Passionsmusik

Påsken är här och med den passionsmusiken. Naturligtvis lyssnar jag på Bach. Väljer i år i första hand Johannespassionen, som kanske inte är lika berömd och dramatisk som den med Matteus som utgångspunkt. Men det märks av annonserna att "Johannes" blir allt oftare uppförd i kyrkorna, vilket är glädjande. Där finns bland annat lyriska avsnitt i samband med korsfästelsen som är helt hänförande.

Men i övrigt är det Joseph Haydn och Frank Martin som nu fyller mig med meditativ sinnesstämning. Den förres Jesu sju ord på korset är verkligen meditativ musik på gränsen till ett nästan alltför stilla och enahanda flöde. Den finns för både stråkkvartett och orkester och den inspelning som jag nyligen skaffade är en orkesterinspelning med Le Concert de Nations under ledning av den flitige Jordi Savall (Alia Vox). Ett omfattande texthäfte medföljer där två lärda personer lämnar egna kommentarer till vart och ett av de sju orden. Den ene är den portugisiske nobelpristagaren José Saramago, vars kommentarer är minst sagt okonventionella. Saramago tillåter sig en identifikation med Jesus och broderar ut de tankar som en tvivlande frälsare kan tänkas ha riktat mot Gud, Fadern, när han uttalar de ordknappa meningar som tillskrivs honom. Apropå det sjätte ordet - "Det är fullbordat" - skriver han bland annat följande:

Is it possible that this death, simply because it is my death, will suffice for the salvation of mankind? From whom or what must men be saved? From themselves? From the hell that you yourself must have created, since there was nobody else to do it? Am I the lamb that Abel sacrificed to you, while you disdained Cain´s offerings of wheat and rye? Why? Isn´t you God, Father, Lord, who put the weapon in Cain´s hand so that the very first pages of man´s history might proclaim the futute that awaited him - bloodshed, death, destruction and torment from that day forth and forever more?

Frank Martin (1890-1974) har i mina öron på senare tid vuxit till en av de riktigt stora bland 1900-talets kompositörer. En modernist som komponerade så lyssnarvänligt och vackert som han borde få ett mycket större genomslag än vad han hittills fått. Ett av hans allra sista verk - kanske det allra vackraste - finns bland annat på en ECM-skiva som kom för ett par år sedan, nämligen Triptychon, Six images de la passion du Christ, också det ett verk för stråkar, närmare bestämt soloviolin och två stråkorkestrar. Martin inspirerades av den medeltida målaren Duccio di Bouninsegna vars mäktiga altarpanel med bilder över Jesu liv finns i Siena, numera i museet som angränsar till domen.

Den bysantinska bladguldsprakten i kombination med en realism, rörelse och detaljrikedom som förebådar renässansen gjorde att jag själv blev alldeles tagen av dessa bilder första gången jag såg dem för många år sedan. Jag har haft många skäl att återkomma till Siena och detta är och förblir ett av de viktigaste. Martin anknyter till sex av bilderna, av vilka särskilt II. Image du la Chambre haute (nattvarden) och IV. Image de Géthsémané (se bilderna ovan) genom soloviolinens melodislingor försöker att i musik identifiera Kristusrösten och komplettera bilderna med en likaledes ordlös upplevelse av passionsdramat.

Två röster, två identifikationer. Den ene agnostiker eller möjligen rent av ateist, den andre from katolik. Den ene med de föreställningar som kan kläs i ord, den andre med den musikaliska gestaltningens ordlösa gripenhet. Den ene inspirerad av den ordlösa musiken hos Haydn (men kanske främst av Jesusorden från korset), den andre inspirerad av dramat i Duccios skimrande gestaltning.