András Schiff på pall och pult

András Schiff är åter på Sverigebesök med framträdanden i Konserthuset i Stockholm både som dirigent och framför allt som den första rangens pianist han är. Som vanligt stadigt förbunden med de stora klassikerna blev det denna gång ett samarbete med filharmonikerna i verk av Mendelssohn, Mozart och Beethoven.

Mendelssohns genialitet är inte alltid lika poängterad som exempelvis Mozarts, men lyssnar man till hans konsertuvertyr "Hebriderna" inser man att orkestermusik av det slaget bara komponeras av de allra största, i det här fallet häpnadsväckande nog av en blott 20-årig ung man. En kollega, Johannes Brahms, lär ha yttrat att han gladeligen skulle lämna samtliga egna verk i utbyte mot att ha åstadkommit något sådant som "Hebriderna". 

Det var efter en resa till Skottland som Mendelssohn inspirerades till denna rikt varierade musik. Särskilt intryck gjorde Fingals grotta på ön Staffa och stycket kallades till en början "Den ensamma ön". Den som vill kan säkert lyssna sig till ett innehåll av vindbrus, vågsvall och skimrande dagrar i och utanför den mäktiga basaltgrottan. Men denna melodiska fantasirikedom och orkestrala prakt står sig lika väl som absolut musik utan jordisk, geografisk förankring, en lyrisk och dramatisk tondikt utan ord. 

Mozarts symfoni nr 35 i D-dur, "Haffner", var nästa livliga programpunkt. Här handlar det om festmusik med pukor och trumpeter tillsammans med ett par lyckliga serenader som en hyllning till herr Haffner vid dennes adlande. Ett beställningsverk av geniet som sin vana trogen levererade ett sådant utan större besvär.

Efter paus slutligen kvällens höjdpunkt: Beethovens fjärde pianokonsert i G-dur, op. 58, hans enligt min mening allra bästa. Beethoven satt själv vid pianot vid den här konsertens första framförande, vilket för övrigt blev hans sista offentliga framträdande som solist i orkestersammanhang.

Frånsett den lugna andra satsens dialog mellan pianots trevande ödmjukhet och orkesterns tuffa mästrande en som helhet sprudlande musik av översvallande gott humör med virtuosa löpningar och talrika växlingar mellan starkt och svagt, lyriskt och dramatiskt. Här fick Schiff kombinera sina välkända sidor av pianovirtuos och nyanserad interpret med eget dirigentskap. Min bänkgranne i torsdagskväll berättade att han vid det första konserttillfället i onsdags blev så tagen att han kände sig tvungen återkomma.

Foto: Konserthuset; Nadja Sjöström

Vårdagjämning, krigstid

Jag går här hemma i parken i den varma vårsolen med hunden ivrigt nosande i fjolårslöven. I norrlägen blir nu de sista resterna av istäcket sprött och genomskinligt. Från en molnfri himmel inga tordön eller larm, men från lärkträdens nedersta grenar sjunger fåglarna högljutt rakt in i mitt öra, som om de ville få mig att fatta något jag ännu inte riktigt fattat. Jag glömmer allt annat för den sången, fågelsången som för stunden överröstar mullret från detonationerna i Mariupol, nu också Kiev, Odessa och Lviv, som når mig via televisionens ljud och bild.

Vad väntar i en nära framtid? Sol och grönska och miljontals flyktingar. Missiler, massgravar och flagranta krigsförbrytelser. Jag stirrar på orden jag just skrivit. 

Vad kan bli värre än den fruktansvärda verklighet som Mariupols instängda befolkning lever och dör i? Beredskapen och motståndskraften i Kiev sägs vara större, men hur länge orkar de? Tusen och åter tusen ryska bondsöner från fjärran gudsförgätna byar kommer att skyfflas in som slaktoffer på den fanatiske tyrannens altare. 

Ukraina är nu fronten för den fria världens försvar mot barbariet, medan Nato i en befogad rädsla för okontrollerbar eskalering inte ens med sina överlägsna flygstridskrafter vågar hejda förödelsen. Inte ens när Kiev läggs i grus och aska?

Och om vi en dag tvingas konstatera att tredje världskriget ändå inte kunde undvikas? 

Nej, jag har inga militärstrategiska insikter att komma med, vet inte vad jag ska tro. Jag klamrar mig fortfarande fast vid hoppet om tyrannens fall och en hastig scenförändring, ett möjligt omtag. Att några resoluta män med ett större mått av desillusion och besinning än av paranoia och storhetsvansinne måtte ta över. För allas, inklusive det ryska folkets, skull. 

Jag går omkring i den begynnande vårbrytningen i en värld som på tre veckor hastigt och brutalt förändrats. Ibland tror jag knappt att det jag ser och hör är sant, så som man reagerar i chock fastän lugn som vanligt råder runtomkring mig. 

Följer Alice, låter henne nosa sig fram i sin egen lilla värld, i vilken jag också ingår, en värld av lycklig omedvetenhet om allt utom flocken, maten, vilan, vårsolen och de närmaste omgivningarnas blottlagda hemligheter.

Hon delar med sig av sin tillvaro, får mig att växla mellan den lilla världen och den stora. Bilderna av våren i min kamera. Bilderna av människor på flykt med några få ägodelar i ett knyte. 

En del fick med sig hunden, andra inte. 

Och jag såg en katt, sittande helt stilla i bråten av ett demolerat bostadskomplex. 

Foto: EJ

"...memories you´ve memorized to keep your winters warm"

Frågan hör knappast till de livsavgörande men kan ändå vara värd att ställa: Hur förhåller vi oss egentligen till sentimentalitet? 

Ordet används ju ofta lite nedsättande, samtidigt som det ingalunda är glasklart vari det eventuellt suspekta i sentimentaliteten består. Att en sång, en bild eller en berättelse är känslomässigt berörande är väl helt i sin ordning, kan man tycka. Vilket dock inte betyder att vi utifrån enskilda exempel utan vidare är ense om vad som kan passera. Vi befinner oss här på normativt osäker mark och får röra oss med viss försiktighet, kanske också minnas Willy Kyrklunds visdomsord: "Den rätta känslan är mycket präktig".

Smörsångarens hjärta och smärta. Solnedgångarna. Den vemodiga Ferlindikten. Kärleksfilmens smärtsamma avsked. Mimis död i "La Boheme". Fadosångarens duende.

När klichéerna än en gång utmanar oss och det blir jolmigt i stället för gripande, ja då stegrar vi oss eller förblir kallsinniga. Överutnyttjandet av slitna former och uttryck är givetvis tröttsamt, men vem vill förneka att den breda kategorin "hjärta och smärta" kan rymma värdefulla uttryck för betydelsefulla erfarenheter? Allt, nåja, i varje fall väldigt mycket, hänger till sist på hur det görs. I varje fall beträffande den estetiska formella sidan av saken.

Snorandet i skydd av biomörkret när hjälten triumferar efter allt som varit. Bläddringen i det gamla albumet med bilderna som snörper tag om strupen. Den nötta slagdängan, folkvisan eller hymnen som överraskande gör en till motvillig nostalgiker. O sole mio. O store Gud. O, du mein holder Abendstern.

Personligen låter jag mig allt oftare bevekas, har med åren blivit alltmer lättrörd. Varför blygas över att ögonen tåras i mötet med storhet och skönhet, sorg och saknad, nåd och onåd och annat som väcker min beundran, mitt vemod, min empati? Det händer att bittersötman jag i yngre dar snabbt spottade ut idag bereder mig njutning, samtidigt som jag fortfarande undrar om det verkligen är något speciellt med den känslosamhet vi kallar sentimental.

Att utförandet är avgörande innebär att det finns bättre och sämre, och ibland gör man klokt i att tolerera sin ambivalens för det som krokar fast i en, så som fallet är med tongångar man älskar för att de hör ihop med speciella händelser och livssituationer, kanske till och med ingår i ens livs soundtrack, om man nu håller sig med ett sånt. 

Men inte ens det gör att allt går an. Den estetiska känsligheten, "smaken",  kan förändras och förfinas, kraven öka. Det hela är onekligen komplext. En av de grundläggande komponenterna i sentimentaliteten tycks mig ändå tidsupplevelsen vara. Jag tänker på den stämningsmättade återblicken, eller vad som förslagsvis kan beskrivas med hjälp av ett par av den italienske författaren Antonio Tabucchis boktitlar: "Tiden åldras fort"; "Det är snart för sent". 

Lättast finner man exempel på sentimentalitet i amerikansk film och dito populärmusik, så låt oss då stanna vid sångerna, texter till musik. "The Great American Songbook" är ett begrepp som syftar på en bred repertoar av "standards" som alla betydande vokalister förr eller senare bekänner sig till i personliga tolkningar. Där finner vi åtskilliga exempel på ballader av det slag jag här är ute efter.

Frank Sinatra, en av fraseringskonstens verkliga suveräner, är ofta sentimental så det förslår när text och musik så vill. Men på ett sätt som gör att man tror honom och försätts i de stämningar han skapar. Det handlar om förmågan att gjuta liv i medioker poesi, att med rösten eller tonen modulera orden, fylla dem med oavvislig mening om något som en gång var, om något lämnat och saknat, passerat och distanserat, men som plötsligt väcks till liv och slår ut i musikalisk presens.

När jazzvokalisternas ballader arrangeras för orkester, eller "with strings" som det brukar heta, tillförs som regel en lyrisk, färgstark harmonik som accentuerar sentimentaliteten - i bästa fall på ett sofistikerat vis. Jag tänker på inspelningar med nyss nämnde Sinatra, Sammy Davis Jr, Helen Merrill, Tony Bennett, Sara Vaughan, Ella Fitzgerald, Nina Simone, Carmen McRae, m fl.

Och jag tänker på den underbara Shirley Horn, som man även bör uppmärksamma som den mycket fina pianist hon är. Hennes pianospel i triobesättningar är mer än bara eget ackompanjemang till sången; det är en begåvad musikers dubbla bidrag på två skilda instrument. Jag skrev för några år sen (här) om henne och om en av mina favoritskivor inom den vokala jazzen - ett album som kom i början av 90-talet och som jag ofta återvänder till.

Ett "with strings"-album - "Here´s to life" - kom ungefär i samma veva. Horns nyansrika föredrag är lika fint där, men frågan är om orkesterarrangemanget (signerat Johnny Mandel) av exempelvis titelsången adderar någonting väsentligt till hennes känsliga artisteri, eller om orkesterns kromatiska slöjor lika gärna kunde undvaras. Här är vi framme vid smaksaken igen. Själv lyssnar jag, njuter och tillstår min ambivalens. Ibland är det gott med en dolce till kaffet även om den kunde varit aningen mindre sockrad. Med Shirley Horn i högtalaren raderas för min del alla invändningar.

Den här sortens amerikanska arrangörer laborerar skickligt med vad man kanske kunde kalla en "Kurt Weill goes West"-estetik, dvs en melodik som ligger nära musikal och filmmusik, med rötter i romantikens Lieder och med tillsats av amerikanska synkoper och blå toner. 

Några ord till sist om sångtexten som given utgångspunkt i sammanhanget. "Here´s to life" är en text som måste tonsättas med hänsyn till den sinnesstämning vi förstår att textens jag behärskas av. Den är minst sagt sammansatt. Den handlar om att ha levt men inte vara färdig än med det som livet haft och har att bjuda. 

Funny how the time just flies
How love can go from warm hellos to sad goodbyes
And leave you with the memories you've memorized
To keep your Winters warm

Det är en inte längre ung människas vemod, hennes sentimentala (ja, det kan vi väl säga?) tillbakablick på det förgångna och samtidiga bejakande av vad som kan återstå av en begränsad framtid. 

For there's no yes in yesterday
And who knows what tomorrow brings or takes away
As long as I'm still in the game
I want to play
For laughs, 

for life, 

for love

Ingen stor poesi, men en sång till livet och den ännu levande livshungern mot bakgrund av vad som varit av både gott och ont. En hyllning till drömmarna och minnena att värmas av i tider av snö och kyla. 

So here's to life
And every joy it brings
Here's to life
For dreamers and their dreams

Den sentimentalitet som är Shirley Horns låter jag mig skamlöst gripas av, med eller utan stråkar. Dock allra helst med henne själv som sin egen pianist. Det är kanske där som det tvetydiga i sentimentaliteten ligger; när man uppfattar en övertydlighet med alltför genomskinliga och konventionella medel. 

"Here´s to life" - Text: Phyllis Molinary. Musik: Artie Butler.
Texten finns som helhet här.

Shirley Horns båda album "Here´s to life" och "You won´t forget me" finns på både Spotify och Youtube. 

En gammal stämmare går till vila

Bland lördagens dödsannonser ser jag en med namnet på min förre pianostämmare. Det är mycket riktigt han, som alltså för tre veckor sedan dog, 90 år gammal.

Han stämde min flygel under många år, men det är mer än ett decennium sedan sist vi sågs. Han ville då med ålderns rätt lämna även de få personer han fortfarande hade som kunder långt in på ålderns höst. Jag minns inte säkert, men jag kan ha varit den sista. 

Han var en försynt man, vänligheten själv. Talade lågmält i pianissimo och tittade upp på en med en lite underfundig blick när meningen var avslutad. Han undrade mer än han påstod saker.

Han fick som alla åldringar med åren en del krämpor som oroade honom men som han inte ordade så mycket om. Vi pratade förstås en del om musik och pianoteknik och han tyckte om min gamla Bechstein, även om han själv hade ett helt annat favoritinstrument - överraskande nog dragspel, eller ackordeon, som de avancerade varianterna med melodibas heter.

Han yppade inte mycket om sig själv och sitt liv, men jag visste i alla fall att han hade en livskamrat, en kvinna från Polen som jag aldrig träffade, men som står som närmast anhörig i annonsen. Det gläder mig att han fick ha henne livet ut.

När jag de sista gångerna ringde och kallade på honom lät han först lite motvillig, men frågade till sist när det i så fall skulle vara. Och visst, om en vecka eller två gick det väl bra, bara det nu gick att hitta någon parkeringsplats, och det brukade ju ordna sig... Han förmådde till sist avsäga sig uppdraget att vara min pianostämmare och föreslog en kollega som kunde tänkas vilja efterträda honom. 

Nu går den gamle stämmaren till sista vilan. Begravningen sker i stillhet. 

Frid över hans ljusa minne!

Foto: EJ.

Despoten måste bort

Det är svårt nu att koncentrera sig på något annat än kriget i Ukraina. Det är lätt att man försjunker i dystra tankar och uppgivenhet när rapporterna alltmer pekar rakt åt helvete. 

Jag försöker informera mig i mediernas ström av ord och bilder, filmklipp, tal och kommentarer om vad som verkligen hänt och händer, om vad som sker i det som synes ske. Jagande en rimlig förklaring. Fastklamrande i önsketänkandet att någon eller några i makternas inre cirklar sitter inne med en förnuftig slutsats, en möjlig utväg. Med mod att välja den.

Men det kommer antagligen bara att bli ännu mycket värre, det tycks vara allas onda aning, påtagligast för dem som flyr i hundratusental. Det finns inte så mycket mer att förstå än att katastrofen mångfalt kommer att förvärras - om inte envåldshärskaren på ett eller annat sätt oskadliggörs. 

Jag ser ännu ett av hans tv-tal. Hans beslutsamhet skrämmer för att den så tydligt klargör att vi har att göra med en man som vägrar befatta sig med verkligheten, en man som inte låter sig rubbas i sin megalomani och sina apokalyptiska föreställningar. En krigshetsare som trogen sin mission att göra Ryssland stort igen är beredd att löpa självdestruktionens lina ända ut. Med stora delar av såväl soldater som befolkning förda bakom ljuset.

Hur kan detta få fortgå? Den ofattbara mängden skadegörelse, allt mänskligt lidande, alla spillda liv för en dåres imperiedrömmars skull.

 

Det förfärande scenario som väntar kan bara förhindras genom att despoten omedelbart förpassas från scenen. Ingenting stoppar honom, han måste stoppas.

Det är i Ryssland nånting måste ske.

Bilderna: 
Lån från Kungl Krigsvetenskapsakademin (ovan)

The Economist, förra veckans omslag (nedan)