Henrik Ibsens dramatik spelas med oförminskad aktualitet på våra teaterscener. Det beror givetvis på att han var och är en av teaterhistoriens största dramatiker, men också på att han i sina dramer använder ett brännande modernt, kanske tidlöst stoff. I stället för den norénska gränslösheten med dess ändlösa projektionskrigande i det mellanmänskliga samspelet (som ju gäller för modernt), får vi se och identifiera oss med personer som kämpar med sig själva i tider som ovillkorligen förändras och ställer nya krav. Och det är varken föråldrat eller helt nytt.
Emancipation, uppbrott, självförverkligande, ja, men inte utan kostnader och med konsekvenser för både skuldbörda och samlevnad, personligt och socialt. Ibsens gångbarhet i nutid uppfattar jag som ett välgörande tecken på att moraliska konflikter inom individer fortfarande förmår engagera, inte bara framställningen av emotionellt instabila narcissisters raseriutbrott mot allt och alla.
"Rosmersholm", som nu visas på Dramaten, är en historia om ännu ett äktenskap som kraschat i ond bråd död. Hustrun till Johannes Rosmer (Jonas Malmsjö) har valt döden i kvarnforsen. Kvar på Rosmersholm tillsammans med Johannes finns nu bara hustruns väninna, Rebekka West (Livia Millhagen), tillika Johannes intimt förtrogna om än erotiskt aldrig fullt ut erkända partner.
Ett triangeldrama, således, och antytt ännu ett i Rebekkas bakgrund. Därmed laddningar nog, i både bakgrund och undertext. På scenen får vi ta del av det dynamiska efterverkningarna, dels i de sanningar som kommer i dagen i förhållandet till Rebekka och hennes intentioner, dels genom de motsättningar som orsakas av Johannes idealistiska radikalism och brytning med samhällets traditionsbevarare (representerad av vännen rektor Kroll, lysande spelad av Jacob Ericksson). Två generationer Malmsjö får vi se genom att även Jan Malmsjö deltar i en biroll som Johannes gamle mentor Ulrik Brendel.
P O Enqvist har översatt texten till modern svenska, vilket säkert underlättat för regissören (Stefan Larsson) och Jonas Malmsjö att gestalta huvudrollen som en man från vår egen tid, en avfällig präst, en nyvorden radikal som vill mer än han i handling lyckas förverkliga, en välmenande idealist som erövrat mer av språket för en självrannsakande och frigörande hållning än handlingskraft för densamma. Han blir ändå ett slags katalysator för såväl de omedvetna som medvetna krafter som sätts i rörelse i och omkring honom.
Eller kanske är det den traumatiserade Rebekka som lika gärna kunde betraktas som katalysator för skeendet? Hon är den nya tidens kvinna som starkt påverkat och fortfarande påverkar Johannes. Även hon försöker övervinna de omständigheter som fängslar och utestänger henne från kärlek och livslycka, om än med delvis dolda och destruktiva medel.
Det sympatiska med dessa gestalter är att de är så sammansatta, inte tillåter en att utan förbehåll hålla på någon och ensidigt avfärda någon annan. Trots att hindren i yttre mening är till synes undanröjda och den sociala konventionen tillsammans med politiskt-strategiska skäl dessutom talar för ett äktenskap, lyckas Johannes och Rebekka inte nå dithän. Vad är det utöver deras olikartade förflutna, och det som tidigare förevarit och nu uppdagats, som gör det så omöjligt? Ibsen visar på komplikationerna men ger inget enkelt svar.
Jag har aldrig sett pjäsen förut och gick till föreställningen utan några som helst förkunskaper om innehållet. Den höll mig hela tiden engagerad, om än kanske inte på det omedelbara sätt som exempelvis "Vildanden" gör. Kvaliteterna visas av att den lever kvar inom en för fortsatt reflektion. Jag ser gärna om den, eftersom det finns så mycket att ta till sig i den förtätade form som Ibsen här valt för gestaltningen av konflikter av både social, relationell och individpsykologisk natur.
Foto: Dramaten (Jonas och Jan Malmsjö)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar