San Carlo

Jag har sett åtskilliga uppsättningar av Tosca på tv och dvd under årens lopp, men faktiskt minns jag inte riktigt när jag senast såg den live. Föreställningen i onsdags på San Carlo kommer jag dock att minnas, inte för att den var överhövan märkvärdig, men det är alltid en upplevelse att skaffa sig utrymme i en trång palco i detta imposanta hus med fem rader upp till taket och plats för flera tusen åskådare.* 

Och Puccinis mästerverk äger en dramatik som väl knappast gör att man slumrar till, snarare då kan få en att glömma olägenheten med den obligatoriska ansiktsmasken. 

När därtill stjärnor som Jonas Kaufmann står på scenen som Cavaradossi, eller för den delen Oksana Dyka i titelrollen, blir det av rent musikaliska skäl minnesvärt. 

Oksana Dyka är född och utbildad i Kiev, vilket väl var det rimliga skälet till att den berömde ryske basen Ildar Abdrasakov var utbytt mot en inhemsk förmåga. Dyka äger den fulla kraft som i Puccinis musik behövs för att de passionerade illtjuten ska ljuda som klangfulla spjut genom orkestersatsen. Hennes insats var mer än godkänd i en av operalitteraturens största roller, med ikoniska föregångare som Callas.

Ändå var det Kaufmann som tog hem jublet, så pass markant att svaga buanden hördes från delar av publiken när applåderna inte ville ta slut efter Cavaradossis sista aria i tredje akten. Nå, Kaufmann fick i alla fall bissera stycket och inhösta ytterligare bifall. När ridån gick bidrog sedan Kaufmann själv med applåder för sin medspelare, som givetvis gjort en strålande insats vid sidan av den omåttligt populäre Kaufmann, som väl för närvarande står på toppen av sin karriär. 

Jag förstår att han älskas för mer än sitt utseende; den barytonala klangen i hans tenor är mycket vacker, och när han dessutom som under denna kväll visar en perfektion vad gäller egalisering från starkt till svagt och tvärtom, ja, då blir även jag gripen och förtjust.

Jag lämnade San Carlo i den fromma förhoppningen om att få komma tillbaka parad med den numera alltför vanliga känslan av brådska. Det var tio år sen sist och så kan det inte fortsätta. 

PS. Jag brukar inte ta selfies men för en gångs skull - här är jag framför Neapels ståtliga operahus dagen före ovan beskrivna föreställning.

*Vid en extra koll visar det sig att jag förletts att tro att salen fortfarande rymmer "flera tusen" åskådare, vilket den gjort en gång i världen. I dagens läge är det "bara" fråga om cirka 1.400 platser.

Resa iväg

Jag är på gång med första utlandsresan sedan pandemins utbrott. Eftersom resmålet än en gång är mitt andra hemland, Italien, (jag menar det i själslig bemärkelse), innebär det inga oöverkomliga besvär, dock några extra dokument att hålla reda på: vaccinpass och ett formulär som de italienska myndigheterna vill att jag ska fylla i.

Jag reser ensam den här gången; G. delar inte min reslystnad, min längtan ut i Europa. Inte heller jag tycker om att ödsla tid i köer på flygplatser, men jag brukar kunna göra någonting av själva resandet och bortse från diverse osmidigheter och besvär på vägen, åtminstone på  vägen ut och bort.

Planeringen av resan med läsning, val av uppehållsorter, bokningar av hotell och gärna en opera- eller konsertbiljett också, samlar sig till en personlig kunskapsbank, i bästa fall till gagn även vid smärre incidenter. Men visst, krångel på hemresan frestar mer på tålamodet.

Jag ska till Neapel och Ischia via Rom. Vilket utöver flyg innebär turer med både tåg och båt. Visste ni att man med höghastighetståget Frecciarossa tar sig från Stazione Termini till Napoli Centrale på en timme och en kvart?

Efter ett par dagar i det vackra, det livliga, det smått skrämmande oregerliga Neapel, tar jag båten ut till Ischia, även det en dryg timmes resa. Sist i taxi till Ischia Ponte och Castello Aragonese, i vars hägn det som varit ett gammalt klarisskloster omvandlats till ett av mina favorithotell: Albergo Il Monastero. Jag har varit gäst där ett par gånger förr och stortrivts i de enkla, stilrena rummen med fantastisk utsikt över Ponte och havet. 

Hur tar man sig dit upp, undrar ni förstås (se bilden ovan). Klarissorna, franciskanernas kvinnliga motsvarighet, namngivna efter Santa Klara av Assisi, levde under löften om lydnad, fattigdom, kyskhet och - avskildhet. Kastellet på den mäktiga klippformationens krön måste ha varit helt ointagligt, och inte heller nunnorna lär ha behövt avvisa särskilt många besökare. Idag förs man via en hiss inuti berget upp till hotellet och den övriga bebyggelsen.

Ensamresandet medför ju ofta ett fall in i flanörsstämningar, ett slags lättburen melankoli som göds av den valda ensamvaron och stämmer sinnena till delvis andra iakttagelser än dem man får i sällskap.

Några specifika platser tänker jag besöka, men i övrigt ta dagen som den kommer. Tursamt nog ges en Tosca på Teatro San Carlo som passade in i mitt veckoschema. San Carlo är Italiens pampigaste operahus och känt för att hålla hög klass på föreställningarna. Förvånande nog är biljetterna bara hälften så dyra som La Scalas, detta trots att världsberömda artister ofta gästar scenen. På onsdag dyker exempelvis Jonas Kaufmann upp i rollen som Cavaradossi. Den ryske basen Ildar Abdrasakov är emellertid utbytt mot en för mig okänd förmåga, och man kan ju bara gissa varför.

I Neapel ska jag också försöka hinna med ett besök i kyrkan Pio Monte della Misericordia, där ett av Caravaggios mästerverk hänger, nämligen "De sju barmhärtighetsverken". 

Vilka äro då dessa? Jo, att begrava de döda, besöka de sjuka och fängslade, ge de hemlösa härbärge, klä de nakna, föda de hungrande och ge de törstiga att dricka. Allt skildrat av Caravaggio i en och samma okonventionella bild. 

"Ondskan in i märgen"

Jag läste "Ondskan in i märgen" av Emilio Zucchi (Faethon, 2017; i översättning av Jesper Svenbro) första gången förrförra sommaren och tänkte redan då skriva om den. När den nu på grund av världshändelserna gjorde sig påmind, inte minst för titelns skull, läser jag om den och tänker att den är värd all uppmärksamhet den kan få. Snarare än en diktsamling bör den nog ses som en dikt i 33 avsnitt, en dikt baserad på verkliga personer och händelser.

Zucchis berättande poesi hämtar stoffet från andra världskrigets och den italienska fascismens slutfas. Några namngivna gestalter från båda sidor av kampen står i fokus, främst den våldsdyrkande sadisten Pietro Koch och några av de partisaner han plågade till döds i sina speciellt inrättade tortyrkammare i Florens och Milano. "Krossat dricksglas i de törstandes munnar".

Koch - en man "som kunde anlitas för det smutsigaste av uppdrag", en soldat som genom sitt våldskapital och sin känslokyla skaffade sig ett rykte och en position som även i de egna leden väckte rädsla och split; till och med Mussolini kunde känna av ett möjligt hot. Han tillfångatas och släpps, planerar en flykt under ny identitet men överlämnar sig till sist frivilligt till polisen i utbyte mot att få sin nya kärlek frigiven. Han döms dock denna gång till döden. Nykammad rättar han till pressvecken på byxorna innan gevärssalvan "sliter loss kupolen på hans skalle".

Anna Maria  Enriques - judisk på faderns sida, katolsk på moderns, gör motstånd i den Social-Kristna rörelsen. Hon sviks av några hon litat på och blir en av dem som fängslas i "urinens och blodets lokaler" i källaren i Villa Triste, Florens. Där skållas hon i 70-gradigt duschvatten, tiger sig igenom de omänskliga plågorna, men utlämnar inga namn till förbrytarbandet under Kochs befäl. Till sist avrättas hon tillsammans med fem andra partisaner på stranden av Mugnone, en biflod till Arno. 

Det är Anna Maria som får sista ordet i en längre slutdikt där hon från andra sidan graven i kristet försonande ordalag sammanfattar sitt liv och talar om och till den Koch som offrar sig för en kvinna: 

"Du, Pietro Koch, vert inte vilken skönhet

som finns i ängens blomma, i lakanen

som hängts ut att torka på en bakgård, i en dagbok 

förd av en mycket blyg ung flicka, i vinden

som drar i det vissna gräset. Du känner inte till...

det ofantliga som ryms i tågets fjärran vissling

eller i en rostig bleckburk

intill två barn som leker; du skulle inte känna igen 

den renaste bönen

där den dolts i hädelsen; du vet inte, vet inte,

vet inte..."

Hon har hört att han överlämnat sig till polisen, vilket trots allt inger henne en gnista av det hopp som förvandlat till blixt, till "evighetsblixt", kanske kunde annullera hans inferno och bli till frälsning:

"Och  nu ber jag för att din gest

i din egna ögon verkligen var en gest av kärlek,

inte av högmod, fåfänga. Jag kommer ihåg dig

som frånstötande vidrig; ändå hoppas jag

att från ditt mörka inre,

måttlös i sin ondska,

en gnista av kärlek ska ha sluppit ut

för evig tid."

I ett efterord problematiserar översättaren Jesper Svenbro denna kristet färgade förhoppning om en mirakulös försoning, den (med filosofen Jaques Derridas formulering) i grunden "vansinniga" förlåtelsen, endast möjlig som dröm i en situation där ingen villkorlighet eller maktställning råder.  

Ett sakligt återgivande av ondskans uppenbarelseformer kräver mer än vardagsspråkets stapplande schabloner och distanserande jargonger. Zucchi visar att det koncentrerade poetiska språket kan vara sanningsbärande och betydelsefullt som ett inträngande och omskakande komplement till dokumentationens och domstolsjuridikens språk. 

Men de dagsaktuella bilderna då - och filmerna? Bilderna av ryssarnas illdåd i Ukraina hör sannerligen till det mest omskakande man kan uppleva just nu, senast de från Butja som i förrgår kablades världen runt, utom i Ryssland. Ofullständigt igenskottade massgravar med uppstickande kroppsdelar. En gata med mördade män i civila kläder utspridda, kroppen närmast kameran synligt bakbunden. Levande som vandrar omkring bland de döda i förstadens bostadskvarter, i kaoset av spillror och smuts, söndersprängd plåt och försåtliga minor.

Bilderna väcker en vrede som till och med får presidenter och ministrar att tillfälligt överge sin diplomatiska återhållsamhet, som är så drabbande att man förfärad och förtvivlad tappar ord och målföre. 

Det är då en filmsekvens åtminstone för mig kommer till ett slags undsättning just för att den så väl illustrerar vanmakten, mållösheten. En äldre man som står på den där vägen med liken utspridda vänder sig mot kameran, pekar åt ett håll varifrån skotten eller mördarna kom och tar sats för att berätta. 

Han försöker formulera något, men tystnar och vrider sig som i mentala kramper och stönar: "De djävlarna, de djävlarna..." Han får inte ur sig det vrål som bor i honom och som hotar kväva honom, men förmedlar trots allt sin vanmakt och sin vrede. 

Nej, vrålet når ändå inte den förstockade tyrannen i Kreml och hans underdåniga anhang. Ändå måste det på något sätt ut när alla språk för tillfället sviktar, ter sig otillräckliga. Slutligen kommer i ett hest väsande ett enda ord från mannens läppar:

"Fähundar!"

Det är starkt och det räcker just nu. Jag kommer inte att glömma honom. Tids nog kommer han att kunna vittna i flerordsmeningar.

I Haag skulle det ha hetat: "Krigsförbrytare!" I någon dikt om fem eller femtio år kanske "ondska in i märgen". Oförlåtlig ondska in i märgen.