde vara ganska ensam om att ha smugglat in ett sådant föremål

Romanen bjuder inte bara på innehållsrik underhållning utan även stilistiskt på en tät och mycket slipad ordkonst. Det är den sortens bok man gärna återvänder till med jämna mellanrum enbart för läsandets njutning.

Återvänder gör till sist även berättaren, när han efter några år nås av beskedet att Kaspar Utz dött i ett slaganfall. Tillbaka i Prag försöker han lösa gåtan med den stora Meissensamlingens försvinnande. Han träffar dem som borde veta något om detta men möts hela tiden av spekulationer och tvetydigheter om att de förmodligen krossats av Utz själv eller av hushållerskan (som nu i själva verket visar sig vara hans hustru), att de helt enkelt bortförts med soporna. 

Berättaren tvingas själv formulera några teorier om vad som kan tänkas ligga bakom. Utsmugglad av museitjänstemän eller av hustrun? Uttryck för hustruns hämndlystnad mot maken som älskade porslinet mer än henne? Uttryck för skämtlynnet hos Utz - eller kanske snarare ett äckel över att ha spelat pajas och lirkat sig själv och samlingen ur varje knipa livet igenom?

"Eller var det fråga om ikonoklasm? Finns det, vid sidan av benägenheten att dyrka bilder - som Baudelaire kallade ´min enda, min primitiva lidelse´ - en motsatt benägenhet att slå dem i bitar? Kräver bilder i själva verket sin egen förstörelse?" (s 134).

Samtliga teorier förkastas - utom en som här får förbli onämnd men som anknyter till den som har med en förändring av livet tillsammans med hustrun att göra. I så fall ett mer upplyftande öde för baronen Kaspar Utz än det för museidirektören i SVT:s dokumentärfilm. 

* Jag trodde först att detta var ett uppdiktat föremål, men en enkel googling visar att liknande figuriner finns, även om den som visas på bilden ovan inte exakt överensstämmer med Chatwins beskrivning av den i romanen.

söndag 17 maj 2020

Likt fågeln Fenix?



Visserligen låter sig mina intressen i rätt stor utsträckning förenas med karantänliknande förhållanden, men nog känns det alltmer ledsamt att man inte kan träffa släkt och vänner som vanligt, inte kunna gå på konsert och att tvingas överväga nödvändigheten av ärenden på stan för annat än livsmedel och apoteksvaror. Resor? Mest likt flimrande hägringar - i en annan vår, ett annat år. Strax mer om det.

Jag hämtar i alla fall ut beställda böcker, och vi turas om G och jag att ibland lyxa till det med matbröd från hembageriet samt fylla på vinförrådet under föregivande att också det är livsmedel. 

Vi är i alla fall två och en hund. Jag tänker på andra som också ingår i någon av de imaginära grupper som kallas riskgrupp, men som i verkligheten lever i ensamhushåll.

Och jag skänker en tacksamhetens tanke till Tegnell & Co för att jag sluppit böter för promenader utan andra skäl än friska luften. Jag har ju från första början gillat dessa herrar, inte för att de garanterat alltid har rätt, men för den vetenskapliga rationalitet de representerar och som öppet tillstår sitt begränsade vetande. 

Men ändå. Vissa stunder anfäktas jag av pessimism, med stänk av självförebråelser för en lika orättmätig som lönlös frustration. Vem är man att klaga när man under rådande omständigheter trots allt har det så bra man kan ha det. Pandemins skugga må falla över det mesta, med alla dessa osäkra siffror hit och dit och med våra ställföreträdande journalisters ostillade längtan efter ljus i tunneln, orakelsvar från högre ort. 

Vi får leva med det, nöja oss med mantrats basala regler och samtidigt försöka avkoda undertexten om att lära sig leva med allvaret, inrätta sig i en i grunden oviss tillvaro där sorglösheten kostar. Det är vad det tycks handla om i väntan på världens frälsning i och med vaccinet, då vi på nytt kan börja riskera livet - och rent av dö - av något annat. 

Jag tror det var så, att man nätt och jämnt hann avsluta årets karneval i Venedig innan först de nordliga provinserna och sedan hela Italien stängdes och allt vad gruppvisa förlustelser heter förbjöds. Jag tänkte på det när det i veckan dök upp ett mejl från ett hotell med ett frejdigt anbud om att redan nu inteckna ett stycke framtid. 

Vi bodde på Ruzzini Palace senast vi var i Venedig och nu erbjuds vi att inlemmas i "familjen" genom att i förväg boka oss på nytt för en viss summa och därmed hjälpa familjen Ruzzini att överleva. 

"Your reservation will be like a demonstration of closeness and support towards a Venice that wants to be reborn from its ashes like a phoenix."

En värdeökning på tio procent utlovas närhelst vi löser in vouchern. Javisst, inte bara familjen Ruzzini utan Italien som helhet tillönskas verkligen en återfödelse likt fågeln Fenix´ - eller La Fenice, som ju operahuset mycket riktigt heter i denna oförlikneliga stad. Men nu var det ju till Ligurien vi var på väg när allt helt plötsligt måste inhiberas. Och risktagandet på den nya ovisshetens grund är ännu inte riktigt självklar för mig.

Alltnog, Ruzzini är ett angenämt hotell (jag minns uppriktigt sagt inte hur vi hade råd med det) beläget i ena änden av det vida och vackra torget Campo Santa Maria Formosa. Jag hoppas givetvis att kunna återkomma, även om hotellet kanske inte i alla stycken når upp till det ideal som Cees Nooteboom beskriver vad gäller en plats där man kan sammanfatta sina upplevelser av just hotellvistelser. Han ger några exempel på sådana hotell och skriver sedan:

"Vad de samtliga har gemensamt är en doft av svunna tider, vilket är något som tilltalar mig. Gammaldags vattenkranar som inte alltid fungerar, en portier som man skulle ha önskat sig som far, en färgskala som hunnit bli passé, speglar till höger och vänster, en smula avflagnade färglager här och där, hårfina sprickor i porslinet, slitage från hundratusen försvunna skor i mattväven, en hiss som tvekar hastigt men grundligt innan den stiger till väders mot rummet som genom sin tystnad utesluter blotta tanken på något annat rum."
(ur essän "Nootebooms hotel" i Cees Nooteboom: "Varmt hjärta, kylig blick", Faethon, 2019, s.177).

Jag minns - det var i juni 1991 och jag har tidigare skrivit om det - när jag första gången satt tillsammans med min dåvarande hustru i en loge på La Fenice och lyssnade till en för mig då okänd opera - "Adriana Lecouvreur" av Francesco Cilea. Lyckligt omedveten om att jag fyra månader senare skulle vara änkeman. Inte ont anande att La Fenice skulle brinna ner några år senare (för övrigt för tredje gången i historien).

La Fenice reste sig än en gång ur askan, och jag har sedan restaurationen och öppnandet 2004 varit där några gånger och bevarar av flera orsaker en särskild känsla för detta operahus. Liksom även för Cileas opera som jag dock aldrig sett live sen dess. 

Den där minnesvärda kvällen sjöng den bulgariska sopranen Raina Kabaivanska titelrollen. Operans mest kända aria - "Io son l´umile ancella" - är en kort men mycket melodramatisk pärla, en favorit som sopraner gärna briljerar med i sina album med samlade örhängen. 

När jag nu söker igenom nätet och på nytt lyssnar till olika inspelningar hittar jag märkligt nog en oskarp film med skraltigt ljud, men som visar sig innehålla den här arian från just den uppsättning av operan jag såg för snart tre decennier sedan. Kabaivanska visar vad hon går för, inte minst i det svårsjungna slutet med ett par hisnande intervall som börjar lågt och svagt, stegras i glissando och landar i en dramatiskt expanderande slutton.*

Nej, både hotellrum och operasalonger får tills vidare ersättas av skrivbordsrummet med boktravarna och den inspelade musik som jag har riklig tillgång till. Resorna får tills vidare göras på nätet, där upptäckter inte sällan ger anledning att än en gång, som nu, bläddra i minnenas album.

När sedan Fenix lyfter igen är man förhoppningsvis redo hänga med.



* Kabavainska gjorde det bra, men ännu bättre är Mirella Freni i Youtube-klippet som jag publicerade i ovan nämnda inlägg (här) om Venedigbesöket 1991. Jag vill nämna det på nytt därför att Freni helt nyligen gick bort, 84 år gammal, i sin hemstad Modena, för övrigt både hennes och Luciano Pavarottis födelseort. 

Raina Kabavainska är ännu i livet och ger fortfarande, vid 86 års ålder, master classes, om man får tro hennes hemsida. Den där piratinspelningen från La Fenice finns på Youtube (här; själva arian börjar efter ca 2½ minut). 

Foto: EJ

tisdag 12 maj 2020

Nootebooms essäer



Han är definitivt en globetrotter, därtill något av en polyhistor som omvandlar det mesta som kommer i hans väg till text, till existentiella angelägenheter och bidrag till tidens och rummets expansion. Det som gör honom och några andra besläktade författare till ett alltid lika spännande sällskap är just denna förmåga att återge möten med natur, människor och kulturens rikedom av myter och artefakter med resenärens blick för det genuint märkvärdiga i tillvaron. Det sker i både prosa och lyrik, som reseskildringar och som (meta)fiktion. Det lämpar sig också alldeles utmärkt för essäns form.

Av en lycklig slump upptäckte jag att Cees Nooteboom - det är alltså honom jag talar om - i höstas fick ytterligare ett par av sina verk översatta till svenska, konstigt nog utan att det uppmärksammades på de kultursidor jag regelbundet följer. Det är ett par av de mindre förlagen som står som utgivare den här gången: Faethon: "Varmt hjärta, kylig blick. 24 essäer" (översatt av Per Holmer) och ellerströms: "Ljus över allt" (dikter tolkade av samme Per Holmer).



Essäerna är ett urval från författarens omfattande produktion under 40 år av ett mer än dubbelt så långt liv. Nooteboom har ju hunnit bli en gammal man, 86 fyllda, men Nobelkommittén har kanske fortfarande en chans om man inser att det brådskar. 

Medveten varseblivning, med tonvikt på seende och synliggörande, kan sägas vara ett huvudtema och livslång praktik hos Nooteboom. Följaktligen spelar ekfrasen och det inträngande betraktandet av konstverk en betydande roll, så också i denna bok. Målningar av Breugel, Vermeer, Rembrandt, Zurbarán och Hopper hör till det som närstuderas. Men här finns ingenting av tråkigt recenserande. Via personliga ingångar i konstverken förs vi in i en lärdomsvärld av tankar och associationer som läsaren kan spinna vidare på. 

Ett par essäer handlar om fotografi, inklusive familjealbumets foton, vilka man ju ibland hittar bland loppmarknadens alla besynnerliga och med lätt hand avyttrade föremål. Okända ansikten riktade mot fotografen - men också mot oss som först nu, många decennier senare, möter dem. 

I "Hejdad tid" sägs det att vi med öppnandet av ett sådant album med ens hamnat i en magisk värld: "Du kan beskåda dem, men de kan inte beskåda dig, och ändå gör de det lika fullt: de ser på dig utan att någonsin ha sett dig." De ser ibland till och med på någon som ännu inte ens är född.

"Det går nämligen inte att komma ifrån - denna blick, dessa blickar, riktas oavlåtligen mot mig, mot den som de inte kunde ana en gång skulle existera. Rakt genom ögonen på den andre som tog bilden skådar de in i mina där jag står på marknaden med ett album fullt av människor som tittar mot mig, förevisar brottstycken av sina liv och utlämnar sig."

Tid låter sig inte hejdas och ändå är det just det som händer, även om det paradoxalt nog sker till priset av att bli varse att allt hör till det förgångna, att stunden aldrig återkommer. Och vi står där och återkallar de egna albumens händelser och diktar ihop liv även åt de okända. Vilket lämpligt knyter an till andra trådar hos Nooteboom om sken och verklighet, fiktion och sanning, eget liv och andras.

I en annan essä minns författaren några av sina tidiga filmupplevelser: den sköna Pier Angeli i ett svunnet femtiotal, några scener ur filmer av favoritregissörerna Bergman, Buñuel och Fellini. 

Särskilt hyllar han en scen ur Bergmans "Smultronstället", där Victor Sjöström i rollen som melankolisk gammal man sitter ensam i trädgården med minnets fönsterluckor på vid gavel mot det förflutna och talar till sin första kärlek. "En ofattbart vacker sista rollprestation".

Ett par möten med kända män in persona vill jag också nämna för att de ger en så livlig bild av den som porträtteras. Den ena är Fellini som Nooteboom träffar i Rom efter premiären av den store filmskaparens film om Casanova. Varvid det bland annat uppenbaras att de värderar den ryktbare förföraren på lite olika sätt och att Fellinis bild av Casanova gör honom till en tvivelaktig figur. Fellini säger: "Han är en synnerligen fysisk och stark, men också barnslig man och kuvad av sin egen libido. Kvinnor älskar honom för att han är deras slav".

Den andre är författaren Bruce Chatwin, som Nooteboom anser har skrivit den bästa reseskildringen någonsin, nämligen "I Patagonien". Det är Chatwin som karakteriseras med ord som sedan fått ge titel åt såväl essän i fråga som boken som helhet. De möts, finner sig ha mycket gemensamt och delar med sig av varandras erfarenheter av några avlägsna resmål som bjudit på ordentliga strapatser och dödligt hot. Jag blev naturligtvis inspirerad att plocka fram några böcker av denne Chatwin, som jag inte läst på länge men minns som en lysande skribent.

Den här essäsamlingen hör till den sortens läsning jag inte vill ska ta slut för snabbt, den som helst bör räcka lite till. Jag smuttar på den, essä för essä, som på en utsökt grappa, och har således ännu kvar ungefär en tredjedel av de 260 sidorna. 

Tilläggas bör att översättningen är utmärkt, men att korrekturläsningen tyvärr visar brister med alltför många stavfel. Dessutom borde en sådan här utgåva med så pass många referenser till konstverk där färgerna spelar en stor roll för resonemanget inte återge dem i en murrig skala av grått-vitt-svart. 

söndag 10 maj 2020

"Jag är inte riktigt mig själv. Och det är jag glad för"



Nu även Kristina Lugn, död vid 71 års ålder.

Jag bläddrar i "Kristina Lugn. Dikter 1972-2003" (Bonniers, 2006). Små papperslappar som bokmärken gör det lätt att snabbt hitta några favoriter, och i dem inte sällan några favoritrader som ofta kan stå för sig själva. Det är lakonismer med galghumorn inbyggd i själva språket, talesätt vridna mot nya lydelser, nyckelord i semantisk dubbelexponering.

"Människorna lever bara ett
känslokast
från avgrunden.
Alla vi människor lever bara ett
tankesprång
från Karlavagnen.
Jag befinner mig nu
bara en slängkyss
från begravningsbyrån.
I mitt sällskap har jag
ett barn som ropar
från jordens alla hörn".

Ett känslokast..., ett tankesprång..., en slängkyss. - Vad för slags mått ska vi använda? Kristina Lugn bör man ta på orden, även om det sker på egen risk med känslan av att tillvaron på en gång osäkras och med förtvivlans munterhet förtydligas. 

"Jag är inte
en schlager.
Jag råkar bara handla 
om samma saker."

Hennes diktsamlingar blir djupare och starkare för varje ny utgåva; den sista är klart bäst - långt bättre än de kvinnliga kollegers hon nu nämns tillsammans med.

"Livet är en parentes mellan Evigheten och Evigheten"

I den sista - "Hej då, ha det så bra" (2003), ur vilka citaten här är hämtade - finns också det som måste vara den vackraste dikt hon skrev, den som riktar en specificerad välgångsönskan till ett barnbarn eller vem det nu kan vara. Åsa Beckman citerar ur den i dagens DN, och jag hämtar också några passager ur densamma:

"Du ska få ett panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken. 
Du ska få ett hem
som älskar dig.
Du ska få sinne för humor.
Och Strindbergs samlade verk
(- - -)
Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i hemförsäkringen.
(- -)
Min julklapp till dig är att om du faller
ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig.
Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa.
En frisedel ska jag sända från min ensamhet.
Du ska inte få ärva någonting alls av mig.
Men du ska få alla pengarna."

Och de sista raderna i den sista dikten i den sista diktsamlingen lyder:

"Kärleken är inte evig.
Döden däremot.
Döden däremot är evig.

Hej då, ha det så bra!"


Bilden: Kristina Lugn, foto

onsdag 29 april 2020

P O Enquist 1934-2020



Ännu en av de stora som funnits med sedan man var ung är borta. En av dem vars författarskap framstod som omistligare ju fler decennier som gick, med i synnerhet några enastående romaner som man läste när de kom och sedan i flera fall återvände till, alltid med känslan av att de var ännu bättre än man mindes dem.

Det var för min del inte bara det att han ständigt återkom till sitt ursprung, till miljöer och livsfrågor som också var mina och därför på ett särskilt sätt engagerande. Hans Västerbotten var närmast identiskt med min mors och mina morföräldrars, det som också var min egen barndoms sommarland. Och mentaliteten i den låg- och frikyrkliga fromhetens bönhus och kapell var lika välbekant för mig som för den Per Olov som präglades av uppväxten i det berömda gröna huset i Hjoggböle - med bönhuset nästgårds. 

Men det var inte bara det, utan också det mästerliga språket, det som genomgått ett otal bearbetningar och slipats så att det till sist tangerade den ädla valör som väl bara hans kollega från lite längre inåt landet uppnådde -Torgny Lindgrens. 

Jag sitter på landet utan tillgång till hemmabiblioteket och tänker efter. Och noterar då helt enkelt de verk av Enquist som jag minns bäst.

Bland 60-talsböckerna är i mina ögon "Magnetisörens femte vinter", historien om helbrägdagöraren från Mozarts tid, den främsta, trots att "Legionärerna", den berömda dokumentärromanen om baltutlämningen, hör till samma decennium. Den senare kom jag aldrig riktigt igenom måste jag erkänna, men det är också en av hans många böcker jag nog borde ge mig i kast med på nytt.

Från och med "Musikanternas uttåg" var jag fast. Skildringen av folkrörelsesverige börjar här med arbetarrörelsen och den spännande konfrontationen mellan från Stockholm utsända gudlöshetens apostlar och de lokala arbetarna och deras gudfruktighet. Här finns också de drastiska historierna med dialektala inslag som närmast blivit tradition i den västerbottniska prosan. Den som något känner till skelleftemålet kan ju inte annat än njuta av den pubertala klådan i ett uttryck som "tjåla in pelln". 

Sedan får både idrotten och väckelserörelsen var sin avhandling i "Sekonden" respektive "Lewis resa". Mer om den senare följer. Först vill jag bara nämna de märkliga och estetiskt fullödiga kortromanerna "Nedstörtad ängel" och "Kapten Nemos bibliotek", vilka på ett säreget sätt vidrör några av livet-döden-kärlekens smärtpunkter, bland annat i form av bortbytingens och monstrets drabbande livssituationer. Enquist räds här inte att uppsöka det skrämmande och frånstötande i försöken att frilägga villkoren.

I början av det nya milenniet kom så den stora romanen om den svenska pingströrelsens framväxt och det ömsom broderliga ömsom stridiga förhållandet mellan dess två dominerande gestalter, ledaren Lewi Pethrus och författaren Sven Lidman. 

Jag minns att när jag hörde talas om den var lika lockad som överraskad av ämnesvalet. Vid närmare eftertanke var det givetvis bara logiskt; ingen av våra främsta författare var bättre skickad än Enquist att göra något intressant av det ämnet. Han hade sina rötter i de folkliga väckelsernas andlighet, han drogs till historiska gestalter och det dokumentariska, och han tvekade inte att ge sig i kast med ett omfattande forskningsarbete som grund för romanskrivandets gestaltningar. 

Skälet till att han valde just pingströrelsen var enligt honom själv att den erbjöd stor dramatik och att han dessutom var nyfiken på sin författarkollega Sven Lidman. Under resans gång försköts emellertid fokus från Lidman till Pethrus; den senare blev genom sin person och sitt ledarskap den intressantare. 

Ofrånkomligen upplevdes "Lewis resa" också som något av ett erkännande av pingströrelsens eget folk. Det kunde jag konstatera när jag efter flera decenniers bortavaro besökte den litteraturafton med Enquist som hölls i den stora funkisaula som Filadelfiakyrkan i Stockholm utgör. 

Kyrkan var praktiskt taget fullsatt, vilket innebär minst ett par tusen personer. Och den värme som strömmade mot Enquist den gången måste ha känts som något extra även för en författare som han, redan så rik på framgångar. Pastor Stanley Sjöberg intervjuade, och även de kontroversiella frågorna om andlighet och sexualitet, som Enquist besvarade på sitt vanliga milt ironiska sätt, utlöste applådåskor. Jag måste erkänna att jag satt där smått konfunderad över vad jag såg och hörde. 

Jo, "Lewis resa" hör definitivt till böckerna jag vill läsa om. Och "Ett annat liv", självbiografin, likaså. När den kom satt jag i en annan välfylld aula, nämligen Uppsala universitets, och lyssnade återigen till hans svar på frågorna om det han skrivit, bland annat om uppväxten och den stränga andligheten. Humorn får man inte glömma; den visade sig då och den glimtar fram också i texternas plågsamma och mörka delar. Eller vad sägs om följande rundgång: Vad göra när man inte har syndat eller gjort nåt styggt som man behöver be om förlåtelse för? Man får ljuga ihop nåt, som i och med det blir anledning till just bön om förlåtelse. 

Det finns fler böcker än dessa jag skulle kunna nämna, men stannar slutligen vid hans sista - "Liknelseboken" - en intrikat sammanfattning av hans tematik i en form som kan liknas vid utläggningen av korten i en egenhändigt skapad kortlek. Något facit gives icke, men inte för inte kallas den en kärleksroman. Ett nytt självbiografiskt kort spelas ut i form av den femtonårige pojkens förlorade oskuld med hjälp av en besökande femtioårig kvinna, vilket sker i en numera berömd scen på ett kvistfritt furugolv. Enquist hade modet att även skildra ett sådant möte som något annat än ett övergrepp.

Det går sällan att sammanfatta ett författarskap i någon enkel formel, men nog finns det återkommande teman hos Enquist som handlar om den mångfacetterade kärleken, om nåd och försoning - om kända och okända människoliv och inte minst deras som var lite eljest, som inte var "gjutna i ett stycke", som bar på gåtor som aldrig till fullo låter sig tydas.  

Jag har inte ordat något om mångsidigheten hos Enquist, som ju skrev allt utom poesi. Jag vill i alla fall nämna ett verk av dramatikern, även om jag inte har samma överblick i det avseendet. "I lodjurets timma" såg jag i en uppsättning på Dramaten för några år sedan, och det blev en oförglömlig upplevelse. Om den föreställningen och om den sista romanen har jag tidigare skrivit (sök Enquist i sökfunktionen här intill).

fredag 24 april 2020

Humlor, studenter och ett par goda böcker



Vårvärmen kom till sist och de kalla vindarna drog bort. Under eftermiddagsturerna med Alice går hon gärna med nosen i marken medan husse bländas av det gnistrande ljuset i björkarnas späda lövverk. Än en gång årstidsväxlingens mirakel - eller naturen "häftad i grönska", som poeten så sanningsenligt uttrycker saken.

I Ekonomikum-parken har humlor och studenter vaknat till liv. Humlorna flyger lågt och lite yrvaket vingligt, medan de lättklädda studenterna vimlar i gräset som vore det vilken vänlig vårdag som helst. Umgänget sker flockvis kring kubbspel och annan distraktion som om de redan erövrat den immunitet som ställs i utsikt en gång när flertalet av oss på något sätt redan drabbats.

Energitillförseln behövs, men sinnesnärvaro är också av nöden. Det talas om tester av olika slag, och vi anar att hälsomyndigheterna nu inser att det mer och mer handlar om Testet framför andra, nämligen det på vår uthållighet, vår outtröttliga tålmodighet.

Jag lämnar solen och de osårbara i parken för inomhuslivet, ger Alice ett ben att gnaga på och återgår till läsningen av det som kom med posten häromdagen. Cees Nootebooms dikter och essäer är helt enligt förväntan mycket bra. Jag återkommer, men först här ett smakprov.

Mellan detta och döden
en tid för tankar som ingen
tecknat ned, skam med vit krita
på griffeltavla, mitt namn förlöst
från sina bokstäver, tomt
som ett läte.

Elfenben och juveler,
allt var mig bekant, min vålnad
försvinner i ett tidsveck. 
inget lämnar jag kvar, finmalen
mellan dagarnas grus
med stenar och snäckor,

en prins utan ord
i en väv
spunnen av intet.

Ur dikten "I landsflykt"
Cees Nooteboom: "Ljus över allt" (Edda, 2019).

Foto: EJ.

fredag 17 april 2020

Musique pour le plaisir




Jo, det var det här med fransoserna och den kammarmusikaliska esprin, exemplet Jean Francaix (1912-1997). Jag nämnde honom i mitt förra inlägg och jag har för mig att jag även tidigare skrivit om honom, men det var nog för länge sen på min förra blogg. Om inte så borde jag det, i varje fall nämna ett av hans allra sista verk, pianostycket "Nocturne", ett mycket vackert stycke.

Men här och nu vill jag peka på ett annat verk, nämligen oktetten för stråkkvartett, bas, klarinett, fagott och horn. Jag är övertygad om att fler än jag kommer att förföras av den här luftiga och lekfulla musiken, så fylld av musikantisk - ja, espri

Den börjar stilla och lugnt med en tankfull melodi, det tema som tonsättaren laborerar med och som kommer att dyka upp i olika klangliga och rytmiska förklädnader. Strax drar det iväg i allegrissimo, en lite ovanlig beteckning i den terminologi som i musikens sköna värld av hävd (och passande nog) är italiensk.

Tillåt en liten utvikning. Allegro betyder som bekant livligt, och med den absoluta superlativformen -issimo blir det då mycket livligt, eller på vardagssvenska jättelivligt. Varför Francaix inte i stället rätt och slätt valde presto (snabbt), som ju innebär en förstärkning i förhållande till allegro, kan man ju fundera över om man finner sådana subtiliteter intressanta. Ett mellanläge var väl vad han åstundade; ett av flera tecken på det finlir som också utmärker styckets instrumentering.

Nåväl, det rör sig om en både kontrastrik och fartfylld musik som sedan i scherzot fortsätter i samma friska tempo. Vem kan motstå de eleganta kvickheter som tonsättaren serverar här? Fagottens småskrockande, klarinetten (som ju klingar på ett sätt i det högre registret och ett annat i det lägre) tutar och kvintilerar, det milt pockande hornet kallar och de ömsom knäppande, ömsom susande stråkarna bildar snabbt skiftande bakgrunder. Det var den här satsen jag på en gång föll pladask för. Så lättlyssnat och samtidigt intrikat, det som bara en mästare klarar.

Andantet är ett vilsamt mellanspel, inte lika märkvärdigt som de övriga satserna.

Sista satsen är en vals som lite på samma sätt, om än kanske inte lika tvetydigt, som Ravels La Valse går till överdrift i den wienska balsalen; det uppklädda och galanta lättas upp av franskt skämtlynne, eller kanske är det bara den salongsberusade glädjens excesser. Men, men... här finns inbromsningar och en del lätt gnisslande inslag också, ett delikat balanserande av ljus och skugga.

Musik som livsluft, för dess egen skull. Musik att avnjutas på ungefär samma sätt som under vårpromenadens möte med blommande träd och marker. Bara ens uppmärksamhet fordras.

Youtube-länken ovan visar en grupp eminenta musiker som under Festival Mozaic i Californien i augusti förra året spelade den här oktetten alldeles förnämligt, enligt min mening.