Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 20 juli 2017

Milano (2): Michelangelos sista verk



Fursteätten Sforzas bastanta borg, Castello Sforzesco, rymmer flera museer, av vilka ett sedan ett par år helt ägnas ett ofullbordat verk av Michelangelo. Han är ju främst förknippad med Florens och Rom och hade inte samma anknytning till Milano som Leonardo hade, men ändå har hans sista skulptur hamnat här. 

Michelangelo arbetade med Pietà Rondanini, som den kallas, i två perioder under de sista fjorton åren av sitt liv, men fick alltså lämna denna skulptur ofärdig vid sin död, 89 år gammal. 



Det är både gripande och fantasieggande att tänka sig den gamle skulptören, målaren, arkitekten och poeten ägna sin sista tid åt att karva fram detta sorgestycke ur marmorblocket. Inte minst det antydda och ofärdiga talar till den moderna människan och ger rum för fantasin och delaktighet i tolkningen av verket. Vad hände egentligen under skapandeprocessens gång och vad skulle en fullbordan kunna lägga till?

Det finns som bekant två andra mer berömda verk av Michelangelo på temat Maria sörjer sin döde son. Det ena i Peterskyrkan i Rom och det andra i museet intill domen i Florens. Det förstnämnda skapades av en 25-årig Michelangelo och visar en ung och vacker madonna som kunde varit dottern till den hon håller i famnen. Skulpturen utstrålar sällsam skönhet i stilla melankoli, estetiskt sett en perfektion som söker sin like. 

Det andra är ett annorlunda verk, möjligen avsett som mästarens eget gravmonument, där fler figurer ingår, bland annat det som antas vara han själv i Nikodemus gestalt. (Se ett tidigare inlägg här). Här möter man mer av den emotionella kraft som ofta kännetecknar Michelangelos verk, och även här är skulpturen delvis grovhuggen och oslipad och känns på så sätt besläktad med den i Milano. 

Pietà i tre varianter -  och frågan är om inte den sista, den som genom århundradena kommit att värderas allt högre, också är den som för samtid och framtid kommer att framstå som den märkvärdigaste.




Vid första anblicken är det mer än bara det grovhuggna och skissartade som förbryllar. Jesus högra arm står som en stolpe skild från kroppen, vilket antas vara följden av att Michelangelo ändrat sig och velat ge gestalten en hopsjunken och mindre kraftfull karaktär. Som konsekvens förs då de båda kropparna så nära samman att de utgör en oskiljaktig enhet. När man numera kan cirkulera runt skulpturen blir frågan om vem som upprätthåller vem uppenbart relevant. Snett bakifrån ser det ju ut som om Maria blir buren, trots att hon själv håller den ledlösa döde i sin famn. 


Det enda som ser "färdigt" ut är Jesus ben, vilkas längd förstärker intrycket av slappt hängande livlöshet. Ansiktena saknar detaljerade drag och mimik, men ändå kan ingen missta sig på Marias känslor. Finns här inte utöver den tunga sorgen en ordlös ömhet som uttrycks i hela hållningen, i de uppdragna axlarna, i huvudenas möten, i hennes omslutande arm som sammanfaller med hans axel?

Det nya museet är inrymt i Ospedale Spagnolo, det forna garnisonsjukhuset som inrättades i borgen under senare delen av 1500-talet för soldater som drabbats av pesten och andra sjukdomar. Detta vackert restaurerade lasarett utgör onekligen i sin egenskap av en "lidandets parkering", för att tala med Tranströmer, en passande miljö för ett verk som detta. 

Det finns ytterligare ett par mindre föremål i museet där det ena, ett skulpterat porträtt av Michelangelo modellerat efter hans dödsmask och utfört av en av hans kolleger, Daniele da Volterra, på ett fint sätt knyter an till mästarens sista verk. Ett verk som han alltså lade sista handen vid så sent som sex dagar innan han dog.  


Foto: EJ

fredag 14 juli 2017

Milano (1)



Bland Italiens många städer som är värda en egen resa hamnar Milano ibland lite i skuggan. Det är lätt att man betraktar den som främst ett sjudande italienskt näringslivscentrum, storslagen men mer präglad av modern business än av sin grandiosa historia. En stad som vill inge samma respekt som München, Frankfurt, Zürich eller Lyon men som kanske inte utgör det resmål man i första hand drömmer om. 

Vid närmare eftertanke inser man att det där mest handlar om den mördande konkurrensen. När all världens Italienresenärer ska välja destination finns det helt enkelt för många lockande förstahandsalternativ: Rom, Venedig, Florens, Siena, Verona med flera. Och därtill det italienska landskapets hisnande skönhet på den toskanska och umbriska landsbygden, Capri och Amalfikusten, de stora sjöarna i norr, den liguriska rivieran, Dolomiternas dramatiska bergformationer i norr och Siciliens högt belägna bergsstäder i söder. 

Jag har varit i Milano några gånger förut, och även om mitt huvudmål den här gången var Parma och Modena insåg jag på nytt hur lätt man förbiser allt det Milano har att erbjuda även den som inte är ute i affärer. Det är inte bara den gigantiska domen, Leonardos "Nattvarden" och världens främsta modehusgator. Ja, den som har specialintressen som mode, opera eller fotboll känner förstås inte igen det här resonemanget alls.



Stadens hjärta är den vidsträckta piazzan framför den ofattbart rikt utsmyckade domen med dess tusentals skulpturer och reliefer. Folklivet här inger blandade känslor inför vad som både är en magnifik mötesplats och en turistmagnet med fånig duvmatning och erbarmliga gatumusikanter. De många kringliggande barerna och den triumfbågeliknande portalen in till galleria Vittorio Emanueles lyx (med två välsorterade bokbutiker, ej att förglömma) gör att inte bara turisterna dröjer sig kvar en stund innan man skyndar vidare i andra ärenden. 

   
Det krävdes inträdesbiljett för att bese det inre av domen, men i stället för att ställa mig i två köer roade jag mig med att gå runt den väldiga katedralen (det lär vara den tredje största i världen) och försöka bestämma vilka bibliska scener som relieferna återger i den nytvättade ljusa och vackert skiftande marmorn. Jag upptäckte då att baksidan inte är mindre konstfull och erbjuder en mera stillsam plats. 






Ett kvarter längre bort hittade jag en musikens glassbar som jag naturligtvis inte kunde motstå. Och apropå anslående och påhittiga namn på barer och bistroer så fann jag en utanför Santa Maria del Carmine som valt ett namn som liknar en kryptisk bordsbön. "God save the food".




Navigli ät ett område i sydväst som jag tidigare inte strosat runt i. Där finns resterna av de kanaler som självaste Leonardo da Vinci bidrog till att förbättra och som förr utgjorde ett utbyggt system som via floderna Ticino och Po förband Milano med havet. Numera kantas kanalen Naviglio Grande av restauranger, barer, klubbar och småbutiker som emellertid vid lunchtid verkade ganska stilla och sömnigt i väntan på kvällen och nattlivet. 


Den snillrike mångsysslaren Leonardo är på flera sätt förbunden med Milano och Sforzaättens förehavanden. Statyn som står på platsen mellan Galleria Vittorio Emanueles norra utgång och La Scala visar honom som den store renässansfursten, omringad av några av sina elever. Men det var inte Leonardo som denna gång lämnade det starkaste intrycket från dagarna i Milano. Jag återkommer till det andra stora renässansgeniet i ett kommande inlägg.


Foto: EJ. (Klicka för förstoring!)

onsdag 12 juli 2017

Italienska måltider



I Italien är maten en allvarlig sak - tidskrävande och lustfylld, ingenting man slarvar med. Italiensk matkultur har än så länge också lyckats ganska väl med att hålla stånd mot McDonalds och annan liknande snabbmat, troligen för att den har sina egna, överlägsna alternativ även på det området. Den som exempelvis bjuds en panzerotto från något hål i väggen förstår vad jag menar.

En måltid ska få ta sin tid vid ett dukat bord där mer än en rätt hör till ordningen. Sådan är inställningen och jag blir alltid smått euforisk när jag ser ett bord dukas om efter att någon just lämnat det. Det är principen om de dubbla linnedukarna som gäller, där den översta blir ersatt och ofta lagd på tvären så att hörnen av den undre blottas. Sedan kommer glasen på plats, tygservetterna och stället med olio e acete, sale e pepe

Därefter visas eller refereras menyn, och ställs frågan om hur vattnet önskas. Och in kommer en korg med dagsfärskt bröd som jämte linnet ingår i den fasta kuvertavgift, pane e coperto, som är obligatorisk och som gör att det blir relativt dyrare att äta bara en rätt. 

Ja detta känner alla italienska kökets vänner väl till, och jag påminner om det bara för att hos mig själv framkalla ett scenario fyllt av angenäma hågkomster.

Det är verkligen sant att man äter gott på de flesta vanliga trattorior i Italien. Men det innebär inte att man inte stöter på bättre och sämre och ibland till och med något uselt ställe där man inte lever upp till den matkultur som italienarna med rätta är så stolta över. Från min senaste resa kan jag berätta om bådadera, om en höjdpunkt och ett bottennapp. 

Jag stannade till vid en osteria som jag inte visste något om men som såg trevlig ut och lockade med en cassata siciliana som efterrätt. Det skulle visa sig vara ett misstag och inte bara för att cassatan inte fanns. Kocken måste ha haft en dålig dag, eller mera troligt tillhörde han de slarviga och likgiltiga som inte längre sätter en ära i sin matlagningskonst.

Coniglio, dvs ett stycke kaninlår, ska tillagas ungefär på samma sätt som ett kycklingdito. Köttet ska vara mört och lätt kunna lossas från benet. Här uppstod emellertid frågetecken kring hur många timmar som köttet fått torka ihop innan det hettats upp på nytt och fått ett ytskikt som endast med milt våld kunde penetreras med kniven. Jag karvade ut några trådiga tuggor men gav sedan upp och fann mig föranlåten att ifrågasätta om denna kanin tillagats samma dag. Det togs inte väl upp och måltiden blev kortvarig; jag åt upp den smörsvängda spenaten (alltför hårt saltad), betalade och gick. Nej, det var ingen höjdare, snarare en skam för det gastronomiskt så högtstående Modena. 

Nåväl, alla mina övriga måltider var fullt tillfredställande och den bästa serverades jag också den i Modena. L'Incontro hoppas jag kunna återvända till, ty där serveras rätter som gör lunchen eller middagen till en utdragen historia med vänlig och informativ men inte påträngande betjäning. 

Jag ville ha fisk och valde den venetianska rätt som kallas Sarde in saor som primo och en havsabborre som secondo. Till detta rekommenderade il cameriere ett vitt vin från Friuli som visade att han verkligen ville mig väl. Efter dessa vällagade rätter kunde jag naturligtvis inte motstå förslaget om en bit chokladtårta med inslag av den ljuvliga färskosten mascarpone. En caffè fick avsluta måltiden, som än en gång motsvarade det som jag sedan gammalt vet att jag kan förvänta mig i Italien. Vilket inte minst är betydelsefullt när man som ensamresenär särskilt vid måltiderna lätt kan försjunka i vemod och koncentrationen på maten därför om möjligt blir ännu större. 

Och vad ska man säga om en restaurang som sedan, när jag vill lägga på lite dricks som uttryck för min uppskattning, upplyser mig om att det vill de inte ta emot. Jag frågar inte varför, men undrar i mitt stilla sinne om ägaren möjligen insett att något som andas motsatsen till girighet mycket väl kan vara väl så lönsamt i en situation som lätt väcker tankar på vad kalaset kostar. 

I kvarteret strax intill ligger världens mest omsusade restaurang, etta eller tvåa på de listor som jag inte vet vem som upprättar, men i alla fall. Den heter Ostaria Francescana och så mycket vet jag att jag där skulle fått betala ungefär fem gånger det jag betalade den här kvällen. Den var för övrigt inget alternativ, eftersom bokningar där måste ske minst ett kvartal i förväg, om man inte väljer att förhöra sig om avbokningar och förlita sig på tur. 

Jag gick förbi en måndag då det var stängt och kunde konstatera att restaurangen också i det yttre verkligen visar att här är det allvar, möjligen alltför stort allvar. En diskret mässingsskylt med namnet samt ett par andra som vittnar om berömmelsen. Inget fönster mot gatan, ingen meny affischerad, endast en bred grå port. 

När jag står där öppnas plötsligt dörren och en man i mörk kostym kommer ut i solskenet med en vinflaska i famnen, hälsar glatt igenkännande på en annan man som just passerar och går tvärs över gatan till en annan port. Han försvinner in i det jag antar är ett vinförråd. Jag går vidare och finner      L´Incontro som jag följande kväll uppsöker. 


Foto: EJ. (Som vanligt klickbara bilder)


söndag 9 juli 2017

Åter på La Scala



Att återbesöket skulle dröja så länge var naturligtvis inte tanken när jag för tjugo år sedan första gången såg en föreställning på La Scala i Milano. Så blev det i alla fall, och jag insåg därför att den enda riktigt passande reselektyren var "Tid" av Rüdiger Safranski. Där utreder den alltid lika läsvärde tyske författaren både subjektiv och objektiv tid, såväl den samhälleliga som den egna rörliga och klockbefriade.

Jag var glad åt att på nytt kunna slå mig ner i denna prestigeladdade salong, närmare bestämt i palco 16, posto 2, där min granne, en älskvärd dam från Lugano, erbjöd sig att fotografera mig så som hon själv ville bli fotograferad. Ett foto - ett snapshot från ett strax passerat ögonblick några minuter före föreställningens början.


Det gladde mig också att för första gången få se en uppsättning av Mozarts "Enleveringen ur seraljen", i regi av Giorgio Strehler och med scenografi och kostym av Luciano Damiano. Den förre död sedan tjugo, den senare sedan tio år, enligt vad programmet vördsamt meddelade. Dirigent var en trots sina drygt åttio år i högsta grad levande Zubin Mehta, för övrigt nästa år gäst i Stockholms Konserthus tillsammans med Wienerfilharmo-nikerna. 

Av Mozarts sångspel är "Trollflöjten" det mest kända och älskade. "Enleveringen" är ett mycket tidigare verk av samma slag, men ingalunda något sekunda eller omoget sådant. Tvärtom finns här musik som spränger ramarna för det tyska sångspelet och i långa stycken blir till opera i italiensk stil, med flera arior som måste räknas till Mozarts omistliga. 


Framför allt det kidnappade kärleksparet Belmont och Constanze får glänsa i soli och duetter som kan göra en Mozartälskare helt salig. Faktum är att Mozart här gav Constanze (namne med hans egen hustru) uppgifter som lär vara de mest krävande han levererade för en sopran. Lyssnar man till den mest kända arian - "Martern aller Arten" - övertygas man lätt om den saken. Men redan i den första aktens "Ach, ich liebte" och andra aktens "Traurigkeit wart mir zum Lose" visade den mer än väl kvalificerade holländska sopranen Lenneke Ruiten den här musikens omistlighet. Det vackraste som Belmont har att komma med är den ljuvliga arian "Oh, wie ängstlich".


Även paschans slavdrivare, den brutale Osman, får excellera i sångkonst och i hans fall i det lägsta basregistret. Trots dess lustspelskaraktär och populära eftergifter åt alla turca-orientalismen äger musiken den mozartska komplexitet som gör att man inte bara roas utan plötsligt sitter där gripen. 


Det mest raffinerade i den ganska enkla scenografin var spelet mellan ljus och mörker, där de agerande genom att ibland ta ett par steg framåt hamnade i skugga och således mot en ljus bakgrund framstod som rörliga silhuetter skurna ur svart papper. 

Kören och orkestern höll förväntat hög klass och att Zubin Mehta är en bland Scalapubliken mycket populär dirigent gick inte att ta miste på. Utan att ha någon annan att jämföra med upplevde jag föreställningen som en fin hyllning till en av de största operakompositörerna genom tiderna, stor också i sina mindre kända operor.


Nöjd och tankfull vandrade jag i den ljumma natten tillbaka till mitt hotell. Nöjd och upplyft av att ha fått uppgå i den ordnade tid som musiken erbjuder och som nu bara kvarstod som inre melodiska fragment. Förhoppningar om ett nästa tillfälle väcktes, varvid det slog mig att det måste bli fråga om ett mycket kortare tidsintervall, från och med nu handla om en mera näraliggande tidpunkt i den ovissa framtid som återstår.


"Musiken gör på ett särskilt sätt människan stämd för förgängelse, ja, den är kanske förgängelse i ren form. Entusiaster som Schopenhauer och Proust upptäcker här, inspirerade av Platon, inget mindre än det hemlighetsfulla förhållandet mellan tid och evighet." (Ur "Tid" av Rüdiger Safranski, Daidalos, 2017, sid. 163)


______________________________________________

Förslag till lyssning:
"Martern aller Arten" med Edita Gruberova, på Youtube här.
"Traurigkeit wart mir zum Lose", med Malin Hartelius på Youtube här.
" Oh wie ängstlich" med Fritz Wunderlich på Youtube här.

lördag 1 juli 2017

Hell train



Resor bjuder på överraskningar ibland, ingen stor sak i det. Ibland kan det dock bli för mycket av det oväntade. I synnerhet om man förväntat sig en halvannan timmes behaglig tågresa med lite läsning och med avbrott endast för tankfulla blickar ut genom fönstret. 

Jag fick köpa en biljett till Parma på Milano Centrale utan att behöva trängas i en osannolikt lång kö, så långt var allt gott och väl. Men när jag kom till perrongen i god tid före avgång var tåget redan överfullt. Vilsna människor, en bland dem jag, gick framåt och sedan tillbaka och pressade sig sedan in för att åtminstone stående få komma med.  
Jag anade att lördagen lockade med något evenemang som gjorde att så många unga och högljudda människor (ole, ole, oleee!) fyllde vagnarna till sista ståplats på nedre trappsteget innanför dörrarna. Fotboll? Rockkonsert? (Vasco, Vasco, Vascooo!!). Svettiga kroppar som knappt kunde röra sig eller byta fot utan att klungan som helhet berördes. Ju närmare avgång desto fler steg på, jag bara gapade av förvåning och bytte min med en annan mogen man som satt synbart pressad på sin resväska. Själv stod jag lutad mot en vägg med handbagaget mellan benen, näst intill orörlig. 

Jag övervägde att försöka ta mig ut och lösa en ny biljett till nästa tåg, men insåg att inga garantier fanns att det skulle se annorlunda ut där. Värmen var tryckande, men ett fönster släppte i alla fall in en del nödvändig syre. En av dem som stod närmast sniffade begärligt av luften, och jag började undra när den förste skulle tuppa av. Men de ljudligaste grabbarna skrattade gott, öppnade ölen och blev ännu ljudligare. Inga ledsamheter, nu ska vi fira med - Vasco Rossi! Visste jag inte vem Vasco var? Å, jag var inte italienare, men det var helt ok för jag var ju med min skäggstubb väldigt lik republikens president. 

Vid nästa station, och nästa, pressade sig ytterligare någon in utan att någon klev av, trots att alla till en början bedyrade att det redan var fullpackat. Men i Italien är det sällan fullt när det är fullt, och uppenbarligen säljer man hur många biljetter som helst till avgångarna. Se där, nu står en annan på nedersta trappsteget!

Jag började tvivla på att jag skulle klara denna resa, men bet ihop och försökte tänka en station i taget. På något underligt sätt verkade de svettiga grabbarna i solglasögon och ärmlösa linnen kunna distrahera alla 
med sitt goda humör, med sitt visserligen påfrestande men också charmerande sätt. Ett par medelålders damer blev kurtiserade, ingen blev aggressiv, ingen svimmade, ingen fick panik. Ole, ole, oleee!

Tjugo minuter kvar - ser jag när jag får upp vänsterarmen. Snart är helvetet över, om jag nu bara kan få besked av någon som kan se när vi är i Parma och bara jag kan pressa mig ut med väskan. Tåget visar sig till allt annat vara tjugo minuter försenat och en vänlig själ ser till att bekräfta när målet, mitt mål, närmar sig. 

Känslan av att på stumma ben kunna lämna helvetet, eller ska vi kanske kalla det purgatorio, är obeskrivlig, för mig och några till som i Parma möter paradiset i strålande sol och ljumma vindar som svalkar skönt.

Men på perrongen står massor av andra resenärer som alla vill pressa sig ombord för att ta sig till Modena. Vilken lycka att jag inte ska dit förrän på måndag! Då ska väl den djävulen Vasco och hans fans ändå ha sjungit färdigt.

PS. Jag tar tillbaka allt om djävulen. Efter att ha konsulterat Youtube hör jag en sångare och låtskrivare som bara är några år yngre än jag, en som påminner mig om Lucio Dalla för trettio år sedan. Det är jag som inte hängt med, så är det förstås.


Bilderna: Parma, 1. Stazione. 2. Baptisteriet och domens kampanil. Foto: EJ.