Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 26 april 2017

En tysk romantiker, bortglömd



För nu redan ganska många år sedan återkom jag till ett ämne som handlade om mer eller mindre bortglömda tonsättare. Jag botaniserade då bland annat i IMSLP:s utbud av gamla nothäften som kopierats och lagts ut i dess förnämliga nätbibliotek. Det var pianomusik jag letade, till en början av tonsättare jag hört talas om men vars verk inte längre finns i handeln. 

Jag upptäckte då också för mig helt okända tonsättare som jag efter några googlingar i bästa fall kunde skaffa mig åtminstone rudimentära notiser om. Internätet har verkligen radikalt förenklat och förbättrat möjligheterna för var mans små efterforskningar i vilket ämne det vara må.

Det har gått några år och jag letar inte längre lika aktivt. Ändå snubblade jag häromsistens över ett tonsättarnamn som hittills undgått mig helt och hållet: Walter Niemann, tysk romantiker, 1876-1953, verksam i Hamburg och Leipzig. Förutom tonsättare även musikolog och inflytelserik lärare, kritiker och författare. I "Illustriertes Musiklexikon" (1927) finns följande balanserande omdöme om honom: "Den idag mest betydande kompositören för piano, som vet hur man gör musiken både vacker och färgrik, även om han ofta förirrar sig in i salongen." 

Jo, jo, det gäller att kompensera överdriften med en lagom klädsam reservation. I hur hög grad han då för nittio år sedan verkligen sågs som så pass betydande är svårt att avgöra, men bland dem som hyllade hans konservativa ideal kanske det förhöll sig så. 

Faktum är att av hans 189 opus är 150 för piano, där förutom fyra pianosonater det mesta handlar om det som brukar kallas karaktärsstycken med mer eller mindre fantasieggande titlar. (Vad sägs om "Meissner Porzellan", "Pharaonenland" eller "Singende Fontäne"). Alltså en tonsättare för salonger och dåtidens efterfrågan på stämningsfulla stycken som inte krävde alltför avancerad teknik. Tänkte jag. Men när jag bläddrar i det som finns i IMSLP ser jag att mycket realiter är alltför svårbemästrat för amatörer.

Musiken kunde mycket väl ha komponerats ett halvsekel tidigare eller ännu längre bakåt i tiden; närmast som i en Joachim Raffs efterföljd om än med viss impressionistisk anstrykning. Det låter bra, gediget och kompetent, melodiskt och nationalromantiskt, ibland med en kromatik a la Max Reger fast till skillnad från honom med en fäbless för exotism. Där Reger fann värmen vid braskaminen hemmavid god nog lämnade Niemand gärna sitt Leipzig för fantasier om hettan i lotusblommande trädgårdar.

Det är en inte alls oäven men inte heller alldeles angelägen musik. Den saknar originalitet, vilket den givetvis delar med mycken annan musik som till en början ligger väl till i samtiden och gör upphovsmannen berömd, men som tämligen snabbt också kan försvinna när andra moden och mer omvälvande tongångar tar över. 

Han försvann alltså, den gode Niemann vars namn nästan stavades likt vore det Ingens. Han delar det ödet med många andra som vi inte ens vet namnet på, de som av olika orsaker var, är och kanske också förblir Någon för endast ett fåtal som haft anledning att minnas. Som författare skrev han om Brahms, men även om Grieg och Sibelius. Han var varm anhängare av nordisk romantik, medan den förmenta dekadensen hos Richard Strauss, Mahler och Schönberg dömdes ut som patologisk. När Niemann skrev om Brahms förstod han med all säkerhet att han skrev om någon honom vida överlägsen. Men kanske tänkte han - liksom delar av hans samtid - att han i varje fall var en pianots mästare i bredd med, ja låt oss säga Grieg?

Ja, vad är det som stannar kvar och inte låter sig spolas bort i tidens strömflöden? Om jag tänker på de tidigare bortglömda tonsättare jag bekantat mig med slås jag av att det är främst de ryska och franska som tilltalat mig och som jag funnit väl värda att fångas upp på nytt. Är det kanske så att de som befinner sig i skuggan av giganterna i den starka tyska musiktraditionen med nödvändighet måste te sig som skuggfigurer i jämförelse med föregångarna? 

Nu har i alla fall en ung kinesiska spelat in några av hans verk (dock inte "Alt-China. Fünf Traumdichtungen") på en cd-utgåva från Grand Piano (som finns på Spotify). Bing Bing Li heter hon, och om Niemanns vidare öden är kanske osvuret trots allt bäst.

__________

Tidigare inlägg (nio stycken) om bortglömda tonsättare återfinns om man klickar på detta nyckelord i kolumnen här bredvid.


måndag 17 april 2017

April - med fragment ur en diktsvit



Det är i år en kylig påsk med så kallat aprilväder: blek sol med flingor i luften som nätt och jämnt når marken innan de upplöses och försvinner. Blåsippor som triumferar.

"Brev i april" heter en berömd diktsvit av Inger Christensen. Jag tar fram den ur hyllan och läser på nytt och stryker för några passager i dess rika innehåll. Poeten går ut och in i språket, tillvaron pressas på givna innebörder, korsmodal varseblivning genererar tankar före tankarna, tingen talar och namn och det som tas för givet osäkras. Det kan låta abstrakt och besynnerligt, men är på ett förunderligt sätt enkelt och mycket vackert. Det som blir kvar kanske ändå till sist talar sitt tydliga språk.

...och världen är ett vitt bageri,
där vi vaknar för tidigt
och drömmer för sent
och där strömmar av råa och oanvända tankar
kommer sanningen närmast,
långt innan de tänks.
__

Säg mig
att tingen
talar
sitt eget
tydliga språk
__

En omsorg
som den som måste till
för att upprepa världen.
__

En man
med en korg
som är tom.
En flicka
med störthjälm
och vindtygsjacka
och på kinden
lite intorkat salt
från de vindblåsta
ögonen
__

... så lätt
som var det
inget alls
i april
att gå där
som då
med varandra
i handen
faktiskt ingenting
att orda om
i vitsippsvinden
__

Vem vet
om inte döden
vet med sig
att den heter
något annat.
__

Och vi talar
vårt eget
tydliga
språk.
Vem vet
om inte tingen
vet med sig
att vi heter
något annat.

Ur "Brev i april och andra dikter" av Inger Christensen (Modernista, 2015, i översättning av Marie Silkeberg; danska originalet utgivet 1979)

Foto: EJ


fredag 14 april 2017

Musik som engagerar och förbryllar



Jag var återigen i Stockholm i ett ärende och promenerade den väg jag brukar, en väg genom centrum som korsar de platser där den islamistiska idiotin hade ännu en av sina spelplatser för en vecka sedan. Nu låg där på Drottninggatan på flera ställen stora mängder av blommor, och skadade väggar var tillfälligt täckta med spånplattor där uttrycksfulla ord skrivits direkt på väggen eller på hundratals post-it-lappar. Folk stannade till i duggregnet, gripna och förundrade över styrkan i sitt eget symboliska handlande.

Konserthuset affischerade ett program klockan 19.00 som jag inte kunde motstå. Främst för Prokofjevs skull, hans andra pianokonsert, men också för att jag var nyfiken på vad det blir av Brahms pianokvartett i g-moll, op. 25 efter att Schönberg lagt orkestervantarna på den.

Pianokonserten är från första stund lätt att identifiera som typisk Prokofiev: lyrik som aktar sig för alltför stor sötma genom att inte hålla fast vid utan cirkulera kring tonarten, klanger som alstrar spänning genom modulationer och volymväxlingar och som inte heller saknar bråkiga utbrott som tar hela klaviaturen (och ibland även hela orkestern) i anspråk. Första satsens yviga kadens är ett exempel på just detta.

Det korta scherzot är en charmerande 2½ minutershistoria om att hålla högsta möjliga fart från början till slut. De två återstående satserna har ömsom bullrigt virtuosa, ömsom lugnt vandrande inpass, ofta med blixtrande blänk i diskanten och muller från djupaste blåset. Inte för inte har sista satsen beteckningen allegro tempestuoso; mest lik är den en väntan på ett annalkande oväder som kommer först efter det välbekanta lugn som förebådar det. 

Solisten - den ryske pianisten Denis Kozhukhin - är ännu en av dessa virtuoser som redan etablerat sig i de största konserthusen och med de bästa orkestrarna. Hans spel imponerade, vilket alltid är fallet när någon inte bara bemästrar den här svåra konserten rent tekniskt utan även gör musik av den. I ett extranummer visade han sin romantiska sida i Glucks "Mélodie" (ur Orfeus och Eurydike) i arrangemang av Giovanni Sgambati. För övrigt ett stycke som även Yuja Wang spelade häromsistens.

Och därefter Schönberg då - eller Brahms. Kvällens dirigent, Joshua Weilerstein, gjorde en kort presentation av verket, varefter han med några väl valda ord om musikens gränsöverskridande karaktär tillägnade konserten offren för terrorn.

Schönbergs skäl för att arrangera denna pianokvartett av Brahms var enligt honom själv följande: 1. Han gillade verket. 2. Det spelas sällan. 3. Det spelas illa, ty ju bättre pianist desto ljudligare pianospel och stråkarna kommer i skymundan. 

Schönberg ville höra allt som fanns i musiken, och det menade han sig ha uppnått genom att själv orkestrera den - i Brahms anda, trots att framför allt en del slaginstrument (t ex xylofon!) och mässingsblåsarna tillförde musiken element som inte hörde till Brahms symfoniska skapande. Och pianot saknas; det var uppenbarligen inte en pianokonsert Schönberg ville generera, snarare då en femte symfoni. 

Eftersom jag inte hade pianokvartetten aktuell för mitt inre öra (inte något ofta spelat verk, som sagt) kände jag till en början inte igen vare sig Brahms eller Schönberg. I tredje satsens Andante tyckte jag mig bäst höra Brahms tonspråk, men efter att i efterhand ha lyssnat både till både originalet och nyskapelsen har jag blivit fascinerad av att mer och mer uppleva musiken som Brahms från ett tänkbart framtida år 1937. Dock måste jag erkänna att jag saknar pianot...

Det är hur som helst strålande orkestermusik som jag förstår att dirigenter gärna vill lyfta fram, precis som Schönberg ville lyfta fram den ofta även i kammarmusiken högt ansedde "symfonikern" Brahms.

Bilden: Pianisten Denis Kozhukhin

tisdag 11 april 2017

När det lilla livet prövas som hårdast



Kan man göra en spelfilm som genomgående präglas av depression och som ändå blir sevärd och kanske till och med en aning upplyftande? Ja, Kenneth Lonergan har i alla fall gjort ett försök som nog måste betraktas som lyckat. Filmen heter "Manchester by the sea" och verkar få de flesta kritiker på gott humör, åtminstone när de till sist ska sätta betyg.

Det är en successivt upprullad historia om närrelationer som krossas av olyckor, sjukdom och död men som också leder till påtvungen omstart och trevande mänskligt omsorgstagande. Den till övermått drabbade huvudpersonen Lee, fint gestaltad av Casey Affleck, är en ensamstående fastighetsskötare som kraftigt skuldtyngd flytt hemorten efter en fruktansvärd brand där hans minderåriga barn omkommit och hustrun övergivit honom. 

Som om inte detta skulle räcka och bli över får han veta att en äldre bror allvarligt insjuknat i den hjärtåkomma han sedan tidigare lidit av och ligger döende på sjukhuset där hemma. Brodern avlider och efterlämnar ett hus, en båt, några andra smärre tillgångar samt en tonårig son som nu står ensam i livet och som brodern i sitt testamente utsett Lee att ta ansvar för tills han blir myndig.

Lee kan inte tänka sig att på nytt bosätta sig i hemorten och vi får följa hans och brorsonens kamp för att i en spirande relation hitta varandra och lösningar på situationen. 



Filmens långsamma tempo med inslag av plötslig dramatik är kongenial med Lees förlångsammade reaktioner och hans tunga sinnesstämning som endast bryts för någon enstaka urladdning. Det är en finstämd skildring av starkt belastade relationer av olika sammansättning, där förutom Lees och brorsonens uppgörelser även fumligt tonårssex och framför allt det smärtfyllda återseendet mellan Lee och exhustrun ingår. I det senare fallet får Michelle Williams matcha Affleck i ett känslomässigt förtätat skådespeleri som övertygande speglar den svåra livssituation som de försatts i och som ingen riktigt råder över. Och nej, det finns ingen väg tillbaka.

Det här är med andra ord fråga om amerikansk socialrealism när den är som bäst, utan tillstymmelse till idealism eller ideologiskt tillrättalagt berättande. Ändå saknar den inte ljuspunkter och hopp om liv som går vidare - trots väderleken som knappast vittnar om annat än vinter, snöglopp eller allmänt gråväder. Det hoppet finns där främst i form av den lite tafatta ömsinthet och tillit som växer fram mellan Lee och brorsonen och som ger filmen som helhet en ton av humanitet och grundläggande sammanhållning. 

En invändning dock: Filmen använder musik i en del längre scener där den intar talets plats. Det är inte alltid särskilt lyckade val, särskilt inte när Albinonis uttröskade Adagio skruvas upp i ett av avsnitten. Det må vara ett socialt sett realistiskt val av begravningsmusik men nog tyder det på en onödigt begränsad musikfantasi hos herr regissören?

fredag 7 april 2017

Londonscener: Puccini, Bartók, Mahler och Gershwin



Royal Opera House gav Puccinis "Madama Butterfly" första kvällen under vår vistelse i London - och turligt nog med Ermonela Jaho som Cio-Cio-San, huvudrollens unga geisha. Det kändes som en ynnest att än en gång få se och höra denna albanska gåva till sopranvärlden. Intrycket från Madrid-operan för ett par år sedan (se här) befästes: Jaho inte bara sjunger bra, hon torde också höra till operascenens främsta skådespelare för närvarande. 

Flera av Puccinis operor finns på listan över vår tids mest spelade. Bland dem denna melodram om kärleken mellan en lättsinnig amerikansk marinsoldat och en allvarlig japansk flicka, ett drama som utspelas mot bakgrund av kulturskillnader och imperialistiska skevheter. Sveket mot den förhoppningsfulla och troget väntande Cio-Cio-San blir dubbelt när Pinkerton till sist återvänder. Han gör det ju inte för att uppfylla sin japanska hustrus drömmar utan för att nu med en annan hustru vid sin sida hämta det barn som blev till för fem år sedan. Berövad på allt kan ingen ångerfull Pinkerton i världen hindra Cio-Cio-San från att välja döden för egen hand. 


Musiken förmedlar melodiskt sentiment av bästa italienska märke, här och var impressionistiskt färglagd med klanger från både öst och väst. Utan större djup, påstår en del, men uppenbarligen tillräckligt engagerande för att gång på gång spelas för utsålda hus. Så många kan inte ha fel, vilket med emfas bekräftas när som i det här fallet dirigenten Antonio Pappano lyckas ta fram allt vad som finns av dynamisk kraft i partituret och orkesterspelet fungerar som den stämningsladdare det ska. 

Även övriga roller sjöngs med bravur - bland vilka den argentinske tenoren Marcelo Puente som Pinkerton och den unga amerikanska sopranen Elisabeth DeShong som Suzuki bör nämnas. Dock vill jag hävda att den här kvällen i första hand regerades av Jaho, Pappano och orkestern.


I Barbican Center gästspelade New York Philharmonic Orchestra under sin chefdirigent Alan Gilbert, välkänd från hans tid med Stockholmsfilharmonikerna. Förlåt en retorisk fråga, men vem kan motstå ett program med Béla Bartóks "Musik för stränginstrument, slagverk och celesta" före paus, följd av Gustav Mahlers fjärde symfoni? Sopranen Christina Landshamer i sista satsen gav fin röst åt den naivistiska tron på himmelrikets frid och fröjd. 

Jag är som bekant en inbiten Mahlerfantast, men den stora behållningen den här kvällen var trots allt att bli påmind om vilken fantastisk musik Bartók åstadkom i nämnda verk. I princip symfonisk musik utan blåsare, och där pianot i egenskap av ett stränginstrument försett med hammare bildar länken mellan stråkarna och de övriga slagverken. Den inledande fugans magiska stråkmusik intonerades i mycket lugnt tempo, vilket gav eftertryck åt den successivt stegrade volymen. Nattmusiken i tredje satsen är ju både svidande vacker och smått kuslig i sin ödsliga naturmystik. Och den sista satsens virvlande danser är vildare än jag tidigare riktigt fattat. Frågan är om inte detta måste betraktas som inte bara Bartóks utan ett av 1900-talets största verk.



Det är inte ofta jag väljer musikaler, men det händer. Jag blev lockad av den Broadway-show som via Paris nyligen även nått London och Dominion Theatre. "An American in Paris" med några av George och Ira Gershwins bästa låtar är en produktion som i enlighet med den amerikanska traditionen bjuder på jazzrytmer i högt tempo med snabba scenväxlingar och mycket dans. Ja, i själva verket blev jag nästan mest imponerad av den stundtals mycket komplicerade koreografin med dess inslag av klassisk balett. Att både kunna sjunga och tala efter ett ibland närmast gymnastiskt dansnummer måste vara något av det mest krävande som finns för en scenartist. 

En sak begriper jag dock inte. Varför i fridens namn envisas man i musikalsammanhang med dessa högtalare dimensionerade för rockmusikarenor när man har en orkester i diket med dirigent och allt? Första gången jag retade mig på detta var för många år sedan när jag såg "Phantom of the opera", där jag till sist misstänkte att allt bara var playback. Så illa var det inte här, men i synnerhet i det högre registret och vid hög volym försvann den akustiska känslan helt. Det gnistrade högtalare om musiken, ett vasst elektriskt diskantljud som fjärmade en från livekänslan.

Till sist: Orgeln i Westminster Abbey ljöd starkt och helt oförstärkt i ett varierat program där jag särskilt lade märke till ett verk av den mångsidige Felix Mendelssohn - hans sjätte orgelsonat. Och jag fick ta ett värdigt farväl av musiken i London för denna gång med fader Bachs Fugue sopra il Magnificat, BWV 733.

_________________

Här finns "Un bel di vedremo" ur Madame Butterfly i ett konsertant utförande av Ermonela Jaho

Foto: EJ

tisdag 4 april 2017

London bjuder



Vårvärmen var påtaglig i London under det gångna veckoslutet, under gårdagen närmast sommartemperatur i solskenet. Vår även i de grönskande träden längs Themsen och givetvis i parkerna, där narcisserna redan blommat ut på sina håll och magnoliorna börjat sprida sina stora vita kronblad över gräsmattorna. 




Två och en halv flygtimmar bort ligger denna världsmetropol som har så oändligt mycket att erbjuda. Musik, konst och teater. Mat, dryck och förströelser av alla de slag. Parker och intressanta stadsmiljöer för avkoppling och strövtåg. Fotboll och andra sportevenemang för den som så önskar. Bokpalats i fyra våningar och mängder av andra specialbutiker. Och för den som inte vet vad den ska göra av sina pengar finns ju Fortnum & Mason och juvelerarna på Bond Street. Allt det där vet man ju sen gammalt men blir ändå konstigt nog lite förvånad varje gång.



All världens mat kan avsmakas, men en Shepherds pie och en pint of ale är inte heller fy skam. Min vana trogen lade jag in en dim sum-lunch i programmet, denna gång inte hos klassiska Royal China i Bayswater utan hos Hakkasan (Hanway Place), en konkurrent som på senare tid gjort sig känd som en av de bästa asiatiska restaurangerna. Den visade sig förtjäna de goda vitsord den fått och vi blev sittande i bortåt tre timmar. Tänkte sedan inte mer på mat den dagen.


Museerna är fortfarande i stor utsträckning gratis och så omfattande att det aldrig går att ta in mer än en bråkdel av deras innehåll. Efter att än en gång ha blivit stående framför tre eller fyra Rembrandt (på The National Gallery) kan man redan känna sig så nöjd att man är beredd att vända på klacken och återvända en annan dag. Begrundande ett par av hans självporträtt, som ung och som gammal, påmindes jag om en bok jag köpte i Amsterdam häromåret, ännu oläst, om just självporträttet i konsten. Vad kan den ha att säga om självkarakteristiken hos denne penselföringens obestridlige mästare?

Ja, och så musiken då, som jag får återkomma till. Covent Garden, med "Madama Butterfly", en kväll på Barbican med gästande New Yorks Philharmonic Orchestra, en Broadway-musical med Gershwins bästa låtar i "An American in Paris", samt en organ recital i Westminster Abbey på söndag eftermiddag. Den sistnämnda gratis, de andra evenemangen desto kostsammare, om än väl värda vartenda pund.


Foto: EJ
Uppifrån och ned:
- Westminster i kvällssol efter söndagens orgelkonsert
- Kensington Park
- St James´s Park vid Buckingham Palace
- Björkdunge untanför Tate Modern
- Blackfriar Bridge
- Trafalgar Square med The National Gallery
- Big Ben
(Obs! Klickbara bilder)

onsdag 29 mars 2017

När himmel, jord och vind tystnar - till Monteverdis toner



Claudio Monteverdi fortsatte komponerandet av madrigaler också efter ankomsten till Venedig och kapellmästartjänsten vid Basilica di San Marco. Sjätte, sjunde och den stora åttonde madrigalboken tillkom där (plus en nionde postumt). Den åttonde publicerades 1638 under beteckningen "Madrigali Guerrieri et Amorosi", vilket indikerar att ämnet är krig och kärlek, om än inte krig i betydelsen fältslag utan snarare de inre strider som inte minst kärleken kan ge upphov till. 

Utan ingående kännedom om alla Monteverdis madrigaler har jag under årens lopp skaffat mig några favoriter, bland dem ett par som väl är allas favoriter. Den ena är "Zefiro torna" (till en sonett av Ottavio Rinuccini) ur den sjätte boken och den andra är "Or che l´ciel et la terra" (till en sonett av Francesco Petrarca) ur den åttonde.

Särskilt den sistnämnda måste vara en höjdpunkt inom madrigalkonsten. Om man noga följer texten varseblir man genast Monteverdis strävan: att med maximal uttryckskraft tonsätta orden, att med musikens hjälp ladda och förstärka frasernas innebörd. 

Så här lyder sonetten i Ingvar Björkesons översättning:

Nu medan himmel, jord och vind är stumma
och sömnen tyglar fåglarna och djuren
när natten kretsar, med sin stjärnvagn buren
och havet vilar, ingen våg hörs skumma

vakar jag, brinner, gråter; ser den kvinna
som tar mitt liv stå ständigt framför mig.
Milt plågar hon; jag rasar, är i krig,
och fred kan tanken blott i henne finna.

Så ur en enda källas klarhet springer
min näring besk och ljuv. En enda hand
är det som helar mig och grymt mig stinger,

och för att smärtan aldrig ska nå land
föds dagligen jag tusen gånger, drivs
i döden tusen. Ingen räddning givs.

Det här är förstås poesi av högsta karat, och jag har egen erfarenhet av den som den enda som vid en viss tidpunkt i mitt liv på allvar nådde mig. Det var samtidigt som min största rädsla handlade om att jag skulle förlora musiken, att den skulle lämna mig likgiltig och dö bort som det livselixir den alltid varit. Det inträffade dessbättre inte.

Dikten talar om en själ i inre konflikt och uppror. Objektet för jagets känslor namnges inte men är givet: Laura. Petrarca såg denna skönhet första gången utanför en kyrka i Avignon den 6 april 1348 och han blev helt betagen, galet avståndsförälskad livet ut. Denna obesvarade kärlek till en redan gift kvinna är upphovet till världslitteraturens vackraste kärleksdikter, av vilka den citerade är en.



Och vad gör då Monteverdi med den? Jo, han låter de sex stämmorna intonera de två första raderna utan att variera det ackord som de tillsammans bildar. Stilla i samma tonläge mumlar, liksom för sig själv, den förstummade själen om den stumhet som även den omgivande naturen drabbats av. De följande två raderna som fullbordar diktens första del klingar ett tonsteg högre på nästan samma sätt, med endast små harmoniska förskjutningar. Det är en makalös öppning som sedan i andra strofen - vid orden vegghio, penso, ardo, piango om hur jaget vakar, tänker, brinner, gråter - häftigt övergår i ett stegrat, pauserat utrop som stötvis hämtar andan.

Hon är källan till alla oförenligheter, den som är både bitter och ljuv, som förorsakar krig men också fred, som plågar och ändå lindrar, som med sin hand stinger men samtidigt helar. När hon framträder för hans inre syn tar det livet av honom. Och när han dör föds han på nytt, tusen gånger om. 

Så kulminerar denna madrigal i en exalterad stämsång som om och om igen slår fast att den älskande är tusen gånger räddningslöst förlorad. Musiken stryker under, ger motsägelserna trovärdighet och mildrar plågan. De sex stämmorna som så dämpat steg ur tystnaden förenar utan svårighet inkonsekvenserna. Det bitterljuva finns, för att parafrasera Inger Christensen.
_____________________________

Jag lyssnar gärna till denna madrigal när Concerto Italiano under ledning av Rinaldo Alesandrini framför den, som här. Där återges också den italienska originaltexten.

Dikten är hämtad ur Francesco Petrarca: Kärleksdikter, i översättning av Ingvar Björkeson, Natur och Kultur, 1989.

Bilden överst: Ett porträtt av Laura i ett manuskript med Petrarcas "Canzoniere et Trionfi" från 1463. Biblioteca Medicea et Laurenziana, Florens. 
Bilden nederst: Porträtt av Monteverdi tillsammans med en utgåva av den åttonde madrigalboken.

måndag 27 mars 2017

Jenufa



Jag har länge väntat på ett tillfälle att se någon av Leos Janacecks operor, men det har liksom aldrig velat ordna sig med den saken. Förrän nu, då Kungliga Operan ger "Jenufa" (uruppförd 1904) med Malin Byström (Jenufa) och Lena Nordin (klockerskan) i huvudrollerna. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge innan någon annan av hans operaverk kommer i min väg, exempelvis "Kata Kabanova", "Fallet Makropulis" eller "Döda huset". Janacecks unika klangvärld överraskar mig nämligen alltid med oanade skönhetsvärden, sin kärvhet till trots. 

"Jenufa" är en opera om skam och skuld men där ingen dör - förutom ett oskyldigt spädbarn som mördas av barnets mormor (klockerskan) av nödtvungen barmhärtighet, så som hon ser det. Detta sker mot bakgrund av ett triangeldrama med ett par halvbröder som båda älskar den obemärkt gravida Jenufa, där den ene är älskaren och den blivande barnafadern som inte vill gifta sig och ta ansvar och den andre blir avvisad och därför i affekt skadar henne i ansiktet. 

I akt och mening att rädda sin fosterdotter Jenufa undan fördömelse och ett liv i olycka agerar således mormodern änglamakerska utan dotterns vetskap. Brottet uppdagas dock till sist när vårisarna går upp och det dränkta barnet hittas. Mormodern erkänner sin skuld, men det anmärkningsvärda är att Jenufa förlåter henne och att hon efter vädjan från den tidigare försmådde friaren även väljer att förlåta och förena sig med honom.

Ämnet - mödrar som föder utomäktenskapliga barn i en fördömande miljö - kan kanske te sig en smula otidsenligt, men med vårt sentida inflöde av folk från kulturer där hedersbegrepp är en levande verklighet kan man ju inte längre påstå det. Och alldeles oavsett den extrema konsekvensen av hederskulturen i detta drama tror jag att det är något mer än bara det upprörande barnamordet som i det här fallet kan få även en emanciperad publik att tåras. 

Av i så fall vad? Identifikationen med änglamakerskan och hennes handlande må vara svår för de flesta av oss, även om Lena Nordin sjunger fram en förtvivlad omsorg som hjälper en bit på vägen. Allra mest gripande blir hon när hon tveklöst kliver fram och tar på sig hela skulden. Man anar upproriskhet i den oförbehållsamma förklaring hon ger sitt handlande. Lättare att fatta är Jenufas utsatthet, sviken som hon är av allt och alla, inklusive Maria, gudsmodern hon så vackert tillber. Men det här med att hon så beredvilligt förlåter... 

Förlåtelsen, är den inte på sätt och vis det mest provocerande - och underligt berörande - för en modern åskådare av detta operadrama? Är att förlåta en styrka eller en svaghet, mod eller anpasslighet, om vi betraktar det ur det egna, förorättade perspektivet? Ligger inte det att "aldrig kunna förlåta någonting sådant" närmare till hands som naturligt reaktionsmönster? Knappast någon sekulär själasörjare skulle anbefalla förlåtelse som den givna lösningen, men antagligen paradoxalt nog ändå välkomna den, ifall den på det här sättet visar sig hos någon som därmed finner kraft "att gå vidare i livet", som det brukar heta. Ja, klichéerna anmäler sig, ligger nära till hands.

Musik är som bekant kapabel att skildra sammansatta känslor, och Janacecks musik är verkligen inget undantag. Man kan inte annat än förundras över hur väl detta egensinniga tonspråk med dess korthuggna fraser, dessa rytmiska figurer som upprepas och moduleras i olika harmoniska kombinationer, byggda av folkmelodiska element och en känslighet för det talade språkets tonfall - hur väl det låter sig användas till allt från ömsint lyrik till brutal dramatik. 

Att både vrede och bestörtning finns hos Jenufa råder inget tvivel om. Den gråtmilda upplösningen må te sig pigromantiskt onaturlig, men tillförda musikens krafter är vi än en gång beredda att erkänna känslor som innefattar både förkrosselse, vrede och försonlighet. Vi blir helt enkelt djupt berörda av att se en människa stor nog att kunna förlåta.

Föreställningen har ett sångarlag av genomgående hög kvalitet, där särskilt Byström och Nordin gör glansfulla insatser i huvudrollerna. Men jag vill även särskilt nämna Kungliga Hovkapellet som under Lawrence Renes får Janacecks underbara orkesterkolorit att skimra och pulsera med den glöd som tillkommer den. Så sent som i torsdags hörde jag dem för övrigt i ett fint framförande av Mahlers tredje symfoni i Konserthuset. Det är ett faktum som återigen bör framhållas att Stockholm kan stoltsera med inte mindre än tre ypperliga symfoniorkestrar.

måndag 20 mars 2017

Yuja Wangs recital



Stockholms Konserthus var igår utsålt ända upp på podiet när Yuja Wang hänförde de församlade med en praktfull bukett pianomusik med bland annat verk av Chopin, Brahms och Skrjabin som huvudinslag. Att hon är en fullfjädrad virtuos behöver hon inte längre bevisa, men hon gör det ändå gärna - av ren spelglädje som det verkar - genom att redan före paus be oss glömma den Store Gamle (ja jag syftar på salig Horowitz) när hon, den unga späda kinesiskan, exekverar dennes främsta showpiece ("Variationer på ett tema ur Bizets Carmen") med en frenesi som fullständigt golvar publiken. Klassisk musik är underhållning också, det vore dumt att förneka (se vidare här).

Hon gör vad hon vill utan hänsyn till svårighets-grad, den saken är klar. Vilket dessbättre inte betyder att det musikaliska kommer bort; hon ser tvärtom till att blanda på ett sätt som visar att det nyanserade musikskapandet ändå är det centrala. 

De inledande 45 minuterna ägnades sålunda Chopins 24 preludier, op. 28, denna rikt varierade samling som så sofistikerat speglar skiftande sinnesstämningar. Här kan man givetvis alltid ha synpunkter på enskilda stycken och hur de bör låta, men på det stora hela måste jag säga att jag lyssnade med stort välbehag. Wang återkom sedan i slutet av konserten till Chopin, där särskilt g-mollballaden gjordes med utsökt beaktande av dynamik och sensualism. 

Efter paus ännu ett stort verk - Johannes Brahms "Variationer och fuga över ett tema av Händel" som jag är tacksam att bli påmind om. (Eftersom Wang inte annonserade sitt program hade jag skam till sägandes svårt att identifiera denna stilfulla hybrid). Det är ju fråga om fantastisk barockmusik i romantisk utstyrsel, och det är mycket givande att följa hur Brahms gestaltar detta förhållandevis enkla tema i så många fantasifulla och mot slutet alltmer komplexa former.  

I övrigt fastnade jag, förutom för den lyriskt extatiska fjärde sonaten av Skrjabin, för det som visade sig vara ett stycke av en annan rysk kompositör, Nikolaj Kapustin (f. 1937), nämligen en Toccatina vars läckert svängiga rytmik har alla chanser att vinna de flestas förtjusning (hör här). 

Efter en skämtsam version av "Alla turca" spelade Wang till sist mycket lent och lyriskt en Chopin-vals (ciss-moll, op. 64:2), tog sedan (efter cirka två timmars effektiv speltid) sin elektroniska notplatta under armen och lämnade podiet under allmänt jubel.



Foto: EJ

söndag 19 mars 2017

Vid flodkröken i urskogen



I en stad som en gång var ett handelscentrum i djupaste, för att nu inte säga mörkaste, Afrika hamnar Salim, huvudpersonen i V S Naipuls roman "Där floden flyter förbi" (Rabén & Sjögren, 1980; svensk översättning av Else Lundgren; originalet från 1979). Han flyttar dit när en god vän erbjuder honom att överta en mindre affärsrörelse. Vännen är liksom han själv av indiskt ursprung från en familj som sedan generationer funnits vid den "arabisk-indisk-persisk-portugisiska" ostkusten vid Indiska oceanen, ett släkte som endast känner det verkliga Afrika som någonting främmande i ryggen bakom sig. 

Salim innehar brittiskt pass och är högst ambivalent inför såväl det sofistikerade Europas koloniala avtryck som det kaotiska och etniskt konfliktfyllda livet i urskogen. Han är en man utan ordentlig förankring som villigt lämnar sitt mångkulturella sammanhang för något nytt och oprövat - ständig gäst och främling var än han slår sig ner.

Den nya tillvaron blir inte enklare för Salim. Han anländer efter en revolt som ödelagt stora delar av staden, även om han blir vittne till hur den nu rätt snabbt byggs upp och växer under den nye Store Mannen, envåldshärskaren vars alltmer förstorade porträtt hänger i alla offentliga lokaler som påminnelse om vem som styr landet med hjälp av legosoldater och dekret från huvudstaden. Vilket ingalunda räcker för att tillförsäkra stabilitet och hopp om framtida lugn och säkerhet, snarare tvärtom. Rykten löper om rebellaktiviteter; rädslan att nya oroligheter när som helst ska utbryta upptar medborgarna.

Salim umgås mest med några få av sin egen sort, besöker ibland "hellenska klubben" och får i samband med ett nystartat agrart utbildnings-centrum, kallat Området, kontakt med en europeisk forskare och dennes hustru. Raymond, som han heter, anses ha diktatorns förtroende och förväntas bistå honom och bidra till Områdets prestige som akademiskt centrum och paradexempel för det moderna Afrika.

Raymonds vackra hustru Yvette blir Salims älskarinna i ett passionerat förhållande som äntligen skänker Salim något mer än det som de invanda bordellbesöken haft att erbjuda. Men inte heller den lyckan varar länge utan slutar i förnedring och uppbrott i och med det grandiosa Områdets sönderfall. 

Salim gör ännu ett utbrytningsförsök via sina kontakter i London men är redan efter tre veckor tillbaka vid flodkröken i urskogen. Han är och förblir en outsider, en distanserad betraktare som inte hör hemma någonstans. Efter att i en nationaliseringsvåg ha förlorat kontrollen över sin butik, gett sig in i skumma affärer med guld och elfenben och avslöjats, lyckas han i sista stund med hjälp av mutor och en tidigare skyddsling som kommit upp sig i administrationen, fly undan den annalkande blodsutgjutelsen. 

Naipaul beskriver miljöer och människor på en rik och flödig prosa som effektivt drar in läsaren i det färgstarka innehållet. Afrikas röda jord, den andefyllda bushens hemligheter, floden som bärare av både snabbväxande vattenhyacinter och den viktiga flodångaren med dess svans av primitiva kanoter, livet kring flodkajen och hotell van der Weyden, de enkla bostäderna och de pretentiösa dito inom Området, barerna och de vardagliga nöjena - allt är filtrerat genom Salims illusionslösa betraktande, stundom anstruket av lätt nedlåtenhet som från den som inte vill erkänna sig som en del av det hela. 

Detsamma gäller de mänskliga relationerna som nästan genomgående präglas av spänningar och vaksamhet, masker och maskspel, organiserat liv i ojämn kamp med korruption och kaos, här och var pyrande ressentiment blandad med fatalistisk håglöshet. 

"Jag kunde inte tänka mig att tillbringa resten av mina dagar vid kröken där i floden, som Mahesh och de övriga. Jag kände mig skild från dem. Jag uppfattade fortfarande mig själv som en som bara passerade" (s 93).

Det bör sägas att flera personer i Salims nätverk av skyddslingar och bekanta är intrigmässigt synnerligen väl tillvaratagna, vilket gör dem till mer än enbart bifigurer när de återkommande dyker upp i berättelsen. 

Även om den bild som Naipaul genom Salim återger av det postkoloniala Afrika kan tyckas väl dyster och inte kan generaliseras som den enda, förefaller den mig fullt trovärdig och ideligen bekräftad av rapporteringen från länder som i likhet med detta (i romanen aldrig namngivna) afrikanska land härjas av etniska konflikter, omfattande korruption och maktmissbruk under skrupelfria despoter. 

Dock uppfattar jag romanens tema som lika mycket existentiellt som sociologiskt och därmed även med en anknytning till den aktuella diskussionen om identitet och tillhörighet, utanförskap och bekräftelsebehov. Eller som omvänt rör frågan om förmågan att leva med känslan av främlingskap och inrätta sig i miljöer som på en gång fascinerar och alienerar, i sammanhang där mot bakgrund av en brutalt föränderlig verklighet motstridiga drömmar om en annan och bättre tillvaro häftigt kolliderar med varandra. 

Att Salim framhärdar och stannar vid den där flodkröken så länge som bara är möjligt, kan rimligen tolkas som att den trots allt utövar en speciell lockelse på honom, en fascination som förvisso också smittar av sig på läsaren. Och varför måste han eller jag tänka att hans eller min plats på jorden bara är en, eller ens att han eller jag själv bara är en?

___________________________________

(Jag ser att det förträffliga bokförlaget Modernista har för avsikt att ge ut den här boken på nytt i början av nästa år. Då under titeln "Vid flodens krök". )

torsdag 16 mars 2017

Torgny Lindgren 1938-2017



En till av de omistliga har gått bort. Hörde det nyss på radion att Torgny Lindgren dött. Nu är det bara ytterst få svenska författare kvar av dem som jag följt i decennier och som påverkat mig - och roat mig - mest. Ingen har så ofta vid läsningen fått mig att skratta högt och samtidigt njuta i fulla drag av en så precis prosakonst, den som under skrönan alltid illa dolde en filosofisk tanke eller referens till den lättburna lärdomen. Så sorgligt att det inte blir fler historier från hans penna, som blev vassare och vackrare och roligare ju äldre han blev. 

PS: Om hans sista bok skrev jag här.


måndag 13 mars 2017

Mariavespern i Storkyrkan



För första gången har jag hört Claudio Monteverdis "Vespro alla Beata Vergine" (Vesper för den heliga Jungfrun) framföras live, och jag begriper inte varför först nu. Jag var i alla fall klok nog att gripa det tillfälle som erbjöds i Storkyrkan igår eftermiddag. 

Jag känner verket väl via inspelningar och uppskattar det som ett av de främsta kyrkomusikaliska verken över huvud taget. Jo, visst - Händels Messias, Bachs Matteus- och Johannespassioner, Brahms Requiem och en del annat finns också, men egentligen är det nog bara Bachs h-mollmässa som kan fylla mig med samma odelade entusiasm som de här ljuvligt tonsatta aftonbönerna från 1610.

Verket är för kör (sex-, åtta- och tiostämmig), solister och barockorkester, tar halvannan timme att framföra och består av psalmer, motetter, instrumentalinslag, en hymn (Ave maris stella) och en Magnificat (Marias lovsång); ordningsföljden ej fastställd utan kan varieras.

Gårdagens konsert hade (konsertmässigt, kanske man kan säga) utelämnat de gregorianska antifonerna till förmån för instrumentala ritorneller. I övrigt var allt bekant, även så placeringen av solisterna på skilda platser i kyrkorummet. 

Det säger sig självt att själva kyrkorummet skapar vissa bekymmer rent akustiskt samtidigt som det skänker verket en adekvat inramning. Den ofta mycket komplexa harmoniken flyter ut i den långa efterklangen till skillnad från den mer distinkta ljudbild som erhålls i studioinspelningar. Men i synnerhet solistsången (med duetternas ekoinslag) blir mycket effektfull i kyrkorummet. Kanske var det kvällens eminenta solister ur St Jakobs kammarkör som förstärkte det intrycket, där särskilt tenorerna i ett par av verkets höjdpunkter - Nigra sum och Duo Seraphim - imponerade stort. 

St Jakobs kammarkör, ensemblen REbarock och dirigenten Gary Graden har all heder av denna konsert, där kraftfull lovprisning precis som sig bör växlade med den innerligaste skönsång till ackompanjemang av stråkar, tromboner, sinkor, dulcian och orgel. 

Nigra sum (ur Höga visan):

Jag är svart och skön, ni Jerusalems döttrar.
Ta mig med, låt oss skynda, konung, till ditt rum.
Min vän säger till mig: Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut! Vintern är över, 
regntiden är förbi. Marken täcks av blommor,
tiden för beskärning är inne.



Foto: EJ

fredag 10 mars 2017

Monteverdis äventyrliga resa



Claudio Monteverdi (1567-1643), hovkapell-mästaren, madrigalisten och operakonstens portalfigur, fyller 450 år i år. Det bör naturligtvis firas! 

Jag gör det gärna genom att till att börja med lyssna till några av hans många affektladdade madrigaler. Och jag gör det genom att på nytt ströläsa i en gedigen avhandling om hans liv och verk (Paolo Fabbri: "Monteverdi", Cambridge University Press, 1994; det italienska originalet från 1985). 

Jag letar upp det avsnitt som handlar om hans resa från Mantova till Venedig. Efter tjugo års tjänst i alltmer avancerade musikaliska befattningar vid Gonzagaättens hov avskedas han utan pardon. Elaka intriger ligger bakom och den nye unge hertigen är inte längre angelägen om hans tjänster. 

sällskap med sonen Francesco, en tjänsteflicka och en kurir lämnar han Mantova med pick och pack för att i stället tillträda tjänsten som maestro di capella vid Basilica San Marco. Det sker i oktober 1612, och på den tiden krävde den resan inte en dag utan flera. Först väntade en färd med postvagn och därefter från Este via Padova en med pråm och båt till slutmålet Venedig. 

Resan skulle bli ovanligt strapatsrik. Någonstans i trakten av Sanguinetto överfölls och plundrades vagnen av stråtrövare, ett drama som Monteverdi själv ingående beskrivit i ett av sina många bevarade brev.



Helt plötsligt, skriver han, dök två brunhyade män - av medellängd och inte särskilt skäggiga - upp ur fältet invid vägen beväpnade med långa laddade musköter. Den ene pekade hotfullt på Monteverdi medan den andre höll hästarna i schack och drev ekipaget åt sidan utan att yttra ett ord. 

Monteverdi steg ur, tvangs ner på knä och befalldes öppna börsen, medan den andre krävde att kuriren skulle landa koffertarna. En efter en öppnades de av kuriren och banditen tog för sig av det det han ville ha, vilket Monteverdi knästående således bara kunde bevittna. En tredje man försedd med en grov spik höll uppsikt över vägen och eventuella andra resenärer. 

Han som noggrant undersökt godset går sedan fram till Monteverdi och befaller honom att klä av sig för att visa att han inte har pengar undanstoppade. Efter att ha övertygat sig om att inget mer finns att hämta vänder han sig till tjänsteflickan med samma order. När hon förtvivlat värjer sig med böner, vädjanden och rop lämnas hon dock ifred.

Därefter tillverkar den ene av banditerna ett knyte för de finaste föremålen och får då även syn på den långrock av finaste cheviot som Monteverdi nyligen låtit sy upp åt sig i Cremona. "Hjälp mig sätta på mig den", manar han kuriren. Men då den visar sig för stor vill han i stället prova sonens - som är för kort. När kuriren påpekar att den tillhör den stackars seminaristen och att denne borde få behålla både den och kostymen, går banditen med på det. Och efter kurirens enträgna vädjan om att få tjänsteflickans saker som gåva beviljas även detta. Det övriga som utvalts packas i knytet och banditerna drar sin kos. Monteverdi med sällskap samlar ihop resterna av sina ägodelar och tar in på ett värdshus. 

Följande dag gör de en brottsanmälan och fortsätter sedan resan, som även i sin senare del bjuder på stora påfrestningar. Den oövertäckta pråmen till Padova blir stående i bottenslammet i nästan ett dygn, och när den väl kommer iväg är det i både storm och regn och med kuriren som ende akterroddare. Ju längre den fördröjda resan pågår desto mer tålamodsprövande blir denne kurir, som med armen i band under den sista etappen på båten från Padova sprider förvanskade historier om sig själv och sina blessyrer från vägrånet, möjligen avsedda som narraktiga skämt.

Så långt Monteverdis beskrivning av resan, av mig här återgiven i koncentrat. Det intressanta med berättelsen är inte bara att den ger en inblick i dåtidens resande, utan att den också visar att inte ens en vida berömd tonsättare på väg till den kanske mest glansfulla kyrkomusikaliska anställningen lyckas ordna med bättre och säkrare resevillkor än så här. Läsaren av detta brev lämnas till och med med misstankar angående kurirens karaktär: är han en erfaren färdledare som vet hur man hanterar stråtrövare eller är han i själva verket i maskopi med banditerna? Oavsett vilket ger han på Monteverdi intryck av irriterande sorglös gycklare.

Hur som helst, väl framme i Venedig kröner Monteverdi efterhand sin karriär med att framgångsrikt lyfta sången och musiken i San Marco till nya höjder, och finner dessutom i denna stad med dess scuole och operascener god efterfrågan på världsliga madrigaler och operor. Och hovet i Mantova hör även i fortsättningen av sig med beställningar av kompositioner för bröllop och andra högtidligheter.


Bara ett par år innan ankomsten till Venedig komponerade Monteverdi den underbara Mariavespern - Vespro della beata vergine - hans mest berömda kyrkomusik. Det finns många fina inspelningar av den, men en har en alldeles speciell karaktär. John Eliot Gardiner, Monteverdikören och The English Baroque Soloists stod för ett berömt framförande på plats i San Marco år 1989. Den dubbel-cd:n blev för min del den verkliga öronöppnaren för detta enastående verk. (Filmatiseringen finns för övrigt på Yotube, här).

Sångare och musiker placerades ut i olika delar av den gamla basilikan och man lyckades bemästra de akustiska problemen på ett bra sätt. Det måste ha varit en mäktig upplevelse att i det bysantiskt mosaikklädda dunklet leverera detta vidunderliga välljud från tidig barock, från den tid då kapellmästaren hette Claudio Monteverdi, sedermera begravd i Basilica dei Frari, en annan av Venedigs storslagna kyrkor. 


PS. På söndag ges tillfälle att lyssna till Mariavespern i Storkyrkan i Stockholm.

Bilderna:
- Mantova, Palazzo Ducale (foto: EJ)
- Venedig från lagunen (foto:EJ)
Teckningen är hämtad från nätet

tisdag 28 februari 2017

En dubbelgångares död



Nyligen har ännu ett par romaner av Vladimir Nabokov utkommit på svenska, av vilka "Förtvivlan" (Modernista, 2017) är den ena. Det är Aris Fioretos som med uppenbar förtjusning stilsäkert fortsätter att översätta denne sparsmakade språkkonstnär, väl värd att uppmärksammas också för verk som tidigare ej översatts till svenska.

"Förtvivlan" får nog sägas vara en förvillande titel, eftersom innehållet ingalunda beskriver några djupt kända känslor av sorg och missmod. Det är tvärtom en jagberättelse av en tämligen kallhamrad och inbilsk herre som visserligen framstår som en medioker affärsman i chokladbranschen men som frejdigt ger sig i kast med ett författarskap i kombination med det perfekta brottet, bådadera högaktat som konst. 

Hermann, som han heter, vandrar lite håglöst i ett naturområde i utkanten av Prag i väntan på ett affärsmöte av mindre betydelse. Där stöter han på en luffare som ligger raklång och orörlig i gräset med kepsen över ansiktet som vore han död. När Hermann puttar på honom tror han knappt sina ögon; han får sitt livs chock som när han väl hämtat sig blir själva anledningen till berättelsen:

"Jag stirrade på ett mirakel, och dess fulländning, dess brist på orsak och syfte, fyllde mig med främmande bävan."

Vad var det då som skakade Hermann så in i märgen i mötet med luffaren i skogsbacken? Jo, trots olikheterna i klädseln och några smärre fysiska differenser ser han omedelbart att den andre liknar honom själv som bara en dubbelgångare kan göra. Oron över detta föder idén om det perfekta brottet. Han tar tag i situationen snarast som en utmaning, som en regissör av det perfekta brottet, där både Felix, som är luffarens namn, och hustrun, var och en för sig involveras så att han i slutänden ska kunna kvittera ut en saftig livförsäkring. 

Idén så som han förklarar den för hustrun går ut på att han själv i sin dubbelgångares gestalt kommer att mördas, vilket gör att hon måste spela rollen som den sörjande änkan så skickligt hon bara kan. Felix snyggas upp för att mot en måttlig dusör utföra vissa uppdrag i rollen som Hermanns dubbelgångare. Under en biltur tillsammans byter de kläder med varandra varefter Hermann skjuter sin like i ryggen. Efter mordet flyr han till sydfranska bergstrakter där han under en tid på behörigt avstånd följer tidningarnas skriverier och slutför sitt skrivande med några dagboksanteckningar.

Lyckades Hermann med det han föresatte sig? Perfektion eller inte - det blev alla fall en intelligent berättelse som av och till med diverse blinkningar vänder sig till läsaren med övertalningar, bekännelser och kommentarer om konsten, minnet och referenser till andra författare (bland annat den lågt värderade "Dosto" och hans "Brott och giraff"!). 

Och brottet då? Det händer ju att mördaren förbiser någon detalj eller stupar på att något oförutsett händer. I det här fallet rör det sig dock om ett mer grundläggande misstag som - och här bör jag inskränka mig till en antydan - handlar om Hermanns egen förvillelse eller egocentriska syn på saken. 

En sådan här resumé av intrigen räcker inte långt, särskilt inte beträffande Nabokovs romaner, vilkas kvaliteter i så hög grad bygger på språk och stil och stimulerande tankegångar. Jag tycker att den här romanen växer ju längre in i boken man kommer och att slutkapitlen är de allra bästa. Som vanligt hos Nabokov finns det dimensioner av texten som man inte alltid först noterar eller kanske uppfattar som överflödiga sidospår, men som ändå efterhand uppstår som intressanta frågor hos läsaren. Exempelvis:

Varför inger dubbelgångaren ett sådant obehag hos Hermann, och vem eller vad är det egentligen han vill göra sig av med? Hur galen är Hermann, och varför ter han sig trots allt inte mer obehaglig än han gör? Hur ser relationerna till hustrun och hennes trolige älskare ut? Är det bara konstnärer och dårar som frestas regissera föreställningen om sitt eget liv? 

fredag 24 februari 2017

Herr Palomar vid havet



Berättelserna om herr Palomar hör till Italo Calvinos mest underfundiga och humoristiska. Att denne Palomar är namne med det berömda teleskopet i Kalifornien är knappast en slump, snarare signifikativt för den han är: en filosofiskt lagd iakttagare av omvärlden, en man som blir närmast autistiskt stående inför en eller annan gåtfull aspekt av tillvaron, särskilt inför fenomen som inte kan kategoriseras på gängse sätt, och där frågorna som uppstår är av den arten att de av många skulle betraktas som meningslösa.

När således herr Palomar står vid havsstranden är det inte för att rofyllt betrakta vågsvallet. Nej, han blir tvångsmässigt upptagen av läsningen av en våg, av att urskilja den i sin enskildhet, följa den och försöka förstå vad som konstituerar den. Han får då givetvis svårigheter med den flytande sömlösheten, med upphov och återverkan i det komplicerade förlopp som vågens färd mot stranden innebär. 

Palomar misslyckas med vågen liksom med mycket annat, men hans idoghet har en intressant drivkraft: om han lyckades "skulle det kanske innebära att han behärskade världens komplexitet genom att begränsa den till den allra enklaste mekanismen".

Och vi slås av att han delar syfte med den moderna vetenskapen, inte minst beträffande mödan med avgränsningen av en verklighet som skall men inte alltid låter sig kontrolleras och utforskas. Herr Palomar är inte den som ger upp, tvärtom. Med obruten iver tar han sig an det mer eller mindre ogripbara, det som går utöver ramen. Därav komiken. Och därav den spirande mystiken.

Den här lilla tankedigra boken på cirka 130 sidor - "Palomar" (Bonniers, 1985) - är med sin formella härmning av en systematiskt strukturerad rapport (i tre kapitel med under-avdelningar) en sorts poetiskt tänkande i sak, en liten avhandling som i stort förmedlar en bild av tillvaron som metafysiskt gungfly och som kan tjäna som pendang till all betryggande fakticitet. Det sker i skiften från det visuella och antropologiska till det spekulativa oändlighetsperspektivet (där enligt Calvinos egen efterskrift siffrorna 1, 2 och 3 svarar mot respektive perspektiv). Så jag måste få vidarebefordra två citat, av vilka det första helt enkelt är den stilfulla innehållsförteckningen:

1. Palomars ferier

1.1. Palomar på stranden
  1.1.1. Läsning av en våg
  1.1.2. Nakna bröst
  1.1.3. Solens svärd

1.2. Palomar i trädgården
  1.2.1. Sköldpaddornas kärlekslekar
  1.2.2. Taltrastens vissling
  1.2.3. Den oändliga gräsmattan

1.3. Palomar tittar på himlen
  1.3.1. Eftermiddagsmånen
  1.3.2. Ögat och planeterna
  1.3.3. Att betrakta stjärnorna

2. Palomar i staden

2.1. Palomar på terrassen
  2.1.1. Från terrassen
  2.1.2. Geckoödlans buk
  2.1.3. Stararnas invasion

2.2. Palomar går och handlar
  2.2.1. Ett och ett halvt kilo gåsfett
  2.2.2. Ostmuseet
  2.2.3  Marmor och blod

2.3. Palomar på zoo
  2.3.1. Girafferna när de springer
  2.3.2. Albinogorillan
  2.3.3. De fjällbetäcktas ordning

3. Palomars tystnader

3.1. Palomars resor
3.1.1. Sandrabatten
3.1.2. Ormar och dödskallar
3.1.3. Den omaka toffeln

3.2. Palomar i sällskapslivet
3.2.1. Om att bita sig i tungan
3.2.2. Om att förarga sig på de unga
3.2.3. Modellernas modell

3.3. Palomars betraktelser
3.3.1. Världen ser på världen
3.3.2. Universum som spegel
3.3.3. Hur man lär sig att vara död

Till sist ett smakprov från 3.3.3:

"En person läser till exempel vid mogen ålder en bok som är viktig för honom, som får honom att säga: ´Hur kunde jag leva utan att ha läst den!´ och även: ´Så synd att jag inte läste den när jag var ung!´Nåväl, dessa påståenden är inte av någon större betydelse, i synnerhet inte det sistnämnda, ty från det ögonblick då han läst den där boken, blir hans liv livet hos någon som läst den boken och det har föga betydelse att han läst den tidigt eller sent, för även livet som föregick läsningen antar nu en form som är märkt av den där läsningen."

Och jag frestas tillägga: Hur kan någon leva utan att ha läst den här boken!

Bilderna: 
Träsnitt av Albrecht Dürer 
Italo Calvino