Symposier under Jesper Svenbros ledning

Jag har följt Jesper Svenbros författarskap under åtminstone ett par decenniers tid och inte utan förväntan öppnat varje ny bok. Hans produktivitet är emellertid stor och jag får erkänna att jag inte riktigt hunnit hålla jämna steg med honom på senare tid. Därför tog jag omedelbart itu med den nyutkomna "Nattligt symposion. Sölvegatan 2" (Bonniers, 2020) när den låg på bokhandelsdiskarna i oktober.

Adressen i titeln leder mig (via Google) till en byggnad i Lund där tidigare Institutionen för antikens kultur och samhällsliv samt Lunds Universitets Antikmuseum varit inrymt. Med andra ord en högborg för klassisk bildning av det slag som utgör en betydande faktor i filologen Svenbros liv och verksamhet. 

Jag har alltid känt mig hemma i hans narrativa poesi, hans i grunden förtätade berättelser med blandningen av klassisk bildning, minnen och reflektioner. Som återigen här - där inga tidsbegrepp utgör hinder för samtal med såväl levande som döda, där möten sker med både gudaväsen och namngivna människor av kött och blod, och där antika landskap och vattendrag står i förbindelse med Vindelälven och Ammarnäsfjällen. Det är bara det att det den här gången är tätare än någonsin med referenser till framför allt den grekiska mytologin, vilket åtminstone för min del kräver en del lexikalt bistånd vid sidan om. Inget att beklaga; man lär sig mycket undervägs.

Det liv som Svenbro inbjuder läsaren att ta del av kan alltså liknas vid ett odaterat, ständigt pågående symposium där gestalterna under påverkan av "analogins demon" stundom uppträder som sina dubbelgångare. Ibland är det han själv som föreläser, ibland någon eller några andra som håller låda. Den här gången är det dock en gestalt som mer frekvent än andra dyker upp, nämligen den mångsidiga Artemis, jaktens och den vilda naturens gudinna.

I det inre av Västerbotten påträffas sålunda de vilda djurens samiska sånggudinna Artemis, medan "ärkejojkaren" Alkman från Sardes sitter i en kåta på Ammarfjället och "rör om i den puttrande havregrynsgröten". Vid ett annat tillfälle skymtar vi filosofen Foucault, och vid ytterligare ett annat en parisisk golvläggare, tillika numismatiker, som för sin instruktiva hjälpsamhet betalas svart i antik grekisk valuta: ett gammalt silvermynt, en "tetradrachm från Tarent". Det är hela tiden lekfullt och lärt och endast ibland en smula överlastat och abstrakt. 

Svenbro skriver vackert med stöd hos grekerna om skrift som minnesbevarande, alltså som botemedel - fármakon - mot glömskan men även som gift som sätter minnet ur spel. Det levande talade ordet "denaturerat till skrift" måste återfödas till liv. Och vidare tar han hjälp av självaste Marx när han återigen med de gamla grekerna går i polemik med språkmaterialisternas föreställningar om skriftens beståndsdelar som språk med inneboende mening. För grekerna är skriften, det skrivna...

"varken språk eller vildnatur. Språk
blir det skrivna först

när det realiseras som sådant i läsakten

då bokstavstecknen, bokstavssekvensen, ljudsekvensen

begripes, fattas, förstås 

av den läskunniga"

I ett par av dikterna i avdelningen "Negationer" figurerar de nu döda akademikollegerna Gunnel Vallquist och Torgny Lindgren. Svenbro saknar Torgny som visste hur man västerbottniskt uttalar Ammarnäs och med vilken han kunde diskutera västerbottniskans bruk av o- som negerande prefix, som t ex i o-komme = utebliva. Vore det möjligt att i Västerbotten säga o-inleda? Vilket Svenbro hoppas för att det skulle kunna öppna en möjlighet att inte bara ge Gunnel Vallquist rätt i hennes passionerade invändning mot att den nya Bibeln i Herrens bön ersätter "frestelse" med "prövning", utan även kunna erbjuda ett alternativ - o-inled oss - som tydliggjorde att det inte är Herren som "icke inleder oss". Eller med Svenbros egna ord:

"betyder detta inte att Herren själv

är Frestaren, nej tvärtom blir bönens mål 

att frestelsen om möjligt kringgås.

Frestaren frestar oss, inte Herren"

Ja, vad ska man tro? Torgny lär ha sugit på sin pipa på ett sätt som Svenbro tolkade som att o-inleda nog vore acceptabelt. Och teologiskt må Svenbro ha en poäng, men frågan är om herrarna tänkte sig att Herren o-inleder oss i frestelse även på annat håll än i Västerbotten. 

Jag har ofta haft roligt på en annan nivå än den allmänna skämtsamhetens vid läsningen av dessa dikter, som lika ofta bjudit stimulerande motstånd. Dessutom råkar jag ha en personlig relation till både Ammarnäs och Dolceaqua, två små orter i Västerbottens fjällvärld respektive Liguriens bergstrakter som vid sidan om antikens historiska platser uppenbarligen satt spår hos författaren. Och som nu även bevarats i skön poetisk skrift.  

Foto: Stefan Tell