Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 29 augusti 2016

Höstens kalendarium



Ibland, numera, känner jag mig passerad av tiden, eller av vad det nu är som jag inte längre finner mig riktigt tillrätta med. Det är inte någon dominerande förnimmelse, men den uppstår allt oftare när jag läser kulturartiklar i DN, som är mitt husorgan sedan ungdomen. Generationerna efter mig (ett par har det väl hunnit bli?) är fångade i strömningar med en konformitet som jag inte förmår mobilisera intresse för. Det märks till exempel när kulturskribenterna inför höstens bokutgivning och evenemang av olika slag ska tipsa om vad man borde hålla ögon och öron öppna för.

Jag läser förstrött och tänker att, jaha, då kan man lugnt ägna sig åt olästa klassiker eller omläsning av gamla favoriter. Men så borde jag ju inte tänka; öppenhet är en dygd jag alltid försökt göra till mönster. Betyder det att allt är intressant och värt att ägna tiden åt? Nej, och det är väl där åldern kommer in...

Förmodligen kommer det ändå att visa sig att det i höstens litteraturutgivning finns guldkorn som undgått DN:s katalogläsare. Musik, film och tv ska vi inte tala om, där är det masskulturellt nöjesliv som gäller för hela kulturslanten. Och teater - ja där duger ju inte dramatiken längre, utan omarbetade romaner eller "fritt efter" är vad som gäller. 

Nåväl, man kan ju med hjälp av nätet lista ut en del saker av egen kraft och för egen del. 

Musik först: Berwaldhallen öppnar höstsäsongen med Mahlers nia med Harding och SRSO. I oktober kan man sedan lyssna till Berlioz´ "Romeo och Julia", ett stort verk för solister, kör och orkester som inte ges så ofta. Även där Harding och SRSO. 

I Konserthuset bjuds flera pianoaftnar, av vilka jag vill lösa biljett till åtminstone de med den troget återvändande Grigory Sokolov (i oktober) och Andras Schiff (november). Schumanns konsertstycke för fyra horn och orkester är ett underbart verk som tillsammans med en Dvorak-serenad och Mozarts Linz-symfoni borgar för en stor kväll med Filharmonikerna och Sakari Oramo, också det i november. Bland andra maffiga orkesterverk i programmet märks Bruckners femma och Strauss´ Ein Heldenleben.

I Uppsala Konserthus ger Uppsala Kammarsolister mycket fina konserter vissa söndagar. I november är temat "Kreutzersonaten" med Beethoven och Janaceck och med Stina Ekblad som uppläsare.

När det börjar dra ihop sig mot adventstider har Kungl Operan en premiär på en italiensk opera som aldrig getts i Skandinavien förut. Det är Umberto Giordanos "Fedora" (från 1898), här och nu presenterad som en psykologisk thriller och med fina gästsolister i huvudrollerna. Där har jag redan löst biljett för att försäkra mig om lite italiensk hetta i vintermörkret. 

Så finns ju också Opera på bio numera. Bland annat ges Mozarts "Don Giovanni" från Met, lördag den 22/10.

Teater? Ja, Dramaten sätter upp Tjechovs "Ivanov", vilket jag finner både lovande och lovvärt. Jag har i all min okunskap aldrig tidigare uppmärksammat detta drama, som föregår hans senare och mera berömda verk för scenen.

Och en del läsning från höstens bokflod blir det med all säkerhet också. Om inte annat så kommer jag att hänga på låset när Lars Gustafssons sista dikter utkommer på Bonniers den 1 november. "Etyder för en gammal skrivmaskin" lyder titeln. Tre av dessa sista dikter kan man för övrigt redan nu ta del av i senaste numret av tidskriften 10-tal. Jag ser också att Modernista kommer med nyöversatta essäer av Inger Christensen: "Del av labyrinten". 

Allt detta räcker gott och väl för att jag ska känna mig tillfreds inför hösten, i all synnerhet som min länge hägrande musikresa till Leipzig och Dresden dessutom kommer att förverkligas.

torsdag 25 augusti 2016

Molnskådande



Jag blir alltmer fäst vid Mälarlandskapet. Efter att under så många år sommartid vistats i det öppna men ändå omväxlande slättlandskap som södra Uppland utgör är det inte underligt. I motsats till de oändligt djupa barrskogarna i min uppväxts nordliga trakter finns här blandskogar som man alltid kommer ut ur även om man händelsevis går vilse, kullar med stenrösen som bildar öar i sädesfälten, åar och lummiga vikar, medeltida kyrkor som sticker upp med torn från vilka man inte sällan ser ända till nästa, här och var ett slott eller herrgård men också gott om gamla kyrktorp i skogsbrynen, ekar och andra ståtliga ädellövträd vid vägarna, liksom runstenar som vittnar om åldern på detta kulturlandskap.



Till öppenheten hör att horisonten sjunker och breddas så att himlen upptar en stor del av synfältet, försåvitt man lyfter blicken något. Det kan göra att man som jag blir molnskådare, inte främst för att tyda väderleken utan för att det i sig är en njutning att se de oändliga variationer som bjuds och de ljusförhållanden som följer av dem. Vad vore landskapsmålningen utan en himmel?


Som vandrare med en hund i sällskap är man naturligen observant på den jordnära omgivningen; hunden går ju oftare med nosen i marken än den sniffar i luften. Men husse faller ibland i tankar och höjer blicken. På slätten ser han molnskuggorna glida över fälten och vid horisontens skogsrand åskmörker som förstärks av det solljus som ännu råder.








Särskilt vacker är himlen i kvällsljus, inte minst i augustiskymningen. När solen står lågt blir skuggorna långa och stubbåkrar och sädesfält som redan under dagen skiftat i guld, av både låg och hög karat, kan i den blå skymningen till och med anta rosa toner.


Jag har ännu bara ytligt satt mig in i vetenskapens beskrivning och klassificering av molnen, men jag har i alla fall noterat att man som vanligt (förutom latinska beteckningar i sann linneansk anda) väljer de ord som är mest talande, för att inte säga målande. Moln kan alltså liknas vid tussar, fjädrar, stackar, slöjor, böljor, valkar. När jag för några veckor sedan såg nedanstående i mina ögon ovanliga himmel blev jag till att börja med en aning brydd av beteckningen makrillmoln. Men kanske är det associationen till fiskstim som föranlett det ordvalet?


Till sist några solnedgångsbilder tagna i helgen som var. Man behöver inte vara en Marcus Larson (1825-1864) för att låta sig hänföras av en kvällshimmel som denna:




Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

onsdag 17 augusti 2016

Ur dagboken som inte blev av



En gång i ungdomen bestämde jag mig för att skriva dagbok. Jag köpte ett tjockt häfte med svarta pärmar och gjorde några noteringar som emellertid inte skulle bli så många. De blev allt färre tills ambitionen helt enkelt självdog. 

Bland dessa anteckningar fanns också läsefrukter med en del citat. Ett av dem var hämtat från Friedrich Nietzsches "Den glada vetenskapen":

"Man drömmer inte alls eller man drömmer intressant. Man måste lära sig att vara vaken enligt samma princip - inte alls eller intressant."

Mitt ungdomliga jag bejakade entusiastiskt denna strävan, som dock åtminstone delvis gick samma öde till mötes som dagboken med de svarta pärmarna. Ty vem kan leva upp till en sådan ovillkorlig devis?

Och nu undrar jag: Vad kan han egentligen ha menat? Drömmer gör man ju utan att styra denna nattliga aktivitet. Och det man vid uppvaknandet kommer ihåg är av varierande intresse för det vakna jaget. Kanske menade han - prefreudianskt - att det vi kommer ihåg av våra drömmar alltid bär på något intressant? En annan möjlighet, mindre trolig, är att han syftar på dagdrömmarna, de som i halvslummer har karaktären av fantasier om jaget i en iscensatt framtid.

Att leva sitt liv så intressant som möjligt är förvisso en uppfordrande tanke som varje ung människa med livet framför sig torde tilltalas av. Inte mindre så för den äldre med mindre av liv som återstår, kan jag tänka. 

Nu när jag inte längre har ett arbete som kräver den tribut som lönearbetet alltid gör, och jag således inom mina begränsningar kan välja vad som är mest intressant, ja då borde det väl vara lättare att anamma den där devisen?

Det är inte så säkert. Påminnelsen kan behövas, oavsett i vilken ålder man befinner sig.

Kanske kan man också vid min ålder vända på saken: Så länge livet ter sig högeligen intressant och ledan eller depressionen sålunda hålls stången behöver man inte bekymra sig så mycket om saken.


söndag 7 augusti 2016

Listan: Ett tiotal av de mest oumbärliga kammarmusikverken



Bästalistor är ofta lockande läsning trots att de är subjektiva och aldrig innehåller hela och fulla sanningen. När jag nyligen återigen lyssnade till Mozarts kvintett för piano och blåsare började jag tänka: vilka nio andra kammarmusikverk skulle jag betrakta som lika oumbärliga? Jag blev snabbt varse att jag i så fall vore tvungen att hänvisa den största kammarmusikformen, stråkkvartetten, till en egen lista. Detta av det enkla skälet att de annars skulle tränga undan allt annat på listan. Ytterligare begränsningar verkade nödvändiga: inga soloverk eller verk för kammarorkester och endast ett verk av varje tonsättare, annars skulle nog verk av Mozart, Beethoven och Brahms dominera helt.

Kammarmusik får väl i våra dagar betraktas som den kanske mest exklusiva musikgenre som finns, en musikform för akustiska instrument, liten besättning och med höga konstmusikaliska anspråk. Med andra ord: så långt från nutidens elektromaskinella populärmusik man kan komma. Hur många bryr sig? Tillräckligt många eftersom den trots allt fortfar att existera, vilket är huvudsaken. Sedan kan man bara hoppas att insiktsfulla föräldrar genom sitt eget intresse kan så några frön i sina barn om de skatter som finns att hämta i den här musiken. Att skolans musiklektioner skulle göra det håller jag tyvärr för mindre troligt.

Här är min lista, utan inbördes rangordning:

Monteverdi: Hor che´l ciel e la terra. Madrigal ur åttonde madrigalboken. 
Från renässansen finns bland mycket annat i madrigalväg denna pärla, med text av Petrarca. Kanske inte så vanligt att räkna madrigaler till kammarmusiken, men det görs och varför inte?

Mozart: Kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, K.452.
"Det bästa jag någonsin gjort", skrev Mozart själv i ett brev till fadern om denna kvintett. Ett av de främsta kammarmusikverk som komponerats, inte minst sett till den utsökta balansen mellan instrumenten.

Haydn: Piano trio i Ess-dur, Hb.XV, nr 30.
Haydn komponerade ett fyrtiotal (!) pianotrior som hamnat lite i skuggan av all annan fin musik av honom. Visserligen musik med pianot i huvudrollen, men vilken musik! Egentligen omöjligt att välja här, men det får bli nr 30, fast jag egentligen vill framhålla de fyra sista (nr 42-45) som lika omistliga.

Beethoven: Violinsonat, nr 9 i A-dur, "Kreutzersonaten", op. 47.
Här finns den våldsamma passionen uttryckt i berättigade extremer - det vilda prestot omväxlande med den nödtvungna andhämtningens adagio och andante. Tänka sig - ett lugnt gående i en sådan atmosfär av upphetsning, måste det inte bli fråga om en tillkämpad behärskning med oron pulserande under ytan?

Mendelssohn: Oktett i Ess-dur, op. 20.
Ingen tonåring har skrivit ett större mästerverk, inte ens Mozart. Ett ohejdbart musikaliskt flöde, som vore den naturgiven. Den oförfalskade livsglädjen gestaltad.

Brahms: Klarinettkvintett i h-moll, op. 115.
Det är sällan som en tonsättare kan matcha en föregångares mästerverk med något lika fint av samma slag. Men Brahms gjorde det - efter Mozart. Här bjuds den kanske främsta trösten inför alla slags förebud om höst och förgänglighet.

Schubert: Stråkkvintett i C-dur, D 956.
Stråkkvintetternas stråkkvintett. Den andra satsens Adagio kan mycket väl vara de skönaste femton minuter stråkmusik som någonsin kommer att nå mänskliga öron.

Schumann: Pianokvartett i Ess-dur, op. 47.
Ännu ett romantikens underverk, med all den finess och bravur som var Schumanns kännetecken i hans bästa stunder.

Fauré: Pianokvartett, nr 2 i g-moll, op. 45.
Jo, jag tvekade här, eftersom jag älskar den rika franska kammarmusiken och lika gärna kunde ha valt exempelvis Ravels pianotrio. Men Fauré är alltför lite uppmärksammad för annat än sitt Requiem, så därför detta verk i första hand. Fauré - en mycket mer passionerad tonsättare än de flesta tror, vilket man upptäcker i hans kammarmusik.

Schönberg: Verklärte Nacht (för stråksextett).
Senromantiken driven till sin spets, ett måste för den som en månskensnatt gärna lyssnar till bruset i trädkronorna. Och som inte ryggar för inslag av "das Unheimliche".

Sjostakovitj: Pianotrio nr 2 i e-moll, op. 67.
Ett av hans mest gripande verk, vilket inte vill säga lite när det handlar om en tonsättare som bland annat också komponerat den stråkkvartett som har numret 8. 

Messaien: Kvartett vid tidens slut (för klarinett, violin, cello och piano).
Även här omsluts vi av stort allvar, som därför inte utesluter stor skönhet och det ljus som nog har sin grund i tonsättarens djupa religiositet. Ett verk från världskrigets dagar som för lyssnaren in i ett meditativt tillstånd. 

Ja, det blev visst fler än tio, men jag plockar ändå inte bort något. Snarare skulle jag vilja komplettera med ytterligare några verk av redan representerade tonsättare och några andra som lika gärna kunde valts. Med dessa blir det sammanlagt tjugo oumbärliga mästerverk, en sorts grundläggande kanon för klassisk kammarmusik, om ni så vill.

Mozart: Stråkkvintett i g-moll, K. 516.
Beethoven: Pianotrio i B-dur, op. 97, "Ärkehertigen".
Brahms: Pianokvartett, nr 3 i c-moll, op. 60.
Dvorák: Pianokvintett i A-dur, op. 81.
Franck: Violinsonat i A-dur.
Bartók: Sonat för två pianon och slagverk.
Ravel: Pianotrio i a-moll.
Prokofiev: Violinsonat nr 1 i f-moll, op. 80.

torsdag 4 augusti 2016

I sällskap med sol och måne och en gammal centraleuropé



Ett par veckor av solskensdagar och månljusnätter är förbi. Dagar med glittrande reflexer i det saftiga gräset, också när det inte vattnats av regn. Med vindilar utan nämnvärd svalka, vråkens jamande högt i skyn, och hundskall som brutit tystnaden helt nära men hörts vida omkring över de öppna fälten. Bleknande korn och vete, någon gång havre, men varför aldrig råg? Solstolen av mig förvandlad till skuggstol under parasollet, där jag i skamlös maklighet kunnat sträcka ut mig med boken i knät och lyssna till brisen i lövverket. Mot aftonen åskmuller från skogsranden, vackra mörka moln som oftast tömt sig på annan ort.



Om nätterna månen som lyst som en kökslampa in över golvet. Påverkar den oss, fullmånen, och i så fall hur? Dålig sömn? Ökad kättja? Konstigare drömmar än vanligt? Rubbad sinnesro? Ingen vet, fast några tror sig veta. Helt enkelt trosfrågor på bräckliga korrelationers grund, som så mycket annat. Och som gryningens snabbt skingrade dimstråk försvinner även dessa frågor. Och ersätts av andra, mer väsentliga.

Under dessa högsommardygn har de böcker jag växlat mellan varit givande, trots eller tack vare ett innehåll som inte primärt lockat med förströelsens behag. Det finns i själva verket inget som säger att man måste läsa lätt om brott med en kommissarie som huvudperson bara för att solen och månen lyser som allra starkast över både onda och goda.

Alternativ finns. Exempelvis en dagbok av en gammal ungersk författare, en filosofisk skrift som kräver ordentlig skärpning i vindfläktad skugga, eller en prisbelönt roman av en svensk författare i den yngre generationen.

Sándor Maraí (1900-1989) var en ungersk författare som mer än halva sitt liv levde i landsflykt och som på senare tid aktualiserats genom förnyad utgivning av hans verk på många språk. Han skrev dagbok under hela sitt liv och den del som omfattar slutfasen översattes till vacker svenska för ett par år sedan (av Ervin Rosenberg) under den givna titeln "Dagbok, 1984-1989" (Tranan, 2014).

Författaren är åldrad och lever med och vårdar sin sjuka hustru i San Diego, Kalifornien. Han skriver inte längre, påstår han, men tycks ändå av och till återvända till ett sista manus (en deckare!) och gör i alla fall noteringar om detta och annat, till exempel om vad han läser, i den här dagboken. Han är trött och stapplig, desillusionerad men välgörande osentimental, sarkastisk över kolleger som inte håller måttet och stoisk men ambivalent inför avslutningen av sitt liv.



Hustrun blir blind och måste slutligen tas om hand på sjukhus, där hon långsamt tynar bort och dör. Hennes aska strös två miles ut till havs och Máraí konstaterar att han nu efter sextiotvå års äktenskap bara är hänvisad till vad han kallar en "hotline", en sorts fortsatt kontakt med den avlidna som möjliggör utbyte av minnen från deras liv tillsammans. Frånsett sonen med familj och städerskan har han inget umgänge, inte ens inom sin egen släkt, eftersom även syskonen som är några år yngre än han själv också dör långt borta i en annan världsdel under denna period. När sedan även sonen, blott i fyrtioårsåldern, hastigt avlider står han slutligen helt ensam i livet.

"De två mystiska ögonblicken i existensen: när en oerhörd, väldig energi, livet, börjar verka i det befruktade ägget - och det andra, när denna energi upphör att verka i cellerna och en oerhörd, väldig kraft, döden, börjar verka. Detta och ingenting mer är verkligheten.Allt annat är billig illusion, frånstötande.
Genom allt lyser den döendes ansikte: det allvar som visar sig i ett ännu levande väsen, i vilket livsenergin håller på att kallna. Detta allvar liknar ingenting annat. De stora målarna och skulptörerna har inte kunnat återge det." (s. 182-83)

Redan under hustruns långsamma döende umgås Máraí med tankar på att ta livet av sig, att förekomma den dödsprocess som han fruktar mest, nämligen den där hjärnblödningen eller annan sjukdom skulle göra honom oförmögen att styra över sitt eget öde. Han berättar enkelt och sakligt hur han uppsöker en vapenbutik, vilket ju inte är märkvärdigt i USA, och där inhandlar en pistol med ammunition. Sedan anmäler han sig till en kurs där han tillsammans med andra, mestadels mycket yngre, lär sig hantera vapnet, som han därefter förvarar i en skrivbordslåda. 



Dagboksanteckningarna fortlöper men blir allt glesare. Han läser ännu tidningar, men mestadels klassiker och ungersk poesi. Sofokles, Aiskylos, Cervantes, Spinoza, m fl. Brev med födelsedags-gratulationer når honom visserligen ibland, likaså ett erbjudande från hemlandet om nyutgivning av några av hans verk. Det senare avvisar han som otänkbart så länge den kommunistiska regimen har makten. 

I näst sista anteckningen skriver han att synen försvagats, att han kan läsa högst en kvart om dagen. Vidare: "Idag stor saknad efter L, det nobla och det förnäma hos hennes kropp. Efter hennes leende. Efter hennes röst".



Det är en melankolisk bok, givetvis är det det. Men ändå på ett avgörande sätt uppbygglig genom den humanism som genomsyrar texten. Det som gjorde mig mest sorgmodig var dock att behöva konstatera att Máraí avfyrade den där pistolen bara några månader innan Sovjetunionens och murens fall. 











Foto: EJ (klicka för förstoring!).
         Fotot av bysten av Máraí är ett lån från Wikipedia.