András Schiff är åter på Sverigebesök med framträdanden i Konserthuset i Stockholm både som dirigent och framför allt som den första rangens pianist han är. Som vanligt stadigt förbunden med de stora klassikerna blev det denna gång ett samarbete med filharmonikerna i verk av Mendelssohn, Mozart och Beethoven.
Mendelssohns genialitet är inte alltid lika poängterad som exempelvis Mozarts, men lyssnar man till hans konsertuvertyr "Hebriderna" inser man att orkestermusik av det slaget bara komponeras av de allra största, i det här fallet häpnadsväckande nog av en blott 20-årig ung man. En kollega, Johannes Brahms, lär ha yttrat att han gladeligen skulle lämna samtliga egna verk i utbyte mot att ha åstadkommit något sådant som "Hebriderna".
Det var efter en resa till Skottland som Mendelssohn inspirerades till denna rikt varierade musik. Särskilt intryck gjorde Fingals grotta på ön Staffa och stycket kallades till en början "Den ensamma ön". Den som vill kan säkert lyssna sig till ett innehåll av vindbrus, vågsvall och skimrande dagrar i och utanför den mäktiga basaltgrottan. Men denna melodiska fantasirikedom och orkestrala prakt står sig lika väl som absolut musik utan jordisk, geografisk förankring, en lyrisk och dramatisk tondikt utan ord.
Mozarts symfoni nr 35 i D-dur, "Haffner", var nästa livliga programpunkt. Här handlar det om festmusik med pukor och trumpeter tillsammans med ett par lyckliga serenader som en hyllning till herr Haffner vid dennes adlande. Ett beställningsverk av geniet som sin vana trogen levererade ett sådant utan större besvär.
Efter paus slutligen kvällens höjdpunkt: Beethovens fjärde pianokonsert i G-dur, op. 58, hans enligt min mening allra bästa. Beethoven satt själv vid pianot vid den här konsertens första framförande, vilket för övrigt blev hans sista offentliga framträdande som solist i orkestersammanhang.
Frånsett den lugna andra satsens dialog mellan pianots trevande ödmjukhet och orkesterns tuffa mästrande en som helhet sprudlande musik av översvallande gott humör med virtuosa löpningar och talrika växlingar mellan starkt och svagt, lyriskt och dramatiskt. Här fick Schiff kombinera sina välkända sidor av pianovirtuos och nyanserad interpret med eget dirigentskap. Min bänkgranne i torsdagskväll berättade att han vid det första konserttillfället i onsdags blev så tagen att han kände sig tvungen återkomma.
Foto: Konserthuset; Nadja Sjöström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar