Vårvärmen kom till sist och de kalla vindarna drog bort. Under eftermiddagsturerna med Alice går hon gärna med nosen i marken medan husse bländas av det gnistrande ljuset i björkarnas späda lövverk. Än en gång årstidsväxlingens mirakel - eller naturen "häftad i grönska", som poeten så sanningsenligt uttrycker saken.
I Ekonomikum-parken har humlor och studenter vaknat till liv. Humlorna flyger lågt och lite yrvaket vingligt, medan de lättklädda studenterna vimlar i gräset som vore det vilken vänlig vårdag som helst. Umgänget sker flockvis kring kubbspel och annan distraktion som om de redan erövrat den immunitet som ställs i utsikt en gång när flertalet av oss på något sätt redan drabbats.
Energitillförseln behövs, men sinnesnärvaro är också av nöden. Det talas om tester av olika slag, och vi anar att hälsomyndigheterna nu inser att det mer och mer handlar om Testet framför andra, nämligen det på vår uthållighet, vår outtröttliga tålmodighet.
Jag lämnar solen och de osårbara i parken för inomhuslivet, ger Alice ett ben att gnaga på och återgår till läsningen av det som kom med posten häromdagen. Cees Nootebooms dikter och essäer är helt enligt förväntan mycket bra. Jag återkommer, men först här ett smakprov.
Mellan detta och döden
en tid för tankar som ingen
tecknat ned, skam med vit krita
på griffeltavla, mitt namn förlöst
från sina bokstäver, tomt
som ett läte.
Elfenben och juveler,
allt var mig bekant, min vålnad
försvinner i ett tidsveck.
inget lämnar jag kvar, finmalen
mellan dagarnas grus
med stenar och snäckor,
en prins utan ord
i en väv
spunnen av intet.
Ur dikten "I landsflykt"
Cees Nooteboom: "Ljus över allt" (Edda, 2019).
Foto: EJ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar