Det sägs att den moderna människan mer än någonsin är en rotlös, vilsen sökare, att hennes inre präglas av tomhet och osäkerhet, att hon saknar stabil värdeförankring och är hänvisad till en individualistisk jakt på en mening som inte finns utan måste skapas av henne själv. Och det sägs att hon därmed hamnar i subjektivism, relativism och värdenihilism.
Som andlig desperado finner hon då kanske den enda vägen, den som inte sällan leder till krampaktig fundamentalism, i värsta fall ren fanatism, religiöst och/eller politiskt. Nåväl, så illa går det naturligtvis inte för så många. I ett individcentrerat välfärdssamhälle som vårt verkar tvärtom de flesta kunna leva utan nämnvärt reflekterad livåskådning, för bara en minoritet av religiöst eller politiskt engagerade spelar den ideologiska tillhörigheten en roll för hur livet levs. Eller är det kanske för ytligt betraktat?
Sekularismens vinster och förluster kan tyckas vara ett genomtröskat ämne. Ändå upphör det inte att fascinera filosofer, teologer, samhällsvetare, författare och konstnärer. I ett vidare perspektiv är vi lyckligt delaktiga i det liberala västsamhällets demokratiska landvinningar, till vilka hör individens mänskliga rättighet att utforma sitt liv utifrån sina individuella preferenser utan religiöst eller ideologiskt förmyndarskap.
Men även om det mesta kan tolereras (bara det inte skadar någon annan) så är enbart denna minimalistiska grundval för både livsåskådning och demokratisk samlevnad ofta inte tillräcklig ur individens perspektiv, i varje fall inte vid livskriser och svåra vägval, i varje fall inte för alla. Den pliktskyldiga överbyggnad som etikkonsulterna säljer under beteckningen "värdegrunder" till individer och företag kan knappast heller fylla alla behov av vägledning. Jakten på en personligt giltig livsåskådning går vidare, om än inte alltid i offentligheten.
Med det underförstådda kravet att vara stark nog att själv skapa ett meningsfullt liv hänvisas individen till konsumentliv på en marknad av identitetsstärkande åskådningar, gärna med tekniker av kvasivetenskaplig natur och löften om fysisk, psykisk och andlig hälsa - kort sagt med målet att till synes utan dogmer men med en alldeles lagom dos av andlighet och positivt tänkande förverkliga sig själv.
Många lever länge i dilemmat av att å ena sidan avvisa färdiga livslösningar och å den andra inte orka med den gränslöshet som öppnar sig om allt är upp till en själv. Många känner sig kluvna mellan att å ena sidan söka sanningen i det egna självet och å den andra en visshet utanför sig själv i någon given livstolkning. Den guru som lyckas utplåna den motsägelsen som varande i praktiken skenbar har förmodligen störst chans att vinna proselyter.
Så går till sist den ängsligt bevakade individualiteten förlorad i uppgåendet i någon omslutande gemenskap där de nya, som mjukare uppfattade dogmerna, gärna med inslag från främmande kulturer, småningom framträder ur filtomslagen. Inte bara maträtter utan även ideologier kan ju anrättas i något slags "cross over" i en mix som passar den moderne "sökaren".
Alternativt väljer man bort allt vad ismer och fasta övertygelser heter, ger upp jakten på formulerad livsmening och framhärdar stoiskt utan stöttepelare på livets väg. Återstår då för en del konsten och möjligheten att åtminstone hänge sig åt den sortens uttryck för (fåfängt) sökande. Men för hur många - eller hur långt - räcker det med den cyniskt genomskådande, upphöjt distanserade, möjligen också estetiserande, blicken på jaget och världen?
För många filosofiskt böjda författare allt sedan
Dostojevskij, Nietzsche, Kierkegaard fram till
Camus och andra existentialister har den sekulära människans predikament utgjort själva grunden för författarskapet. En av många samtida som kan hänföras till sällskapet är holländaren
Cees Nooteboom, född 1933. Via sina protagonister visar han hur livet kan gestalta sig för dem som söker men inte alltid finner och för dem som försöker inrätta sig i det till synes meningslösa.
Min mångordighet i det här ämnet är föranledd av ett par av Nootebooms romaner som jag nyligen läst. Den ena - "Paradiset förlorat" (2004, på svenska 2006) - är en relativt ny berättelse i hans rika produktion av reseskildringar, poesi, romaner och essäer, av vilka hittills nio verk utkommit på svenska spridda över en ganska lång tidsrymd. Händelserna utspelar sig i Sydamerika, Australien och Europa bland personer som i likhet med författaren besitter ett gediget "kulturellt kapital", som det numera heter. Det är som regel bildade människor det handlar om, gärna resenärer som vant rör sig i konferensmiljöer, i mediala och konstnärliga sammanhang.
I en prolog blinkar författaren postmodernistiskt till läsaren och berättar om en flygresa där han iakttar en attraktiv kvinna som läser en bok som visar sig vara den som läsaren just påbörjat. Och med tanke på berättelsens änglatema finns på försättsbladet ett citat från
Walter Benjamin där en målning av
Paul Klee - "Angelus Novus" - tolkas som en historiens ängel vilken betraktar framåtskridandet med ryggen vänd mot framtiden, "allt medan ruinhögen framför honom växer upp till himlen".
Huvudperson, eller åtminstone berättelsens nav, är Alma från San Paolo, en ung kvinna med tyskt påbrå som efter en traumatisk händelse reser till Australien tillsammans med sin väninna för att återhämta sig och samtidigt förverkliga de fantasifulla drömmar om detta land och dess ursprungliga kultur som hon och väninnan gemensamt odlat sedan barndomen. De är båda konstutbildade; Alma med ett specialintresse för änglar i renässanskonsten, vilket bland annat gjorde upplevelsen av
Sandro Botticellos bild av bebådelsen i Ufficierna till en av hennes peak experiences. Deras resonemang om änglar är onekligen vanvördigt men i högsta grad underhållande, en spegling så god som någon av hur samtidens umgänge med myter och mytiska väsen blir till lekfulla referenser till sådant vi visserligen inte längre tror på men ändå har användning för i avsaknad av andra lika starka sinnebilder.
Efter diverse försök att orientera sig i en delvis skrämmande natur fram till de
drömspår eller
sånglinjer som ju tillhör det mest uppmärksammade i aboriginerkulturen, möter de en utmärglad gammal gubbe som efter femtio år av liv och studier i det stora ökenlandet krossar deras illusioner om att kunna bli delaktiga i de hemligheter som de så länge fantiserat om. Han säger:
"Själv anser jag dem vackra, det är åldern hos deras värld som gör dem vackra. Åtminstone för mig. Och vad de skapar, deras sånger, deras konst. De lever sin konst, det finns ingen skillnad mellan vad de tänker, hur de lever och vad de skapar. Ungefär som vår egen medeltid, innan allting slets isär. En sluten värld, den är lätt att leva i. Därför är den också så lockande för er, om jag så får uttrycka saken. Ni, det låter inte vänligt. Men jag har bott åratal i den här avkroken, jag har sett er komma och söka. Det är allt på en gång: poesi, en komplett livsstil, för människor som kommer från någonstans där nästan inget stämmer längre är sådant väldigt förföriskt. Och då är det ändå förintat, eller näst intill. Nog har väl alla ständigt och envar sökt efter det, sökt efter det förlorade paradiset?" (s. 56)
.
Alma har i själva verket redan upplevt något av detta i och med den alltmer likgiltiga förälskelsen i en extremt förtegen inhemsk konstnär som lever i gränslandet mellan sitt ursprung och den moderna gallerikulturen. Väninnorna drar vidare till Perth för att delta i "The Angel Project", en mycket märklig kulturfestival som bland annat ägnas performance-konst (ett
projekt som uppenbarligen har verklighetsbakgrund). Här finns även den medelålders kritikern Erik Zondag, som i en av stationerna i den över hela staden utspridda installationen möter Alma utstyrd som en av de deltagande änglarna. Hennes uppgift som ängel består i att tigande, hopkrupen och bortvänd sitta i ett skåp och registrera besökarnas eventuella reaktioner inför en sådan vingförsedd gestalt. Väninnan får i stället agera svärdsängel stående på ett tak.
I bokens andra del som utspelar sig några år senare övergår perspektivet till den medelålderskrisande Zondag, som dricker för mycket och är i behov av viktminskning. Av vänner har han rekommenderats, nej, omkullpratats, att köpa sig en veckas dyrbar vistelse på en kurort i österrikiska alperna där det mesta av modernt hälsotänkande praktiseras. Här firar Nooteboom triumfer i beskrivningen av Zondags leda, den utstuderade miljön, gästerna och de olika kurer som de genomgår. Det är faktiskt bland det roligaste jag läst i den vägen, och jag kan se den som en modern motsvarighet, en kortfattad uppdatering av det slags hälsofrämjande tillvaro som en gång
Thomas Mann skildrade i "Bergtagen", fast nu som quick fix för mycket diffusare välfärdsplågor än den dödliga tuberkulos det då gällde.
Det som knyter ihop de båda delarna är att Zondag på nytt möter en av änglarna från Perth, Alma, som nu arbetar som fysioterapeut på pensionatet. Först nu får vi som läsare veta att den där speciella änglainstallationen under kulturfestivalen ledde till ett sällsamt möte mellan dem båda. Under Almas knådande händer vibrerar luften av obesvarade frågor och det blir uppenbart att Zondag hade blivit helt förhäxad av Alma den gången, av det flyktiga och undanglidande i hennes väsen. När själva projektet avblåstes hade deltagarna bussats till ett "angel party" på havsstranden. Det hade urartat till fylleslag, polisen hade anlänt och i villervallan hade de tappat bort varandra. Nej, "änglar hör inte till människor", som Alma lite gåtfullt eller banalt konstaterar.
Jag hade stort nöje av "Paradiset förlorat", en milt ironisk, bitvis satirisk men även poetisk och mycket vemodig betraktelse över längtan efter den fullhet som gick förlorad med paradiset självt.
Den andra boken jag nyligen läst är "Ritualer", den första av Nootebooms böcker som utgavs på svenska. Den är enligt min mening ännu bättre, än mer melankoliskt oroande i sin studie av besvärjelser och tillflykter undan tomheten. Jag återkommer till den, och förhoppningsvis även till annat av denne mycket läsvärde Nobelpriskandidat.
Bilder: Paul Klee: Angelus Novus (överst) och Sandro Botticelli: Bebådelsen.
