La Fenice: Mozarts Don Giovanni

Sen i lördags går jag och gnolar på melodier ur Mozarts Don Giovanni, denna fullständigt makalösa opera som måste vara en av musikhistoriens allra största underverk. Ja, jag tar i ordentligt, men nog är det den musiken jag ovillkorligen måste ha med mig på den öde ön.

Här finns allt - dramatik och lyrik, fartfylld komedi, lust och last, skönhet och galanteri, kättja och hämndlystnad och en magnifik undergång. Exalterad självhävdelse alternerar med sorgsen innerlighet. Snabba kast mellan situationer och känslotillstånd, häftiga kontraster mellan sprittande liv och fördystrande svek. Och den gudomliga musiken säger inte sällan ett när sången och texten säger något delvis annat. Bakom glättigt maskspel döljer sig oanade bråddjup.

Vi valde vecka i Venedig efter höstens program på La Fenice. Har man en sån tur att en föreställning av Don Giovanni ligger inom räckhåll tar man naturligtvis chansen. Dessutom tur med den förträffliga sopranen Jessica Pratt i rollen som donna Anna, en sångerska som jag upptäckte första gången tidigt i våras i Amsterdam (och som jag skrev entusiastiskt om här).

Nu var hon inte ensam om att imponera den här kvällen. Övriga namn i rollistan, inklusive dirigent och andra viktiga inblandade, var för mig helt obekanta. Alex Esposito som Leporello inte bara sjöng bra utan agerade skickligt som en slags skälmsk och småfräck Mozartpersona av det slag som vi vant oss vid att tilldela den geniale Wolfgang Amadeus. Jag börjar inse att Leporello är väl så viktig som själva titelrollen.

I själva verket har Mozart fördelat sin gracer på de olika gestalterna på ett sällsynt demokratiskt sätt; samtliga får om inte två så åtminstone en underskön aria. Tänk bara på don Ottavio, som ju inte har en så stor plats i dramat, men vars aria "Dalla sua pace" omedelbart får en att glömma allt simpelt och oskönt här i världen. Argentinaren Juan Francisco Gatell hade rollen den här kvällen och han sjöng med den känsla och egaliserade bärighet i rösten som krävs i denna dynamiskt sensibla musik. (Jag passar på att rekommendera vår egen allt för tidigt bortgångne Gösta Winbergh för den som vill lyssna till hur denna aria låter som bäst, här).

Över huvud taget var det en väl genomarbetad föreställning, mycket italiensk till temperament och utförande. Orkestern under Stefano Montanare spelade mjukt och smäktande i de lyriska partierna och med styrka och spänst, utan minsta skrällighet, i de uppsluppna och dramatiska.

La Fenice är ett av de tre mest berömda operahusen i Italien (jämte La Scala i Milano och San Carlo i Neapel) där många berömda operor haft sin premiär. Det gör verkligen skäl för namnet så till vida att det brunnit inte mindre än tre gånger, men just som en fågel Fenix alltid rest sig ur askan. Senast föll det offer för en mordbrand 1996 då bara ytterväggarna blev kvar. I december 2003 hölls första konserten i det rekonstruerade huset, som ser ut som tidigare tack vare bevarade mätningar och filminspelningar.

Foto: EJ
(bilden av emblemet är ett foto lånat från Wikipedia)