Castello Aragonese

Jag kom med båten från Neapel till Ischia Porto redan på förmiddagen och tog första bästa taxibil de drygt två kilometerna till Ischia Ponte och Castello Aragonese. När kastellet högt uppe på klippan på nytt låg där solbelyst i gatans förlängning kände jag att jag valt rätt, kände en återseendets glädje efter det decennium som hunnit passera sen sist med den underliga hastighet som numera kännetecknar tidens gång.

Jag trodde inte att taxin tilläts köra på stenbron men så skedde i alla fall. När cirka hundra meter återstod fram till ingången och portvakterskan bakom sin lucka i berget, bromsar chaffören in, kliver ur bilen, lyfter ur mitt enda bagage, en välfylld kabinväska, och innan jag riktigt hunnit att själv resa mig från sätet ser jag honom försvinna springande som en galen väskryckare längs bron i riktning mot klippan.

Lätt förvirrad frågar jag mig vad som tog åt honom. Han kommer ju knappast längre än till brons ände...? Och jag ser hur han ställer ner väskan där och kommer lugnt gående tillbaka, dunkar mig vänligt i axeln med knytnäven och säger helt obesvärad: 

- Venti euro!

Ja, varför inte roa sig lite på turisternas bekostnad, varför inte spela med deras fördomar om dessa italienska breddgraders uppfinningsrika skojare av olika slag. Jag kunde inte annat än le åt det självklara att Pulcinella även dyker upp som taxiförare ibland. Till saken hör att den taxi jag beställde via hotellet på tillbakavägen kostade femton euro.

Apropå transporter av olika slag upptäckte jag nästa dag vid stenbrons början en sorts all- eller multiparkering jag aldrig tidigare sett.

Med igenkännandets välbehag installerade jag mig i det spartanskt inredda rummet, en gång i tiden klostercell för nunnor inom klarissorden, med fantastisk utsikt mot öns högsta punkt, Monte Epomeo, och havet på ömse sidor av stenbron.

Varken tv eller minibar, men wifi och i övrigt all väsentlig bekvämlighet, dvs en välbäddad säng med rena lakan, en stol, ett litet skrivbord, sängbord, en hylla för några böcker, ett knarrande skåp med galgar och ett fläckfritt badrum. 

Den befästa klippön är en värld för sig som kan besökas mot en inträdesavgift för den som inte är gäst på hotellet. Dess historia löper från 474 f. Kr. och har genom århundraderna tillbyggts och försvarats av visigoter, vandaler, ostrogoter, araber, normander, angeviner och många andra folkslag. Dess mest lysande period var slutet av 1500-talet då inte bara klarissorna utan även grekiska basilianer fyllde var sina kloster och befolkningen uppgick till inte mindre än 1892 familjer. Engelsmännen övertog kastellet från fransmännen 1820, och fiskarbefolkningen flyttade ner till mer havsnära boningar. Kung Ferdinand av Neapel inrättade ön som i huvudsak ett fängelse för livstidsfångar, vilket senare under 1800-talets risorgimento reserverades för i första hand politiska fångar.

Det finns en vandringsled som tar en runt klippan till olika anhalter och utsiktspunkter. Domen med den stora kupolen, numera konsthall, ligger intill klostret/hotellet, där det även finns ett café. I övrigt passerar man ett par andra mindre kyrkor, ett vinmakeri, fängelset, gamla ruiner och ett ståtligt vakttorn. 

Från "Olivterassen", som i århundraden varit klippans stora trädgård, har man fri sikt i tre väderstreck; i det fjärde tornar själva kastellet upp sig med sina mäktiga angevinska torn. Dit in kommer man dock inte.

De gamla höga olivträden erbjuder pausvila under sparsam skugga och med vid utblick mot Procida närmast, och längre bort i sydvart Capris omisskännliga kontur. Här uppe råder en relativ tystnad som bara bryts av avlägsna trafiksignaler nerifrån stan, havstrutarnas hånskratt och några turisters dämpade konversation. Ytterligare en trappa upp finns "Il Terrazzo", där man kan få ett glas vitt och en bruschetta eller något ännu mer mättande om man så vill. Havstrutens närvaro är inte påträngande, den låter sig gärna beundras såväl på nära håll som på distans när den med sin imponerande vingbredd kastar sig från balustraden ut i lufthavet med ett sista gäckande skratt.

Som hotellgäst har man även tillgång till vingården och köksträdgården, där man på en stenbänk kan iaktta den tystlåtne trädgårdsmästarens omsorger om kryddor, tomatplantor och ännu för mig oidentifierbara växter i prydliga rader. Både citroner och apelsiner växer i närheten och i ett hörn av köksträdgården även ett bestånd bambu. 

Det tog en stund innan jag kopplade samman bambun med de snörräta raderna av käppar som utplacerats för de små tomatplantornas kommande klängande tillväxt. Ja, vad vore det italienska köket utan de solmogna tomaterna, utan citronerna, utan oliverna, utan vinet rött och vitt?

Sist vill jag inte undanhålla er den makabra delen av rundvandringen. Neapel, liksom Rom, saknar ju inte drag av dödskult med tanke på deras kryptor, katakomber och begravningsplatser med rikliga tillfällen till memento mori - begrundan av livets ändlighet. I anslutning till den stora kupolförsedda kyrkan finns även här en krypta med några få trånga rum, i själva verket en gravkammare för avlidna klostersystrar, som alltså inte begravdes utan under pågående kroppsligt sönderfall ingick i gemenskapen intill förruttnelseprocessens slut. 

Liket placerades helt enkelt på en av de väggfasta sätena vars hålförsedda sits givetvis får åtminstone oss nordbor att associera till svunna tiders utedass. I denna stinkande och osunda miljö samlades de ännu levande systrarna dagligen för en andaktsstund. Kranier och torra skelettdelar placerades slutligen i ett ossuarium, en särskild förvaringsplats för benrester. Tydligare än så kan man väl knappast uttrycka sin nedvärdering av den mänskliga kroppen som endast värdelöst skal för den ande som lämnat den.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Resa iväg

Jag är på gång med första utlandsresan sedan pandemins utbrott. Eftersom resmålet än en gång är mitt andra hemland, Italien, (jag menar det i själslig bemärkelse), innebär det inga oöverkomliga besvär, dock några extra dokument att hålla reda på: vaccinpass och ett formulär som de italienska myndigheterna vill att jag ska fylla i.

Jag reser ensam den här gången; G. delar inte min reslystnad, min längtan ut i Europa. Inte heller jag tycker om att ödsla tid i köer på flygplatser, men jag brukar kunna göra någonting av själva resandet och bortse från diverse osmidigheter och besvär på vägen, åtminstone på  vägen ut och bort.

Planeringen av resan med läsning, val av uppehållsorter, bokningar av hotell och gärna en opera- eller konsertbiljett också, samlar sig till en personlig kunskapsbank, i bästa fall till gagn även vid smärre incidenter. Men visst, krångel på hemresan frestar mer på tålamodet.

Jag ska till Neapel och Ischia via Rom. Vilket utöver flyg innebär turer med både tåg och båt. Visste ni att man med höghastighetståget Frecciarossa tar sig från Stazione Termini till Napoli Centrale på en timme och en kvart?

Efter ett par dagar i det vackra, det livliga, det smått skrämmande oregerliga Neapel, tar jag båten ut till Ischia, även det en dryg timmes resa. Sist i taxi till Ischia Ponte och Castello Aragonese, i vars hägn det som varit ett gammalt klarisskloster omvandlats till ett av mina favorithotell: Albergo Il Monastero. Jag har varit gäst där ett par gånger förr och stortrivts i de enkla, stilrena rummen med fantastisk utsikt över Ponte och havet. 

Hur tar man sig dit upp, undrar ni förstås (se bilden ovan). Klarissorna, franciskanernas kvinnliga motsvarighet, namngivna efter Santa Klara av Assisi, levde under löften om lydnad, fattigdom, kyskhet och - avskildhet. Kastellet på den mäktiga klippformationens krön måste ha varit helt ointagligt, och inte heller nunnorna lär ha behövt avvisa särskilt många besökare. Idag förs man via en hiss inuti berget upp till hotellet och den övriga bebyggelsen.

Ensamresandet medför ju ofta ett fall in i flanörsstämningar, ett slags lättburen melankoli som göds av den valda ensamvaron och stämmer sinnena till delvis andra iakttagelser än dem man får i sällskap.

Några specifika platser tänker jag besöka, men i övrigt ta dagen som den kommer. Tursamt nog ges en Tosca på Teatro San Carlo som passade in i mitt veckoschema. San Carlo är Italiens pampigaste operahus och känt för att hålla hög klass på föreställningarna. Förvånande nog är biljetterna bara hälften så dyra som La Scalas, detta trots att världsberömda artister ofta gästar scenen. På onsdag dyker exempelvis Jonas Kaufmann upp i rollen som Cavaradossi. Den ryske basen Ildar Abdrasakov är emellertid utbytt mot en för mig okänd förmåga, och man kan ju bara gissa varför.

I Neapel ska jag också försöka hinna med ett besök i kyrkan Pio Monte della Misericordia, där ett av Caravaggios mästerverk hänger, nämligen "De sju barmhärtighetsverken". 

Vilka äro då dessa? Jo, att begrava de döda, besöka de sjuka och fängslade, ge de hemlösa härbärge, klä de nakna, föda de hungrande och ge de törstiga att dricka. Allt skildrat av Caravaggio i en och samma okonventionella bild. 

Waltons förälskade violinmusik

I en notis i Grammophone meddelas att Sir William Waltons änka, Lady Susana Walton, avlidit 83 år gammal. Och jag erinrar mig ett besök i La Mortella på Ischia för några år sedan när ännu Walton för min del visserligen inte var okänd men mest ett namn utan musikaliskt innehåll. La Mortella heter den botaniska trädgård som det italienälskande paret Walton lät anlägga och som vid mitt besök tyvärr inte erbjöd någon konsert i de byggnader som finns där och som bland annat rymmer en mindre konsertsal och ett museum. Trädgården ligger på en klippig bergssluttning med slingrande stigar och en tät, mycket omväxlande växtlighet som till urvalet uppges vara lady Susanas verk. Mitt foto ovan ger bara en antydan om trädgårdens utseende. Vid William´s Rock är Waltons aska begravd.

Sir William Walton (1902-1983) är en av alla dessa brittiska tonsättare från 1900-talet som musikhistoriskt får finna sig i att kategoriseras som "minor composers", i varje fall än så länge eller om inte "minor" så i varje fall inte "major". Benjamin Britten är väl den ende som möjligen kan tränga sig in bland dem som räknas till de stora, beroende på hur lång listan ska göras.

Den sortens kategorisering är förstås dubiös av flera skäl. Dels för att allt som till exempel Stravinskij komponerade inte är av högsta karat, och dels för att mindre kända kompositörer inte sällan komponerar något eller några verk som är fullt i klass med det allra bästa av de allra främsta.

Waltons violinkonsert är ett sådant grymt underskattat verk. Stravinskijs motsvarighet står sig enligt min mening slätt vid en jämförelse. Sedan jag nyligen på allvar upptäckte denna konsert via en fin inspelning (där även violakonserten finns med) har den snurrat flitigt i cd-spelaren. Walton dirigerar själv London Symphony Orchestra och solisten är ingen mindre än Yehudi Menuhin (EMI Classics; inspelningen är ursprungligen från 1970).

Verket tillkom strax före kriget efter en beställning från den störste violinisten av dem alla vid denna tid, Jascha Heifetz. Enligt uppgift komponerades det i en villa i Ravello (Amalfi) hos baronessan Alice Wimborne, en av de baronessor som Walton tydligen redan tidigt utvecklade en viss faibless för. Detta var innan Walton vid ett besök i Buenos Aires 1948 träffade den nu bortgångna Susana Gil och då omedelbart uppvaktade henne på ett lika originellt som framgångsrikt sätt genom att säga: "Ni vet inte om det, men jag kommer att gifta mig med er." Fjorton dagar senare var de förovade. Med henne skapade han sig sedan en antagligen rätt drömlik tillvaro på den vackra ön Ischia i Neapelbukten.

Sognando - drömmande - är en av anvisningarna för den här musiken, som är rik på lyriska avsnitt i det högre registret. Dramatiska kast och rytmiska växlingar är samtidigt ett lika karakteristiskt drag för Walton, som också gjorde mindre framgångsrika försök i operagenren. Det är inte svårt att uppleva violinkonserten som en förälskelsens apoteos - föremålet må sedan vara baronessan, det azurblå medelhavet, citronlundarna, det intensiva middagsljuset eller det tarantelliska livet i grändernas Neapel. Förmodligen är det allt detta tillsammans. Det gnistrar om violinstämmans kantilenor och i mellansatsens napolitanska scherzo får solisten verkligen visa prov på den tekniska förmågan. Kort sagt en underbart uttrycksfull musik som påminner oss om behovet av vackra drömmar.