Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 25 januari 2013

Ett konsertprogram som heter duga



Att komponera konsertprogram vore en syssla jag gärna skulle ta mig an om jag mot all förmodan tillfrågades. Finge jag göra det utan hänsyn till annat än egna preferenser vore det förstås allra roligast. Men jag förstår ju att utmaningen för dem som gör programmen ligger i att sammanjämka olika intressen: till exempel dirigentens, gästande solisters, konserthuschefens, och givetvis den betalande publikens. Det blir med nödvändighet något annat än de Spotify-listor man som privatperson kan göra upp.

Ibland klagas det över att konserthusens programsättning blir för trendigt stereotypa, att de i alltför hög grad litar till populära klassiker från 1700- och 1800-tal med alltför litet utrymme för den moderna klassiska musiken. Och märk väl att med "modern" menas här musik från cirka hundra år tillbaka och framåt.

I Uppsala konserthus (Musik i Uppland) gavs igår kväll ett i mitt tycke ovanligt välkomponerat program:
 
Grazyna Bacewicz (1909-1969)
Konsert för stråkorkester

Franz Liszt (1811-1886)
Ballade No.2 (solopiano)

Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975)
Konsert för piano, trumpet och stråkorkester op 35

Arthur Honegger (1892-1955)
Symfoni nr 2 för stråkorkester och trumpet

Uppsala Kammarorkester
Dirigent: Eva Ollikainen

Solister: Roland Pöntinen, piano
Bengt Fagerström, trumpet

 
Här finns endast ett verk från romantiken, ett inte så ofta spelat pianostycke av Franz Liszt, och i övrigt verk från 1900-talet. Dessutom genomgående endast stråkorkester, om än i ett par fall med solister. Möjligen inte den mest publikdragande musiken, men det var abonnemangskonsert och stora salen var glädjande nog välfylld.
 
Sjostakovitj-konserten torde vara det mest kända stycket, förmodligen också ett av hans mest populära verk. Det är en för Sjostakovitj ovanligt sprudlande, för att inte säga sprallig, musik tillkommen före den stalinistiska mobbningen och allsköns påtvingade anpassningsmanövrer. Lento-satsen innerliga lyrik bryter givetvis av, men i långa stycken är det fråga om spjuveraktiga och stundom upphetsande virtuosa tongångar som når sin kulmen i sista satsens trumpetstötar och blixtrande dans i flygelns övre diskantregister.

Grazyna Bacewicz´ musik tycks för närvarande vinna alltfler lyssnare. Flera nya skivinspelningar som fått fina betyg talar för det. Själv en skicklig violinist domineras hennes opuslista av musik för olika stråkinstrument. Konserten för stråkorkester är ett tidigt verk och visar prov på ett mycket konstfärdigt, klassicistiskt influerat komponerande med stor idérikedom i både rytmik och sonor harmonik. Definitivt ett verk som jag vill höra fler gånger i konsertsammanhang.

Honeggers stråksymfoni ligger rätt nära Bacewicz´ i tonspråket. Det är fråga om likartade dissonanser som växlar i intensitet vad gäller både tempo och rytmiska figurer. Bacewicz är dock mer växlingsrik, medan Honegger i denna symfoni laborerar med ett mer begränsat material. I första satsen mal ett par toner nästan som en bordun hela tiden i bakgrunden. Mellansatsen är ett depressionstyngt adagio, medan sista satsen slutligen förlöses av att trumpeten lägger en jublande Bach-koral ovanpå stråkmattan. I programbladet står att Honegger var en allvarlig herre med en alltmer pessimistisk syn på världen och musikkonsten, präglad som han var av andra världskrigets fasor. Det hindrar i varje fall inte mig från att vilja fördjupa mig i hans övriga verk, som jag alltför sällan lyssnat till. Både Bacewicz och Honegger kommer till följd av denna konsert att prioriteras i mitt musiklyssnande.

Ja, så var det då den gode Liszt, som jag alltid haft ett något ambivalent förhållande till. Utan tvekan var han inte bara en suverän pianist utan ofta även en intressant kompositör. De lisztska pianoverken utgör som bekant en omfattande litteratur, och i den finns en hel del som för all framtid kommer att attrahera både pianister och publik. Men som Roland Pöntinen visade krävs det mer än bara virtuositet för att kvaliteterna ska framgå. Ett stycke som denna Ballade nr 2 kunde i sämsta fall bli endast buller och bång, larmande basgångar och yviga löpningar över klaviaturen. Men i Pöntinens nyanserade och väl avvägda spel bibehölls den melodiska kärnan, och de stilla stunderna av romantisk lyrik vittnade om det sinne för högromantiken som är nödvändigt i det här fallet. Att Pöntinen är en utomordentligt skicklig musiker visste jag redan, och denna afton bekräftade han det på nytt.

Det var med andra ord ett konsertprogram som heter duga, och det återstår bara att säga att Uppsala kammarorkester, liksom trumpetsolisten, har all heder av sin insats under ledning av den mycket energiskt dirigerande Eva Ollikainen.
---------------------------------------------------------------------------

Här finns en möjlighet att lyssna till Sjostakovitj Konsert för piano, trumpet och stråkorkester. Och här finns en fin inspelning av Honeggers 2:a symfoni. Tyvärr har jag inte funnit någon inspelning på nätet av Gracewicz´ Konsert för stråkorkester, men det finns annat av henne att lyssna till, t ex Pianokvartetten, nr 1, här med Krystian Zimerman vid pianot.

Bilden: Uppsala Kammarorkester




torsdag 24 januari 2013

Årets tonsättarjubilarer: Benjamin Britten


 
Praktiskt taget varje år aktualiseras en eller flera tonsättare med anledning av deras födelse- eller dödsår. I år är det ovanligt många jubilarer. Att både Giuseppe Verdi och Richard Wagner föddes för 200 år sedan har redan uppmärksammats stort. Martin Nyström (DN den 13/1, tyvärr inte på nätet)fann till exempel anledning att ställa dessa båda operakonstens giganter sida vid sida för intressanta jämförelser. I övrigt firas både Benjamin Britten och Witold Lutoslawski som båda skulle ha fyllt 100, och det är på sätt och vis än mer glädjande med dem eftersom deras musik inte är lika känd och väl representerad i konserthusens programkalendrar ett vanligt år.

Redan nu i januari har Britten spelats i Berwaldhallen och Lutoslawski i Konserthuset. I Berwaldhallen var jag själv närvarande när SRSO under ledning av den engelske dirigenten Edward Gardner spelade "Sinfonia da requiem" och sångcykeln "Les Illuminations" med den svenska sopranen Elin Rombo som solist.

Britten är en modernist med goda chanser att vinna lyssnare också bland dem som har lite svårt för modernt tonspråk. Detta tack vare hans mycket skickliga utnyttjande av variationer i klang och rytmik, och att det nästan alltid finns en sångbarhet som borgar för tillgängligheten. Britten var i hög grad en sångens kompositör, och det är signifikativt att till hans mest kända verk räknas några populära operor (framför allt "Peter Grimes" och "Death in Venice"), sånger och sångcykler samt verk för kör, solister och orkester (se t ex mitt inlägg om "War Requiem" här).

Hittills har jag värderat en annan sångcykel av Britten ett snäpp högre, nämligen "Serenade for tenor, horn och strings". Men när jag hörde det här fina framförandet av "Les Illuminations" började jag vackla. Det perfekta samspelet mellan orkester och sångsolist, och främst den oansträngda briljansen hos  Elin Rombo i dessa långt ifrån lättsjungna sånger, gjorde att de återkommande raderna i dessa Rimbaud-dikter aldrig tidigare låtit så övertygande: "Jag ensam äger nyckeln till detta vilda gyckelspel".


"Les Illuminations" består av elva sånger som återger närmast hallucinatoriska visioner av miljöer och mytologiska figurer i parader av de mest sällsamma slag. Nummer IIIa och IIIb - "Phrase" respektive ""Antique" - är de vackraste. I Helmer Långs tolkning lyder de så här (och kan avlyssnas här):

Jag har spänt linor från klocktorn till
klocktorn; blomsterslingor från fönster
till fönster; kedjor av guld från stjärna
till stjärna, och jag dansar.

Pans behagfulle son! Kring din panna som
bekransas av bär och små blommor,
rör sig dina ögon, dyrbara klot.
Fläckade av rödbruna dräggstänk sjunker
dina kinder in. Dina rovtänder glimmar.
Ditt bröst liknar en cittra,
klocktoner svänger i dina mjälla armar.
Ditt hjärta slår i denna bål, där tvenne kön
slumrar. Vandra genom natten,
rör mjukt ditt lår, det andra låret
och vänsterbenet.

Symfonin är tresatsig med referenser till den katolska dödsmässan, utan att därför vara liturgiskt syftande. Det är snarare Brittens pacifism som är den melankoliska grunden för första satsens sorgmarsch och sista satsens resignerade meditation, liksom för mellansatsens vilt grimaserande dödsdans. Brittens alltid nära förhållande till poesin ger lyssnaren rikliga tillfällen till vilsamma lyrismer också när text saknas och musiken står som enda förmedlare av skönheten-trots-allt.


"Sinfonia da Requiem" finns att lyssna till på Spotify, t ex med Sir Simon Rattle och City of Birmingham Symphony Orchestra.

tisdag 22 januari 2013

En krigsroman, poetisk

 

Jag läser alltmer poesi, och den prosa jag väljer uppvisar också som regel poeters känsla för språkets valörer och den sensibilitet för tillvarons mångtydiga och svåråtkomliga sidor som jag förknippar med en diktkonst värd namnet."Böcker" som bara transporterar en början fram till ett slut, som utan egentlig språklig medvetenhet och koncentration endast berättar något som jag förmodas känna igen eller enkelt kan förutse, ja, de tråkar ut mig. Varför ödsla tid på sådant? Då läser jag mycket hellre en fackbok, som emellertid även den bör vittna om stilistisk förmåga och kunskapsbredd utöver den rent fackidiotiska. Eller så löser jag hellre ett korsord som kräver lite tankeverksamhet.

Därmed inte sagt att all poesi som går under den beteckningen är "bra böcker". Omvänt kan man säga att bra poesi kan gå under vilken beteckning som helst; gränsen mellan lyrisk prosa och prosalyrik är som bekant höljd i dunkel. Och kvaliteterna har inte med en enda specifik form att göra; allt från rimmad och metrisk dikt till den som har ojämn högermarginal som enda yttre kännetecken, kan vara bärare av den poesi utan vilken tillvaron falnar och läggs i aska. Om detta låter som en lite väl högstämd inledning ska jag nu raskt komma till ämnet.

Det finns några nu levande svenska poeter som jag alltid öppnar en ny bok av med de största förväntningar. Jesper Svenbro är en av dem. Hans nya diktsamling kallas "Krigsroman" (Bonniers, 2012), vilket man noterar utan förvåning eftersom Svenbro i sina senare diktsamlingar visat sig vara en gudabenådad berättare i poesins form. Inspirationen har han ofta hämtat ur sin familjebakgrund, bland annat minnena av uppväxten i en prästfamilj. Övningar i inlevelse kan kanske sägas vara ett genomgående drag, den må sedan gälla pappa pastorn eller någon annan.

Nu har han tagit sig an svärfaderns liv, så som det kom att gestalta sig under några ungdomsår under andra världskriget. Denne förde ett äventyrligt liv i många länder och sökte sig tidigt till Skottland för att utbilda sig till fallskärmssoldat. Där träffar han den "skotska krigsfästmö" som efter kriget ska bli hans hustru och som ägnas en mycket vacker dikt utifrån ett inramat foto av paret med hennes egen enkla påskrift: "You and me".

Att försöka återskapa och på så vis rädda något av detta liv till eftervärlden utgör "romanen" i detta projekt, som även rymmer en metanivå av reflektioner om det enskilda ödet i ett större historiskt sammanhang, frågetecken kring vissa uppgifters tillförlitlighet och undran inför dolda drivkrafter bakom nedtecknandet av denna historia. Skulle svärfaderns fysiska mod ha kunnat vara poetens eget i en liknande situation? Nej, han betvivlar det och konstaterar att han aldrig ska få reda på det heller.

Svenbro parallellställer alltså händelserna kring svärfadern med sitt skrivande om dem. Han gör både diktandet och händelseförloppet till ett projekt med obestämd utgång, där han själv är närvarande med ett tilltal som förutom till läsaren riktar sig än till ett vi, inkluderande hustrun och barnen, än till det diktande själv som föresatt sig att på nytt iscensätta det mer än halvsekelgamla skeende som för barnens morfar var så livsavgörande.

Därtill har han också intervjuat en kamrat till svärfadern som ingick i samma förband. Han blir då varse att uppgifter om vad som hänt och inte delvis går isär eller inte går att få bekräftade. Och givetvis finns det tystnader, luckor och tvetydigheter som måste lämnas som sådana. Minnet framstår för Svenbro liksom för så många andra av samtida berättare som osäkert, felbart, rekonstruktivt. Det ska dock visa sig att tillräckligt mycket av det som först tedde sig som tvivelaktiga fabler äger sin rimliga förklaring.

Tillbaka i Frankrike efter utbildningen enrolleras svärfadern i ett franskt fallskärmsförband som bland annat deltar i sabotageaktioner, befrielsen av Lyon och slutligen också i den riskabla operation Amherst som de allierade genomför i Holland under krigets slutskede. Den djärva operationen går ut på att ett stort antal fallskärmsjägare ska flygas in bakom fiendelinjen för att där spränga broar och tillfarter, ställa till oreda och förleda fiendens uppmärksamhet bort från den massiva attacken vid fronten. Bokens längsta och mest dramatiska dikt ägnas dessa fallskärmshoppares dalande från hög höjd i mörker ned i fiendeland för att där försöka återfinna varandra, sticka ned vaktposter och genomföra uppdraget. För många blir det ett sista hopp mot döden, för dem som överlever så småningom holländska Krigskorset för "mod och klokhet".

Om det där fotot av "You and me", svärfadern och hans krigsfästmö, taget strax efter kriget och operation Amherst och bara någon vecka innan förlovningen, meddelas att det stått på familjen Svenbros piano i åratal - och låt mig citera:

"På bilden bär hon sin snygga khakifärgade WRAF-uniform
eftersom hon deltar i krigsansträngningen
som kokerska i Women´s Royal Auxiliary Force.
Hur mycket kokt torsk måste hon inte som nittonåring ha lagat!
Bredvid henne går menige Llavador: samlad, beslutsam,
i battle dress med den vinröda baskern,
också han nitton år. Omöjligt att föreställa sig
vad han gått igenom bara tre veckor dessförinnan!
Strålande aprilsol på strandpromenaden
ut mot piren i skotska hamnstaden Largs.
Allt ljus i fyrtiotalet tycks i det ögonblick som här förevigas
klinga samman i ett enda D-durackord,
medan pronominet du under samma gränslösa tidrymd
får en utsträckt innebörd och blir namnet på honom
som mirakulöst har överlevt in i efterkrigsvärlden. "Du"!
Din mors lakoniska kärleksdikt."

Två gånger har jag sträckläst denna bok, som naturligtvis är en "mycket bra bok" värd flera omläsningar. Varför är den så bra då? Det finns krångliga sätt att svara på den frågan, men också ett enkelt: Den talar till oss om väsentliga ting, förmedlar tankar som lever kvar sedan vi lagt den ifrån oss. Och den lockar oss att återvända för ett fruktbart tankeutbyte.

Det är med poesin som med konstmusiken - det finns mer att hämta vid omlyssningen.

lördag 12 januari 2013

Epoken Stenbeck

 

Ja, vad ska man säga om Jan Stenbeck som ikon för epoken efter Olof Palme? Vissa likheter mellan de båda till trots var dokumentären om Stenbeck av en ganska annorlunda karaktär än den om Palme. Den byggde i högre grad på enbart intervjuer med medarbetare och var ännu mer fokuserad på anekdoter och den mytbildning som alltid uppkommer kring bemärkta personer.

Likheterna har mest med vissa gemensamma karaktärsdrag att göra - tävlingsmänniska, maktspelare, en arrogant framtoning i umgänget med "motspelarna". Detta alldeles oavsett de olika arenorna, näringsliv respektive politik. Båda kom ju också på var sitt fält att bli omstridda, med ryktesspridning och kontroverser som följd. Bådas liv ändade också i tragik, om än på olika sätt.

Men ändå - hur annorlunda med den här östermalmsgrabben jämfört med den förre. Den här som föddes in i ett stort familjeföretag där äldste brodern gick under för att han inte förmådde axla ansvaret efter den stränge fadern. Lillgrabben som då ville göra något med "mina och mammas pengar" och samtidigt ha så roligt som det bara var möjligt - med visst överdåd som given konsekvens. Grabben som ville förbli grabb livet igenom och som hämtade en del av sin kreativitet i sin bevarade barnslighet och förtjusning i provokationer. Den okonventionelle charmören som inte ansåg sig behöva ta hänsyn till annat än sitt eget entreprenörskap, och som hämtade sin djärvhet ur sin intuition mer än sitt analytiska sinne. Den inte särskilt ledningsbegåvade chefen men likafullt till sist mycket framgångsrik, tack vare sin fingerspitzgefühl för rekrytering av driftiga chefer men kanske också för sin osentimentala brutalitet vid sparkandet av dem som inte höll måttet.

Jo, arenorna var olika och ingalunda i harmoni med varandra. Därav också skillnaderna i efterlämnat arv. Stenbeck spelade rollen av utmanare av politikområdet mycket skickligt. Han bidrog bland annat till telemarknadens avreglering och det svenska radio- och tevemomopolets snabba avskaffande, trots starkt politiskt motstånd. Han talade om det nya Sverige som någonting oundvikligt, antagligen syftande på det Sverige som nu tio år efter hans död är en levande verklighet.

Till saken hör det motto som han tydligen formulerade för sig, och som kanske var den mest tänkvärda, den idémässigt väsentliga behållningen av dokumentären:

"Tekniken slår politiken".

Själv minns jag framför allt frukten av ett hugskott han fick när han väl var inne i mediebranschen, nämligen tidskriften (och tv-programmet) "Moderna Tider", en tidskrift för kultur- och samhällsdebatt som under Göran Rosenbergs redaktörsskap hörde till det allra bästa i den vägen under 90-talet.

måndag 7 januari 2013

Epoken Palme


Filmen om Olof Palme, visad som tredelad dokumentär i STV1 under mellandagarna, var intressant på mer än ett sätt. För dem som i likhet med mig minns honom från hans verksamma år som statsminister och SAP:s ledare gav den en igenkännandets återblick på en epok, främst 70-talet, som ju också innebar en vändpunkt för socialdemokratins Sverige. Vändpunkten lät sig väl ännu inte riktigt anas då (och poängterades inte heller i filmen) men så här i retrospektiv kan man se att förändringen inte dröjde många år efter den långvarige Tage Erlander, han som mer än någon annan personifierade det svenska välfärdssamhällets utbyggnad under socialdemokratins egid.

Om Erlander var min barndoms landsfader, höjd över alla misstankar, så skulle Palme tvärtom bli vår mest kontroversielle politiker någonsin. Saltsjöbadsanda och framtidsoptimism dominerade epoken Erlander, medan Palme allt oftare fick tampas med vilda strejker och till och med tvangs genomleva en period som oppositionspolitiker. Offentliga sektorns monopol var, liksom fack och storföretag, sen gammalt hopväxta med socialdemokratiskt pampvälde. Det hela betraktades som fullt naturligt och den enda kritiken kom från visst vänsterhåll. Det kallades korporativism, och var nog något åt det hållet också. Att den framgångsrika attacken mot den "demokratiska socialismen" (Palmes eget spåkbruk) skulle komma från liberala utgångspunkter var knappast väntat, och förmodligen i hög grad betingat av det internationella inflytandet, såväl ekonomiskt som kulturellt.

Jag har tidigare i förbigående nämnt att jag ser på 1968 och åren därefter med ytterst ambivalenta känslor. Jag minns 70-talets svenska samhälle som tröttsamt konformistiskt: ett kulturliv petrifierat av en dogmatisk vänster med socialism som utopiskt ideal, och ett arbetsliv med reglerad befordringsgång i en självtillräcklig offentlig sektor som tilläts kosta vad den kosta ville. Medan marginalskatterna landade i Pomperipossas ack så verklighetstrogna sagovärld lugnades medborgarna med den årligen återkommande sportgren som kallades avdrag och som förvandlade svenskarna till ett folk av fifflare, som Gunnar Myrdal påpekade. Med devalveringarna av kronan kom så den ekonomiska nedgången ohjälpligt smygande. Och ovanpå allt, som ett självlagt krokben, de olycksaliga löntagarfonderna som mobiliserade näringsliv och borgerlighet som aldrig förr.

Litteraturen och särskilt teatern hölls med en och samma förutsägbara, propagandistiska dagordning, förvisso med udden riktad mot socialdemokraterna eftersom det var de som satt vid makten. I proggen var det politiska budskapet huvudsaken, inte musiken och dess utförande. Konsten antog ofta formen av plakat med övertydlig samhällskritik. Det offentliga rummet i de redan förödda stadskärnorna var välstädat men stendött efter Tempos och Systembolagets stängning klockan 18.00. Enstaka kaféer fanns om man visste var de fanns, och restaurangbesöken kostade skjortan, särskilt om man ville ha en flaska vin till maten. Allt det som proklamerades som "alternativ" var besynnerligt ensartade som sådana. Brunmurrighet och orange i kläder och inredning. Vilda psykologiska teorier, i par med den politiserade sociologin. Och alla var jämlika, om än paradoxalt nog ständigt upptagna av ökad jämlikhet och makt i relationer.

Nu har ju pendeln slagit åt andra hållet, och privatiseringarna har tyvärr blivit ideologiska i stället för pragmatiska. Ur den synpunkten, men bara den, kan jag förstå en Göran Greider, vars ropande röst i den privatkapitalistiska öknen ekar välbekant. Han låter som om 70-talet är det förlorade paradis vi borde återta. Men nej, gud bevare oss!

När jag såg Palme-filmen erinrade jag mig också min egen över tiden förändrade inställning, i viss mån till epoken som sådan men även till Palme själv. Och visst kan man undra över i hur hög grad man trots allt är en produkt av tidens växlande vindar. När Palme valdes till partiledare minns jag att jag som ung nyvorden student var entusiastisk över att en så ung och briljant politiker fick uppdraget. När jag nu ser hans uppträdande i samband med den smått löjeväckande "kårhusockupationen", så gillar jag det jag ser och hör. Att han helt enkelt gick dit, och att han så tydligt tog avstånd från kommunistisk jargong och de "diktaturens kreatur" som han också senare markerade emot. Hans ställningstagande i det för oss alla då så viktiga Vietnam-kriget var också betydelsefullt.

Men flirterna med Honecker och Castro grumlade bilden, och med IB-affären och andra affärer dämpades min entusiasm avsevärt. För nu gick vi in i ett 80-tal, och den alltmer elakt grinige inrikesdebattören Palme kom mig småningom att direkt ogilla honom. Jag såg honom som en maktspelare rätt och slätt, och jag välkomnade samtidigt både flum- och avgrundsvänsterns krackelerande hegemoni och ett mer sammansatt politiskt och kulturellt liv. Det gick äntligen att föra en diskussion utifrån andra premisser än de marxist-leninistiska.

Av min tendentiösa bild av 70-talet kan man kanske tro att jag nu funnit mig tillrätta i den bästa av världar. Men även om min sentida leda griper mig av andra skäl än under Palme-epoken så finns den där. Jag är glad att ha lämnat ett arbetsliv som hela tiden anmodas tänka på medborgare som kunder, glad att jag slipper sifferraseri, ihålig evidensbasering och ständiga omorganisationer som enda åtgärder mot stagnation och idétorka. Och jag misstror en företagskultur, oavsett finansieringsformer, som inte sträcker sig efter annat än den lättviktiga underhållning som coacher och ledarskapsfilosofer erbjuder. Och på kulturpolitikens område är jag lika trött på vulgärliberaler som jag var på vulgärmarxister.

Trots att mina sympatier för Olof Palme försvann, har jag alltid haft svårt att förstå den allt hätskare fientlighet som han utsattes för. Vad jag kan minnas mötte jag den aldrig själv, annat än i form av den förgrovning av den politiska polemiken som man nog kan säga att han själv bidrog till, den som i vissa extrema kretsar lämnade all argumentation och växte till ett hat som uppenbarligen helt gick överstyr. Det är givetvis en avgörande skillnad på arrogans och giftiga repliker å ena sidan, besinningslöst hat och illvilligt förtal å den andra. Och talet om att han med sin högborgerliga bakgrund skulle vara en "klassförrädare" ter sig lika trångsynt som när man utser sådana i andra riktningen, så att säga.  Tydligen hade han (enligt Kjell-Olof Feldt i filmen) ungefär samma romantiska syn på "arbetare" som många revolutionära studenter med borgerglig uppväxt hade på 70-talet. Till skillnad från de flesta av dem fick han chansen att ovanifrån kliva in i kollektivet och som ledare av arbetarrörelsen göra sig till ett med dem.

Karakteristiken av privatpersonen Palme bekräftade i stort sett vad man redan hört om honom. En blixtrande intelligent, mediefokuserad tävlingsmänniska som aldrig kunde tänka sig förlora, knappt ens i spel med barnen. En opraktisk person som föga bekymrade sig om sitt yttre, men också en avslappnad och snäll pappa i radhusfamiljens hägn, de få tillfällen sådana gavs en helgdagskväll eller under sommarsemestern på Gotland.

En fråga som inte fick något entydigt svar är i vad mån Palme själv fann sig tillrätta med den konfliktfyllda laddningen kring sin egen person. Hade han egentligen så mycket emot den? Han gick själv till hårt angrepp mot sina politiska motståndare och verkade kunna skaka av sig det mesta som kom i retur. Men det oresonliga hatet drabbade ju även familjen, och det som sönerna vittnade om från sin skolgång berörde mig i det stycket allra mest. De båda äldsta verkade trots allt ha fått distans till sin barndomsmiljö med allt vad den innebar. Men att se den plågade blicken, den förstummande sorgen i den yngste sonens ögon när hatet kom på tal, det gjorde mig ont.

Det är först under senare år som Olof Palme och hans tid blivit föremål för analys och diskussion, och nu till sist även exploaterats i en ohederlig spelfilm om den s k bordellhärvan. I mångt och mycket fungerade Palme-dokumentären som en spegel av den epok som sammanföll med min unga vuxenhets formande år. Tittar man sig i en sådan spegel kommer ofrånkomligen en mängd tankar och känslor att röras upp. Fler speglar än just denna finns förstås, och det är en händelse som ser ut som en tanke att STV efter denna Palme-film sänder en likaledes tredelad dokumentär om affärsmogulen Jan Stenbeck. Symptomatiskt nog tar den vid ungefär där epoken Palme slutar. Och låt mig då till sist säga att jag tvivlar på att den kommer att uppamma samma engagemang från min sida.


Foto: Scanpix