Haydn i Musikrevyn

Musikrevyn i SR P2 presenterar stadigt många intressanta nyinspelningar av den omistliga musik vi kallar klassisk. I söndags bland annat pianomusik av Leos Janáceck, stråkkvartetter av Mieczyslaw Weinberg och symfonier av Joseph Haydn. 

Panelen blev alldeles till sig av förtjusning över Il Giardino Armonicos sätt att spela några Haydn-symfonier, bland annat den så kallade Avskedssymfonin. Jag lät mig villigt entusiasmeras av smakproven och gick omedelbart till Spotify för att lyssna till helheten. Det har jag gjort nu under dagarna som gått, om och om igen.

Det är bara att instämma med radiorösterna: den här dirigenten - Giovanni Antonini - gör tillsammans med orkestern en Haydn som verkligen inte bara är lättsam wienklassisk underhållning. Det är mycket mer än så. 

Det som förutom symfonierna särskilt tog mig var en dramatisk scen för sopran och orkester - "Berenice, che fai" - med Sandrine Piau som solist. Scenen är hämtad från den eminente librettisten Pietro Metastasios "Antigono" och handlar om Berenices förtvivlan när hennes älskade dör och lämnar henne ensam kvar. Haydn skrev detta - recitativ, cavatina och aria - speciellt för den italienska sopranen Brigida Banti, dotter till en mandolinspelande gatumusikant men icke förty en av den tidens mest berömda operasångerskor. Hon var en naturbegåvning av stora mått, ej notkunnig men memorerade en aria utan besvär efter endast ett par lyssningar.

När Berenice som i syne ser sin älskade Demetrio försvinna till den underjordiska värld dit ingen levande når, rämnar hennes tillvaro. Den avslutande arian speglar hennes sinnestillstånd där hon på randen till vanvett i ren desperation önskar sig döden. Piau gestaltar blandningen av vrede, sorg och smärta precis så övertygande som bara är möjligt i den allra bästa sångkonsten. Man anar ånyo musikens makt, inte minst då den tar vägen genom den mänskliga rösten. Nog är det fantastiskt att höra varförskriken slungade rakt ut i tomheten, fastän här förädlade till stålblankt välljud - av Sandrine Piau!

Bilderna: 
Upptill: Det talande och mycket vackra omslaget till den aktuella skivan. 

Nedtill: Sandrine Piau (foto: Sandrine Expilly) och Brigida Banti (Wikipedia).

Spotify-länken till "Berenice, che fai" här

András Schiff, bäst med Beethoven

Andras Schiff hör till samtidens främsta pianister, en musiker vars konserter jag aldrig missar när de ges på rimligt avstånd från min uppehållsort. Sist var det bekvämt på hemmaplan i Uppsala, där han spelade Bachs Goldbergvariationer på ett sätt som jag bevarar som ett oförglömligt musikminne.

I förra veckan var han stockholmsfilharmonikernas gäst i den dubbla funktionen av både pianosolist och dirigent. Programmet var klassiskt med musik av Schubert (Uvertyr till Rosamunda) och Haydn (Symfoni nr 97) och efter paus Bachs femte klaverkonsert och Beethovens första pianokonsert, det vill säga hans först publicerade.

Nog var det först när maestro Schiff intog pianopallen som konserten lyfte på allvar. Bachs välbekanta klanger i adagiot - droppande, ljusa och klara. Och när Schiff spelar Bach på en modern flygel så spelar han klaver såtillvida att han undviker pedal, vilket skapar klarhet men också kan leda till en viss stolpighet om accenterna överbetonas.

Finalen med Beethoven var uppenbart det som dirigent och musiker lagt ner sin mesta själ i. Av gigantens fem pianokonserter är det ju de tre sista som oftast framförs. Jag måste erkänna att jag först i torsdags insåg vilket inspirerat och inspirerande verk denna första (kronologiskt sett egentligen tredje) konsert i C-dur är. Imponerande virtuos i yttersatserna och med en mellansats - largo - där wienklassicismen gifter sig med ljuv romantik. När Beethoven tillfälligt lämnar dramatiken och växlar in på lyrikspåret blir det inte sällan, som här, en stilla vandring i pastorala nejder, en melodi som gnistrar i diskanten.

Och som extranummer bjöds vi inget mindre än en sats ur Waldstein-sonaten. Det kändes som en välkommen tjuvstart på det stundande Beethoven-jubileet nästa år.

För den som i likhet med mig kanske ännu inte riktigt fattat hur märkvärdig den första pianokonserten är, rekommenderas ett besök på Youtube, där Daniel Barenboim är solist och dirigent för Staatskapelle Berlin i en mycket bra liveinspelning.

Foto: Jan-Ola Wedin

Kärleksbrev från en passionerad äldre herre

Allt sedan Haydn lanserade stråkkvartetten under senare delen av 1700-talet har det stått klart att man som tonsättare inte måste tänka sig en hel orkester för största möjliga uttryck och konstfärdighet - att det egentligen kan räcka med fyra stråkmusiker för precis den saken.

Haydn komponerade närmare 70 stråkkvartetter över en lång tidsperiod. Två av dem framfördes i lördags i Grünewaldsalen av Belcea Quartet, en av de mest hyllade kvartetterna för närvarande och en återkommande gäst i Stockholms Konserthus. De hade valt två av hans mogna verk i genren: den så kallade "Goddagkvartetten" i G-dur, op. 33:5, och den sent tillkomna "Kvintkvartetten" i d-moll, op. 76:2. Båda lysande exempel på min inledande anmärkning, vilket särskilt musiker av Belceas kaliber visar bortom allt tvivel. 

I kontrast till Haydns raffinerade wienklassicism gavs ett par andra exempel på utsökt kvartettkonst av modernare slag, nämligen Leoš Janáčecks båda bidrag från 1920-talet. Frågan är om inte denne Janáčeck är 1900-talets mest egensinnige tonsättare. Hans tonspråk känns lätt igen, oavsett det gäller opera, mässa, kammarmusik eller solopiano: de korthuggna, talaktsliknande fraserna, mährisk folkton, upprepade melodiska infall, de abrupta kasten mellan skör lyrik och häftiga utbrott.

Speciell är också inspirationskällan till det mesta av hans senare musik. Det handlar om en ung, gift kvinna - Kamila Stösslova - som han, nästan fyrtio år äldre, förälskade sig i och uppvaktade med glödande kärleksbrev i hundratal. Kärleken lär inte ha varit ömsesidig, men Kamila avvisade inte heller hans svärmeri utan lät honom hållas. Från och med mötet med henne finns hon på ett eller annat sätt med i hans musikskapande, och alldeles särskilt i den andra stråkkvartetten med den talande titeln "Intima brev".

Passion och drama låg operakompositören Janáčeck nära, och så även i den första kvartetten - "Kreuzersonaten" - med den från Tolstojs kortroman lånade titeln som i sin tur alluderade på en sonat av Beethoven. I den storyn är det som bekant inte bara fråga om svärmeri och glödhett begär, utan oregerlig svartsjuka som leder till ett knivmord. I ett av breven till Kamila säger sig Janáčeck här vara gripen av offrets, den stackars pianospelande kvinnans, situation.

Det är en kärv och lidelsefull musik med sågande stråkar och blixtrande infall, om än emellanåt också med milda folkmelodiska inslag. Det gnistrade och sprakade om Belceas makalöst virtuosa spel. Trots de häftiga växlingarna är deras rytmiska precision oklanderlig, de skärande dissonanserna alltid lika tveklöst distinkta och flageoletterna flyktigt försvinnande som tunna insektsmoln. Men, som sagt, inte sällan också innerlighet och längtan, i synnerhet i den andra kvartettens tredje och fjärde satser med deras uppammade bild av det ouppnåeliga kärleksobjektet. 

En musikupplevelse av rang var vad Belcea Quartet bjöd på genom detta väl valda program. Endast det allra yppersta är gott nog, tänkte de väl när vi ville höra ett extranummer och de gick oss till mötes genom att nästan ohörbart intonera den närmast överjordiska musiken i Beethovens allra sista stråkkvartett, op. 135, den tredje satsen Lento assai, cantante e tranquillo. 

Bilderna:
- Belcea Quartet Foto: Jan-Olav Wedin (Konserthuset)
- Leoš Janáčeck och Kamila Stösslova (lån från nätet)

De bästa cellokonserterna

Många med mig har ett särskilt gott förhållande till cellon, det musikinstrument som brukar nämnas som det sensuellaste och mest likt den mänskliga rösten. Det finns gott om oumbärlig kammarmusik för cello, men vad gäller konserter är det märkligt nog inte lika välförsett som för violinen eller pianot. Några få är dock mycket kända och flitigt förekommande i konserthusen, så jag tänkte att jag ganska enkelt borde kunna få ihop en tiobästa-lista även här. Det som ger känslan av relativ brist är väl helt enkelt att varken J S Bach, Mozart, Beethoven eller Brahms (med flera andra av de största tonsättarna) komponerade någon cellokonsert.

När jag undersökte saken närmare blev jag emellertid varse att det finns ett mycket större antal verk för cello och orkester än jag trodde, inte minst då från 1900-talet. Till detta faktum bidrog framför allt den store cellisten Mstislav Rostropovitj (1927-2007; avbildad ovan), som tillägnades och själv beställde flera verk av samtida kompositörer. 

Jag vill för närvarande i första hand framhålla följande verk, dock utan inbördes rangordning (och varje tonsättare representerad med endast ett verk).

C.P.E. Bach: Cellokonsert i A-dur, Wq. 172. Den störste av faderns söner briljerar i en typ av konsert där alltså Johann Sebastian själv saknas. Frejdig fart från start med läckert samspel mellan solist och orkester. Den långsamma satsen - Largo con sordini - är en gråtmild klagosång som ljuder mot mörka stråkklanger och sprött cembaloklink, och där solisten mot slutet under några takter ensam får uttrycka sin belägenhet. I sista satsen återkommer så det goda humöret, om möjligt ännu mer sprudlande än i första. För de starka och fint hanterade kontrasterna väljer jag denna bland de tre befintliga.

Joseph Haydn: Cellokonsert nr 1 i C-dur, Hob VIIIb:1. Den kreativa lyckans wienklassiska mästare låter oss omedelbart gnola med i första satsens välbekanta, elegant krumbuktande tema. C-dur - och kanske påminns man om Tranströmers bevingade ord i "C-dur", om att komma ner på gatan efter kärleksmötet och finna att "alla log bakom uppfällda kragar". Den vilsamma andra satsen spinner en mjuk bädd av toner ur vilken cellons melodi stiger som ljuset en klar morgon. Och till sist åter sprittande liv med smittande välbehag. En Haydn i mycket god form.

Robert Schumann: Cellokonsert i a-moll, op. 129. Bara tre stilla ackord från orkestern innan cellon presenterar sig med kvintilerande och oförutsägbara tonslingor. I adagiot sjunker tempot ytterligare i den meditativa tankfullhet som kännetecknar denna konsert ända fram till den livligare sista satsen. Att den fått en allt starkare ställning på repertoaren förvånar mig inte, trots att den i enlighet med tonsättarens ambition inte offrar åt virtuoserna utan ville prova något annat.

Camille Saint-Saëns: Cellokonsert nr 1, i a-moll, op. 33. Konsten att rivstarta en fest och försöka  hålla uppe geisten hela vägen till slut, (vilket väl aldrig lyckas någon fullt ut). Glansfull underhållning är det i alla fall, och cellon sjunger förföriskt nästan hel tiden. Mellansatsen lugnar ned det hela genom att bjuda upp till en graciöst trippande menuett, som sedan övergår i slutdelens rörliga och lite mer högtidliga stämning. Jodå, här finns en hel del, mycket skickligt lagade delikatesser.

Antonin Dvořák: Cellokonsert i h-moll, op. 104. Ack ja, jag minns första gången jag hörde denna cellokonserternas cellokonsert live. Det var bästa tänkbara plats: på balkongen i Rudolfinum i Prag en gång i svunnet 70-tal. Med all säkerhet var det tjeckiska filharmonin jag lyssnade till, men vem solisten var har jag glömt. Utan tvekan musik med vilken man lätt värvar nya lyssnare till den klassiska musiken. Sångbara teman och en ömsom bitterljuv, ömsom upprörd sentimentalitet som aldrig sockrar för mycket utan hellre blommar ut i energiska och virtuosa variationer. Första satsens andra tema (först introducerat av ett horn), liksom mellansatsens intensiva lyrik, är helt betagande. Men det är inte bara det att Dvořák visar mästerskap i vackra melodier; han lyckas också göra så mycket av dem, både solistiskt och orkestralt.

Edward Elgar: Cellokonsert i e-moll, op. 85. Jämte Dvořáks förmodligen den mest kända och älskade cellokonserten. Och visst bjuder den på snabbt vidhäftande melodier och goda möjligheter för solisten att excellera i all den sensualism cellon är mäktig. Denna musik med dess växlingar mellan mjuk inbromsning och mäktig frambrusande stegringar kommer alltid att höra till cellorepertoarens klassiker. Den långsamma satsens nostalgiska tema (som svagt, liksom från ett disigt förflutet, också dyker upp i slutet av sista satsen) glömmer ingen vars öra en gång nåtts av det.

Sergej Prokofiev: Sinfonia Concertante, op. 125. Det här är en tidigare cellokonsert som av tonsättaren reviderades och tillägnades Rostropovitj. Det lär vara ett av cellorepertoarens mest svårspelade, vilket kan anas exempelvis i andra satsens inledning och avslutning. För den som i likhet med mig generellt är svag för Prokofievs musik är det ett oumbärligt symfoniskt verk som både attraherar och utmanar. Bryskt ibland, men oftast bara svidande vackert. Det är nog den cellokonsert jag allra helst vill ha med mig till den öde ön. Kort motivering: För dess outtömliga rikedom.

Dimitri Sjostakovitj: Cellokonsert, nr 1 i Ess-dur, op. 107. Av Sjostakovitjs båda konserter väljer jag den första, som för övrigt är inspirerad av Prokofievs nyss nämnda mästerverk. Även detta är otvivelaktig ett sådant. Trots kärvheten i första satsens envetet upprepade huvudtema tillhör det tonsättarens mer lyssnarvänliga verk. De båda följande satsernas vilset djuplodande cello klingar både dovt och skarpt mot en orkesterfond av sköra dissonanser. Solokadensen i tredje satsen är bländande virtuos, liksom den korta sista satsen med det återupptagna temat från första. Väljer man i stället konsert nr 2 i g-moll får man en annan konsert, en som kunde ses som extrem motpol till Haydns. Ett ödsligare mörker än i den får man leta efter.

William Walton: Cellokonsert. Walton är inte alldeles enkel att få grepp om. Hans musik ter sig inte sällan kaleidoskopisk, pendlar mellan ytterligheter där lyrisk melankoli snabbt kan övergå i rytmiskt bråkiga partier eller låta som vilken melodiös modern musik som helst. Sista satsen i den här konserten - Tema  med improvisationer - visar prov på det bästa hos denne underskattade kompositör. Cellostämman i all ära, men här drar också orkestersatsen till sig uppmärksamhet, skimrande, klangfull och mycket mer än bara ackompanjemang till solisten. Två av sista satsens fyra variationer är faktiskt enbart orkestermusik, övriga två för enbart solisten.

Henri Dutilleux: Konsert för cello och orkester. "Tout un monde lointain". Titeln avslöjar en litterär inspiration, vilket också innebär att var och en av de fem satserna kopplats till citat från Charles Baudelaires diktverk "Det ondas blommor". Här har vi hamnat i otvetydig modernism (från 1970),i  en oavbrutet fängslande musik som klangligt vet att utnyttja både cellon och orkestern maximalt. Spöklika tystnader växlar med upptornande muller och lugnt svällande dyningar. Särskilt i den fjärde satsen - "Miroirs" - rör sig cellon från lägsta djupen till ytterst svaga toner i högsta registret i en lika färgrik som eteriskt stillastående orkestersats. I sanning en fascinerande musik från en "helt avlägsen värld" av uppenbar skönhet. Som så många andra moderna cellokonserter är den tillägnad Mstislav Rostropovitj.


Så ser det ut, mitt val av tio av de allra bästa, men naturligtvis finns det många fler värda att lyssna till. Av Vivaldi, Boccherini, Lalo, Vanhal, Barber, Honegger, Hindemith, Atterberg, Lutoslawski, Schnittke, med flera. Slutligen bjuder jag gärna på en bonus, som då får bli en nutida konsert jag upptäckte i samband med lyssningarna inför denna översikt:

Einojuhani Rautavaara: Cellokonsert nr 2:"Towards the Horizon". Ett av denne finske tonsättares sena verk, komponerat 2008-9 (han dog 2016, 88 år gammal). Verket är tillägnat den norske cellisten Truls Mørk och hör till den moderna musik som med färgstarka dissonanser hänger sig år harmoniska växlingar utan påtaglig rytmisk puls. Feta klangblock och skira slöjor breder ut sig under en obruten, trevande solostämma (återigen i det extremt höga registret) som i synnerhet i de sista satserna andas mystik och skönhetslängtan. Jag håller det inte för osannolikt att den här musiken visar sig hållbar också på längre sikt.

Bilden: Mstislav Rostropovitj. Oljemålning av Gabriel Glikman

Listan: Den bästa symfonin av de bästa symfonikerna

Jag har tvekat att fortsätta med ännu en den klassiska musikens bästalista beträffande symfonierna. Att även i det fallet peka ut de allra mest oumbärliga är tveksamt av två skäl. Dels blir det lätt en tämligen förutsägbar och därför föga intresseväckande lista eftersom min värdering förmodligen inte avviker särskilt mycket från de flesta andras vilka länge umgåtts med den klassiska repertoaren. Dels är de allra största symfonikerna, de vars storhet vi alla är eniga om, samtidigt de som skapat de flesta av de bästa verken i genren. Vilket innebär att en tiolista lätt skulle kunna fyllas med enbart Mozart, Beethoven, Brahms, Bruckner och Mahler, med någon restplats åt en Haydn, Schubert eller Berlioz.

Alltså är en regel om endast ett verk från vardera tonsättare nödvändig för att framtvinga svåra val bland likvärdiga verk, val där endast subjektiva skäl, säg speciella delar av eller speciella minnen förknippade med verket får fälla avgörandet.

Här är nu i alla fall de tio symfonier jag i nuläget aldrig kan få nog av, i synnerhet inte i ensamhet på någon ö i yttersta havsbandet. De kommer att följas av en kompletterande lista med möjligen inte lika givna symfonier från åren kring förra sekelskiftet och framåt, där värderingarna troligen är mer skiljaktiga:

Haydn: Symfoni nr 101, i D-dur. "The clock". Inte för att jag har något helhetsgrepp om Haydns hundrafyra symfonier, men han måste vara representerad för sin produktiva rikedoms skull. Och bara de två första minuterna av den första satsen här berättigar valet av just denna symfoni - ett innerligt adagio i bjärt kontrast till den svävande flykten i det presto som omedelbart följer. Mig tilltalar också andra satsens humoristiska lek med tidens gång: tick tack med den stadiga rytmen hos en metronom, vars lugn lite överraskande växlar över i något som mer liknar en taktfast marsch. Fast klockan kommer snart tillbaka och den annars i musik så paradoxalt upphävda tiden löper ut utan större åthävor. En elegant men inte märkvärdig menuett föregår finalens dynamiska brio.

Mozart: Symfoni nr 41 i C-dur, K 551. "Jupiter". Mozart kröner sitt symfoniska skapande med denna symfoni som nog finns på varje sådan här lista, möjligen i konkurrens med den närmast föregående i g-moll. Mozarts mästerskap i att kombinera högsta möjliga välljud med dito kontrapunktisk lärdom demonstreras här med emfas. Ett sångbart Andante cantabile som andas ömtålighet med underströmmar av uppbrusande och frågande vemod. Ja, vad allt rör sig inte i denna mozartska komplexitet, till det yttre samtidigt så omedelbart intagande? Sista satsens briljanta hantering av stämväven blir ytterligare ett exempel på det. Det är bara att instämma med Alfred Einsteins omdöme: "Ett enastående moment i tonkonstens historia". 

Beethoven: Symfoni nr 3 i Ess-dur. "Eroican". Tala om svårt val, men jo, det måste till sist ändå bli trean, även om jag för något år sedan skulle ha sagt sjuan, sedan gammalt min favorit. Men efter förnyad kontakt med trean (live med Herbert Blomstedt) tänkte jag att detta ju måste vara symfoniernas symfoni. Den överträffar allt, till och med nian trots dess uppbåd av solister och korister. Pang, pang - två kanonskott och rena chockstarten. Den oerhörda energi som utgår från denna musik är förkrossande, både i det långa adagiots sorgmarsch, med dess växling mellan återhållen upproriskhet och inåtvänt sörjande, och sedan i sista satsens dynamiska kontraster mellan solig pastoral och dundrande virvelstormar som bygger upp till en högstämd salut. Ett bättre scherzo i glatt studsande polyrytmik har väl inte heller världen varken förr eller senare hört. Inte ett dött eller slött moment finns i denna symfoni; man sitter trollbunden från början till slut.

Schubert: Symfoni nr 9 i C-dur. Här har vi att göra med en symfoni som med rätta kallas den stora, även om den fick sin premiär först långt efter upphovsmannens död. Beethovens ande vakar över verket, och Schuberts snille stod inte förebilden efter. Hade han fått leva åtminstone ett stycke in i sin medelålder är det inte omöjligt att Franz kunde ha gått till eftervärlden som Ludwigs jämlike och kanske till och med överman. Det börjar med hornen som kommer ur fjärran och sedan fylls det på - i "himmelsk längd", som Schumann, sa, han som tillsammans med Mendelssohn såg till att symfonin blev framförd. Det flödar av melodiskt behag omväxlande med bryska kontraster, och när vi kommer till sista satsens rytmiskt gungande sporrsträck bär det iväg rakt in i evigheten, eller vart det nu bär. Jag har på sista tiden lyssnat till en formidabel inspelning med Kölnradions symfoniorkester under ledning av Günter Wand. Här om inte förr fattar man fullt ut Schubert storhet.

Schumann: Symfoni, nr 2 i C-dur. Kom inte till mig och säg något om Schumanns brister som symfoniker. I synnerhet tvåan (som inte är nummer två kronologiskt sett) dementerar allt i den vägen, ett verk som snarare visar vad detta kreativa snille kunde åstadkomma också orkestralt - och på sitt eget sätt, med inspirerade blinkningar till flera av föregångarna, inte minst kontrapunktiken hos fader Bach. Den melankoliska koral som inleder symfonin speglar måhända Schumanns tillstånd vid tidpunkten för dess tillkomst, då han på allvar började känna av de syfilitiska besvär som sedermera skulle ta kål på honom. Men stämningsväxling är samtidigt här liksom alltid ett schumannskt  kännemärke. Scherzot svischar runt i ett rasande tempo, som gjort för dervischer på speed, för att sedan övergå i det oerhört vackra adagiots elegiska resignation. Finalen är en förunderlig kombo av ursinnig marsch och sångbar melodik. 

Berlioz: Symphonie fantastique.  Berlioz - en lysande symfoniker, en vägröjare för klangvärldar dittills inte hörda. Även utan programmet, den lockande skräckromantiken med mardrömmar om avrättning och orgiastisk häxsabbat, är det här så omtumlande musik att jag tänker mig att den kan frälsa vilken normalmusikalisk människa som helst till entusiastisk älskare av symfonisk musik. Men man ska helst uppleva den live, då den kulminerande häxsabbaten blir omöjlig att värja sig mot. 

Brahms: Symfoni nr 1. Inte heller här är valet enkelt. För några år sedan hade jag nog valt den fjärde. Men efter att ha upplevt en fantastisk konsert i Gewandhaus hösten 2016 framstår den första symfonin som den mest omistliga. Arme Brahms - av djupaste respekt för Beethoven vågade han knappt ge sig i kast med något sådant som en symfoni men åstadkom till sist detta mästerverk. Efter mer än tjugo års arbete blev den färdig, så det torde vara världens mest genomarbetade symfoni. Det är framför allt den sista satsen som gör den till en av de absoluta höjdpunkterna i symfonins värld. 

Tjajkovskij: Symfoni nr 6. "Pathetique". Jo, men visst, det lamenterande stråkbruset och de mumlande bleckblåsbönerna i sista satsen gör att den förtjänar en plats bland de stora, outslitliga symfonierna, särskilt när det görs med det patetiska tryck som musiken fordrar. Av hans övriga tycker jag mest om den första, "Vinterdagdrömmar".

Bruckner: Symfoni nr 8. De sista fyra symfonierna (6-9) av Bruckner är gigantiska katedraler i musik. Allra starkast finner jag åttan, och allra mest gripande tredje satsens Adagio, där himmelen öppnas i sublima ljusgenombrott mer än en gång. Det är bara det att detsamma kunde sägas om de långsamma satserna i nian och sexan. Denne barnsligt troende katolik måtte ha haft kontakt med kraftkällor av sällsamt slag. Det finns stunder när jag utser honom till den störste.

Mahler: Symfoni nr 9. Det står mellan 2:an och 9:an, de som gett mig de starkaste upplevelserna såväl live som hemma vid skivspelaren. Även i det här fallet, och även om det går i vågor, brukar jag efter ett fint framförande vara övertygad om att Mahler är den symfoniker jag allra minst kan avvara. "Bereite dich zu leben" ropar kören i sista satsen av tvåan, och avskedet till livet i nians sista sats är ett stilla, utdraget slocknande som om något i musikväg erbjuder lyssnaren katarsis. Det händer alltså att jag nämner Mahler som den störste, i betydelsen den som mest förmår skaka en i själsgrunderna.

Bilden: Ludwig van Beethoven 1818 , skiss av Carl Friedrich August von Kloeber.

Helgens möten med Grigory Sokolov

Sedan 2004 har Grigory Sokolov med två undantag årligen återkommit till Stockholms Konserthus. Åtminstone hälften av dessa tillfällen har jag befunnit mig på plats. Så även denna sena oktobersöndag när han spelade sonater av Haydn och Beethoven.

Denna gång mötte jag honom också på ett alldeles särskilt sätt. Mer om det senare.

Haydn skrev galant och lyckligt i dur, det är så vi oftast känner honom. Så även i de talrika klaversonaterna vars wienklassicistiska format i hög grad är hans egen uppfinning. Sokolov valde emellertid den här aftonen tre mollstämda sonater ur Hob. XVI: nr 44 i g-moll, nr 32 i h-moll och nr 36 i ciss-moll. Speciellt sista prestosatsen i nr 32 ger prov på en kompositör på energiskt högvarv som välkommen omväxling till det rikt varierade och ornamenterade glitter som annars är hans signum. 

Sokolovs oändligt delikata anslag kommer helt till sin rätt i stycken som dessa. Och nog är det signifikativt för denne den moderna konsertflygelns främste domptör att inför paus droppa sista tonen i sista satsens menuett och trio i nr 36 som om den - i pianissimo - vore värd allt vad som sammantaget föregått den.

Efter paus fortsatte molltonen med Beethoven, först den tjugosjunde sonaten i e-moll och sist hans sista i c-moll, op.111. 

Vad är det Beethoven försöker fastslå i de mäktiga inledande ackorden i sista pianosonaten? Det är inget enkelt sakförhållande, det kan man förstå av kasten mellan tvivel och upproriskhet som omedelbart följer. Jag nöjer mig med antagandet att det gäller storm och längtan i den musikaliskt slagkraftigaste formen. Sista satsens Arietta är ingenting mindre än ett mirakel, ett pianomusikens testamente till eftervärlden. För min del har den varit min favorit bland Beethovens sonater sedan jag i unga år lyssnade till den på en LP med Maurizio Pollini.

Vad finns att säga om Sokolovs utförande, annat än att jag blev helt hänförd. Mästaren gav sig den här musiken helt i våld, och jag fick känslan av att han höll hela publiken i ett andlöst grepp när han lät variationerna flöda med utnyttjande av hela klaviaturen från sprödaste diskantblänk till mullrande basgångar. Herregud, vilken musik och vilket musicerande!

Sedan som vanligt den generöst tilltagna extrakonserten. Även denna gång inte mindre än sex extranummer. Av Schubert ett stycke ur Moment Musicaux, sedan Chopin, ett par Nocturner och ett par preludier ur 24 Preludier. Även ett stycke av Rameau, som ju sedan gammalt hör till Sokolovs repertoar.

Och mitt särskilda möte med Grigory Sokolov den här gången? Så här var det. Jag satt med min hustru på flyget hem från Venedig i lördags, jag vid gången, hustrun till vänster om mig och längst in vid fönstret en äldre man. Jag läste i Jean Gionos "An Italian Journey" och försökte vila en stund. Mot slutet av resan tittade jag förbi min hustru och blev plötsligt varse profilen på mannen som satt bredvid henne som ovanligt bekant. Varpå jag viskade i hennes öra: Jag tror att du sitter bredvid Grigory Sokolov. Nej, aldrig, viskade hon tillbaka och tittade roat på mig. Han skulle aldrig sitta intryckt i en trång Norwegian flight. 

Jag fortsätter att förstulet snegla åt vänster, och det måste förbanne mig vara Sokolov i egen hög person som sitter där; en sådan dubbelgångare existerar inte i sinnevärlden. Så jag viskar på nytt i hustruns öra: Jag är säker, hundra procent säker, det är Sokolov. Hon tittar leende på mig, nu något mindre misstroget.

Mästerpianisten sitter försjunken i tankar, tittar växelvis ut genom fönstret och ned i sin vänstra handflata där han gömmer ett flerdubbelvikt papper som fylls med små snabba noteringar. Jag får för mig att han för sitt inre öga och öra går igenom ett partitur. Eller kanske är han också en poet som fångar något i associationsflödet?

Planet tar mark på Arlanda. Vi sitter nästan längst bak och folk väntar och trängs i gången. Jag passar på tillfället och lutar mig över hustruns knän och säger: Excuse me, sir, aren´t you Grigory Sokolov? 

Han bekräftar att så är fallet, och jag sträcker fram min hand och tackar för alla fina konsertupplevelser han gett mig. Han tar min hand, skiner upp och tackar, vänligheten själv. (Det slår mig att jag aldrig tidigare sett Sokolov le, varken på konserter eller på bild). Jag säger att jag ser fram emot morgondagens konsert, och han berättar att det blir tre sonater av Haydn och två av Beethoven. Till sist en nyfiken fråga: bor han i Venedig? Nej, säger han, jag bor i Verona. Vilken avundsvärd hemort, tänker jag men säger inget.

Jag går av planet och har med ens fått innebörden av begreppet star struck fullkomligt klar för mig.

Foto: EJ

PS. För tidigare inlägg om Sokolov, se kolumnen här intill (sammanlagt 6 bloggposter)

Andligt och världsligt från Wien

En symfoni vardera av Joseph Haydn och Anton Bruckner, två giganter i Wiens klassiska musikvärld, presenterades i veckan i  Stockholms konserthus när Manfred Honeck gjorde ett återbesök i stan. Honeck, själv österrikare och en gång i början av 2000-talet chefsdirigent i Berwaldhallen var alltså på hemmaplan i fler än en bemärkelse. Som den katolskt troende han också är torde just den fromme trosfränden Bruckners sista symfoni till Guds ära inte ha minskat hemkänslan.

Men först var det Haydn, hans 93:e symfoni. Jag har absolut inget helhetsgrepp om Haydn och hans enorma produktivitet, inte heller de 104 symfonierna. Filharmonikernas medryckande spel fick mig ändå att tänka att denna den första av de så kallade Londonsymfonierna måste tillhöra hans allra främsta. Jag blev med andra ord riktigt förtjust i det jag hörde, i detta som trots sin Londonanknytning andades friskaste wienerluft med dansande lätthet, starka kontraster och en befriande humor. Alla känner till det överraskande pukslaget i en annan av hans symfonier, men här drämmer han i stället till med ett drastiskt fagottbröl i slutet av andra satsen. Han menade sig uppenbarligen kunna vara seriös på ett underhållande sätt, den gode Haydn.

Inte alltid har varken de samtida kritikerna eller musikhistorikerna haft lätt att erkänna den egensinnige Bruckners storhet. Symfonierna har bedömts som i behov av editeringar och förmenta förbättringar, vilket å andra sidan inte hindrat att de ånyo reviderats till ursprunget. Bruckner försökte efterkomma deras begäran och utförde i flera fall ett styvt revideringsarbete, vilket bland annat ledde till att han aldrig hann fullborda sista satsen i sista symfonin, den nionde i d-moll.

Jag läste häromsistens i en tysk musikhistoria utgiven 1960 en karakteristik av Bruckners symfoniska skapande som ett försök att förena traditionen - i hans fall katolsk kyrkomusik, kontrapunkt och orgelspel - med nya klanger. Andligt och världsligt, högstämd lovprisning och jordisk ävlan, skulle förenas till vår Herres ära. Författaren menade en aning förnumstigt att detta översteg den gode Bruckners krafter; en sådan ambition landade med nödvändighet i ett styckverk, både till form och innehåll. 

Så har det ibland låtit, och någon sanning ligger det kanske i det. Ändå har Bruckners symfonier, på samma sätt som Mahlers, krossat alla invändningar och tillhör det som spelas mest i dagens konserthus. Och man kan fråga sig vad det är för fel med att sikta mot stjärnorna när man trots allt hamnar i de höjder som Bruckner gjorde 

Jag minns att jag i mina första möten med Bruckners symfonier var både hänryckt och undrande inför de väldiga block av brassmusik som tornade upp sig ur stråkdiset - i stegringar som bröts och togs om på nytt. Som exempelvis i nians inledande sats. Det kan te sig som oförlösta, ofärdiga drag i musiken, men kanske är det detta genom hela det symfoniska projektet pågående modulbygge som talar till moderna människors medvetande på ett sätt som förmedlar något långt mindre troskyldigt än den naivitet som sägs ha hört till Bruckners personliga framtoning. Här finns ju både bredd, djup och höjd för den låter sig övermannas. Det stampande ursinne som scherzot i nian vittnar om står i djup kontrast mot det längtansfulla vemod och den urkraft som sista satsen utvecklar, och som förresten bildar en länk till Mahlers smäktande adagion. 

Honeck höll filharmonikerna i strama tyglar med friska tempi och tveklös sammanhållning, särskilt i de båda första satserna. För min del blev konserten startpunkten för ännu en period av Bruckner. Och jag blandar förstås gärna med lite slumpmässiga urval ur Haydns omfattande opuslista. 

Wienklassikernas sista pianosonater

Pianisten Andras Schiff krönte sitt gästspel i Stockholms Konserthus förra veckan med söndagens recital med alla de stora wienklassikerna på programmet. Idén att presentera Haydns, Mozarts, Schuberts och Beethovens sista pianosonater i en och samma konsert kan tyckas lika snillrik som självklar, särskilt om man som Schiff sedan länge är djupt införstådd med dessa verk. 

Sista pianosonat betyder, förutom i Schuberts fall, inte att det är ett sista eller nära döden-opus i respektive tonsättargärning. Men det är i samtliga fall mogna verk, det sista i raden av ett stort antal från vardera tonsättare i just denna genre. Det är fascinerande att tänka sig att samtliga tillkom inom en tidrymd av trettionio år 1789-1828. 

Haydns sonat i Ess-dur HXVI 52 är fylld av surpriser och kreativa infall. Man undrar vad som döljer sig i de egendomligt hesiterande steg som präglar mellansatsen. Enklare då i sista satsens presto att föreställa sig farfar Haydn ropa in barnbarnen på en lek i flygande fläng, en lek som nog får dem att till sist upphetsade skrika av förtjusning.

Mozarts sonat i D-dur KV 576 innehåller framför allt ett underbart Adagio som kan vara lite klurigt att hitta ett komfortabelt tempo i som håller hela vägen. Jag har hört många inspelningar med olika val och de har varierat mellan drygt fem minuter ända upp till sju minuter, vilket är en stor variation på ett så pass kort stycke. Schiff lutar åt det snabba hållet redan i sin inspelning från början av 80-talet, och så även nu. Det är knappast Adagio, men jag förstår och accepterar hans val ändå, trots att tempot snarast känns som allegretto, särskilt när triolerna kommer in. 

Aftonens två största nummer var givetvis Schuberts mästerverk i B-dur, D 960 och Beethovens märkliga, tvåsatsiga trettioandra sonat i c-moll, op. 111. Vad finns då mer att säga om denne gudabenådade Schubert som i rätta händer (till exempel Schiffs) får en att bara förstummad tacka och ta emot. Jag har skrivit om det här stycket förut (i samband med en likaså minnesvärd konsert med Paul Lewis, här) och jag vidhåller att i synnerhet andra satsens Andante sostenuto är något av det mest sublima som pianolitteraturen kan uppvisa. Oändligt melankoliskt, men samtidigt gåtfullt trösterikt, som när krampen släpper vad än den kan tänkas handla om. Men även den långa första satsen gavs en innerlig tolkning av Schiff som gjorde att man fick tillfälle att med repriserna uppfattade de dynamiska nyanserna han lyfte fram. Allt som allt ett storartat framförande som gjorde mig euforisk.

Sist Beethoven, och även här imponerade Schiff med ett både kraftfullt och nyanserat spel. Det är precis vad som krävs i denna skiftesrika musik med flera kulminationer. Arietta är beteckningen på den sällsamma sista satsen - en liten sång, jo jag tackar jag. Visserligen börjar den som en stilla bönepsalm, men variationerna som sedan följer är ju inte sprungna ur vilket temperament som helst. Man sitter omväxlande andlös av de ömtåliga diskantdrillarna och uppjagad av det stigande mullret när flygelns alla orkestrala krafter utmäts. 

Stor musik från en stor artist. En konsert jag sent kommer att glömma.

De bästa pianokonserterna (2)

Pianokonserten har hållit sig som en stabil konstmusikform genom århundradena. Faktiskt mycket bättre än symfonin. Följaktligen finns en enorm ansamling som nog ingen kan överblicka. Mitt urval till en 10-bästalista häromdagen kräver dock, tycker jag själv, en uppföljande komplettering med ytterligare tio. Den följer här.

Kanske ett onödigt påpekande men ändå: Det kan hända att här finns konserter som jag inom en nära framtid skulle vilja byta ut mot andra - till följd av nya upptäckter eller sådant jag för tillfället glömt. Ett urval är alltid subjektivt och subjektiviteten undergår ibland förändring.

C P E Bach: Konsert för två pianon och orkester i F-dur, Wq.46
Den av Bach-sönerna jag känner bäst är Carl Philip Emanuel, och han är ingen tonsättare man kan vifta bort som minor, inte heller i det här sammanhanget. Just konserterna med piano/klaver har jag ganska nyligen upptäckt, och det är främst tack vare Michael Riesche och Kammersymphonie Leipzig. På tre cd-skivor har de visat varför den här musiken äntligen måste få den fulla uppmärksamhet den förtjänar. Jag väljer konserten för två pianon, men kunde också ha valt exempelvis Wq. 23 i d-moll. Lyssna till den intrikata polyrytmiken som dyker upp i första satsen, till det ömsint gravitetiska Largot, och sist det luftigt dansanta Allegrot och du kommer att omfamna den här musiken lika motståndslöst som jag.

Haydn: Pianokonsert i D-dur, Hob. XVIII:11
Det råder oklarhet kring vilka av de elva klaverkonserter som satts på Haydns konto som verkligen är hans. Tre av dem, de som brukar framföras, är dock konfirmerade som äkta vara. Bland dessa tre vill jag lyfta fram den i D-dur. Det är fullödig wienklassicism med den där kreativiteten som man kan räkna med hos Haydn, även om han inte i den här genren når upp till det bästa hos Mozart. Vissa partier låter dock som att det lika gärna kunde varit Mozart vid fjäderpennan. Sista satsens livfulla Rondo all´ungherese visar Haydn på hans mest uppsluppna humör. Jean-Efflam Bavouzet och Manchester Camerata har gjort den bästa inspelning jag känner till (Chandos).

Mendelssohn: Pianokonsert nr 1 i g-moll, op. 25
Någonting con fuoco (med eldighet) får gärna komma med i den här samlingen, en eld som redan från start flammar upp av underblåsande vind. Psalmtonen i Andantet gillar jag också, så därför den första konserten. Och så sista satsen, som liksom i romantiskt övermod kastar sig i sadeln och drar iväg i sporrsträck för att hinna - ja, före vem eller vad? Lycklig musik med självförtroende. Lyckan må alltid riskera att framstå som banal, men den okomplicerade treklangsharmoniken hos Mendelssohn har jag med åren mer och mer bejakat. Han har alltid funnits där med sin klarhet och sina Lieder ohne Worte. Så även här.

Chopin: Pianokonsert nr 1 i e-moll, op. 11
Jag hör till dem som inte bryr sig ett skvatt om invändningarna mot Chopins föregivet bristande handlag med orkestersatsen i sina enda orkesterverk. Vad är det för fel på den fem minuter långa orkesterintroduktionen här? Och orkestern tjänstgör fortsättningsvis utmärkt som ackompanjemang till solisten. Att pianot spelar huvudrollen bör inte förvåna när vi har att göra med Chopin och den av de båda konserterna jag föredrar: den första (som ju kronologiskt är hans andra). När Krystian Zimerman någon gång strax före sekelskiftet kom med sin lysande inspelning tillsammans med Polish Festival Orchestra tystnade alla reservationer - i varje fall minns jag det så. Naturligtvis är detta en underbar pianokonsert.

Liszt: Pianokonsert nr 1 i Ess-dur, S 124
Även om jag aldrig på allvar drabbats av lisztomanin erkänner jag hans snille och njuter honom i lagom doser, inte minst den åldrige abbotens märkvärdiga innovationer. Naturligtvis skulle tidsresan till en seans med denne pianoförförare vara en upplevelse jag inte skulle tacka nej till. Han fick då gärna framföra den första av sina båda pianokonserter, och jag skulle vara beredd att stötta den dånande dam som satt bredvid mig. Kanske skedde det i mitten av Adagiot, när han låter en stöt gå genom den drömmande lyssnaren. Nå, allvarligt talat, eftersom Svjatoslav Richter och Londonsymfonikerna under Kirill Kondrashin väckt Liszts magi till liv på en klassisk inspelning, kan jag nöja mig med den.

Skrjabin: Promethée, Le Poème du Feu, för piano och orkester, op. 60
Han komponerade visserligen det som skulle kunna ses som Chopins tredje pianokonsert (op. 20), den excentriske Skrjabin som i yngre dar stod stadigt med åtminstone ena benet hos Chopin. Men i det här verket (från 1910) är han fullt utblommad som sig själv, vilket betyder avantgardistisk musik i dissonanta (men sällan osköna!) klanger, som han med sin synestesi också färgsatte för en ackompanjerande ljusorgel. Den här musikens förhärligande av mystiken slutar i en extas lika överväldigande som den i hans poem med just den beteckningen.

Sjostakovitj: Pianokonsert nr 1 i c-moll, op. 25
Här möter vi för ovanlighetens skull den annars så ofta plågade Sjostakovitj på riktigt gott humör. Det hela blev snudd på en dubbelkonsert; den kallas ju också Konsert för piano, trumpet och stråkorkester. Men trumpeten har mest att göra i sista satsen så det är ingalunda fel att kalla detta en pianokonsert, och en mycket underhållande sådan. Stycket lär vara fyllt av en hel del "stöldgods" eller citat från både klassikerkolleger och folkmusik, vilket bidrar till det lättlyssnade, bitvis nästan trallvänliga draget. Men vad gör det när musiken samtidigt har en komplexitet i både klang och rytmik som tillfredsställer även kräsna öron.

Poulenc: Konsert för två pianon och orkester i d-moll, FP 61
Här har vi honom, gamängen kallad, med sitt direkta, charmanta tilltal, som kanske snarare borde beskrivas som en seriös man som inte blygdes för sin fäbless för jazz och music hall. Mozart älskade han också, vilket tydligt märks både i denna dubbelkonsert och i en senare med bara ett piano. Jag väljer den dubbla för dess musikantiska lyster och det dialogiska samspelet, även det med slagverk och blåsare. I mellansatsen direktciteras ett tema från Mozarts d-mollkonsert, och i sista satsen briljeras det med klanger från både öst och väst. Jag har alltid gillat honom skarpt, den gode Francis, och misstänker att han är en större tonsättare än de flesta tror.

Lutoslawski: Konsert för piano och orkester
Denne polacks enda pianokonsert är ett verk som står kvar i den melodiska traditionen, även om det är modernismens tonspråk vi hör. Det är den sortens musik som visserligen kräver koncentration men som när man väl är inne i den ger riklig belöning. Den är ställvis mycket dramatisk, men förmedlar också i andra avsnitt ett besinnande lugn. Hör bara de inledande minuternas diskantglitter i pianot, som sedan återkommer. Eller notera hur ett slags oväder successivt byggs upp och urladdningarna blir oundvikliga. Hör tystnaderna och de eftersinnande kommentarerna i tredje satsens largo. Ja, här finns gott om sofistikerade klanger som jag vill påstå bildar mycket vacker musik.

Schnittke: Konsert för piano och stråkorkester
Till sist ännu ett verk som kräver ett visst mått av tolerans för den moderna musikens uttrycksformer. Detta oindelade stycke från 1979 må vid en första lyssning framstå som ömsom attraktivt och ömsom påfrestande i sin extrema blandning av starka, täta ljud och glesa, svaga. Verket innehåller flera kulminationer av närmast klusterbetonat brus som samtidigt på något underligt sätt tycks tonalt, och däremellan serena klanger hämtade från den ryska ortodoxins värld. Jag kan inte finna det annat än i högsta grad fascinerande. Jag tror rent av att det kan röra sig om ett förblivande mästerverk. Paret Postnikova (piano) och Rozhdestvensky (dirigent) med London Sinfonietta har gjort en fin inspelning av verket, men på Youtube kan man också lyssna till en inspelning med Marc André Hamelin, där man samtidigt kan följa med i pianonoterna.

Och vad fick inte plats? Mycket - också av flera andra stora tonsättare, t ex Dvorak, Grieg, Tjajkovskij, Britten, Martinu, Schönberg, Reger, Glazunov, Rimskij-Korsakow, Lyapunov, Stenhammar... Jag känner mig utmanad att lyssna mer till åtminstone några av dem som jag ännu inte ägnat tillräckligt många lyssningar. 

Listan: De bästa stråkkvartetterna (1)

Jag listade häromsistens (här) den bästa kammarmusiken och fann mig nödgad att spara stråkkvartetterna till en separat lista, eftersom denna kungsgenre inom konstmusiken är så omfattande och magnifik att den bara kräver det. 

Det är som vanligt fråga om ett personligt urval utan inbördes rangordning, vilket inte utesluter att mina preferenser i mycket delas av många andra. Vissa verk är helt enkelt så etablerade som mästerverk att konsensus råder. Men givetvis är det så att valet, mitt såväl som andras, styrs eller begränsas av vad man tagit del av, velat återkomma till och på så vis i någon mån lärt känna. 

När man gör en sådan lista väcks ambitionen att försöka öka sin kännedom om vissa tonsättares bidrag, i fåfäng förhoppning om att göra listan mer komplett. Exempelvis har jag förstått att både Dvořák och Borodin bidrog med ypperlig kvartettmusik, men det är först nu jag på allvar lyssnat och kunnat konstatera att det verkligen förhåller sig så.

De största kvartettonsättarna skrev som regel många kvartetter, vilket gör att mer än ett verk från var och en av dem egentligen borde få tävla om en plats på listan. Jag har försökt upprätthålla principen om endast ett verk per tonsättare, men har misslyckats med det och gjort ett par undantag - för Beethoven och Bartók. I kommentarerna har jag i några fall antytt alternativ eller påpekat att det i en del fall finns serier av likvärdiga verk med samma tillkomsttid och opustal.

Haydn var inte den ende som var tidigt ute men brukar ändå i kraft av sin storhet ses som något av stråkkvartettens fader. Även antalet är i hans fall imponerande: inte mindre än 68 (vilket dock vida överträffas av ett par samtida italienare - Boccherini med 91 och Cambini med möjligen bortåt 150). Mozart komponerade 23, Beethoven 16, Schubert 15, Sjostakovitj 15, Dvořák 14, Bartók 6, Brahms 3 och Tjajkovskij 3. Några på listan komponerade endast någon enstaka eller två. 

Haydn: Stråkkvartett nr 64, op.76, nr 5, D-dur 
Jag är ingalumda bekant med alla, men de femton mest berömda kvartetterna skaffade jag i en box med Kodaly Quartet i början av nittiotalet. Jag skulle kunna välja vilken som helst av dem, men av de sex i op. 76 får det bli nr 5 - för den fantastiska första variationssatsen och för det följande högtidliga och samtidigt finstämda Largot. I den snabba sista satsen får vi till sist också den Haydn som kanske mer än någon annan tonsättare förknippas med musik som är ren och oförfalskad lycka. Haydns outsinliga kreativitet är nog egentligen ett lika stort under som Mozarts. 

Mozart: Stråkkvartett, nr 19, KVV. 465. "Dissonanskvartetten"
Mitt spontana val faller på nr 19, den så kallade "Dissonanskvartetten", KV. 465. Men det finns andra val som jag kan böja mig för, t ex nr 22, den andra av de tre "preussiska", vilka alla bjuder på mycket innehållsrik för att inte säga sofistikerad musik med den kombination av djup och elegans som är karakteristiskt för den mogne Mozart. Sitt namn har dissonanskvartetten fått av de successivt adderade tonerna i de första takternas svällande ackord, som för övrigt visar att Mozart var så mycket mer än Eine kleine Nachtmusik. 

Beethoven: Stråkkvartett nr 14, ciss-moll, op. 131; Stråkkvartett nr 7, op. 59, nr 1, F-dur
Djup av det mer krävande slaget är vad de sex sista, revolutionerande stråkkvartetterna av Beethoven erbjuder. Här står vi inför ett av musikhistoriens krön, verk som kunde få uppta halva tiolistan. En döv och sjuklig Beethoven har uppenbarligen återhämtat sig så pass att han kan nedteckna en musik som allt sedan dess utmanat eftervärlden och aldrig överträffats. Om jag tvingas välja endast ett av dessa opus får det bli nr 14 i ciss-moll, op. 131. Vad allt denna musik rymmer av existentiella djup kan man ägna hur många lyssningar som helst att grunna över. Det gäller samtliga sena kvartetter, inte minst antytt av de berömda anteckningar som Beethoven gör i den sista kvartettens sista sats, den i F-dur, op. 135: "Muß es sein?- Ess muß sein".
Beethovens mästerskap är så stort att det vore fel att inte erinra om att han långt tidigare hade komponerat särklassiga kvartetter. Bland dem som den ryske adelsmannen och ambassadören Razumovskij beställde vill jag främst peka på op. 59 nr 1 i F-dur. Överhuvudtaget är Beethovens kvartettproduktion ett ymnighetshorn för den som älskar stråkmusik.

Schubert: Stråkkvartett nr 14, d-moll, "Döden och flickan"
Schubert lär strax före sin död ha fått sin önskan att höra Beethovens op. 131 uppfylld och därvid yttrat: "Vad återstår för oss andra att göra efter detta?" Bland Schuberts egna kvartetter är det dock inte lika svårt att välja som i Beethovens fall. "Döden och flickan" har i andra satsen hämtat material från en av hans lieder, där döden själv talar mjukt förföriskt i mycket långsam marschtakt. Kvartetten kan liknas vid ett "vita brevet", en dödsmedveten musik som publicerades och framfördes först efter hans död. Våldsamma dynamiska kontraster kännetecknar musiken, som inte står Beethoven efter i dramatisk nerv. De lyriska partierna vittnar å andra sidan på ett övertygande sätt om den skörhet som inte bara är flickans. Förvisso ett oumbärligt mästerverk, oavsett man väljer en programmatisk lyssning eller inte. 

Borodin: Stråkkvartett nr 2, D-dur
Här har den gode kemiprofessorn Borodin på sin lediga tid åstadkommit en glansfull pärla i den här genren, en jubileumsgåva till hustrun efter deras tjugo år tillsammans. Romantik av högsta karat och därtill i elegant kontrapunktiska former, vilken mästare! Om någon till äventyrs skulle ha svårt för stråkkvartett bör denne låta sig utsättas för just denna. Jag tänker inte bara på den tredje satsens Nocturne, vars melodi populariserats i amerikanska musikal- och filmsammanhang; de båda yttersatserna är minst lika intagande.

Bartók: Stråkkvartett nr 4, Sz.91; Stråkkvartett, nr 6, Sz. 114
Bartóks sex kvartetter brukar nämnas som 1900-talets svar på Beethovens. Jag kom tidigt att dyrka Bartók och dessa kvartetter och i synnerhet de tre sista var en viktig anledning. Jag vacklar i valet mellan fyran och sexan, men det får i första hand bli den fjärde på grund av att den trots allt längst varit en favorit. Modern stråkmusik är inte alltid lättlyssnad, vilket får sägas gälla för den första och sista satsen här. De tre mellansatserna är däremot inte svåra om man låter sig ledas av den kärva melodiken och inte minst den rytmiska intensiteten. Pizzicato-satsen är till exempel inte bara en lustiger dans att lyssna till utan även som partitur rent grafiskt en skönhetsupplevelse. Den sekulära mystiken i den lugna mittensatsens "nattmusik" är oerhört suggestivt gestaltad.
Den sjätte kvartetten är den där Bartók i mina öron tydligast tar Beethoven i hand. Lyssna bara till den sorgesamma men oändligt vackra melodi som inleder första satsen och jämför med inledningen av Beethovens op. 131. Den melodin återkommer i sista satsen, som tecknad med svärtan hos kol eller blyerts om den vore bildkonst. Samtliga satser betecknas med mesto (sorgligt), vilket inte hindrar förekomsten av en burletta, ett litet scherzo, en mörktonad skämtsamhet, som då i enlighet med verkets anda måst utföras med en och annan grimas. Mesto-stämningen till trots är nog denna kvartett Bartóks mest tillgängliga med sina många partier av dissonant skönhet.

Sjostakovitj: Stråkkvartett, nr 8, c-moll, op. 110
Jag har på senare tid allt flitigare lyssnat till Sjostakovitjs många kvartetter och skriver gärna under på att han hör till 1900-talets allra främsta i genren. Den åttonde, som presenterades som ett äreminne över krigets och fascismens offer, är enligt de flesta bedömare snarast självbiografisk, en mycket personlig klagosång i en situation där tonsättaren diagnosticerats med allvarlig sjukdom och själv var hårt pressad av det totalitära sovjetsystemet. Det finns en gripande historia om repetitionen av verket hemma hos tonsättaren inför premiären, där musikerna (de personliga vännerna i den legendariska Beethovenkvartetten) hade väntat sig en del kritiska synpunkter på framförandet. Dessa synpunkter uteblev helt, och i stället fick de se en Sjostakovitj i tårar med händerna för ansiktet, varför de efter att ha spelat färdigt packade ihop instrumenten och stilla drog sig undan. Av kvartettens fem satser bär tre beteckningen largo, det vill säga mycket långsamt. 

Ravel: Stråkkvartett, F-dur
I Ravels opuslista finns bara en stråkkvartett, vilket för övrigt gäller för flera andra av den franska musikens mästare, t ex Debussy, Fauré och Chausson. Ravel var känd för att vara självkritisk och aldrig släppa ifrån sig något halvdant, vilket även detta tidiga verk i Debussys efterföljd vittnar om. Jag ska erkänna att det var svårt att framhålla Ravels kvartett framför Debussys (som ju ofta nämns, spelas och inspelas tillsammans), eftersom jag blivit alltmer förtjust i den senares mer vilda men ändå snygga bukett av impressionistiska idéer. Men den mer återhållna och klassiskt tuktade glöden hos Ravel får ändå ett företräde här. Skimrande, atmosfärisk musiklyrik, som om den kunde färgsättas spänner regnbågar över himlavalvet.

Berg: Lyrisk svit för stråkkvartett
Någonting från andra wienskolan måste med och det får bli den här lyriska sviten, som trots sin delvis tolvtonstekniska modernitet torde vara lyssningsbar även för den som är obekväm med den sortens musik. Det är symptomatiskt att dessa fem satser alla har spelanvisningar som visar att det fortfarande är senromantik som laddar de kompositionstekniska nymodigheter som Schönberg lanserade: gioviale, amoroso, misterioso, estatico, apassionato, delirato. I den version som har en sjätte sats med soloröst står det slutligen largo desolato. Sångtexten är en översättning till tyska av Baudelaires dikt "De profundis clamavi". Och vet man att den här musiken har en självbiografisk förhistoria i form av gift mans förbjudna kärlek till gift kvinna kanske man lyssnar med ännu större inlevelse.

Janacek: Stråkkvartett nr 2, "Intima brev"
Här har vi ännu ett självbiografiskt kärleksdrama i bakgrunden till Janaceks båda kvartetter, och den här gången handlar det om den äldre mannens handlösa förälskelse i en ung flicka. Janaceks egensinniga musik känns omedelbart igen även i kammarformatet. Hans musik har ju uppfattats som prosodisk, som likartad med talakter, med korta och ofta upprepade teman. De båda kvartetterna hör samman, och den första anknyter genom namnet till Tolstojs berömda novell "Kreutzersonaten" medan den senares beteckning suggererar brevledes förmedlade intimiteter. Särskilt sista satsens dialogiska växlingar mellan bedyranden, skälvande förkrosselse, vädjanden och vrede är fascinerande i all sin uttrycksfullhet.

Den här bloggposten blev lång, längre än avsett. Ändå återstår flera kvartetter som jag sörjer över att inte ha nämnt. Tolv verk här i första hand, men det får alltså bli en kompletterande lista upp till sammanlagt tjugo i ett kommande inlägg, där bland annat Brahms, Dvořák och Debussy har givna platser.

Bilden visar Belcea Quartet i aktion.

Haydns imaginära stråkkvintetter

Jag läser om kulturarbetarna i gårdagens DN, att de är för många för att kunna försörja sig på det få arbetsplatser och uppdrag som samhället kan erbjuda, att deras löner inte kan betalas på samma sätt som i industrin med dess mått i ökad produktivitet. Det som med ett nytt modeord kallas kulturprekariatet växer; allt fler får kämpa sig till brödfödan i andra jobb vid sidan om.

Och finns det då en nationalekonom som lånat ut sitt namn till detta tjänstedilemma, nämligen Baumoleffekten. Produktivitetsökningar är inte möjliga inom kultursektorn, vilket illustreras på följande sätt, och jag citerar:

William Baumols klassiska exempel är en stråkkvintett av Haydn, som normalt tar en timme att framföra. Varje försök att höja produktiviteten, det vill säga öka tempot och spela kvintetten på allt kortare tid, skulle mötas med förstämning av kritiker och åhörare.

Två saker förbryllar mig. Har verkligen Haydn komponerat stråkkvintetter? Innehar han dessutom rekordet i långa stråkkvintetter?

Den enda stråkkvintett jag känner till som tar bortåt en timme att spela är Schuberts berömda i C-dur. Haydn har visserligen komponerat en mängd ypperliga stråkkvartetter men de torde samtliga vara i gängse kvartettformat, det vill säga högst cirka halvtimmen långa.

Jag googlar för att om möjligt upptäcka en ny sida av Joseph Haydn. Finner då att han mycket riktigt bara komponerat stråkkvartetter. Men - hans yngre bror, Michael Haydn, har faktiskt stråkkvintetter i sin opuslista.

Frågan är om nationalekonomen och de kulturjournalister och byråkrater som refererar till honom vet vad de talar om och syftar på den mindre kände brorsan, fast bara lite förargligt missat det där med mastodontverk i kvintettgenren. Jag tvivlar.

Nu kan man tycka att bara poängen går fram spelar det mindre roll om exemplet haltar betänkligt i sina faktadetaljer. Jag tycker nog inte det.


Bilden: Michael Haydn (1737-1806)

Haydns pianosonater

Joseph Haydns sonater har naturligtvis haft en inte obetydlig plats i mitt musikaliska liv, dock inte lika länge och på samma sätt som Mozarts. Det har sina orsaker. Redan under den alltför korta tid jag som tonåring fick pianolektioner av musikdirektören, organisten och kompositören Wäinö Ruottinkoski övade jag på Mozarts B-dur-sonat K570, vars innerliga Adagio jag vill minnas att jag även spelade på någon skolkonsert. Mozarts musik blev med Ruottinkoskis hjälp den musik som invigde mig i den klassiska pianomusikens värld av nyansering och interpretation. Ett par sonater av Haydn kom så småningom med i min notsamling, men det var först långt senare som jag skaffade mig samtliga i Edition Peters utgåva.

Jag är nog inte ensam om att till en början ha ställt Haydn i skuggan av sin geniale efterföljare, för att sedan upptäcka honom som hans jämlike, ja kanske till och med mer än så om vi talar om pianosonaterna.

Haydns inflytande på Mozart är betydande, inte minst i pianomusiken. Gemensamt bär de upp storheten i den wienklassicistiska epoken (Beethoven får i huvudsak räknas till romantiken). Pianotrion och stråkkvartetten är andra genrer där Haydns insatser är väl så märkvärdiga som Mozarts. Även om Mozart i övrigt både som pianovirtuos och kompositör får räknas som Haydns överman så gäller det alltså inte generellt. Å andra sidan: i den oerhörda mängd musik som flödade ur Haydns notpenna finns mycket som är umbärlig underhållning av det lättsamma slaget. Men dit hör definitivt inte pianosonaterna.

Nyligen har två framstående pianister dokumenterat sitt Haydn-spel på cd: Jean-Efflam Bavouzet och Marc Andre Hamelin. Båda gör det med den äran och de är redan inne på volym 2 (i Hamelins fall en dubbel-cd) med uppenbara ambitioner att beta av hela serien. Båda uppvisar ett distinkt spel och exekverar de fartfyllda satserna med all den virtuositet som krävs i denna rikt ornamenterade musik. Om man vid längre lyssnande kan bli en aning mätt på allegro-satsernas glittrande rusningar över klaviaturen så är det ingalunda fallet med de långsamma satserna, där ofta djupet och fantasirikedomen i Haydns komponerande kommer till sin fulla rätt. Haydn var en kontrapunktiker av guds nåde och hans förmåga att variera ett tema verkar inte ha haft några som helst gränser.

Endast en sonat, den i C dur, Hob. XVI:35, finns på båda inspelningarna. Första satsen är typisk med sina trioler som rullar högerhanden över åtminstone halva klaviaturen och med sina omtagningar som kräver en god portion nyanseringsförmåga för att inte bli för enahanda. Jag tycker nog att Hamelin lyckas bäst med detta, eftersom han är djärvare och mer dynamisk i sitt spel. Som Bavouzet säger i sin kommentar ger Haydn få instruktioner utöver tempobeteckningarna. Tolkningsutrymmet är således relativt stort, vilket Hamelin utnyttjar med accenter och kontraster som ger musiken ytterligare liv. I den långsamma satsen är han också något långsammare och återger tydligare satsens karaktär av eftertänksamhet.

En av mina favoriter är en annan C-dur-sonat, Hob. XVI:48. Dess första sats (Andante con espressione) visar på djupet under solglittret och den sommarlätta fjärilsflykten i det haydnska tonspråket. Hamelin spelar den alldeles utmärkt, men när jag går till skivhyllan och plockar fram en inspelning med Svjatoslav Richter, får jag ännu ett exempel på det utrymme som verkligen finns i eller under notskriften. Det är en live-inspelning från 1987 i Mantova (Teatro del Bibiena) - (vad är det som gör att jag nu när jag äntligen bokat en resa till Mantova ständigt stöter på referenser till den staden?) - och här visar Richter prov på sitt och Haydns obestridliga mästerskap. Hans spel i denna sal för 24 år sedan lämnar inget övrigt att önska vad gäller den närmast andaktsfulla atmosfär som musik kan skapa när spelet rätt beaktar pausens betydelse. Jag önskar att jag suttit med den gången.

Richters inspelning finns på Spotify, som alltså kan avlyssnas här:

http://open.spotify.com/track/6DZO6u9j2bWw93sXGbv44A

Passionsmusik

Påsken är här och med den passionsmusiken. Naturligtvis lyssnar jag på Bach. Väljer i år i första hand Johannespassionen, som kanske inte är lika berömd och dramatisk som den med Matteus som utgångspunkt. Men det märks av annonserna att "Johannes" blir allt oftare uppförd i kyrkorna, vilket är glädjande. Där finns bland annat lyriska avsnitt i samband med korsfästelsen som är helt hänförande.

Men i övrigt är det Joseph Haydn och Frank Martin som nu fyller mig med meditativ sinnesstämning. Den förres Jesu sju ord på korset är verkligen meditativ musik på gränsen till ett nästan alltför stilla och enahanda flöde. Den finns för både stråkkvartett och orkester och den inspelning som jag nyligen skaffade är en orkesterinspelning med Le Concert de Nations under ledning av den flitige Jordi Savall (Alia Vox). Ett omfattande texthäfte medföljer där två lärda personer lämnar egna kommentarer till vart och ett av de sju orden. Den ene är den portugisiske nobelpristagaren José Saramago, vars kommentarer är minst sagt okonventionella. Saramago tillåter sig en identifikation med Jesus och broderar ut de tankar som en tvivlande frälsare kan tänkas ha riktat mot Gud, Fadern, när han uttalar de ordknappa meningar som tillskrivs honom. Apropå det sjätte ordet - "Det är fullbordat" - skriver han bland annat följande:

Is it possible that this death, simply because it is my death, will suffice for the salvation of mankind? From whom or what must men be saved? From themselves? From the hell that you yourself must have created, since there was nobody else to do it? Am I the lamb that Abel sacrificed to you, while you disdained Cain´s offerings of wheat and rye? Why? Isn´t you God, Father, Lord, who put the weapon in Cain´s hand so that the very first pages of man´s history might proclaim the futute that awaited him - bloodshed, death, destruction and torment from that day forth and forever more?

Frank Martin (1890-1974) har i mina öron på senare tid vuxit till en av de riktigt stora bland 1900-talets kompositörer. En modernist som komponerade så lyssnarvänligt och vackert som han borde få ett mycket större genomslag än vad han hittills fått. Ett av hans allra sista verk - kanske det allra vackraste - finns bland annat på en ECM-skiva som kom för ett par år sedan, nämligen Triptychon, Six images de la passion du Christ, också det ett verk för stråkar, närmare bestämt soloviolin och två stråkorkestrar. Martin inspirerades av den medeltida målaren Duccio di Bouninsegna vars mäktiga altarpanel med bilder över Jesu liv finns i Siena, numera i museet som angränsar till domen.

Den bysantinska bladguldsprakten i kombination med en realism, rörelse och detaljrikedom som förebådar renässansen gjorde att jag själv blev alldeles tagen av dessa bilder första gången jag såg dem för många år sedan. Jag har haft många skäl att återkomma till Siena och detta är och förblir ett av de viktigaste. Martin anknyter till sex av bilderna, av vilka särskilt II. Image du la Chambre haute (nattvarden) och IV. Image de Géthsémané (se bilderna ovan) genom soloviolinens melodislingor försöker att i musik identifiera Kristusrösten och komplettera bilderna med en likaledes ordlös upplevelse av passionsdramat.

Två röster, två identifikationer. Den ene agnostiker eller möjligen rent av ateist, den andre from katolik. Den ene med de föreställningar som kan kläs i ord, den andre med den musikaliska gestaltningens ordlösa gripenhet. Den ene inspirerad av den ordlösa musiken hos Haydn (men kanske främst av Jesusorden från korset), den andre inspirerad av dramat i Duccios skimrande gestaltning.