Musik en påsk som denna, vad väljer man? När vi timme för timme underrättas om antalet smittade och döda i en farsot utan botemedel som droppvis men mycket hastigt sveper över världen i ett oförutsägbart förlopp.
Ett rekviem vore väl ett givet svar, åtminstone om vi tänker på kyrkomusik och alla döda. Kanske enklast då att gå till det säkra och hållbara, till det mest kända och älskade, till Mozart eller Fauré?
Men varför inte ta ytterligare några steg bakåt i tiden, till renässansen och en kyrkans man, en spansk präst och tonsättare, som krönte sitt livsverk genom att omsätta sin tro och begåvning i ett rekviem för ärkehertiginnan Maria av Habsburg, kung Filip II:s syster och tidvis själv spansk regent, vars trotjänare - kaplan, organist och kapellmästare - han var under många år ända till hennes död. Jag tänker på Tomás Luis de Victoria (1548-1611). År 1603 ljöd för första gången hans sexstämmiga "Officium Defunctorum" (rekviemmässan i förening med några motetter) vid Marias väl dokumenterade, mycket ståtliga begravning i Madrid. Åtta år senare skulle Tomás Luis de Victoria själv vara död och begraven, dock utan stora ceremonier på en fortfarande okänd plats.
Men tro nu inte att de Victoria var någon obemärkt person under sin levnad, tvärtom. Han var född och uppväxt i Ávila och verksam i katedralen där under samma era som mystikerna Den heliga Teresa och Johannes av korset. Redan som ung visade han sina talanger som gossopran och organist, och genom kungen själv gavs han möjligheter att resa till Rom för vidare förkovran både teologiskt och musikaliskt. Med all sannolikhet hade han en hel del att göra med den store Giovanni Perluigi da Palestrina, vars befattning som lärare i liturgisk musik vid ett berömt prästseminarium han sedermera övertog.Över huvud taget tycks han ha befunnit sig i omedelbar närhet av många berömda gestalter inom dåtida religion, konst och musik. Efter hemkomsten från Rom levde han under sina sista decennier gynnad och omhuldad av den ovan nämnda ärkehertiginnan i klostret Las Delcalzas Reales i Madrid.
En annan av hans samtida - El Greco - hade på liknande sätt stora framgångar i Rom under en period innan han återvände hem till Spanien, i hans fall till Toledo. Huruvida de var bekanta eller ens möttes förtäljer inte historien.
Tomás Luis de Victoria förenade alltså sin prästerliga gärning med komponerande av kyrkomusik: mässor, responsorier och motetter, inga världsliga madrigaler. Mästerverket är dödsmässan, vars praktfulla körsats finner sin like endast i det bästa av Palestrina och Orlando di Lasso.
Polyfonin väller fram liksom i ändlös böljegång, ofta med höga sopraner som melodibärande inslag. Musiken har, som någon påpekat, inte bara den serena skönhet som exempelvis möter oss hos Palestrina, utan också en starkare emotionell laddning till följd av dynamiken och en djärvare kromatik. Kanske är det just denna emotiva aspekt som väcker mina associationer till El Grecos sena måleri.
Jag har ett par favoriter bland de många fina inspelningar som finns. Den jag tycker bäst tillvaratar Victorias egenhet är ensemblen Tenebrae, ledd av Nigel Short (Signum, 2011). Den vårdar sig om den suggestiva dynamiken och uppvisar klangligt en sensualism som är helt bedårande. En fördel här är också att man på samma skiva får bekanta sig med Alonso Lobo (1555-1617), en mindre känd kollega till Tomás Luis de Victoria som han själv betraktade som sin jämlike. Inte utan orsak vill jag påstå, efter att ha hört Tenebraes tolkningar av Lobos vackra jeremiader.
En annan kör som också lyckas särskilt bra med det här rekviet är KammerChor Saarbrücken under ledning av Georg Grün (Rondeau, 2011).
Båda dessa inspelningar finns att lyssna till på Spotify.
Bilderna (uppifrån och ned)):
- Uppståndelsen, målning av El Greco
- Skivomslaget till Tenebraes inspelning av Tomás Luis de Victorias Requiem
- Porträtt av Tomás Luis de Victoria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar