Höstkalendern

Den text som följer här skrevs i förrgår då Issa fortfarande var i livet. Det var ju inte minst för hennes skull, för den stora plats hon tog i G.s och mitt liv, som kalender och planering behövdes även för ett pensionärspar. Planering så att reservmatte kunde rycka in, och allt kunde löpa på som vanligt. 
Den här hösten blir nu på allt sätt annorlunda, men desto större anledning att hålla fast vid kalenderns förhoppningsfulla noteringar om levande musik.

Till förberedelserna för höstsäsongen hör att boka biljetter till några av de mest lockande evenemangen under de närmaste månaderna. I sedvanlig ordning har jag lusläst programmen för de konsertestrader och teaterscener som jag oftast besöker i Stockholm och Uppsala. Några av russinen i kakan tänkte jag nämna.

För att börja med det kostsammaste: Kungliga Operan har hakat på den goda idén att sätta upp ett senromantiskt verk som inte på mycket länge hört till vanligheterna men som på senare år återkommit på världens operascener, nämligen Franz Schrekers "Die ferne Klang". 

Schreker var oerhört stor fram till och med 1920-talet, och just den här operan från 1910 blev det stora genombrottet som spelades överallt, faktiskt även på Stockholmsoperan 1927. Med sin djärva harmonik uppfattades Schreker av sin samtid som progressivt modern, av nazisterna dock som entartet. 

Libretton handlar om kärlek med förhinder - så klart den gör det. Ett hägrande konstnärskap, en fjärran klang lockar tonsättaren Fritz att lämna sin kärlek Grete, som dock aldrig upphör att söka efter honom. Fritz finner aldrig den där klangen som hela tiden gäckar honom, men som till sist för honom tillbaka till Grete, om än för sent. Operan annonseras nu i Stockholm med frågan: Väljer du ditt liv eller är vår existens ödesbestämd?

Inte mig emot blir denna höst ännu en Mahler-höst. Den andra symfonin, "Uppståndelsesymfonin", ges i Konserthuset den 9/11 med Filharmonikerna och gästande dirigenten Christoph Eschenbach. Eric Ericsons kammarkör och sångsolisterna Anna Larsson och Marisol Montalvo medverkar också i detta existentiella drama som för en gångs skull hos Mahler slutar i extatisk triumf över döden: "Hör auf zu beben, Bereite dich zu leben!" 

I Berwaldhallen spelar Radiosymfonikerna under Daniel Harding Mahlers tredje symfoni, den långa och naturdyrkande, i vilken som bekant även en sångsolist ingår, den här gången ingen mindre än Anne-Sofie von Otter. Det sker i början av december.

I september, närmare bestämt den 26/9, kan man se och höra Andras Schiff som både pianist och dirigent i ett gediget program med Schubert, Haydn, J S Bach och Beethoven. Pianokonserter av de båda sistnämnda.  Biljetterna till både denna konsert och Mahler-tvåan släpps klockan 11.00 nu på torsdag 29/8.

Stockholms Konserthus har en fin tradition av pianorecitaler med många framstående pianister. Ständige Grigory Sokolov kommer med ett som vanligt ännu ej annonserat program i oktober. Som medlem av hans trogna beundrarskaran finns jag förstås på plats. 

En annan rysk pianist av en yngre generation, Arkadij Volodos, är mig veterligt för första gången i Stockholm den 17 november och  spelar verk av Franz Liszt och Robert Schumann. Det ska bli intressant att höra honom live, virtuosen som alltid får högsta beröm för sina skivinspelningar och som för några år sen överraskade med en cd-utgåva av Federico Mompous musik. En magiker vid pianot som kanske till och med kan få en att associera till Sokolov?

Jag nämner gärna också en ung italienska, Beatrice Rana, vars cd med bland annat Bela Bartoks "Out of Doors" kom för några år sedan och gjorde mig mäkta imponerad. Hon ger ingen solokonsert utan spelar Tjajkovskijs pianokonsert i b-moll tillsammans med filharmonikerna. Men då har vi redan passerat nyåret och skriver den 16 januari.

Teater? "Dövheten" (Dramaten) gör mig lite nyfiken på hur Niklas Rådström använder sig av Beethoven för att skildra "absolut gehör, känslomässig dövhet och skapande samspel". Beckett är jag ju förtjust i, och en ny uppsättning av "I väntan på Godot" (också Dramaten) väcker onekligen förväntningar. Stackars dem som ska leva upp till dem...

Höstresan går till - ja förmodligen Italien. Det blir mer och mer av återvändande till de gamla säkra resmålen. 

Drei Intermezzi, Op. 117: II. Andante non troppo e con molto espressione

Jag söker och finner ett visst mått av lindring i den här musiken, så ypperligt tolkad av Arkadij Volodos.

Sista bilderna

Min själ är i lamslaget uppror. För bara ett par timmar sedan var världen en annan.

Ryska toner

Jag återvänder gång på gång till Sergei Rachmaninov, alltmer övertygad om att han är och förblir Rysslands största romantiska geni. Det är för pianomusiken förstås, säger ni, men nej inte bara för den. Tjajkovskij får ursäkta, men min värdering beaktar symfonierna och annat också, inte minst den andra symfonin.

Nu när sommaren går in i det antagligen sista högtrycket och de mörka molnbankarna och det i år så frekventa åskmullret från både när och fjärran åtminstone tillfälligt tystnat, går jag till olika inspelningar av pianopreludierna. Visst är det återigen läge för en omgång ryskt, det vill säga kanske lika mycket nordiskt, vemod. 

För flera år sen skrev jag (här) om det fjärde preludiet i opus 23, fortfarande en av höjdpunkterna i musiken för solopiano av denne tonsättare som själv kanske var den allra främste pianisten genom tiderna.

Nu vill jag framhålla nummer 1 i fiss-moll i samma opus. Jag lyssnar till Svjatoslav Richter i en femtio är gammal liveinspelning från Manchester. Och jag läser ett par korta kommentarer som försöker karakterisera detta stycke. 

Richter själv konstaterar i en anteckning kort och gott att det är dystert och poetiskt, medan den berömde ryske pianopedagogen Heinrich Neuhaus, som höll just fiss-mollpreludiet för att vara det bästa, tyckte sig uppleva en rysk afton i friska luften vid en damm när dimman stiger.  

Det finns en damm i närheten av det lantställe där jag tillbringat större delen av sommaren, ett litet vattendrag tätt omgärdat av svärdsliljor och rejäla dungar kaveldun. En rörhöna med familj har slagit sig ner där, men visar sig bara i undantagsfall när Issa och jag passerar. Nu är svärdsliljorna sen länge utblommade och kaveldunets kolvar har mörknat och bestånden står likt väpnade plutoner i stram givakt. I skymningen efter solvarma dagar och sjunkande temperatur kan dimstråk anas, även om de framträder som tydligast i det matta gryningsljuset. 

Om det är ruvande missmod eller bara det kära gamla rysknordiska vemodet i dimmig dov kromatik som hörs i vänsterhandens fint varierade ostinato, det får bli varje lyssnares ensak. Tillsammans med högerhandens elegiska melodi samlar sig musiken till en stegring i diskanten som rör upp känslorna ordentligt. Innan den på nytt sjunker och återgår till grundstämningen och en coda som eftersinnande tycks vilja tillägga att ja, så var det med den saken. 

Dessa fyra minuter musikalisk poesi finns i Richters version på Youtube här.

Foto (överst): EJ
Fotot av Rachmaninov på sitt sommarställe 1910 är ett lån från Wikipedia.

Lars Gustafssons postuma roman

Det är med sorgblandad förtjusning jag i sommar upptäcker att det finns ännu en roman av Lars Gustafsson. Den kom för ett par veckor sedan och heter "Dr Weiss sista uppdrag" (Norstedts). Glatt överraskad anar man samtidigt både av titeln och det faktum att kvarlåtenskap trots allt är en ändlig sak att detta torde vara det sista vi hör från herr Gustafsson. Jag läser och inser hur mycket jag saknar denne egensinnige betraktare av världen, den värld av poetisk saklighet och gäckande mystik som var hans.

Det är en tunn bok på endast 120 sidor men med en märkvärdig densitet som på ett mycket gustafssonskt sätt väver samman några av de viktigaste trådarna i hans tankevärld.

Det sker i form av en fantastik som även tidigare lockat honom, dock mer besläktad med Jorge Luis Borges ficciones än med traditionell science fiction. Genom sin protagonist, dr Weiss, gör han här en totalt gränsöverskridande tidsresa med drag av pikaresk, som vanligt med stort utrymme för en omfattande lärdom omsatt i kreativ spekulation och för växlande miljöer åskådliggjorda med sinnlig precision.

Gustafsson vänder sig till dem som tolererar en hög grad av osäkerhet i närmandet till de existentiella grundfrågorna, i synnerhet dem som i lika mån inspireras av matematikens och den moderna astrofysikens svindlande abstraktioner som av de försonande skönhetsvärden som tillvaron också erbjuder. 

Alltså, slutligen då herr Gustafsson i skepnad av en dr Weiss. Men vari består uppdraget? Och av vem är det givet? Det antyds att Weiss skulle behöva bekräfta sin anknytning till ett gammalt ordenssällskap efter den djupsinnige munken Fredegesius av Tours från 800-talet, han som skrev om intet och mörkret och som frågade sig om inte ingenting i själva verket också är någonting. 

Försatt i full frihet med en även för honom själv oförklarlig förmåga att fritt förflytta sig mellan olika rumstider, de tillvarons baksidor där sådant som framtida minnen och ålder i negativa tal tillhör den ofattbara ordningen, är dr Weiss på jakt efter en förlorad, möjligen gömd, sak eller anordning som en gång gått honom ur händerna och av dunkla skäl borde återbördas till, ja vem? Kanske till dr Weiss själv, eller den ordensmästare som förser honom med vägledning och för berättelsen nödiga scenarier.

Den eftertraktade anordningen har många namn och nämns också som Botemedlet eller Remediet, även som fredegesiusbrödernas förlorade Klenod eller Järnkronan, senast sedd i katedralen i Ravenna, om det nu inte var i en antikbutik i Stockholm vid randen av den grop som bildades när Klarakvarteren revs. Denna Järnkrona  är enligt legenden en kraftfull Intelligensförstärkare och som sådan ett sällsynt maktmedel.

Frågorna är och förblir många och ofta obesvarade; bara att ställa dem visar den prekära situation, den ytterst oklara och farofyllda belägenhet som dr Weiss befinner sig i. Varje gång en dörr, en trappa, en genomskinlig vägg öppnar sig uppenbaras oväntade miljöer och sammanhang, där mer eller mindre bisarra händelser utspelar sig som ändå på något drömlikt eller hallucinatoriskt sätt ingår som ett led i jakten på det fruktade Botemedlet, vilket det kanske kan dröja årtusenden innan det uppfinns, men å andra sidan kan ha förskjutits långt bakåt i tiden. 

Vid ett tillfälle i ett av rummen, ett slags museum eller minnespalats med obegripliga föremål från förflutenhetens djup eller framtidens förflutenhet, är för ett ögonblick svindeln total för inte bara dr Weiss. 

Förbjudna skrifter avslöjar den katastrofala makt den åtnjuter som kommer i besittning av Intelligensförstärkaren. Instrumentets makt ligger i dess avslöjande av hemligheten "om vår och hela universums existens". Dock är priset för "denna ocean av begreppslig klarhet och makt" mycket stort: insikten om den mänskliga existensens totala intighet.

En sak är klar - man behöver inte greppa all eventuell logik i denna hallucinatoriska pikaresk för att ha utbyte av de beskrivningar av rum och landskap som författaren levererar på sin allra vackraste prosa. Såväl det gamla skeppsvarvet, det engelska pensionatet, hästdroskorna och de antika luftskeppen, som det ödsliga och vattensjuka myrlandet eller den sista stranden vid havet skildras med den lyriska klarhet som vi känner som Gustafssons egen, och som trots allt åtminstone på ytan förankrar berättelsen i en känd, förnimbar verklighet. 

Gör som jag, börja om från början efter första läsningen. Första kapitlet har för övrigt rubriken "Sista kapitlet" och den här stora lilla romanen håller garanterat för många omläsningar.

Rakt in i hösten - med ännu en av alla dessa svenska storsångare

I förrgår möttes jag av de första pustarna av den svala, lite råa höstluften, en försiktig erinring om vartåt det lutar. Det är sensommar med en viss respit för de somriga sysslor som ännu återstår. I år har jag deltagit i rensningen av klottistel i beteshagarna och plockat vinbär och hallon från buskarna på gården. Dessutom satt två sorters snaps: johannesört och havtorn. 

Ett lantliv går in i slutfasen och börjar så smått inriktas på stadslivets mer abstrakta odlingar. Svampplockning står dock också på dagordningen innan åkrarna vänts, frostnätterna sätter in och skogen börjar skifta färg. Förutsättningarna i år syns goda; de många och kraftiga åskskurarna borde ha gjort sitt till.

Jag har redan tjuvstartat den urbana höstens aktiviteter med ett konsertbesök. En av Konserthusets sommarkonserter sammanföll lyckosamt med datum för ett ärende i Stockholm. Jag ville väldigt gärna höra vår nya stjärnsopran i de kanske vackraste orkestersånger som finns från 1900-talet: Richard Strauss´ "Vier Letzte Lieder". 

Nog är det märkligt att Sverige begåvat världen med så många storsångare och fortfar att göra det. Mest är det sångerskor - tänk på Jenny Lind och Kristina Nilsson på 1800-talet, på Birgit Nilsson och Elisabeth Söderström och sedan samtidens alla andra lysande operaartister, ingen nämnd och ingen glömd. Den senaste i raden är en namne till en av de nämnda, med endast förnamnet lite annorlunda stavat. Det internationella genombrottet har redan skett och vår nya Christina Nilsson förutspås en strålande karriär.

Strauss tonsatte alltså fyra dikter - tre av Herman Hesse och en av Joseph von Eichendorff - alldeles i slutet av sitt liv, dikter som andas ett slags mild höstlighet, med vemodiga omskrivningar av döden som september, sänggående och aftonrodnad. Den första handlar visserligen om våren, men väl endast som drömd kontrast till septembers sorgsna trädgård. 

Alla stora sopraner har dessa sånger på repertoaren, och att så tidigt i karriären ge sig på dem är ganska modigt. Här avslöjas nämligen vad man besitter av musikalisk uttrycksfullhet och mognad, visas om man i en och samma fras kan gå från stilla melankoli till uppblossande hänförelse. Långspunna melodier svävar mellan tonarterna, den täta orkestersatsen skimrar av senromantisk harmonik, där även några undersköna solistiska inslag förekommer (hornen i slutet av andra sången, violinsolot i den tredje!).

Och vad kan man säga? Stor är lyckan att höra sång som så till synes utan ansträngning genombryter orkestern, stiger och sjunker, sväller och lyfter. Det var tårframkallande vackert. Och när slutligen frågan under promenaden in i aftonrodnaden lugnt och stilla ställs - "Ist dies etwa der Tod?" - måste nog den upplyftande glädje man känner skrivas på konto katarsis.

Det fanns annat på programmet också, dels syskonen Mendelssohn med var sin uvertyr och dels samme Strauss´ uppvisande sin tidigt utvecklade ekvilibristik i den symfoniska dikten Don Juan.

Men det var Christina Nilssons sång som jag bevarar som en oförglömlig upplevelse. Jag vill mena att hon med sitt framförande faktiskt matchade den bästa inspelningen jag vet av detta verk: den med Gundula Janowitz och berlinfilharmonikerna under ledning av Herbert von Karajan.

För övrigt kan jag konstatera att en kvinna som dirigent numera är så vanligt förekommande att det inte längre är någonting anmärkningsvärt. Torsdagskvällens gästdirigent är även hon ett nytt stjärnskott som bland annat kommer att ta över Residentie Orkest i Haag, Nederländerna. Anja Bihlmaier heter hon som ledde stockholmsfilharmonikerna på ett utmärkt sätt.


Foto: Jan-Olav Wedin