Bach-trösten och E M Cioran

Jag har under detta års sista veckor publicerat musik främst av de största mästarna - Schubert, Beethoven, Bach, Händel och Mozart. Och jag tänkte avsluta året med fader Bach och en av hans många trösterika kantater: Süsser Trost, mein Jesus kömmt, BWV 151, med Netherland  Bach Society under ledning av Jos Van Veldhoven. 

Särskilt de första tio minuternas sopranaria med vackrast tänkbara sång av Maria Keohane håller för hur många lyssningar som helst. En flöjt, en oboe d´amore och sången mot stråkarnas rogivande bakgrund. En innerlig betraktelse över barnet i krubban.

Ett citat från den nattsvarte pessimisten E M Cioran:

"På en affisch, som vid ingången till en kyrka annonserar Kunst der Fuge har någon skrivit med stora bokstäver: Gud är död. Och detta i samband med den kompositör som bevisar att Gud, ifall hypotesen om hans frånfälle stämmer, kan återuppstå under just den tidrymd det tar att lyssna till den eller den kantaten, den eller den fugan" 

(Ur E M Cioran: Om olägenheten i att vara född, Bonniers 1973, s. 72; översättning av Lasse Söderberg)

Må ett Gott Nytt Bättre År följa på det som nu går mot sitt slut!

Reservoarpennan

Pennor - jag har alltid tyckt om pennor. Mesta skrivandet sker vid tangentbord numera, mer sällan vid ett bord med en penna i handen. Det händer visserligen i samband med inköpslistor till ICA och några få jul-eller vykort till dem som ännu inte anammat de digitala alternativen. I övrigt någon teckning eller skiss till en akvarell, för det finns dock tillfällen då en penna är oersättlig. Och visst, jag har alltid blyerts inom räckhåll när jag läser. För förstrykningar och små noteringar. 

Någon inbiten samlare är jag inte men har ändå under årens lopp samlat på mig en del saker som kanske inte brukar räknas som souvenirer men som är det i kraft av att jag ser dem så. I de flesta fall rör det sig om föremål jag fastnat för på resor runt om i världen, och ibland har det handlat om en reservoarpenna.  

I våra dagar är förmodligen reservoarpennan den bland pennor minst använda. Få använder den bortsett från premiärministrar som undertecknar viktiga dokument och medelmåttiga författare som vill efterlikna Ernest Hemingway. Samtidigt måste det sägas: det finns inget noblare i skrivväg än en reservoarpenna av god klass. 

Det skyltfönster jag länge kan bli stående framför är inte urmakarens utan pennförsäljarens. De ligger där i öppna askar och skiner och frestar i sin förnäma självtillräcklighet, sin extravaganta design, sin skriande onödighet: en Aurora, en Pineider, en Montegrappa eller en Visconti från Italien, en Mont Blanc från Tyskland, en Parker eller en Cross från USA, med flera andra.

Nej, jag äger ingen Mont Blanc Meisterstück 149, men en gång i Verona blev jag stående utanför en liten butik i centrum av stan förhäxad av en Visconti. Jag visste att när jag väl tagit steget över tröskeln in i den lilla lokalen och överlämnat mig i den vänlige handelsmannens lugna vård och vördnadsfulla demonstration av den där pennan, ja då var köpet, trots det ansenliga priset, redan ett faktum. 

Det här hände för bortåt tio år sen, möjligen den sista affären av det slaget för min del. Häromdagen tog jag fram den på nytt och fyllde den med det svarta bläcket som fanns kvar i flaskan och skrev en att göra-lista inför helgerna. Med ilningar av stilla lycka. 

Det är en Visconti Homo Sapiens Bronze, tillverkad av lavasten från Etnas sluttningar, med detaljer i polerad brons och med spetsen i 18 karats guld. Att skriva med den kräver inget tryck mot papperet; skriften flödar med illusionen av automatik - även ur den något ostadiga hand som numera är min. 

Det lär bli tangentborden som dominerar min skrivtillvaro även i framtiden. Jag har emellertid bestämt mig för att inhandla nytt bläck och fortsättningsvis skriva några rader varje dag för hand, omväxlande med Homo Sapiens och någon av de andra försmådda, som också ligger där och väntar på att på nytt bli tagna i anspråk. 

Bilden: Visconti Homo Sapiens Bronze. Foto hämtat från nätet.

Fröjdas vart sinne

Julaftonen startar i sol och lite frost i gräset. Vi har passerat midvintersolståndet och vaccinet är på väg. "Fröjdas vart sinne, julen är inne" sjöng vi i min barndom. Låt oss fröjdas åt det som finns att fröjdas åt, utan att ta ut allt i förskott. 

Jublar gör man i alla händelser gärna med Mozart och den här schweiziska sopranen - Regula Mühlemann heter hon - i Exsultate Jubilate, KV 165. 

God Jul!

Emotionell barock

Romantikens musik förknippar vi utan vidare med starka emotionella uttryck; redan beteckningen i sig styr förväntningarna åt det hållet. Dock, vid närmare eftertanke och efter någotsånär brett och flitigt lyssnande inser vi att musik är affektiv kommunikation oavsett tidsepok eller genre. I synnerhet gäller det musik framförd av den mänskliga rösten.

Händel, en rese i barockens musikträdgård, komponerade en stor mängd operor och oratorier med musik som för de flesta är både lättlyssnad och sofistikerad. I operan Giulio Cesare in Egitto ("Julius Cesar i Egypten") finns en duett som inkännande utförd inte endast distanserat representerar sorgens elementa, utan även liksom oförmedlat hänför oss till tårfylld delaktighet i det som mor och son upplever när de tvingas isär på grund av gemensam hämndlystnad och för att modern inte besvarat den mäktige generalens känslor. Son nata a lagrima sjunger de, vilket betyder att de säger sig vara födda till gråten. Och så är det ju, såframt vi är människor. 

Man behöver alltså inte kunna italienska eller känna till storyn som helhet för att förstå vad det handlar om. Operan är allkonstverket sägs det, och ofta nog innebär sång och musik i samverkan med en scenisk inramning och ett skådespeleri av den kaliber som vi bevittnar här en dramatisk förstärkning. Men en moderniserad iscensättning som denna kan också vara störande för en del, vilket visar att det är musiken som är oundgänglig, framför allt den sjungna. Och sångens instrument är rösten, till sin natur i likhet med mimiken biologisk, med unika möjligheter att hos de bästa överglänsa allt annat i konsten att nyanserat förmedla känslor och stämningslägen. 

Lyssna och låt er gripas av åtta minuter skönsång av Ann-Sofie von Otter, mezzosopran och Philippe Jaroussky, kontratenor. 

Adventstid. Haiku x 2

I snöfritt mörker
pölen av ljus kring lyktan

Kajflocken väsnas

Gråvädersvinter
Husen laddar ned ljus från 

dolda galaxer

Symposier under Jesper Svenbros ledning

Jag har följt Jesper Svenbros författarskap under åtminstone ett par decenniers tid och inte utan förväntan öppnat varje ny bok. Hans produktivitet är emellertid stor och jag får erkänna att jag inte riktigt hunnit hålla jämna steg med honom på senare tid. Därför tog jag omedelbart itu med den nyutkomna "Nattligt symposion. Sölvegatan 2" (Bonniers, 2020) när den låg på bokhandelsdiskarna i oktober.

Adressen i titeln leder mig (via Google) till en byggnad i Lund där tidigare Institutionen för antikens kultur och samhällsliv samt Lunds Universitets Antikmuseum varit inrymt. Med andra ord en högborg för klassisk bildning av det slag som utgör en betydande faktor i filologen Svenbros liv och verksamhet. 

Jag har alltid känt mig hemma i hans narrativa poesi, hans i grunden förtätade berättelser med blandningen av klassisk bildning, minnen och reflektioner. Som återigen här - där inga tidsbegrepp utgör hinder för samtal med såväl levande som döda, där möten sker med både gudaväsen och namngivna människor av kött och blod, och där antika landskap och vattendrag står i förbindelse med Vindelälven och Ammarnäsfjällen. Det är bara det att det den här gången är tätare än någonsin med referenser till framför allt den grekiska mytologin, vilket åtminstone för min del kräver en del lexikalt bistånd vid sidan om. Inget att beklaga; man lär sig mycket undervägs.

Det liv som Svenbro inbjuder läsaren att ta del av kan alltså liknas vid ett odaterat, ständigt pågående symposium där gestalterna under påverkan av "analogins demon" stundom uppträder som sina dubbelgångare. Ibland är det han själv som föreläser, ibland någon eller några andra som håller låda. Den här gången är det dock en gestalt som mer frekvent än andra dyker upp, nämligen den mångsidiga Artemis, jaktens och den vilda naturens gudinna.

I det inre av Västerbotten påträffas sålunda de vilda djurens samiska sånggudinna Artemis, medan "ärkejojkaren" Alkman från Sardes sitter i en kåta på Ammarfjället och "rör om i den puttrande havregrynsgröten". Vid ett annat tillfälle skymtar vi filosofen Foucault, och vid ytterligare ett annat en parisisk golvläggare, tillika numismatiker, som för sin instruktiva hjälpsamhet betalas svart i antik grekisk valuta: ett gammalt silvermynt, en "tetradrachm från Tarent". Det är hela tiden lekfullt och lärt och endast ibland en smula överlastat och abstrakt. 

Svenbro skriver vackert med stöd hos grekerna om skrift som minnesbevarande, alltså som botemedel - fármakon - mot glömskan men även som gift som sätter minnet ur spel. Det levande talade ordet "denaturerat till skrift" måste återfödas till liv. Och vidare tar han hjälp av självaste Marx när han återigen med de gamla grekerna går i polemik med språkmaterialisternas föreställningar om skriftens beståndsdelar som språk med inneboende mening. För grekerna är skriften, det skrivna...

"varken språk eller vildnatur. Språk
blir det skrivna först

när det realiseras som sådant i läsakten

då bokstavstecknen, bokstavssekvensen, ljudsekvensen

begripes, fattas, förstås 

av den läskunniga"

I ett par av dikterna i avdelningen "Negationer" figurerar de nu döda akademikollegerna Gunnel Vallquist och Torgny Lindgren. Svenbro saknar Torgny som visste hur man västerbottniskt uttalar Ammarnäs och med vilken han kunde diskutera västerbottniskans bruk av o- som negerande prefix, som t ex i o-komme = utebliva. Vore det möjligt att i Västerbotten säga o-inleda? Vilket Svenbro hoppas för att det skulle kunna öppna en möjlighet att inte bara ge Gunnel Vallquist rätt i hennes passionerade invändning mot att den nya Bibeln i Herrens bön ersätter "frestelse" med "prövning", utan även kunna erbjuda ett alternativ - o-inled oss - som tydliggjorde att det inte är Herren som "icke inleder oss". Eller med Svenbros egna ord:

"betyder detta inte att Herren själv

är Frestaren, nej tvärtom blir bönens mål 

att frestelsen om möjligt kringgås.

Frestaren frestar oss, inte Herren"

Ja, vad ska man tro? Torgny lär ha sugit på sin pipa på ett sätt som Svenbro tolkade som att o-inleda nog vore acceptabelt. Och teologiskt må Svenbro ha en poäng, men frågan är om herrarna tänkte sig att Herren o-inleder oss i frestelse även på annat håll än i Västerbotten. 

Jag har ofta haft roligt på en annan nivå än den allmänna skämtsamhetens vid läsningen av dessa dikter, som lika ofta bjudit stimulerande motstånd. Dessutom råkar jag ha en personlig relation till både Ammarnäs och Dolceaqua, två små orter i Västerbottens fjällvärld respektive Liguriens bergstrakter som vid sidan om antikens historiska platser uppenbarligen satt spår hos författaren. Och som nu även bevarats i skön poetisk skrift.  

Foto: Stefan Tell