En enormbulletisdag

På min promenad in mot stadskärnan i tisdags såg jag många som bar på ett litet nätt paket som hölls i ett försiktigt balanserande grepp. Det fanns, insåg jag, inga skäl att inte följa deras exempel, att inte en dag som denna slinka in på närmsta konditori och återvända med dagens godsak i handen: en fettisdagsbulle till fikat.

Fettisdagen bör ju enligt en kristet inspirerad sedvänja firas genom att man äter sig fet inför den stundande fastan. Vilket bland annat låter sig göras med hjälp av semlan, allas vår gräddgarnerade vetebulle med krämig mandelmassa inuti. Ingen fastar väl längre, i varje fall inte i 40 dagar, men många med mig älskar att frossa på detta speciella bakverk.

Osökt kom jag att tänka på att man inte obetänksamt kan använda adjektivet fet längre, i varje fall inte i sällskap med barn eller i barnböcker. Frågan är om f-orden "fet" och "ful" rent av bör utrangeras ur det korrekta språkbruket, en fråga om vilken det som bekant rasat en kulturdebatt helt nyligen. 

I just det här fallet finns ju för bullen ett alternativ, för den speciella tisdagen dock inte. Och för människor?

Det är författaren Roald Dahl, död sedan länge, som genom sina populära barnböcker aktualiserat frågan. Han brännmärks för sitt odygdiga och drastiska språk. I hans böcker förekommer nämligen feta och fula individer, och sådana vet vi ju kan känna sig kränkta om de beskrivs som sådana. Ja även de som läser om dem kan drabbas. Dahls språk bör alltså tvättas och f-orden ersättas med andra, mindre laddade och nedvärderande begrepp.  

Det är när ersättningsordet för fet föreslås som hela debatten framstår i den löjeväckande dager som den här sortens debatter alltid hamnar i. Tjock? - nej det går ju inte heller. "Enorm" ska det nu heta, åtminstone i Dahls barnböcker. Men gör det verkligen mindre ont i de feta om de hädanefter blir beskrivna som enorma? 

Mina ärenden på stan gällde besök på ett par ställen som benämns med relativt oskyldiga b-ord: "bolaget" och "bokhandeln". I den senares bokrea beslöt jag mig för återhållsamhet med tanke på mina välfyllda hyllor här hemma. Det blev ett par verk av Olga Tokarzcuk och ett av Annie Ernaux. Jag tyckte så mycket om Tokarczuks "Styr min plog över de dödas ben" och hoppas kunna ta mig igenom den voluminösa, ja rent av jättetjocka "Jakobsböckerna", som av recensionerna att döma är ett verk i min smak.  

Livet har lärt mig att pejorativt språkbruk inte utrotas bara genom utbytet av specifika ord. Dagens "funktionsvarierade" må med den nya beteckningen för någon tid framöver kunna betraktas som mer än bara sina begränsningar, men hur länge? Verklighetens oönskade avvikelser och funktionsnedsättningar finns fortfarande kvar, liksom även de som avsiktligen vill såra och förlöjliga.

Jag gick till Centralbageriet som i UNT brukar vinna semlans bäst i test i Uppsala. Där stod jag i kö en kvart för ett litet fettisdagspakets skull, som jag sedan jämte de övriga inköpen förväntansfullt bar hem till fikastunden. 

Den var fet god, som jag hör ungdomarna säga nuförtiden - och mena det positivt.

"Kristendomskan" och den terapeutiska kulturen

Jag läser med intresse teologen och kyrkohistorikern Joel Halldorf, och inte endast för att hans frikyrkliga uppväxtmiljö också var min, om än drygt en generation tidigare. Ibland, i själva verket rätt ofta, är jag också överens med honom i sak, till exempel i hans plädering för teologisk inblandning i idédebatten. Varför inte? 

Kyrkans företrädare bör välkomnas när de håller den intellektuella, argumenterande nivå som Halldorf själv visar prov på. Det är bara bra om röster från det hållet får ökat utrymme på den torftiga nyandlighetens och terapijargongens bekostnad. Ännu bättre om de kunde hjälpa till med att avväpna de värsta charlatanerna och konspirationstänkarna, religiösa såväl som sekulära. Halldorf behövs när evangelikal urartning både här hemma och på andra sidan Atlanten hotar skymma bilden av det han själv och det bästa i den kristna traditionen representerar.

Så här skriver Halldorf på Expressens kultursida:

"Vi tycks sakna ett språk som kan lyfta oss bortom frågor om dagspolitik och ekonomi. Både Eliot och Tolkien hade, olikheterna till trots, det gemensamt att de hämtade virket till sina skapelser från den kristna traditionen. Kristendomskan var Europas andliga och kulturella lingua franca långt efter det att majoriteten slutat gå i kyrkan. - I dag är det språket inte längre självklart. En del forskare menar att brottet skedde på 1960-talet och nu är kristendomska ett minoritetsspråk. Men vad har kommit i stället?"

Jag har levt större delen av mitt liv utanför den kristna gemenskap som jag växte upp i och sedan lämnade i början av 20-åren. Men även när man lämnar kvarstår något som aldrig helt kan lämnas, det som utgör själva "virket" i den världsåskådning man en gång tillägnade sig. Dit hör framför allt det Halldorf kallar "kristendomskan", förståelsen av det symbolspråk med vilket man formulerade en tro och ett förhållningssätt till tillvaron; bibelkunskapen och psalmverserna, etiken och vad vi kanske kunde kalla den hermeneutiska impulsen ("Vad säger Skriften?"). Jag är numera tacksam för att kunna räkna mig till den minoritet som lärde sig det språket och, för all del, sedan tvangs brottas med de delvis underminerande synsätten i sekulariseringens spår. 

Ja, vad har kommit i stället? Har Halldorf verkligen något betydelsefullt att erbjuda utöver utpekandet av bristerna i rådande klimat, något att sätta upp mot narcissistisk individualism, ekonomism och relativistisk moralterapi? Jag hajar till när jag ser att han är inne på tankegångar om den terapeutiska kulturens triumf i vårt sekulariserade västerländska sammanhang. Dessutom med hänvisning till några av de kulturkritiker som hörde till inspirationskällorna för mitt eget avhandlingsarbete för trettio år sedan: Philip Rieff och Christopher Lasch. Jag ville då begreppsligt komma underfund med psykoterapins gränser*, t ex i förhållande till de existentiella frågor och meningsskapande tankesystem som tidigare hanterades inom den teologiskt baserade själavården eller helt enkelt som livsfilosofisk reflektion. 

 

Ja, vad har Halldorf och hans vänner att komma med i Coronans tid? Hur ska det goda och rättrådiga livet levas? Finns det - och behövs det - längre något auktoritativt belief system som övertrumfar ismerna och terapirelationslärorna och det de ställer i utsikt? Det är svårt att tänka sig religionens återkomst annat än som möjligen dess tydligare närvaro som en av flera dimensioner i det mänskliga varat. För vissa ett holistiskt mönster för liv och verksamhet, för andra åtminstone ett mytologiskt referenssystem som inte bara det smala kulturbärande skiktet borde ha tillgång till.

Inte så att jag vill ha tillbaka kyrkan som politisk maktfaktor. Naturligtvis håller jag fortfarande fast vid pluralism och det sekulära statsskicket. Även om jag beklagar den obildning som är (eller gör sig) blind för väsentliga delar av vårt kulturarv och därmed sammanhängande traditioner, betackar jag mig för varje tendens till teokratiskt prästvälde eller kvasireligiös nationalism. Det skulle jag väl inte behöva säga, men eftersom mitt resonemang, om man så vill, kan etiketteras som ett kulturkonservativt inslag i min i övrigt huvudsakligen individualistiska och liberala grundsyn, så får det bli sagt. 

Min hållning kanske delvis ligger i tiden, men är i vissa avseenden motvalls. Allt fler lämnar Svenska kyrkan trots dess karaktär av öppen folkkyrka. Man kan givetvis säga att kyrkan får skylla sig själv om den inte kan spela en större roll i människors liv än att man börjar överväga kyrkoskatten. "Vad fan får jag för pengarna?" är ju numera en känd populistisk reaktion bland både rik och mindre bemedlad utan att man närmare tänkt efter. Men kyrkan förvaltar dock stora historiska kulturskatter (konst och kyrkobyggnader) och andliga värden i form av riter och symbolspråk som sammantaget länkar oss till ett historiskt-kulturellt sammanhang. 

Summa summarum har jag återinträtt i Svenska kyrkan. Inte bara för att fan blivit gammal (fast det är klart, närstående vill att jag begravs under anständiga former), inte heller för att jag äntligen sett ljuset, eller i någon mening blivit omvänd tillbaks till barnatron. Jag gick ur samtidigt som min far, pingstpastorn, som ansåg att man bara skulle tillhöra ett samfund. När han mötte den högkyrklige kyrkoherden med sin utträdesansökan fann de snabbt varandra i ömsesidig respekt. Det slutade med att de testade att byta predikstol med varandra i sann ekumenisk anda. Så kan det gå.

Visst, man får pastor Jansson och plattityderna på köpet, men de finns ju överallt annars också. Lite roligt hade jag åt själva proceduren måste jag säga. Via nätet fyllde jag i blanketten och angav (utan intyg) mitt gamla baptistiska dop för närmare sextio år sen, väl medveten om att lutheranerna betraktar det som fullt giltigt. Jag fick ett svar med en välkomnande hälsning signerad av biskopen, ett par broschyrer om kyrkans tro och en gratisbiljett till fika på Katedralkaféet. Så svenskt diskret och blygt och kravlöst att man måste småle och tacka för att man slipper snubbla på besvärliga trösklar. 

Min tro är lika svag idag som den nog alltid varit - tills undantagsvis Johann Sebastian Bach eller Einar Ekberg får hand om några odödliga och absurda rader. Innanför eller utanför spelar mindre roll, men dialogen kan betyda något. Och jag behärskar ju redan "kristendomska" rätt väl. Och jag vet ju att Bibeln är en religiös urkund men samtidigt ett mindre bibliotek med några av världslitteraturens främsta berättelser. Jag sällar mig på nytt till läsarna och går gärna i dialog med sådana som Halldorf och hans vänner.

*Min avhandling från 1994 hade titeln: "Psykoterapins uppgift. Hälsa, bot och självförbättring i modernt psykoanalytiskt tänkande".

Bilden: Adams skapelse. Målning al fresco av Michelangelo i Sixtinska kapellet.

Trettondagsbetraktelse

Vise män. Himlakonungen. Guld, rökelse och myrra. Himlakroppar och stjärnbilder. Stjärna i öster.  Förlidet år och ljusår. Svarta hål och mörk materia. De gamla slitstarka berättelsernas begreppsvärld och den nya fysikens poesi blandas och befruktar helgmetaforiken.

Jag läser att det gångna årets märkvärdigaste vetenskapliga framgång är ett foto, en bild, av det astrofysiska fenomen som så suggestivt kallas svart hål. Och jag slås på nytt av språket, av förundran inför de tappra försöken att beskriva och begreppsliggöra en hittills ej observerad verklighet vars evidens endast meddelat sig i matematiska formler och mätningar bortom mänsklig varseblivning.

Men nu finns trots allt en bild av ett svart hål, eller rättare sagt dess "skugga", lokaliserad till mitten av en galax ofattbara 87,55 miljoner ljusår bort. Dessutom är hålet fångat i Jungfruns stjärnbild, vad det nu vill säga utöver platsanvisningen, och framtaget med hjälp av data från inte mindre än åtta hopkopplade radioteleskop runt hela vår jord. Efter databehandling av superdatorer under två års tid har man lyckats framkalla bilden (se ovan!).

Märk väl att det vi ser på bilden inte är "hålet" utan bara "skuggan" av hålet, omgivet som det är av en ring av eld eller lysande gas. Hålet kan inte beskådas eftersom dess oerhörda dragningskraft omöjliggör att ljus lämnar det. Hål som detta, med en massa 6,5 miljoner större än solens, har sin himlakroppsliga massa till trots förmågan att sluka allt, inklusive ljus, som kommer i dess omedelbara närhet - eller dess "händelsehorisont", som det så vackert heter. 

Dock, vid närmare eftertanke: Jag ser inte och kommer aldrig att kunna se ett svart hål, inte heller skuggan av ett; det jag ser är bilden som vårt superteknologiska fjärrseende kan visa mig av skuggan av ett hål. Men visst, nog är det märkvärdigt!

Och ja, jag läser och försöker omformulera mig för att förstå. Och jag fascineras av språk och ordval och de associationer som även professorerna i branschen tillåter sig. I DN (29/12) citeras en av våra nutida vise, Heino Falcke, Radboud University, Nijmegen: "Det känns som att titta på helvetets port: slutet för rymden och tiden". 

Eller kanske som att titta in i världsalltet, dess ögas allt uppslukande pupill?

Foto: Event horizon telescope

Vänta och vistas

Nyheterna på lokaltv i Uppsala visste ikväll berätta att väntetiderna på Akademiska sjukhusets akutmottagning ökat. En byråkrat intervjuas som kommenterar detta faktum att, med hennes ordval, vistelsetiden ökat. 

Jag hajar till först och skrattar sedan rakt ut när jag fattat att jag hört rätt. Väntar sen bara att hon inte ska vidkännas detta som ett problem utan som en utmaning, så som politiker och byråkrater numera uttrycker sig på eufemistiskt nyspråk.

En vistelse på Rivieran efter avslutad behandling - ja, det vore väl tänkbart. Men på akuten?

Foto: SVT

Det förbjudna p-ordet

Det kan inte vara en slump, och det måste vara många med mig som noterat det, att det finns ett ord som är mer tabuerat än de flesta andra för närvarande. Men nej, jag syftar inte på n-ordet.

Jag syftar på p-ordet. Det är oklart varför, men det tycks försvunnet ur den offentliga debatten. Jag misstänker att vi ser ännu en triumf för the therapeutic community med dess förment positiva tänkande. 

Ingen av alla dessa representanter som framträder i massmedia - politiker, tjänstefolk, ombud, opinionsbildare - vill längre ta ordet problem i sin mun. Alla har uppenbarligen gått samma mediekurs där man lärt ut att det heter utmaning och ingenting annat. Alla upprepar ordet gång på gång, nästan som en besvärjelse, som om man tänkte att problemen undgås på så vis:

Okej, vi har det vi förr kallade ett problem här, men i själva verket är det en utmaning, det vill säga inte ett bekymmer utan en stimulerande uppgift.

Häromdagen hörde jag det igen till övermått, och typiskt nog från en av dessa politiker som talet forsar ur munnen på. Den nya så kallade superministern erkände att kommunerna står inför en utmaning. Så nu vet vi det.

Ty

Det finns små, oskyldiga ord som jag ibland tvekar att använda när jag skriver mina inlägg här. Är de inte lite för ålderdomliga, högtravande eller finspråkliga, undrar jag då, påverkad som jag är av tidsandan.

Ta det lilla ordet ty. Jag tycker oftast att det anmäler sig naturligt när jag ska inleda en bisats. Ja, just när jag skriver faller det sig naturligt att använda ty, inte för. Givetvis talar jag inte så, ty (sic!) det skulle i så fall låta som att jag läste upp en text, inte pratade ledig svenska.

Men allt oftare ser man numera i olika texter att ty bytts ut mot för, som är mångtydigt och inte endast fungerar som konjunktion. Senast jag slogs av det var vid läsningen av "Motståndets estetik" av ungraren László Krasznahorkai, alltså en bok som översatts till svenska. Översättaren har där konsekvent undvikit ty, i en skönlitterär text som är en ganska krävande läsning med långa meningar och många bisatser. Det vill säga en text där ty är särskilt väl lämpat.

I just detta fall kan jag till nöds förstå översättarens val, trots att det knappast underlättar läsningen, snarare tvärtom. Syftet torde vara att lägga sig nära ett talspråkligt flöde, motiverat utifrån textens innehåll. Men det är ju det som är det märkliga - det som i talspråket ter sig naturligt blir i skriftspråket snarare uppbromsande och onaturligt. Åtminstone är det så för mig, men kanske annorlunda för yngre generationer.

Jag har en känsla av att ordet ty hamnat i skymningslandet mellan det brukbara och det obsoleta. Det är synd på ett så välfungerande ord. Och eftersom jag misstänker att det åtminstone delvis har att göra med att så många inte vill inse skillnaden mellan tal- och skriftspråk vill jag göra motstånd. Jag borde sluta tveka, i varje fall beträffande det vackra och ändamålsenliga ordet ty.