Caravaggio och Matteus 25:35

När jag efter ett par timmars strövtåg genom några av Neapels äldsta stadsdelar till sist nådde San Pio della Misericordia - kapellet med Caravaggios målning "De sju barmhärighetsverken" - hade jag hoppats kunna komma tavlan närmare än vad som visade sig möjligt. Den nästan bländande chiaroscuro som här liksom ofta hos Caravaggio lägger stora delar av målningen i kompakt mörker medan andra starkt belyses, gör att den trots sitt format är svår att greppa både i enskildheter och som helhet. 

Det belysta - kroppsdelar, draperande sjalar och mantlar, änglavingar och ansikten - bildar ett mönster i stark rörelse, ett mångsidigt drama för betraktaren att urskilja och tyda. (För ett detaljstudium av bilden - se länk).

Den första frågan är givetvis den om vilka de sju gärningarna är. Jag har stött på lite olika ordval på svenska, men innebörden är otvetydig och utgår från bibeltexten i Matteusevangeliet. Det handlar om att

ge de hungriga att äta, ge de törstiga att dricka, besöka de fängslade, begrava de döda, ge de hemlösa (främlingar/pilgrimer) härbärge, bry sig om de sjuka och förse de nakna med kläder.

Frågan är sedan hur Caravaggio lyckas framställa allt detta. Vart för han oss i tid och rum? Hur många personer figurerar i bilden, och vilka är de? Hur kan det som sker förstås utifrån målningens titel?

Det handlar om en beställning som Caravaggio får när han anländer till Neapel 1606. I uppdraget ligger att han i stället för att återge välgärningarna var för sig ska gestalta dem i ett och samma verk. Betraktaren av resultatet kommer således att ställas inför något av en bildgåta som sjufalt söker sin lösning. Fyra hundra år senare behöver nog de flesta av oss viss vägledning av en konsthistoriker, någon som ser tolkningsmöjligheter i detaljerna, för att vi ska kunna tillgodogöra oss verkets fulla potential.* 

Jag räknar till nio personer i bildens nedre hälft - plus en tionde, endast antydd med ett par nakna fötter. I övre delen ser vi madonnan och barnet omslutna av två famnande änglars påtagligt materiella vingar, och vidare hur den ena ängeln med sin utsträckta, lysande nakna arm i en välsignande gest riktar uppmärksamheten på den rörliga scenen nedtill. 

Så långt inga konstigheter. Svårare blir det när jag försöker identifiera de övriga personerna och förbryllas av de där fötterna som sticker ut under armen på en man som bortvänd nästan helt är dold av mörkret. Desto klarare belyst är hans medarbetare som (sjungande?) håller upp facklan och något som liknar en mantel, ett lakan eller i varje fall ett fint veckat tygstycke av något slag. Sannolikt är de båda männen inbegripna i begravningsförberedelser, kanske till och med mässriter, och tyget är då rimligen en duk för svepning av det lik vi bara ser fötterna på. Huruvida mannen som lyfter bildens enda synliga ljuskälla föreställer en speciell person har jag inte lyckats utröna.

Men var befinner vi oss - ute eller inne, i ett bårhus eller i ett värdshus, i eller utanför ett fängelse? Mest troligt betraktar vi en nattlig gatuscen där mycket händer och där trängsel uppstått, ungefär som det gör och alltid gjort i Neapel, men där Caravaggio hämtat de närvarande från vitt skilda epoker - romersk antik, bibelns gamla och nya testamenten, medeltid och hans egen samtid.

Längst fram till höger lutar sig en ung kvinna mot ett gallerförsett fönster genom vilket en gammal man pressar sitt ansikte mot hennes ena blottade bröst. Uppenbarligen ger hon honom bröstet, vilket bekräftas av ett par mjölkdroppar i mannens skägg (som bara ett närstudium avslöjar). Att det är en fånge bakom gallret kan vi ta för givet, men är det verkligen endast näring som den gamle hungrar efter? Den unga kvinnan ser sig över axeln ut mot mörkret med halvöppen mun och orolig blick, som om det mycket riktigt vore något dubiöst med hennes dubbla välgärning.

Konsthistorikerna känner väl till scenen som går tillbaka på en myt från den romerska antiken, där Pero, representerande caritas romana (välgörenhet på gammalromerskt sätt), på detta sätt hemligen förbarmar sig över Cimon, sin fängslade far som dömts till hungerdöden. Man kommer osökt att tänka på uttryck som "Nöden har ingen lag" och "Nåd går före rätt", när man på detta sätt överser med en tabubelagd gärning - i en incestuös relation - när den sammanfaller med dygden att älska och hedra föräldrarna och förbarma sig över sin nödställda nästa.

 

Längst fram i bilden ser vi den starkt lysande ryggtavlan på en halvliggande man, möjligen handikappad eller i varje fall avmagrad och i behov av något att skyla sig med. Han möts av en man som tvärtom ser mycket välsituerad ut i sin vackert rödtonade klädsel och yviga, fjäderprydda huvudbonad. Han föreställer Sankt Martin av Tours, klostergrundaren från 300-talet och Frankrikes skyddshelgon, som är berömd för att enligt legenden ha mött en frusen tiggare och för hans skull skurit och delat sin mantel i två. Vi ser hur manteln redan väller som en flod ned över tiggarens nacke och - återigen en talande detalj - hur spetsen av klingan som delat den glimmar till i mörkret alldeles intill.

Återstår de övriga tre männen i gruppen till vänster. Halvt skuggad men med blottad bringa syns en man som häller i sig en dryck ur ett märkligt kärl, en åsnekäke, vilket när detta väl fastställts med ens även avslöjar hans identitet. Det är Simson som här släcker sin törst med det som tidigare utgjorde ett mäktigt vapen i hans hand när han med sin hemlighetsfulla styrka dräpte tusen filistéer. **  Enligt Domarbokens berättelse var det Gud själv som försåg Simson med det glittrande friska vatten som Caravaggio med lätt penselföring så skickligt återger.

Till vänster i bilden står en värdshusvärd och bekräftar med bakåtpekande finger att det finns rum för den skäggprydde man som med stav i handen och ett musselskal fäst på huvudbonaden knappast kan tas för annat än en pilgrim, en främling som söker skydd för natten. Ännu en detalj - pilgrimsmusslans skal - antyder således hans status, men jag läser att man också gått längre än så i spekulationer och antagit att det skulle kunna vara pilgrimen Kristus själv som här uppenbarar sig i nattmörkret. Det är ju hans ord i Matteusevangeliet som är upphovet till de välgärningar vi talar om.

 

"Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni gav mig husrum...."

Var då detta konstverk av Caravaggio värt att uppsöka och betrakta? Utan tvekan hade jag stor behållning av att se det i verkligheten, på plats i det kyrkorum som det målades för och där det alltid hängt, och med de incitament till ett närmare studium som besöket ledde till. Tyvärr glömde jag min lilla kikare som under resor tjänat mig väl i kyrkor och muséer med konstverk som man inte lyckas komma riktigt nära.

Foto:
De båda översta: EJ.

Det tredje uppifrån: Lån från nätet.

*   Jag har främst litat till Andrew Graham-Dixon. 

** Jag har tidigare skrivit om Simson här.

Castello Aragonese

Jag kom med båten från Neapel till Ischia Porto redan på förmiddagen och tog första bästa taxibil de drygt två kilometerna till Ischia Ponte och Castello Aragonese. När kastellet högt uppe på klippan på nytt låg där solbelyst i gatans förlängning kände jag att jag valt rätt, kände en återseendets glädje efter det decennium som hunnit passera sen sist med den underliga hastighet som numera kännetecknar tidens gång.

Jag trodde inte att taxin tilläts köra på stenbron men så skedde i alla fall. När cirka hundra meter återstod fram till ingången och portvakterskan bakom sin lucka i berget, bromsar chaffören in, kliver ur bilen, lyfter ur mitt enda bagage, en välfylld kabinväska, och innan jag riktigt hunnit att själv resa mig från sätet ser jag honom försvinna springande som en galen väskryckare längs bron i riktning mot klippan.

Lätt förvirrad frågar jag mig vad som tog åt honom. Han kommer ju knappast längre än till brons ände...? Och jag ser hur han ställer ner väskan där och kommer lugnt gående tillbaka, dunkar mig vänligt i axeln med knytnäven och säger helt obesvärad: 

- Venti euro!

Ja, varför inte roa sig lite på turisternas bekostnad, varför inte spela med deras fördomar om dessa italienska breddgraders uppfinningsrika skojare av olika slag. Jag kunde inte annat än le åt det självklara att Pulcinella även dyker upp som taxiförare ibland. Till saken hör att den taxi jag beställde via hotellet på tillbakavägen kostade femton euro.

Apropå transporter av olika slag upptäckte jag nästa dag vid stenbrons början en sorts all- eller multiparkering jag aldrig tidigare sett.

Med igenkännandets välbehag installerade jag mig i det spartanskt inredda rummet, en gång i tiden klostercell för nunnor inom klarissorden, med fantastisk utsikt mot öns högsta punkt, Monte Epomeo, och havet på ömse sidor av stenbron.

Varken tv eller minibar, men wifi och i övrigt all väsentlig bekvämlighet, dvs en välbäddad säng med rena lakan, en stol, ett litet skrivbord, sängbord, en hylla för några böcker, ett knarrande skåp med galgar och ett fläckfritt badrum. 

Den befästa klippön är en värld för sig som kan besökas mot en inträdesavgift för den som inte är gäst på hotellet. Dess historia löper från 474 f. Kr. och har genom århundraderna tillbyggts och försvarats av visigoter, vandaler, ostrogoter, araber, normander, angeviner och många andra folkslag. Dess mest lysande period var slutet av 1500-talet då inte bara klarissorna utan även grekiska basilianer fyllde var sina kloster och befolkningen uppgick till inte mindre än 1892 familjer. Engelsmännen övertog kastellet från fransmännen 1820, och fiskarbefolkningen flyttade ner till mer havsnära boningar. Kung Ferdinand av Neapel inrättade ön som i huvudsak ett fängelse för livstidsfångar, vilket senare under 1800-talets risorgimento reserverades för i första hand politiska fångar.

Det finns en vandringsled som tar en runt klippan till olika anhalter och utsiktspunkter. Domen med den stora kupolen, numera konsthall, ligger intill klostret/hotellet, där det även finns ett café. I övrigt passerar man ett par andra mindre kyrkor, ett vinmakeri, fängelset, gamla ruiner och ett ståtligt vakttorn. 

Från "Olivterassen", som i århundraden varit klippans stora trädgård, har man fri sikt i tre väderstreck; i det fjärde tornar själva kastellet upp sig med sina mäktiga angevinska torn. Dit in kommer man dock inte.

De gamla höga olivträden erbjuder pausvila under sparsam skugga och med vid utblick mot Procida närmast, och längre bort i sydvart Capris omisskännliga kontur. Här uppe råder en relativ tystnad som bara bryts av avlägsna trafiksignaler nerifrån stan, havstrutarnas hånskratt och några turisters dämpade konversation. Ytterligare en trappa upp finns "Il Terrazzo", där man kan få ett glas vitt och en bruschetta eller något ännu mer mättande om man så vill. Havstrutens närvaro är inte påträngande, den låter sig gärna beundras såväl på nära håll som på distans när den med sin imponerande vingbredd kastar sig från balustraden ut i lufthavet med ett sista gäckande skratt.

Som hotellgäst har man även tillgång till vingården och köksträdgården, där man på en stenbänk kan iaktta den tystlåtne trädgårdsmästarens omsorger om kryddor, tomatplantor och ännu för mig oidentifierbara växter i prydliga rader. Både citroner och apelsiner växer i närheten och i ett hörn av köksträdgården även ett bestånd bambu. 

Det tog en stund innan jag kopplade samman bambun med de snörräta raderna av käppar som utplacerats för de små tomatplantornas kommande klängande tillväxt. Ja, vad vore det italienska köket utan de solmogna tomaterna, utan citronerna, utan oliverna, utan vinet rött och vitt?

Sist vill jag inte undanhålla er den makabra delen av rundvandringen. Neapel, liksom Rom, saknar ju inte drag av dödskult med tanke på deras kryptor, katakomber och begravningsplatser med rikliga tillfällen till memento mori - begrundan av livets ändlighet. I anslutning till den stora kupolförsedda kyrkan finns även här en krypta med några få trånga rum, i själva verket en gravkammare för avlidna klostersystrar, som alltså inte begravdes utan under pågående kroppsligt sönderfall ingick i gemenskapen intill förruttnelseprocessens slut. 

Liket placerades helt enkelt på en av de väggfasta sätena vars hålförsedda sits givetvis får åtminstone oss nordbor att associera till svunna tiders utedass. I denna stinkande och osunda miljö samlades de ännu levande systrarna dagligen för en andaktsstund. Kranier och torra skelettdelar placerades slutligen i ett ossuarium, en särskild förvaringsplats för benrester. Tydligare än så kan man väl knappast uttrycka sin nedvärdering av den mänskliga kroppen som endast värdelöst skal för den ande som lämnat den.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Resa iväg

Jag är på gång med första utlandsresan sedan pandemins utbrott. Eftersom resmålet än en gång är mitt andra hemland, Italien, (jag menar det i själslig bemärkelse), innebär det inga oöverkomliga besvär, dock några extra dokument att hålla reda på: vaccinpass och ett formulär som de italienska myndigheterna vill att jag ska fylla i.

Jag reser ensam den här gången; G. delar inte min reslystnad, min längtan ut i Europa. Inte heller jag tycker om att ödsla tid i köer på flygplatser, men jag brukar kunna göra någonting av själva resandet och bortse från diverse osmidigheter och besvär på vägen, åtminstone på  vägen ut och bort.

Planeringen av resan med läsning, val av uppehållsorter, bokningar av hotell och gärna en opera- eller konsertbiljett också, samlar sig till en personlig kunskapsbank, i bästa fall till gagn även vid smärre incidenter. Men visst, krångel på hemresan frestar mer på tålamodet.

Jag ska till Neapel och Ischia via Rom. Vilket utöver flyg innebär turer med både tåg och båt. Visste ni att man med höghastighetståget Frecciarossa tar sig från Stazione Termini till Napoli Centrale på en timme och en kvart?

Efter ett par dagar i det vackra, det livliga, det smått skrämmande oregerliga Neapel, tar jag båten ut till Ischia, även det en dryg timmes resa. Sist i taxi till Ischia Ponte och Castello Aragonese, i vars hägn det som varit ett gammalt klarisskloster omvandlats till ett av mina favorithotell: Albergo Il Monastero. Jag har varit gäst där ett par gånger förr och stortrivts i de enkla, stilrena rummen med fantastisk utsikt över Ponte och havet. 

Hur tar man sig dit upp, undrar ni förstås (se bilden ovan). Klarissorna, franciskanernas kvinnliga motsvarighet, namngivna efter Santa Klara av Assisi, levde under löften om lydnad, fattigdom, kyskhet och - avskildhet. Kastellet på den mäktiga klippformationens krön måste ha varit helt ointagligt, och inte heller nunnorna lär ha behövt avvisa särskilt många besökare. Idag förs man via en hiss inuti berget upp till hotellet och den övriga bebyggelsen.

Ensamresandet medför ju ofta ett fall in i flanörsstämningar, ett slags lättburen melankoli som göds av den valda ensamvaron och stämmer sinnena till delvis andra iakttagelser än dem man får i sällskap.

Några specifika platser tänker jag besöka, men i övrigt ta dagen som den kommer. Tursamt nog ges en Tosca på Teatro San Carlo som passade in i mitt veckoschema. San Carlo är Italiens pampigaste operahus och känt för att hålla hög klass på föreställningarna. Förvånande nog är biljetterna bara hälften så dyra som La Scalas, detta trots att världsberömda artister ofta gästar scenen. På onsdag dyker exempelvis Jonas Kaufmann upp i rollen som Cavaradossi. Den ryske basen Ildar Abdrasakov är emellertid utbytt mot en för mig okänd förmåga, och man kan ju bara gissa varför.

I Neapel ska jag också försöka hinna med ett besök i kyrkan Pio Monte della Misericordia, där ett av Caravaggios mästerverk hänger, nämligen "De sju barmhärtighetsverken". 

Vilka äro då dessa? Jo, att begrava de döda, besöka de sjuka och fängslade, ge de hemlösa härbärge, klä de nakna, föda de hungrande och ge de törstiga att dricka. Allt skildrat av Caravaggio i en och samma okonventionella bild.