Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 15 februari 2020

En torsdagskväll på Liljevalchs erinrade jag mig tuschet



Årets Vårsalong på Liljevalchs bjuder som vanligt på den stora variation som i sig är lockande och kan ses som poängen med den här sortens konstutställning. Det finns så många material, så många tekniker, så många stilar och uttrycksformer som här får existera vid sidan av varandra. Somligt går man utan vidare förbi, men en del gör också att man stannar upp och fängslas och i några fall även fortsatt bearbetar i minnet. 

En del lockar till skratt, annat till allvarsam reflektion. En del är omedelbart attraherande och säljbart, annat bara konstigt eller endast till för att störa vaneseendet med något som ingen kan tänka sig inom hemmets fyra väggar.

I år slog det mig att tuschlaveringen är tillbaka, vilket gladde mig oerhört. Dels för att den ofta leder till en så raffinerad typ av måleri, men dels också för att jag har en så personlig relation till tuschet, vattnet och penslarna. Gråskalan, det utsparade vita, kombinationen av avsikt och lyckträff, skärpan gentemot det utflytande - kort sagt akvareller utan kolorit.

Förutom blyerts, "vattenfärger" och kritor fick jag som barn tillgång till en liten flaska svart tusch. Efter lång tid av bundenhet till tecknandet försökte jag lämna blyertsen och stålpennorna bakom mig och gå direkt på papperet med penslar av olika storlek. Med bredaste mårdhårspenseln doppad i vattenglaset fuktades valda delar av det vita arket, varefter äventyret började med tillförseln av tuschet. Eller omvänt: vattnet tillsatt i de svarta penseldragen vilkas blandade flöde åtminstone delvis kunde bemästras med ögonblickliga beslut. 

Mycket misslyckades, men desto större tillfredsställelse när bilden växte fram ur vitheten och fann nåd inför mitt kritiska öga. Som alltid i akvarell gällde det att ta rätt beslut i rätt tid, inte minst se till att inte överarbeta.

Jag minns särskilt ett par bilder, (numera endast befintliga i minnet) som jag tyckte att jag lyckats bra med. Den ena visade ett grässtrå (av den fint förgrenade arten gröe) från ett lågt mark- eller grodperspektiv mot en skiftande, gråmulen himmel, där en fläck av ljusgenombrott kunde skönjas. Strået målat med den tunnaste penselns spets efter det att himlen torkat.

En annan bild döpte jag till "Slaget vid Poltava". Den är svårare att beskriva, men så var den också mer beroende av en titel än grässtrået. Den våldsamma sammandrabbningen flöt ut i det som kunde ses som ett upprört dammoln, där fragment av hästar och ryttare fläckvis lät ana det som titeln utsade. 

Jag erinrade mig detta när jag stod framför det objekt på årets vårsalong som gjorde starkast intryck på mig, nämligen ett par tuschlaveringar av Soile W Algeröd. Den ena - "Hud" (se ovan) - visar en mänskokropp som i sin helhet ännu inte är fullt synlig. Den framträder ur - eller försvinner i - intensivt ljus och energifylld hejdad rörelse. Knävecket och bröstkorgens sida är ytterst påtagliga i sin graderade svärta och ger rent sensoriska förnimmelser. Vilket strålande skickligt lyckokast!

Det fanns mycket annat sevärt också, men efter någon timmes vandring genom salarna infinner sig trots allt en mättnad inte olik den man känner efter ett redigt svenskt smörgåsbord, en buffé vars många goda rätter inte alltid stannar kvar som minnesvärda enskildheter.

onsdag 12 februari 2020

Yourcenar - en modern klassiker



Marguerite Yourcenar (1903-1987) var en av 1900-talets största franska författare, medlem av den Franska Akademien och en av Svenska Akademiens ledsammaste försummelser vad gäller Nobelpriset. Jag är sällan gladare och mer förväntansfull än när jag sätter mig tillrätta i fåtöljen med en oläst text av henne. Som nu när hennes kortroman "Un homme obscur" från 1982 äntligen kommit på svenska - "En okänd man" (Ellerströms, 2019) - i översättning av Kajsa Andersson, som även skrivit ett efterord. 

Romanen utspelar sig för bortåt fyra hundra år sedan, och redan i första meningen får vi veta att Nathanael är död. I ensamhet på en ödslig frisisk ö dör han utan att det väcker någon uppmärksamhet hemma i Amsterdam. De få som kände honom mottog nyheten utan förvåning; de visste om hans lungsjukdom och den besvärliga hosta som alldeles för tidigt fört honom i dödens närhet.


Och redan i andra stycket läser vi en för Yourcenars stil rätt typisk mening: 

"Nathanaels födelse hade för övrigt passerat obemärkt även den - de flesta människor kommer till världen utan större väsen och lämnar den lika stilla."

Det är just den här förmågan att i pregnanta satser, utan onödiga omsvep, mitt i atmosfäriska situationsbilder, passa in en oavvislig anmärkning av livsfilosofisk karaktär som gör hennes prosa så njutbar. Man tänker: Vad kan inte Yourcenar göra av ett obemärkt livsöde i 1600-talets Västeuropa om inte just detta - rädda det undan obemärkthet? Vem kan bättre låta oss förstå hur stort och rikt ett enskilt liv som sällan gjorde något väsen av sig ändå kan vara?

Hennes breda bildning tycks underlätta snarare än tynga prosan i den historiska romankonst som var hennes främsta gebit. I det här fallet liknar berättelsen en krönika över ett liv, en man, som i sin ungdom efter en dramatisk händelse, ett dråp, drivs på mållös flykt till havs, ända till de avlägsnaste delarna av den då kända världen. 

Nathanael lever sjömansliv i Karibien och på den kanadensiska ostkusten innan han så småningom återvänder hem och biträder farbrodern Elias som korrekturläsare i hans tryckeri. Lika otvunget som skildringen rört sig i exotiska miljöer bland indianer och missionerande jesuiter, beskriver den vad som försiggår bland lärda män och prostituerade i Amsterdams judiska kvarter. 

Författaren har tilldelat sin Nathanael ett kvinnotycke och en bildningshunger som gör att intet mänskligt till sist är honom främmande. Han lär känna de bullriga hamnkrogarnas vällustiga kvinnor, läser klassiska verk, för samtal med den dödssjuke filosofen i hans vindsrum och bevistar kammarmusikaliska soaréer hos förre borgmästaren och änkefrun, hans förtjusande dotter. 

Men när Nathanaels sjukdom förvärras drar han sig undan världen i en lånad stuga på den frisiska ön. Han är där för att vila och återhämta sig, alltmer medveten om att han aldrig kommer att lämna den. Han lever nära naturen, ger akt på harar och fågelliv, vildhästar, väder och vind.

"Nathanael gladdes med fågeln som lyckats snappa till sig föda men sörjde över fisken som slukades levande".

Tiden upphör att existera; "gryning och skymning var det enda som räknades":

"Det var som om man hade utplånat siffrorna på urtavlan och själva urtavlan hade bleknat som månen på himlen mitt på dagen."

Nathanael summerar, värderar och omvärderar. Hans liv har innehållit mer av glädje än smärta, glädjen mest lik den man har när man tuggar på ett grässtrå. Han läser ingenting längre, nej: 

"Att läsa böcker var som att bälga i sig brännvin, bara ett sätt att berusa sig för att slippa vara närvarande."

Men han ser och han minns och han drömmer om den kvinnan som var hans och som blev hängd, och om den han aldrig kom riktigt nära, hon som satt vid spinetten när tonerna föll som pärlor ur instrumentet. Med musiken "nåddes en fulländning som aldrig var möjlig i livet".

Ja, Nathanaels möte med musiken i förre borgmästarens salong är värd ett lite längre citat som ytterligare belyser Yourcenars strävan att omfatta både högt och lågt, stort såväl som smått, det sammansatta och det motsatta, ambivalensen inför en värld som rymmer så stora mått av både grymhet och skönhet.

"Varje variation ledde smekande från en njutning till en ny, helt omärkligt. Ljudet ökade eller minskade i intensitet, tonaliteten förändrades som färgerna skiftar på himlen. Själva faktum att denna lycka tilldrog sig i tiden kom en att tro att det inte rörde sig om ren fullkomlighet, som likt Gud existerar i en annan sfär, utan att det bara var en serie hägringar, örats hägringar liksom ögat har sina. Men var det någon som hostade och störde den stora friden, då påmindes man om att miraklet behövde en privilegierad plats, skydd för oväsen. Utanför fortsatte kärrorna att gnissla, en misshandlad åsna skriade, djuren i slakthuset bölade och rosslade i dödsångest, undernärda bortglömda barn skrek i sina vaggor... - Det var något skandalöst i att detta smärtans väldiga tjut, dödsbringande om man kunnat ta det till sig helt och hållet, existerade samtidigt med denna strimma av ljuvlighet."

Det är verkligen en vacker bok om livets korthet, om en okänd man, ett händelserikt liv och ars moriendi. 

Jag hoppas innerligt att det utmärkta förlaget ellerströms vill fullfölja utgivningen av Yourcenar med de båda återstående kortromanerna som på andra språk ibland publicerats tillsammans med "Un homme obscur", nämligen "Anna, soror..." och "Un belle matinée".

tisdag 4 februari 2020

Birth of the Cool - från minnenas album



Dokumentärfilmen om Miles Davis som sändes i Svt 2 i lördags var två timmars fascinerande musikhistoria, ett rejält fläskben till oss som inte står ut med grannkanalens hajpade jippo, det som går under beteckningen "Melodifestival" men som har väldigt lite med musik att göra.

Förutom de bitvis sorgliga inblickarna i Davis privatliv, med drogberoende, rasism och komplicerade personrelationer, gav filmen en nyttig påminnelse om vilken gigant han var i sitt musikskapande, en ikon jag alltid återkommit till ända sen jag i tonåren började intressera mig för jazz. Miles hör till dem som stannade kvar, även när annan musik så småningom tog överhanden.

Jag påmindes om LP-skivorna jag köpte efter provlyssning i de utmärkta små hytter som Siewerts skivbutik i Uppsala erbjöd sina kunder. Det var i slutet av 60-talet, just vid den tid när Miles med sin ständiga beredskap för uppbrott och nyorientering var på väg in i ett nytt skede av sitt musicerande.


Jag påmindes om de vackra skivomslagen med bilder av honom själv, en stilig svart man i alltid lika elegant outfit, eller av hans vackra kvinnor i sensuella poser. "Sorcerer" till exempel, som ju som sista spår hade ett sånginslag av och med Bob Dorough: "Nothing like you has ever been seen before". 

Den sången hade ett bättre ackompanjemang än de flesta habila sångare kan drömma om, men framför allt kunde jag rikta den raka och enkla textens hyllning till den som det för min del handlade om. Sedan kom bland annat "In a silent way", fortfarande omisskännlig Miles men på tröskeln till fusion och den elektrifierade eran.


Jag hängde med även in i den elförstärkta funk- och rockpåverkade musik som lockade honom med sin större och ungdomligare publik. Även om jag kände visst motstånd mot delar av den på sin tid oerhört uppmärksammade och prisade "Bitches Brew", fann jag fortfarande behag i den lyriska ton som låg bevarad också i de distorderade trumpetstötarnas ekon ut i ödsligheten. 

För det är ju så att Miles Davis, genom alla sina förvandlingsnummer, på sitt eget sätt förblev densamme även när han tråcklade den glänsande, svidande sköna silvertonen genom de elektrifierade instrumentens klangvävar.


"Tutu" var vad jag nu kan minnas den sista utgåvan jag införskaffade, och då var det 80-tal - kassettbandens och min Walkmans förhållandevis korta epok. Alltså fick jag hålla till godo med den lilla kassettens begränsade format för återgivning av det fantastiska fotot av Miles Davis, signerat Irving Penn (se närmast ovan).

Därefter har jag (alltmer även i övrigt?) mestadels bara blickat bakåt i tiden, det vill säga till 50-och 60-talens Miles Davis. Cd-skivorna jag köpt under senare år hör alla till den tiden. Många med mig betraktar den tiden som den bästa, där mästerverket "Kind of Blue" framstår som en av jazzhistoriens orubbliga milstolpar. Den sortens blåaktighet som några av jazzens största levererade där (förutom Miles bland annat Bill Evans, John Coltrane och Cannonball Adderley) hör till det vackraste som åstadkommits inom lyrisk improvisationsmusik.


Men även den tidens samarbete med arrangören och orkesterledaren Gil Evans resulterade i inspelningar som jag gärna låter snurra på min skivtallrik. "Porgy and Bess" och "Quiet Nights" är album som innehåller spår där Miles återhållna melankoli i sparsmakat modulerade fraser - hans adelsmärke - ofta får blomma ut. På "Quite Nights" finns också ett sex minuter långt spår med sextetten, där han sordinerat och tårögt talar till oss med tillbakablickens nostalgiska tonfall: "Summer Night"

Ja, det får räcka så, några spretande notiser ur minnesbanken föranledda av filmen om Miles Davis och ett par dagars förnyat umgänge med hans oumbärliga musik.  

Bilderna:
Överst: Miles Davis, 1958. Foto Dennis Stock
Andra nerifrån: Foto Irving Penn.
Samtliga bilder utom den översta utgör omslag till skivkonvolut.

fredag 31 januari 2020

Gåtan Knutby och väckelsefromhetens frånsidor



"För oss pingstvänner är Knutby både något vilt främmande och skrämmande välbekant." Det skrev Joel Halldorf, docent i kyrkohistoria, i Expressen häromdagen. Han beskrev en trolig bakgrund till att en församling som den i Knutby växer och spårar ur i vilt experimenterande. Det var, menar han, fråga om en ungdomlig radikalisering som sökte och trodde sig ha funnit något mer än den stagnerade och sansade gemenskap som pingströrelsen blivit, en starkare karismatisk eldighet med "spekulationer... om demoner och tidens slut", naturligtvis med spaning på det senaste och mest spektakulära i det stora evangelikala landet i väster. 

En försvagad auktoritetsstruktur i 90-talets pingströrelse ser han som ytterligare en faktor. Efter Lewi Pethrus´ frånfälle saknades någon som i likhet med honom kunde vägleda och hålla osunda tendenser kort. 

Och jag tänker att det säkert ligger någonting i detta. Jag minns själv från min barndom observansen på det som kallades "svärmeri" och "överandlighet", dock utan att frågan om vem eller vilka som kunde döma i saken behövde ställas.

Javisst - entydighet och fanatisk tro på en "sanning" som överbetonas, vantolkas eller lyfts ur sitt sammanhang lär förr eller senare urarta i sekterism och irrläror av olika slag, bevisligen även en så pass egendomlig lära som den om Kristi brud i individuell mänsklig gestalt. 

Halldorf väljer att sammanfatta saken metaforiskt: obehaget han känner handlar om att han väl kan identifiera språkbruk och enskildheter i bilden av Knutbyförsamlingen, men mosaiken är omlagd, bilden som helhet förvirrande och främmande. Karismatisk maktutövning är följaktligen förenad med risker; nyskapande måste balanseras och prövas mot en teologisk förankring i den kristna traditionens mångtydighet och sammansatthet. 

Allt detta låter klokt och insiktsfullt, även om jag skulle velat ha en närmare granskning av de där igenkännbara bitarna och deras förhållande till den nya och skrämmande bilden. Antytt är tron på demoner och tidens slut, vilket jag också tror är viktiga, här liksom i många liknande sammanhang. 

Tron att Jesus snart kommer tillbaka för att hämta hem "sin brud" - det vill säga symboliskt sett församlingen, de troende - är en välkänd väckelsekristen trosartikel som i Knutby konkretiserades i en absurd föreställning om bruden som en person av kött och blod ur den egna kretsen. 

Jag minns en sång från min barndom, ja i själva verket flera, som uttryckte en sådan här allt överskuggande sanning som riskerar att sluta gemenskapen i värn mot synd och värld, sammansvetsa den i alert beredskap för apokalypsen. I sång såväl som i predikan väcktes den brådskande frågan om vem man var och var man stod när pärleporten inom kort och för evigt stängdes. På vilken sida om den avskiljande tröskeln tänkte man befinna sig?  

Innanför eller utanför
bröllopssalen en gång,
innanför eller utanför
evigheten så lång?
Innanför eller utanför,
lyss till min frågande sång.
Innanför eller utanför,
var skall du stå en gång?

Jag vill påstå att denna föreställning om att leva i den yttersta tiden, nära dess slut, i den skrämmande övertygelsen om att kunna "gå förlorad", "bli lämnad kvar", förgås i övergivenhet bland de fördömda, är det förmodligen mest skrämmande och destruktiva inslaget i väckelsekristendomen, oavsett den utbroderas med andra mer eller mindre absurda förvillelser eller inte.  

Inte minst för barn blir hotet om evig separation från nära och kära oerhört ångestskapande och mer skrämmande än aldrig så målande beskrivningar av det oblida öde som samtidigt antas drabba dem som lämnas i jordisk vedermödaSom fånge i en sådan svartvit föreställningsvärld återstår endast överlåtelsen, underkastelsen - att låta sig frälsas från hotet och försäkras evigt liv i de saligas gemenskap. Det rör sig om kraftigt suggestiva medel som  väckelsepredikanter alltid haft svårt att avvara.

Jag har just läst en bok av författaren Lennart Frick som jag inte bläddrat i sen den kom för femtio år sedan. "I denna natt" (Rabén & Sjögren, 1969) är en berättelse om Oliver Larsson, en enkel, psykiskt bräcklig man, pingstvän från Vinliden i det inre av Västerbotten, en av dessa som drabbas av kallelsen direkt från Jesus själv att predika om profetiornas uppfyllelse och tidens slut. I Larssons fall ett tillspetsat budskap, en avisering om Hans ankomst i en nära framtid, närmare bestämt redan före 1952 års utgång.  

Här finns ytterligare en mosaikbit som alla med en uppväxt i väckelsemiljöer omedelbart känner igen: tron på profeter och nya uppenbarelser med budskap direkt från Herren själv. De framträder med självauktorisation, vilket med ett visst mått av karisma hos profeten ifråga inte sällan vinner acceptans och gensvar. Även i Knutbyförsamlingens inre krets cirkulerade typiskt nog en profetia rörande "Kristi brud", den bisarra Tirsaprofetian.

Det är när sådant inträffar som "auktoritetsstrukturen" prövas, vilket mycket riktigt också sker i romanen om Oliver Larsson när han möter motstånd och misstro bland sina egna trosfränder, inklusive sin gamla mor. 

Nekad att predika i allt fler församlingar tar han motgångarna som ytterligare tecken på det allmänna förfallet och arbetar oförtrutet vidare. Fram till dess det i kapellet i Risbäck nyårsaftonen 1952 drar ihop sig till bevis, Exalterad låter han de församlade förstå allvaret i att tidpunkten för uppbrottet hastigt närmar sig, att nådatiden strax är till ända, att det gäller om just du ska få vara med dem som med brudgummen lyfts upp i skyn. 

Han märker knappt att åhörarna en efter en stilla smyger sig ut, och när kyrkklockorna ringer in tolvslaget och ingenting märkvärdigt hänt rämnar hans tillvaro och kulminerar i ett övergrepp, hans eget syndafall. Han inser att han är lurad och avslöjad som falsk profet, vilket i grunden skakar hans tillit till Herren själv. 

Men Oliver Larsson räddar sig med förklaringen att han fallit offer för Mörkrets furste, Satan själv, som (med Guds obegripliga tillåtelse) lurat honom in på falska profeters väg. Ingen kan ju enligt bibelordet bestämma tid och stund för uppbrottets timma. Han söker förlåtelse och finner med hjälp av sitt bibelsprängda tungomål en möjlighet att i allt väsentligt bibehålla sin världsbild. 

Jag tänker: Hade han ägt lite mer av karismatisk begåvning och social talang kanske han kunnat slingra sig ur nesan av att ha tagit fel genom någon omtolkning eller genom ännu en uppenbarelse med appeller om en förlängd "nådatid". Kanske hade han med fäste i någon församling fortsatt kunnat uppträda som profet och utveckla en sekteristisk gemenskap i väntan på "brudgummens" uppskjutna ankomst. 

Men Oliver Larsson, så som jag läser honom, är en uppriktig om än förvirrad människa, ingen psykopat som med andligt kuckel vill utöva makt, ingen förförare som förskansad bakom Kanaans tungomål trånar efter upphöjdhet och materiella fördelar. Han framstår närmast som ett ynkligt offer.

Det är gott att Knutbyförsamlingen är nedlagd och att åtminstone några av pastorerna nu verkar ha vaknat och är beredda att ta konsekvenserna av sina ödesdigra äventyr i vild och våldsam andlighet. Ändå är kanske inte de aktuella juridiska konsekvenserna de betydelsefullaste i sammanhanget, utan de andliga, de existentiella, det faktum att både de själva och ett stort antal församlingsmedlemmar förslösat en stor del av sina liv på ren galenskap, eller vad som med pingströrelsens eget språkbruk i varje fall torde ses som ren och skär villfarelse. 

Beträffande "I denna natt" vill jag hävda att det är en märkvärdig roman som Lennart Frick skrivit och att jag efter läsningen är både överraskad och imponerad. Den utspelar sig för länge sen i en annan tid med glesbygdskapell, täljstenskaminer, djupa snövintrar och utedass. (Den fina miljöskildringen är i sig ett skäl att läsa den). Men kärnan i historien om en psykiskt instabil människas trosvandring in i fanatismens återvändsgränd har ingalunda något passerat eller irrelevant över sig. Författarens sätt att inifrån och ut beskriva väckelsefromhetens lockelser och frånsidor, med användande av Oliver Larssons eget bibelsprängda språk, skänker autenticitet åt skildringen. Det blir möjligt att i någon mån också fatta logiken i den "radikalisering" som Oliver Larsson genomgår

Glatt överraskad alltså, men ändå inte helt förvånad. Jag vet ju att Lennart Frick också är pastorsson, och jag minns mycket väl hans far, resepredikanten och kolportören, som flera gånger gästade mitt barndomshem. Det var därför med en speciell känsla jag under läsningen kunde konstatera att inte bara språkbruket utan även namn på orter och en del kända predikanter lät bekant. Vem har inte någon gång i ett svunnet 50-60-tal, i ett kvällsmöte under "Lapplandsveckan" i Husbondliden bland tusentals människor i och utanför jättetältet, hört Uno Olofsson försöka skrämma vettet ur åhörarna med sin hesa tordönsstämma?

Bilden: Kristinebergsgruvans märkliga Jesusbild uppenbarade sig efter en sprängning i november 1946. Profetiorna och tolkningarna av detta fenomen har funnits sedan dess och bilden spelar en viktig roll för Oliver Larsson i Fricks roman.

onsdag 22 januari 2020

En populär men mindre bra pianokonsert



Av rubriken framgår att jag trots allt uttrycker mig försiktigt. Det var inget fel på Sakarai Oramos och Filharmonikernas framförande av Tjajkovskijs populära pianokonsert nr 1 i b-moll, allra minst på den unga italienska pianisten Beatrice Rana. Men ack, så mycket hellre jag hade velat höra henne i någon annan av de konserter hon har på sin repertoar, t ex Prokofievs andra.

Nej, det är verket jag inte förmår uppskatta, i varje fall inte efter den förtjänst det enligt så många har. De tunga elefantkliven inledningsvis, tjurrusningarna över klaviaturen, kasten mellan ganska ointressanta idéer i ett rapsodiskt skval som inte riktigt griper tag ens som hisnande virtuositet. Jag syftar nu främst på första satsen; mellansatsen och sista satsen är bättre.

Programbladet återger en historia om denna konsert som Tjajkovskij själv berättat i ett brev och som talar för att jag inte är ensam om mina reservationer. Konserten skrevs med Nikolaj Rubinstein (bror till Anton) i åtanke som den som skulle uruppföra den. Men när Tjajkovskij presenterade verket för honom hände följande:

"Jag spelade tålmodigt konserten till slut; den hälsades med tystnad. Jag steg upp och frågade: ´Vad tyckte ni om den?´ Plötsligt strömmade en flod av ord över Rubinsteins läppar, han blev alltmer högljudd och våldsam för var minut, tills han lät som en vrålande Jupiter. Enligt honom var min konsert inte alls bra; omöjlig att spela, med många gräsliga passager, kompositionen var vulgär, och jag hade stulit en bit här och en där, överallt. Jag blev inte bara förvånad, utan även förolämpad av denna scen."

Så illa var och är det givetvis inte. Till saken hör att Tjajkovskij gjorde ett par revisioner och att Rubinstein så småningom ändrade sig, sedermera gärna framförde verket och bidrog till dess framgång.

Nummer ett - det borde betyda att det finns åtminstone en pianokonsert nummer två också. Kanske är det för att jag inte lyssnat till den förut som den låter fräschare och tilltalar mig mer än den första. I yttersatserna känner man igen Tjajkovskijs svaghet för yrande löpningar i snabbast möjliga tempi, men här finns musik som väcker mitt intresse, på samma sätt som några av symfonierna definitivt gör (framför allt den första och den sista, sjätte). 

Det finns faktiskt en tredje konsert också, men bara i form av en första sats, i själva verket en omarbetad symfonisats, som blev det sista Tjajkovskij gjorde före sin död.

Jag menar givetvis inte att dessa konserter skulle vara dåliga, bara att de är överskattade och att ettan inte äger den storhet som den på grund av sin popularitet ofta tillmäts. Den platsar inte på min bästalista, hör inte till dem jag ständigt återvänder till, de outslitliga (se här och här). 

Det handlar definitivt inte om att jag ser ned på rysk romantik, tvärtom. Sergei Rachmaninovs pianokonserter - särskilt den andra och den tredje - hör till mina bestående favoriter. I mina öron är han den ryske pianokompositören par preference, och som sedan under den postromantiska eran avlöstes av ännu en Sergei, nämligen den klassicistiske modernisten Prokofiev. Dessutom finns flera andra, mindre kända ryska pianokonserter i den romantiska traditionen som jag håller högre än just Tjajkovskijs, till exempel Nikolaj Medtners och Alexander Skrjabins.

Allt detta sagt, var det likväl givande att återknyta bekantskapen med b-mollkonserten, även om det i det här fallet främst var pianisten som lockade mig till konserten. Att programmet i övrigt innehöll en tondikt av Sibelius och den fjärde symfonin av den alltför tidigt bortgångne Anders Eliasson bidrog i högsta grad till att jag glad och nöjd lämnade konserten. 

Det fina med att gå på konsert är ju att man då som regel konfronteras med flera olika verk, inte sällan sådana som annars kanske aldrig skulle ha kommit i ens väg. Eliassons symfoni hoppas jag Oramo och Filharmonikerna spelar in så att man får lyssna till denna mycket fascinerande musik på nytt (varför inte tillsammans med violinkonserten som Janine Jansen så lysande framförde för några år sedan? - se här).


Hemma efter konserten sökte jag mig till en strömningstjänst med Beatrice Ranas inspelningar och fann att hon för några år sedan spelat in Tjajkovskijs första konsert tillsammans med Prokofievs andra på samma utgåva. När jag lyssnade på den senare tyckte jag mig höra en koppling jag aldrig tänkt på förut. I första satsens kadens (liksom i scherzot och även i övrigt) krävs en virtuositet hos pianisten som går utöver det mesta i den vägen. Som hos Tjajkovskij finns här partier av vilt framstormande musik med bland annat braskande löpningar av ett slag som kanske i själva verket skojar lite med (och dubbelt överträffar) föregångaren? Men, men... här finns först och främst fantastisk musik som engagerar mig med sin laddning och komplexa rikedom.

Nästa gång Beatrice Rana gästar oss får hon gärna spela Prokofiev.


söndag 12 januari 2020

Den lyckade dagen



Peter Handke skrev i början av 90-talet tre tunna böcker på tre skilda teman med titlar som på tyska börjar "Versuch über...", vilket på svenska blev "Tankar om tröttheten", "Tankar om jukeboxen" och "Tankar om den lyckade dagen". Jag började läsa dem på nytt inpå det nya året, av någon betydelselös anledning i omvänd ordning.

En lyckad dag - vad skulle det vara, hur skulle den se ut? Lyckad lika med bra, sorglös eller väl genomförd? Lyckad till skillnad från lycklig? Frågorna hopas och redan inledningsvis undrar författaren om inte den dagen bör innebära mera än bara fullbordandet av densamma. Borde den inte framstå som något ojämförligt, något enastående?

Dessutom problemet med tidsaspekten. Är det dagen, eller det rätt fångade ögonblicket, eller kanske rent av livet som helhet vi är ute efter? Dagen mött av det livsförhöjande ögonblicket? 

Egentligen är det nog det ofta alltför slarvigt använda begreppet "Carpe Diem" som Handke ger sig i kast med i ett försök att ge det ett innehåll bortom det slitna språkbruket, varats flyktighet och ett vaneseende som aldrig riktigt fäster. 

Två ting bildar upprinnelsen till essän: ett självporträtt av William Hogarth och en slät, rundad sten från stranden av Bodensjön. Hos dem båda finns en "line of beauty", en "linjens skönhet" värd att beakta (Jag ser vid närmare efterforskning att begreppet, som härrör från Hogarths estetik, syftar på en meander, en S-formad linje, representerande en livaktighet som den raka, döda linjen antas sakna). Det är betecknande att Handke här pekar på detaljer, två till synes oväsentliga saker i ett konstverk och i ett stycke oorganisk natur, som för det medvetna beaktandet kan uppenbara någonting av existentiell tyngd och oväntat skönhetsvärde. 

Tavlan visar förutom konstnären själv en hund, några böcker och en palett. På paletten finns en sådan där skönhetens linje, en fåra som delar den i hälfter. Eller är det bara ett rep, en pisksnodd som ligger där? Och stenen som Handke plockade med sig från stranden uppvisar på samma sätt en linje, en "diagonal i den mörka graniten", "en kalkvit åder som skiljer och håller samman kiselstenens båda halvor".

Denna vindlande essä (stundtals den för läsaren kanske njutbaraste men också mest krävande av de tre) vrider och vänder på idén om den lyckade dagen och de tankar och iakttagelser den föder, men lämnar inga klara svar. Den prövar sig fram, i öppenhet mot dagen och det den framkallar, väl medveten om misslyckandet, det oundvikliga tillkortakommandet vid språkförvandlingen. Ja, frågar sig författaren, motsvaras inte idén om en lyckad dag av sagans eller psalmens form snarare än essäns? 

Finns det något som liknar en slutsats i detta meanderlika Versuch, denna vackra essä, tung av bisatser och skönhetslängtan, handlar den om den lyckade dagen inte som idé utan dröm, dock en dröm som författaren inte haft utan gjort:

"Se suddgummit, så svart och litet det har blivit, se högen av blyertsspån under fönstret." 

Men likväl: "Lyssna: så som inbrottstjuvarna med sina dyrkar lyssnar till knäppet när låset går upp."

Och: "Se, hur snön faller förbi det tomma fågelbordet. Upp till förvandling."

Det kan låta som terapirummens maning till mindfulness, men illustrerar i så måtto ingen psykologisk teknik med terapeutiskt syfte utan snarare en praktik för språklig erövring. Det hindrar ju inte att den här essän, i kraft av konsten att formulera svåråtkomliga idéer, även kan ha terapeutiska biverkningar.



Foto: EJ.
Bilden överst är ett lån från nätet.


torsdag 9 januari 2020

Vårens musik i siktet




Så här några dagar in på det nya året bläddrar jag som vanligt igenom programmen från mina närmast belägna scener och estrader. Påkostade broschyrer i tjockt fint papper och fläckfritt färgtryck till trots ritar jag med kulspets i kanten, stora och små kryss, ibland ytterligare förstärkta med en ring - vilket betyder någonting som absolut inte får missas. 

Några av kryssen kommenterar jag här i korthet.

Ludvig van Beethoven fyller 250 i år och det märks verkligen i husens programsättning, trots att han även ett år vilket som helst hör till de mest spelade. Att hans popularitet håller i sig märks också på att jakten på biljetterna till de stora evenemangen redan håller på att ta slut. 

Konserthusets satsning på ett konsertant framförande av hans enda opera "Fidelio", med bland annat Nina Stemme i en av rollerna, hör förstås dit. Dessbättre kan man (i varje fall i Uppsala än så länge) se denna opera på bio i direktsändning från Royal Opera Covent Garden med Jonas Kaufmann och Lise Davidsen, det nya norska stjärnskottet i sopranfacket, i huvudrollerna (den 17/3, med repris några dagar senare).


Ännu en av världsscenens stora ryska pianister - Igor Levit - spelar fyra av hans sonater, bland dem "Spöksonaten" (som den ju på grund av Strindberg kallas i Sverige; annars "The tempest") och "Pathétique", och även i det fallet (den 22/2) bör man skynda sig att boka. Juja Wangs pianoafton i mitten av mars är däremot ledsamt nog redan uppbokad till sista plats.

Ett flertal av Beethovens symfonier ges både i Konserthuset och i Berwaldhallen av olika orkestrar och dirigenter. I mars spelas till exempel nr 3, "Eroica" - av SRSO och i båda husen (!).  Filharmonikerna tar hand om den nionde symfonin i Konserthuset i slutet av mars, men även den konserten är praktiskt taget utsåld, medan nian i Berwaldhallen i början av juni med SRSO, Harding och ett gäng goda solister ännu har en del platser kvar. Några dagar innan sammankallar Harding också det uppbåd som krävs för ett uppförande av den väldiga "Missa Solemnis", och i det fallet finns fortfarande rätt gott om plats. 

Till sist vill jag angående LvB påpeka att alla hans sexton stråkkvartetter kommer under året att framföras av Quarteto Casals i Konserthuset, fördelade på sex konserttillfällen. Den 18/4 ges till exempel nr 4 i c-moll, nr 9 i C-dur och nr 14 i ciss-moll. Och i Uppsala, UKK, ger Kammarsolisterna ett program där "Heliger Dankgesang" ur 15:e stråkkvartetten ingår (15/3). Om Beethovens sena kvartetter skrev jag senast här.

Det finns förstås mycket annat man skulle vilja se och höra också. Till exempel Kungliga Operans symfonikonsert under ledning av Andrew Litton, med Brahms glödande värme i dubbelkonserten för violin och cello och dessutom Rachmaninovs underbara Symfoni nr 2.

I Berwaldhallen (2/4) ges äntligen en symfoni av Arthur Honegger, nr 3, "Den liturgiska", jämte Mozarts stora Mässa i c-moll (minst lika märkvärdig som hans Requiem!). Och vem står på nytt på pulten, utan partitur och pinne, om inte den unge 93-åringen Herbert Blomstedt, vars känsliga handrörelser är en fröjd att följa, inte minst när de alstrar musik av den högre andliga skolan!

Den gångna hösten präglades för min del av ett par av Mahlers symfonier; i vår kan det i stället bli fråga om Anton Bruckner, vars symfoni nr 7 spelas av Filharmonikerna under Alan Gilbert (23/1) och nr 8 av samma orkester med den återkommande Christoph Eschenbach som dirigent. Biljetterna till den senare konserten (den ges två gånger, 6/5 och 7/5) är också redan på väg att ta slut.

Låt mig slutligen också nämna ett par konserter i maj, den ena med Filharmonikerna och Bartóks Violinkonsert nr 1 (solist: James Ehnes), ett orkesterverk av Dvorak och inte minst Leos Janacecks mäktiga Sinfonietta. Den andra i Berwaldhallen med Chopins Pianokonsert nr 1 (solist: Nikolai Lugansky; se där ännu en fenomenal ryss!) en symfoni av Dutilleux  och Ravels "La valse".

Bilderna: Beethoven, hans autograf samt ett fragment av handskriften till Månskenssonaten.

måndag 6 januari 2020

Trettondagsbetraktelse



Vise män. Himlakonungen. Guld, rökelse och myrra. Himlakroppar och stjärnbilder. Stjärna i öster.  Förlidet år och ljusår. Svarta hål och mörk materia. De gamla slitstarka berättelsernas begreppsvärld och den nya fysikens poesi blandas och befruktar helgmetaforiken.

Jag läser att det gångna årets märkvärdigaste vetenskapliga framgång är ett foto, en bild, av det astrofysiska fenomen som så suggestivt kallas svart hål. Och jag slås på nytt av språket, av förundran inför de tappra försöken att beskriva och begreppsliggöra en hittills ej observerad verklighet vars evidens endast meddelat sig i matematiska formler och mätningar bortom mänsklig varseblivning.

Men nu finns trots allt en bild av ett svart hål, eller rättare sagt dess "skugga", lokaliserad till mitten av en galax ofattbara 87,55 miljoner ljusår bort. Dessutom är hålet fångat i Jungfruns stjärnbild, vad det nu vill säga utöver platsanvisningen, och framtaget med hjälp av data från inte mindre än åtta hopkopplade radioteleskop runt hela vår jord. Efter databehandling av superdatorer under två års tid har man lyckats framkalla bilden (se ovan!).

Märk väl att det vi ser på bilden inte är "hålet" utan bara "skuggan" av hålet, omgivet som det är av en ring av eld eller lysande gas. Hålet kan inte beskådas eftersom dess oerhörda dragningskraft omöjliggör att ljus lämnar det. Hål som detta, med en massa 6,5 miljoner större än solens, har sin himlakroppsliga massa till trots förmågan att sluka allt, inklusive ljus, som kommer i dess omedelbara närhet - eller dess "händelsehorisont", som det så vackert heter. 

Dock, vid närmare eftertanke: Jag ser inte och kommer aldrig att kunna se ett svart hål, inte heller skuggan av ett; det jag ser är bilden som vårt superteknologiska fjärrseende kan visa mig av skuggan av ett hål. Men visst, nog är det märkvärdigt!

Och ja, jag läser och försöker omformulera mig för att förstå. Och jag fascineras av språk och ordval och de associationer som även professorerna i branschen tillåter sig. I DN (29/12) citeras en av våra nutida vise, Heino Falcke, Radboud University, Nijmegen: "Det känns som att titta på helvetets port: slutet för rymden och tiden". 

Eller kanske som att titta in i världsalltet, dess ögas allt uppslukande pupill?

Foto: Event horizon telescope

måndag 30 december 2019

Konsten att ackordera med sitt samvete



Vad gör att en litterär klassiker blir bestående som sådan under decennier och sekler? Många har yttrat sig i saken, även om definitionsförsöken ofta tenderar gå i cirkel. Någonting om konsten att avhandla det tidlöst mänskliga. Någonting om en form som återskapar och förstärker innehållet. Någonting om föreningen av konkretion med en öppenhet som inbjuder till inkännande och medskapande. Någonting som har med historieberättande att göra. Etc, etc. 

Jag frågade mig det återigen efter att för första gången ha läst en roman av Jane Austen. Titeln "Sense and sensibility" (Förnuft och känsla) speglar ju en konstant polaritet som i sin förenkling av verkligheten alltid tjänat som både en grov kategorisering av karaktärer och som dimensioner i ett sammansatt ideal. 

Den här romanens huvudpersoner, de båda systrarna Elinor och Marianne Dashwood, representerar vardera kategorin, men kommer i och med förvecklingar i personrelationerna att i någon mån komplicera givna schabloner och även synliggöra förändringar och utvecklingsmöjligheter. Den drar kort sagt nytta av fiktionens möjligheter till inlevelse bortom tid och rum, klassgränser och utanverk.

All denna personlighetspsykologi är Austen en mycket skicklig tecknare av, och boken är trots sina många år på nacken lättläst och torde stå sig bra även inom det samtida romancefacket. 

Jag trodde inte att jag skulle ha så pass stor behållning av en berättelse som i så hög grad är koncentrerad på unga engelska kvinnors kärleksliv i övre, mer eller mindre sysslolös, medelklass för bortåt två hundra år sedan; anade inte att jag skulle bli så fascinerad av deras (och deras närståendes) upptagenhet av att hitta en för dem och familjen både lämplig och älskvärd karl, läs: en välbärgad man med goda egenskaper och hyfsad bildning. 

En förklaring ligger redan i upptakten, i de två första kapitlens spetsiga studie i vad jag vill kalla konsten att ackordera med sitt samvete.

John Dashwood, en äldre halvbror till systrarna, står som arvtagare till den förmögne fadern som på sin dödsbädd tar löfte av honom att ta god försorg om sin styvmors och sina halvsystrars väl och ve. Och John, som inte är någon "illasinnad ung man" om än "ganska känslokall och självisk" tänker över saken och tycker att han har råd att vara storsint. Han bestämmer sig för att öka systrarnas förmögenhet genom att avvara tusen pund åt dem vardera. 

Dessvärre är Johns maka Fanny en "grov karikatyr av honom själv: ännu mer inskränkt och självisk". Hon motsätter sig denna generositet och John börjar att vackla. Steg för steg med hjälp av hustruns uttryckliga förslag intalar han sig vad som vore rimligare och mera rättvist, inte minst med tanke på att hans egen lille son skulle berövas en god del av sin rättmätiga egendom.

Vad var löftet till fadern egentligen värt; var denne verkligen vid sina sinnens fulla bruk? Borde han inte tänka på sin egen lille son i första hand? Borde inte hälften av summan vara frikostigt nog?

John har invändningar mot hustrun och vill inte verka snål, men Fanny har inga hämningar och John låter sig bevekas. 

Kommer inte systrarna att ärva sin mor i sinom tid? Och när de gifter sig kommer de säkert att få det bra? Hundra pund borde kanske räcka, eller ett årligt understöd? Eller vänta nu, var det verkligen pengar faderns syftade på när han vädjade om denna omsorg, tänkte han inte snarare på hjälp med att söka rätt på ett litet hus och flytta deras saker, skicka dem fisk och vilt och annat i present? 

Och det där bordssilvret, möblerna och linnet som tillföll styvmodern vid ett tidigare skifte, är det egentligen inte ett nog så värdefullt arv? Är förresten inte deras frukostporslin dubbelt så vackert som det som hör till vårt eget hus? 

Din far skulle nog ha velat att allt i världen tillföll dem, så har du, John, verkligen i grund och botten någon anledning att vara tacksam mot honom och uppfylla hans önskan?

Jag tänkte: när en pigroman så vasst och underhållande skildrar ett samvete satt under påverkan är det inte konstigt att den blir en klassiker. Och någonting mycket mer än en pigroman.

måndag 23 december 2019

onsdag 18 december 2019

Grått



Gläd dig, du arma själ, över att grundvatten-nivåerna i alla fall stiger. Att det lätta men ihärdiga regnandet har en funktion utöver den att teckna hela tillvaron i nyanser av grått. Gläd dig, arma människa, att nyanserna finns och minns de glödande augustirosorna. 

Ute på Ålandshav försattes varuhus- och julbordsfärjan i endast lätta krängningar, bara för att erinra om att vinden åtminstone på öppna havet var stark nog att garnera vågkammarna med vitt skum. Vitt ur mörkret underifrån rakt upp i det grå.

Jag lämnade för några minuter medpassagerarna och de blinkande spelautomaterna och gick ut på däck. Jag såg bilarna lämna skeppet nästan som vore de lyckliga att lämna instängdheten, ivriga att fortast möjligt bärga sig i land. Fasta marken.

Inne i värmen runt den upplagda julmaten köade folk med en tallrik i vänsterhanden. Perfekt organisation för massutspisning. Mat och dryck i överflöd. Det tvungna urvalet en utmaning för alla, för några kanske också en maning till besinning.

En sillinläggning, en rätt ur gråa havet, stannade i minnet. Grå men omgiven av rosépeppar och lingon, blodröda stänk i spadet. Jag tog det som förslag till mitt eget julbord.



Foto: EJ

söndag 15 december 2019

Efter Nobelfesten: Priset och pristagaren, personen och verket



Jag fortsätter oförtrutet min (om)läsning av Peter Handke, samtidigt alltmer trött på att försvara hans nobelpris. Vilket jag alltså fortfarande gör. Det har visserligen funnits nyanserade inlägg i den ofrånkomliga debatten som jag uppskattat, också när min värdering varit en annan än skribentens. De förklarliga reaktionerna från Srebrenicas mödrar och andra som levt i krigsförbrytelsernas närhet kan givetvis bara respekteras. 

Men prisdebatten dribblar alltför ofta bort principnivån och landar i ett trivialt önskemål om en annan, mindre utmanande pristagare. Till sist börjar jag själv undra hur min argumentation ser ut, hur jag ska kunna värja mig mot hela denna mix av tvärsäkert moraliserande, kulturellt positionerande, konspirationstänkande, semantiskt dividerande, illasinnat profeterande och allmänt politiserande. Ju längre diskussionen pågår desto mer förefaller den angelägen i första hand för dem som älskar att hålla liv i debaclet i och omkring Svenska Akademien.

Väl medveten om riskerna med att dras in i denna komplexa härva av sanningar och halvsanningar (och säkerligen en och annan lögn) om Handke, Akademien och 90-talets europeiska krigshistoria kan jag ändå inte låta bli att torgföra några synpunkter.

Först som sist kärnfrågan: Skulle Handke, som intagit en både svårbegriplig och för många (även för mig) rent förgriplig hållning till serbiska krigsförbrytelser, ändå kunna tilldelas Nobelpriset, nämligen med hänvisning till hans (mera sällan ifrågasatta) litterära kvaliteter, alltså enkom sett till den litterära vikt och det betydande inflytande som författarskapet haft och fortfarande har?

De flesta som läst honom tycks vara överens om det sistnämnda, att han är en författare i nobelprisklass. De flesta litterärt intresserade anser också att man i de allra flesta fall kan (och bör) skilja på värderingen av verket och författarens politiska böjelser eller förvillelser. Annorlunda uttryckt: att man bör se till författarskapet i stort och inte låta det skymmas av författarens mer eller mindre kontroversiella ställningstaganden. Listan på moraliskt eller politiskt/ideologiskt dubiösa litteratörer är ju under alla förhållanden ganska omfattande, också i Nobelprissammanhang. Och i Handkes fall är det knepigare än vanligt, eftersom han utifrån sin förment apolitiska livshållning och sina konstnärliga intentioner så vitt jag kan se inte på något entydigt sätt kan förbindas med någon elakartad ism eller ideologisk tillhörighet. 

Men nu menar man likafullt att haken skulle vara att priset går till en person, inte till verket, att man alltså inte kan skilja priset (för verket) från mottagaren/pristagaren - ergo att man därmed legitimerar personen och dennes ställningstaganden.

På så vis har man gått i cirkel och återkommer till frågan om Handkes (o)lämplighet, personfrågan. Går man på den linjen, och sålunda diskvalificerar honom, kan jag dock inte se att man fortfarande samtidigt kan hävda att man "självklart" kan och bör hålla isär verk och författare (som till exempel Ingrid Elam försökte göra i DN härförleden). För om man tror sig kunna det, och anser att verket är prisvärt, finns det rimligen inga hinder att med ett litteraturpris belöna en diktning, ett rfattarskap. Trots att pengarna och äran tillfaller författaren.

Det innebär också enligt min mening att man hävdar litteraturens och konstens relativa frihet (n.b. inte nödvändigtvis liktydigt med dess överordning) i relation till de samhälleliga förhållanden som den - konsten liksom författaren själv - är nedsänkt i. 

För om man vänder på saken: Vill vi verkligen ha en ordning där man i samband med nomineringen av litteraturpriskandidater börjar tänka i termer av legitimering av författarens person eller personliga sympatierJag undrar också: Vilka är det egentligen som tänker att Svenska Akademien nu har legitimerat sympatier för Serbien eller serbisk nationalism (eller än värre: förnekandet av ett folkmord) i och med priset till Handke? Inte jag i alla fall. Men den ståndpunkten finns i debatten:

Det finns de (t ex den bosnisk-amerikanske författaren Alexander Hemon) som gör det enkelt för sig genom att helt frankt hävda att värdet av Handkes litterära projekt upplöstes i och med de ställningstaganden han gjorde till försvar för Milosevic och de serbiska krigsförbrytelserna. Logiken - utifrån premissen person och verk kan inte åtskiljas - är i det fallet solklar, men med vilka principiella konsekvenser? 

Vilka tidigare pristagares verk är i så fall också eroderade eller besmittade? Vilka borde i så fall inte heller ha "legitimerats" med ett pris: Mo Yan, Pablo Neruda, Haldor Laxness, Harold Pinter, Gabriel Garcia Márques, José Saramago, Mario Vargas Llosa, etc.? 

För övrigt ser jag fram emot ett julklappspaket med en roman av Olga Tokarczuk.

/Tankar nedskrivna efter Nobelfesten under ett avbrott i omläsningen av "Smärtans kines".

onsdag 4 december 2019

Inför för fredagens konsert - en sommardröm i vintertid



Jag ställer in mig på Mahler ännu en gång denna höst, en höst som redan bjudit på "Uppståndelsesymfonin" och nu gått in i vinter och adventstid. Förbereder mig inför fredagens konsert i Berwaldhallen (även torsdag) då den tredje symfonin ges med Radiosymfonikerna, Daniel Harding, damkör, gosskör och Anne-Sofie von Otter. Trean är lång och den är stor, väl värd att se fram emot.

Advent betyder ankomst, fick jag en gång lära mig - ankomst i betydelsen väntan på densamma. Men här väntar ingen vintrig julmusik utan tvärtom ett backanaliskt intåg i sommarhagen efter ett uppvaknande en drömlik morgon. Här kommer allt att finnas av det som talade till tonsättaren om blomsterängar, fåglalåt och skogens vilda djur, men också om människan i såväl den djupaste midnatt som i universell gudomlig kärlek. 

Den fjärde satsen är en tonsättning av en av dikterna i Nietzsches "Also sprach Zarathustra":

O människa! Giv akt!
Vad har min midnatt sagt?
Jag sov, jag somnat in
I djupa drömmar bragt
Och djup är världen min
Mer djup än dagens makt
Djupt är dess hjärtekval
Lust - djupare än kvalet vet
"Dö! Sluta" är all smärtas tal
Men varje lust vill evighet -
Vill djup, oändlig evighet -
(Översättningen av Tage Thiel)

Och den sista satsen - Langsam, Ruhefull. Empfunden - är en allt försonande, högstämd och samtidigt innerlig, lovsång i Bruckners anda, något av det allra vackraste som Mahler skrev. Vilket jag redan påpekat i andra inlägg vid andra konserttillfällen - här och här

Jag har idag som förberedelse lyssnat till en relativt färsk inspelning med en av de riktigt stora dirigenterna, Bernhard Haitink, som i höstas, 90 år gammal, gjorde sitt sista framträdande på dirigentpulten. Hans många inspelningar av Mahlers och Bruckners musik med de allra främsta orkestrarna har betytt oändligt mycket för de flesta av oss som allt sedan unga år haft dessa båda kompositörer som husgudar.

onsdag 27 november 2019

Om gåendet på stäppen, bort och hem



Bland mina många verk av Peter Handke, samlade sedan tidigt 70-tal, finns även några få som blivit stående på hyllan olästa. Det gäller några av de sista som översattes till svenska innan förlagets intresse för honom svalnade för ett tiotal år sedan, för att på nytt nu i samband med Nobelpriset åter ha vaknat till liv. Jag har för min del ständigt återkommit till honom, bläddrat fram något avsnitt som satt spår - till exempel vandringarna i Cezannes trakter kring berget Saint Victoire - eller helt enkelt bara för att påminna mig den stora och säregna prosakonstnär han tveklöst är. 

Det var således en tid sedan jag sist läste en hel bok av honom, vilket jag nu åter gjort - trots (men inte opåverkad av) den debatt som rasat kring hans person och minst sagt dubiösa, om än motstridiga, utsagor och provokativa handlande i samband med kriget på Balkan och dess rättsliga efterspel. Jag kan bara konstatera att den Handke jag läst och tagit till mig inte är den som gett upphov till de skarpa anklagelserna om historierevisionism och ideologiskt suspekta ställningstaganden.

"En mörk natt lämnade jag mitt tysta hus"  (Bonniers) fanns bland mina olästa. Den skrevs i slutet av 90-talet och kom på svenska 2000 (skickligt översatt av Karin Nyman). En roman, en saga, en märklig, men rätt typisk Handke-berättelse om en apotekare från den gudsförgätna orten Taxham (en förort till Salzburg som vid en enkel googling visar sig existera i verkligheten).

Det är återigen en ensling som Handke här ställer i fokus för sitt berättande, en man skild från sin familj, med en frånvarande dotter, en son som han förskjutit och en hustru som visserligen bor i samma hus men utan att de längre har något med varandra att göra. 

Denne apotekare, tillika svampexpert, känner av instängdheten i det landskap där han bor och bedriver sin i huvudsak obemärkta farmaceutiska verksamhet. Området ligger inkilat mellan en motorväg, en järnväg och en flygplats, och som alltid skänker Handke också de alldagliga och osköna sidorna av miljön en uppmärksamhet som både levande- och främmandegör dem, får dem att framstå i sitt eget ljus. Distinkta enskildheter uppdagas, reflekteras och öppnar för dagdröm och försjunkenhet. Ett slags gåtfullhet uppstår inte bara av oväntade händelser utan av de språkliga försöken att ringa in dem

Apotekaren - "berättaren" vars namn aldrig nämns - lever regelbundet men samtidigt hågad för uppbrott, kanske ett äventyr så som i de medeltida riddareposen som är hans lektyr, i varje fall något som för "nedtecknaren" av hans historia (den här romanen) verkligen vore värt att återge. Han äter gärna en enkel medförd lunch i skogen där i övrigt endast skogsarbetare syns vid sina lägereldar. Middagen intas däremot på en liten jordkällarrestaurang, där han en afton stöter ihop med ett par avdankade celebriteter: den ene en gång guldmedaljerad skidolympier, den andre en uppburen poet som ingen längre känner till.

Denna trio ger sig brådstörtat iväg på en resa, en till synes planlös bilfärd över Alperna mot sydligare nejder och med apotekaren vid ratten. Samtliga verkar vara på flykt från en skuggtillvaro till en annan, med vaga förhoppningar om "utlandet" som ett möjligt botemedel mot känslor av ogunst och förlust, missräkning och begränsning. Till yttermera visso har apotekaren drabbats av stumhet, detta till följd av en mystisk, förföljande kvinnas överfall.

De tre männen har inget stort utbyte av varandra, men deltar i alla fall i en gatufest som pågår under flera dagar i staden Santa Fe, som å ena sidan företer likheter med vilken spansk eller sydländsk småstad som helst, men å den andra framstår som en mycket speciell ort med ett kringliggande landskap som omväxlande betecknas som savann, prärie eller stäpp. "Nattvindsstaden", som den också kallas, är tudelad i en övre och nedre del, och även atmosfäriskt har den något dubbelt, något outgrundligt över sig.  

Under festens gång händer märkliga ting. Poeten identifierar festivaldrottningen som sin dotter och även apotekaren upptäcker sin egen son i dragspelaren bland musikanterna. Ingetdera leder dock till någon förlösande ömsesidig kontakt. Apotekaren förlorar för en tid även kontakten med sina medresenärer och bejakar sin ensamhet i det enkla rummet på värdshuset. När trion efter en tid återses uppstår oroligheter i staden, som är på väg att tas över av "gatumajoriteten". Apotekaren överlämnar då bilnycklarna till sina kamrater och skickar iväg dem på egen hand.

Själv lämnar han också Santa Fe och ger sig ut i den främmande, stäppliknande terrängen till fots, genomkorsar den i ett slags ökenvandring sökande efter den gäckande kvinnliga gestalt som slagit honom med stumhet. I denna fjärde och avslutande del lyckas Handke driva berättelsen till ännu en naturlyrisk kulmen där inre och yttre möts. Den stumme kommer tids nog att berätta för nedtecknaren om sitt fria, sinnesmättade gående i höglandets böljande landskap - "berättande och stäpp blev ett" - om växtlighet och djurliv, om spåren av kultur, om korta möten med en nasare och en eremit, om fynden av bittra stäppsvampar och om insikter som slutligen leder honom tillbaka - till en hemkomst. 

Berättaren och nedtecknaren diskuterar i all korthet det berättigade i att använda ordet "stäpp"; den senare ifrågasätter om det över huvud taget finns något sådant som stäpp i Europa längre. Men berättaren/apotekaren hävdar bestämt att det inte var någon "äng", inte någon "prärie" heller, som hans berättelse utspelar sig på:

Det var "stäppen"! Jag gick på "stäppen"! Jag tog mig över "stäppen"! Det finns ord som inte går att ersätta, som bevarar själva sin skriftform genom årtusendena - mycket få, som till exempel "rossignol", näktergal, som skrevs alldeles likadant i de medeltida eposen, eller "la joie", glädjen, eller "le gué", vadstället, eller "le droit", rätten, eller "perdu", förlorad. Och det finns också stäppen, trakten. (s.278).

På busstationen i Zaragoza hinner hon, kvinnan, ifatt honom, apotekaren, som återfår sin talförmåga och gör henne sällskap hemåt. Ja, den är en ju en sorts förtäckt kärleksroman också, denna eminenta berättelse som nog bör räknas till en av Handkes allra främsta. Och om så vore, även som enda verk väl värd sitt pris. 

En stor läsupplevelse hade jag visserligen väntat mig, men det blev faktiskt mer än så, det måste jag tillstå. I synnerhet det fjärde kapitlet kommer jag att återvända till. Skyll er själva om ni avstår.


tisdag 19 november 2019

Konsten att spela piano



Arkadij Volodos har för första gången besökt Stockholm. Ännu ett tillfälle att lyssna till en av de riktigt stora, en som till fullo behärskar konsten att spela piano. Konserten var på en gång traditionell och originell - eller på sätt och vis angenämt extrem, om man får säga så om följande program:

Franz Liszt Sonett 123 del Petrarca Ass-dur ur Années de pèlerinage 2ième année, Italie för piano
Franz Liszt La lugubre gondola för piano, version nr 2
Franz Liszt Legend nr 1 "St François d’Assise: La prédication aux oiseaux" för piano
Franz Liszt Ballad nr 2 h-moll för piano

Paus

Robert Schumann Marsch d-moll ur Bunte Blätter för piano op 99
Robert Schumann Abendmusik B-dur ur Bunte Blätter för piano op 99
Robert Schumann Humoreske B-dur för piano

Jag menar: det rör sig här om två av de allra största pianokompositörerna, dock inte om deras mest kända och spelade verk. Volodos är vida berömd som supervirtuos, vilket han ledigt kunde konfirmera i ett par av Liszt-numren och i viss mån även i Schumanns "Humoreske". Men så valde han också att spela några av de jämförelsevis enkla stycken av Schumann som pianoelever i alla tider haft som hemläxor, och fortsatte så även med extranumren. 

Spelar man ur Schumanns "Bunte Blätter" visar man att det inte bara är fingerfärdig briljans man vill förmedla till publiken. Och jag blev än en gång överbevisad om Schumanns storhet även i det lilla formatet, inte minst genom den där marschen i d-moll som Volodos nu lyfte till oanade höjder med sitt exceptionellt känsliga spel; ett piano pianissimo under hans fingertoppar landar alltid kattassmjukt, på tröskeln till ohörbarhet. Och ett fortissimo långt nere i basen dånar liksom åskan bröder. Programvalet tillät honom visa vilket enastående instrument en modern konsertflygel är; i grunden en mekanisk tingest med en otrolig spännvidd klangligt och dynamiskt. 

Pianolejonet framför andra, ytterlighetsmannen Liszt, skapade en bländande musik som en gång i världen fick damer att dåna av hänförelse, till exempel över den oupphörligt drillande fågelflocken i legenden om Franciskus eller det våldsamma öset i h-mollballaden (ej att förväxla med h-mollsonaten!). Men på ålderns höst visade lebemannen upp en helt annan, introvert och grubblande natur, som i Sorgegondol, 1 och 2, komponerade i Venedig till mågen, en sjuklig och inom kort döende Wagner. Det är en musik som gott och väl kunde varit 1900-tal, egensinnig och ja, luguber är ett väl valt adjektiv. 

När jag hörde Volodos introducera sorgegondolen i version två kunde jag inte annat än tänka på Tomas Tranströmers dikt, den som han inspirerades till av denna musik, och samtidigt skänka det nyligen översvämmade Venedig en sorgsen tanke.

"Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas till mineralogiska institutionen i Padova för analys"

"När Liszt spelar ikväll håller han havspedalen nertryckt/så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter samman med all sten i byggnaden"

Schumann för hela slanten efter paus. "Humoreske" kan sägas vara uttryck för den lyckliga sidan av hans i musik annars så ofta uttalade bipolaritet. Visst finns här också inslag av den melankoliskt färgade innerligheten men huvudsakligen är det en Schumann på sprudlande humör vi möter här. Så enkelt det lät fastän svårt, så vackert med den lättsamt dansanta touchen på tangenterna, så elegant i blixtrande tirader över klaviaturen.  

Publiken vägrade släppa Volodos, och själv ivrigt klappande undrade jag till sist om han tänkte ta upp tävlan med sin äldre landsman Sokolov i antal extranummer. Nej, men ändå inte mindre än fem, där återigen det mjuka anslaget firade triumfer.

Bilden: Arkadij Volodos (Fotot ett lån från Konserthuset)