Om hösten sjunger inga fåglar, det hör i stort sett bara maj och juni till. Så mycket mer förvånande då att jag nu flera dagar i sträck passerat ett träd i parken här ute som fullkomligt exploderat av om inte sång så ett kvitter utan like. Dag för dag har trädet avlövats och exponerat alltmer av de hundratals pilfinkar som sitter tillsammans som levande frukter och för full hals försöker överrösta varandra med sina ljusa sopraner.
Kajan, den typiska Uppsalafågeln, beter sig ju ungefär likadant, flyger också i stora flockar, men intar helst de högsta trädkronorna och för oväsen i ett betydligt lägre register, i skatregistret kan man väl säga. Så gör kajor året runt, och det hör bara till.
Men varför dessa sena höstserenader bland pilfinkarna? Vad meddelar de och till vem eller vilka? Är det bara av pur hänförelse över gemenskapen, över att vara så många tillsammans? Eller kanske ett sista livligt farväl till de milda årstiderna före vinterns ankomst, en sista körfest innan snötäcket förvandlar alla akustiska fenomen till kvävt mummel.
Foto: Sveriges Radio
Men varför dessa sena höstserenader bland pilfinkarna? Vad meddelar de och till vem eller vilka? Är det bara av pur hänförelse över gemenskapen, över att vara så många tillsammans? Eller kanske ett sista livligt farväl till de milda årstiderna före vinterns ankomst, en sista körfest innan snötäcket förvandlar alla akustiska fenomen till kvävt mummel.
Foto: Sveriges Radio
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar