Musique pour le plaisir

Jo, det var det här med fransoserna och den kammarmusikaliska esprin, exemplet Jean Francaix (1912-1997). Jag nämnde honom i mitt förra inlägg och jag har för mig att jag även tidigare skrivit om honom, men det var nog för länge sen på min förra blogg. Om inte så borde jag det, i varje fall nämna ett av hans allra sista verk, pianostycket "Nocturne", ett mycket vackert stycke.

Men här och nu vill jag peka på ett annat verk, nämligen oktetten för stråkkvartett, bas, klarinett, fagott och horn. Jag är övertygad om att fler än jag kommer att förföras av den här luftiga och lekfulla musiken, så fylld av musikantisk - ja, espri. 

Den börjar stilla och lugnt med en tankfull melodi, det tema som tonsättaren laborerar med och som kommer att dyka upp i olika klangliga och rytmiska förklädnader. Strax drar det iväg i allegrissimo, en lite ovanlig beteckning i den terminologi som i musikens sköna värld av hävd (och passande nog) är italiensk.

Tillåt en liten utvikning. Allegro betyder som bekant livligt, och med den absoluta superlativformen -issimo blir det då mycket livligt, eller på vardagssvenska jättelivligt. Varför Francaix inte i stället rätt och slätt valde presto (snabbt), som ju innebär en förstärkning i förhållande till allegro, kan man ju fundera över om man finner sådana subtiliteter intressanta. Ett mellanläge var väl vad han åstundade; ett av flera tecken på det finlir som också utmärker styckets instrumentering.

Nåväl, det rör sig om en både kontrastrik och fartfylld musik som sedan i scherzot fortsätter i samma friska tempo. Vem kan motstå de eleganta kvickheter som tonsättaren serverar här? Fagottens småskrockande, klarinetten (som ju klingar på ett sätt i det högre registret och ett annat i det lägre) tutar och kvintilerar, det milt pockande hornet kallar och de ömsom knäppande, ömsom susande stråkarna bildar snabbt skiftande bakgrunder. Det var den här satsen jag på en gång föll pladask för. Så lättlyssnat och samtidigt intrikat, det som bara en mästare klarar.

Andantet är ett vilsamt mellanspel, inte lika märkvärdigt som de övriga satserna.

Sista satsen är en vals som lite på samma sätt, om än kanske inte lika tvetydigt, som Ravels La Valse går till överdrift i den wienska balsalen; det uppklädda och galanta lättas upp av franskt skämtlynne, eller kanske är det bara den salongsberusade glädjens excesser. Men, men... här finns inbromsningar och en del lätt gnisslande inslag också, ett delikat balanserande av ljus och skugga.

Musik som livsluft, för dess egen skull. Musik att avnjutas på ungefär samma sätt som under vårpromenadens möte med blommande träd och marker. Bara ens uppmärksamhet fordras.

Youtube-länken ovan visar en grupp eminenta musiker som under Festival Mozaic i Californien i augusti förra året spelade den här oktetten alldeles förnämligt, enligt min mening.