Praktiskt taget varje år aktualiseras en eller flera tonsättare med anledning av deras födelse- eller dödsår. I år är det ovanligt många jubilarer. Att både Giuseppe Verdi och Richard Wagner föddes för 200 år sedan har redan uppmärksammats stort. Martin Nyström (DN den 13/1, tyvärr inte på nätet)fann till exempel anledning att ställa dessa båda operakonstens giganter sida vid sida för intressanta jämförelser. I övrigt firas både Benjamin Britten och Witold Lutoslawski som båda skulle ha fyllt 100, och det är på sätt och vis än mer glädjande med dem eftersom deras musik inte är lika känd och väl representerad i konserthusens programkalendrar ett vanligt år.
Redan nu i januari har Britten spelats i Berwaldhallen och Lutoslawski i Konserthuset. I Berwaldhallen var jag själv närvarande när SRSO under ledning av den engelske dirigenten Edward Gardner spelade "Sinfonia da requiem" och sångcykeln "Les Illuminations" med den svenska sopranen Elin Rombo som solist.
Britten är en modernist med goda chanser att vinna lyssnare också bland dem som har lite svårt för modernt tonspråk. Detta tack vare hans mycket skickliga utnyttjande av variationer i klang och rytmik, och att det nästan alltid finns en sångbarhet som borgar för tillgängligheten. Britten var i hög grad en sångens kompositör, och det är signifikativt att till hans mest kända verk räknas några populära operor (framför allt "Peter Grimes" och "Death in Venice"), sånger och sångcykler samt verk för kör, solister och orkester (se t ex mitt inlägg om "War Requiem" här).
Hittills har jag värderat en annan sångcykel av Britten ett snäpp högre, nämligen "Serenade for tenor, horn och strings". Men när jag hörde det här fina framförandet av "Les Illuminations" började jag vackla. Det perfekta samspelet mellan orkester och sångsolist, och främst den oansträngda briljansen hos Elin Rombo i dessa långt ifrån lättsjungna sånger, gjorde att de återkommande raderna i dessa Rimbaud-dikter aldrig tidigare låtit så övertygande: "Jag ensam äger nyckeln till detta vilda gyckelspel".
"Les Illuminations" består av elva sånger som återger närmast hallucinatoriska visioner av miljöer och mytologiska figurer i parader av de mest sällsamma slag. Nummer IIIa och IIIb - "Phrase" respektive ""Antique" - är de vackraste. I Helmer Långs tolkning lyder de så här (och kan avlyssnas här):
Jag har spänt linor från klocktorn till
klocktorn; blomsterslingor från fönster
till fönster; kedjor av guld från stjärna
till stjärna, och jag dansar.
Pans behagfulle son! Kring din panna som
bekransas av bär och små blommor,
rör sig dina ögon, dyrbara klot.
Fläckade av rödbruna dräggstänk sjunker
dina kinder in. Dina rovtänder glimmar.
Ditt bröst liknar en cittra,
klocktoner svänger i dina mjälla armar.
Ditt hjärta slår i denna bål, där tvenne kön
slumrar. Vandra genom natten,
rör mjukt ditt lår, det andra låret
och vänsterbenet.
Symfonin är tresatsig med referenser till den katolska dödsmässan, utan att därför vara liturgiskt syftande. Det är snarare Brittens pacifism som är den melankoliska grunden för första satsens sorgmarsch och sista satsens resignerade meditation, liksom för mellansatsens vilt grimaserande dödsdans. Brittens alltid nära förhållande till poesin ger lyssnaren rikliga tillfällen till vilsamma lyrismer också när text saknas och musiken står som enda förmedlare av skönheten-trots-allt.
"Sinfonia da Requiem" finns att lyssna till på Spotify, t ex med Sir Simon Rattle och City of Birmingham Symphony Orchestra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar