Herden (2). Herdelivet i Kalabrien

Corrado Alvaro hette en italiensk författare och journalist, född 1895 i San Luca i provinsen Reggio Calabria och död i Rom 1956. Hans mest kända roman torde vara "Herdarna på Aspromonte", en berättelse om de fattiga boskapsskötarnas hårda liv i det sydliga Kalabriens oländiga bergstrakter under förra århundradets förra del. Boken utkom 1930 och översattes till svenska av Karin de Laval för Natur och Kulturs klassikerserie 1957.

"De har inget avundsvärt liv, herdarna på Aspromonte, när de strida bergbäckarna vintertid forsar mot havet och jorden verkar som om den flöt omkring på vattnen. De bor i hyddor, byggda av lera och trädgrenar, och sover tillsammans med djuren. De går klädda i långa vida kappor med en trekantig krage som skyddar axlarna, en dräkt som för tanken till en grekisk gud sådan man ibland ser honom avbildad - som en vinterklädd pilgrim."

Så börjar boken; tre meningar som målar upp bilden av både primitivism och arketyp. Jag läste den för många år sedan och har sen dess bevarat den i minnet som exempel på en färgstark skildring av ett folkliv i samklang med karg natur, ett liv på en gång främmande och avlägset bekant. Samtidigt som den ofrånkomligen anknöt till julkrubbornas figuranter korrigerade den en alltför idyllisk schablonbild. Månen och stjärnorna lyser också över Aspromonte, men nej, det proletära liv som var dessa herdars lott är ingalunda avundsvärt.  

Herden Argirò med familj drabbas av en rad olyckor som börjar med att kreaturen som han vaktar åt signor Mezzatesta störtar ner i en ravin. Det tvingar honom att uppsöka byn och den stolte och vresige godsägaren för att om möjligt få arrendera en jordbit och erbjuda sin hustrus och sin sons tjänster som vattenhämtare och ägginköpare. 

Han lyckas småningom få ihop till en åsna med vilken han kan frakta förnödenheter till och från stan nere vid kusten. Han förblir en bergsvandrare på slingriga stigar vid forsande bäckar, lever ensligt och nära naturen. Familjen utökas med ännu en son som bland bygemenskapens barn och unga utmärker sig som en minst lika begåvad pojke för prästseminariet som den ende av signor Mezzatestas odågor till söner han själv godkänt som "äkta". 

Det är ingen vacker bild Alvaro ger av vare sig barn eller vuxna. Jag påminner mig titeln på en av Ettore Scolas filmer: "Fula. skitiga och elaka", som i det fallet gällde fattiga människor på en soptipp utanför Rom. Elakhet och missunnsamhet gör att Argiròs stall sätts i brand och åsnan brinner inne. Sonen kommer hem från prästseminariet utmärglad, familjens hopp och stolthet orkar inte längre fullfölja sin utbildning. Den äldste sonen drar sig undan upp i bergen, och vi förstår att det kött av får och oxe som ibland landar på de fattigas bord nere i byn inte är hans egendom utan troligen kreatur som störtat, och vars kött och hudar bidrar till deras överlevnad.

I sina bästa avsnitt är naturskildringen i klass med den hos Cesare Pavese. Och herdelivet får trots allt ett skimmer över sig, vilket nog mest har att göra med den blidkande sympati, också med de ibland osympatiska, som texten andas utan att direkt uttala. Det är en solidarisk hembygdsskildring skriven i uppriktighet. Där är "markens herdar", stallet, djuren och nattens månljus. Bara den heliga familjen saknas. Eller kanske finns också den, fast den inte riktigt ser ut som i fönstren på Via San Gregorio i Neapel.

Bilderna: 

- Handgjorda i pastori- figurer i skyltfönster på Via San Gregorio Armeno i Neapel. Foto: Raffaella from Napoli (överst)

- Corrado Alvaro (lån från Wikipedia)

Herden (1)

Av en slump hamnade jag mitt i ett teveprogram om herdelivet i Karpaternas bergstrakter, jag tror det var i den rumänska delen. Det var en mycket vackert filmad berättelse om ett liv nära djur och natur. Fåren och lammen naturligtvis, men också de vaktande fårhundarna och vargen, som i det här fallet var en hungrig ensamvarg och som sådan inte lika hotande som en hel vargflock är. 

Eftersom jag på sista tiden apropå en bok av den italienske författaren Corrado Alvaro tänkt en del på just herden som både verklig och närmast mytologisk gestalt, stimulerade programmet mig till fortsatt osorterade tankar. 

Från barnsben har jag en kvardröjande bild av herden som inkarnationen av godhet och omsorg, trygghet och uppoffring. Få sysselsättningar har varit mättade med mer symbolisk kraft än herdens. Naturligtvis hänger det samman med bibelberättelsernas starka inflytande, som dock med sekulariseringen troligen minskat avsevärt samtidigt som välfärdsstaten knappast känner några genuina herdar längre.

Kristendomens centralgestalt beskrev sig själv som Den Gode Herden, han som aldrig flyr varg och rövare utan offrar sitt liv för fåren. Han som själv utgör grinden till hägnet och känner sin hjord lika väl som den känner honom och hans röst. Han som dessutom sällsamt nog är både herde och offerlamm i en och samma gestalt. 

Enligt liknelsen om de hundra fåren är Jesus den som går ut för att söka det "bortlupna", det som saknas i hägnet där de nittionio redan vilar tryggt. Den liknelsen sjöngs till en innerlig melodi i väckelsemöten förr i världen, och ingen framförde den mer övertygande än Einar Ekberg, den ojämförlige i de sammanhangen. "Han söker och finner, med ömhet förbinder. Är du detta vilsna får?" 

Den 23:e psalmen i Psaltaren lärde jag mig tidigt utantill, och det måste ju ha varit i söndagsskolan. Jag tycks minnas att den regelbundet lästes i korus nästan som en bön.* Oljetryckens och flanellografens glorifierade herde gav fäste åt orden:

"Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro". Så börjar den, och det är en av vår kulturs ljuvaste herdedikter i den stil som allt sedan antiken tecknat drömmen om en fridfull, ohotad pastoral. "Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och stav de trösta mig".

Det är den enkla boskapsskötseln i det fria upphöjd till drömmen om tillförsikt och vila vid rogivande vatten. Det var också herdar ute i markerna som först av alla nåddes av julnattens breaking news. Men ängelns ord är omedelbart lugnande; ingen behöver frukta det han har att förmedla. Allt faller slutligen på plats: bulletinen gäller en herde som fötts till ingenting mindre än världens frälsare.  

Trots bristen på den sortens direktkontakt mellan himmel och jord var både herdar och änglar välbekanta väsen för mitt öppna barnasinne, delvis inställt som det var på en annan, översinnlig verklighet. Hade jag mött en representant för någon av dem i verkligheten skulle jag lätt känt igen ängeln på vingarna. Men herden, på vad? Staven? Klädseln? Doften av vedbrand och fuktig ull?

Sannolikheten att någon skulle kunna identifiera världens frälsare om han återkom och visade sig en andra gång är liten. Risken för misstag och uppslutning kring en bedragare och massornas förförare är långt större. Artonhundratalets bild av den milde, söte herden så som vi med hjälp av bland andra Bernhard Plockhorst (1825-1907) lärt oss se honom, torde under alla omständigheter inte vara till någon hjälp, snarare tvärtom. Inte heller Leonardo da Vincis "Salvator mundi" - världens frälsare med ett glasklot i stället för en herdestav i vänsterhanden - ger en tidlöst gångbar bild, eftersom den tillhör det renässansunderlag som Plockhorst utgår från och sminkar upp till kitsch. Men jag föredrar nog staven framför klotet, kanske för att den så tydligt kan tas för en symbol för den jordnära kontakten med de enskilda djuren.

Hur ser då herden ut i dagens värld? Den moderna motsvarigheten går under beteckningar som fårfarmare eller lammindustrialist. Och med dem lär det mesta av ordets och verksamhetens forna symbolvärde ha förflyktigats.

Är inte också den rumänske herden i filmen från Karpaterna en resterande schablon, även om det fåtal som fortfarande förtjänar att kallas herdar i dagens Europa är de som frivilligt eller av nedärvd tradition valt att leva efter uråldriga levnadsmönster. Om nu fåraherdens friluftsliv i alla tider intill vår egen utgjort en romantisk lockelse för många är det likväl svårt att tänka sig honom idag utan en mobiltelefon i fickan.   

Det finns gott om musik utöver den väckelsefromma som alluderar på pastoral och herdeliv. Jag har flera gånger nyligen (också det av slump) blivit påmind om det avsnitt ur Händels "Messias" som inleds med ett instrumentalt stycke - "Pifa" (del1:13) - och som följs av "There were shepherds abiding..." Det instrument som vi förknippar med herdar är förstås den lättburna flöjten eller pipan gjord av ett urholkat trästycke, men här litar Händel enbart till stråkar och orgel för att skapa en atmosfär av förtröstan och vederkvickelse. För att nu slutligen än en gång tala i bibliska termer.

Till Corrado Alvaro ska jag återkomma.

Bilderna: 
Den gode herden, målning av Bernhard Plockhorst (överst)
Salvator mundi, målning attribuerad Leonardo da Vinci.

* Men jag minns fel: Min syster påpekar att den här psalmen lästes av vår far varje kväll i stället för en godnattssaga när vi var i förskoleåldern. Alltså den första längre dikt som på så sätt avsiktligen inpräntades i oss i tidig ålder,