Ett senromantiskt drama

Jag lyssnar återigen till Arnold Schönbergs "Verklärte Nacht", den ursprungliga versionen för stråksextett. Det är ett verk som jag alltid varit svag för, liksom för flera andra av samme tonsättare och särskilt de som tillkom kring förra sekelskiftet. Senromantik dragen till sin yttersta spets kan fortfarande ha något äventyrligt över sig, med den möjliga skymten av förklaring vid vägs ände och ett skimmer av höstlig månskensnatt med oroliga drömmar.

Och jag kom att tänka på boken "Wittgensteins Vienna" (av Alan Janik & Stephen Toulmin), den där boken som blev så omtalad på 70-talet och som alla, också jag, måste läsa. Den bidrog till att sätta fokus på det sjudande kulturliv som en gång fanns i Wien och som omfattade alla konstarter jämte både filosofi och vetenskap. Allt det nya som så småningom kom att få stor betydelse verkade ha haft sin linda i sekelskiftets Wien.

Det ena ledde till det andra, och jag läste lite på nätet om Schönberg och lyssnade vidare till andra stråkkvartetten, den som har en sopran med i de båda sista satserna. Jag påmindes om att han var svåger med Alexander Zemlinsky, en tonsättare som först på senare år fått en renässans och som saknas i den där bokens index. Zemlinsky var Schönbergs lärare och han hade en syster, Mathilde Zemlinsky, som alltså blev Schönbergs första hustru.

Ännu en som saknas hos Janik & Toulmin är Richard Gerstl (1883-1908) en ung expressionistisk konstnär som tidvis vistades hos paret Schönberg för att ge den mångsidigt begåvade Arnold viss handledning i måleri. Det bar sig inte bättre än att Mathilde och Richard blev förtjusta i varandra och när Mathildes otrohet avslöjades, de lär ha tagits in flagranti, flydde hon hemmet tillsammans med sin älskare. Schönberg lyckades emellertid spåra henne och fick henne att återvända hem.

Richard Gerstl hann aldrig göra sig något namn som konstnär. Han hängde sig nämligen i sin ateljé kort tid efter kärleksdramat med Mathilde. Året var 1908 och han var 25 år gammal. Hans anhöriga skämdes över hans öde och magasinerade hans efterlämnade verk i ett lagerutrymme där de samlade damm ända till början av trettiotalet, då hans bror visade dem för en konsthandlare och det ordnades med en utställning i Wien. Mestadels är det porträtt, många av personer i de musikkretsar som han helst rörde sig i. Men givetvis finns också förutom självporträtt flera målningar av Mathilde.

Vi samma tid som detta drama utspelade sig komponerade Schönberg den andra stråkkvartetten. Den tillägnades hustrun. De båda sista satserna innehåller i kvartettsammanhang något så ovanligt som sång. Schönberg hade tilltalats starkt av en diktsamling av Stefan George och använde sig av två dikter - "Litanei" respektive "Entrückung" - för att understryka de suggestiva stämningar han var ute efter. (Texterna finns återgivna här).

Det är i näst sista satsen en extremt exalterad sång och musik, medan den sista satsens melankoliska och tonartslösa kromatik är sprödare och långsammare men därför inte mindre extatisk. När sopranen kommer in sker det med de berömda raderna: "Ich fühle Luft von anderem Planeten" (hör här). Poeten upplever sig upplösas i toner, vilket ju rent faktiskt är vad som här håller på att ske på gränsen till en musikens nyordning.

Bilderna visar två av Richard Gerstls målningar av Mathilde Schönberg. Nederst antagligen en av de sista han över huvud taget gjorde.

Musiken kan man lyssna till här:
Stråkkvartett nr 2 
Verklärte Nacht

Foto (överst): EJ

Fantasier - för pianot vid pianot

Helgen är en frizon, en tid disponibel för annat än plikterna, ett utrymme för fritt valda aktiviteter, och för fantasier om detta andra och lustfyllda som i grunden är oundgängligt för ett rikt och meningsfullt liv.

Våren kan äntligen anas på ett sätt som gör att sinnet blir ljusare och lättare, åtminstone för de flesta av oss. Vintern är besegrad ända ner i gruset, och resterna ligger längs vägkanterna som smutsiga, gråsvarta högar av det som en gång var vitaste nysnö.

Lägg därtill att flygeln är nystämd. Och att med posten i veckan kom några nothäften från Allegro som jag beställt på chans, eller snarare på de tonsättarnamn som brukar borga för att åtminstone något av styckena kan läggas till raden av favoriter.

Ett av de nya häftena bär titeln Fantasien, med tillägget über Gedichte von Richard Dehmel für Klavier, op. 9. Det är Alexander Zemlinsky som fantiserat i musik till romantiska rader om Liebe, Waldseligkeit och Stimme des Abends, dvs. typiska romantiska teman. Jag har tidigare skrivit uppskattande om Zemlinsky. Han är en tonsättare med tillräckligt av uppfinningsrikedom i harmonik och melodik för att man ska finna musiken intressant och utmanande också efter den första förtjusningen. Det gäller även för mindre verk, verk som kanske bäst betecknas som bagateller.

Det är som med mötet med charmerande kvinnor om våren. När de inte bara visar sig i den nya kappan, och med vårlig lyster i ögonen, utan också har själ, ja, då blir man inte besviken. Jag vill tro att just Zemlinsky skulle ha godkänt en sådan liknelse.

(Porträttet av Zemlinsky är målat av kollegan Arnold Schönberg.)

Zemlinskys pianomusik

Det andra nothäftet som kom med posten häromdagen innehöll musik av Alexander Zemlinsky (1871-1942), en senromantiker som till allt annat också var en av Alma Mahlers älskare en tid innan hon gifte sig med Gustav Mahler. Jag har sedan ett par år under stigande uppskattning samlat skivor med Zemlinskys musik men inte tidigare stött på något för piano av hans hand. Ett urval av hans uppenbarligen ganska få sådana kompositioner är just vad det där häftet rymmer. Zemlinsky komponerade i alla genrer, även operor, vilket ju Mahler aldrig gjorde. Men i likhet med Mahler var han berömd som dirigent i tidigt 1900-tal för att sedan med den "moderna" musikens genombrott glömmas bort som tonsättare. Till skillnad från Mahler skulle det dröja ända till 1990-talet innan Zemlinsky på allvar uppmärksammades på nytt.
Symfonierna, inte minst den lyriska symfonin med sånger för baryton och sopran till texter av Tagore, är verkliga klenoder för den som i likhet med mig är svag för förra sekelskiftets tonkonst. Också de fyra balladerna för piano (som ingår i det här urvalet) har texter som inspirationskällor, nämligen av Fontane, Goethe och Kerner. Här har till och med strofer från dikterna placerats ovanför vissa notavsnitt. Utgivaren (Ricordi) har varit vänlig nog att återge dikterna som helhet i ett förord. Der Wassermann (Kerner) är nog den av balladerna som jag finner originellast. Bara det att stycket i stor utsträckning ska spelas sehr leise med staccato i vänsterhanden och legato i höger och ibland tvärtom är spännande. Endast i ett dramatiskt avsnitt av dikten bryter ett forte in: "Er fasst sie fest um den schlanken Leib; "Schön Maid! du bist des Wassermanns Weib!" (fritt och rimfritt översatt: "Han fattar hennes slanka kropp i ett stadigt grepp; ´Sköna flicka, nu är du vattumannens kvinna!´")
Först tänkte jag att dikten handlade om Näcken, den fatale musikanten som i nordisk mytologi rör sin förtrollande giga i bäckar och andra vattendrag så att man dras med och ned i djupet. Men troligen är det vattumannen bland de astrologiska tecknen som åsyftas? Och nästa fråga blir då: Är det samma slags myt som går igen dessa gestalter? Inte vet jag, men dikten av Kerner slutar mycket riktigt med att den sköna flickan dansar ner i floden tillsammans med den förföriske vattumannen. Ack, oblida öde!

Nya noter med posten

När jag efter ett par dagars extra ansträngande arbete kommer hem och på hallgolvet ser en avi om ett paket från Allegro så känner jag hur all trötthet försvinner. Eftersom jag glömt exakt vad jag slutligen beställde hämtar jag genast paketet, bryter upp det som ett barn på julafton och - där finns Pupazzi, op. 36 av Florent Schmitt (Edition Salabert) och Ausgewähte Klavierstücke av Alexander Zemlinsky (Ricordi). Jag är hungrig och borde sätta mig till bords, men sätter mig i stället omedelbart vid flygeln. Allt utom musiken försvinner ur medvetandet. Hungern får vänta. Allt annat får vänta. Noterna av Schmitt är en "petite suite pour piano" med titlar som anspelar på figurer från commedia del arte och antik mytologi, delvis med namn som kanske också alluderar på figurer i Molières pjäser. Det första stycket heter Scaramouche och anslår den lekfulla tonen. Det är lyrisk impressionism i mestadels lugna tempi som inte kräver alltför stor teknisk förmåga. Jag påminns om en annan förtjusande pianosvit av tjecken Bohuslav Martinu, tre häften med titeln Marionetten, som alltså också har spratteldockor som tema. Tror dock inte efter en första genomspelning att Schmitts dockor kommer att kunna mäta sig med Martinus, som jag under så många år haft så stor glädje av. Men det får tiden utvisa.