Torsdag i Stockholm

Första torsdagen i april. Starkt solljus och årets första riktigt värmande eftermiddagspromenad. Valde därför bort underjorden och gick hela vägen från Centralen till det sammanträde i norra Stockholm som återkommande föranleder tankar på hur man skulle kunna förlänga dagen med några underhållande kvällstimmar.

Promenerade även vägen tillbaka, med siktet inställt på Kungliga Operan. Slank in på Hedengrens, och blev förstås omedelbart av med en tusenlapp i denna snart den enda riktiga bokhandeln i Sverige. I fönstret låg W G Sebalds förstlingsverk som just utkommit på svenska. "Svindel. Känslor" heter boken, och jag ser att den i långa stycken handlar om Italien. Bättre läsning kommer det säkerligen inte att bli i vår. Väl inne bland böckerna hittade jag också en engelsk utgåva av Mahlers brev till hustrun Alma. Och ytterligare ett par böcker om musik.

Slog upp mahlerbreven på måfå och hamnade i en klagovisa om det oerhört tröttsamma och meningslösa i att färdas med tåg, skakande och insvept i koksrök. Ville genast väcka den gode Gustav till liv och göra honom sällskap i ett av nutidens komfortabla och snabbgående tåg, låt oss säga mot Amsterdam och Concertgebouw. Skulle då passa på att artigt ställa några frågor. Till exempel om andra symfonin och den naiva uppståndelsetron, om judiskt och kristet och de tvivel som marterar hjälten. Men även en fråga om vad han egentligen fick för hjälp av Freud under den där improviserade promenaden som de gjorde tillsammans? Det skulle han givetvis inte behöva gå närmare in på om det vore för känsligt med tanke på den inte helt okomplicerade relationen till den älskade Alma.

Fick en av de sista biljetterna till den sista föreställningen av Verdis Macbeth. Denne Verdi, som alltid beredd med de mest varierade musikaliska infall där orkestern (och inte minst i denna opera kören) trollar fram rysligt spännande kommentarer till solisternas insatser. Det handlar förstås om Shakespeares blodiga historia, om kampen om tronen och den åtrådda maktens sötma till priset av vansinne och ond bråd död. Rollistan presenterar längst ner övriga medverkande: andeväsen, häxor, budbärare, skotska ädlingar, mördare, soldater, barder.

Och orkesterackompanjemanget till lady Macbeths sömngångarscen är helt enkelt makalös.

Goda sånginsatser rakt igenom, härligt musicerande under en italiensk dirigent, men även scenografiskt och teatraliskt i huvudsak en fascinerande upplevelse. Lena Nordin sjunger inte direkt vackert, men med en råstyrka i stämman som närmar sig Callas´och som passar utmärkt till rollen som den hänsynslösa lady Macbeth. Barytonen Michele Kalmando (Macbeth) var en ny angenäm bekantskap, men störst av alla var basen, Jaako Ryhänen (som Banqou), som sjöng så hela salongen vibrerade i de lägre registren. Var kommer alla dessa stora basar från, om inte från vårt östra grannland? Tänker på Kim Borg, Martti Talvela och Matti Salminen.

Halv elva lämnar jag operan för dagens sista promenad i den svala vårluften. Sätter mig på det ganska bekväma tåget hem och börjar läsa Sebald, som på sin slingrande lyriska prosa inleder med att beskriva Stendhals ungdomliga äventyr i Italien i tidigt 1800-tal.