Den såå medelklassiga musiken

På två sätt har jag nyligen blivit påmind om att det är en mycket allvarlig sak att inte "vara rätt" i populärmusikens diversehandel av stilar och genrer. Först genom meddelandet att melodiradiokanalernas programsättare dragit på sig protester för att man så sällan spelar Malena Ernmans vinnande bidrag till schlagerfestivalen.

Programmakarna tycker alltså i det fallet annorlunda än "folket" och dömer ut denna discolåt som något slags smygoperaaria, vilket väl bara vittnar om hur begränsade deras kunskaper utanför det egna musikreviret är. Ernman är förvisso en operastjärna med en sångkapacitet långt utöver det vanliga i den där festivalen. Men en röst med operaresurser förvandlar inte automatiskt en discolåt till opera, och när man liknar "La Voix" med "Nessun dorma" kan det inte bero på något annat än att det är den enda aria man känner till.

I förra veckan läste jag sedan Fredrik Strages inlägg i DN om pop/rockmusikens och dess skribenters skräck för att bli "medelklassig". Det är tydligen i vissa kretsar det värsta man kan säga om en konsert, en musiker eller en musikstil. Tydligare kan det väl knappast visas att pop och rock handlar om så oändligt mycket mer än musik och musikaliska kvaliteter, att insatsen här gäller identitet och livsstil och att uttrycken inte får bli för accepterade och gränsöverskridande så att en del av särdragseffekten går förlorad. Vi får väl se hur allvarliga konsekvenser det får för Thåström att kronprinsessan och hennes Daniel smög in på den rebelliske rockikonens konsert i Stockholm häromsistens.

Opera och klassiskt har ju tidigare förknippats med aristokrati och bildad överklass, men ingen skulle i dagens läge komma på att recensera en konsert i Berwaldhallen som bara så överklassig och därmed mena det musikaliska innehåll som publiken erbjuds. Det kanske helt enkelt beror på att genren socialt sett numera är så självklart "medelklassig" att det inte ens behöver diskuteras. Eller också att den håller på att bli klasslös, eftersom den inte längre duger som identitetsmarkör för varken en aristokratisk, borgerlig eller anti-borgerlig livsstil utan endast som konstupplevelse för vem som helst som vill förkovra sig på just detta område. Våra bonusdirektörer är i alla händelser inte de man i första hand stöter ihop med i konserthusen. Och inte är det kungahuset heller.

Men som bildningsmarkör duger den väl i alla fall? Jo, men musikalisk bildning återfinns i våra dagar, om än sällsynt, var som helst sociologiskt sett, även om den med all säkerhet har sin huvudsakliga rekrytering från de breda mellanskikten.

Hur som helst önskar jag Malena Ernman lycka till, trots att jag inte är ett dugg förtjust i det ackompanjemang som hon bestås med i detta sammanhang. Och jag tillåter mig att betvivla att ens den förment rebelliska musik som ännu inte riktigt platsar i schlagerfestivalen bara är en angelägenhet för dem som avskyr medelklassighet, vad det nu egentligen betyder.

Slutsats: avsätt de trångsynta popmakare som inte tror att publiken tål variation i skvalradion.