Livet skakar oss av sig

Jag är för närvarande inne i en period av huvudsakligen poesiläsande. Inte bara nobelpristagaren Louise Glück, utan även Jesper Svenbro och Emilio Zucchi. Dessutom är det den här hösten omöjligt för en litteraturintresserad människa att bortse från en bortglömd svensk poets återkomst - en rentav sensationell återkomst, enligt Aris Fioretos i DN. 

Namnet Anna Greta Wide klingade avlägset bekant, men jag kan inte minnas att jag läst något av henne, inte förrän nu då hennes samlade diktning utkommit i två digra volymer, inkluderande kvarlämnade dikter och med för- och efterord av Dick Claésson, den som sammanställt det hela. Särskilt en av dikterna som lästes i "Lundströms bokradio"(SR P1) väckte omedelbart mitt habegär, trots att alltsammans också finns tillgängligt på Litteraturbanken. De nästan tusen sidorna tronar nu på den växande bokstapeln närmast läsfåtöljen. Jag läser några åt gången, fast ibland blir det ganska många eftersom hon skickligt fångar sina läsare med sitt direkta tilltal.

Jag kan alltså lätt förstå att Wide en gång för sextio, sjuttio år sen hörde till de mycket lästa poeterna i det här landet, hyllad även av kritikerna trots att hon skrev rimmad vers tvärt emot samtidens avantgarde. Debuten skedde på 40-talet och sex diktsamlingar hann hon publicera innan hon drabbades av cancer och avled 1965, bara 45 år gammal. Titlar som "Nattmusik", "Orgelpunkt", "Kyrie" och "Den saliga osäkerheten" säger en del om vad som upptog henne i både liv och dikt efter dikt efter dikt. Livets stora frågor, i all enkelhet ingenting mindre än så.

Vid yttersta gränsen av det som är jag

finns något som är varken natt eller dag -

kanhända en gryning med sjöfågelskrik,

kanhända en skymning med kammarmusik, 

kanhända en blandning av oro och ro,

kanhända en jordmån där något kan gro.

Jag läser och förundras dels över dikternas musikalitet och ibland nästan alltför lediga flöde, dels också över de litterära konjunkturernas växlingar. Wides brottningskamp med existentiella frågor gjorde henne till en gensträvig troende, någon som bara i benådade ögonblick befrias från vacklan och tvivel. När jag slog upp första dikten i den första samlingen tyckte jag mig höra en lika sångbar lyriker som Nils Ferlin, med samma slags "stjärnorna kvittar det lika" och "barfotabarn i livet", och med samma naturliga fallenhet för rytm och rim. Fast ju mer jag bläddrade framåt i samlingarna tänkte jag också på henne som en poesins syster till Hjalmar Gullberg. Och mycket riktigt - den senare visar sig enligt det biografiska efterordet vara en av hennes inspirationskällor och dessutom välvillig läsare av hennes tidiga alster redan före debuten.

 

Men åter till den dikt som jag i likhet med bokradions presentatörer fastnade för:

Livet skakar oss av sig — inte med tankens grymhet,
bara så som en vindstöt skakar fåglarnas bon,
bara så som ett barn på dammig, sommarvit landsväg
stannar, kisar mot solen och skakar en sten ur skon.
En gång var du det barnet, gick i sol på den vägen,
kände den stenen skava, löste sandalens rem —
Vad blev det kvar av solen, den vita vägen och rymden?
Bara en skimrande syn och en svidande längtan hem.

Vad är det som gör den så omedelbart drabbande? Det är inte bara rimmen och rytmen och den öppenhjärtiga nostalgin. Det är givetvis främst öppningens obönhörliga deklaration om livet självt bortom gott och ont, fem ord varav ett är ett återkommande nyckelord - skaka - och som strax kan kopplas till det nästan likalydande skava. 

Ja, läs den en gång till! Nog är detta mycket vacker ordkonst om tidens flykt som ett ohjälpligt skavande, svidande faktum.

Foto (överst): EJ.