Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 30 oktober 2014

Rysk konst



Under en av mina stockholmsutflykter nyligen passade jag på att titta in på Konstakademin (där Nationalmuseum huserar under ombyggnaden) för att titta på den utställning av konst "Från tsarer till folkkommisarier" som visas där i samarbete med Ryska museet i S:t Petersburg.

Det som visas är 65 tavlor i ett stort svep från tidigt 1800-tal fram till och med Stalintidens socialistiska realism, inkluderande viss modernism i både känd tappning (enstaka verk av Kandinsky och Malevitj) och mindre känd med rötter i rysk folkkonst. Den tidiga konsten är lik den som ställdes ut för några år sedan ("Peredvizjniki"-utställningen) och den är alltid lika imponerande i sin verklighetstrogna realism och sitt urstyva hantverk.

Utställningens vackraste verk ser nog många med mig i det stora porträttet av poeten Anna Achmatova, målat av Nathan Altman 1914 (överst). Här finns en modest modernism, med spår av kubistiskt inflytande som aldrig rubbar den figurativa konceptionen. Kanske är den bara snudd på för dekorativ? Den djärva koloriten i poetens veckade klädedräkt förde också mina tankar till Venedig och Giovanni Bellinis i och för sig mindre bjärta färgskala.


Det som fick mig att haja till av en helt annan orsak var en annan tavla i avdelningen sovjetisk renlärig konst, nämligen den som syns här ovan och som målats av Alexandr Deineka (1899-1969). Hans namn, eller rättare sagt en av hans målningar, stötte jag på i en rysk tidskrift i tidigt 70-tal, vilket jag redan skrivit om här. Det var en skolplanschliknande bild som föreställde Lenin på solig utflykt i en öppen bil omgiven av barn. Den här likartade bilden beskriver en annan landsbygdsidyll, som trots de passerande stridsvagnarna på väg till kriget vill förmedla intrycket av trygghet och fredlig samvaro. Målningen är från 1944. 

Det här måleriet är i den stalinistiska propagandans tjänst, givetvis. Men det jag påmindes om var också att den här typen av "planscher" egentligen inte gör konstnären Deineka full rättvisa, att han gjorde många mycket mer intressanta verk i en helt annan estetik. Här är han endast tjänsteman i den påbjudna "socialrealism" som rätteligen bör betecknas socialistisk-stalinistisk realism, en idealiserande (eller om man så vill: förljugen) realism. Men under 20-talet kunde han  - i utställningens andra verk av honom - framställa textilarbetare på följande, betydligt intressantare sätt:


Uppenbarligen tilläts Deineka göra en omfattande studieresa utomlands. Hans bilder från Italien, Frankrike och USA ger ytterligare en dimension åt hans konstskapande, även om det motiviskt oftast är fråga om konventionella reseintryck. Han verkar sammantaget vara något av en stilistisk kameleont, vilket väl var en egenskap som kom väl till pass i det skiftande politiska klimat han levde under.


En tavla som inte visas på utställningen, men som illustrerar variationen i hans måleri är den av modellen på balkongen från 1931. Som synes en fortfarande figurativ målning men mycket olik hans socialistiska "planscher".

Och vad gäller en realism värd namnet så finns den rikt representerad på utställningen med skickligt utförda genrebilder från ryskt folkliv under 1800-talet.

PS. De tre nedersta bilderna  är hämtade från www.deineka.info där man kan studera en stort antal av Deinekas verk.

tisdag 28 oktober 2014

Sokolov



Han var tillbaka! Efter att så olyckligt två år i rad ha tvingats ställa in sina årliga Stockholmsbesök fanns Grigory Sokolov på plats i Konserthuset i söndagskväll. Salen nedsläckt som vanligt, en tom estrad med bara flygeln i dess mitt, den kutiga gestalten böjd över klaviaturen, händer som möter tangenterna ömsom med mjukt smekande kvinnohänder, ömsom med kraftfulla björnramar slående från axelhöjd. Ett makalöst virtuoseri, men alls icke det som huvudsaken.

En konsert med Sokolov är inte bara traditionellt tudelad med en paus i mitten. Efter det annonserade programmet - den här gången Bach, Beethoven och efter paus Chopin - vidtar extranumren. Och då bjuds det inte sällan (som denna gång) en halv konsert till. Det ska givetvis uppfattas som generositet men torde också kunna tillskrivas pianistens inspiration och spelglädje. Hans liv är pianomusik, helt enkelt.

Det började med Johann Sebastian Bach, första partitan, BWV 825. Och vi hörde en livfull och dynamisk musik fjärran en opersonligt framrullande barock. Sokolov vet vad han vill med varje fras, en nyansernas mästare som behärskar pianots mekanik till fulländning. Det gäller både i lugnet och virvelstormen, både i den långsamma Sarabanden och i den avslutande Giguens tonkaskader. Jag kan lika gärna citera mig själv från den förra konserten, 2011:

"I Sokolovs utsökt varierade anslag dominerar i ena ögonblicket filten på hammarna i det nedtonade pianissimot och i nästa ögonblick det rungande metalliska stålet från strängarna i forteackorden. Allt är lika distinkt och ger inte minst musiken av Bach en tydlighet som den enligt min mening mår väldigt väl av."  

Det där inslaget av stål (dock aldrig med skrälligt biljud) kom tydligt fram i Ludwig van Beethovens sonat nr 7, i D-dur, op. 10:3, även om spelet i pianissimo gjorde mig allra mest förundrad. Den här sonaten hör inte till Beethovens mest spelade och för min del blev den något av en uppenbarelse. Redan som tjugoåttaåring år 1798 komponerade Beethoven alltså något så genialt som detta, med en långsam sats - Largo e mesto - som måste ha varit höjden av radikalism i den wienklassicistiska miljön och som förutskickar tongångarna i de sista sonaterna. Det är en oerhört tragisk musik som Sokolov gjorde till den gripande klagosång det är fråga om - ett sörjande som så realistiskt pendlar mellan obesvarade frågor, förtvivlan och vanmäktig vrede.

Sonaten har fyra satser, och den tunga largosatsen följs av den soligaste menuett man kan tänka sig. De omgivande satserna är virtuosa, lekfulla och humoristiska, med allt vad vi associerar med beethovensk rikedom i sig. I och med Sokolovs eminenta tolkning framstår den här sonaten i mina öron som en av de allra bästa som över huvud komponerats. (Det finns en inspelning av den med Sokolov på Spotify här).

Efter paus Frédéric Chopin, den stora tredje pianosonaten i h-moll, alltså inte den med den berömda sorgmarschen. En blandning av konstfärdigt sonatkomponerande och ljuvlig bel canto, mycket brant sammanfattat. Naturligtvis bländande spel, inte minst i den virvlande finalen (hör här i en piratupptagning i våras), men ändå inte den musik som grep mig mest denna afton.

Så var det då dags för extranumren, inte mindre än sex stycken. Inledningsvis Schubert, bland annat två stora impromptun, alldeles underbart framförda, och sedan också ett par mazurkor av Chopin, samt ett charmerande okänt litet stycke som avslutning.

Och varje gång man ser den store pianisten buga sig i samma formella stil och till synes oberörd av publikens ovationer promenera ut från scenen för att strax återkomma, tänker jag: Ja, gärna ett stycke till. Och ett till. Sedan lämnar jag salen smått omtumlad och undrar vad jag egentligen varit med om. Ännu en bästa pianoafton någonsin?

Välkommen åter Grigory Sokolov!



måndag 27 oktober 2014

De höstliga pilfinkarnas kör



Om hösten sjunger inga fåglar, det hör i stort sett bara maj och juni till. Så mycket mer förvånande då att jag nu flera dagar i sträck passerat ett träd i parken här ute som fullkomligt exploderat av om inte sång så ett kvitter utan like. Dag för dag har trädet avlövats och exponerat alltmer av de hundratals pilfinkar som sitter tillsammans som levande frukter och för full hals försöker överrösta varandra med sina ljusa sopraner.

Kajan, den typiska Uppsalafågeln, beter sig ju ungefär likadant, flyger också i stora flockar, men intar helst de högsta trädkronorna och för oväsen i ett betydligt lägre register, i skatregistret kan man väl säga. Så gör kajor året runt, och det hör bara till.

Men varför dessa sena höstserenader bland pilfinkarna? Vad meddelar de och till vem eller vilka? Är det bara av pur hänförelse över gemenskapen, över att vara så många tillsammans? Eller kanske ett sista livligt farväl till de milda årstiderna före vinterns ankomst, en sista körfest innan snötäcket förvandlar alla akustiska fenomen till kvävt mummel.

Foto: Sveriges Radio

lördag 25 oktober 2014

Nobelpristagaren



Vi satt i ett hotellrum i Venedig när nyheten om årets Nobelpristagare i litteratur tillkännagavs i media. Inte så att det var breaking news på tv eller synligt i stans bokhandelsfönster. Men utrustad med plattor och mobiler kan man ju i dessa tider underrätta sig om det mesta av det som händer på hemmaplan, inklusive vädret. Om man vill.

Jag sa till G att jag nog hade en bok av Patrick Modiano i hyllan därhemma och att den stått där sedan sent 70- eller möjligen tidigt 80-tal, oläst. Tyckte mig till och med minnas titeln: "Villa Triste". Allt visade sig stämma.

Jag har läst den nu och tänker att det nog inte är hans främsta verk, att den här romanen knappast ensam kunnat motivera priset. Men ändå - ju längre jag kom i texten desto intressantare blev den. Jag kände igen den karakteristik av Modianos stil och ämnessfär som många redan formulerat, så den är förmodligen representativ för författarskapet i stort. Just denna upptagenhet av att minnas det som en gång var, den noggranna bestämningen av uppehållsplatser som samtidigt förstärker intrycket av tillvarons oåtkomlighet, undanglidande figurer vars bakgrunder aldrig blir riktigt klarlagda och som därmed också inger onda aningar. Modiano är helt klart en mycket suggestiv skildrare av mänskliga möten och stämningslägen.

"Villa Triste" tilldrar sig i tidigt sextiotal i lyxiga badortsmiljöer vid fransk-schweiziska gränsen. Berättaren/huvudpersonen ser tillbaka på vad som hände honom den gången, och tidsplanen skjuts in i varandra genom att han minns som i presens. Han är mycket ung, bara arton år, och på flykt från sin normala Paristillvaro, också det kolonialkrig som pågår i Algeriet. Han anammar ett alias - "greve Victor Chmara" - och flyter omkring i ett gränsland som nog kan uppfattas som sådant i både fysisk och psykisk bemärkelse.

Victor dras in i en del märkliga societetsnöjen tillsammans med Yvonne, en ung modell och presumtiv filmstjärna med uppenbarligen goda kontakter i dessa miljöer. En av hennes vänner är den besynnerlige doktor René Meinthe, ägare till Villa Triste. Vad han egentligen sysslar med på sina återkommande resor till Genève förblir i dunkel. En annan är hennes farbror, som visserligen yppar en del om sin brorsdotter men i själva verket ingenting av det som Victor skulle vilja veta. Överallt välkomnas de och kinesar i fina hotellsängar eller på villagolv. Det vilar en sorts sorglöshet över deras förälskelse blandad med de stänk av vemod som minnesarbetet ger åt händelserna. Saklighet, inte sentiment, kännetecknar texten. Också när Yvonne till sist utan att vidare meddela sig försvinner med en rival till Victor.

Skildringen är som sagt detaljrik, ibland undrar man som läsare om inte onödigt mycket så. Ta exempelvis de märkliga turerna kring den jurybedömda tävlingen Coupe Houligant, som går ut på att med flotta bilar och modeutstyrda kvinnor skapa en slagkraftig tablå, ett slags levande charad. Underligt nog fastnar dock detta jippo i både Victors och läsarens minne som ett talande exempel på det lättsinne som kännetecknar dessa kretsar, nöjen vilkas meningslöshet kanske bäst bekämpas med försjunkenhet i deras prunkande enskildheter.

Jag erkänner mig besegrad av Modianos berättarkonst och är definitivt lockad att läsa fler av hans verk, i synnerhet de som publicerats under senare år och som av recensioner att döma är ännu mer övertygande.

Foto: EJ

tisdag 21 oktober 2014

Rosmersholm



Henrik Ibsens dramatik spelas med oförminskad aktualitet på våra teaterscener. Det beror givetvis på att han var och är en av teaterhistoriens största dramatiker, men också på att han i sina dramer använder ett brännande modernt, kanske tidlöst stoff. I stället för den norénska gränslösheten med dess ändlösa projektionskrigande i det mellanmänskliga samspelet (som ju gäller för modernt), får vi se och identifiera oss med personer som kämpar med sig själva i tider som ovillkorligen förändras och ställer nya krav. Och det är varken föråldrat eller helt nytt.

Emancipation, uppbrott, självförverkligande, ja, men inte utan kostnader och med konsekvenser för både skuldbörda och samlevnad, personligt och socialt. Ibsens gångbarhet i nutid uppfattar jag som ett välgörande tecken på att moraliska konflikter inom individer fortfarande förmår engagera, inte bara framställningen av emotionellt instabila narcissisters raseriutbrott mot allt och alla.

"Rosmersholm", som nu visas på Dramaten, är en historia om ännu ett äktenskap som kraschat i ond bråd död. Hustrun till Johannes Rosmer (Jonas Malmsjö) har valt döden i kvarnforsen. Kvar på Rosmersholm tillsammans med Johannes finns nu bara hustruns väninna, Rebekka West (Livia Millhagen), tillika Johannes intimt förtrogna om än erotiskt aldrig fullt ut erkända partner.

Ett triangeldrama, således, och antytt ännu ett i Rebekkas bakgrund. Därmed laddningar nog, i både bakgrund och undertext. På scenen får vi ta del av det dynamiska efterverkningarna, dels i de sanningar som kommer i dagen i förhållandet till Rebekka och hennes intentioner, dels genom de motsättningar som orsakas av Johannes idealistiska radikalism och brytning med samhällets traditionsbevarare (representerad av vännen rektor Kroll, lysande spelad av Jacob Ericksson). Två generationer Malmsjö får vi se genom att även Jan Malmsjö deltar i en biroll som Johannes gamle mentor Ulrik Brendel.

P O Enqvist har översatt texten till modern svenska, vilket säkert underlättat för regissören (Stefan Larsson) och Jonas Malmsjö att gestalta huvudrollen som en man från vår egen tid, en avfällig präst, en nyvorden radikal som vill mer än han i handling lyckas förverkliga, en välmenande idealist som erövrat mer av språket för en självrannsakande och frigörande hållning än handlingskraft för densamma. Han blir ändå ett slags katalysator för såväl de omedvetna som medvetna krafter som sätts i rörelse i och omkring honom.

Eller kanske är det den traumatiserade Rebekka som lika gärna kunde betraktas som katalysator för skeendet? Hon är den nya tidens kvinna som starkt påverkat och fortfarande påverkar Johannes. Även hon försöker övervinna de omständigheter som fängslar och utestänger henne från kärlek och livslycka, om än med delvis dolda och destruktiva medel.

Det sympatiska med dessa gestalter är att de är så sammansatta, inte tillåter en att utan förbehåll hålla på någon och ensidigt avfärda någon annan. Trots att hindren i yttre mening är till synes undanröjda och den sociala konventionen tillsammans med politiskt-strategiska skäl dessutom talar för ett äktenskap, lyckas Johannes och Rebekka inte nå dithän. Vad är det utöver deras olikartade förflutna, och det som tidigare förevarit och nu uppdagats, som gör det så omöjligt? Ibsen visar på komplikationerna men ger inget enkelt svar.

Jag har aldrig sett pjäsen förut och gick till föreställningen utan några som helst förkunskaper om innehållet. Den höll mig hela tiden engagerad, om än kanske inte på det omedelbara sätt som exempelvis "Vildanden" gör. Kvaliteterna visas av att den lever kvar inom en för fortsatt reflektion. Jag ser gärna om den, eftersom det finns så mycket att ta till sig i den förtätade form som Ibsen här valt för gestaltningen av konflikter av både social, relationell och individpsykologisk natur.

Foto: Dramaten (Jonas och Jan Malmsjö)

måndag 20 oktober 2014

Ornament i kampen mot det onda



Vi satt med en caffè fem sex meter från foten av kampanilen till Santa Maria Formosa. Där fanns en trädörr ovanför vilken en ovanligt stor maskaron grimaserade emot oss. Sådana ornament finns att beskåda lite överallt i Venedig på balustrader, brovalv, kyrkväggar, brunnar och socklar, om man bara är uppmärksam.

Ofta uppvisar de ett grin som lär vara till för att hålla onda andar på avstånd. Och den här får man väl säga inger tillräcklig motvilja för att man ska tro att även ondskefulla varelser åtminstone i förstone ryggar tillbaka. Om den nu inte i nästa moment skapar medlidande med en ofarlig stackare som drabbats av fibromatos, en benign tumörsjukdom med ovanligt elakartade konsekvenser för utseendet.


Hur som helst, kampaniler kan uppenbarligen smyckas med de mest uppseendeväckande ornament. San Polo-kyrkans kampanil pryds i stället av ett par lejon - den givna figuren i en stad som har lejonet som sitt emblem. Det ena lejonet kämpar men orm medan det andra har ett människohuvud mellan framtassarna. Det senare sägs vara ägnat minnet av dogen Marino Falieros öde, han som i mitten av 1300-talet halshöggs för sitt försök till statskupp. I stora rådssalen i Dogepalatset är samtliga doger porträtterade uppe längs takkanterna, alla utom Faliero, vars bild täckts av ett målat svart skynke.

Kontexten är som vanligt viktig. Framställd som på kampanilens sockel riskerade man inte ett erkännande av hans status som en av de andra.




Foto: EJ.

söndag 19 oktober 2014

Livet efter detta


Jag tog en nummerlapp och satte mig att vänta.
Framför mig på en pelare föll blicken på en affisch som med stora bokstäver meddelade följande:
Vi vet vad som händer efter döden.
Vi kan kärlek, död och pengar, fortsatte texten i något mindre stil.
Boka gärna tid för möte.
Jag var välkommen, försäkrades det också.
Fick så småningom mitt ärende uträttat - det gällde varken kärlek eller död.
Utan inbokning lämnade jag sedan Swedbanks lokal, vid Stora Torget i Uppsala.

fredag 17 oktober 2014

La Fenice: Mozarts Don Giovanni



Sen i lördags går jag och gnolar på melodier ur Mozarts Don Giovanni, denna fullständigt makalösa opera som måste vara en av musikhistoriens allra största underverk. Ja, jag tar i ordentligt, men nog är det den musiken jag ovillkorligen måste ha med mig på den öde ön.

Här finns allt - dramatik och lyrik, fartfylld komedi, lust och last, skönhet och galanteri, kättja och hämndlystnad och en magnifik undergång. Exalterad självhävdelse alternerar med sorgsen innerlighet. Snabba kast mellan situationer och känslotillstånd, häftiga kontraster mellan sprittande liv och fördystrande svek. Och den gudomliga musiken säger inte sällan ett när sången och texten säger något delvis annat. Bakom glättigt maskspel döljer sig oanade bråddjup.

Vi valde vecka i Venedig efter höstens program på La Fenice. Har man en sån tur att en föreställning av Don Giovanni ligger inom räckhåll tar man naturligtvis chansen. Dessutom tur med den förträffliga sopranen Jessica Pratt i rollen som donna Anna, en sångerska som jag upptäckte första gången tidigt i våras i Amsterdam (och som jag skrev entusiastiskt om här).

Nu var hon inte ensam om att imponera den här kvällen. Övriga namn i rollistan, inklusive dirigent och andra viktiga inblandade, var för mig helt obekanta. Alex Esposito som Leporello inte bara sjöng bra utan agerade skickligt som en slags skälmsk och småfräck Mozartpersona av det slag som vi vant oss vid att tilldela den geniale Wolfgang Amadeus. Jag börjar inse att Leporello är väl så viktig som själva titelrollen.

I själva verket har Mozart fördelat sin gracer på de olika gestalterna på ett sällsynt demokratiskt sätt; samtliga får om inte två så åtminstone en underskön aria. Tänk bara på don Ottavio, som ju inte har en så stor plats i dramat, men vars aria "Dalla sua pace" omedelbart får en att glömma allt simpelt och oskönt här i världen. Argentinaren Juan Francisco Gatell hade rollen den här kvällen och han sjöng med den känsla och egaliserade bärighet i rösten som krävs i denna dynamiskt sensibla musik. (Jag passar på att rekommendera vår egen allt för tidigt bortgångne Gösta Winbergh för den som vill lyssna till hur denna aria låter som bäst, här).


Över huvud taget var det en väl genomarbetad föreställning, mycket italiensk till temperament och utförande. Orkestern under Stefano Montanare spelade mjukt och smäktande i de lyriska partierna och med styrka och spänst, utan minsta skrällighet, i de uppsluppna och dramatiska.


La Fenice är ett av de tre mest berömda operahusen i Italien (jämte La Scala i Milano och San Carlo i Neapel) där många berömda operor haft sin premiär. Det gör verkligen skäl för namnet så till vida att det brunnit inte mindre än tre gånger, men just som en fågel Fenix alltid rest sig ur askan. Senast föll det offer för en mordbrand 1996 då bara ytterväggarna blev kvar. I december 2003 hölls första konserten i det rekonstruerade huset, som ser ut som tidigare tack vare bevarade mätningar och filminspelningar.



Foto: EJ
(bilden av emblemet är ett foto lånat från Wikipedia)


onsdag 15 oktober 2014

Venedig



Det enda som påminde om höst den gångna veckan i Venedig var dimmorna och diset om morgnarna innan solen bröt igenom och öppnade sikten över Canal Grande och Canale della Giudecca. En morgon vaknade jag av en brölande mistsignal, det lät som en jättebasun i lågt register, och jag såg att dimman verkligen svepte tätt in på Zatteres huskroppar.


Ett par timmar senare var den utbytt mot sol och växlande molnighet och drygt tjugo grader i skuggan. Dagarna förflöt i sommarvärme.


Stan är rik på mycket, men inte på lövträd, som ju annars i mitten av oktober ger de säkraste tecknen på vad årstiden är liden. Några av de många campi - torgen som så välkomnande öppnar sig för flanören som just tvangs vända i den dunkla gränden - har visserligen ett eller annat träd vars lövverk också bleknat, här som annanstans, visst är det så. Men skönare sommarkänsla in på sena kvällstimmen var det länge sen jag upplevde i norditaliensk oktober.

Den egenartade rikedomen i denna stad vilar på den fullt uppenbara om än flagnande glansen av en svunnen storhetstid, ett arv som arvingarna bara begränsat och med största möda förmår underhålla. De stora yttre restaurationsbehoven står i öppen dager. Men även de lutande kampanilerna och fasadernas fallande puts har sin förlåtande skönhet, labyrinten av kanaler och blanknötta gatustumpar sin särskilda tjusning. När mörkret fallit sluts fönsterluckorna, men ändå står det klart att många av de ståtliga byggnaderna i stadskärnan inte hyser några inneboende, åtminstone inte för tillfället, inte varaktigt året om.


Rik är den på palats, kyrkor, hotell, restauranger och barer. Rik även på eleganta butiker med välputsade skyltfönster för de tusentals dagsturisterna, där mer eller mindre stilfullt tillverkade varor av glas, tyg, läder, papper och konditordeg bländar och frestar den passerande och bidrar till trängseln och kommentarerna på många olika språk.



Kyrkorna, på tal om dem, är visserligen till största delen fortfarande kyrkor men samtidigt välbesökta konstmuséer. Den som någon gång besökt San Zaccaria vet jag menar; kyrkorummets väggar är nästan helt täckta av tavlor i stort format av berömda venetianare, bland dem en enastående Madonnabild omgiven av helgon av Giovanni Bellini. Inte heller denna gång kunde jag hålla mig från att titta in och lägga en slant i bössan för att få den ordentligt belyst. De mänskliga gestalterna är fint tecknade, men det verkligt makalösa är koloriten i deras veckade klädnader. Rikedomen igen! Palettens många färger i en så skön sammanställning att man kunde bli sittande där helt betagen resten av dagen.




Det lär finnas ett åttiotal kyrkor i Venedigs historiska centrum, åtminstone hundrafemton om man räknar de avsakraliserade eller stängda. Slår man sig ner på ett torg en afton efter vandringarna med un caffè e una grappa blir man strax varse hur luften fylls av klockringning som kommer från alla riktningar i olika klangfärger. Med det berömda venetianska ljuset sakta sjunkande mot skymning och mörker kan de överväldigande intrycken från dagens upplevelser begrundas, omväxlande med betraktandet av lekande barn och förbipasserande äldre.



Foto EJ 
- (utom de tre fotona från det inre av San Zaccaria och Bellinis målning, som är lån från nätet)
Obs att bilderna är klickbara!


måndag 6 oktober 2014

Åter till La Serenissima



Att resa medför vissa förberedelser, och inte bara det där tråkiga med packningen av resväskan, växla in valuta, kolla att biljetten är i ordning, att flygtiden ligger fast och att passet inte gått ut. Ett minimum av ambition därutöver kräver att man åtminstone överväger vad man absolut inte vill missa av det där som kallas sevärdheter. Kanske snappa upp något restaurangtips eller avsides strövområde också. Med Google earth street view kan man ju till och med zooma in och granska miljöerna i förväg.

Jag gör det för att få ut mesta möjliga av resan.  Med olika medel - böcker, kartor och internet - reser jag lite grann i förväg. Om man inte överdriver det är den sortens förberedelser bara nöjsamma. Ibland gör jag dem utan att ens komma iväg. Så reste förresten min far i hela sitt liv, och det var i en tid helt utan internet. Hans dröm om att resa till Island förblev en drömresa.

Om det är ett återbesök, vilket det för min del ofta handlar om numera, kan man slappna av och ställa in sig på en mer flanerande tillvaro. Fast när det handlar om italienska städer, mina bästa resmål, är det svårt att låta bli att tänka på vad som återstår att upptäcka och vad som ger en särskild tillfredsställelse att återse.

Närmast väntar Venedig, för vilken gång i ordningen vet jag inte. I varje fall är det för tredje gången på La Calcina, det trevliga pensionatet på Zattere som fungerat som värdshus och hotell sedan åtminstone ett par hundra år. Där bodde på 1800-talet bland andra författaren och konstvetaren John Ruskin, han som skrev "The Stones of Venice", och Francesco Maria Piave, Verdis förnämsta librettoförfattare (La Traviata, Rigoletto, Simon Boccanegra, La Forza del Destino m fl). Det ligger precis vid Canale della Giudecca i det trivsamma Dorsoduro-distriktet. I morgon eftermiddag spatserar jag på Zattere, i vad som väderspåmännen säger ska vara växlande molnighet och svensk sommartemperatur.


Till packningsbestyren hör också frågan om reselektyr, även om det inte brukar bli så mycket läst i städer som Venedig. Jag kom häromdagen att tänka på Giacomo Casanovas memoarer ("The Story of My Life"), som jag ännu inte läst som helhet. Men det är en tjock och tung bok (i själva verket två i en), så jag får ta den när jag kommer hem. Började dock läsa och slogs av att den förföriske äventyraren och skandalmakaren inleder magnifikt med en bekännelse till inte bara kristendomen (han var ju gudbevars abbé en kort period) utan även till det personliga ansvaret. Hör bara:

"Man is a free agent; but he is not free if he does not believe it, for the more power that he attributes to Destiny, the more he deprives himself of the power which God granted him when he gave him reason."

Jo, han förlitar sig förstås på nåden.

Jag stoppar i stället ned en gammal favorit för ännu en omläsning: "De osynliga städerna" av Italo Calvino. Den blir perfekt med sina korta stycken där fantasin upphäver gränserna för vad staden är och kan vara. Och där Venedig alldeles uppenbart bidragit till inspirationen.

Foto: EJ (överst)


söndag 5 oktober 2014

Nobelpriskandidater



Det ryktas att dynamitgubbens årliga pris i litteratur ska tillkännages på torsdag. Eftersom det av någon outgrundlig anledning roar mig att varje år delta i spekulationerna om pristagare gör jag det även i år.

Först och främst min lista över i mitt tycke högst värdiga favoriter:

Peter Handke
Cees Nooteboom
Adam Zagajewski
Milan Kundera
Philippe Jaccottet
Claudio Magris
Olga Sedakova

Bland dessa tror jag att chansen är störst att Nooteboom får det.

Och ja, jag vet att listan är fel, fel, fel - ur alla möjliga synvinklar (nästa bara vita män och alla från Europa och ingen Bob Dylan eller Joyce Carol Oates).

Bland dem som det spekuleras mest kring skulle jag nog som spelare sätta en slant på Assia Djebar. Inte mig emot om det blir hon, och då blir det ju också på en gång bra mycket mindre "fel".

Under alla omständigheter - vem det än blir - är det roligt inte bara att få spekulera utan framför allt att kunna konstatera att god litteratur åtminstone en gång per år står i det massmediala blickfånget världen över.