Venedig

Det enda som påminde om höst den gångna veckan i Venedig var dimmorna och diset om morgnarna innan solen bröt igenom och öppnade sikten över Canal Grande och Canale della Giudecca. En morgon vaknade jag av en brölande mistsignal, det lät som en jättebasun i lågt register, och jag såg att dimman verkligen svepte tätt in på Zatteres huskroppar.

Ett par timmar senare var den utbytt mot sol och växlande molnighet och drygt tjugo grader i skuggan. Dagarna förflöt i sommarvärme.

Stan är rik på mycket, men inte på lövträd, som ju annars i mitten av oktober ger de säkraste tecknen på vad årstiden är liden. Några av de många campi - torgen som så välkomnande öppnar sig för flanören som just tvangs vända i den dunkla gränden - har visserligen ett eller annat träd vars lövverk också bleknat, här som annanstans, visst är det så. Men skönare sommarkänsla in på sena kvällstimmen var det länge sen jag upplevde i norditaliensk oktober.

Den egenartade rikedomen i denna stad vilar på den fullt uppenbara om än flagnande glansen av en svunnen storhetstid, ett arv som arvingarna bara begränsat och med största möda förmår underhålla. De stora yttre restaurationsbehoven står i öppen dager. Men även de lutande kampanilerna och fasadernas fallande puts har sin förlåtande skönhet, labyrinten av kanaler och blanknötta gatustumpar sin särskilda tjusning. När mörkret fallit sluts fönsterluckorna, men ändå står det klart att många av de ståtliga byggnaderna i stadskärnan inte hyser några inneboende, åtminstone inte för tillfället, inte varaktigt året om.

Rik är den på palats, kyrkor, hotell, restauranger och barer. Rik även på eleganta butiker med välputsade skyltfönster för de tusentals dagsturisterna, där mer eller mindre stilfullt tillverkade varor av glas, tyg, läder, papper och konditordeg bländar och frestar den passerande och bidrar till trängseln och kommentarerna på många olika språk.

Kyrkorna, på tal om dem, är visserligen till största delen fortfarande kyrkor men samtidigt välbesökta konstmuséer. Den som någon gång besökt San Zaccaria vet jag menar; kyrkorummets väggar är nästan helt täckta av tavlor i stort format av berömda venetianare, bland dem en enastående Madonnabild omgiven av helgon av Giovanni Bellini. Inte heller denna gång kunde jag hålla mig från att titta in och lägga en slant i bössan för att få den ordentligt belyst. De mänskliga gestalterna är fint tecknade, men det verkligt makalösa är koloriten i deras veckade klädnader. Rikedomen igen! Palettens många färger i en så skön sammanställning att man kunde bli sittande där helt betagen resten av dagen.

Det lär finnas ett åttiotal kyrkor i Venedigs historiska centrum, åtminstone hundrafemton om man räknar de avsakraliserade eller stängda. Slår man sig ner på ett torg en afton efter vandringarna med un caffè e una grappa blir man strax varse hur luften fylls av klockringning som kommer från alla riktningar i olika klangfärger. Med det berömda venetianska ljuset sakta sjunkande mot skymning och mörker kan de överväldigande intrycken från dagens upplevelser begrundas, omväxlande med betraktandet av lekande barn och förbipasserande äldre.

Foto EJ 

- (utom de tre fotona från det inre av San Zaccaria och Bellinis målning, som är lån från nätet)

Obs att bilderna är klickbara!