"Brev i april"

"Aprikosträden finns, aprikosträden finns."

Den danska författarinnan Inger Christensen, världsberömd poet och långvarig nobelpriskandidat, avled alldeles i början av detta år innan Svenska Akademien hann bestämma sig. Länge har jag tänkt läsa henne men först nu har det blivit av.

En av hennes diktböcker ägde jag sedan tidigare - Alfabet - och ytterligare en har jag nu skaffat via nätet, nämligen Brev i april. Men den sonettkrans med titeln Fjärilsdalen. Ett requiem som jag i flera år spanat efter verkar inte längre kunna uppbringas på svenska. Inte ens via antikvariat.net. På biblioteket i centrala Uppsala var den utlånad men efter en cykeltur till Gottsunda kunde jag till sist ändå ta del av även detta mästerverk.

Fjärilsdalen har fördelen av att vara dubbelspråkig, dvs. att varje sonett även återges i original på vänster sida av varje uppslag. Sven Christer Swahns tolkning är välgjord, men med bibehållande av de metriska kraven når den givetvis inte upp till poetens eget rytmiskt och melodiskt fulländade språk.

Jag kom vid läsningen av Alfabet att tänka på ett valspråk hos 70-talets Lars Gustafsson: Skönheten är det enda som består. Och ja, vad som är skönt till form och innehåll må växla med tiden men skönheten består. Hos Christensen förenas denna skönhet i språket med en sällsynt formstränghet som aldrig utesluter ett väsentligt innehåll. Naturens och vardagens mysterier blandas med den existentiella verklighet som också rymmer närvaron av död och destruktion.

Just i denna månad var det lätt att fastna för följande avsnittt som ingår i Brev i april:

Det är ju så lätt/som ingenting/i april/det är faktiskt/bara att göra det/att gå där i skogen/som den gången/så lätt/som var det/inte minsta sak/i april/att gå där/som den gången/med handen/i den andras/hand/faktiskt ingenting/att tala om/i anemonvinden/som om vi aldrig/hade skilts/från varandra/så lätt/som ingenting/i april/eftersom de vissnar/så fort/och i den syrsatta/skogsluften/är pinjen av eld/som texten är vild (Ur Brev i april, tolkning av Urban Andersson, Bra Lyrik, 1979).

Anemonvinden. Stanna vid det ordet! Jag låter det sjunka in och upp stiger associationer, bilder och andra sinnesförnimmelser, som kolorerar hela detta diktavsnitt i ett trots sorgen försonande ljus. Sannerligen, texten är vild!

Den inledande citatet är från Alfabet (Bonniers, 2000; tolkning av Sven Christer Swahn), som alltså inleder denna märkliga diktsvit med anteckningar om allt det förunderliga som finns med början i bokstaven A. Sedan följer andra ord som närmast besvärjande håller världen i en inte bara alfabetisk utan även matematisk ordning genom omsättandet av den italienske medeltida matematikern Fibonaccis talserie i ett slags versmått. Till saken hör att Christensen låter dikten och fantasin spränga dessa ramar. Kanske visar hon så på nödvändigheten av att även sådant sker, visar att den verkligheten också finns.