Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 30 mars 2020

Erik Satie och lugnet mitt i stormen



I en tid av restriktioner och ovisshet om framtiden måste livet få fyllas av någonting mer än bara de oupphörliga nyhetsbulletinerna som hotar att försätta en i missmod och uppgivenhet. Jag tänker för min egen del: nu som alltid finns musiken och litteraturen, dessa oumbärliga elixir, väl beprövade.

Inte ens karantänliknande omständigheter rubbar möjligheten att läsa och lyssna, inte heller att skriva, spela, sticka och måla, för den som har fallenhet för sådant. Om inte annat finns ju nätet, med just nu i många fall fritt tillträde till konsertsalar och muséer, filmer och spelplatser av olika slag. För att nu inte tala om allt annat man kan fördjupa sig i, digitalt eller på annat sätt.

Jag tänker ibland på dem som av olika skäl saknar intressen av det här slaget. Naturligtvis finns det annat som kan ersätta det som för min del framstår som oersättligt. Någon i min "riskgrupp" kan exempelvis anse det som allra mest värdefullt att kunna dra sig tillbaka till stugan och ekan vid vattnet, till fisketuren med vår och fågelsång i luften, och det kan jag förstå. 

Oavsett vad, gäller det att ta sikte på det lilla livets glädjeämnen. Så länge man kan laga en god middag, lösa korsord, städa skrivbordet, gå ut med hunden, ströva i en park eller ett naturområde och i all enkelhet dela dagen med sin familj eller partner, så länge lär man dag för dag kunna upprätthålla illusionen om att det mesta en gång kommer att återgå till det gamla vanliga. Fast ännu bättre vore att hysa en viss förtröstan om att kunna inrätta sig i enlighet med livets metamorfoser.

Och, som sagt, i väntan på facit helst nära sig med någonting därutöver, något som lyfter perspektivet, någon food for the soul som konsten i olika former tillhandahåller. Med tankar om livets villkor, tidens gång och dess ibland ödesmättade havandeskap. 

"Det är allvar nu", inskärper statsministern, men även om jag i första hand väljer bland den musik som kallas "seriös" betyder inte det att den alltid måste vara mollstämd och elegisk. Jag har nyligen återvänt till Erik Satie och särskilt till ett par av hans verk som faktiskt hörde till de första jag kom i kontakt med, både som lyssnare och som pianist. 

Den första av de tre "Sarabandes" (från 1887) har alltid tilltalat mig som någonting extra bland hans många märkliga pianostycken. Det är ju också det förstlingsverk som gjorde honom känd och sedermera betraktad som föregångaren till den franska musik som skulle komma. Harmoniken är sällsam, de starkt kromatiska ackorden flyter ut och sjunker minst lika djupt som katedralen hos Debussy ("La cathedrale engloutie", 1910). Det finns en tyngd i den långsamma rörelsen som bromsar in och hejdas, som övergår i ett slags stillastående, eftersinnande begrundan. Musiken skapar ett lugnt rum, men kanske bara för dem som välkomnar ett sådant.

Det andra stycket som ligger mig varmt om hjärtat är från 1894 och till sin karaktär likartat: "Preludes de la porte heroique du ciel". Stilla ställd inför den heroiska himlaporten slår även här känslan för gregorianiken igenom, den som Satie burit med sig från första början, ibland undanträngd och dold under excentrikerns lust till kabaré och absurdistiska infall, men likafullt ständigt återkommande. Musiken vänder sig åt olika håll, man vet inte vart den kan tänkas föra en, den stannar upp, fortsätter så under orubbat lugn och tonar ut utan coda, utan punkt och slut.

Båda dessa stycken lyssnar jag numera helst till i den gamle, nyligen bortgångne pianisten och dirigenten Reinbert de Leeuws tolkningar. Många av Saties pianostycken spelas för snabbt; det blir lätt så om man inte vågar hålla på de dröjande stegen i rädslan att förlora allt av puls i musiken. Men har man en gång hört Reinbert de Leeuw vet man att det går - och att musiken tjänar på det. 

Så till sist får min musikhänvisning samtidigt bli en hyllning till de Leeuw, en av de stora kännarna av Saties musik, som den 14 februari i år lämnade klaviaturen och dirigentpinnen för gott.

Sarabande nr 1.
Preludes de la porte...

Om Saties musik har jag tidigare skrivit här.

Bilden: Erik Satie. Teckning av Jean Cocteau.

måndag 23 mars 2020

Fruktfatet



I vårt kök på fönsterbänken står ett fruktfat av glas, dess givna plats sen mycket länge. Det fylls på i stort sett efter varje tur till livsmedelsbutiken. Bananer, päron, äpplen, mandariner. Vintertid sicilianska apelsiner. Sommartid och höst persikor och aprikoser. De blå eller gröna druvorna läggs för sig. 

Nu ligger där ett enda äpple kvar, vars skal i flammande rött-grönt-gult glänser i det starka vårljuset som en overkligt uppförstorad solitär i pantlånarens butik. 

När detta sista äpple snart är uppätet kommer fatet att stå tomt - tills jag beslutar mig för att med skam och skuld besöka ICA igen. 

Jag bestämde mig, steg upp halv sju i morse, klädde på mig och smög iväg på cykeln för att vara bland de första när butiken öppnade klockan sju. Kanske skulle jag kunna vara en bland endast ett fåtal äldre i en så pass tidig timma? Kanske kunde jag få slippa skämmas över mitt brott mot ordern från Folkhälsomyndigheten (jag dyrkar ju både Tegnell och Giesecke!) om jag kunde peka på att vi som var där enkelt kunde hålla flera meters avstånd. Åtminstone framför de flesta hyllorna. 

En gammal man såg lite ängsligt på mig, men nickade och hälsade artigt som om vi kände varann, jag tror av ren nervositet, men kanske var det bara glädjen att se en medbrottsling. Annars var där bara ett par yngre pratsamma kvinnor framför mejerivarorna, förmodligen på väg till jobbet, kanske i vården. I övrigt också en gråsprängd herre vid delikatessdisken, visserligen äldre även han, men rak i ryggen och minsann ännu inte fyllda sjuttio, samt personal som packade upp varor eller satt tysta och vänliga i ett par av kassorna.

Jag fick tag i det vi behöver på ett par veckors sikt. Förutom frukten förstås, som inte räcker långt. Ingen brist på rullat papper längre, hann jag notera. Mjöl och jäst tycks däremot vara de verkliga bristvarorna. Och aldrig har man väl tidigare i merkantila sammanhang stött på små skyltar som uppmanar en att handla hänsynsfullt, med måtta. Skulle vara på Systembolaget då, i andra tider och av andra skäl

Bilden: Stilleben av Cézanne. Nature morte de pêches et poires


fredag 20 mars 2020

Herbert Blomstedt om levande musik i Corona-tider



Jag råkade få syn på en intervju med nestorn bland världsdirigenterna, Herbert Blomstedt, 92, frågor ställda med anledning av Corona-virusets effekter på livet i allmänhet och musiklivet i synnerhet. Konserter måste ställas in, vilket han förstås beklagar men för egen del tackar och tar emot; det ger honom ännu mer tid att läsa och fördjupa sig i partitur. Hans verksamhetslust är opåverkad och krisens verkningar kommer ändå att märkas först i efterhand. 

Han tror att det som nu händer stärker behovet av andligt innehåll och menar att man får försöka göra det bästa av situationen i förhoppningen att en katastrof kan undvikas.

Med anledning av att operaföreställningar och konserter nu på många håll i världen sänds gratis digitalt, undrar intervjuaren hur orkester och dirigent påverkas av att på så sätt spela i publikens frånvaro. Eller omvänt: vilken betydelse har publikens närvaro?

Han erkänner att publiken är viktig, men samtidigt har ju musiker genom repetitioner en vana att spela koncentrerat utan lyssnare; man gläds helt enkelt åt att få spela tillsammans. Och vad är det då som publiken tillför?

Grundkonceptet förändras ej, svarar Blomstedt. Men publiken ökar koncentrationen genom sitt eget koncentrerade lyssnande. Atmosfären i salen kan variera, men den totala stillheten är oerhört inspirerande: "Totale Stille ist eine ungeheure Inspiration für uns."

Musik är ett kommunikationsmedel, ett ärligt sådant, som använder sig av hela människan. Med ord kan man dölja och förställa sig, det går inte med musik. En musiker visar sig som den hon är: "Diese Ehrlichkeit ist eine wunderbare Sache. Mit Worten kan man alles vertuschen. In der Musik geht das nicht."

Intervjun finns i Heidenheimer Zeitung och kan läsas i sin helhet här.

Ett förslag till koncentrerad lyssning: Beethovens sjunde symfoni, sista satsen, Allegro con brio, med Gewandhausorchester under Herbert Blomstedts ledning. Den oerhörda energi som den här musiken tillför lyssnaren är det nog många med mig som i dessa dagar behöver. 

tisdag 17 mars 2020

Toapapper och annat viktigt



Tillbaka i stan efter några dagar på landet. Lugn trafik och glest med folk på gatorna, alldeles som det brukar vara en söndagseftermiddag.

Men i ICA-butiken är det mer folk än vanligt, och jag blir strax varse de stora tomrummen här och var på hyllorna. I olika medier ser jag att fler gjort samma iakttagelse; hamstringen tog redan före helgen rejäl fart.

Allt rullat papper är borta, näsdukarna likaså. Pastakartongerna nästan helt och hållet slut. De små nudelpaketen - den fattige studentens lunch - också på upphällningen. Frysdiskarna gapar tomt på flera ställen. Inte en enda jästbit och inget mjöl, men några smörpaket återstår i alla fall. Av stora runda knäckebrödspaket finns summa tre stycken kvar.

Å andra sidan tycks handlaren i vissa avseenden varit förberedd. Stapeln av krossade tomater på burk har aldrig varit högre och ett berg av gröngula bananer packas upp inför allas åsyn. 

Svenska folket har beslutat överleva under civiliserade former även i en tänkbar karantän, den saken är klar. Och som utpekad medlem av en riskgrupp - "äldre" - får man se till att vara bland dem som planerar sin isolering ett tag framöver, bland annat genom att kasta sig över torrvarorna och pappersbalarna och sedan stanna hemma i läsfåtöljen, se tiden an och bli ännu något lite äldre. 

Följaktligen gör jag ett sista försök till komplettering tidigt denna tisdagsmorgon. Och ser man på - där finns nu lite toapapper! Med ett par överfulla varukassar bör vi nu tillsammans med frysens innehåll klara oss åtminstone ett par veckor framåt. 

Eftersom vi har turen att bo i en mindre bostadsförening som ordnat det så att vi som är äldre kan få hjälp att handla av de yngre, får vi därefter lita till goda grannar. Vi lär väl aldrig gå ut på balkongerna och sjunga som de ljuvliga napolitanarna, men det finns många sätt att hålla modet uppe även bland oss i det kyligare Norden. 

Och än så länge har, såvitt jag vet, Folkhälsomyndigheten beviljat alla permission att lufta sig och gå ut med hunden.

torsdag 12 mars 2020

Corona


Även farsoter får namn, ibland förledande vackra. Som nu det virus som hela världen talar om, COVID-19, gemenligen kallat Corona, vilket ju betyder krans eller krona.

En meters lucka om du tvingas röra dig utomhus bland andra! så lyder maningen i Italien och snart även här hemma. Äldre bör hålla sig hemma och borta från barnbarnen, publika sammankomster ska förbjudas. Barer, restauranger och livsmedelsbutiker än så länge undantagna; äta och dricka bör man annars dör man. Här hemma går ännu barn och ungdom till skolor och universitet, tåg och buss går enligt tabell. Men konserten med Beethovens "Eroica" i Berwaldhallen är inställd. Littfestivalen i Umeå likaså.

Återstår till sist umgänget via internet, där andra smittor härjar.

För ett par veckor sen hade vi bestämt oss för Ligurien och jag var på väg att boka flygbiljetter till Genua. Tvekan efter en nyhetssändning gjorde att vi beslöt att dröja något för att se vartåt det hela skulle bära hän. Hur många nyinsjuknade, hur många döda? Vår avvaktan lär bli bestående en längre tid. 

Tilliten till allt och alla sätts på prov, också i Sverige. Hur pass betryggande harmoniskt låter kören av experter? Hur förlamat eller resolut beter sig de nervösa ministrarna? Epidemiologerna lutar sig mot statistiken och försöker ge rationella svar, svar som trots tonen av fakticitet likväl landar i slutsatsen att mycket beror på mycket.  

Innan man fått bättre grepp om spridningen av denna farsot med dess vackra namn kommer sifferuppgifterna om smittsamhet och dödlighet att fluktuera. Plats för konspirationsteoretiker, ryktesspridare, bunkerbyggare, hamstrare och domedagsprofeter.

Och de virulenta spekulationerna på nätet och oron för beteendet in real life gäller inte minst världsekonomin, börserna och företagen, stora som små. Jag såg en uppgift om att till och med det mexikanska ölet Corona nu lider skada av sitt namn. Av drygt 700 tillfrågade i en undersökning uppger 38 procent att de i dagsläget under inga förhållanden skulle beställa en Corona när de vill dricka öl. Vidskeplighet och rationalitet är förvisso bådadera kännetecknande för homo sapiens. Man får glädjas så länge det senare dominerar över det förra, även om vi inte tryggt kan räkna med det på individnivå.

Vem känner inte vacklan mellan tillit och misstro, instinkt och intellekt, paranoia och förnekelse i strävan efter balans och förnuft. Var finns just nu det oersättliga förnuftet i det från dag till dag förändrade läget?

Förslagsvis tills vidare hos Agnes Wold.

måndag 9 mars 2020

Sista vargens baneman



Jag har några få riktigt stora favoriter bland nu levande och verksamma författare, och László Krasznahorkai är en av dem. Jag har läst allt han skrivit av det som översatts från ungerska till svenska, inklusive det senaste - novellsamlingen "Den sista vargen" (Bonniers, 2019; översatt av Daniel Gustafsson).

Kraszhorkai fängslar mig både genom sin språkkonst (översättaren har min stora beundran!) och sin förmåga att i mörka tragikomiska berättelser från tillvarons utkanter levandegöra dess existenser som bärare av väsentliga livsfrågor. Han är en magisk stilist som packar jordisk färg och must med kittlande instick av metafysik, vilket som helhet ger prosan smak av legend.

Här är nu tre berättelser på temat människors hänsynslösa jakt på varg och vilt. En föga framgångsrik filosof i Berlin har av dunkel anledning inbjudits att författa en text om den sista vargen av det numera utrotade beståndet i den spanska regionen Extremadura. Stiftelsen som bjudit in honom lovar stå för alla kostnader med förhoppningen att han ska kunna kasta ljus över ämnet och väcka intresse för trakten. 

Han reser dit, förses med chaufför och tolk och låter sig lotsas runt, fortfarande oklar över varför just han skulle vara mannen för detta speciella uppdrag, vilket successivt visar sig rymma en historia av stinkande kadaver och repellerande brutalitet. Allt återges av "professorn" själv över en billig flaska Sternburger för en trött och måttligt intresserad ungersk servitör på stamkrogen Sparschwein (!). 

Ungraren bakom disken får alltså höra allt om jakten på jägaren som fällde den sista individen i den vargflock som för ett antal år sedan huserade i den där avsides belägna regionen. Men hur kan någon säkert veta vilken som var den sista? Och valet av begreppet "stupad" om en varg - är det verkligen passande i vetenskapliga sammanhang? Och hur ska han - "med sina olycksaliga menings- och tankelabyrinter" - kunna skriva något vettigt om allt detta? 

Under villsamma bilresor i landskap av "karg intighet" finner man till sist en viltvårdare som anser sig veta något om det som officiella rapporter hittills inte lyckats klarlägga. Han lovar peka ut platsen, som dock har en tendens att ständigt förskjutas till en annan ort, i en provins längre bort. Till saken hör också att sabotage mot fällor och stängsel förekommit, tydligt indikerande att alla inte sympatiserade med jakten och synen på vargen som fiende.

Det blir inget skrivet för den gästande "professorn"; berättelsen är utan punkt och slut. Han får i alla fall höra talas om en flock på nio individer som obönhörligt jagats med grymma fällor och som decimerats till endast två - en dräktig hona som senare dödats i trafiken och en hane som antogs ha flytt till Portugal. Det senare dock dementerat av en herde uppe bland bergen som sagt sig ha fällt en varg...


Den här berättelsen, endast sjuttio sidor lång, är ett oavbrutet textflöde utan styckeindelning och annan interpunktion än kommatecken (och några tankstreck). Jag förstår om det kan verka avskräckande på många läsare, men faktum är att man sugs in i texten och snart glömmer denna formella omständighet. 

Det beror bland annat på att Krasznahorkai använder sig av vad jag skulle vilja kalla varierad repetition, vilket gör att man "sjunger med" i en musikalisk prosa där vissa ord och begrepp är återkommande. Redan i upptakten presenteras ett par sådana nyckelord - fåfänglighet och förakt ord som har del i vad den desillusionerade professorn lyckas formulera av den tyngd som vilar över hans bröst och som drivit honom dithän att han uppgivet vill upphöra med all tankeverksamhet. Så här kan det längre fram i texten låta:

"..., ständigt fåfänglighet och förakt, i varje enskilt ögonblick hos den som börjar tänka, och om man avsvär sig tänkandet och bara börjar betrakta tingen i stället, då uppstår tänkandet i nya former, man kan alltså inte befria sig från det, vare sig man tänker eller låter bli att tänka, i vilket fall är man tänkandets fånge, och stanken sticker outhärdligt i näsan, så vad kunde han göra, lugna sig själv, lugna sig med att saker och ting fick ha sin egen naturliga gång, precis som nu i Extremadura, han släppte taget, och allt hade sin egen gång, ..." (s. 28-29).

De två återstående berättelserna - "Herman, jägmästaren" och "Slutet på ett hantverk" - är kortare och skildrar från vardera annat perspektiv de konflikter som jakten resulterat i. Jägmästaren - "en fällornas enastående konstnär" - engageras av myndigheterna för att få bukt med vargproblemet men genomgår en radikal sinnesändring, en identifikation med det vilda som i sin tur får följder som jag inte tänker avslöja här.

Förhoppningsvis har jag kunnat förmedla något av den stora behållning jag haft av denna lilla tunna men täta och mångbottnade triptyk, tre variationer på temat: Hur hantera tyngden av tillvarons fåfänglighet och förakt?

lördag 29 februari 2020

Skottdagen, natt och dag



Vissa nätter blir, räknat i sömntimmar, alltför korta nu för tiden. Jag som i hela mitt liv alltid slocknat så snart jag intagit horisontalläge får numera tåla mig något och framför allt räkna med att vakna till i tidig morgon med svårigheter att somna om.

Tar då en tur ut i köket med morgontidningarna i näven, bläddrar bland rubrikerna och skalar en blodapelsin, vinterns begärligaste frukt, vilket efter någon halvtimme brukar lindra det "kryp i kroppen" som därefter kan göra sängen attraktiv på nytt. Min skugga, Mr P, sålunda hövligt om än bara tillfälligt bortmotad i gryningsmörkret.

Radions P2 på låg volym är också bra, men kan verka åt båda hållen. Hör jag något som bryter mönstret i ljudtapeten sker naturligtvis en omställning från det invaggande lyssnandet med halva ena örat till full koncentration. 

Natten till idag, skottdagen, var inte nådig, jag var uppe två gånger. Den andra gången satte jag mig i läsfåtöljen en stund med ingen mindre än Ezra Pound, hans sju hundra sidor av samlade essäer som Cavefors gav ut för många år sen. Med tanken att ska de va så här en skottdagsnatt, så varför inte.

Läste en essä på måfå, nånstans i mitten av bumlingen. Och han roade mig mycket, Ezra. Hade mycket elakt (och förmodligen sant) att säga om litteraturkritik. Den rikt illustrerade boken avhandlar diverse humaniora från antiken till hans eget 1900-tal, och det var en fröjd att bläddra i den med honom själv som spränglärd ciceron. 

Vem annan än en Ezra Pound skulle djärvas skåpa ut det mesta av engelsk romantik och samtidigt i förbifarten rädda kvar Heine och Goethe, i en essä som med magistrala anmärkningar fördjupar sig i vad som går förlorat i engelska översättningar av Dantes Inferno? 

Jo, säger ni, mindre än något dylikt borde kunna trötta ut en insomniadrabbad äldre herre. Men jag blev bara stimulerad, och tillbaka i sängen nådde mig svagt några välbekanta toner som tvang mig skruva upp volymen på radion så att det underbara pianospelet kunde höras, dock utom fara för att G:s sömn skulle störas. 

Johann Sebastian Bach, en av hans partitor, den sjätte och sista i e-moll, BWV 830 med Piotr Anderszewski vid flygeln. Correntens synkoper strömmade som ett friskt, glittrande vatten runt stenarna i en bäckfåra, fläckvis skuggad av alarna. 

Natt mot dag en skottdag, ett tilläggsdygn vart fjärde år för att i längden kunna hålla årstiderna på plats. Ett dygn som för min del denna gång blev lite längre än vanligt utan att för den skull rubba dygnsrytmen utöver det vanliga. 


PS. Den sjätte partitan finns som helhet på Yuotube här, med både Piotr Anderszewski och Igor Levit. 

Bilden: Ezra Pound, Venedig 1957. Foto: Henri Cartier-Bresson

måndag 24 februari 2020

Igor Levit trollbinder oss



Beethoven fyller 250 och hans verk kommer därför att spelas världen över mer än någonsin i år. Få lär hylla honom furstligare än den ryske pianisten Igor Levit, som föresatt sig att spela alla 32 pianosonaterna vid åtta konserter, fyra under våren och fyra under hösten. Förutom i Stockholm dito i Hamburg och Lucerne.

I lördags i Stockholm (fjärde konserten) stod ett par av de mest kända sonaterna på programmet - nr 17, den som i Sverige (av Strindberg) döptes till "Spöksonaten" och nr 8, "Pathetique" - tillsammans med två andra mer sällan spelade, nr 11 och nr 3.

Levit hör till dem som utan pardon tvingar publiken till den andäktighet han behöver för sitt ytterst nyanserade spel. När han med största möjliga pianissimo rör tangenterna i början av nr 17 och någon idiot fortfarande krånglar med en dörr, avbryter han sig, inväntar stillhet och börjar om. Sedan håller han den fullsatta salongen (ca 1800 platser) i ett järngrepp och inte en enda förbannad mobiltelefon vågar blanda sig i under resten av konserten.

Det är från första början uppenbart varför recensionerna hittills varit översvallande. Levit river inte av en sonat i taget bara för att han kan det. Med hela sin själ och överlägsna teknik betygar han Mästaren sin aktning genom att så grundligt ha tillägnat sig varje takt och ton i denna väldiga sonatcykel att han vågar sätta sig ned och ur minnet påstå något om hur det borde vara. Jo, det kan visserligen sägas om alla de andra av de bästa också, men det ska hända i nuet, här och nu, och igen en annan afton i en annan stad.

Fram kommer en tolkning av just den Beethoven vi hört talas om som den gränsöverskridande nyskaparen. Visst kännetecknas Levis tolkningar av extrema kontraster, inte minst dynamiskt, men jag är benägen att tänka på dem som befogade. Likaså driver han ibland upp tempot till en nivå som jag inte alltid tycker är nödvändig, men jag köper det ändå som ett uttryck för den frenesi som otvivelaktigt är beethovensk. När han obesvärat lyckas fullfölja ansatserna sitter jag där medryckt och smått förstummad.

Sista satsen av "Spöksonaten" och första satsen i Pathetique" är ju favoritstycken som man alltid lyssnar till med särskild förväntan. Men även den briljanta lekfullheten i nr 11, som för min del kändes som något nytt och obekant, lyckades Levit plantera i minnet som någonting jag bör återkomma till.

Biljetter till de återstående konserterna i oktober med bland annat "Hammarklaversonaten" och de tre sista sonaterna släpps i slutet av augusti. 

Bilden: Igor Levit. Foto: Jan-Olav Wedin

fredag 21 februari 2020

Alkans pianomusik äntligen på väg



I senast sända Musikrevyn (SR, P2) var entusiasmen hos panelen stor över pianomusik av Charles-Valentine Alkan (1813-1888). Anledningen till att han uppmärksammades var en ny BIS-skiva av Paul Weeännu en nykomling i pianovirtuosernas oräknade skara

Det vore verkligen glädjande om fler finge korn på Alkan, så att han kunde få den publik han i lika hög grad som vännerna Chopin och Liszt förtjänar - en trio som nog utan vidare kan koras som den tidens främsta pianister.


Det var Alkans stora, för att inte säga grandiosa, pianoverk som presenterades, nämligen "Konsert för solopiano" (se och hör här) och "Symfonisk konsert för solopiano". På alla sätt imponerande verk som visar vilket lysande begåvning han var; en representant för den melodiska och fantasifulla romantiken, men samtidigt med en originalitet som ofta utmanar. 

Han gör oväntade saker med ett konventionellt tonmaterial. Till en början känner man sig på säker mark, men så händer något - harmoniskt, rytmiskt eller med tempot. Ibland med små, ibland betydande förskjutningar viker han av och in på spår som inte hör till de gängse. Han får en att lystra till den upprepade frasen i känslan av att han hela tiden har nåt spännande på lut. Hör bara temat i första satsen av Konserten för solopiano och följ hur det åtminstone till någon del nästan ständigt finns närvarande i de mest skiftande utstofferingar.

Han dras till ytterligheterna, kan te sig som en musikalisk extremist i den meningen att han å ena sidan, som i nämnda verk, slår an med yviga manér och tonkaskader i rasande tempi, men å andra sidan gärna skalar ned rejält och skapar subtila småstycken, av vilka många fortfarande är tekniskt ganska krävande. Man finner dem i "Esquisses", "25 Preludes", "Chants", med flera liknande samlingar.

De ibland mycket suggestiva titlarna antyder att han utöver gängse stilartsbeteckningar vill väcka inre stämningsmättade visioner till liv. I en tidigare presentation (här) gav jag några exempel på detta. En av de märkligaste titlarna finns i hans "25 preludier", nämligen "La Chanson de la folles au bord de la mer" - en sång utan ord om en galen kvinnas ruvande mörker vid havsstranden. Märk dock den ljusa diskantslingan som flimrar i basgångens brusande mörker.


Jag blev påmind om dessa pianominiatyrer genom en annan nyutkommen skiva med ännu en ung och begåvad pianist som fastnat för Alkan. Mark Viner ägnar odelad uppmärksamhet åt de tjugofem preludierna på sin senaste skiva. De är sinsemellan mycket olika och omspänner alla stämningslägen, från andaktsfull religiositet (nr 6 "Ancienne mélodie de la synagogue") och lyrisk sensualism till sprudlande liv (nr 20) och okynnig humor (nr 11 Un petit rien"). Viner spelar dem utmärkt, känsligt meditativt när så krävs (t ex nr 12 "Le temps qui n´est plus" och nr 28 "Romance"), strikt och motoriskt flyhänt när det är anbefallt (t ex virtuosa nr 24 "Prestissimo"). 

Både Chopin och senare även Debussy beundrade Alkans pianostycken. Det är omöjligt att inte tänka på Chopins "24 preludier", som otvivelaktigt utgör förebilden eftersom de tillkom något decennium före Alkans. De är besläktade så till vida att de inte är preludier i vanlig mening, utan självständiga småstycken i samtliga tonarter, en av vardera i dur och i moll. Ju mer jag lyssnar till dem desto mer övertygad blir jag att de har en lika självklar plats i pianolitteraturen som de andra stora romantiska mästarnas karaktärsstycken. Förhoppningsvis kommer de med hjälp av sina nya unga ambassadörer till sist också att erövra den stora publiken. 

Bilden: "Aftonlandskap med två män". Målning av Caspar David Friedrich, 1830-1835.

lördag 15 februari 2020

En torsdagskväll på Liljevalchs erinrade jag mig tuschet



Årets Vårsalong på Liljevalchs bjuder som vanligt på den stora variation som i sig är lockande och kan ses som poängen med den här sortens konstutställning. Det finns så många material, så många tekniker, så många stilar och uttrycksformer som här får existera vid sidan av varandra. Somligt går man utan vidare förbi, men en del gör också att man stannar upp och fängslas och i några fall även fortsatt bearbetar i minnet. 

En del lockar till skratt, annat till allvarsam reflektion. En del är omedelbart attraherande och säljbart, annat bara konstigt eller endast till för att störa vaneseendet med något som ingen kan tänka sig inom hemmets fyra väggar.

I år slog det mig att tuschlaveringen är tillbaka, vilket gladde mig oerhört. Dels för att den ofta leder till en så raffinerad typ av måleri, men dels också för att jag har en så personlig relation till tuschet, vattnet och penslarna. Gråskalan, det utsparade vita, kombinationen av avsikt och lyckträff, skärpan gentemot det utflytande - kort sagt akvareller utan kolorit.

Förutom blyerts, "vattenfärger" och kritor fick jag som barn tillgång till en liten flaska svart tusch. Efter lång tid av bundenhet till tecknandet försökte jag lämna blyertsen och stålpennorna bakom mig och gå direkt på papperet med penslar av olika storlek. Med bredaste mårdhårspenseln doppad i vattenglaset fuktades valda delar av det vita arket, varefter äventyret började med tillförseln av tuschet. Eller omvänt: vattnet tillsatt i de svarta penseldragen vilkas blandade flöde åtminstone delvis kunde bemästras med ögonblickliga beslut. 

Mycket misslyckades, men desto större tillfredsställelse när bilden växte fram ur vitheten och fann nåd inför mitt kritiska öga. Som alltid i akvarell gällde det att ta rätt beslut i rätt tid, inte minst se till att inte överarbeta.

Jag minns särskilt ett par bilder, (numera endast befintliga i minnet) som jag tyckte att jag lyckats bra med. Den ena visade ett grässtrå (av den fint förgrenade arten gröe) från ett lågt mark- eller grodperspektiv mot en skiftande, gråmulen himmel, där en fläck av ljusgenombrott kunde skönjas. Strået målat med den tunnaste penselns spets efter det att himlen torkat.

En annan bild döpte jag till "Slaget vid Poltava". Den är svårare att beskriva, men så var den också mer beroende av en titel än grässtrået. Den våldsamma sammandrabbningen flöt ut i det som kunde ses som ett upprört dammoln, där fragment av hästar och ryttare fläckvis lät ana det som titeln utsade. 

Jag erinrade mig detta när jag stod framför det objekt på årets vårsalong som gjorde starkast intryck på mig, nämligen ett par tuschlaveringar av Soile W Algeröd. Den ena - "Hud" (se ovan) - visar en mänskokropp som i sin helhet ännu inte är fullt synlig. Den framträder ur - eller försvinner i - intensivt ljus och energifylld hejdad rörelse. Knävecket och bröstkorgens sida är ytterst påtagliga i sin graderade svärta och ger rent sensoriska förnimmelser. Vilket strålande skickligt lyckokast!

Det fanns mycket annat sevärt också, men efter någon timmes vandring genom salarna infinner sig trots allt en mättnad inte olik den man känner efter ett redigt svenskt smörgåsbord, en buffé vars många goda rätter inte alltid stannar kvar som minnesvärda enskildheter.

onsdag 12 februari 2020

Yourcenar - en modern klassiker



Marguerite Yourcenar (1903-1987) var en av 1900-talets största franska författare, medlem av den Franska Akademien och en av Svenska Akademiens ledsammaste försummelser vad gäller Nobelpriset. Jag är sällan gladare och mer förväntansfull än när jag sätter mig tillrätta i fåtöljen med en oläst text av henne. Som nu när hennes kortroman "Un homme obscur" från 1982 äntligen kommit på svenska - "En okänd man" (Ellerströms, 2019) - i översättning av Kajsa Andersson, som även skrivit ett efterord. 

Romanen utspelar sig för bortåt fyra hundra år sedan, och redan i första meningen får vi veta att Nathanael är död. I ensamhet på en ödslig frisisk ö dör han utan att det väcker någon uppmärksamhet hemma i Amsterdam. De få som kände honom mottog nyheten utan förvåning; de visste om hans lungsjukdom och den besvärliga hosta som alldeles för tidigt fört honom i dödens närhet.


Och redan i andra stycket läser vi en för Yourcenars stil rätt typisk mening: 

"Nathanaels födelse hade för övrigt passerat obemärkt även den - de flesta människor kommer till världen utan större väsen och lämnar den lika stilla."

Det är just den här förmågan att i pregnanta satser, utan onödiga omsvep, mitt i atmosfäriska situationsbilder, passa in en oavvislig anmärkning av livsfilosofisk karaktär som gör hennes prosa så njutbar. Man tänker: Vad kan inte Yourcenar göra av ett obemärkt livsöde i 1600-talets Västeuropa om inte just detta - rädda det undan obemärkthet? Vem kan bättre låta oss förstå hur stort och rikt ett enskilt liv som sällan gjorde något väsen av sig ändå kan vara?

Hennes breda bildning tycks underlätta snarare än tynga prosan i den historiska romankonst som var hennes främsta gebit. I det här fallet liknar berättelsen en krönika över ett liv, en man, som i sin ungdom efter en dramatisk händelse, ett dråp, drivs på mållös flykt till havs, ända till de avlägsnaste delarna av den då kända världen. 

Nathanael lever sjömansliv i Karibien och på den kanadensiska ostkusten innan han så småningom återvänder hem och biträder farbrodern Elias som korrekturläsare i hans tryckeri. Lika otvunget som skildringen rört sig i exotiska miljöer bland indianer och missionerande jesuiter, beskriver den vad som försiggår bland lärda män och prostituerade i Amsterdams judiska kvarter. 

Författaren har tilldelat sin Nathanael ett kvinnotycke och en bildningshunger som gör att intet mänskligt till sist är honom främmande. Han lär känna de bullriga hamnkrogarnas vällustiga kvinnor, läser klassiska verk, för samtal med den dödssjuke filosofen i hans vindsrum och bevistar kammarmusikaliska soaréer hos förre borgmästaren och änkefrun, hans förtjusande dotter. 

Men när Nathanaels sjukdom förvärras drar han sig undan världen i en lånad stuga på den frisiska ön. Han är där för att vila och återhämta sig, alltmer medveten om att han aldrig kommer att lämna den. Han lever nära naturen, ger akt på harar och fågelliv, vildhästar, väder och vind.

"Nathanael gladdes med fågeln som lyckats snappa till sig föda men sörjde över fisken som slukades levande".

Tiden upphör att existera; "gryning och skymning var det enda som räknades":

"Det var som om man hade utplånat siffrorna på urtavlan och själva urtavlan hade bleknat som månen på himlen mitt på dagen."

Nathanael summerar, värderar och omvärderar. Hans liv har innehållit mer av glädje än smärta, glädjen mest lik den man har när man tuggar på ett grässtrå. Han läser ingenting längre, nej: 

"Att läsa böcker var som att bälga i sig brännvin, bara ett sätt att berusa sig för att slippa vara närvarande."

Men han ser och han minns och han drömmer om den kvinnan som var hans och som blev hängd, och om den han aldrig kom riktigt nära, hon som satt vid spinetten när tonerna föll som pärlor ur instrumentet. Med musiken "nåddes en fulländning som aldrig var möjlig i livet".

Ja, Nathanaels möte med musiken i förre borgmästarens salong är värd ett lite längre citat som ytterligare belyser Yourcenars strävan att omfatta både högt och lågt, stort såväl som smått, det sammansatta och det motsatta, ambivalensen inför en värld som rymmer så stora mått av både grymhet och skönhet.

"Varje variation ledde smekande från en njutning till en ny, helt omärkligt. Ljudet ökade eller minskade i intensitet, tonaliteten förändrades som färgerna skiftar på himlen. Själva faktum att denna lycka tilldrog sig i tiden kom en att tro att det inte rörde sig om ren fullkomlighet, som likt Gud existerar i en annan sfär, utan att det bara var en serie hägringar, örats hägringar liksom ögat har sina. Men var det någon som hostade och störde den stora friden, då påmindes man om att miraklet behövde en privilegierad plats, skydd för oväsen. Utanför fortsatte kärrorna att gnissla, en misshandlad åsna skriade, djuren i slakthuset bölade och rosslade i dödsångest, undernärda bortglömda barn skrek i sina vaggor... - Det var något skandalöst i att detta smärtans väldiga tjut, dödsbringande om man kunnat ta det till sig helt och hållet, existerade samtidigt med denna strimma av ljuvlighet."

Det är verkligen en vacker bok om livets korthet, om en okänd man, ett händelserikt liv och ars moriendi. 

Jag hoppas innerligt att det utmärkta förlaget ellerströms vill fullfölja utgivningen av Yourcenar med de båda återstående kortromanerna som på andra språk ibland publicerats tillsammans med "Un homme obscur", nämligen "Anna, soror..." och "Un belle matinée".

tisdag 4 februari 2020

Birth of the Cool - från minnenas album



Dokumentärfilmen om Miles Davis som sändes i Svt 2 i lördags var två timmars fascinerande musikhistoria, ett rejält fläskben till oss som inte står ut med grannkanalens hajpade jippo, det som går under beteckningen "Melodifestival" men som har väldigt lite med musik att göra.

Förutom de bitvis sorgliga inblickarna i Davis privatliv, med drogberoende, rasism och komplicerade personrelationer, gav filmen en nyttig påminnelse om vilken gigant han var i sitt musikskapande, en ikon jag alltid återkommit till ända sen jag i tonåren började intressera mig för jazz. Miles hör till dem som stannade kvar, även när annan musik så småningom tog överhanden.

Jag påmindes om LP-skivorna jag köpte efter provlyssning i de utmärkta små hytter som Siewerts skivbutik i Uppsala erbjöd sina kunder. Det var i slutet av 60-talet, just vid den tid när Miles med sin ständiga beredskap för uppbrott och nyorientering var på väg in i ett nytt skede av sitt musicerande.


Jag påmindes om de vackra skivomslagen med bilder av honom själv, en stilig svart man i alltid lika elegant outfit, eller av hans vackra kvinnor i sensuella poser. "Sorcerer" till exempel, som ju som sista spår hade ett sånginslag av och med Bob Dorough: "Nothing like you has ever been seen before". 

Den sången hade ett bättre ackompanjemang än de flesta habila sångare kan drömma om, men framför allt kunde jag rikta den raka och enkla textens hyllning till den som det för min del handlade om. Sedan kom bland annat "In a silent way", fortfarande omisskännlig Miles men på tröskeln till fusion och den elektrifierade eran.


Jag hängde med även in i den elförstärkta funk- och rockpåverkade musik som lockade honom med sin större och ungdomligare publik. Även om jag kände visst motstånd mot delar av den på sin tid oerhört uppmärksammade och prisade "Bitches Brew", fann jag fortfarande behag i den lyriska ton som låg bevarad också i de distorderade trumpetstötarnas ekon ut i ödsligheten. 

För det är ju så att Miles Davis, genom alla sina förvandlingsnummer, på sitt eget sätt förblev densamme även när han tråcklade den glänsande, svidande sköna silvertonen genom de elektrifierade instrumentens klangvävar.


"Tutu" var vad jag nu kan minnas den sista utgåvan jag införskaffade, och då var det 80-tal - kassettbandens och min Walkmans förhållandevis korta epok. Alltså fick jag hålla till godo med den lilla kassettens begränsade format för återgivning av det fantastiska fotot av Miles Davis, signerat Irving Penn (se närmast ovan).

Därefter har jag (alltmer även i övrigt?) mestadels bara blickat bakåt i tiden, det vill säga till 50-och 60-talens Miles Davis. Cd-skivorna jag köpt under senare år hör alla till den tiden. Många med mig betraktar den tiden som den bästa, där mästerverket "Kind of Blue" framstår som en av jazzhistoriens orubbliga milstolpar. Den sortens blåaktighet som några av jazzens största levererade där (förutom Miles bland annat Bill Evans, John Coltrane och Cannonball Adderley) hör till det vackraste som åstadkommits inom lyrisk improvisationsmusik.


Men även den tidens samarbete med arrangören och orkesterledaren Gil Evans resulterade i inspelningar som jag gärna låter snurra på min skivtallrik. "Porgy and Bess" och "Quiet Nights" är album som innehåller spår där Miles återhållna melankoli i sparsmakat modulerade fraser - hans adelsmärke - ofta får blomma ut. På "Quite Nights" finns också ett sex minuter långt spår med sextetten, där han sordinerat och tårögt talar till oss med tillbakablickens nostalgiska tonfall: "Summer Night"

Ja, det får räcka så, några spretande notiser ur minnesbanken föranledda av filmen om Miles Davis och ett par dagars förnyat umgänge med hans oumbärliga musik.  

Bilderna:
Överst: Miles Davis, 1958. Foto Dennis Stock
Andra nerifrån: Foto Irving Penn.
Samtliga bilder utom den översta utgör omslag till skivkonvolut.

fredag 31 januari 2020

Gåtan Knutby och väckelsefromhetens frånsidor



"För oss pingstvänner är Knutby både något vilt främmande och skrämmande välbekant." Det skrev Joel Halldorf, docent i kyrkohistoria, i Expressen häromdagen. Han beskrev en trolig bakgrund till att en församling som den i Knutby växer och spårar ur i vilt experimenterande. Det var, menar han, fråga om en ungdomlig radikalisering som sökte och trodde sig ha funnit något mer än den stagnerade och sansade gemenskap som pingströrelsen blivit, en starkare karismatisk eldighet med "spekulationer... om demoner och tidens slut", naturligtvis med spaning på det senaste och mest spektakulära i det stora evangelikala landet i väster. 

En försvagad auktoritetsstruktur i 90-talets pingströrelse ser han som ytterligare en faktor. Efter Lewi Pethrus´ frånfälle saknades någon som i likhet med honom kunde vägleda och hålla osunda tendenser kort. 

Och jag tänker att det säkert ligger någonting i detta. Jag minns själv från min barndom observansen på det som kallades "svärmeri" och "överandlighet", dock utan att frågan om vem eller vilka som kunde döma i saken behövde ställas.

Javisst - entydighet och fanatisk tro på en "sanning" som överbetonas, vantolkas eller lyfts ur sitt sammanhang lär förr eller senare urarta i sekterism och irrläror av olika slag, bevisligen även en så pass egendomlig lära som den om Kristi brud i individuell mänsklig gestalt. 

Halldorf väljer att sammanfatta saken metaforiskt: obehaget han känner handlar om att han väl kan identifiera språkbruk och enskildheter i bilden av Knutbyförsamlingen, men mosaiken är omlagd, bilden som helhet förvirrande och främmande. Karismatisk maktutövning är följaktligen förenad med risker; nyskapande måste balanseras och prövas mot en teologisk förankring i den kristna traditionens mångtydighet och sammansatthet. 

Allt detta låter klokt och insiktsfullt, även om jag skulle velat ha en närmare granskning av de där igenkännbara bitarna och deras förhållande till den nya och skrämmande bilden. Antytt är tron på demoner och tidens slut, vilket jag också tror är viktiga, här liksom i många liknande sammanhang. 

Tron att Jesus snart kommer tillbaka för att hämta hem "sin brud" - det vill säga symboliskt sett församlingen, de troende - är en välkänd väckelsekristen trosartikel som i Knutby konkretiserades i en absurd föreställning om bruden som en person av kött och blod ur den egna kretsen. 

Jag minns en sång från min barndom, ja i själva verket flera, som uttryckte en sådan här allt överskuggande sanning som riskerar att sluta gemenskapen i värn mot synd och värld, sammansvetsa den i alert beredskap för apokalypsen. I sång såväl som i predikan väcktes den brådskande frågan om vem man var och var man stod när pärleporten inom kort och för evigt stängdes. På vilken sida om den avskiljande tröskeln tänkte man befinna sig?  

Innanför eller utanför
bröllopssalen en gång,
innanför eller utanför
evigheten så lång?
Innanför eller utanför,
lyss till min frågande sång.
Innanför eller utanför,
var skall du stå en gång?

Jag vill påstå att denna föreställning om att leva i den yttersta tiden, nära dess slut, i den skrämmande övertygelsen om att kunna "gå förlorad", "bli lämnad kvar", förgås i övergivenhet bland de fördömda, är det förmodligen mest skrämmande och destruktiva inslaget i väckelsekristendomen, oavsett den utbroderas med andra mer eller mindre absurda förvillelser eller inte.  

Inte minst för barn blir hotet om evig separation från nära och kära oerhört ångestskapande och mer skrämmande än aldrig så målande beskrivningar av det oblida öde som samtidigt antas drabba dem som lämnas i jordisk vedermödaSom fånge i en sådan svartvit föreställningsvärld återstår endast överlåtelsen, underkastelsen - att låta sig frälsas från hotet och försäkras evigt liv i de saligas gemenskap. Det rör sig om kraftigt suggestiva medel som  väckelsepredikanter alltid haft svårt att avvara.

Jag har just läst en bok av författaren Lennart Frick som jag inte bläddrat i sen den kom för femtio år sedan. "I denna natt" (Rabén & Sjögren, 1969) är en berättelse om Oliver Larsson, en enkel, psykiskt bräcklig man, pingstvän från Vinliden i det inre av Västerbotten, en av dessa som drabbas av kallelsen direkt från Jesus själv att predika om profetiornas uppfyllelse och tidens slut. I Larssons fall ett tillspetsat budskap, en avisering om Hans ankomst i en nära framtid, närmare bestämt redan före 1952 års utgång.  

Här finns ytterligare en mosaikbit som alla med en uppväxt i väckelsemiljöer omedelbart känner igen: tron på profeter och nya uppenbarelser med budskap direkt från Herren själv. De framträder med självauktorisation, vilket med ett visst mått av karisma hos profeten ifråga inte sällan vinner acceptans och gensvar. Även i Knutbyförsamlingens inre krets cirkulerade typiskt nog en profetia rörande "Kristi brud", den bisarra Tirsaprofetian.

Det är när sådant inträffar som "auktoritetsstrukturen" prövas, vilket mycket riktigt också sker i romanen om Oliver Larsson när han möter motstånd och misstro bland sina egna trosfränder, inklusive sin gamla mor. 

Nekad att predika i allt fler församlingar tar han motgångarna som ytterligare tecken på det allmänna förfallet och arbetar oförtrutet vidare. Fram till dess det i kapellet i Risbäck nyårsaftonen 1952 drar ihop sig till bevis, Exalterad låter han de församlade förstå allvaret i att tidpunkten för uppbrottet hastigt närmar sig, att nådatiden strax är till ända, att det gäller om just du ska få vara med dem som med brudgummen lyfts upp i skyn. 

Han märker knappt att åhörarna en efter en stilla smyger sig ut, och när kyrkklockorna ringer in tolvslaget och ingenting märkvärdigt hänt rämnar hans tillvaro och kulminerar i ett övergrepp, hans eget syndafall. Han inser att han är lurad och avslöjad som falsk profet, vilket i grunden skakar hans tillit till Herren själv. 

Men Oliver Larsson räddar sig med förklaringen att han fallit offer för Mörkrets furste, Satan själv, som (med Guds obegripliga tillåtelse) lurat honom in på falska profeters väg. Ingen kan ju enligt bibelordet bestämma tid och stund för uppbrottets timma. Han söker förlåtelse och finner med hjälp av sitt bibelsprängda tungomål en möjlighet att i allt väsentligt bibehålla sin världsbild. 

Jag tänker: Hade han ägt lite mer av karismatisk begåvning och social talang kanske han kunnat slingra sig ur nesan av att ha tagit fel genom någon omtolkning eller genom ännu en uppenbarelse med appeller om en förlängd "nådatid". Kanske hade han med fäste i någon församling fortsatt kunnat uppträda som profet och utveckla en sekteristisk gemenskap i väntan på "brudgummens" uppskjutna ankomst. 

Men Oliver Larsson, så som jag läser honom, är en uppriktig om än förvirrad människa, ingen psykopat som med andligt kuckel vill utöva makt, ingen förförare som förskansad bakom Kanaans tungomål trånar efter upphöjdhet och materiella fördelar. Han framstår närmast som ett ynkligt offer.

Det är gott att Knutbyförsamlingen är nedlagd och att åtminstone några av pastorerna nu verkar ha vaknat och är beredda att ta konsekvenserna av sina ödesdigra äventyr i vild och våldsam andlighet. Ändå är kanske inte de aktuella juridiska konsekvenserna de betydelsefullaste i sammanhanget, utan de andliga, de existentiella, det faktum att både de själva och ett stort antal församlingsmedlemmar förslösat en stor del av sina liv på ren galenskap, eller vad som med pingströrelsens eget språkbruk i varje fall torde ses som ren och skär villfarelse. 

Beträffande "I denna natt" vill jag hävda att det är en märkvärdig roman som Lennart Frick skrivit och att jag efter läsningen är både överraskad och imponerad. Den utspelar sig för länge sen i en annan tid med glesbygdskapell, täljstenskaminer, djupa snövintrar och utedass. (Den fina miljöskildringen är i sig ett skäl att läsa den). Men kärnan i historien om en psykiskt instabil människas trosvandring in i fanatismens återvändsgränd har ingalunda något passerat eller irrelevant över sig. Författarens sätt att inifrån och ut beskriva väckelsefromhetens lockelser och frånsidor, med användande av Oliver Larssons eget bibelsprängda språk, skänker autenticitet åt skildringen. Det blir möjligt att i någon mån också fatta logiken i den "radikalisering" som Oliver Larsson genomgår

Glatt överraskad alltså, men ändå inte helt förvånad. Jag vet ju att Lennart Frick också är pastorsson, och jag minns mycket väl hans far, resepredikanten och kolportören, som flera gånger gästade mitt barndomshem. Det var därför med en speciell känsla jag under läsningen kunde konstatera att inte bara språkbruket utan även namn på orter och en del kända predikanter lät bekant. Vem har inte någon gång i ett svunnet 50-60-tal, i ett kvällsmöte under "Lapplandsveckan" i Husbondliden bland tusentals människor i och utanför jättetältet, hört Uno Olofsson försöka skrämma vettet ur åhörarna med sin hesa tordönsstämma?

Bilden: Kristinebergsgruvans märkliga Jesusbild uppenbarade sig efter en sprängning i november 1946. Profetiorna och tolkningarna av detta fenomen har funnits sedan dess och bilden spelar en viktig roll för Oliver Larsson i Fricks roman.

onsdag 22 januari 2020

En populär men mindre bra pianokonsert



Av rubriken framgår att jag trots allt uttrycker mig försiktigt. Det var inget fel på Sakarai Oramos och Filharmonikernas framförande av Tjajkovskijs populära pianokonsert nr 1 i b-moll, allra minst på den unga italienska pianisten Beatrice Rana. Men ack, så mycket hellre jag hade velat höra henne i någon annan av de konserter hon har på sin repertoar, t ex Prokofievs andra.

Nej, det är verket jag inte förmår uppskatta, i varje fall inte efter den förtjänst det enligt så många har. De tunga elefantkliven inledningsvis, tjurrusningarna över klaviaturen, kasten mellan ganska ointressanta idéer i ett rapsodiskt skval som inte riktigt griper tag ens som hisnande virtuositet. Jag syftar nu främst på första satsen; mellansatsen och sista satsen är bättre.

Programbladet återger en historia om denna konsert som Tjajkovskij själv berättat i ett brev och som talar för att jag inte är ensam om mina reservationer. Konserten skrevs med Nikolaj Rubinstein (bror till Anton) i åtanke som den som skulle uruppföra den. Men när Tjajkovskij presenterade verket för honom hände följande:

"Jag spelade tålmodigt konserten till slut; den hälsades med tystnad. Jag steg upp och frågade: ´Vad tyckte ni om den?´ Plötsligt strömmade en flod av ord över Rubinsteins läppar, han blev alltmer högljudd och våldsam för var minut, tills han lät som en vrålande Jupiter. Enligt honom var min konsert inte alls bra; omöjlig att spela, med många gräsliga passager, kompositionen var vulgär, och jag hade stulit en bit här och en där, överallt. Jag blev inte bara förvånad, utan även förolämpad av denna scen."

Så illa var och är det givetvis inte. Till saken hör att Tjajkovskij gjorde ett par revisioner och att Rubinstein så småningom ändrade sig, sedermera gärna framförde verket och bidrog till dess framgång.

Nummer ett - det borde betyda att det finns åtminstone en pianokonsert nummer två också. Kanske är det för att jag inte lyssnat till den förut som den låter fräschare och tilltalar mig mer än den första. I yttersatserna känner man igen Tjajkovskijs svaghet för yrande löpningar i snabbast möjliga tempi, men här finns musik som väcker mitt intresse, på samma sätt som några av symfonierna definitivt gör (framför allt den första och den sista, sjätte). 

Det finns faktiskt en tredje konsert också, men bara i form av en första sats, i själva verket en omarbetad symfonisats, som blev det sista Tjajkovskij gjorde före sin död.

Jag menar givetvis inte att dessa konserter skulle vara dåliga, bara att de är överskattade och att ettan inte äger den storhet som den på grund av sin popularitet ofta tillmäts. Den platsar inte på min bästalista, hör inte till dem jag ständigt återvänder till, de outslitliga (se här och här). 

Det handlar definitivt inte om att jag ser ned på rysk romantik, tvärtom. Sergei Rachmaninovs pianokonserter - särskilt den andra och den tredje - hör till mina bestående favoriter. I mina öron är han den ryske pianokompositören par preference, och som sedan under den postromantiska eran avlöstes av ännu en Sergei, nämligen den klassicistiske modernisten Prokofiev. Dessutom finns flera andra, mindre kända ryska pianokonserter i den romantiska traditionen som jag håller högre än just Tjajkovskijs, till exempel Nikolaj Medtners och Alexander Skrjabins.

Allt detta sagt, var det likväl givande att återknyta bekantskapen med b-mollkonserten, även om det i det här fallet främst var pianisten som lockade mig till konserten. Att programmet i övrigt innehöll en tondikt av Sibelius och den fjärde symfonin av den alltför tidigt bortgångne Anders Eliasson bidrog i högsta grad till att jag glad och nöjd lämnade konserten. 

Det fina med att gå på konsert är ju att man då som regel konfronteras med flera olika verk, inte sällan sådana som annars kanske aldrig skulle ha kommit i ens väg. Eliassons symfoni hoppas jag Oramo och Filharmonikerna spelar in så att man får lyssna till denna mycket fascinerande musik på nytt (varför inte tillsammans med violinkonserten som Janine Jansen så lysande framförde för några år sedan? - se här).



Hemma efter konserten sökte jag mig till en strömningstjänst med Beatrice Ranas inspelningar och fann att hon för några år sedan spelat in Tjajkovskijs första konsert tillsammans med Prokofievs andra på samma utgåva. När jag lyssnade på den senare tyckte jag mig höra en koppling jag aldrig tänkt på förut. I första satsens kadens (liksom i scherzot och även i övrigt) krävs en virtuositet hos pianisten som går utöver det mesta i den vägen. Som hos Tjajkovskij finns här partier av vilt framstormande musik med bland annat braskande löpningar av ett slag som kanske i själva verket skojar lite med (och dubbelt överträffar) föregångaren? Men, men... här finns först och främst fantastisk musik som engagerar mig med sin laddning och komplexa rikedom.

Nästa gång Beatrice Rana gästar oss får hon gärna spela Prokofiev.

söndag 12 januari 2020

Den lyckade dagen



Peter Handke skrev i början av 90-talet tre tunna böcker på tre skilda teman med titlar som på tyska börjar "Versuch über...", vilket på svenska blev "Tankar om tröttheten", "Tankar om jukeboxen" och "Tankar om den lyckade dagen". Jag började läsa dem på nytt inpå det nya året, av någon betydelselös anledning i omvänd ordning.

En lyckad dag - vad skulle det vara, hur skulle den se ut? Lyckad lika med bra, sorglös eller väl genomförd? Lyckad till skillnad från lycklig? Frågorna hopas och redan inledningsvis undrar författaren om inte den dagen bör innebära mera än bara fullbordandet av densamma. Borde den inte framstå som något ojämförligt, något enastående?

Dessutom problemet med tidsaspekten. Är det dagen, eller det rätt fångade ögonblicket, eller kanske rent av livet som helhet vi är ute efter? Dagen mött av det livsförhöjande ögonblicket? 

Egentligen är det nog det ofta alltför slarvigt använda begreppet "Carpe Diem" som Handke ger sig i kast med i ett försök att ge det ett innehåll bortom det slitna språkbruket, varats flyktighet och ett vaneseende som aldrig riktigt fäster. 

Två ting bildar upprinnelsen till essän: ett självporträtt av William Hogarth och en slät, rundad sten från stranden av Bodensjön. Hos dem båda finns en "line of beauty", en "linjens skönhet" värd att beakta (Jag ser vid närmare efterforskning att begreppet, som härrör från Hogarths estetik, syftar på en meander, en S-formad linje, representerande en livaktighet som den raka, döda linjen antas sakna). Det är betecknande att Handke här pekar på detaljer, två till synes oväsentliga saker i ett konstverk och i ett stycke oorganisk natur, som för det medvetna beaktandet kan uppenbara någonting av existentiell tyngd och oväntat skönhetsvärde. 

Tavlan visar förutom konstnären själv en hund, några böcker och en palett. På paletten finns en sådan där skönhetens linje, en fåra som delar den i hälfter. Eller är det bara ett rep, en pisksnodd som ligger där? Och stenen som Handke plockade med sig från stranden uppvisar på samma sätt en linje, en "diagonal i den mörka graniten", "en kalkvit åder som skiljer och håller samman kiselstenens båda halvor".

Denna vindlande essä (stundtals den för läsaren kanske njutbaraste men också mest krävande av de tre) vrider och vänder på idén om den lyckade dagen och de tankar och iakttagelser den föder, men lämnar inga klara svar. Den prövar sig fram, i öppenhet mot dagen och det den framkallar, väl medveten om misslyckandet, det oundvikliga tillkortakommandet vid språkförvandlingen. Ja, frågar sig författaren, motsvaras inte idén om en lyckad dag av sagans eller psalmens form snarare än essäns? 

Finns det något som liknar en slutsats i detta meanderlika Versuch, denna vackra essä, tung av bisatser och skönhetslängtan, handlar den om den lyckade dagen inte som idé utan dröm, dock en dröm som författaren inte haft utan gjort:

"Se suddgummit, så svart och litet det har blivit, se högen av blyertsspån under fönstret." 

Men likväl: "Lyssna: så som inbrottstjuvarna med sina dyrkar lyssnar till knäppet när låset går upp."

Och: "Se, hur snön faller förbi det tomma fågelbordet. Upp till förvandling."

Det kan låta som terapirummens maning till mindfulness, men illustrerar i så måtto ingen psykologisk teknik med terapeutiskt syfte utan snarare en praktik för språklig erövring. Det hindrar ju inte att den här essän, i kraft av konsten att formulera svåråtkomliga idéer, även kan ha terapeutiska biverkningar.



Foto: EJ.
Bilden överst är ett lån från nätet.