Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 28 februari 2011

Sekulariseringens faktum?

Jag läser följande i Jonas Thentes mediekrönika i dagens DN:

Jag är övertygad om att om Jesus stigit ned på jorden och hållit en ny bergspredikan på Youtube, så hade tittarsiffrorna ändå varit högre för något klipp med en grabb som blir biten i röven av av sin sköldpadda.

Jag känner igen temat från andra predikanter i andra predikstolar: Skulle vi känna igen honom om han kom tillbaka? Men kanske gäller frågan inte bara om hans budskap kunde hävda sig mot den billigaste underhållningen på nätet, utan huruvida Jesus alls skulle väcka något intresse. Va? Vem? Jesus? Bergspredikan?

Risken finns förstås att både Thente och jag själv underskattar det världsvida rabalder som skulle kunna uppstå kring Jesu återkomst, eftersom vi båda lever i ett av världens mest sekulariserade länder. En sekularisering på gott och ont, om än i huvudsak på gott, skulle jag vilja säga. Även om jag djupt beklagar den obildning som också är en del av problemet.
Vi slipper i alla fall det till ett löfte förtäckta hot som påståendet på bilden ovan oftast varit ett uttryck för.

Bild: Solja´s photostream

torsdag 24 februari 2011

Tarkovskij på DVD

Antalet DVD-filmer i min hylla har ökat mycket under senare år, det mesta förvisso opera men inte bara det. Det är givetvis utomordentligt glädjande att man på samma sätt som med böcker kan samla på sig ett antal favoritfilmer som håller för upprepat umgänge.

För några månader sedan beställde jag Andrej Tarkovskijs "Den yttersta domen", eller "Andrej Rublev", som den också heter. Först i veckan tog jag mig tid att åter titta på det drygt tre timmar långa mästerverket - filmens nionde symfoni, som den också kallats. Skildringen av 1400-talets Ryssland och den store ikonmålarens liv innebar Tarkovskijs stora genombrott och bör nog kunna placeras rätt högt upp på listan över filmhistoriens främsta verk.

Jag hörde talas om den här filmen första gången under tidigt 70-tal. I en understreckare i Svenska Dagbladet beskrev Gunnel Vallqvist filmen och den succé den gjort i Paris. Jag läste och hoppades att den skulle hitta till Sverige, vilket den också gjorde efter något år. Jag såg den på dåvarande biografen Grand här i Uppsala. Vi var inte många i salongen, men jag minns att P O Enquist släntrade in och satte sig snett framför mig.

Filmen gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Få av mina stora filmupplevelser, om ens någon, når upp till vad jag upplevde den gången. Det var inte bara de rent hisnande kameraåkningarna och det imponerande uppbådet i de många masscenerna (som måste vara i särklass) utan också det ömsom naturlyriska och eftersinnande, ömsom brutalt omskakande innehållet som grep mig. Under den berömde ikonmålarens färd genom landet, på väg mot furstens hedrande uppdrag att smycka den stora katedralen, skildras fattigdom, hedniska riter, krigsöverfall och mänskliga relationer under starka påfrestningar. Det är scener i svartvitt som etsar sig fast som rörliga konstfoton i medvetandet. Hästarna, svarta och vita. Det porlande vattnet. Björkskogen. Regnet. De allvarliga ansiktena. En slags kulmen nås med episoden om gjutningen av den stora kyrkklockan och den unge pojkens genom generationer väl bevarade hemlighet kring utförandet av detta hantverk.

Men inte bara detta. I munkarnas relationer blir mänskliga brister och begär synliga, och samtalen om livet och konsten präglas av existentiell oro och radikala tvivel. Det märkliga var att en del av detta inre drama som jag satt och väntade på inte dök upp i den version jag nu såg. Andrej Rublevs uppgörelse med sig själv som andlig konstnär i de omvälvande omständigheter han står i minns jag som en kärnfråga i filmen. Och detta hade i stor utsträckning klippts bort!

När jag undersöker saken ser jag att det finns äldre versioner - originalversionen - som är 205 minuter lång, medan den version som nu finns tillgänglig på marknaden bara är 185 minuter. Tjugo minuter kortad, alltså - och uppenbarligen främst i de avsnitt som rör munkens tvivel på sig själv och sin uppgift. Synd och skam!

Det här är förmodligen inte alltför ovanligt, att utgivare tar sig friheter att editera versioner som innebär stympningar av originalet. Jag finner det upprörande och kommer i fortsättningen att vara observant på om det rör sig om originalet som helhet eller inte. Men vad göra om inte originalet finns att tillgå?

Bilden: Andrej Rublev: Treenigheten. Tretjakovgalleriet, Moskva.

tisdag 22 februari 2011

Vita kontemplativa

Milosz, Herbert, Szymborska, Zagajewski - vad är det med den polska litteraturen som gång på gång lyckas frambringa den bästa poesin? Dessa poeters förmåga att kombinera existentiell reflektion med vardagsnära iakttagelser har jag alltid funnit i högsta grad inbjudande. Till dels har det med livsuppfattningen att göra, tänker jag. Ett förhållningssätt som med humor, och ibland ironi, lösgör tanke och känsla från varje doktrinär tygel. Och som i stället låter sig berikas av den fria (levnads)historiska överblicken, frukterna av umgänget med närstående, vänner och hela det europeiska kulturarvet.

"Carpe diem". Han fångade dagen, men då han på kvällen
tittade till sin fångst såg han natten.
- Är det herrn som tycker så mycket om bibliotek?

Och i Berlin, vid ett kafébord efter ett museibesök:

Pergamonansiktena tittar på mig avundsjukt
- jag kan ännu ta miste, det kan inte de längre.

Dessa brottstycken ur ett par dikter säger kanske mer än vad jag själv just försökte formulera om den livskänsla som de är ett uttryck för. Raderna finns i Adam Zagajewskis senaste utgåva på svenska - Antenner i regn (Norstedts, 2011) - ett urval dikter från hans tre senast samlingar, som vanligt tolkade av den erkänt skicklige Anders Bodegård.

Gatuscener, kaféliv, östeuropeiska erfarenheter, resor av olika slag, minnen av hödofter och tornsvalors visslingar, erinringar från livet med fadern, lågmälda tributer eller parentationer, staplar av fyndiga eller en smula gåtfulla sentenser, vemod och glädje blandat, resignation eller sådant som skulle kunna tas för resignation. Så kan det se ut, materialet för vita kontemplativa i diktens tjänst, men också omvänt: dikten i tjänst hos det eftersinnande livet.

Den hör sortens diktning sätter igång en själv, stimulerar egna minnen och - framför allt - stämmer medvetandet till medveten närvaro. Det sistnämnda är ju numera ett känt och överanvänt tekniskt begrepp i psykologiska sammanhang. För egen del har dikter av det här slaget alltid fullgjort samma tjänst, och jag är övertygad om att det inte bara gäller mig själv.

Jag vill till sist citera en hel dikt med titeln "Om kungadömen":

Jag drömmer gärna om döda kungadömen
där mässingen blänker och sjunger
och lodräta eldar flammar på kullarna,
eldar där någons kärlek bor.
En sen eftermiddag i november
åker jag förortståget
på hemväg från en långpromenad;
omkring mig trötta tjänstemän
och en melankolisk gumma
som trycker en tax mot sin kropp.
Biljettkonduktören är tyvärr
en mycket fumlig schaman.
Livet kliver över oss som Gulliver
och skrattar högt och gråter.


Foto: EJ. (Del av Pergamonfrisen, Pergamon Museum, Berlin)

söndag 20 februari 2011

Gudar och människor.

Lördagkväll. Fyrisbiografen annonserar ett program som bland annat innehåller den enligt många recensenter mycket sevärda filmen Gudar och människor (regi: Xavier Beauvois). Så varför inte ersätta tv-fåtöljen med biofåtöljen?

Ett katolskt kloster i de algeriska Atlasbergen i en fattig muslimsk omgivning. Några medelålders och äldre trappistmunkar som inget högre önskar än att leva i frid med Gud och omvärlden blir indragna i konflikterna kring terroristisk aktivitet. Ska de fly och rädda sig undan eller stanna i förtröstan på Herren men med uppenbar risk för att bli martyrer? Historien har verklighetsbakgrund i en händelse från 1990-talets mitt med en falang ur GIA (Groupe Islamistic Armé) som huvudaktör.

Det är ett onekligen lika lockande som aktuellt ämne där både religiösa och politiska övertygelser, både ett yttre och ett inre drama ingår i handlingen. På mig utövar dessutom både ökentrakter och den ritualiserade klostertillvaron en viss dragningskraft. Dock utan att medföra planer på någon radikalt förändrad livsstil, bör jag kanske tillägga. Hur som helst, att övervinna lättjan och trotsa kylan visade sig fullt möjligt.

Filmen är gjord med all den inlevelse i klosterlivets stilla och långsamma liv som man kan kräva av en sådan skildring. Det är så långt från Hollywood-action man kan komma, vilket inte ska missförstås som brist på dramatisk laddning. Filmen utspelar sig huvudsakligen i klostermiljön, ofta i ljusdunkel och, med ett sublimt undantag, utan musikbakgrund, bortsett från den sång som munkarna själva står för. När munkkåporna tas på hörs tydligt frasandet från tyget, och det är först i en slags peripetisk höjdpunkt vid en gemensam måltid, när hoten utifrån trappats upp till ett maximum, som en av munkarna slår på en kasettradio med ett ljudband. Under tystnad spisar de ost och vin medan ett mäktigt avsnitt ur balettmusiken från Svansjön (!) tonar ut i matsalen. Det är en formidabel scen också därför att kameran här närgånget fokuserar den ena efter den andra av de närvarandes ansikten. Vi ser alla skiftningar av den inre spänning som förlösts i det unisona beslutet att stanna. Leenden, vemod, tillkämpad glädje, sorgsna tårar - men i all stillhet, utan ord, och till Tjajkovskijs musik.

För var och en blir situationen en prövning, inte bara av mod och beslutsamhet utan även av de existentiella val man gjort i livet i ljuset av det dödliga hot man ställts inför. Dessa munkar hinner under de två timmar som filmen varar visa sina individuella karaktärer. Vi får följa vacklandet hos en del, orubbligheten hos andra, men framför allt uppleva den oerhört sympatiska öppenheten och toleransen, beredskapen att lyssna och kanske ändra sig. Ödmjukhet parad med en reflekterad och samtidigt naiv tillförsikt.

Särskilt den av munkarna som förestår den enkla vårdcentralen, den gamle astmasjuke läkaren Luc (underbart spelad av Michael Lonsdale), vars jordnära realism och orubbliga läkaretik (medicinsk hjälp till såväl fattiga bybor som skadade terrorister) skapar ett välgörande komplement till den teologiska diskussionen. Han är över de åttio och vet att han under alla omständigheter står vid livets slut; han är som han själv säger "fri" och därför oåtkomlig för hot från yttre våldsmakt, och han tvekar följaktligen inte ett ögonblick att protestera mot terroristernas plundring av det lilla förrådet av medikamenter.

Jo, nog var denna film värd sitt Grand Prix förra året. Och ja, nog var biofåtöljen denna gång den överlägset bästa.


PS. Tjajkovskijs balettmusik kan tyckas vara ett märkligt val av musik i ovan nämnda scen. Men vid närmare eftertanke är det nog mycket väl övervägt; baletten handlar ju i sagans form om striden mellan kärlek och ondska. Denna ytterst välgjorda film är således även i musikaliskt avseende sparsmakad in i minsta detalj.

Att denna film kunnat kritiseras för att ge uttryck åt ett "nykolonialistiskt arv" är horribelt, men kanske ändå inte så förvånande med tanke på den alltid lika mekaniska och ansträngda "självkritik" som vissa pseudoradikala debattörer tagit på entreprenad. Erik Helmerssons välformulerade vrede över detta i Expressen häromsistens delar jag helt och fullt.

lördag 12 februari 2011

Orkesterspel på högsta nivå

Symfoniorkestern är den västerländska musikens märkvärdigaste uppfinning. Ett stort antal musiker med ett stort antal olika instrument förenas i ett musicerande där medverkan kan skifta från solistiska till fullskaliga insatser från samtliga medlemmar. Det ger en rikedom av möjligheter i musikens alla dimensioner av klang, rytm, dynamik och harmonik. Om man i en konsertsal får tillfälle att upprepade gånger lyssna till en sådan orkester i några av konstmusikens stora nummer, t ex en pianokonsert och ett par av romantikens stora orkesterstycken, kommer man också att kunna märka de skillnader som finns, speciellt beträffande klang, dynamik och precision i samspelet. Många orkestrar uppvisar numera en skicklighet som gör det svårt att för att inte säga meningslöst att rangordna toppskiktet. Väl på plats i konsertsalen vet man ändå vilka som hör dit. Och det är en lycka varje gång.

Grammophone hade för några år sedan en omröstning om världens bästa symfoniorkester, och de flesta gissade förstås att Berlin- eller Wienfilharmonikerna skulle hamna i topp. Visst fanns dessa båda bland de allra främsta, men en annan orkester intog den absoluta täten, nämligen Royal Concertgebouw Orchestra i Amsterdam. I lördags gästspelade den i Stockholms Konserthus med sin chefdirigent Mariss Jansons. Alla som inte var där är bara att beklaga (det var inte helt utsålt!?), för där infriades alla höga förväntningar med råge. Jag har sällan hört någonting bättre, och jag har ändå hört ganska mycket vid det här laget.

Den norske pianisten Leif Ove Andsnes var solist i Brahms 2:a pianokonsert. Andsnes spelade i denna timslånga konsert med både styrka och lenhet i anslaget och i perfekt balans med orkestern. Han tillhör de stora pianisterna för närvarande, inte tu tal om det. Inte ett felslag vad jag kunde höra, men därför ingalunda bara perfektionism utan även inlevelsefull gestaltning. I det ljuvliga andandet fick dessutom orkesterns förstecellist öppna himlen med den underbaraste ton jag hört från en cello på år och dag.

Därmed är redan något sagt om detta med ton och klang. Dessa holländska stråkar har en mörk sammetslen klang som inte utesluter mäktigt brus när så erfordras. Och blåsarna klingar lika vackert i forte som i pianissimo. Det är för övrigt ett av kännetecknen på en topporkester att den har en dynamisk kapacitet som utesluter skrällighet och skärande tonbildning i starka partier av musiken. Hemligheten ligger helt enkelt i att alla kan spela mycket svagt och unisont som ett enda instrument. Ett forte fortissimo äger sin oerhörda kraft helt och hållet i relation till den svagaste ton som startar ett crescendo. Och här höll publiken mycket riktigt andan för att urskilja det knappt hörbara suset från stråkarna, inte minst i extranumret - ett helt fantastiskt framförande av Sibelius´ Valse triste.

Efter paus Wagner (Tristan och Isolde: Preludium och kärleksdöd) och Richard Strauss (Svit från Rosenkavaljeren). Båda stycken som gjorda för att motivera existensen av full symfoniorkester, det senare ett veritabelt showpiece där ingen klangvärld lämnas oprövad och där wienervalsen slutligen vreds upp i en dånande grotesk som givetvis rev ner lika dånande applådåskor.

Men sist alltså Valse triste, i en andlöst gripande version.

"Bättre än så här kan det väl knappast bli" var vad vi sa till varandra, vi lyckliga som var där.

Själv är jag starkt betänkt på att dra till Amsterdam.

onsdag 9 februari 2011

Vårligt förebud

Det finns hopp om en vår efter vargavintern. Häromdagen tittade jag lite närmare på det lilla magnoliaträd som jag ofta passerar och såg då de svällande knopparna - ett tydligt förebud.

Eja vore vi där!

tisdag 8 februari 2011

Mer av Jussi

Jag länkar vidare till Anna Larsson - vår altstämma i världen - som i ett blogginlägg den 3 februari refererar till Christa Ludwig, en av de riktigt stora mezzo-sopranerna, och vad hon hade att säga om Jussi Björling.

Där finns också en länk till Youtube och Jussis version av "Nu är jag pank och fågelfri". Den sången hörde givetvis också till dem som fick huden att knottra sig och nackhåren att resa sig på den unge man jag en gång var. Likadant idag. Tala om bravur! Eller som en nutida yngling (?) säger i kommentarsfältet i Youtube: "Haha, jävlar vilken pipa!"

Lägg sedan gärna till "Salut, demeure" ur Gounods Faust och grips av ett bedårande naturligt flöde med närmast övernaturligt resultat. Försök sedan säga något annat än att vi lyssnar till en suverän, en sångare i en klass för sig.

lördag 5 februari 2011

Tänkt (7): Eftermälet

Ännu en av våra stora skådespelare har gått ur tiden. Lena Nyman hör till dem som när de dör får oss att minnas flydda dagar och några av oss också att formulera det vi minns. Det ska jag emellertid inte göra här och nu. Men när jag idag läste Leif Zerns fina minnesteckning över henne (DN, tyvärr inte på nätet) föll jag på nytt i tankar om eftermälen, nekrologer, minnesteckningar.

Nog borde hon väl ha fått läsa detta själv! Varför är denna inkännande, väl övervägda och erkännsamma karakteristik av ett livsverk enkom för oss som ännu kan se, höra och minnas?

Visst är det så att få vill höra berättelsen om sig själv som om den vore avslutad. Medan vi ännu är i livet är av någon anledning bara självbiografin acceptabel. Medan berättelsen om den betydelse man haft ur den andres synvinkel nästan alltid kommer för sent.

Att Lena Nyman visste att hon var uppskattad, det vill jag hoppas och tro. Men nog borde en så vacker bild av en så levande person ha nått henne själv medan hon ännu var levande.

onsdag 2 februari 2011

Tenoren

Jussi Björling uppmärksammas nu, detta år och denna vecka, för att det är hundra år sedan han föddes. Jag hoppas att det för nya generationer medför en väckelse till en sångkonst som hör till den allra bästa som finns.
Väldigt många med mig anser honom vara den jämte Enrico Caruso störste lyriske tenoren någonsin. Som alltid blir man förklaringen skyldig när någon undrar varför. Det är något speciellt med röstklangen, och med föredraget, och med den emotionella laddningen, och med stråket av nordisk melankoli, etc., etc.

Det är med sådana trevande hänvisningar som vi försöker förklara varför det är som vi anser det vara, nämligen att det finns stora sångare som inte bara begåvats med en extraordinär röst, utan också förmår använda den på ett särskilt berörande sätt.

Jag blev fast för Jussis röst redan som barn, på ungefär samma sätt som jag blev det med kyrkosångaren Einar Ekbergs (vars varma och rika barytonstämma jag på liknande sätt försökt förklara det speciella med). Det var till att börja med inte operaariorna, utan de där sångerna som ofta spelades i radion - Till havs, O helga natt, Tonerna, Kung Heimer och Aslög, Land du välsignade, m fl - som grep mig så starkt och som lade grunden för operaintresset.

Sverige har begåvat världen med många fantastiska sångare och gör så än idag. Visst lyssnar jag fortfarande med största välbehag till Nicolai Gedda, Birgit Nilsson och några till av den svenska sånghistoriens mest lysande stjärnor, liksom även nutida storheter som Nina Stemme och Peter Mattei. Men det speciella med Björling - ja så börjar man igen, trevar efter de otillräckliga begreppen.

Så i stället för att bidra till de många superlativen som kommer att fällas i dessa dagar manar jag helt enkelt till lyssning. Förslagsvis till det mest dramatiska framförande som finns av Jean Sibelius tonsättning av Ernst Josephsons "Svarta rosor". Många har sjungit denna sång med all den ackuratess som krävs, men här är det fråga om mer än så, någonting som går igenom märg och ben. Finns här på Youtube:


Och i kanske en ännu mäktigare version med orkesterackompanjemang här: