Resa vid pianot

Jag har alltid haft "notshopping" som en punkt på programmet när jag är på resa, särskilt vid utlandsresor. Det är spännande att upptäcka nya tonsättare från det land man för tillfället gästar, och är det en välförsedd butik kan man om inte annat passa på att komplettera med det man ännu saknar av den mera kända pianolitteraturen.

En gång i Paris hittade jag bland mycket annat ett par nothäften av Vincent d´Indy (1851-1931). Eftersom jag med åren blivit mer och mer förtjust i fransk kammarmusik så har jag allt oftare återkommit till de där häftena i hyllan för tonsättare på I (där i övrigt bara John Ireland finns). d´Indy tillhör de kompositörer som är om inte bortglömd så i varje fall sällan spelad, trots att han komponerade allt från opera till pianomusik. Det är med andra ord inte i vilken notbutik som helst som han påträffas, och ifall det skulle dröja innan jag hamnar i Paris nästa gång återstår kanske bara inköp via nätet.

I fransk musik är d´Indy är en länk mellan Cesar Franck och flera av de berömda franska tonsättare som verkade vid förra sekelskiftet och en bit in på 1900-talet. I likhet med Cesar Franck och Gabriel Fauré var han påverkad av tysk romantik, inte minst Wagner, men är ändå fransk på ett sätt som vi ofta tänker oss det franska och som säkert har med arvet efter Berlioz att göra: en förkärlek för färgstark harmonik som så småningom med Debussy blommar ut i flytande tonarter och impressionism.

Nåväl, i helgen plockade jag fram Petite Sonate, op. 9 samt Treize Pièces, "Tableaux de Voyage", op. 33 av denne d´Indy. Bland de senare tretton styckena - små reseintryck i toner med titlar som till exempel (i min översättning) "Ängsmarken", "Den gröna sjön", "Klockringning för en död", "Byfesten", "Morgontidig avgång" - finns det ett par som jag blivit särskilt förtjust i men vilkas titlar uppenbarligen anspelar på någonting mera specifikt, gissningsvis en speciell plats.

Jag googlar, som man gör nuförtiden, och finner mycket riktigt att Beuron är en liten ort i Baden-Württenberg i sydvästra Tyskland, belägen i en dalgång i Donaus övre lopp. Orten är mest känd för ett stort benediktinerkloster (Erzabtei St. Martin) som på 1860-talet återuppstod på grunden av ett mycket gammalt augustinerkloster. Hit vallfärdar folk för att bland annat se en medeltida träskulptur av "smärtornas moder". Här finns också leder för både vandringar och cykelturer och allting verkar inbjudande i en naturskön miljö som har status av naturpark. Det hela vore säkert värt en resa; Donau har frestat mig förut... Och jag erinrar mig plötsligt Claudio Magris som i sin stora essä "Donau" följer flodens lopp från källorna ända ut i Svarta Havet och under resans gång gör en fascinerande exposé över centraleuropeisk kultur. Borde han inte ha nämnt något om Beuron?

Nej, just den orten nämns inte, men han skildrar det närbelägna slottet Sigmaringen, där den franske författaren Louis-Ferdinand Céline vistades en tid. När Vichy-regimen föll flydde Céline dit tillsammans med både statschefen och presidenten för denna med nazi-Tyskland kollaborerande regim. Påmindes om att hans "Resa till nattens ände" en gång var en omtumlande läsupplevelse.

Hur låter då d´Indys lilla pianostycke Beuron? Det är ett ganska stramt stycke - calme et grave - som till synes enkelt men ändå konstfullt låter melodin stiga och sjunka i oktaverna, vandra från över- till understämma i både diskant och bas med inte sällan överraskande harmoniska övergångar. Och det landar harmoniskt ungefär som i en tvåstämmig invention av Bach. Det märks att man har att göra med en tonsättare som även skrev mycket musikteori.

Listan med den andra pianomusiken av d´Indy skulle jag nu hemskt gärna vilja göra lite kortare. En längesedan resa startade en pianistisk resa som kommer att leda till fler resor... Kanske kommer Kulturkaufhaus Dussmann i Berlin att kunna bidra till det? Om en månad har jag svaret.